Jag är helt säker på att det finns ingen snabb lösning på gängkriminaliteten. Det visar inte minst erfarenheter från andra länder. Man har inte löst brotten i länderna i Sydamerika där knarkligorna inte alls gått att komma åt. USA har också problem och de och många länder i Asien har det hårdaste straffet som finns nämligen dödsstraff. Italien har haft sin maffia och i många länder i mellanöster men även i Afrika finns gängbrottsligheten och i många länder har man gjort som moderaterna vill nämligen höga straff och hur mycket teknik som helst. Lägger ut en artikel skriven av Henrik Tham i Dagens Arena

BROTT Det finns ingen snabb lösning på de gängrelaterade skjutningarna. Ropen på hårdare tag ekar ihåligt i ljuset av forskning och erfarenhet. I väntan på att våldsspiralen vänder nedåt ska inte vårt rättssystem förstöras, skriver Henrik Tham.

De repressiva förslagen i den kriminalpolitiska debatten i Sverige ökar nu snabbare än skjutningarna. Pengar ska tas från biståndsbudgeten för att bygga fängelser i andra länder. Straffen för gängkriminella ska fördubblas. 18-åringar ska kunna dömas till livstids fängelse. Fler unga ska kunna häktas. Straffen för narkotikabrott ska skärpas ytterligare efter att det ständigt ökande antalet straff inte visat sig vara effektivt.

Förslagen kommer både från regering och opposition. Gemensamt talar man i termer av ”de kriminella”, ”knäcka” eller ”krossa” gängen och ”krigstillstånd”.
Bakgrunden till uttalandena och förslagen är en oroande utveckling av våldsbrottsligheten. Skjutningar har tilltagit kraftigt i socialt utsatta områden. Sedan omkring 2014 har dessa resulterat i omkring 40 fall med dödlig utgång per år. Antalet sprängningar av byggnader i avsikt att skrämmas har likaså ökat stort. Olika händelser har rapporterats, om än inte lika systematiskt beskrivna, som hot mot blåljuspersonal, förnedringsrån mot unga och fritagningar från ungdomsinstitutioner.

Denna bild kan kompletteras och nyanseras. Antalet fall av dödligt våld i Sverige ligger fortfarande på en lägre nivå än åren kring 1990 i förhållande till antalet invånare. Såväl offer som gärningsmän utgörs med få undantag av unga män med invandrarbakgrund i socialt utsatta områden. Detta gör inte morden mindre tragiska men sannolikheten att en etnisk svensk ska dödas har inte ökat utan minskat.

Majoriteten av fallen av dödligt våld rör inte det gängrelaterade våldet utan män med missbruksproblem eller som varit påverkade av alkohol eller narkotika som dödar varandra, kvinnor som dödas i nära relationer och av andra fall. Dessa har nu så gott som helt upphört att vara föremål för kriminalpolitisk debatt. De gängrelaterade morden ska inte relativiseras eller förminskas genom att ställas mot andra fall av för tidig död.
Dock kan det finnas skäl att påminna om över 600 fall av narkotikarelaterad död och över 1200 självmord per år där många är unga.

Straffets preventiva verkan
För att stävja det dödliga våldet liksom annan brottslighet har olika argument förts fram i både lagstiftning och debatt. Argument som angetts för ökad användning av fängelse har varit ökad avskräckning, ökat oskadliggörande genom inlåsning, vikten av att sända tydliga signaler samt straffvärde och upprättelse för brottsoffret. Med dessa motiv har strafflagstiftningen expanderat mycket kraftigt sedan åtminstone sekelskiftet. Samtidigt har ned- och avkriminaliseringar som utmärkte 1960- och 70-talet så gott som upphört (Tham 2018)

När det gäller valet mellan ett fängelsestraff och en icke frihetsberövande påföljd för att förhindra återfall i brott är resultaten från den internationella forskningen tydligt: fängelse ger inte en bättre utan till och med en något sämre effekt än icke frihetsberövande påföljder. Längre fängelsestraff ger inte heller mindre återfall än kortare (Criminological Highlights; Chalfin & McCrary, 2017). Detta är den övergripande bilden som inte ändrats av att enskilda studier, vanligtvis gjorda av nationalekonomer, har påvisat små och oftast tillfälliga positiva effekter.
Inkapacitering eller oskadliggörande genom långa fängelsestraff kan kanske förväntas ha en preventiv effekt. Problemet här är att det inte går att förutsäga vilka som kommer att begå de allvarligaste brotten igen. Detta har väl visats i bland annat en utredning som skulle undersöka de brottspreventiva effekterna av senarelagd villkorlig frigivning (SOU 2017:61). Ökningen skulle därför behöva bli mycket kraftig och där den absoluta majoriteten av dömda i alla fall inte skulle ha återfallit annat än i mindre allvarliga brott.

