Åke fick ett pussel i julklapp, det brukar vara som ett lämpligt projekt i juletider…att få ihop. Nu hittade Theresé pusslet som inte var påbörjat, och satte igång att bygga. Jo, Åke var också där och fick dit några bitar, innan det var klart. Sally fick lägga sista biten!

Jag sa att såna här pussel, är då betydligt enklare än såna som innehåller 50% himmel eller hav, fy tusan. Eller ska man nu vara riktigt proffsig, kanske man skulle testa att bygga ett pussel, med vita sidan upp 😀 Kanske man hann klart innan nästa jul, då.

Och hey, sa jag, varför inte ha ett pussel, typ 50 shades of grey, haha, fast då sa Theresé att det redan finns, ja där ser man, man är inte alltid först, att hitta på saker.

Den ultimata utmaningen vore dock att limma ihop ett 1000 bitars pussel, sätt lim på en bit, placera ut den och limma nästa…puh!!!

En annan typ av utmaning kan vara att prata med barn, dom kan ju ta saker bokstavligt, eller kollra bort en, totalt.

Mamma är så imponerad av Sally. Att hon är så duktig, går och lägger sig själv, sjunger så fint, ja ni vet, allt sånt där som man kan impas av. Så frågade mamma mig, om hon alltid, var så duktig. Nja, sa jag, nog kan hon mopsa sig, om hon är på det ilet, men det är ju inget konstigt.

Så berättade jag detta för Sallys pappa, Anders och han höll med. Så talade han om, att han hade velat att hon skulle äta upp maten. Detta är nog något som alla föräldrar känner igen, barnen säger att dom är mätt…som sjutton, men när dom ställer sig upp från bordet så undrar dom om det är dags för godisintag.

Detta var då en lördag och Sally tycktes inte rymma en smula till. Hon hade nog bara petat i maten. Så säger Anders att äter du inte mer, så blir det faktiskt inget lördagsgodis…och därmed basta (typ). Sally sitter tyst en liten nanosekund, sedan kontrar hon med: Jamen, jag vill inte ha nåt lördagsgodis! Hmph…och vad svarar man på det? 😀

Hittade denna lilla roliga historia på FB, håll till godo och ha en fin tisdag, allihop!

Oscar ber sin dagisfröken hjälpa honom att ta på sig sina stövlar innan han skall gå ut i kylan. De är jättebesvärliga att ta på och fröken måste verkligen göra världens ansträngning för att utföra uppdraget.

När äntligen stövlarna sitter på så säger Oscar: – De sitter på fel fot!

Fröken tror inte sina ögon när hon konstaterar att det är som Oscar säger, stövlarna sitter fel. Hon drar som en dåre i 3 minuter för att ta av dem och börjar om med en super ansträngning för att sätta på dem igen.

Då säger Oscar: – Det är inte mina stövlar!

Fröken andas djupt och lägger locket på känslorna för att inte skada lilla Oscar som tittar på henne med fiskblick.

– Ok, säger hon, vi tar av dem då!

Och sätter igång med samma träning som tidigare.

– Varför sa du inte det tidigare? frågar hon när hon är klar.

Oscar svarar då: – Det är inte mina stövlar, de är brorsans, men mamma vill att jag skall ha dem!

Fröken börjar gråta och, mycket behärskad fast bestämd, sätter hon på stövlarna för en tredje gång. Sedan lyfter hon upp Oscar, sätter jackan på honom, halsduk och frågar: – Var är dina vantar?

– Jag la dom i stövlarna!