Har nu lyssnat och läst igenom det mesta av toppkandidaternas argument för att välja just dem in i EU parlamentet. Till att börja med kan jag konstatera att skillnaderna är rätt små oavsett om man säger sig tillhöra vänster respektive högersidan av politiken.

Många vill att vi ska välja just dem för att de suttit tidigare och skaffat sig erfarenhet. Andra säger sig vara mot EU men vill ändock verka inom unionen.

Som jag ser det är EU i grunden något gott och skapar ett visst mått av stabilitet som gör att åtminstone medlemsländerna inte funderar på att skapa krig mot varandra. Detta är bra. Dock noterar jag att EU strävar efter att få större och större överstatlighet och vill flytta det mesta av de viktiga besluten från respektive lands parlament till Bryssel. Detta fenomen ser jag som mindre bra.

Låt medlemsländerna behålla sin egen bestämmande rätt och den lagstiftande makten. Om vi dessutom vill skapa ett frihandelsavtal med USA är det bra, dock måste ett sådant avtal vara så utformat att enskilda företag inte kan stämma stater. Låter vi ett avtal med sådana möjligheter träda i kraft kan vi lika gärna skrota alla nationella parlament och ge företagen fria händer att sköta ländernas politik . Skulle detta hända kommer vi att häpna när vi förstår vilken girighet som skulle härska.

Min röst kommer att hamna hos den som lovar att kämpa för att EU ska få mindre att säga till om vad gäller medlemsländernas inrikespolitik, skapar mindre inflytande vad som ska vara tillåtet och inte i medlemsländerna, jag tror att sådana beslut fattas bäst ju närmre de är människorna i respektive land.

Det som verkligen behöver läggas krut på är den fria rörligheten av arbetskraft och kapital inom unionen inget annat. Låt oss dessutom se till att respektive lands lägsta löner och arbetsvillkor tillämpas av alla företag som vill komma in och verka i landet. Det finns ingen anledning att reglerna och lägsta lönerna ska vara lika i alla länder då förhållandena i grunden är så olika.

EU och ledartrojkan måste dessutom fås att inse att det inte gynnar EU överhuvudtaget att ställa så hårda ekonomiska krav som man gör på krisländerna. Det gynnar på inget sätt medborgarna i dessa länder att bli arbets och/eller bostadslösa. Jag skulle snarare vilja hävda att det bara ökar på krisen och skuldbördan.

Låt oss fortsätta att kämpa för ett enat Europa där vi beaktar och respekterar medlemsländernas olikheter, och låter dem bestå i ömsesidig förståelse.

Författaren har på sistone börjat ställa sig frågan hur länge man kan sitta som politiker i samma församling utan att förlora förankringen i det vanliga samhället?

Jag tror att man efter ett tag blir avtrubbad, och att den ideologiska glöd som gjorde att man en gång började med politik falnar efter ett tag. Med andra ord tror jag att det är viktigt att man med jämna mellanrum lämnar politiken för att jobba och verka i det reguljära samhället. På detta sätt hamnar man ånyo i en situation där man får uppleva det gemene man upplever. Sitter man för länge så tror jag att det är stor risk att man förlorar förankringen i den vanliga medborgarens tyckande och tänkande.

Författaren tror sig dessutom se en tydlig tendens där många unga ser politik och att vara politiker som ett yrkesval och en stor karriärmöjlighet. Om detta stämmer så är det yrket som sådant som hägrar, inte en ideologisk övertygelse, och snarare än ideologi när det gäller partival blir valet det parti där man tror sig ha störst chanser att uppnå sin målsättning.

Kanske är det dags att vi inför spärregler för hur länge man kan sitta i samma församling, exempelvis i riksdagen? Borde en sådan spärr inträda efter 2 eller 3 mandatperioder? Efter en sådan period borde man sedan vara utanför nämnda församling 1 till 2 mandatperioder innan man ånyo kan bli invald och sitta ytterligare 1 mandatperiod. På detta sätt får vi en större rörlighet och fler människor får möjlighet att verka som politiker, med vad jag hoppas ett ökande intresse för politik som följd.