Mot detta kan kanske invändas att det är värt pengarna att spärra in fler på längre tider om det kan minska antalet allvarliga brott. USA har i debatten ofta tagits som exempel på en framgångsrik politik genom inkapacitering. Fängelsepopulationen steg med fyra till fem gånger från 1970-talet till omkring 1990 varefter det dödliga våldet gick markant ned. Dock gick mord och dråp ned på liknande sätt i grannlandet Kanada som inte hade haft någon ökning av fängelsepopulationen. Utvecklingen av mord och dråp var för övrigt precis densamma i USA och Sverige trots Sveriges mer än tio gånger lägre fängelsepopulation och bara en liten ökning av antalet intagna under perioden (von Hofer 2013).
Som en möjlighet att uppnå både avskräckande och inkapaciterande effekter hänvisas i debatten ofta till den danska lagstiftningen som ger möjlighet till fördubblade straff för gängkriminella. Om effekten av detta vet vi dock ganska lite. Såvitt bekant har ingen utvärdering av lagstiftningens effekter gjorts. Vad gäller en speciell typ av denna lagstiftning så kan brott som begås inom så kallade straffzoner leda till fördubblade straff. Endast ett fåtal domar har enligt denna bestämmelse avkunnats, fallen har rört bötesbrott och något kortare fängelsestraff, och det har inte gått att dra slutsatsen om straffskärpningen hängt samman med gängkriminalitet eller någon annan försvårande omständighet (Rasmussen 2020)
Ett allt oftare använt argument för straffskärpningar är vikten av att sända rätta signaler. Vad detta egentligen innebär att inte helt lätt att förstå.
Ett allt oftare använt argument för straffskärpningar är vikten av att sända rätta signaler. Vad detta egentligen innebär att inte helt lätt att förstå. Vilket är auditoriet för signalerna om att det är fel att mörda, råna och våldta? Om det rör sig om ett avskräckningsargument så har straffskärpningarna alltså inte visat sig ha effekt. Kanske är det uttryck för ett försök att uppfostra befolkningen genom vad som kallats strafflagens moralbildande verkan. De empiriska effekterna av en på sikt moralbildande verkan på befolkningen är dock empiriskt svåra att påvisa. Om motivet att ge signaler accepteras som en allmän princip för straffskärpningar finns det heller ingen begränsning för hur höga straffen kan bli.

Ett på samma sätt alltmer använt argument för straffhöjningar är hänvisningen till att brottet har högre straffvärde än lagstiftningen ger uttryck för. Här hänvisas ofta till vad medborgarna tycker, det vill säga till det allmänna rättsmedvetandet. Om detta har regering och riksdag vanligen liten kunskap. I debatten åberopas enkla frågor från opinionsundersökningar där en majoritet svarar ja på frågor om vi behöver strängare straff. I undersökningar av vad som kallats det informerade rättsmedvetandet, där medborgarna får ta ställning till konkreta rättsfall och diskutera lämpliga påföljder efter att ha sett fingerade filmer från rättegångar, blir resultaten ganska annorlunda. I en omfattande svensk och nordisk studie låg de föreslagna straffen i genomsnitt på samma nivå eller under den som domstolarna la sig på (Jerre & Tham 2010). Det kan tilläggas att allmänheten förutom vikten av straff som en markering starkt framhöll påföljder med rehabiliterande inriktning.

Slutligen, att hårdare straff krävs för brottsoffrets upprättelse är en sanning med modifikation. Människor som utsatts för brott har mycket olika krav på bestraffning av gärningspersonen. Några vill mycket förståeligt ha hårda straff. Det vanligaste enligt både svensk och internationell forskning är att brottsoffret ställer krav på den rättsliga processen i form av information, respektfullt och korrekt bemötande, en mer personlig och mindre byråkratisk handläggning, möjlighet till ekonomisk kompensation och någon sorts gottgörelse från gärningspersonen. Få vill ha extrema straff (Aertsen 2012).

