Etikett: Tankeväckaren

Torsk på tallrik

Av , , 4 kommentarer 42

Gjorde ett nytt försök att anrätta torsk till middag. Denna gång blev det  ungnsstekt torsk med ströbröd och smör, och till det Trysundasås enligt internetrecept.  Mycket gott!

R har hasat sig upp ur sarkofagen och ser mer död än levande ut. Ändå är han bra mycket piggare idag än igår, har faktiskt ätit ordentligt och  är nog snart i skick att börja läsa Blocket igen om den här trenden håller i sig. Han ger ifrån sig små positiva friskhetsteckenskryss i Jula-katalogen inför mitt planerade Skellefteåbesök imorgon vilket  gläder mig oerhört.

I går var jag riktigt orolig, när han fick feber igen och började hosta otäckt och djupt. Som grädde på moset har han nu alltså fått en dunderförkylning, och syster Gunnel bistår med dryck, medikamenter och diverse gödningsmedel. Bäst att mota Olle i grind innan karl´n bara är skinn och ben. Jag hoppas att det vänder nu och han får börja friskna till. Det gör ont i hjärtat att se den vanligtvis så starke vännen kär må så in i nordens dåligt och utarmas på kraft.  Håll nu tummar, sänd en tanke eller en bön – vilket du föredrar – att han får friskna till. Jag behöver honom.

Jag får göra som Fantomen, söka fram något presentabelt ur garderobsdjupet och bege mig ut i civilisationen som en vanlig männisch i morgon. Det är föreläsningsdax -Tankeväckaren - för vuxenutbildningen  med undersköterskor som specialiserar sig på demens. Mycket inspirerande att få träffa ett gäng eldsjälar med mycket erfarenhet och goda tankar. Måtte de bli väl mottagna av sina arbetsledare efter fullgjord utbildning, nyttjade och stöttade. Det behövs många sådana!

Snart vänder det…

Av , , 12 kommentarer 38

Idag är det precis en månad till julafton. Tiden rusar verkligen fram även om hösten varit mörk och lång. Snart vänder det och blir lite ljusare för var dag. Idag har vi fått lite snö och genast känns världen ljusare och luften lite lättare att andas. Förbereder mig mentalt för nästa veckas resa söderut med Tankeväckaren till Uddevalla. Under resans lopp får jag även träffa alla mina fyra barn och alla mina barnbarn. Det blir som en riktig förskottsjulklapp och jag hoppas även att få uppleva Liseberg julmarknad. Så mysigt att få se fram emot. Redan idag har julstjärnor och ljusstakar kommit fram här hemma och med ens infann sig en smula julstämning.

Tankeväckaren

Av , , 4 kommentarer 37
Beskrivning av min föreläsning Tankeväckaren.  
 
Tankeväckaren är precis som namnet säjer, en föreläsning vars syfte är att väcka tankar – Tankar som i sin tur kan väcka insikt om hur viktig den personliga levnadshistorien är att känna till när vi ska vårda andra människor. Insikt om hur viktiga hänsyn till varje individs aspekt är för att kunna ge den som drabbats av t ex kognitiv svikt ett optimalt bemötande och en god personcentrerad omvårdnad.
 
Föreläsningen är uppbyggd som ett scenario utifrån ett demensperspektiv, där jag i min roll som demenssjuksköterska har försökt att sätta mig själv in i hur det skulle kunna vara att själv drabbas av Alzheimers sjukdom, successivt förlora många av de förmågor man tillägnat sig under ett helt liv, och samtidigt vara fullständigt utlämnad till mer eller mindre kompetenta och insiktsfulla vårdare med högst varierad grader av kunskap och empati. Utlämnad för resten av sitt återstående liv.
 
Min hypotes är att när tanke och känsla engageras samtidigt, och man berörs på ett eller annat sätt, så är man mer benägen att tänka till, tänka om och faktiskt även öppna upp för att utveckla eller förändra sitt eget sätt att tänka och arbeta.
 