Jag kan tänka mig att man kan ha olika roller och skifta från exempelvis rikspolitik och riksdag till kommunal politik eller omvänt. Dock tycker jag det vore bra om man från tid till annan tvingas använda sin tid, och försörja sig på annat sätt än som heltidspolitiker.

Jag tycks skönja samma tendens oavsett partitillhörighet, nämligen att man tappar fokus på den lille medborgarens problem och vedermödor, och i stället träder in i en roll där de flesta politiker i grunden gör det som gynnar dem bäst som yrkeskår.

Har jag fel?

Det är med glädje jag ser hur vår stad håller på att förändras och ta ny form. Författaren som levt flera år i Kuala Lumpur, Malaysia ser hur vår stad är på gång att genomgå samma transformation. Det nya blandas med det gamla, höga hus med glasfasader insprängda bland gamla trä och stenhus. Detta blir jätte bra och bidrar till en tilltalande stadsbild. Alla nya hus med glaspartier smälter väl in i stadsbilden, dock tycker jag att vi behöver ännu fler höga hus för att ytterligare höja och tydliggöra visionen om en dynamisk och växande stad med ambitioner.

Varför inte tunnla gamla E4 från järnvägen ända bort till i höjd med strax innan rondellen vid nya E4? Då skulle vi frigöra en massa värdefull mark och kunna bygga nya attraktiva lägenheter mitt i centrumkärnan. Sälj tomtmarken dyrt och låt största delen av köpeskillingen del-finansiera nämnda tunnel. Jag är även övertygad om att miljön skulle vinna på en sådan satsning.

Vidare vill jag ånyo lyfta fram byggandet av en ny multiarena, och återföra den till agendan. I motsats till många andra som vill bygga en ny ishockey arena vill jag istället att vi ska satsa på en fullstor fotbollsarena med öppningsbart tak. Låt oss säga att vi bygger en arena med en publik kapacitet på ca 20.000 människor, och då helst på Nolia området, gärna med parkeringsplatser under arenan för besökarna.

Jag är övertygad om att Umeå både behöver och kommer att tjäna som stad på en sådan arena. Dels kommer vi att få lättare att etablera ett elitlag i inom herrfotbollen och dra nytta av alla de duktiga elever som går på fotbolls gymnasiet. Även UIK som är ett av Umeås starkaste varumärken får chansen att utvecklas och nå nya framgångar.

Vi skulle med lätthet kunna härbärgera arrangemang som Melodifestivalen med flera stora produktioner. Dessutom blir arenan användbar för Nolia under mässan.

Då vi har ambitionen att växa som stad måste vi även våga ha ambitioner och visioner för framtiden. Vi kan ta lärdom av Malaysias forna premiärminister Tun Mahatir, mannen som med visioner och framtidssyn byggde om Malaysia från ett utvecklingsland till en välutvecklad industrination på ca 25 år.

Ha en bra dag och glöm aldrig att morgondagens framgång ligger dold i de beslut vi fattar i dag!

Författaren kan inte låta bli att slås av hur ointressanta dagens partiledardebatter blivit. Vart finns allt nytänkande inom svensk politik? Varför alltid denna inlåsning i argumenterande om små, små detaljer främst om hur det eller det ska finansierat, hur man inte tar ansvar etc.

Vad jag tror alla vill se är politiker med stora visioner som likt Olof Palme på sin tid vågar stå upp för sin åsikt och vision utan att låta sig luras in i en diskussion om exakt hur varje liten del i denna vision ska finansieras. Dagens debatter är om man analyserar dem på djupet precis detta. Allt alliansens företrädare vill prata om är finansieringen, ständigt denna finansiering och i stället för att argumentera om den stora visionen angriper man små delar av den och ifrågasätter finansieringen. Omvänt råder samma argumentations teknik bland oppositionens företrädare vilket gör dessa debatter tråkiga att titta på och lyssna till.