Trots dessa kända fakta är det dominerande kravet i den kriminalpolitiska debatten höjda straff. Sådana krav kan också uppfattas som att straffen hittills inte höjts. Förutom den allmänna kraftiga expansionen av lagstiftningen på straffrättens område, som alltså startat långt innan de gängrelaterade skjutningarna satt igång, kan den specifika utvecklingen av straff för våldsbrott framhållas.

Straffet för mord har mer än fördubblats på ett par decennier och livstids fängelse ska nu vara normalstraff. Mellan 1970-talet och 00-talet ökade den sammanlagda utdömda fängelsetiden för misshandel (inklusive grov) med tre gånger. Denna ökning inträffar trots att det inte går att se någon ökning av grövre misshandel enligt studier av självdeklarerad brottslighet, offerundersökningar eller sjukhusdata.
Den allt starkare inriktningen på straff som medel för att styra brottsligheten utgår från individen som rationell varelse som väger vinster mot kostnader.
Den allt starkare inriktningen på straff som medel för att styra brottsligheten utgår från individen som rationell varelse som väger vinster mot kostnader. Att människan i allmänhet reagerar rationellt är förstås inte någon orimlig ståndpunkt. I ett historiskt och jämförande perspektiv har dock hänvisningar till människors individuella motiv eller straffkalkyler litet förklaringsvärde. I Sverige har brottsligheten sedan 1800-talets början visat samband med bland annat befolkningsökning, svält, industrialisering, konsumtionsvarornas utveckling, arbetsmarknad och alkoholpolitik. Omvänt är det inte uppklaringsprocent, risken för fängelse eller fängelsestraffets längd som har bestämt brottsutvecklingen.

Kontrollkostnader
En invändning mot invändningen att straffskärpningar inte tycks ha positiva effekter på brottsligheten kan då vara att man ändå måste försöka. Problemet är att straff innebär kostnader, såväl ekonomiska som andra. All politik bygger på en avvägning mellan förväntade positiva effekter av en åtgärd och kostnaden för eller riskerna med en sådan åtgärd. Diskussion om kontrollkostnader eller till och med kontrollskador lyser med sin frånvaro i den svenska kriminalpolitiska debatten. Ett antal sådana kostnader bör framhållas.

Alliansregeringen satsade på 3 000 nya poliser fram till 2010. Målet var ökad uppklaring och ökad polisnärvaro ute i samhället. Satsningen följdes av minskad uppklaring och satte inga spår i brottsutvecklingen.  Utan att reflektera över detta lovade den nuvarande regeringskoalitionen 10 000 ytterligare anställda inom polisen. Kanske är det behövligt men kostnaderna för detta hade också kunnat ställas mot alternativa sätt att åstadkomma brottsprevention. Detsamma gäller fängelserna. Efter flera års nedgång i fängelsebeläggningen vänder den nu uppåt. Ett år i fängelse kostar staten en miljon och till detta kommer kostnaderna för nya anstalter. Hur skulle dessa pengar kunnat användas för till exempel stöd till brottsoffer eller förebyggande arbete?

Kriminaliseringar och straffskärpningar har alltså ökat mycket kraftigt. Ökningen är den högsta i modern tid. Straff ska av tradition vara undantaget vilket följer av regeringsformen. Juristerna talar om straffet som ”ultima ratio”, det vill säga något man tar till i sista hand. Straffet har nu alltmer gått i riktning av att bli ett medel för att, förhoppningsvis, bekämpa sociala problem och inte för att skipa rättvisa vilket tidigare var syftet. Som en följd av detta har traditionella värden som humanitet, återhållsamhet och rättssäkerhet fått mindre betydelse. Det har blivit allt viktigare att straffa unga med hänvisning till att de är myndiga samtidigt som de inte anses tillräckligt mogna för att få gå på Systemet.

Förslagen om dubbla straff för gängmedlemmar innebär att samma brott bedöms olika beroende på vem som utfört handlingen och strider mot principen om likhet inför lagen.
Polisen har avsatt närmare en tiondedel av sin personalstyrka för att spåra upp narkotikabrott. Dessa resurser ägnas i stor utsträckning till att gripa människor misstänkta för att ha konsumerat narkotika och att avtvinga dem ett urinprov på polisstationen. Polisen tar nu 40 000 sådana prov under ett år.

