Winstone firades av Viggo igår, med 3 kycklingbullar, gissa om han var glad över det 😀

Jag gjorde inte så mycket av gårdagen, snacka om härligt. Planerade lite över hur jag ska möblera om i matrummet, jo, det kommer att bli förändringar.
Julen ska jag börja plocka bort, lite så där, pö om pö, det är min tanke, men jag vet, vis av erfarenhet, att jag oftast tar allt, då jag ändå är igång. Men den här gången har jag tänkt att hejda mig, vem har bråttom…inte jag i alla fall.

Och vad skulle möjligtvis kunna hända, om nån julsak är kvar efter tjugonde Knut…förmodligen ingenting. WOW!!!

Vi pratade lite om det igår, jag och Helena, att inte skynda på och göra allt i ett svep. Man kan chilla mellan varven. Och jag blev påmind om en händelse för X antal år sedan, då jag skulle hämta Nicco på skolan för vidare färd till tandläkaren.

HÄR lånade jag bilden

Jag som alltid, varit ute i god tid när det handlat om inplanerade möten. Hade jag en läkartid, satt jag i väntrummet en halvtimme innan. Always! Visste jag inte vart jag skulle, tog jag reda på det långt innan, det skulle aldrig finnas tvivel eller kunna orsaka en försening på grund av att jag inte hittade till avdelningen/huset eller rummet.

Men så var det den här gången, och av någon outgrundlig anledning, var jag något försenad. Jag gasade på, hämtade upp Nicco och iväg, tittade på klockan och insåg att vi faktiskt skulle bli lite sena. Jag kände en inre stress, tog ett djupt andetag, och i bilen, där och då, bestämde jag mig för att skita fullständigt i, om vi kom försent.

Ja vadå, resonerade jag för mig själv, NÄR någon gång i hela mitt liv, har jag fått komma in till tandläkare/läkare, på utsatt tid…ALDRIG, jag har alltid varit den som fått vänta. Så varför skulle det vara annorlunda just den dagen. Och med dom tankarna så kände jag mig helt lugn.

Detta var nu enda gången som Theresé ringer, då vi går från parkeringen och säger att tandläkaren har ringt, dom undrar vart vi är….ALLTSÅ…och vi var 5 minuter försenade…5 minuter…fatta???

Nå, vad jag lärde mig den gången var att jorden gick inte under, ingen svor åt oss då vi kom dit, tiden var inte tagen av någon annan, utan det var lugnt, alla har någon gång kommit försent. Och jag tror att detta blev en vändpunkt för mig. Där man måste lära sig att ta dagen som den kommer.

Visst, det är jättebra att ha en plan A och en plan B, men ändå kunna låta saker rinna av som vatten på en gås. Stress kan bara den, orsaka förseningar, i hetsen gör man fel, kommer av sig, man kanske hinner jobba upp en liten ångest och sedan brakar allt ihop…och då kan man ställa sig frågan om det var värt det?

Fråga mig och jag svarar nej, det var det inte.

Det finns en sak jag inte gillar och så har det nog alltid varit, och det är att ha tider att passa. Att vara uppbokad, och inte kunna styra mina dagar som jag vill ha dom. Jag pratade med Tina igår och berättade att jag bestämt att denna vecka skulle jag inte ha nåt inplanerat, och hon undrade varför.

Ja, svårt att förklara, men det kan vara ett omedvetet sätt för mig, att skapa mig egentid. Jag rår om mig själv, jag äger min dag. Och seriöst, det känns så himla bra och jag tycker att det är alla , väl förunnat att få göra exakt samma sak, som jag nu gör. Även om, man kan se på det lite krasst, så är detta en planerad ”icke aktivitet” 😀

Och med dom orden lämnar jag er för idag, och önskar er alla en fin tisdag!