Varför vågar ingen ta ut svängarna och helt enkelt säga att detta är vår vision om hur morgondagens Sverige ska se ut och sedan försöker skaffa sig mandat för en sådan politik. När väl mandatet är givet kan vi börja detaljplaneringen och detaljfinansieringen.

Jag är helt övertygad om att vi finner lämpliga vägar för att finansiera allt vi vill göra och detta utan att leda landet in i någon kris med högre upplåning och ej finansierade reformer. När ska politiker i allmänhet och alliansens företrädare i synnerhet inse att ett starkt Sverige bygger på att alla är med och betalar. Jag tror att de flesta medborgare är beredda att betala mera skatt och avstå vissa saker om det leder till att den stora massan får det bättre.

Som det är nu är allt politiken pratar om pengar och finansiering.

Har vi helt glömt bort ord som kärlek och solidaritet?

Vad författaren drömmer om är en politik där företrädarna vågar stå upp för sin åsikt, ta striden utan att luras in i små patetiska diskussioner om finansiering etc. Var visionär beskriv vad ni vill göra och åstadkomma och återkom med hur det ska finansieras efter det att ni blivit valda. Jag tror att en politik där vi vågar stå ut mera och envetet driva en vision är en vinnare, en politik som får folket att ånyo intressera sig för politik.

Kanske har våra svenska politiker något att lära av Obama som framför allt i sin första presidentvalskampanj vågade just detta. Driva sin linje om förändring och tesen ”Ja vi kan”. Han var dessutom ärlig och sa till all att JA det kommer att bli sämre innan det kan bli bättre, men jag kommer att lägga allt mitt krut på att det ska bli bättre. När man sedan är vald handlar det om att likt Palme driva sin politik utan kompromisser och med hårda nypor för att nå och förverkliga sin vision.

Vad svenska folket ska ta ställning till i september är inriktningen för framtiden snarare än kortsiktiga ekonomiska hänsyn, har vi inga visioner får vi heller inget uträttat idag.

Jag ser det som ett enormt resursslöseri att vi i dag använder alla de miljarder vi spenderat på Botniabanan och Ådalsbanan primärt för passagerartrafik. Jag är av den uppfattningen att vi på detta sätt får få, om ens några miljövinster, dessutom blir det vansinnigt mycket dyrare för Kollektivtrafikmyndigheterna i länen att driva persontrafik. Detta i sin tur resulterar i en massa försämringar och nedläggningar av busslinjer i glesbygd.

Om vi någonsin ska få igen investeringen i denna moderna infrastruktur är det nu hög tid att vi ser till att få upp volymen på godstrafiken drastiskt, då får vi både miljömässiga och ekonomiska vinster.

Som det är nu kör det 1000-tals långtradare per dygn på sträckan Sundsvall – Luleå av den enkla anledningen att staten och banägarna satt prislappen alldeles för högt för de som kör godstrafik per tåg. De måste dessutom själva bära merkostnaden för att utrusta sina lok med dubbla signalsystem, helt utan subventioner, emedan persontågen får denna kostnad betald. Detta leder till att Green Cargo m.fl i stället kör gamla stambanan ner till södra Sverige vilket gör att tidsåtgången blir för stor för godset mellan punkt A och B. Lastbil är snabbare, och och dessutom billigare, vilket i dagens samhälle där företag har litet eller inget lager alls, utan i stället följer modellen ”just in time” väljer transport med lastbil.

Låt oss tänka om och tänka rätt! Se till att vi uppmuntrar transporter via järnväg. Se till att tågen blir utrustade så att de kan köra på banan. Använd beskattning som ett verktyg för att styra över så stora godsvolymer som möjligt till järnväg, snarare än lastbil. Ett enda godståg ersätter ett stort antal lastbilar, kan vi dessutom använda den nybyggda järnvägen snarare än den gamla blir det dessutom en tidsvinst för företagen vilket borde hjälpa till att få den att tänka om vad gäller transportsätt.

