Vi socialdemokrater har just lanserat ett samlingsbegrepp för den politik vi står för under parollen ”den svenska samhällsmodellen”. Då liksom nu är det som bäst symboliserar detta kampen för ett JÄMLIKT samhälle med små inkomst- och förmögenhetsklyftor.

Det är därför vi inte behöver modernisera/byta politik för att återvinna väljarnas förtroende. En återgång till den politik vi fört historiskt är fullt tillräckligt så länge den paras med rätt sätt att kommunicera vad den står för – Och då på ett sätt som dagens väljare kan förstå och relatera till i sin vardag. Övertygelsen om att detta är rätt väg beror på att dagens utmaningar är precis samma utmaningar som de utmaningar vi mött historiskt.

Socialdemokratisk politik bygger nu liksom då på den ideologiska övertygelsen om storheten i att KÄRLEK – SOLIDARITET – ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE är de viktigaste byggstenarna om man vill bygga ett JÄMLIKT och harmoniskt Sverige fyllt av framtidstro.

JÄMLIKHET som företeelse och ett JÄMLIKT samhälle är det viktigaste fundamentet för att skapa trygghet och framtidstro bland medborgarna. Det är därför kampen för det JÄMLIKA samhället måste gå via sänkta inkomstklyftor och en utjämning som innebär att landets totala förmögenhetsmassa via skattebaserad fördelningspolitik fördelas mer rättvist.

Därför är det bra att vi nu börjar tala i klartext genom att berätta att vår politik leder i en riktning – Mot ett JÄMLIKT Sverige med världens minsta inkomst- och förmögenhetsklyftor.

Kort och gott innebär vår politik att vi även fortsättningsvis ska bygga en samhällsstruktur och en offentlig sektor som säkerställer att alla medborgare omfattas av de sociala trygghetssystemen oavsett vilka levnadsbetingelser de för tillfället lever under – Dessutom på lika villkor för alla.

Genom att använda den ”demokratiska socialismen” lanserad av Olof Palme ser vi till att den offentliga sektorn stannar i offentlig ägo – Den offentliga sektorn behövs som motvikt till näringslivets kommersiella vinstintresse. Dessutom är en stark offentlig sektor driven av det offentliga utan privat inblandning det enda sättet att garantera att svaga grupper i samhället omfattas av samma skydd och rättigheter som starka grupper.

I alla lägen där näringslivet förlorar fotfästet och blir allt för GIRIGT kan en offentligt ägd och kontrollerad offentlig sektor fylla sin funktion som motvikt mot GIRIGHETEN – Detta genom att gå in och konkurrera för att bryta monopol/oligopol och återställa en sund konkurrens.

Trots att jag under lång tid både varit bosatt och arbetat i många andra länder, och trots att jag studerat ämnet ingående har jag inte funnit något land på jorden där man kan påvisa att kommersiella intressen genom fri oreglerad konkurrens i en fri marknadsekonomi förmått skapa en struktur där alla medborgare omfattas av starka sociala trygghetssystem.

Det är mot bakgrund jag är socialdemokrat och det är mot denna bakgrund jag predikar nödvändigheten av att bygga ett Sverige som följer ”den svenska samhällsmodellen”.

Detta därför att jag insett att det privata näringslivet behöver den offentliga sektorn precis lika mycket som den offentliga sektorn behöver det privata näringslivet för att landet ska utvecklas på ett sunt och framgångsrikt sätt.

Kort kan man säga att Sveriges välmående gynnas av ett läge där staten och kapitalet vandrar hand i hand – Något vi socialdemokrater kallar blandekonomi.

För att ett JÄMLIKT och ett väl fungerande Sverige ska kunna växa fram måste den offentliga sektorn fungera som motvikt till det privata näringslivet och vara driven av behov och inte av efterfrågan – Dessutom offentligt ägd och finansierad med skattemedel samt vara driven utan vinstintresse.

Bara med en offentlig sektor byggd på den ”demokratiska socialismens” och ”den svenska samhällsmodellens” fundament kan Sverige i tider av lågkonjunktur säkerställa att människor kommer i arbete eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder – Detta genom att bygga en brygga av utbildningar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder fram till nästa högkonjunktur.

En offentlig sektor byggd enligt socialdemokratisk nomenklatur blir per automatik den offentliga sektor som i tider av lågkonjunktur avlastar det privata näringslivet genom att överta ansvaret för de medarbetare som måste permitteras när konjunkturen och försäljningen viker.

Kloka ekonomer säger att man ska investera i lågkonjunktur så att man står rustad när konjunkturen vänder och högkonjunktur inträder – Detta för att få maximal utväxling av högkonjunkturen.

Det är därför vi socialdemokrater ser lågkonjunktur som den bästa tidpunkten att vidareutbilda människor och stärka deras kompetens och konkurrenskraft – Ett ansvar som historiskt likväl som för framtiden vilar på den offentliga sektorn. Det är därför en stark offentlig sektor är det naturliga valet när vi nu ska utbilda alla nyanlända så att de kan sättas i arbete.

Socialdemokratin har aldrig backat i övertygelsen om att det är den offentliga sektorns uppgift att tillse att näringslivet vid alla tillfällen har tillgång till välutbildad arbetskraft med rätt kompetensprofil – Det är för att tydliggöra denna övertygelse vi nu samlar oss under begreppet ”den svenska samhällsmodellen”.

