Pratade nyss med min dott som berättade om det somriga vädret i Göteborg. Om blommande äppelträd om nyklippta gräsmattor, om Christian som står i vadarstövlar och fiskar havsöring för glatta livet och om sina fina nyinköpa mammakläder. Den lilla magen växer och jag känner igen mig i hennes iver och längtan efter de första små sparkarna – den där omisskännliga lilla känslan då man håller andan och undrar om man verkligen känt rätt.

Jag berättade om mitt Vännäsbesök, om att isen fortfarande ligger tjock vid badet i Sörfors och torrfåran ännu är snötäckt med isiga klippor. Hon förvånas över hur stor skillnad det är mellan våra landsändar. En hint av hopp delgav jag med att beskriva den hisnande glittriga känsla jag upplevde när jag passerade Umeälven och den hade rivit och dess blåa band trosvisst ringlade mot havet.

Nu sitter jag och tittar på det vackra blomsterarrangemanget som jag fick efter dagens föreläsning i Vännäs och känner att våren i sanning är här, och sänder en längtans tanke till mina fiskespön som troget väntar i förrådet. Snart är det dags att ta dom….havsöringen!

Med bultande hjärta mötte jag Vännäsborna idag. Bland dessa glada ansikten fanns två som jag kände igen. Min barndomsvän Ann-Kathrin och så bloggvännen Kalle från bloggen bredvid. Det var verkligen roligt att få träffas öga mot öga och vi hann med både kaffetår och lite småprat innan det var dags att vända hemåt!

Just hemkommen efter en maratondag som avslutades med en stor anhörigträff ppå Tegs ÄC. Alltid trevligt att möta närstående i olika åldrar. Man kan inte låta bli att beröras över alla dessa olika människoöden, levnadshistorier och unika personer som är anledningen till att vi träffs på detta sätt. Vi får som personal vara gäster i människors sammanhang under en begränsad sjukdomsperiod i livets sista tid. Det tål verkligen att vi försöker fylla våra värdegrundsord med substans och värdigt innehåll och kliver in i den personliga sfären med fingertoppskänsla, tjänaranda och uppmärksamhet. Omtanke, öppenhet och medskapande – vad betyder de orden för dig?

Fick idag i ett mejl från min kära syster Sonia, en liten text om var Maria 9 år sagt om ”mormorskapet” Måste helt enkelt bara få dela med mig av den till er. Jag fick mig i alla fall ett gott skratt!

En mormor är en tant som inte har några egna barn och därför tycker om andra människors flickor och pojkar.
Mormödrar har inget att göra. Dom är gamla, så dom bör inte leka för mycket eller springa för fort. Dom bara finns där. Om dom går ut och går med en går dom långsamt förbi alla vackra löv och skalbaggar. Dom säger aldrig ’ kom nån gång då’ eller ’ men skynda dig för Guds skull’. För det mesta är dom tjocka men inte för tjocka att knyta ens skosnören. Dom har glasögon och konstiga underkläder och ibland kan dom ta ut tänderna.

Dom kan svara på frågor som ’varför hatar hundar och katter varandra’? eller ’varför är inte Gud gift’? Dom har inget emot att läsa samma saga om och om igen och hoppar inte över ett stycke de läst förut.

Alla borde försöka skaffa sig en mormor, särskilt dom som inte har TV, för mormödrar är de enda vuxna som alltid har tid.

Maria 9 år

När vi passerade hemma hos Mor på väg från fjällen och förskottsuppvaktade inför 86-årsdagen den 18 april, berättade hon att nu hade hon vävt sin sista väv och höll på att städa undan både vävstol och trasor. Jag tänker på alla fina traslöpare och mattor som vuxit fram under hennes flinka fingrar, hur man kunnat skönja igenkännande glimtar i varpen – allt från förkläden, madrassvar och påslakan till skjortor och klänningar. En epok är till ända, och jag såg en blandning av vemod och lättnad i hennes klara blick, vår lilla arbetssamma mamma med sina vackra och sköna, men av tid och slit märkta händer. Hittade en dikt av Alva Möllerström som passar bra i sammanhanget.

Trasmattan

En trasmattas bård kan berätta
om tider som längesen flytt,
om regntunga dagar och lätta
då livet var ungt och nytt.
Den kan föra tanken tillbaka
mot tillvaro dyster och hård.
Men, även om fest och om vaka
förkunnar oss trasmattans bård.

Den silkesglänsande randen
var Mormors schalett en gång.
Jag minns hur hon höll mig i handen
på väg till ottesång.
Nu vilar hon djupt under mullen
vid kyrkan på backens krön
och lindar strör höstlöv på kullen
– det ringer till aftonbön.

Sen minns jag den första balen
– vad livet ändå var skönt,
Jag tror jag var yngst i salen
och bar en klänning i grönt.
Nu lyster den fint i min matta
en grönskande rand i det grå.
Men, själv kan jag inte fatta
hur åren så fort hunnit gå.

Den ljusblåa randen med rött i
var linnet jag sydde en stund
åt Lill-tösen att slumra sött i
i drömmarnas land hos John Blund.
Och Lill-pojkens första par byxor
med hängslen och fickor på
– jag ser honom stolt spatsera
så lycklig! …den bården är blå.