I det ideala scenariot sker all långväga land-transport med järnväg för att sedan flyttas över till lastbil för närdistributionen. Vi skulle helt enkelt kunna lasta både containers och trailersläp på järnvägen för att sedan haka på den på trailerdragare och kontainerbilar för vidare distribution.

På detta sätt tjänar vi mångfalt. Dels får vi en bättre miljö, dessutom ett mycket mindre slitage på vårt vägnät vilket tarvar mindre underhåll med tillhörande kostnader. Använder vi sedan dessa besparingar till att bygga ännu mer järnväg kommer vi snart att ha ett mycket bra fungerande system och ett järnvägsnät som är väl underhållet och i toppklass.

Finns det någon politiker där ute som vågar driva frågan?

Författaren är av den uppfattningen att alla som tar av sig sina ideologiska glasögon, och nyktert och klarsynt betraktar resultatet av avregleringen och utförsäljningen av statliga företag kommer till samma insikt som mig.

Jag vill mena att grunden för en stat att kunna föra en aktiv politik, och leda landet i en specifik riktning, innebär att staten måste äga och kontrollera viss infrastruktur samt äga företag i strategiska sektorer.

Om vi börjar med elmarknaden och avregleringen av densamma frågar sig författaren om det finns någon som med trovärdiga argument kan hävda att avregleringen lett till förbättringar för medborgarna? De som förespråkade privatiseringen fick oss att tro att detta skulle leda till lägre elpriser. Frågan är, blev elen billigare för oss medborgare? Jag tror att ingen protesterar om jag svarar nej på den frågan.

På samma sätt kan vi fråga oss om tågtrafiken blev bättre när vi slog sönder det statliga järnvägsmonopolet och delade upp företaget i en massa mindre företag? Låt vara att privata aktörer kan köra tåg på ett lika effektivt sätt som gamla SJ, frågan är snarare om dessa företag är villiga att bedriva trafik på mindre lönsamma linjer samt återinvestera i ny infrastruktur i form av spårutbyggnad etc?

Den som sedan vill hävda att bank och finansmarknaden som författaren länge arbetat i tjänat på avregleringen av densamma ser bara ena sidan av myntet. Självklart har bankerna och bankernas ägare tjänat på avregleringen, big time utan tvekan. Frågan är snarare om bankernas kunder tjänat på avregleringen? Är det lättare att hitta riskkapital för företag och individer, att få lån till olika projekt? Även här måste den nyktre betraktaren svara nej.

Vad finns det då för lösning på detta?

Författaren är av den uppfattningen att all infrastruktur från ägandet av elnät, järnväg, vägar och annat ska ägas och drivas av statliga företag. På samma sätt måste staten driva egna banker som agerar för medborgarnas bästa och tvingar alla som vill konkurrera på den marknaden att hålla sig till de spelregler som staten från tid till annan sätter.

Det behövs statligt direkt ägda företag i en mängd sektorer för att säkerställa statens/medborgarnas intressen, samt för att visa övriga aktörer hur staten vill att just den marknaden ska fungera.

Vi måste samtidigt komma ihåg att statligt ägda företag tjänar pengar, och att dessa inkomster ger ett positivt inflöde i statens kassakista, pengar som vi sedan kan använda för att bygga ut sjukvård, skola och omsorg.

Jag vill gå så långt som till att säga att när vi sålde ut statens företag och lät privatiseringsvågen härja fritt över landet, i samma stund tog vi även bort politikens och politikernas möjlighet att driva en aktiv politik vars resultat snabbt kan skönjas i hur landet utvecklas.

Låt oss därför åter reglera och ta kommandot på alla strategiska områden så att vi kan börja om från början och sakta men säkert återställa vårt land till ett scenario där det är vår regering som bestämmer hur landet ska utvecklas.