Socialdemokratisk politik och den ”demokratiska socialismen” samlat i begreppet om bygget och värnandet av ”den svenska samhällsmodellen” är därför det arbete och de reformer som måste till för att återge ”flertalet” makten över ”fåtalet” så att vi får ett mer jämlikt samhälle – Något som till stora delar gått förlorat under alliansens tid vid makten där den politiska inriktningen snarare är att ge ”fåtalet” makten över ”flertalet” och skapa ett samhälle som är allt annat än jämlikt.

Det är därför en röst på socialdemokraterna är detsamma som en röst för ett välmående Sverige präglat av kärlek, solidaritet och rättvisa.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Göran Greider ställer sig själv och andra frågan om socialdemokratin kan resa och uppnå fornstor storlek i en ledare i ETC. Hans egna svar är nej då han har svårt att se vilka systemkritiska idéer som ska användas för att socialdemokratin på nytt ska framstå som politikens sociala och politiska innovation.

I detta avseende tycker jag att Göran Greider är ute och cyklar. Nu mer än någonsin finns möjligheten att framstå som politiskt och socialt innovativa.

Förvisso har Göran rätt i att det är lättare att organisera och entusiasmera 2.000 arbetare när dessa finns på samma arbetsplats än det är att organisera dagens arbetare och tjänstemän där samma antal är spridda på 200 – 300 arbetsplatser. Men att därifrån tro att detta är omöjligt är att ge upp hoppet på att vi alla behöver en bättre framtid som är mer JÄMLIK än dagens.

Vad Göran glömt bort är att dagens arbete med att organisera har utarbetat nya former i och med internet och informationsteknologins intåg i våra liv. Det som tidigare skedde genom fotarbete görs idag via nätverk och nätverkande.

Kampen för ”Den Svenska Samhällsmodellen” är ytterst relevant i vår tid även om jag håller med Göran om att den kampen måste kompletteras med mer retorik och mer retorisk kraft – Dessutom med mer av ideologisk debatt enligt mitt sätt att se på saken.

Ammunition är det ingen brist på. Ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor, Utförsäljning av offentlig sektor med medföljande överföring av uppbyggda förmögenheter från det allmänna till privata ägare är ammunition nog. Skulle inte detta räcka finns det än mer ammunition att ta till såsom rovdriften på arbetskraft som innebär att man genom konstant underbemanning gör arbetstagarna sjuka och sedan inför begränsningar i sjukförsäkringssystemen som innebär att de inte får den ersättning de har rätt till.

Nutidens precis som dåtidens sociala och politiska innovation är den ideologi som styr hur samhället ska byggas för att skapa ett harmoniskt samhälle med stark framtidstro. Det är detta och inget annat som ska föras fram när vi socialdemokrater pratar om ”den svenska samhällsmodellen”.

Att på nytt lyfta den ideologiska debatten dit den hör hemma – Nämligen på toppen av den politiska agendan är innovativt så det räcker och blir över.

Med rätt nätverk och rätt metoder så kommer detta att bli det som anses vara innovativt när vi om 50 år blickar tillbaka på politikens stora innovationer.

Vi ska lyfta vikten av en stark offentlig sektor och ett gemensamt ägande för nationens bästa – Detta genom att påpeka att de 20 största statliga företag som såldes ut för 200 miljarder några år senare värderades till 645 miljarder utan andra förändringar än utförsäljning och överföring till privata ägare och att skattebetalarna därför bestulits på 445 miljarder kronor.

I samma anda – Alldeles speciellt i dagens tider av arbetslöshet är det inte fel att påpeka att antalet statligt anställda mellan 1983 och 2010 minskade med ca. 380.000 arbetstagare eller en nedgång från 500.000 1983 till 120.000 2010.

Göran – Politisk och social innovation är och har alltid varit bygget av det JÄMLIKA samhället – Den innovationen är lika innovativ 2016 som någonsin på 1960- och 1970-talet.

Därför säger jag följande: KÄRLEK – SOLIDARITET – ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE och kampen för ett JÄMLIKT samhälle är lika levande idag som den varit historiskt – Det är inte innovationen eller politiken det är fel på – Snarare sättet att kommunicera den på ett sätt som dagens väljare kan förstå så att de inser varför kampen för ett bättre Sverige inte är över.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Lika lön för lika arbete – Den principen ska gälla enligt det förslag till reformerat utstationeringsdirektiv som EU-kommissionen presenterade i går – Något som innebär en storseger för Sverige och den svenska modellen på arbetsmarknaden och för svensk arbetarrörelse med socialdemokraterna i spetsen.

Förslaget visar att allt går bara viljan är stor nog och att den svenska socialdemokratin är en kraft att räkna med i EU.

Nu ska vi inte ensamma ta på oss hela äran av att EU-kommissionen ändrade sig i sista stund och tog sitt förnuft tillfånga. Jag är övertygad om att Tyskland och Frankrike med flera pressat på än mer genom att hota med att sänka det utstationeringsdirektiv som tidigare var påtänkt och att det är därför kommissionen ändrade sig.

