Bostadsbristen är ett problem som medvetet skapats av nyliberaler för att öka vinsterna för de redan rika och välbemedlade i samhället och precis som många andra är jag oroad för de konsekvenser som blir följden den dag bostadslånebubblan spricker vilket den kommer att göra förr eller senare.

Att bostadspriserna stiger som de gör är en effekt av nyliberal politik och som om det inte vore nog med kraftigt stigande bostadspriser skapas därtill den bostadsbrist som jag rakt av påstår är en effekt av nyliberalismens felaktiga politik.

Varför då frågar säkert många i tron att Anders ute på svag is som vågar påstå något sådant?

Till alla dessa svarar jag att jag på inget ätt är ute på svag is utan att jag snarare står på fast kärnis när jag påstår så.

Nyliberalismens grundläggande doktrin handlar om att tjäna pengar och i grund och botten är bostadsbrist ett sätt att tjäna pengar på människors utsatthet och desperation över att hitta en bostad.

Så länge bristen kan upprätthållas så att antalet tillgängliga bostäder är mindre än efterfrågan på bostäder finns stora möjligheter att tjäna grova pengar på bostadsmarknaden genom spekulation eller genom att hyresnivåerna bibehålls på en hög nivå.

Jag vill med fog påstå att det är just därför borgerligheten i omgångar avskaffat bostadsförsörjningslagstiftningen – Den lagstiftning som i mångt och mycket låg bakom byggandet av miljonprogrammen och skapade balans mellan tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden.

Detta tillsammans med kraftiga räntesubventioner och förmånliga bostadslån gör att människor idag får betala betydligt mer än de borde och egentligen har råd att göra när de köper en bostad.

På samma sått gör bristen på hyreslägenheter att landets privata hyresvärdar kan hyra ut till väsentligt högre hyror än de kunnat ta ut om tillgången på lägenheter varit aningen större än efterfrågan samtidigt som byggbolagen kan ta ut skyhöga priser för att bygga åt både allmännyttan och de privata hyresvärdarna.

Rätten till en bostad är en fundamental rättighet som bör omfatta alla och envar i ett jämlikt och solidariskt samhälle – Dessutom är det fel och i högsta grad odemokratiskt att den fattige som tvingas bo i hyresrätt ska finansiera boendet för de som är bättre bemedlade och därför har råd att köpa och äga sin bostad.

Därför vill jag snarast möjligt göra tre viktiga saker för att få ordning på bostadsmarknaden:

• Införa ett strikt amorteringskrav på alla bolån.
• Över tid (läs max 5 år) fasa ut räntebidragen helt och hållet.
• Återinföra en strikt bostadsförsörjningslag som tvingar landets kommuner att genom allmännyttan förse alla som har behov av en bostad med bostad utan fördröjning.

Som socialdemokrat fast förankrad vid våra ideologiska kärnvärden kärlek – solidaritet och alla människors lika värde ser jag ingen möjlighet att fortsätta på dagens inslagna väg med konstant bostadsbrist om jag även fortsättningsvis vill hävda att jag är socialdemokrat och trogen vår ideologi.

Därför kommer jag även fortsättningsvis att stå kvar på barrikaderna och kräva att Bostadsförsörjningslagen återinförs skyndsamt så att vi kan skapa ett läge där tillgången på bostäder är aningen högre än efterfrågan.

Med en återinförd bostadsförsörjningslag och ett utfasat räntebidrag kommer bostadspriserna att sjunka och med dem riskerna för en bristande bostadslånebubbla och som en extra bonus av genomförda åtgärder är min övertygelse att vi även kommer att få se kraftigt sänkta produktionspriser för de bostäder som byggs i framtiden.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Jan Hägglund och Åsa Eriksson från Arbetarpartiet påstår i en debattartikel i VK att det pågår en utrensning inom Umeå kommun därför att den nya ledarskapskultur som vuxit fram efter sammanslagningen av 10 förvaltningar till en gemensam förvaltning utgör ett hot mot socialdemokraterna och moderaterna samt alliansen.

Jag vill med bestämdhet hävda att detta är konspirationsteorier av högsta rang som saknar verklighetsanknytning.

Jan och Åsa påstår i debattartikeln att det vi nu ser är en återgång till den ledarstil Lennart Holmlund tillämpade och som debattörerna titulerat ”holmlunderiet”.

Det debattörerna påstår är att Lennart Holmlund under sin tid ledde kommunen med metoder som innebär att han hade kontoret på fickan.

Den ordningen innebär enligt debattörerna att Lennart därför fattade kortsiktiga beslut på bristande underlag med minimal insyn påhejad av Anders Ågren (M) som man påstår anpassat sig fullt ut till ”holmlunderiet”.

Det påståendet är mycket underligt då vi så vitt jag kan minnas hade samma beslutsordning som idag inom kommunen även under Lennart Holmlunds år som kommunalråd – Dvs. en ordning med nämnder, kommunstyrelse och ett kommunfullmäktige som tillsammans fattar beslut i demokratisk anda.