Mors randiga förklä´ emellan
blev botten så vardagligt matt.
För henne blev det så sällan
nå´t sprakande färgglatt och glatt.
Men dock fick hon uträtta storverk
i allt det som alldagligt var.
Ja, minnet av Mor ska lysa
som gnistrande stjärnan klar.

En trasmattas skiftande ränder
en minnenas symfoni
När tanken tillbaka vänder
till dagar som nu är förbi.
Vår levnads väv skall ock blandas
med lysande färger – och grå
Och när vi ej längre andas
skall världen ändå bestå.

Den ryska dockan har för mig en oslagbar symbolik i hur vi människor åldras. Längst in finns den lilla minsta sårbara och där emellan olika åldrar och storlekar vartefter livet fortskrider. Hittade denna fina dikt skriven av en okänd kvinna

Den gamla kvinnan satt hela dagarna och stirrade rakt ut genom fönstret från långvårdsavdelningen. Personalen lät henne vara för sig själv och trodde att hon inte var intresserad av omgivningen. Vid sin död efterlämnade hon denna dikt.

Vad ser Ni systrar, vad ser Ni säg?
Tänker Ni inom Er, när Ni tittar på mig:
’En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,
osäker om vanor, med frånvarande blick.
som spiller ut maten och inte ger svar
när Ni muttrar om henne som aldrig blir klar.
Som inte ser ut att märka vad Ni gör
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för,
som viljelöst låter Er göra som Ni vill
med matning och tvättning och allt som hör till’.

Är det så Ni tänker när Ni ser mej, säg.
ÖPPNA ögonen systrar, titta närmare på mej.

Jag skall tala om vem jag är som sitter här så still,
som gör vad Ni ber mig om, äter när Ni vill.
-Jag är ett tioårs barn med en far och en mor,
som älskar mig och min syster och min bror.
En sextonårsflicka, smäcker och grann,
med drömmar att snart möta en man.
En brud nästan tjugo, mitt hjärta slår en volt,
vid minnen av löften jag givit och hållt.
Vid tjugofem -nu har jag mina egna små
som behöver mig i hemmets trygga vrå.

En kvinna på trettio, mina barn växer fort
och hjälper varandra i smått och i stort.
Vid fyrtio är de alla vuxna och alla flyger ut.
Men maken är kvar, och glädjen är ej slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller vår dag,
åter har vi småttingar, min älskade och jag.

Mörka dagar faller över mig, min make är död.
Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.
De mina har nog att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.
Naturen är grym, när man är gammal och krokig,
får en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna,
som sett krafterna tyna och charmen försvinna.

Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.
Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta.
jag minns min glädje, jag minns min smärta,
och jag älskar och lever om livet på nytt,
och tänker på åren, de alltför få som flytt
och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.

Om Ni ÖPPNAR era ögon systrar, så ser Ni ej
bara en knarrig gumma. Kom närmare, se MEJ.

Vaknade – som vanligt tidigt på ledig dag. Är det inte som själva rackarn, att man inte kan sova ut ordentligt när man för en gångs skull får!? Det måste bero på åldern. Provade att locka tillbaka John Blund ned under mitt sköna täcke, men förgäves. Hasade mig i stället ned till köket, kokade en kopp the och bredde en liten macka. I kylskåpet står den frestande maggotburken som blev kvar från i påskas, och de små kryllande liven flörtar hejvilt med mina sömndruckna ögon. Jag tror att det blir till att ta en morgonpromenad ned till badet idag och se om isen bär och om de gamla hålen finns kvar. Färsk aborre till middag vore inte helt fel.

Mina fiskarplaner naggades dock i kanten när jag i vardagsrummet möttes av morgonsol på oputsade fönster. En i sanning nedslående syn som återförde mig till helgens smörgåsbord av ”måsten” och ”borden”. Frågan är vad jag kan delegera eller köpa mig fri från. Sonen torde rimligen vara i penningnöd, och eftersom tid är pengar skulle jag gladeligen köpa mig fri från fönsterputsning och ägna mig åt viktigare saker. Hur man än vänder och vrider på saken så är det härligt med fräscha fönster som släpper in solen och vårvärmen i huset. Den som ser får lever….eller hur det nu var…

Uterummet börjar locka. Dags kanske även att städa bort vedboss och skräp. Nu står det inte på förrän vi kan börja äta middagarna därute igen. Då är det verkligen vår.

Höll på att skriva ”after wok” vilket kanske kan tänkas bli ett nytt fenomen i vårt avlånga land, men syftar förstås på den nu så populära och utbredda företeelsen där folk avrundar arbetsveckan med ett besök på någon av stadens alla ”ställen”

Idag var det min tur, då jag hakade på två snygga brudar – Annika och Ann-Gerd för en egoistisk matbit och ett glas isvatten på Lottas, innan kosan ett par timmar senare ställdes mot Sörfors, hemmets härd där mina hungriga två vargar väntade med fuktiga hundögon över tomma grytor.

Försöker ruska av mig samvetets förebrående röst och intala mig att dessa vuxna män är fullt kapabla att steka en korvskiva, koka en potatis eller värma en pizza ur den bågnande frysen för en enda gångs skull. Köpte ändå en liten muta i form av en ostkaka och lite grapetonic till en fredagsdrink för att kompensera flykten från spisen.

Hur som helst var det himla trevligt att surra bort ett par timmar med dessa trevliga kvinns.