Men likväl så är förslaget till nytt utstationeringsdirektiv en seger för Sverige och framför allt för svenska fackföreningar och för svenska arbetare – Dessutom en seger som rätt förvaltad kommer att rädda Svensk Åkerinäring och svenska byggföretag och jobben för svenska chaufförer och byggnadsarbetare.

Ska förslaget sammanfattas är dessa de viktigaste punkterna:

• Att utstationeringsreglerna ska gälla hela arbetsmarknaden.
• Att (minimum rate of pay) inte längre är tillräckligt för utstationerade arbetare. I det nya direktivet ska dessa ha rätt till samma totala ersättning som värdlandets arbetstagare.
• Att denna skrivning innebär att alla som jobbar i Sverige ska ha lön och villkor enligt svenska kollektivavtal.
• Att skrivningen i det förnyade direktivet tar sikte direkt på den svenska kollektivavtalsmodellen genom att säga att kollektivavtal ska gälla rak av utan så kallad allmängiltigförklaring.
• Att man vill införa en regel som begränsar utstationering till maximalt 24 månader.
• Att alla medlemsländer måste vara klara och tydliga med vilka löner och regler som gäller i landet så att företag som lämnar anbud redan i förhand vet vilka löner de ska basera sina anbudsberäkningar på.
• Att strejkrätten inte påverkas  och med att avtalet säger att likabehandling ska gälla.

Att förslaget blev som det blev är en stor delseger även om avtalet ska diskuteras i EU:s ministerråd med flera instanser innan det träder i kraft. Det enda som egentligen saknas i förslaget är en tydlig skrivning om att löner ska bestämmas nationellt och inte i en EU-domstol.

När avtalet träder i kraft innebär det sannolikt att Sverige och andra länder måste upprätta specifika portaler där alla kollektivavtal och företagslokala avtal presenteras så att presumtiva anbudsgivare vet vad de har att förhålla sig till.

I vilket fall är detta en stor seger för socialdemokratin och för alla oss som anser att konkurrens med låga löner som konkurrensmedel är fel väg att gå i bygget av ett enat Europa.

Ett utstationeringsdirektiv med den skrivning som nu presenteras är goda nyheter för det enligt mig goda initiativet ”Här stannar Sverige”. I och med att det reformerade direktivet träder i kraft kan man direkt gå ut och kräva att alla lastbilar som framförs i Sverige ska ha chaufförer som avlönas på samma sätt som sina svenska kollegor.

Direktivet öppnar för att införa den ordning Tyskland tidigare ville införa – En ordning som innebär att alla utländska transporter som rullar in i Tyskland, både lastbilar och bussar i förväg måste anmäla vilken körväg de ska använda sig av och hur länge de ska vara i landet. Därutöver ska de i förväg bevisa att chaufförerna har löner och villkor som följer tyska standard – En bevisning som ska medföras under färden i form av utdrag från det egna landets banker och skattemyndigheter.

Rätt hanterat kan organsationen Här stannar Sverige nu tillsammans med arbetsgivarorganisationen SÅ (Sveriges Åkeriföretag) se till att samma regelverk införs i Sverige – Något som enligt mitt förmenande kommer att lösa största delen av problemen med olaglig cabotagetrafik i Sverige.

Även om vi inte ska ropa hej innan vi med säkerhet kommit över ån så bör detta bli startskottet för att jobba fram nationella regelverk som följer direktivet och samtidigt skyddar svenska företag och svenska arbetstagare från osund konkurrens i form av låga löner och dåliga arbetsvillkor.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar dag”

På den sista tiden har det börjat talas allt mer om behovet av att följa efter Storbritannien med flera länder och även i Sverige bygga bostäder enligt konceptet ”social housing” som i princip innebär att man bygger lägenheter av enklare standard för ekonomiskt svaga hushåll.

Förespråkarna för social housing menar att detta kommer att hjälpa till att lösa bostadsbristen för dessa grupper vilket är en utopi i bostadsbristens Sverige enligt mitt sätt att se på saken. Jag håller med om att ekonomiskt svaga grupper måste få tillgång till lägenheter – Dock löser man inte problemen för dessa grupper genom att bygga billigare lägenheter av enklare standard.

Social housing kommer om det införs i Sverige att öka segregationen och cementera en bostadsmarknad med ett A- och ett B-lag vilket är precis den kritik kritikerna mot social housing framför.

Problemen med bostäder för både starka och svaga grupper ska inte lösas genom att dela in befolkningen i ett A- och ett B-lag. Istället ska problemen lösas genom att tillämpa en kärleksfull och solidarisk bostadspolitik som tar fasta på alla människors lika värde och en politik som insett att segregation skapar mer problem än det skapar möjligheter.

Att bygga bort bostadsbristen och över tid skapa en situation som innebär att tillgången på bostäder är aningen högre än efterfrågan är en nödvändighet – Både för att kunna erbjuda människor en bostad samt för att hålla hyresnivåerna på en rimlig nivå.

För att nå dit krävs hållbara lösningar. För mig är den enda hållbara lösningen ett återinförande av en reformerad och stark bostadsförsörjningslag – En bostadsförsörjningslag som i solidarisk anda tvingar landets kommuner och allmännyttiga bostadsföretag att förse alla med behov av en bostad med en bostad.