För mig är detta rätt grova anklagelser både mot Lennart Holmlund, Anders Ågren och den politiska ledning som nu styr kommunen då man påstår att den och alliansen med Ågren i spetsen vill göra en utrensning i kommunen därför att de känner sig hotade.

Förvisso har kommunledningen och oppositionen stannat upp och granskar vissa saker som sker i tjänstemannaorganisationen och därtill avskedat två höga tjänstemän som valt att inte följa det regelverk politikerna beslutat om men att ta det som ett tecken på en pågående utrensning är en utopi.

Att kommunledningen och alliansen gjort så beror inte på att de känner sig hotade utan blott och allena på att de vill säkerställa att tjänstemännen i kommunen och då speciellt de ledande tjänstemännen alltid handlar på det sätt politiken bestämt.

Att vi socialdemokrater tillsammans med oppositionen tittar över om en lösning på problemet är en återgång till skilda förvaltningar ska inte ses som något tecken på att vi känner oss hotade utan blott och allena som ett tecken på att både vi och alliansen är måna om att skapa en ordning som innebär att tjänstemännen alltid gör såsom politikerna bestämt.

Oavsett av om politiken bestämmer sig för att bibehålla ordningen med en gemensam förvaltning eller väljer en återgång till skilda förvaltningar görs det valet av en enda orsak – Den att säkerställa att tjänstemannaorganisationen alltid verkställer de beslut politiken fattat på det sätt politiken bestämt att det ska verkställas.

Det är politiken som genom gällande delagationsordning bestämmer vilken sorts ledarskapskultur som ska råda i organisationen – Har vi inte den ordningen kan vi avveckla politiken helt och hållet och överlåta till anställda tjänstemän att bestämma hur kommunen och dess funktioner och arbete ska utföras.

Den ordningen tror jag inte ens Arbetarpartiet och Jan Hägglund och Åsa Eriksson eftersträvar och därför har jag svårt att se deras debattartikel och de beskyllningar som görs där som något annat än ren populism och ett sätt att försöka vinna röster i det kommande valet med hjälp av ”fake news”

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Jag läser dagligen många tidningar och tidskrifter, således även ETC och är därtill inte rädd att kvotera det som skrivs där trots att många av mina kritiker anser att ETC är en oerhört vänstervriden och extrem publikation. 

Att jag läser ETC beror på att de allt som oftast skriver om vår miljö och om klimathotet och då ofta ur vinklingar som andra media inte förmår lyfta upp.

Ett av deras reportage som publicerades för över 2 år sedan handlar om sambandet mellan jämlikhet och ett klimatsmart leverne och slutsatser dragna av 2 brittiska forskare – Rickard Wilkinson och Kate Pickett och deras teori om att ökad ojämlikhet förvärrar klimatkrisen.

För egen del har jag utan forskning för länge sedan kommit fram till precis samma sak och samma slutsats om än ur ett helt annorlunda perspektiv.

Min teori är att så länge människor kan tjäna enormt stora pengar på att exploatera och sälja fossiler – Så länge kommer industrin att fortsätta förstöra vårt klimat.

Min slutsats – Vilken jag anser bevisas av fossillobbyns massiva sponsring av forskare som påvisar att människans användande fossiler inte påverkar miljön och klimatet samt att fossiler är framtiden innebär i förlängningen att mat och andra produkter som är dåliga för vår miljö säljs billigt till de grupper som befinner sig längst ner på samhällsstegen.

I och med detta har ett klimatsmart leverne blivit en plånboksfråga och det är därför kampen för ett jämlikare samhälle även omfattar kampen för ett bättre kilmat och en mer hållbar livsföring.

De grupper som tjänar stora pengar på brytning och försäljning av kol, olja och andra fossiler och på att förse marknaden med mat som är dålig för vår miljö saknar helt intresse för huruvida detta är bra eller dåligt för miljön – Allt som räknas för dem är att berika sig själva oavsett konsekvenserna.

Richard och Kate har kommit fram till ungefär samma sak om än ur ett än djupare och mer vetenskapligt perspektiv då de har kommit till slutsatsen att de inkomst- och förmögenhetsskillnader och den ojämlikhet som finns i samhället är skadliga för arbetet mot ett mer hållbart sätt att leva.

Deras forskning påvisar att ojämlika levnadsvillkor skapar statusjakt – En statusjakt som är skadlig för miljön.

Undersökningen visar även att det finns starka samband mellan jämlikhet och hållbar konsumtion – Detta därför att samhörigheten och samhällsgemenskapen är starkare ju mer jämlikt ett samhälle är.

För egen del tycker jag att resultatet av deras forskning är intressant – Måhända därför att jag är socialdemokrat och därför att mitt mål är ett mer jämlikt samhälle med betydligt mindre inkomst- och förmögenhetsskillnader än dagens samhälle.

Deras slutsats ger mig ny styrka och mer bränsle i kampen för ett mer jämlikt samhälle. Förutom miljön och klimatet måste världens tillgångar fördelas mer jämlikt om vi ska undvika ett framtida 3:e världskrig – Så ser min övertygelse ut.