Polisens ”stop and search”, som särskilt berättigas med hänvisningar till narkotika och inre utlänningskontroll, riskerar att skapa stämningar liknande dem som inspirerat ”Black lives matter”. Internationell forskning visar faran med detta i form av minskad tillit till polisen, ovilja att hjälpa till att klara upp brott och till och med benägenhet att begå mer brott med motiveringar som: ”Varför ska jag följa reglerna i ett samhälle som behandlar mig orättvist?”. Också i Sverige har unga i socialt utsatta områden framhållit rättvis behandling som ett centralt krav på polisen (Brå 2018).

Vad göra?
Frågan om vad som ska göras kan besvaras med vad som inte ska göras. Det finns ingen kvick fix på de gängrelaterade skjutningarna. Ropen på hårdare tag ekar ihåligt i ljuset av forskning och erfarenhet. Kontrollkostnaderna för den svenska kriminalpolitiken är avsevärda och riskerar bli än högre utan att detta ger märkbara effekter i form av minskad brottslighet. I väntan på att våldsspiralen vänder nedåt ska inte vårt rättssystem förstöras.
Att försöka hålla repressionen på en ”lagom” nivå har också att göra med Sveriges självbild, både utåt och för oss själva. Sverige har tillsammans med de övriga nordiska länderna internationellt varit känt för tilltro till staten, polisen och rättsväsendet i övrigt och för att hantera brottsligheten med relativt få i fängelse. De nordiska länderna har framstått som ett föredöme i världen.
Det är märkligt att se hur traditionella värden som rättvisa och humanitet spelar en allt mindre roll i svensk kriminalpolitik och debatt. Utvecklingen är också märklig vad gäller partiernas förhållande till SD. Medan de flesta partier åtminstone tidigare tagit starkt avstånd från SD:s invandringspolitik har få reagerat mot dess kriminalpolitik. Kriminalpolitiken är vid sidan av invandringspolitiken de europeiska högerpopulistiska partiernas centrala politikområden. Reflekterar inte partier och partiledare i Sverige över att de accepterat en högerpopulistisk retorik och politik? Är kriminalpolitiken till skillnad från andra områden inte politisk? Kriminalpolitiken är kanske inte särskilt viktig i jämförelse med flera andra politikområden, men den säger något om en mer generell politisk inriktning. Kriminalpolitiken utgör ett lackmustest.

Dessa djävla miljöbrottslingar bör buras in på livstid. Idag när jag åkte från stugan lyssnade vi på radion och Titti Schultz. Hon har olika delar i sitt program och ett inslag handlade om ett företag som skötte återvinnandet av dessa små batterier. Då kom det fram att det är inte bara i Indien man har helt förkastlig återvinning av små batterier. Sånt händer i Sverige det var helt klart men vad i helsike gör den myndighet som ska kontrollera sådan verksamhet. Det här är mycket allvarligt. När höljen tagits tillbaka återfyller man geggan som finns i batterierna i säckar och sedan hade man både grävt ner geggan på åkrar som finns men även var det privatpersoner som använt gifterna till fyllning.

Nu har företaget gått i konkurs och så får de som köpt skiten sanera för minst hundra tusen kronor då företaget gått i konkurs. Visst är det rena rama gangsterfasoner och möjligen kan man kalla det så. Någon myndighet måste ha brustit i sin tillsynsroll när inte företaget skött sig. Batterierna har hämtats bland annat ur de boxar som finns på återvinningsstationer. Detta är flera skandaler, dels att de fyller i marken giftiga massor, vart finns kontrollen över de företag som inte har upptäkt vad som pågick i stationer där man återvinner ur batterier. Det här är lika hemskt som när den organiserade brottsligheten skjuter på varandra. När man börjar med den här typen av brott är straffskalorna för låga. Alldeles för låga och de har säker konkurrerat företag som följer lagarna.

Resturangbranchen har inget intresse av att begränsa den pandemi som vi har i Sverige. Eller så fattar de inte hur fort den sprider sig. Det ser man nu på många platser bland annat i Storbritannien där man lättade på restriktionerna. Det kom en reaktion från Resturangbranchen när regeringen kom med beskedet att man skulle förlänga restriktionerna för landets restauranger. Inte helt oväntat kom reaktioner från regeringen.