För ekonomiskt svaga grupper är billiga lägenheter av låg standard ingen lösning. Lösningen för dessa grupper ska bestå av 2 komponenter. Till att börja med ska allmännyttiga bostadsbolag förbjudas att titta på hyresgästernas ekonomiska bärkraft innan ett hyreskontrakt beviljas. I nästa steg ska ekonomiskt svaga grupper ha bidrag för att klara av att betala sin hyra om de inte klarar av den med nuvarande regelverk. Dessutom bidrag som grundar sig på den faktiska hyran utan att kommunernas socialtjänster ska kunna beordra människor att flytta till en lägenhet med lägre hyra.

Vad jag säger är att landets socialtjänster aldrig ska ha veto över hyresnivåerna i de allmännyttiga bostadsbolagen – Så länge en som uppbär socialbidrag bor i allmännyttan i en lägenhet av den storlek som socialtjänstlagen stipulerar ska socialtjänsten betala bidrag till hyran oavsett vilken nivå den har.

Att leva på socialbidrag ska således inte innebära att man måste flytta från hus och hem – Snarare till att man får bidrag för att kunna fortsätta livet och arbeta sig ur situationen av bidragsberoende.

Sammanfattningsvis är därför lösningen på bostadssituationen för ekonomiskt svaga grupper en återinförd bostadsförsörjningslag, avskaffad bedömning om ekonomisk bärkraft vid beviljande av hyreskontrakt inom allmännyttan samt bidrag för att klara hyran när så stipuleras i socialtjänstlagen.

Det är så vi socialdemokrater ska göra för att bygga det JÄMLIKA Sverige som har sin grund i vår övertygelse om att KÄRLEK – SOLIDARITET – ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE är viktiga parametrar i bygget av ett harmoniskt och välmående Sverige.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Efter att noga ha övervägt alla för- och nackdelar med ett resande i EU utan gränskontroller har jag kommit fram till att dessa är nödvändiga för att säkerställa hur länge en EU-medborgare vistas i ett annat EU-land än i sitt eget – Detta därför att det är vistelsetiden i ett land som styr vart man ska betala skatt. 

Med dagens system utan gränskontroller inom EU annat än de som införts för att att hålla koll på invandringen och flyktingmottagandet har inget EU-land kontroll på vilka individer som vistas i landet och hur länge de vistas där.

Den granskning som skattemyndigheten för närvarande utför inom åkerinäringen visar att fusket med just skatter är utbredd bland de företag som använder sig av arbetskraft från andra EU-länder än det egna. Detta fusk leder sedan till att ”konkurrens på lika villkor” åsidosätts i och med att arbetstagarna i många fall undviker beskattning på sina inkomster samtidigt som staten går miste om arbetsgivaravgifter och momsintäkter.

EU skapades inte för att uppmuntra till skattefusk utan för att göra det lättare för EU-ländernas företag att konkurrera sinsemellan – Ska detta fungera som avsett måste gränskontrollerna återinföras. 

Grundläget i dagens skattesystem är att man ska betala skatt i det land man stadigvarande bor i. Dessa regler är kompletterade med en lagstiftning som per automatik stipulerar att bosättning anses ha skett om man sammantaget vistats i ett land mer än 6 månader under en 12 månaders period. Överstiger man denna tidsgräns ska beskattning ske i vistelselandet och inte i hemlandet.

Av den anledningen är det viktigt för alla EU-länder att veta vem som vistats i landet och dessutom hur länge.

Dessutom är jag övertygad om att ett EU där medlemsländerna alltid vet vem som vistas i landet, varför de vistas där och framför allt hur länge de vistas där kommer att leda till bättre och sundare konkurrens för de som arbetar i ett annat EU-land än det i vilket man är medborgare.

Har man som jag dessutom grundinställningen att respektive lands lönenivåer och arbetsvillkor är nedre gräns för vad som ska uppfyllas om man arbetar i ett annat EU-land än sitt eget blir det än viktigare med gränskontroller mellan EU-länderna.

Idag – och då inte minst när det gäller lastbilstrafik och transporter samt inom byggsektorn skulle en sådan gränskontroll hjälpa till att bringa ordning då fusket är ganska utbrett om man får tro det initiala resultatet av den granskning skatteverket nu genomför bland åkerier som använder sig av utländsk arbetskraft.

Att redan initialt hitta mer än 1.000 chaufförer som fuskar med sin skattehemvist talar sitt tydliga språk – Ett språk som med en mun skriker ut att vi måste få bättre kontroll på hur länge man vistas i ett land.

Således vill jag återinföra gränskontroller mellan alla EU-länder – Dock utan att införa krav på vistelselängd eller visumkrav.

Jag har även börjat komma till insikt om att dagens skatteregler bör förnyas då det gäller vart och hur skatt ska betalas. Ska vi få detta att fungera fullt ut bör skatten dras i intjänande landet för att sedan betalas tillbaka när man som arbetstagare bevisat att man betalat skatt i sitt hemland på samma inkomst – Detta styrkt av ett intyg från hemlandets skattemyndighet.

EU ska inte bygga system som uppmuntrar till fusk – Om något ska EU stå för system som skapar ordning och reda, konkurrens på lika villkor och god kontroll på hur resandemönstret inom unionen ser ut.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Den stora frågan just nu är hur långt EU och dess medlemsländer ska gå när det handlar om att gå Turkiet till mötes för att lösa delar av flyktingproblematiken? Nästa fråga är om EU överhuvudtaget ska förhandla med länder som inte lever upp till demokratiska fri- och rättigheter och full pressfrihet?