Jag vill skapa aha-upplevelser och få lyssnaren att börja relatera till sig själv och sin egen familj, förmedla konkreta tips, ny evidens och nya sätt att tänka som man omedelbart kan omsätta och faktiskt ta med sig in redan i sitt nästa arbetspass. Tankeväckaren är ett nytänkande spännande och lite annorlunda pedagogiskt grepp, med syfte att förmedla kunskap och insikt och visa på möjligheter att göra skillnad i det dagliga arbetet.
 
Föreläsningen är uppbyggd kring en livsberättelse med bilder, minnen och personliga saker och utspelar sig i ett tidsflöde från barndom till nutid till framtid. Formen har inslag av dramapedagogik och speglar en blandning av fakta, humor och allvar. Detta förstärks med egna erfarenheter från många års arbete som sjuksköterska med demenssjuka personer och deras närstående. Den blir en resa genom den obotliga sjukdomens faser och förlopp, där lyssnaren får ta del av förhoppningar, rädslor och tankar om hur livets sista tid kan bli.
 
Tankeväckaren är lättillgänglig och riktar sig främst till omvårdnadspersonal av olika kategorier men har fått genomslag även i andra forum t ex för frivilligarbetare, anhöriggrupper, politiker, och även uppskattats av gemene man. Den handlar egentligen om livet.
 
Tanken med denna föreläsning är just att engagera känslor, väcka tankar och insikter hos lyssnaren kring hur olika vi kan vara även om vi har gemensamma grundläggande behov. Vad har varit viktigt i det förflutna? Kan kännedom om personliga vanor eller svåra upplevelser i barndomen underlätta för oss idag och ge vägledning i vårt val av förhållningssätt?
 
Jag vill hävda att även om en levnadsberättelse kan vara ofullständig eller rentav inaktuell, så har den ändå ett obetingat värde som företeelse och slår an tonen att vi är skyldiga att intressera oss för människan bakom sjukdomen. Jag vill påminna om att vi aldrig får glömma att var och en av oss har sin egen ryggsäck med minnen, sorger, glädjeämnen och att vi är skyldiga att handskas varsamt med varandra.
 
Från att ha levt ett autonomt liv med självständiga val, frihet och en privat sfär kommer hundratals främlingar passera in och ut genom dörren, genom det allra privataste och ha synpunkter på såväl personen själv och dennes närstående, samtidigt som förmågan att kunna göra sig förstådd börjar svikta. Dygnet runt, resten av livet. blir man beroende av andra människors hjälp.
 
Hur kan man rimligen utföra ett bra jobb utan närmare kännedom om personen det gäller, utan kunskap om de lagar och mål som styr verksamheten  där man arbetar. Jag vill påminna om att vi som arbetare, får gå hem efter avslutat arbetspass i motsats till brukaren som bor här på livstid. Jag vill påminna om att vi är gäster i en annan människas tillvaro. Vi är tjänare vars enda uppgift är att tillgodose andra människors behov, dag som natt, till livets slut. 
 
Med Tankeväckaren vill jag förmedla tanken att vi alla liknar ryska dockor. Inuti den stora som vi ser framför oss idag, finns det flera mindre som representerar tidsåldrar och faser i livet, och längst in finns en skyddslös liten människa som kanske en dag åter igen kommer att behöva samma hjälp och omsorger som ett mycket litet barn, men som skall bemötas med samma respekt och vördnad som en vuxen jämlike.
 
Jag vill förmedla hopp och påminna varje omvårdnadspersonal om den kraft och effekt man har redan när man stiger in i ett rum. Jag önskar att man ska lämna förläsningen med vetskapen att man kan göra skillnad genom sitt sätt att vara.
 
Välkommen att höra av dig och boka Tankeväckaren.