Människor kan acceptera mycket men när man trots hårt arbete förtrycks ekonomiskt av de som äger samhällets resurser kommer reaktionen förr eller senare – Den reaktion som leder till folklig resning och attacker på de som tillskansat sig oproportionerligt mycket av samhällets tillgångar.

Därför är kampen för ett mer jämlikt Sverige och en mer jämlik värld förutom en kamp för miljön även en kamp för fortsatt fred på jorden.

Som socialdemokrater står vi upp för detta i vår ideologiska grundsyn. Kärlek – Solidaritet och alla människors lika värde och kampen för ett jämlikt samhälle är fundamentalt viktigt och den enda vägen mot ett hållbart levnadssätt och fred på jorden.

Låt mig därför avsluta detta inlägg med några kloka ord som finns nedtecknade i en sång av Bob Marley – ”You can fool some people some times but you can not fool all the people all the time”

Tar vi de orden på allvar blir budskapet jag anfört i inlägget en självklarhet för alla som läser inlägget.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

I går rapporterade Svt nyheter än en gång om den pågående åldersdiskrimineringen inom politiken och påvisade klart och tydligt att antalet kandidater på partiernas valsedlar till riksdagen som är 65 år eller äldre är betydligt färre procentuellt än de är som väljargrupp totalt sett.

I kommun och landstingsvalen ser situationen för de äldre aningen bättre ut vad gäller representationen på listorna men dessvärre finns det en gemensam väljare på alla listor och det är att de flesta äldre hamnar utanför ordinarie valbar plats på listorna.

I reportaget nämndes att de flesta som är äldre sällan och aldrig kommer ifråga som nämndsordföranden och andra för politiken viktiga positioner vilket påvisar att konsekvenserna av åldersdiskrimineringen i själva verket är betydligt mer djupgående än den ser ut att vara vid en första anblick.

Den åldersdiskriminering som nu pågår i politiken saknar motstycke i historien i alla politiska partier i Sverige i skrivande stund och att mitt eget parti socialdemokraterna stoltserar med den klara bottennoteringen av alla partier med blott 7% av riksdagskandidaterna över 65 år får mig att skämmas.

Som jämförelse kan sägas att vänsterpartiet kan stoltsera med att 17% av deras kandidater är över 65 år medan L och KD ligger på en nivå 24 respektive 25% på sina riksdagslistor.

För mig är det mycket underligt att det är på detta sätt då alla partier, speciellt vi socialdemokrater säger oss värna de äldre. Värnar vi de äldre är det en självklarhet att listorna procentuellt ska innehålla lika många äldre som storleken på väljargruppen i sig.

Gruppen 65-plussare utgör 27,5% av det totala antalet väljare i landet i årets val – Trots det kommer det bara att finnas knappt 3% som är 65 år eller äldre i riksdagen efter nästa val – Sannolikt än färre när valet är över, personkryssen räknade och partierna fått som de vill.

Hur få äldre som kommer att sitta på ledande positioner efter valet vågar jag inte ens sia om men sannolikheten är mycket stor att svaret på frågan blir ingen om man ska utgå från partiernas riksdagslistor.

I min värld kallas detta brutal åldersdiskriminering och inget annat – Därtill ett enormt slöseri med den kunskap och erfarenhet som behövs i politiken som grund för väl genomtänkta och väl förankrade politiska beslut.

I mitt eget parti påstår vi att vi försöker spegla hur samhället ser ut i verkligheten på våra listor trots att det finns ett kongressbeslut på och genomförande av densamma om att 25% av kandidaterna på valbar plats på listorna ska vara 35 år eller yngre.

Att våra listor i S inte speglar verkligheten och åldersfördelningen i samhället oroar mig storligen då den påvisar för mig att politik blivit ett karriärval snarare än det kall det borde vara – Kritik som jag för all del ska rikta mot övriga partier med för att vara rättvis.

Dessutom är jag övertygad att vi socialdemokrater tappar en massa röster bland de äldre väljarna som är en viktig grupp för oss därför att de känner sig diskriminerade, minimerade och överkörda av ungdomar utan den livserfarenhet som de själva besitter.

Med en medelålder på 48 år i riksdagen och värre än så med endast 7% av kandidaterna på mitt eget partis riksdagslista över 65 år är min fråga enkel:

• Vart är den representativa del som ska tillvarata intressena för gruppen 65-pluss och gruppen 55-pluss som även den bör ha det antal kandidater på listorna som speglar dess andel av det totala antalet väljare?

Det ser likartat ut i alla partier och detta måste ändras på – Riksdagen ska om något spegla väljarkåren åldersmässigt för att säkerställa att alla grupper i samhället kan göra sina röster hörda. Därtill ska politiken alltid vara ett kall och aldrig ett karriärval och/eller yrkesval.

Slutligen går åldersdiskrimineringen helt stick i stäv med det besked som både regering och opposition ger när de säger att alla i samhället måste arbeta och vara aktiva längre än idag och historiskt om vi ska klara framtidens pensioner mm.

Borde inte samma sak som politikerna påstår ska gälla i arbetslivet även gälla inom politiken?

Förklaringen och svaret på den frågan ska det bli intressant att få ta del av och då helst före det förstående valet.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”