Att Turkiet utövar påtryckning eller snarare utpressning gentemot EU råder inga tvivel om och trots att jag i ett antal tidigare inlägg prisat en överenskommelse med Turkiet är jag inte beredd att godkänna en sådan till varje pris.

Alla länder som önskar bli medlemmar i EU ska självfallet vara demokratiska på alla områden för att komma i fråga för medlemsskap. I detta ingår att full pressfrihet med en fri och obunden press som utan att straffas kan kritisera den sittande regimen och dess företrädare likväl som andra företeelser i samhället.

Även om situationen i flyktingfrågan är desperat måste det finnas gränser för vad EU kan acceptera – Dessutom bör Turkiet först leva upp till ingångna avtal innan nya avtal träffas.

Att vi måste lösa problemen är helt klart – Framförallt för Grekland och den ohållbara situation de befinner sig i när det handlar om att ta emot flyende människor i en aldrig sinande ström. Om det inte fungerar med Turkiet kanske vi borde överväga en lösning som inkluderar Irak och sätta upp ett mottagningsläger på Irakiskt territorium försvarat och skyddat av internationella styrkor.

En annan sak som skulle lätta på trycket är att tillåta människor på flykt att ansöka om asyl på alla EU-ambassader runt om i världen med ordnad transport till det land man placeras i om och när asyl beviljats.

Högst av allt på agendan står dock en överenskommelse som innebär att alla EU-länder ska tvingas att ta emot asylsökande baserat på hur stor del av EU:s totala storlek de utgör samt på hur många asylsökande de tidigare tagit emot. En överenskommelse som ska kompletteras av ett gemensamt regelverk för vilka fri- och rättigheter som ska ges till både asylsökande och de som beviljas asyl i form av utbildning, integration och ekonomiska hjälp för detta.

Precis som jag tidigare givit utryck för handlar den största delen av utmaningen om att skilja de med genuina asylskäl från de som inte har det. Denna urskiljning måste gå fort så att de som är berättigade till hjälp kan få det medan de som saknar skäl kan avföras och skickas tillbaka till sina hemländer.

Kan vi inte lösa dessa problem inom kort har hela idéen om en Europeisk Union nått vägs ände.

I en union måste alla unionsmedlemmar bära sin del av allt – Både positivt och negativt. Är man bara beredd att acceptera det positiva och samtidigt nekar det negativa ska man lämna unionen då samarbete handlar om att ge och ta.

Som jag ser det är denna fråga en ödesfråga och den fråga vars svar slutgiltigt avgör om EU överlever eller ej.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Rubriceringen baserar sig på de faktum att EU med EU-kommissionen i spetsen med hänvisning till ”den fria rörligheten” visar stor ovilja mot att agera för att komma till rätta med den ”olagliga” cabotagetrafik som sker varje dag i Sverige och flera andra EU-länder – En företeelse som sakta men säker tar död på åkerinäringen i Sverige och Tyskland med flera EU-länder.

Vad som är ännu värre än EU-kommissionens ovilja att agera är deras aktiva förhållnings sätt att agera och underkänna alla nationella försök att lösa problemen genom att hota med sanktioner och dryga böter om dessa genomförs – Något framförallt Tyskland fått känna av på ett påtagligt sätt då alla tyska försök att komma tillrätta med problemet stött på patrull i EU.

För den som inte är insatt i ämnet är cabotage per definition transport av passagerare eller gods inom ett lands gränser, utförda av ett företag registrerat utan för detta lands gräns. Enligt definitionen ska sådana transporter vara av tillfällig karaktär och får uppgå till maximalt 3 inrikestransporter under en 7 dagars period i samband med att man kört en internationell transport till det aktuella landet.

Grundtanken bakom skrivningen är god då avsikten med skrivningen är att så få lastbilar som möjligt ska köras tomma till skada för miljön. Tillskillnad mot tidigare regelverk tillåter dagens regelverk att man tar en returfrakt med sig på sin väg tillbaka till hemlandet – Detta för att skona miljön och förbättra lönsamheten.

Att man får göra 3 sådana transporter grundar sig på att det utländska fordonet efter att ha utfört den initiala internationella transporten kan befinna sig på en annan ort än den där returfrakten ska hämtas upp. Den bärande tanken i regelverket är att man i ett sådant läge ska kunna utföra en inrikes transport på vägen till stället där returfrakten ska hämtas upp för att slippa köra tom vilket gagnar både miljö och lönsamhet.

Det problem vi idag brottas med är att dessa regler missbrukas på ett sätt som aldrig varit avsett när de kom till – Dessutom på ett sådant sätt att åkerier i länder som Tyskland och Sverige med fler höglöneländer nu sakta men säkert stryps till döds därför att de inte kan konkurrera med läglöneåkerier från EU-länder likt Baltstaterna, Ungern, Bulgarien, Rumänien med flera länder.

Det som inträffat och som EU-kommissionen inte agerar gentemot är att åkerier registrerade i låglöneländer numera agnar sig år inrikestransporter i höglöneländer utan att följa cabotage reglementet.