Mardrömsföre

Av , , 6 kommentarer 31

Äntligen hemma igen efter en mardrömsbilfärd från Vilhelmina ikväll. Tjock dimma obefintlig sikt och snorhalka. Skönt när jag äntligen svängde ned på gården här hemma. Dagens föreläsning gick bra, och som vanligt fick man träffa inspirerade och trevliga människor. Det är nog 30 år sedan jag passerade Vilhelmina senast. Otroligt vackra höstbilder har jag i kameran, men orkar inte dela dem ikväll. Bjuder på ett collage imorgon istället. Välkomnades hem med färska räkor, ciabatta och idel glada grabbar. Inte dumt alls!

6 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Pusskalaset

Av , , 2 kommentarer 37

 Kulturkalaset i Göteborg i all ära men jag föredrar helt klart pusskalaset med mina fina små älsklingar. Idag fick jag äntligen äran att träffa Alice och Oliver med föräldrar. Vi ska nu ha några mysiga dagar tillsammans och göra så lite som möjligt, bara ta dagen som den kommer. Ser fram emot något lekparksbesök med Oliver. Vi ska också köra med tågbanan, ge mamma Sandra en skön fotmassage och så blir det bäbisgos med nya lillgumman förstås. 

Dagens föreläsning i Alvesta gick jättebra och gav flera nya spännande kontakter. Det känns verkligen kul och meningsfullt att komplettera turistvärdslivet med en och annan avstickare ut i landet och sprida den viktiga kunskapen om demens. Tankeväckaren känns lika aktuell fortfarande och verkar ännu fylla sitt syfte i olika sammanhang. 

Kärt återseende med min kära exmentor Anki. Vi blev båda rörda när vi blickade tillbaka och insåg hur mycket som hänt sedan vi hade våra första samtal för två år sedan. Mycket av min osäkerhet och tvekan då, har vänts till mod och och nya vägar i livet. Hon har betytt mycket för mig och är fortfarande min färgstarka förebild den lilla ärtan.

I Sandviken verkar livet rulla på utan mig. Kram till min tappra gubbe som håller ställningarna och låter mig få lite semester. Du är guld Robban!

Samma lika fast tvärtom

Av , , 4 kommentarer 36

Rullar ut en mental röd matta för mina trötta tappra pojkar som strax är hemma igen efter en riktigt lång lastbilsdag. Rullar för övrigt ihop allt i mattväg med tanke på en viss ung prins som till nöds använder hallmattan som toa när det är riktigt bråttom. Mörkret har sänkt sig över Sandviken och det blåser ganska mycket. Lite höstlikt är det allt. Nu blir det både välkomstte  och enmans-välkomstkommitté. Imorgon bär det av  för min del. Premiärflygning från Arvidsjaurs flygplats till Arlanda  sedan pussar och mys i Solna hos Sixten och hans föräldrar, tåg till Alvesta för demensföreläsningen Tankeväckaren. Besök hos sprillans färska Alice, storebror Oliver, Sandra o Christian i Göteborg innan jag återvänder hit till vykortet igen.

Sovmorgon

Av , , 3 kommentarer 31

För andra gången sedan vi flyttade hit tog vi sovmorgon. Att få vakna och somna om ett par gånger när allt är tyst och stilla och regnet dundrar mot taket, det var precis vad jag behövde. Anspänningen efter två långa föreläsningsdagar har släppt och med glädje har jag idag sammanställt kursutvärderingar och av allt att döma är man nöjd med min insats. Många fina hängivna och duktiga jobbare i äldreomsorgen även här, som kämpar på med precis samma vardagsbekymmer som i Umeå eller på andra håll. Det som är speciellt i den här landsänden är kanske att folk som levt fjällnära i avlägsna byar och obygder, ett fritt och extremt självständigt liv med naturen inpå och så plötsligt ska man inrätta sig i ett boende tätt inpå andra människor. Omställningen blir ännu mer påtaglig än i stan. Att få bo med utsikt över vatten är nog ändå läkande för alla människor. Vattnets magnetiska kraft och oändliga skiftningar gjuter olja på oroliga själar. Det är min fasta övertygelse.