Nu svarar socialminister
Lena Hallengren (S).
”Att vi vid årsskiftet skulle ta bort
alla restriktioner som finns tycker
jag känns helt orimligt”, sa hon i
SVT:s Helgstudion. Lena Hallengren sa även att förslaget ännu inte ligger på bordet och att det finns möjligheter att ge synpunkter. Branschorganisationen Visitas vd Jonas Siljhammar säger att man är oerhört förvånade och upprörda över förslaget. När vistas VD uttalar sig på detta sätt funderar jag på om han överhuvudtaget följt med i det nyhetsflöde och den debatt som varit vad man måste göra för att inte få en skenande pandemi.

Skulle ryssen Aleksej Navalnyj Åka hem till Ryssland när han blir frisk kommer han förr eller senare att mördas. Det är sjukt hur ryssarna förnekar sin inblandning av det gift som enbart ryssarna har. De skyller på tyskar men även i Umeå på FOI har man hittat giftet. Ryssland är inget att lita på och att ryssarna själva tror på Putin och hans gäng.

Ryske regimkritikern Aleksej Navalnyj börjar sakta återhämta sig efter att ha förgiftats av nervgiftet novitjok för en knapp månad sedan.
I en analys skriver SVT:s Rysslandskorrespondent Bert Sundström att Moskva intensivt förnekar att den ryska statsmakten skulle ha varit inblandad i dådet. Bland annat menar Kreml att Navalnyjs medarbetare saboterat utredningen eftersom de låtit tyska myndigheter undersöka Navalnyjs vattenflaska, där spår av novitjok kunde hittas.
”Men själva poängen med att smuggla ut flaskan från Ryssland var ju att någon som inte står under Kremls kontroll får analysera och dessutom offentliggöra resultatet”, skriver Sundström.
CNN:s Luke McGee och Anna Chernova väcker frågan om hur stor fara Navalnyj svävar i vid en eventuell återkomst till Ryssland.
”Ord som säkerhet och trygghet betyder ingenting för någon som är i opposition i Ryssland”, citerar de oppositionspolitikern Vladimir Kara-Murza, som själv förgiftats två gånger de senaste fem åren.

Björklöven imponerar i säsongsstarten. För några dagar sedan var det MoDo som blev utspelade efter att ha haft ledningen efter 1:a perioden. Sedan vaknade Löven till liv ordentligt och det blev en 5-1 seger. I går var det Timrå som var motståndare i SCA cupen. Björklöven tog ledningen men sedan var det Timrå som hade fått ett övertag. Lövens Wiklund sa i pausen efter första perioden att vi måste vakna och det gjorde man verkligen. Seger blev det och det var många fina spel som gjorde att det blev mål. Hela laget gjorde en bra insats men jag tyckte Timrå var alldeles för gnälliga och fick med sig några utvisningar för mycket. Det var så bra laginsats att det är svårt att peka ut någon som glänste förutom Grundström som var kanonbra. Idag är det ny match men jag tror cupen är vunnen men det är nog bara att ånga på och låta några juniorer få chansen. Försäsongen har öppnats bra för Björklöven

Tala om feltajmat tid för hyreshöjningar. Har läst att fastighetsägarna vill höja hyrorna i snitt 2,5 procent för nästa år. De har sagt till sin tidning att trots att det är en djup kris tycker man att det finns utrymme för höjningar. Dessutom säger de något märkligt så här ”Det eftersom att botten i lågkonjunkturen redan har passerat och ekonomin väntas fortsätta återhämta sig nästa år” Det är så de argumenterar.

De glömmer bort många saker tycker jag. I dessa tider är det många som blivit arbetslösa och deras ekonomi har kraftigt försämrats och en sådan hyreshöjning skulle göra att den pensionshöjning som pensionärerna fått får det ännu sämre. Hyrorna tar redan idag för stort utrymme av den disponibla inkomsten som hyresgästerna har. Vi som bor i hyresrätter är redan idag stor förlorare på bostadsmarknaden och kan inte bli ännu mer felfördelade. De har aldrig något år haft så låga kostnadsökningar som detta år. Löner och räntor har stått helt stilla och energipriserna har varit lägre än beräknat. Jag tycker ärligt talat att man bör skämmas över sitt förslag.