Alla som är ute på våra vägar kan se att antalet utlandsregistrerade lastbilar som kör på vägarna ökat drastiskt i antal. Stannar man på en rastplats ser dessa numera ut som en lastbilsparkering fylld av utländska lastbilar som väntar på nästa uppdrag.

Att det ser ut på detta sätt beror på att utländska åkerier utför transporterna billigare än svenska åkerier därför att deras förarkår jobbar till svältlöner under vad som i många stycken är vidriga förhållanden. Ett exempel på detta är att chaufförerna bara får betalt när lastbilen rullar och är helt obetald när den står stilla.

Det är för att kunna konkurrera med detta som svenska åkerier, framför allt de som verkar i landets södra delar börja hyra in utländska chaufförer via utländska bemanningsbolag för att sänka lönekostnaderna – Något som i förlängningen gör svenska chaufförer arbetslösa och i olika grad beroende av stöd från samhället.

Den som följ TV nyheterna har fått höra hur skatteverket initialt efter att ha påbörjat en granskning av detta hittat 40 miljoner i obetalda arbetsgivaravgifter och 1.000 utländska chaufförer vars skattskyldighet ska utredas.

Vi ska dessutom ta i beaktande att utländska chaufförer i regel har mindre utbildning än sina svenska kollegor vilket syns klart och tydligt om man åker längst våra vägar och ser vem som är inblandade i olyckor och tillbud. Dessutom bryter de oftare än sina svenska kollegor mot kör & vilotidsreglerna därför att omorganisationen av den svenska polisen inneburit att kontrollerna för att se till att dessa efterlevs nästintill upphört.

EU bildades inte för att stödja konkurrens genom lönedumpning och låg utbildningsnivå! 

Utländska lastbilar är dessutom ofta av lägre miljöklass och framförs all som oftast med skitigare diesel än den svenska i tankarna. Dessutom håller de ofta lägre säkerhetsstandard än sina svenska diton eftersom de besiktas och kontrolleras mer sällan än svenska lastbilar.

EU bildades inte för att åsidosätta trafiksäkerheten och skapa större miljöpåverkan!

Min inställning som både medmänniska, politiker och EU-medborgare är att detta måste upphöra genast samt att EU-kommissionen måste reagera medelbar för att komma tillrätta med problemen.

För arbete i Sverige ska svenska löner och svenska regler gälla även för lastbilstransporter!

För egen del ser jag 2 sätt att lösa problemet:

• En återgång till tidigare regelverk som innebär att alla inrikes transporter utförs av nationella åkerier.
• Skärpt lagstiftning som innebär att svenska lastbilar körs av svenska chaufförer eller av andra EU-medborgare och/eller personer som är bosatta i Sverige och betalar skatt på löner som följer svenska kollektivavtal.

För utländska lastbilar som kör i Sverige vill jag se ett system med transpondrar som registrerar vart de kört, var de befinner sig samt hur många kilometer de kört i Sverige och hur länge de befunnit sig på svensk mark. Det som registrerats i transpondrarna ska sedan deklareras vid in och utfart från Sverige så att regelefterlevnaden kan verifieras.

Jag har inget emot varesig EU eller det faktum att utländska åkerier måste få åka till Sverige för att leverera en frakt från ett annat EU-land – Dock ska detta aldrig tillåta att EU-reglerna snedvrider den nationella konkurrensen genom att tillåta regelrätt lönedumpning, sänkt trafiksäkerhet och högre mljöpåverkan vilket är fallet med nuvarande reglemente på område.

EU ska varken lönedumpa, sänka trafiksäkerheten eller öka miljöbelastningen i medlemsländerna – Istället ska EU ha regelverk som stärker svaga grupper i hela EU så att dessa genom högre inkomster kan få en bättre tillvaro och ett drägligare liv i en säkrare och renare miljö.

Därför kommer jag i mitt politiska värv som socialdemokrat att arbeta för en förändring av det regelverk som reglerar cabotage. Allt är möjligt så länge viljan styr politiken – så även förändrade cabotage regler.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

EU-kommissionen håller på med att reformera utstationeringsdirektivet – dvs. det direktiv som reglerar lönenivå och övriga villkor för EU-medborgare som under en begränsad tid arbetar i ett annat EU-land. Tvärtemot sina tidigare påståenden om att principen om lika lön för lika arbete på samma plats ska gälla visar det som läckt ut om direktivet att förslaget innebär det omvända.

I det nya förslaget sägs det att låga löner nu ska betraktas som en legitim konkurrens fördel och att man ska frångå dagens linje som innebär att ingen kan ha lägre lön för arbete i Sverige än den lägsta lönenivå som svenska avtal stipulerar. EU-domstolen har därutöver tillämpat en praxis som innebär att även utstationerad arbetskrafts erfarenhet och färdighet får vägas in när lönen bestäms vilket gör att den kunnat höjas över avtalets lägsta nivå.

Den nya skrivningen talar om att lönen aldrig får vara lägre än att nivån som det är skrivet uppfyller ”nödvändig ersättning för att skydda arbetstagarna” – Hur stor den nivån är ska inte kunna bestämmas av svenska företag och svenska arbetsgivare då den rätten är förbehållen EU-domstolen enligt förslaget.

