Naturens avsked

Av , , 6 kommentarer 22

En av våra sista kvällar i Sörfors bjuder naturen på ett magnifikt färgsprakande skådespel utanför vårt fönster. Skyarna glöder i starkt orange blått och violett. Det känns som en hälsning från himlen. Som en avskedshälsning från naturen till oss. Här hemma har jag min kära Sandra med familj ikväll. Olivers lilla varma kind mot min, framkallar tacksamhetens tårar i mina ögon. Tacksam för livet, för de nära och kära. Känslan känns dyrbar som vackra kristaller på nattgammal is, transparent och vacker. Så skört livet är, så tunn som spindelvävstråd är skiljelinjen mellan trygghet och självklar lycka till bottenlös avgrund av smärta och sorg. Nuet är allt vi har – och varandra. Våra tankar finns hos vänner som just mist en av sina kära.

Gamla vänner och nya tider

Av , , Bli först att kommentera 10

Fick oväntat besök av min gamla vän Åsa. Så fint att få sätta sig ned mitt i röran med en kopp kaffe en blåbärskaka och ett gott samtal en solig sommardag. Lite ny inspiration och goda ideér för alltid denna driftiga kvinna med sig och samhörigheten ända från barnsben, gemensamma minnen och människor som format och präglat oss gör att jag känner ett systerskap. Ta och lyssna på hennes sommarprogram från 2008 om du har en stund över. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2123417

Ångarvecka

Av , , 2 kommentarer 16

Här håller vi "ångan oppe" i ordets alla bemärkelser. Aldrig trodde jag väl att det skulle vara näst intill roligt att städa, men med ångtvätten blir det fräscht i skrymslen och vrår utan större möda. Det välsignade våtstarka papperet är min näst bästa vän just nu, även om jag känner mig som litet av en miljöbov när micofibertrasorna ligger torra i traslådan. Nu ska jag ge mig på uterummets falsar och nischer. Jag känner mig som något ur Ghostbusters. Bäst att Robban passar sig så han inte får  sig en varm avrivning.

Guckusko

Av , , 2 kommentarer 13

Guckusko

Fick idag i mejlen den här fina bilden, tagen i trakterna kring Sandvikens Fjällgård av Helén, som är nuvarande ägare. Vi missar tyvärr guckuskosäsongen i år, men hon lovar att visa oss platsen där de växer. Så får vi något att se fram emot nästa sommar med.

2 kommentarer
Etiketter: , ,

IH 624

Av , , Bli först att kommentera 14

Just nu rullar en röd lastbil med växelflak iväg med den gamla trotjänaren  IH 624,  Robbans älskling nr 2 (eller 1 beroende på mitt humör) iväg till Storuman för att fortsätta sin trogna tjänst på en fårfarm. Anar jag inte en liten tår i ögonvrån eller är det de kraftiga vindarna som frammanar en irritation i ögonlocket på vännen min? Hur som helst så drar jag en lättnadens suck att schabraket får ett nytt hem och att vi har en pryl mindre att frakta och bekymra oss om. Den minnesbild som kommer att leva kvar på näthinnan hos mig, är när katten Tudor förgäves försökte flörta in sig hos husse genom att ligga på traktorn och vänta på husse efter arbetsdagens slut. En fjäskning som var helt förgäves. Farewell baby – farewell….

Mitt liv som hund

Av , , 2 kommentarer 19

Stack ut huvudet i ett snabbt försök att rädda en del kartonger och skräp som snabbt tog fart i den kraftiga blåsten. I mitt nytvättade ännu fuktiga hår gav fönvindens effekter ett oväntat och ganska lustigt resultat. Jag fick för en stund känna på hur  vovvarna med lååång pannlugg har det om dagarna. På skulten härbärgerar jag nu ett trassligt fågelbo som det nog blir ett drygt arbetet att trassla ut. För en sekund frestas jag att gå upp och låna Robbans trimmer, ställa in den på 3mm och göra en överraskningsfrisyr. Tänk vad förvånad han skulle bli om jag verkställde talesättet: Sådan herre – sådan hund;)

GPS o PMS, eller Jag tror faktiskt att dom rackarna gillar att ta order ifrån kvinnor!

Av , , 13 kommentarer 24

 

Är ni med mig systrar och bröder? De må låta hur kaxiga som helst, männen, men faktum är lik förbaskat att de betalar dyra pengar för något de egentligen får gratis och franko  dagligdags.

 

Jag pratar om GPS:en. Den nya ”nödvändiga” inneprylen som numera finns i var mans bil, båt eller snöskoter. Inte nog med att den är en  riktig trafikfara då det ofta ska pillas och grejas med den under pågående körning, den ska dessutom upplysa om färdväg ,mackar, restauranger, månfaser och till och med om fiskens huggperioder!!