Vad fastighetsägarna och även hyresgästerna borde koncentrera sig på är att kräva av staten att det skall råda en neutralitet mellan de olika upplåtelseformerna för boendet. Det är läge nu i en sån här kris att staten gör om så att inte hyresrätten missgynnas och missgynnas den så drabbar det hårdast de unga som ska ut på bostadsmarknaden. Fastighetsägarna och hyresgästföreningen borde kräva att man omedelbart inför moms på hyrorna då blir det möjlighet för fastighetsägarna att dra av momsen på reparationerna, samt att då får man även dra av byggmomsen som gör att inflyttningshyrorna skulle bli lägre för de är för höga redan idag. Momsen på hyrorna säg en 7-8% skulle göra att det rådde status q på hyran i befintliga systemet då man får dra momsen på driftkostnader man har.

Detta förslag som jag vet att SABO företräder men kanske även fastighetsägarna skulle vara det bästa som skulle hända för bostadsproduktionen och då blev det även ett rättvisare system mellan de olika upplåtelseformerna.

Men det märkliga i kråksången är att det är fastighetsägarna som inbillat de lättledda centerpartisterna att marknadshyror är det som ska lösa bostadsbristen. Det tror jag är en fullständig tankevurpa för de kommer inte att byggas fler till de grupper jag beskrivit tidigare nämligen de unga som ska ut på bostadsmarknaden

Låt facken förhandla färdigt om detta med Las mm. Den tid som är utsatt för stopptid har som mycket annat självklart påverkats av pandemin. De som inte fattar att vid förhandlingar måste man mötas de vet inte ett djäkla dugg om hur förhandlingar går till. Jag vet i det fallet vad jag pratar om eftersom jag själv suttit i en av Byggnads förhandlingsdelegation och har även varit lokal förhandlare inom Byggnads. Jag hade då under den tiden aldrig behövt gå till någon central förhandling då det i de allra flesta fall går bäst att lösa det lokalt. Det jag refererar främst till är när man kommer till uppsägningar av den ena eller andra orsaken. Jag tycker parterna måste få mera tid på sig än det datum som var sagt i januariavtalet.

Låt den svenska modellen lösa det som bör och måste lösas och jag spyr nästan när en del tycker att staten ska sköta det som ligger på arbetsmarknadens parter. Om staten ska ta över och styra detta liknar rena rama kommunismen och staten ska sköta andra saker och inte lägga sig i något man inte kan eller begriper. Jag tror vår Lo ordförande vet vad som behöver göras men det görs inte på några dagar. Sedan finns det bland alla parter som tror att allt ska vara som förut då allt annat har förändrats.

Idag lägger jag en ledare i Dagens Arena skriven av Vesna Prekopic är utbildad och tidigare verksam gymnasielärare och rektor. Sedan 2014 är hon ledarskribent och frilansjournalist, med särskilt intresse för utbildning, jämlikhet och integration. Vesna har också arbetat som kulturjournalist på Arbetet, är fast krönikör på ETC Norrköping och frilansar på Sydsvenskans kultursidor. För Arena Idés räkning gör hon podden ”Jakten på den jämlika skolan”. Så här skriver hon

LEDARE Det är genant att höra moderatledaren med brösttoner anklaga regeringen att göra för lite för att komma åt gängkriminaliteten. Politiken måste jobba både lång- och kortsiktigt. Det har S fattat – bara de inte glömmer bort preventiva insatser.  

Tre saker har blivit glasklara under den senaste tidens debatt om gängkriminalitet och klaner: 1. Det finns ingenting nytt under solen. 2. Ulf Kristersson och Ebba Busch må spekulera högt, men några snillen är de inte. 3. Inrikesminister Mikael Damberg (S) och justitieminister Morgan Johansson (S) måste hålla i och hålla ut i det kriminalpolitiska maratonloppet ända fram till valdagen.

Biträdande rikspolischefen Mats Löfving har sedan Lördagsintervjun i P1 för två veckor sedan satt agendan för både politiker och medier – alla pratar om brott och straff. Igen. Tonläget är som vanligt högt och anklagelserna om flathet haglar.