Glöggpremiär

Av , , 4 kommentarer 32

Sitter i Umeå och smygpremiärglöggar med sonen. Sammanfattar en intensiv dag. Har ännu eftersmaken av den fantastiska lunchen på Victoria med min kära vän, f.d mentor och samarbetspartner Anki, som precis som vanligt smittas med lysande kraft och glädje. Tänk att våra vägar korsades – jag är en lyckans ost.

Imorgon efter föreläsningen på Filmstaden drar jag vidare mot nya äventyr. Uppsala nästa, där det blir baluns (Inspiration 2010) och dagen efter dags för Tankeväckaren igen. Ser även fram emot besök hos vännen Kerstin innan jag hoppar på tåget och äntligen får träffa mitt hjärtas nya fröjd och glädje – barnbarnet Sixten med föräldrar. Farmor längtar!

Det handlar om att skapa en känsla.

Av , , 4 kommentarer 25

I morgon jobbar jag min sista dag som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam. Det har varit en fantastisk tid med mycket kreativitet, många människor, stora utmaningar men även personlig utveckling. Ibland har det varit tufft. Det är aldrig lätt att vara profet i sin egen hemstad, och ibland har det verkligen känts segt och stagnerat i grupper där man inte velat se sin egen roll, vända och vrida på sina egna attityder eller vara beredda att prova nya arbetssätt, men oftast har det varit roligt och inspirerande att se all kunskap och goda viljor som finns. Jag känner mig glad och övertygad om att jag fått vara med och så många frön som ligger och gror och även om vi inte ser ett tydligt resultat idag, så kommer det så småningom att göra skillnad.

Livet och döden finns så oerhört nära varandra i äldreomsorgens vardag. Dagar fyllda av sorg, glädje, med och motgång, meningsfullhet eller tristess rullar förbi, år efter år. De människor som vi ska hjälpa är hänvisade till vår godtycklighet – på livstid. Vi jobbar i deras hem – de bor på vår arbetsplats, en svår förutsättning som kräver att vi aldrig slutar att reflektera och dryfta hur vi ska göra våra insatser på bästa tänkbara sätt. Personal avlöser varandra i skift efter skift, dag efter dag och år efter år, dygnet runt, livet ut. Vi är 300 personer, lågt räknat, som ska passera genom en människa liv, genom det mest privata, från första beviljade insats i Socialtjänsten genom hela demenssjukdomen. Det är  en resa som kan ta många år.

Hur ska vi få veta vad individen har för behov och  önskningar kring den här tiden, och kring livets sista tid? Vi måste ständigt beakta den utsatthet som den lilla människan trots lagar och mål ändå bär. Brukaren blir vinnare eller förlorare i ”det stora personallotteriet” och måltavla för vår attityd, dagsform och inställning till jobbet. Hur känns det att vistas i just din närvaro?

 
De nya nationella demensriktlinjerna som är ett fantastiskt underlag för den goda demensvården, kan egentligen sammanfattas med en enda mening: Det handlar om att skapa en god känsla. Oavsett profession och situation så har du möjlighet att påverka i mötet. Lyckas du förmedla en god och positiv känsla i det som görs så har du lyckats. En god känsla kan fungerar lika bra som medicin, och även om personen glömmer vad som nyss hände, så sitter känslan i kroppen länge – utan biverkningar och kostnader. Viktiga instrument för att kunna göra detta är levnadsberättelsen och det multiprofessionella teamet där även de närstående ingår. De nationella riktlinjerna i demens är tydliga på den punkten. Utan levnadsberättelse är det svårt att ge en personcentrerad omvårdnad.
 