 

Något som jag däremot ännu inte hittat i manualen är kalender för PMS-perioder, vilket är synd för det är ju faktiskt vetenskapligt bevisat att kvinnor med PMS är sämre bilförare och ”ovetenskapligt misstänkt” att kvinnliga passagerare med PMS  kan försätta föraren i sinnesstämningar som är potentiellt farliga för såväl liv som lem.

 

Nu till pudelns kärna: Har ni noterat att ur GPS.en strömmar en kvinnoröst?! Som om inte vi kvinnor alltid vänligt talat, försiktigt kommenterat, vettskrämda gråtit, dirigerat, bett, hotat och semaforerat från passagerarplats när vi velat påverka såväl  hastighet, placering på vägen, färdriktning som stopp och allmänt trafikvett.

HELT GRATIS!

 

Förstår ni vart jag vill komma? Nu radar gubbarna gladeligen upp tusenlappar för att ett okänt elektroniskt fruntimmer ska uppmana ”gör om rutt”  eller ”om 200 m – sväng vänster” när vi levande kvinnfolk alltid gjort det gratis och dessutom tillhandahållit kaffe, uppmuntrande nackmassage, och uppiggande/distraherande aktiviteter som lårstrykning, ögonbrynsplockning och kärleksfull servering av resgodis.

 

Kanske vi har undervärderat våra insatser? Om vi helt enkelt börjar ta ”milersättning” för våra tjänster så kanske vi kan konkurrera ut den trafikfarliga  GPS:en och återerövra makten i bilen. Männen verkar ju gilla att betala för det. För det andra så har ”min chaufför” aldrig lyckats missa Sävar-avfarten förrän vi skaffade just en GPS.

 

Tyvärr känns det som om att värdet av ett gammalt hederligt bra lokalsinne, kännedom om väderstreck, solen, månen och andra navigationshjälpmedel är på väg ut ur bilden. Männen hävdar ju att de  naturligt har ett något bättre lokalsinne, vilket möjligtvis  beror på att vi kvinnor mest satt hemma i grottan och höll elden vid liv medan de själva var ute och vandrade, jagade och tränade upp sin orienteringsförmåga. (Det är nog därför vi är så välorienterade i köksregionen systrar och varför mannen ej hittar smöret om det står lite för mycket till vänster i kylskåpet)

 

Ska inte våra barn och barnbarn få lära känna vårt eget avlånga land från bilfönstret ? Få sitta obältade i baksätet i en varm galondoftande Amazon, läsa kartboken och se det svenska landskapet passera förbi med dess skyltar och ortsnamn: E:4, Hudiksvall, 363, Vägen 7 älvar, Silvervägen….Ska de inte få en egen uppfattning om avstånd och sammanhang och lära sig att längta. Idag sitter de ”hörlurade” över en tecknad DVD-film istället för att ”resa” med. Jag minns än hur förundrad jag var som barn över hur många orter det fanns som hette JVSTN – och tänk vad svårt det måste vara att uttala för de som bor där.

 

Nu bär det snart iväg norrut till fjälls igen – med både hängslen och livrem…..alltså med både mig och min rival GPS:en.

 

Kör försiktigt i semestertrafiken hälsar er egen färdskrivare Gunnel

 

 

 

Kvinnans list

Av , , Bli först att kommentera 13

Idag tog jag Alex till hjälp att sätta fast en del lister som ännu låg spridda i huset efter tapetseringen. Det är en ganska härlig och förundrad känsla att ens lillpojke nu är orimligt stor och lång, och lätt som en plätt kan spika och dona med sånt som mamma tycker är svårt och hopplöst. Men faktiskt så visade han tidiga tecken på händighet. Rutigskjortan var på redan här, och storstövlen dom står i garaget. Nu bär det iväg på festival för hans kompisgäng, med sig i lasten ligger hans specialgjorta partyljudanläggning. Med en kram och ett löfte om att köra försiktigt vinkar jag iväg min älskade son. Jag tror bestämt att jag låter precis som min mamma lät, på den tiden det begav sig:)

Bakvattnet….

Av , , Bli först att kommentera 9

Trodde väl aldrig i min vildaste fantasi att orten Bakvattnet fanns på riktigt. Likafullt satt jag nyss och knappade in den på Robbans GPS. Dit styr han kosan idag på en spontan hjullastarsafari – igen! Vi har ännu inte fått tag i den maskin vi kommer att behöva när snön börjar yra däruppe i Sandvikens Fjällgård.

Jag brukar inte vara orolig när han är ute och kör, men idag känns det inget vidare. Det blev en extra lång kram innan vi skildes. Själv stannar jag vid hemmets härd och fortsätter att knoga på med allt som ska göras. Några ärenden i stan blir det, och det känns faktiskt skönt att det är lite svalare idag. Hela tiden har jag mina nära och kära i tankarna – tacksam för livet.