Det har varit genant att höra moderatledaren Ulf Kristersson med brösttoner anklaga regeringen att göra för lite för att komma åt gängkriminaliteten. Det har varit häpnadsväckande att han kunnat ignorera att en rad nya lagstiftningar redan finns på
plats och att flera är på väg. Och inte blir något bättre av att den aspirerande statsministerns lojala parhäst Ebba Busch kastat ur sig verklighetsfrånvända förslag om att bygga fängelser utomlands.
Just nu står unga killar på rad för att fylla den plats som en dödad, gripen eller fängslad kriminell lämnar.
*
Det finns ingen som kan säga att regeringen inte tar hårdare tag mot de kriminella. Både inrikesministern och justitieministern har varit berömvärt tålmodiga i att outtröttligt påminna om regeringens 34-punktsprogram för att komma åt gängkriminaliteten och alla insatser som faktiskt görs för att minska brottsligheten.

Polismyndigheten förstärks, mer än 50 straff har hittills skärpts, mer än 20 nya brottsrubriceringar har införts och det straffbara området har utvidgats för mer än 50 brott. Det finns inte heller någon tvekan om att regeringen har förstått att det parallellt med dessa hårda tag, som behövs, måste ske ett långsiktigt och djupgående förebyggande arbete.

För precis som kriminalkommissarie Fredrik Gårdare sa i SVT:s Agenda den 6/9, är de 34 punkterna bra, men de räcker inte. Han säger, liksom många andra poliser, att det viktigaste samhället kan göra för att bryta brottsutvecklingen är att se till att alla barn och unga får en bra skolgång, har en bra hemmiljö, har en bra fritid och att de mår bra. Detta har

Socialdemokraterna förstått, men Moderaterna har vägrat inse att det är det förebyggande arbetet som förhindrar de kriminellas tillväxt. Just nu står unga killar på rad för att fylla den plats som en dödad, gripen eller fängslad kriminell lämnar. Mot det hjälper inte högre straff, mot det hjälper ett annat liv.

I veckans riksdagsdebatt om gängkriminaliteten var det uppenbart att M och SD jobbar hårt för att förvränga verklighetsbeskrivningen av vad som görs och ansträngde sig för att förminska regeringens insatser. Sådana påhopp ska både Morgan Johansson såväl som Mikael Damberg låta gå in genom ena örat och ut genom andra, för det är bara luft.
Men det är oerhört viktigt att

Socialdemokraterna förstår att den typen av påhopp kommer att öka ju närmare valdagen kommer, eftersom M, KD och SD bestämt sig för att anta rollen av den nya sheriffen i stan.
Det som behövs nu är att S fortsätter att mantra allt som har gjorts och allt som ska. Tydliggör vad som kan och ska ske på kort respektive lång sikt och viktigast av allt – markera kraftfullt mot gängkriminella, klankriminella och alla andra kriminella, men glöm inte att utan preventiva insatser får vi aldrig ett mindre kriminellt samhälle. Slut citat dagens Arena

Tidigare har den före detta moderate finansmarknadsministern hamnat i blåsväder. Det beror på att en sparekonom tycker han försvarar en som ständigt hamnar hos kronofogden.

Så här skriver Omni om detta
”Att tidigare finansmarknadsministern Peter Norman (M) är ordförande för både Stockholmsbörsen (Nasdaq Nordic) och Oscar Properties är ”ingenting annat än en skamfläck för börsen”, dundrar sparekonomen Joakim Bornold.

”Att Norman ständigt försvarar Oscar Properties som hela tiden hamnar hos kronofogden, det är ett stort mysterium”, skriver Bornold på Twitter.
Oscar Properties har haft återkommande problem med att betala för sig. Den senaste turen är förfallna fakturor från en skatterådgivare som gått via Kronofogden till tingsrätten som meddelade så kallade tredskodomar då byggbolaget aldrig svarade.” Slut citat Omni

Håller inte dagens unga ordning och reda på sin ekonomi. Det är rekord i antalet unga som söker skuldsanering hos kronofogden. Det är så många som drygt 15000 som sökt skuldsanering första halvåret i år och det är en ökning på orundat tal drygt 40 procent jämfört med förra året och bland de som var mellan 18 och 34 år var det en fördubbling. Enhetschefen på myndigheten är oroad över ungas ekonomiska kompetens och status och det måste man verkligen hålla med om. Det har inte kommit fram om det är för lätt att få lån eller om det är arbetslösheten som är orsaken då extra jobb inom en del branscher har försvunnit.