Har i eftermiddag fått delta i och vara med på ett hörn att så ett första frö till framtida samverkan. En stor grupp Ssk-stud och Socionom-stud har fått mötas vid ett halvdagsseminarium anordnat av Praktikcentrum/UFFE-enheten. Tankeväckaren fick vara utgångspunkt för gruppdiskussioner om samverkan och beröringspunkter mellan två yrkesgrupper som båda har viktiga ledarfunktioner inom Socialtjänsten. Med god samverkan kan det bli hur bra som helst. Då dessa två drar åt samma håll så kan det bara gå åt ett håll – framåt. Det är alltid lika roligt att möta framtidens medarbetare som med nya friska ögon och ideér kan hjälpa oss gammstutar att inte fastna i gamla trista hjulspår.
Etikett: Tankeväckaren
En lätt släng av rampfeber
Hemma igen! Skönt att resan gick bra. Det är alltid lite småläskigt med mörkerkörning och vilt som plötsligt kan dyka upp på vägen. Nu vidtar generalrepet inför morgondagens event. Mitt kära Äldrevårdsteam ska delta på demensteamskonferensen som Demenscentrum anordnar i Umeå i morgon. Jenny Karolina och jag själv ska stå för pratandet. Övriga kamerader står vid vårt utställningsbord intill vår nya snygga roll-up och berättar om våra olika aktiviteter, visar t ex Umeå kommuns Levnadsberättelse, Lugna lådan och utdrag ur Tankeväckaren. Vår dietist Magnus bjuder på smakprov av "Sängfösaren" – en hemgjord näringsdryck som är rena dunderkuren för trötta gamla kroppar. Håll tummarna!
Uppladdning
Laddar för en lång arbetsdag som avslutas med an anhörigtäfff ikväll i Hörnefors. J och jag åker tillsammans dit med "firmabilen". Ämnet för kvällen blir en blandad kompott av axplock ur de färska demensriktlinjerna och en kortversion av Tankeväckaren.
Håller nu som bäst på att försöka bota den dunkande huvudvärk som jag vaknade med i morse. I dagens program finns absolut inte utrymme för den. Tur att det är sol och att jag får dela dagen med mina fina arbetskamrater. Ha en bra dag!
Det enda vi har är varandra
SÅ kul att få träffas syskon och svågrar emellan. Den här kvällen kommer jag att minnas länge. Fylld av god mat, varma tankar och glada skratt får vi somna ikväll. R och Alex är ute på en sista snöskottningsrunda. Frågan är om det ser likadant ut när vi vaknar. Nu blir det intensivpackning inför Gautohelgen och långkalsongerna söks fram. I morgon blir det Tankeväckaren i Vindeln på Forum kl 14.00. Har du vägarna förbi så titta in och lyssna. Gonatt gott folk och sov gott i vinternatten!
Om att återvända till brottsplatsen
Besökte idag Tomtebo sjukhem med Tankeväckaren. Det var där allting började. Där hade jag min första anställning i kommunen som sjuksköterska. Mycket vatten har runnit under alla broar sedan dess, men den anda som rådde där och då fostrade mig till den arbets-Gunnel jag blivit. Receptet då hette god bemanning av handplockade visionärer med varma hjärtan. Vi fick gott stöd från arbetsledning, fick feedback och kände oss utvalda och speciella. En fin miljö men riskfylld – då det är lätt att ge för mycket av sig själv. Några bekanta ansikten från den tiden fanns fortfarande kvar i personalstyrkan, huset var sig också ganska likt. Personligen har jag förändrats mycket sedan den tiden. Till det bättre hoppas jag.
Minnenas värld…
Ännu en fin bonad inskickad av Agneta Ä
Ett tydligt ålderstecken är tydligen detta med barndomsminnen. På senare år kommer de uppoppande ur mitt minnes skattkammare – händelser som jag glömt men som nu aktiveras igen. De känns som en skatt och hjälper mig att lägga mitt eget levnadspussel.
Jag har en teori att det är mitt jobb och arbetet med "Tankeväckaren" som aktiverat och dragit igång oväntade processer i mitt huvud.
Mina minnen hjälper mig att "städa" i min livsryggsäck, packa om, stuva ihop, göra mig av med skräp och "rama in" klenoderna. Tidsperspektivet ger en dimension av förlåtande,fördragsamhet och accepterande av händelser.
Det är skönt att förlåta sig själv och andra. Skönt att kunna få möjlighet att "tänka om" skärpa sig och omprioritera vad som är viktigt här i livet. Jag börjar äntligen att tycka om mig själv nu. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel……
Kvinnan tige i församlingen
Idag är det ingen annan råd än att prata så lite som möjligt och låta kroppen få chans att återhämta sig. Min röst är intressant raspig,hes och målbrottsbruten. Känslan av vassa rakblad i halsen avhåller mig från onödigt ätande. Robbans gurgelvatten porlar regelbundet kring halsmandlarna och Alvedonen är mer svårsvald än vanligt.
Jag har fått möjlighet att jobba hemifrån idag och knåpar på med en presentation av riktlinjerna, läser på och kommer ikapp med en del skrivjobb.