För mig luktar ett sådant förslag pampvälde, nyliberalism och kortsiktigt tänkande och blott och allena ett sätt berika de redan rika på bekostnad av alla övriga EU-medborgare.

Dessutom innebär det nya förslaget att fackföreningarna inte längre kan använda sig av stridsåtgärder såsom blockad mm. då det inte är svenska regler som styr vad som ska anses utgöra lägsta lönenivå.

Det nya förslaget till utstationeringsdirektiv hotar således hela den svenska modellen och därmed svenska arbetare och svenska företag och deras konkurrenskraft inom EU. Det är därför LO, TCO, SACO och Svenskt Näringsliv gör gemensam sak och tillskriver EU-kommissionen för att stoppa förslaget.

Jag har i tidigare inlägg envetet hävdat att svenska löner och svenska regler ska gälla på den svenska arbetsmarknaden – En uppfattning jag står fast vid och aldrig kommer att kompromissa om och/eller med.

EU och en union är en god tanke men fram till den dagen alla EU-länder har en gemensam valuta, en gemensam centralbank, en gemensam stadsbudget, ett gemensamt skattesystem och en gemensam fackföreningsrörelse som i förhandlingar med arbetsgivarna bestämmer lönen så att den är lika i alla EU länder ska EU-kommissionen hålla sig borta från att reglera lönerna inom unionen.

Vad EU-kommissionen borde göra om den vill göra rätt är att en gång för alla fastslå att respektive medlemslands löner och villkor ska gälla för allt arbete som utförs i det landet – Då och bara då kan vi skapa konkurrens på lika villkor i hela EU. 

EU-kommissionen ska inte agera lönedumpare utan snarare arbeta för högre löner och bättre villkor för alla de arbetstagare som arbetar i unionen och med råge utgör majoriteten av EU:s medborgare. Misslyckas dagens delagater i EU-kommissionen med detta finns en enkel lösning på problemet – En lösning som innebär att vi som EU-medborgare utnyttjar vår demokratiska rätighet att avsätta dem och ersätta dem med delegater som tänker och agerar utifrån solidaritetsprincipen och utifrån vad som bäst gynnar ”flertalet”.

Skulle de sistnämnda visa sig vara möjligt ska vi som sista utväg begära utträde ur EU och lämna unionen.

Fram till den dag hela EU utgör ett homogent land (vilket sannolikt aldrig kommer att ske) ska svenska löner och svenska arbetsvillkor bestämmas i förhandlingar mellan svenska fackföreningar och svenska arbetsgivare och inte av EU-kommissionen.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar dag”

Precis som jag säger i rubriceringen av detta inlägg så anser jag att det är fel av Svenska Fotbollsförbundet att undanhålla fotbollens tv-intäkter från damfotbollslagen även om de inte lyckats sälja tv-rättigheterna till damallsvenskan. I en jämlik och jämställd värld ska vi inte ha någon uppdelning mellan dam och herrfotboll i detta avseende.

Enligt mitt sätt att se på saken ska Svenska Fotbollsförbundet sälja tv-rättigheterna till både herr och damallsvenskan i ett och samma paket för att därefter fördela pengarna lika mellan alla lag i de respektive serierna. Sålunda ska lagen i damserien få precis lika mycket som lagen i herrserien och detta oberoende av hur mycket tv tid respektive serie och/eller lag får.

Dessutom bör Svenska Fotbollsförbundet i jämlikhetens tecken ställa krav på de som köper tv-rättigheterna och i dessa kräva att herr och damfotboll ska sändas i samma proportioner.

Därutöver är jag av den uppfattningen att landslagsuppdrag ska rendera samma ersättning oavsett av om det är en herre eller dam som deltar i landslagsuppdraget.

Förvisso är damfotbollen mindre när det gäller lönenivåerna för de enskilda spelarna – När det gäller utbredningen runt världen är dock läget ett annat och damfotbollen är efter vad jag förstår den gren av fotbollen som växer snabbast.

Svenska Fotbollsförbundets hållning och styvmoderliga behandling av damfotbollen är en skandal som inte borde få finnas i dagens jämställda och jämlika värld.

Att det går att premiera och värdera dam och herridrott lika ser vi i de flesta andra sporter – T.ex. inom skidsporten och inom friidrotten där damer och herrar får lika mycket tv-tid och där damer och herrar utifrån den information jag har får lika mycket i ersättning för sitt landslagsdeltagande.

Sverige är ett i många stycken annorlunda land – Dessutom ett föregångsland när det handlar om jämställdhet och ett land där arbetsgivare inte får ge lägre minimilöner åt kvinnor än de gör till män. Den lagstiftningen bör vi som politiker överväga att införa inom fotbollen om idrotten inte kan lösa problemen själva

Därför upprepar jag vad jag sagt inledningsvis – Svenska Fotbollsförbundets hållning är diskriminering av kvinnor och en skandal. Svenska Fotbollsförbundet ska tänka om och tänka rätt och därefter se till att fotbollsförbundets tv-intäkter fördelas lika mellan herr och damfotbollen.

Avslutningsvis anser jag att idrott ska vara lika jämställd och jämlik som övriga företeelser i samhället och med den grunduppfattningen fungerar det inte att likt Svenska Fotbollsförbundet med flera förbund göra skillnad på herr och damidrott.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

I dagens nyhetssändningar i Godmorgon Sverige finns ett inslag om hur hyreshöjningen ökat snabbare än inflationen, och det konstant sedan 1969 med en start för de riktigt stora skillnaderna mellan hyreshöjningar och inflation efter det att borgerligheten inledde skrotandet av bostadsförsörjningslagstiftningen i början på 1990-talet.