Mitt bidrag till äldreomsorgen och mitt sätt att visa omtanke, öppenhet och medskapande har varit att lyfta just dessa hjärtefrågor, att försöka ”tankeväcka”, vädja till hjärtat, och få medarbetare oavsett profession, att inse och reflektera över hur stor kraft var och en har att påverka hur stunden och dagen blir för en utsatt medmänniska. Hur känns dina händer, vad syns i dina ögon och vad hör man mellan raderna i din röst när du ska hjälpa? Hur använder du dina 8 minuter inne hos Elsa? Angelägna ämnen att reflektera över, och jag önskar att ledare avsätter tid för sina arbetsgrupper att reflektera över dessa frågor. Hur tänker vi som vårdar och hjälper, hur känns det att bo här hos oss? Är våra sinnen öppna nog för att känna in det en medmänniska utan språk förmedlar? Ser vi när någon har ont, ordnar vi ett möte med doktorn eller sjuksköterskan till den här personen som aldrig mer kommer att kunna lyfta luren, hitta numret till vårdcentralen, och än mindre ta sig själv dit?
 
Får dagispersonal ha en dålig dag? Eller doktorn på vårdcentralen just när jag ska dit? Självklart måste man få vara människa, man får ha en dålig dag – men det får inte märkas på jobbet. När vi kliver över tröskeln till en annan människas personliga sfär ska vi vara medvetna och närvarande för att kunna förmedla den goda känslan som bär en utsatt medmänniska genom ännu en dag. Vi är alla tjänare och tjänarinnor med en kraft att kunna påverka och förändra.
 
Efter 15 år som sjuksköterska i Umeå kommuns äldreomsorg, varav 3 som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam, lämnar jag nu Umeå för att uppfylla en dröm. Vi ska driva Sandvikens Fjällgård belägen ett par mil från norska gränsen efter Silvervägen i Norrbotten. Det känns lite pirrigt att bli sin egen, men jag ser fram emot den här livsstilsförändringen med glädje och tillförsikt. Jag har alltid längtat till fjällen och får nu möjlighet att prova det fullt ut tillsammans med min Robert. Under lugnare säsong kommer jag givetvis att fortsätta jobba med ”Tankeväckaren” och med demensfrågor som jag brinner för.
 
Lycka till med framtidens äldreomsorg och demensvård i Umeå kommun! Till alla ledare vill jag hälsa: Beställ riktlinjeboken från socialstyrelsens hemsida. Den är ett måste och bör finnas på alla expeditioner, fikarum och agendor där brukarperspektiv dryftas.
 
En riktigt härlig sommar och mod att uppfylla även dina drömmar önskar
 
Gunnel Forsberg
Demenssjuksköterska

Det stora syndafallet

Av , , Bli först att kommentera 20

Det stora syndafallet ägde rum ingenstans mindre än på Frasses i Lycksele – vart annars?! Ett skrovmål och en mycket förhöjd transfettsnivå senare sitter vi nu inkvarterade på Hotell Toppen i Storuman lätt dästa och lite trötta efter en lång arbetsdag.  Nu blir det till att gå igenom morgondagens material så att allt flyter fint. Vi ska förpassa oss hela 74.5 m till församlingsgården här intill. Och man snackar om de stora avstånden i inlandet…bara elakt förtal.

Själv fick jag förhöjd puls när vi här på samhället passerade en neonröd handskriven skylt där  Fiskehörnan annonserade. Jenny skrattade åt mig. Typiskt Gunnel! Med lite tur kanske jag hinner in där och spendera några kronor på något nödvändigt i morgon efter att den första utbildningsdagen är avslutad.

Bäst att jag gör några röstövningar så rösten håller för två dagars pratande. Logopeden sa att jag gör framsteg!

Här ser ganska stillsamt och dött ut, men jag vet från säker källa att här kryllar av kusiner och släktingar till mina FB-vänner. Nu ska jag njuta av kvällens stillhet ända tills Jennypenny knackar på och tar mig med till det gratis kvällsfikat. Bäst jag skyndar mig att smälta skrovmålet först!

I en annan del av norrlands innersta inland befinner sig ikväll min älskling R. Imorgon blir det besiktning av Fjällgården. Åh vad jag önskar att jag hade kunnat vara med. Hålla alla tummar som ni har att allt ska se bra ut!