I morgon bär det av till Lycksele för ett samarbete med deras nystartade demensteam i kommunen. Mitt bidrag blir "Tankeväckaren" x 2 på Tannbergsskolan. Det känns hedrande att få vara inbjuden, kul att vi hittar vägar att samarbeta och häftigt att vi jobbar utifrån samma kunskap och tankegångar för att förbättra demensvården.
Välkommen att lyssna imorgon 18.30
Föredrag "Tankeväckaren – ett liv i dina händer lagt"
En föreläsning om bemötande och attityder om: Levnadsberättelsen – ett livsviktigt verktyg i omvårdnadsarbetet. Vilken effekt har du som medmänniska eller vårdare? Hur kan just du göra skillnad! Föreläsningen riktar sig till dig som medmänniska, medarbetare eller närstående till personer med demenssjukdom. Föreläsare: Gunnel Forsberg, demenssjuksköterska, Umeå Kommun
Arrangör: Umeå kommun
Plats: Ryttmästaren, Stadshusområdet, Umeå
2009-09-21 kl 18.30-20.00
Ett år med bloggen
Inser att det nu är drygt 1 år sedan jag skrev mitt första inlägg här i Vk-bloggen. När jag läser mina första inlägg återkommer jag till detta, som jag faktiskt tycker tål att läsas igen…..
Livets höst
Ju äldre jag själv blir och ju fortare livet rullar på – desto starkare blir mitt engagemang att försöka försätta människors hjärtan i rörelse och tankeväcka.
Jag vill – om möjligt – kunna mana till eftertanke, omtanke och reflektion inför det viktiga i uppdraget att vårda och hjälpa våra gamla som i sin utsatta livssituation inte har något egentligt val för livets sista tid.
De är utlämnade i våra händer. Man måste flytta ifrån sitt eget hem på grund av omständigheter som sjukdom och svaghet.
Man berövas sin autonomi, sin integritet, sin kraft och sin vanliga trygga omgivning. Från en dag till en annan saknas plötsligt närvaron av den familj och de vänner som under livets gång lärt sej avläsa och tolka tecken, nyanser, kroppsspråk och signaler.
Personer som kan historien och tongångarna, som känner gränserna och behoven. Sängkamraten som kanske funnits där i ordlös tystnad eller förtroligt småprat genom årtionden. Närvaron, kroppskontakten, samlivet men även ensamheten – det mest privata….. allt förändras i ett nu.
Hundratals främlingar – kvinnor och män av varierande ålder och ursprung kommer att passera lägenhet, toalett och privata skrymslen dag som natt – till livets slut.
Det kan gälla din egen eller någon annans mamma, pappa, mormor eller morfar, fru eller man, syskon, älskade, älskare eller kamrat. Människor som i högsta grad ännu är levande och har samma grundläggande behov som du och jag. Som behöver mat och dryck, skydd, värme och trygghet.
Bakom det kanske skröpliga och tysta skalet döljer sej en ocean av minnen, talanger, erfarenheter, sorger, kärleksminnen och kompetens. Vi har inte en susning.
Varje enskild individ rymmer sin egen värld – en egen mix av livets ingredienser och när människan själv inte längre orkar eller förmår att kommunicera sina gränser, sina önskningar behov eller känslor vad händer då? Vem förstår att tolka och uppfylla hennes behov och önskningar?
Gör du?
Det är just precis här i detta möte som jag menar att vi måste tänka till. Du och jag – vilken maktposition vi än besitter. Ja, jag säjer maktposition, för jag åsyftar likväl dej beslutsfattare eller doktor som omvårdnadspersonal eller medmänniska. Vi som är friska, har våra intakta liv i behåll, uppbär lön för det dagliga arbete vi själva valt, och får gå hem efter arbetets slut. Den möjligheten finns inte längre för dem som vi ska hjälpa.
De är utlämnade till vår välvilja, 24h till livets slut.
Oavsett kompetens på papperet, antal år i yrket eller grad av intentioner, måste vi dagligen påminna oss själva om att varje människa är unik och värdig ett indiviuellt bemötande utifrån livssituation. Det är en absolut förutsättning för att kunna göra ett fullgott jobb.
Dina 8 timmar på jobbet kan göra skillnad!
I mitt yrkesliv har jag mött många duktiga, engagerade och kompetenta människor som varit mycket väl lämpade för sitt uppdrag och gjort livets sista tid värdig och rik för de gamla.
Professionella kvinnor och män som förutom att utföra sitt uppdrag korrekt även besuttit en förmåga att läsa mellan raderna – iaktta – tolka – tänka med hjärtat.
Men jag har även mött alltför många trötta och håglösa personer som borde ha bytt jobb för åratal sedan, och faktiskt också sådana som inte alls borde ha arbetat med människor.
Jag vill uppmana till att ständigt föra etiska resonemang sinsemellan, damma av civilkuraget och våga säja ifrån när du ser att någon riskerar att fara illa.
Det är allas vår gemensamma skyldighet att värna om dem som inte längre förmår göra sina röster hörda.
Eller vad säjer du?