Den statistik svt presenterar handlar om att hyrorna inom allmännyttan ökat dubbelt så fort som inflationen mellan 1969 och 2015, och att detta även spiller över på privata fastighetsägare i och med att allmännyttan är riktmärket för vilka hyresnivåer som ska gälla.

Varför ökar då hyrorna snabbare än inflationen? 

Det riktiga svaret på den frågan kommer sannolikt aldrig att se dagens ljus vilket öppnar för många olika tolkningar om orsaken av vilken jag presenterar min egna – Dessutom kompletterad med ett förslag på hur problemet ska lösas för framtiden.

Vi socialdemokrater måste ta på oss vår del i skulden då vi har minst lika stor skuld till skenande hyror som borgerligheten och alliansen. Det kan till och med vara så att vår skuld är större än deras – Detta därför att vi inte agerat kraftfullt trots att vi haft alla fakta på bordet.

Min teori (som kanske är en önsketeori) är att vi socialdemokrater initialt tillät hyrorna att stiga mer än inflationen för att möjliggöra mer byggande och en initialt snabbare takt på allmännyttans återbetalning av tagna lån för byggandet av miljonprogrammen.

Denna snabbare ökningstakt borde dock ha stoppats upp någon gång runt 1975 genom införandet av lagstiftning och regelverk som inte medger hyreshöjningar utöver inflationen. Avsaknaden av sådan lagstiftning och skrotandet av bostadsförsörjningslagstiftningen accelererade problemet med större hyreshöjningar än inflationen och det är från mitten av 1990-talet fram till idag vi sett de riktigt stora skillnaderna växa fram.

Om vi återgår till frågan om varför hyrorna ökar snabbare än inflationen så är mitt svar att det är därför att den nyliberala politikens företrädare och förespråkare ville se en sådan utveckling därför att det gynnar landets privata fastighetsägare och innebär att de kan göra högre vinster.

För att nå dit var man tvungen att låta allmännyttan visa vägen – En allmännytta som man för övrigt avväpnat då den genom den skrotade bostadsförsörjningslagstiftningen precis som privata hyresvärdar tvingas titta på en persons ekonomiska bärkraft innan uthyrning av en lägenhet sker.

Den andra orsaken till större hyreshöjningar än inflationen stavas bostadsbrist – En bostadsbrist som medvetet framkallats för att kunna ta ut än större hyror. Dessutom har man efter skrotandet av bostasdsförsörjningslagstiftningen tillåtit värdeöverföring av allmännyttans inarbetade och fonderade vinster till kommunerna och höga vinstuttag ur privata fastighetsbolag.

Det är på grund av dessa 2 orsaker alliansen nu propagerar för höjda hyror och/eller ett införande av marknadshyror. Man motiverar höjningarna med att dessa behövs för att klara av framtidens renoveringsbehov och med att det kommer att sätta fart på bostadsbyggandet.

Tillåt mig tvivla säger jag! Landets renoverings och bostadsbrists problem löser vi inte med höjda hyror och/eller marknadshyror – Problemen kan bara lösas av en förstärkt och re-vitaliserad bostadsförsörjningslagstiftning och av en lagstiftning som sätter stopp för hyreshöjningar utöver inflationen och för värdeöverföring och vinstutdelning av det kapital som är öronmärkt för framtida renoveringar.

I ett jämlikt samhälle byggt på KÄRLEK – SOLIDARITET – ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE ska det inte vara så att landets hyresgäster betalar 2 gånger för samma sak vilket blir fallet om man höjer hyrorna kraftigt för att klara renoveringsbehovet. I ett sådant samhälle är det inte heller rätt att hyresgästerna ska föda fastighetsägarna med oproportionerligt stora vinster bara därför att dessa under lång tid medverkat till att vi idag har bostadsbrist.

Den lösning vi socialdemokrater ska sträva efter är därför att återinföra en re-vitaliserad bostadsförsörjningslag som mer eller mindre tvingar landets kommuner att bygga massivt i allmännyttig regi för att tillfredsställa lagens krav om att alla med behov av en bostad ska tilldelas en bostad.

När vi ändå är på gång ska vi förutom att lagstifta om en ordning där hyreshöjningarna alltid följer inflationen samt tillse att de allmännyttiga bolagen i sitt framtida uthyrande återgår till en ordning där hyresgästens ekonomiska bärkraft saknar betydelse för om man tilldelas ett hyreskontrakt eller inte.

Avslutningsvis ska denna lagstiftning ackompanjeras med större kommunalt självstyre i plan & byggärenden och med en förenklad överklagandeprocess i PBL-ärenden som innebär att dessa prövas i högsta instans direkt utan överklagandemöjlighet efter denna instans beslut.

Om viljan är stor nog går det att lösa alla problem – Dessutom på ett enkelt sätt. Därför uppmanar jag mina partikamrater att göra gemensam sak med mig och se till att vi tillsammans skapar folklig förankring för ett genomförande för dessa enligt mig nödvändiga förändringar.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”