Kategori: Äldreomsorgen i mitt hjärta

Kultur i demensvården

Av , , 4 kommentarer 11

Kultur för demenssjuka i bemärkelsen "andlig eller konstnärlig odling" blir en riktig utmaning, men visst måste tanken vara att vi ska kunna vara en kulturhuvudstad även för de som genom sjukdom eller handikapp berövats förmågan att uttrycka sig på samma sätt som vi friska kan.

Att få möjlighet att uttrycka sig i bild form musik eller teater eller få ta del av utbudet borde väl gälla även för dem. Kan tyckas vara en klurig uppgift, men med en god portion fantasi och vettiga förutsättningar är det möjligt.

Vad skulle ni kunna  hitta på i just ditt demensboende? Vilka kreativa själar bor hos er? Fundera på det, hör av er om ni vill bolla ideér. Kanske vi tillsammans kan skapa helt nya former för olika uttryck. Jag är i allafall definitivt intresserad och kanske kan bidra på ett eller annat sätt.

Senast idag hörde jag talas om en vernissage  vid ett äldreboende där de boende var utställare.

Värdegrundsorden Omtanke, Öppenhet och Medskapande bör väl gälla även i denna viktiga fråga.

4 kommentarer
Etiketter: , ,

Min älskling du är som en ros……………..

Av , , Bli först att kommentera 12

Dagens kram går till alla anhöriga. Fruar, män, sambos, mammor, pappor, döttrar, söner och vänner som fortsätter att finnas för sin kära. Att ha en demenssjuk anhörig måste vara svårt. Sorgen att redan under detta livet, successivt förlora den person som man en gång lärt känna måste vara smärtsam och frustrerande.

Demenssjukdomen skördar personlighet och förmågor, den förkortar livet. Den ställer också framtidsplaner och gemensamma drömmar på ända och sätter hård press på sorgsna och uttröttade familjemedlemmar som kanske är geografiskt spridda runt om i världen. Det kan ju vara nog svårt  med relationer när alla är friska och kan ta hand om sig själv.

Vi ser alla sorter. Många har kämpat länge och fortsätter oförtrutet att finnas, att besöka och berika livet för den sjuke även när flytten till särskilt boende blivit ett faktum. Somliga har lovat att älska varandra i nöd och lust och tänker verkligen bokstavligen hålla det löftet, vad det än må kosta. Andra släpper taget, litar på oss, orkar inte eller kanske låter en redan krackelerande relation ebba ut.

Vi får och ska inte döma någon. Vårt jobb är att stå beredda att överta stafettpinnen när Du inte orkar längre.

Vi ser dig som kämpat FÖR länge, du som utarmat dina krafter och blivit tunn och grå. Som gett allt och lite till. Vi ser dem som skulle ha behövt få stöd och hjälp tidigare i sjukdomen genom kunskap, information och teknik, genom träffpunkter, dagverksamhet , fått avlastning genom korttidsboende och kanske därigenom  kunnat hitta former för att förlänga orken och  möjligheten att kunna bo kvar hemma ännu en tid med stöd från samhället.

Vi ser dig, Du som sitter där vid din hustrus, makes eller förälders sida och matar, pratar,promenerar, sjunger och berör. En stund. Ofta eller sällan. En hand som stryker över håret, som "snyggar till", som smeker en kind eller håller handen. Så värdefullt…..

Vi behöver skärpa till oss och bli bättre på att SE dig när du kommer. Vi behöver dina tips och knep. Hur lyckades du där hemma den sista svåra tiden – med duschningar, hygien och vardagsbestyr?  En ifylld levnadsberättelse om vanor och önskemål är oerhört värdefull. Vi är många som ska hjälpa, kanske hundratals och under många års tid. Vi måste få veta för att kunna göra ett bra jobb.

Dina kunskaper – det är ju de som är själva guldet  Vi behöver få ta del av dem för att du lättare ska kunna gå hem och vila, resa, lösa korsord, sova gott och kunna leva tryggt i att ditt beslut var det rätta och att din kära är i goda händer. Vi som ska vara gäster i ert liv den sista tiden.

 

Hjärtats nyckel heter sång

Av , , 12 kommentarer 14

Med en ny erfarenhet i bagaget och med en fin och lite omtumlad känsla bar vi ut mitt piano till bilen. Eftermiddagens Fredagspub med pianobar på demensboendet blev en riktig höjdare. När vi från Äldrevårdsteamet anlände hade personal och enhetschefer dukat fram allt möjligt gott och mysigt i dagrummet. De boende satt runt borden. Flera hade sina närstående med sig. Stämningen var på topp hos gammal som ung.

