Andras bloggar och bloggande

Dagens blogg ska handla om bloggandet och jag ska göra ett undantag nämligen att prata om en annan persons blogg och det blir etikpolitikern, Anders Sellström. Han skrev att han höll på att ramla av stolen när han läste min blogg om likheterna mellan Auschwitz och stadshusets entré. Det får väl läsarna och tittarna själv avgöra om det finns likheter eller ej. Det var oerhört många som delade min uppfattning, t.o.m. Aftonbladets reportrar när dom såg bloggen. Sedan är det ingen nyhet för folk i stadshuset. Andra politiska motståndare förvånades över att det kunde utgöra en nyhet, för det här är saker som jag pratat om i flera år. Däremot säger jag inte i bloggen vilka det var. Jag vill inte namnge dom som jag pratar med i korridorer och kommer inte att nämna något av den typen av samtal som sker. Det har jag dock sett att andra har gjort.

Sedan får man också se i Anders blogginlägg vilken syn han har på det fria ordet. Man ska inte få visa bilder för det man upplever, utan då ska partiet ta en i hampan för detta. Kan ni tänka er att någon törs ha en uppfattning i kd utan att fråga Anders.

I min första blogg på VK:s hemsida redogjorde jag för de tveksamheter jag hade innan jag ställde upp med bloggandet. Bl.a. att det skulle kunna komma en massa anonyma kommentarer. Som vanligt är dessa mer eller mindre grova och fördummande av den som skriver. Fattar inget, har inte alltid med att göra med vad som står i bloggen och andra konstiga utfall. De första kommentarerna som lades in på Auschwitz bloggen var just anonyma kommentarer medan de kommentarer där man hade satt ut sitt namn hade ett helt annat innehåll än de som inte satt ut sitt namn.

Jag vill bara förtydliga, jag svarar aldrig på kommentarer på bloggen, oavsett om man ger beröm eller skäller på mig och jag kommer absolut inte att besvara anonyma kommentarer. Självklart tycker jag att ska man tillåtas kommentera, men då tycker jag att minikravet är att man talar om vem man är. VK borde ta ett ansvar för att se till att den som skriver en kommentar även borde uppge sitt namn, samt att det också är rätt person. Som det är nu kan man framföra vilka påståenden som helst, även osanna.

Ta dom som skriver insändare och debattartiklar och som hanterar sanningen mycket vårdslöst. På nätet och i bloggar är det ännu lättare för dom som vill vara anonyma. Jag såg en annan kommentar, i en annan persons blogg, där man verkligen kan fråga sig om det är kampanj? Såg också att det finns dom som vill tävla om träffar. Då blir det på samma sätt som medias röstningar om än det ena – än det andra. Den som vinner är den som raderar cookiefiler bäst eller har flest vänner, inte en person – en röst, enligt min demokratisyn.

Jag har i min blogg försökt vara seriös och ge läsarna en bild över min vardag och mina tankar. Bloggandet har kommit för att stanna, det är jag nästan helt övertygad om men jag vill att det ska vara seriöst, i alla fall där jag själv medverkar. Jag kommer därför noga att följa hur VK:s bloggsida utvecklas. Nu känns det nästan som om man är ett instrument för tidningen att få så många träffar som möjligt och därmed ge ett bättre underlag för reklamförsäljning. Jag har lärt mig att använda bloggen. De som har ett intresse att finna vad jag tycker och tänker hittar nog en oavsett om det är på VK:s sida eller någon annan sida.

Jag vägrar nämligen att vara en spottkopp för anonyma människor som inte står för sina åsikter med sina namn.