Tankeväckaren
Beskrivning av föreläsningen Tankeväckaren. Tankeväckaren är ett av de arbetssätt jag använt mig av i min roll som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam.
Tankeväckaren är precis som namnet säjer, en föreläsning vars syfte är att väcka tankar – Tankar som i sin tur kan väcka insikt om hur viktig den personliga levnadshistorien är att känna till när vi ska vårda andra människor. Insikt om hur viktiga hänsyn till varje individs aspekt är för att kunna ge den som drabbats av t ex kognitiv svikt ett optimalt bemötande och en god personcentrerad omvårdnad.
Tankeväckaren är uppbyggd som ett scenario utifrån ett demensperspektiv, där jag i min roll som demenssjuksköterska har försökt att sätta mig själv in i hur det skulle kunna vara att själv drabbas av Alzheimers sjukdom, successivt förlora många av de förmågor man tillägnat sig under ett helt liv, och samtidigt vara fullständigt utlämnad till mer eller mindre kompetenta och insiktsfulla vårdare med högst varierad grader av kunskap och empati för resten av sitt återstående liv.
Min hypotes är att när tanke och känsla engageras samtidigt, och man berörs på ett eller annat sätt, så är man mer benägen att tänka till, tänka om och faktiskt även öppna upp för att utveckla eller förändra sitt eget sätt att tänka och arbeta.
Jag vill skapa aha-upplevelser och få lyssnaren att börja relatera till sig själv och sin egen familj, förmedla konkreta tips, ny evidens och nya sätt att tänka som man omedelbart kan omsätta och faktiskt ta med sig in redan i sitt nästa arbetspass. Tankeväckaren är ett nytänkande spännande och lite annorlunda pedagogiskt grepp, med syfte att förmedla kunskap och insikt och visa på möjligheter att göra skillnad i det dagliga arbetet.
Tankeväckaren är uppbyggd kring en livsberättelse med bilder, minnen och personliga saker och utspelar sig i ett tidsflöde från barndom till nutid till framtid. Formen har inslag av dramapedagogik och speglar en blandning av fakta, humor och allvar. Detta förstärks med föreläsarens egna erfarenheter från många års arbete som sjuksköterska med demenssjuka personer och deras närstående. Föreläsningen blir en resa genom den obotliga sjukdomens faser och förlopp, där lyssnaren får ta del av föreläsarens egna förhoppningar, rädslor och tankar om hur livets sista tid kan bli.
Tankeväckaren är lättillgänglig och riktar sig främst till omvårdnadspersonal av olika kategorier men har fått genomslag även i andra forum t ex för frivilligarbetare, anhöriggrupper, politiker, och även uppskattats av gemene man med ett intresse för frågor kring demens,
Tanken med denna föreläsning är just att engagera känslor, väcka tankar och insikter hos lyssnaren kring hur olika vi kan vara även om vi har gemensamma grundläggande behov. Vad har varit viktigt i det förflutna? Kan kännedom om personliga vanor eller svåra upplevelser i barndomen underlätta för oss idag och ge vägledning i vårt val av förhållningssätt?
Jag vill hävda att även om en levnadsberättelse kan vara ofullständig eller rentav inaktuell, så har den ändå ett obetingat värde som företeelse och slår an tonen att vi är skyldiga att intressera oss för människan bakom sjukdomen. Jag vill påminna om att vi aldrig får glömma att var och en av oss har sin egen ryggsäck med minnen, sorger, glädjeämnen och att vi är skyldiga att handskas varsamt med varandra.
Från att ha levt ett autonomt liv med självständiga val, frihet och en privat sfär kommer hundratals främlingar passera in och ut genom dörren, genom det allra privataste och ha synpunkter på såväl personen själv och dennes närstående, samtidigt som förmågan att kunna göra sig förstådd börjar svikta. Dygnet runt, resten av livet. blir man beroende av andra människors hjälp.
Hur kan man rimligen utföra ett bra jobb utan närmare kännedom om personen det gäller, utan kunskap om de lagar och mål som styr verksamheten där man arbetar. Jag vill påminna om att vi som arbetare, får gå hem efter avslutat arbetspass i motsats till brukaren som bor här på livstid. Jag vill påminna om att vi är gäster i en annan människas tillvaro. Vi är tjänare vars enda uppgift är att tillgodose andra människors behov, dag som natt, till livets slut.
Med ”Tankeväckaren” vill jag förmedla tanken att vi alla liknar ryska dockor. Inuti den stora som vi ser framför oss idag, finns det flera mindre, och längst in finns en skyddslös liten människa som kanske en dag åter igen kommer att behöva samma hjälp och omsorger som ett mycket litet barn, men som skall bemötas med samma respekt och vördnad som en vuxen jämlike.
Jag vill förmedla hopp och påminna varje omvårdnadspersonal om den effekt man har redan när man stiger in i ett rum. Jag önskar att man ska lämna förläsningen med vetskapen att man kan göra skillnad genom sitt sätt att vara, och genom värdegrundsorden – omtanke, öppenhet och medskapande.
Gunnel Forsberg
Demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam
Senaste kommentarerna