Här fanns det något för alla. Ostar, kex, grönsaker, chips,dip, godis,ölkorv  m.m . Personal serverade det man önskade. Fina glas, vitt eller rött vin. Ett glas öl satt fint. Någon fick assistans med sugröret.

Genast jag började klinka lite försiktigt på "Nu tändas åter ljusen i min lilla stad" hörde jag nynnande röster och en kvinna i rullstol började sjunga. Hon kunde så många av sångtexterna och jag kunde se hur hon njöt av den tillfredsställelsen. Jag kände hur rörd jag blev och våra blickar möttes i sången. Nästan alla kunde sjunga med.

Mina kamrater från teamet minglade med sällskapet och ett mysigt sorl ackompanjerade pianomusiken. Alla skrattade, pratade åt och drack.

Musik väcker känslor. Någon strålade som en sol, någon annan koncentrerade sig stenhårt för att hitta orden i allsången som var kravlös och lättsam, och någon kunde inte hålla tårarna tillbaka i de känslor som väcktes av de gamla sångerna och melodislingorna.

Tänk vad skönt att få gråta en skvätt i en sentimental musiksekvens. Vem av oss har inte gjort det någon gång? Fälla en tår över livets ibland trista utfall, kanske saknad över en förlorad kärlek, en förlorad hälsa eller helt enkelt bara för att saltvattnet måste ut.

En dam, var övertygad om att detta var hennes födelsedagskalas och sade: Tänk att det kom så många – det hade jag aldrig trott!

Det var den bästa Fredagspub jag någonsin besökt! En stor eloge till er på Enen/Syrenen som gjorde detta möjligt. Tack för att vi fick vara med på ett hörn.

 

Pianobar och fredagsmingel

Av , , 6 kommentarer 14

Imorgon ska vi i teamet tillsammans med personal delta i en trevlig men kanske aningen oortodox  företeelse i äldreomsorgen – Pianobar för de boende vid att av Haga äldrecenters demensboende. 

Något läskande gott att dricka, lite lågmäld pianomusik och kravlöst mingel en fredagseftermiddag. Är inte det en riktigt skön liten tanke.

Själv förbereder jag mig genom att mjuka upp fingrarna, memorera gamla örhängen och välja ut fina melodier som blir lämpliga i sammanhanget.

Kanske något att prova på även i din verksamhet? 

 

Det stora personallotteriet.

Av , , 16 kommentarer 15

Idag när jag hade hållit föreläsningen "Tankeväckaren", slog tanken mig med full kraft: De utsatta människor vi är satt till att vårda och tjäna är varje dag, varje timme och varje minut,  brickor i ett gigantiskt personallotteri.

ATT man får utlovad hjälp sker oftast enligt plan, men HUR man får hjälp det är helt beroende av vilken attityd, grad av lyhördhet och ödmjukhet inför en medmänniska som just den personen/personalen visar. Det här gäller oavsett personalkategori.
 
Vi som är friska, kan tala för oss själva och har ben att gå iväg med, kan oftast ta oss ut genom kodlåset och ”byta” utförare av den hjälp vi söker och behöver.
 
Den som är berövad sitt språk, sitt minne och i mångt och mycket sina förmågor, sitter där den sitter, utan kanal att protestera, låsa om sig, ropa på hjälp eller tala för sin sak. Den personen är utlämnad till den som just för dagen är satt att utföra hjälpen. Här kan det variera kraftigt. Bland oss utförare finns hela spektrat från mycket väl lämpade till direkt olämpliga personer.  
 
Varje dag möter jag ödmjuka inkännande personer – vinstlotter –  som närmar sig med respekt, som läser på i levnadsberättelsen eller genomförandeplanen för att i så stor utsträckning som möjligt ”göra till lags”, tillgodose efter önskemål och jobba utifrån begreppet ”personcentrerad vård”. Sådana som verkligen förstått att det handlar om att vara en annan människas tjänare.  
 
Tyvärr  möter jag också trötta och ibland ointresserade personer i äldreomsorgen som går på slentrian, inte ”ser” individen utan menar att ”så här gör vi här hos oss, har alltid gjort, och har inte tid, bemanning eller lust med utveckling, teamarbete och nytänkande”. Det gäller i alla skikt, inom alla personalkategorier. 
 
Detta får inte fortgå. I dagens vård med den snäva bemanning som gäller, finns inte det minsta utrymme för omotiverad eller okänslig personal. Varenda kotte behöver vara fullständigt på det klara med sitt uppdrag, sina brukares behov och vara medveten om hur viktig den uppsyn, det tonfall, det handlag man uppvisar är, för att brukaren ska få en värdig dag. Det är ledaren som har möjlighet att slå an tonen i sin verksamhet.
 
