Gruvarbetarna i Chile

VIA NYHETERNA HAR VI FÅTT FÖLJA räddningsmanskapet och gruvarbetarna i Chile och hur duktiga man har varit när man väl kom på hur de skulle räddas. Systematiskt och lugnt har de förts upp till ytan och friheten, kanske efter tron om att livet är slut.

Anhöriga har väntat tåligt i närheten och bl.a. bott i tält för att kunna få veta och se hur de anhöriga klarar sig och hur de skulle kunna räddas. Men som på många andra ställen är det en grupp som går över alla etiska gränser. Det är media som trampat ner tält och mer eller mindre tvingat de anhöriga att fly för att slippa den uppståndelse som var i samband med att gruvarbetarna skulle räddas och/eller att pressa de anhöriga om gruvarbetarna omkommit. Och det innan man ens viste om de kunde räddas, samtidigt som de levde i ett trauma.

Systemet är lika över hela världen nämligen att det egna intresset är så stort för journalisterna att man är mer eller mindre beredda att gå över lik för nyhetens skull. Exemplet med gruvarbetarna visar på den extrema nyhetshungern och att det egna intresset är större än allt annat. Bristen på etik och empati hos journalistiken är i detta fall uppenbar.