Det får inte vara ett lotteri om det är Ada eller Beda som jobbar. Det får inte vara ett lotteri om jag hamnar på Gröngården eller Blågårdens äldreboende. Det ska vara säkerställt att om jag blir beviljad insatser så ska de utföras professionellt – oavsett vem som jobbar, eller vart man hamnar.
 
För övrigt så är det ju de människor som jobbar på ett ställe som präglar andan. Du är dina brukares boendemiljö och dina arbetskamraters arbetsmiljö. Det tar inte längre tid att vara uppmärksam och sprida vänlighet och glädje omkring sig.
 
Är du en vinstlott eller en nitlott?  Är jag en vinstlott eller en nitlott? Det tål att tänkas på.
 
Kanske vi ska ta oss en funderare kring den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människor ska göra för er – det ska ni göra för dem.
 
Det är egentligen den enda riktlinje vi behöver.

Ryska posten

Av , , Bli först att kommentera 10

Tänk att läsaren Nina i Norge skänker sin ryska docka till mig! Det är helt otroligt snällt och generöst av henne. Den är nu på väg till Sörfors i ett brev och kommer förhoppningsvis fram hel och kry – om inte tullen dissekerar sönder den i 5 små gummor förstås. Stort tack till dig Nina för dockan och för besväret att posta den till mig! Nu är föreläsningshösten räddad.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Efterlysning!!

Av , , 2 kommentarer 13

Min allra allra minsta ryska gumma försvann olyckligt  under mystiska omständigheter i våras när jag var i Vännäs och föreläste med "Tankeväckaren".

Den lilla minsta gumman – som i min föreläsning ska symbolisera den allra allra minsta , mest sårbara människan som vi alla har inom oss, är viktig, och precis som i verkligheten så får den INTE "komma bort" i hanteringen.

Har du en pytteliten rysk gumma över, eller har du en hel rysk docka  som bara står och samlar damm så skulle jag bli hemskt tacksam om du kunde tänka dig att skänka eller sälja den till mig. Maila gunnel_f@hotmail.com

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Vanvård

Av , , 6 kommentarer 11

Så här definieras vanvård i Wikipedia:

Vanvård, innebär misskötsel och misshandel av någon eller något, såsom djur och människor oförmögna att ta hand om sig själva, såsom äldre och barn. Vanvård omfattar både fysiska och psykiska skador.

Vanvård är ett lagbrott och förövaren kan dömas till skadestånd till den drabbade, böter eller fängelse.

Ganska tydligt eller hur?

Det är bra att ämnet kommer i dagen, att vi uppmärksammar när den som inte själv är förmögen att klara sig själv far illa. När dte gäller barn har vi mycket lättare för att  säga stopp, anmäla och stå på oss.

Om vi sätter ett litet barn i en vågskål och en gammal person med demenssjukdom i den andra så kanske det får oss att reflektera. Väger båda lika tungt? Skulle vi acceptera att ett spädbarn fick ligga i fasttorkade blöjor, smutsig eller blodig!! Skulle vi acceptera att en hund satt inlåst i en varm bil i ett par timmar? Ni vet själva svaret.

Vi måste bli bättre på att upptäcka, uppmärksamma och diskutera begreppet. Stå upp för den som inte har möjlighet att själv påkalla hjälp. Värdera alla lika oavsett ålder, kön, hudfärg, eller sjukdom.

6 kommentarer
Etiketter: , ,

Små ryska dockor…

Av , , 4 kommentarer 0

Oj vad jag har fått många fina presenter. När mina kära arbetskamrater kom för att gratulera mig fick jag en fantastisk gåva som jag alltid kommer att förknippa med dem, med mitt jobb, min tid i teamet, och som påminnelse om den innersta människans sårbarhet.

Ni som följt mina öden och äventyr vet att jag använder mig av den ryska dockan vartän jag drar fram. Den är en så fin symbol för ”människan” och påminner om att inuti det stora skal vi ser hos varandra, så finns flera mindre inuti – alla de åldrar och stadier vi passerat genom livets gång.

Längst in finns en pytteliten, sårbar.

Har vi otur så hamnar vi en dag i den situation när vi förlorat allt vi lärt och tillägnat oss under livet och behöver åter igen samma omsorger som ett mycket litet barn igen. Men vi vill förstås bli bemötta med samma respekt som en vuxen jämlike.

Mina kära vänner hade hittat ett halsband från Pilgrim med tillhörande örhängen som just föreställer de ryska dockorna. Det var precis som en tanke att jag skulle ha dem. Tack till mina fina kamrater!

4 kommentarer
Etiketter: , , , , ,