När jag satt i bilen denna morgon kunde jag på nyheterna höra hur ekonomin är kärv för de flesta sjukhus i landet. Samtidigt som man brottas med längre vårdköer och stora vakanser på många avdelningar, ja samtidigt har man problem att klara sina budgetmål därför att man har för stora personal och läkemedels kostnader.

En stor del av de ökade kostnaderna för sjukhusen kan hänföras till inhyrd personal i form av stafett läkare och andra inhyrda grupper, något man måste ta till för att klara sina åtaganden om vårdgaranti.

Visst verkar det underligt att man samtidigt som man har vakanser ändock kan ha för höga personalkostnad?

På detta område, precis som på många andra områden, är avregleringen av sjukvården och tillskapandet av privata alternativ en del av problemet. Att det sedan får förekomma uthyrningsföretag som hyr ut stafett läkare och annan sjukvårdspersonal är en annan del av problemet, och något som kraftigt fördyrar för landets landsting.

Det är dags att ändra på detta och återställa kvalitet och förtroende för svensk sjukvård och samtidigt ta kontroll över de skenande kostnaderna.

Jag har i sak inget emot att det finns privata sjukhus och vårdinrättningar i vårt land, dock kan det inte som nu vara på det sättet att dessa privata alternativ till stor del äter russinen ur kakan och skickar tillbaka sina patienter till landstingen när deras vårdbehov blir för kostsamma för det privata alternativet. De som utför vård i privat regi, likväl som de patienter som väljer ett privat alternativ måste ta sitt fulla ansvar och bära sina egna kostnader. Har jag som patient valt ett privat alternativ, och den ersättning de får från det allmänna inte räcker för att klara det vårdbehov jag har, ja då får jag ta upp den egna plånboken och betala merkostnaden själv, alternativt i förväg teckna en privat försäkring som täcker sådana kostnader

Om ett privat vårdbolag tar över en person från det allmänna och registrerar denna i sitt privata vårdbolag så borde det rimligen vara så att jag som vårdgivare övertar ansvaret för personens vårdgaranti och per automatik tvingas ge den personen vård oavsett hur stort dennes vårdbehov är, eller hur mycket jag får betalt av det allmänna för att vårda personen i fråga. Det fungerar inte i längden att återremittera dem till landstingen och lämpa över vårdkostnaden på dem när lönsamheten för patienten i fråga blir negativ för vårdbolaget.

På samma sätt borde det lagstiftas alternativt i avtal regleras mot inhyrning av stafett läkare och annan sjukvårdspersonal. Låt läkarna välja, endera jobbar de åt landstingen eller åt privata alternativ. Det är inte rimligt att en landstings anställd läkare ska kunna ta semester eller tjänstledigt från sin ordinarie landstings anställning och sedan jobba extra som stafettläkare för ett annat landsting, och detta för en mycket högre ersättning

I det reguljära näringslivet skulle detta kallas illojal konkurrens och med största sannolikhet redan vara reglerat i avtal. Inom de flesta yrkesgrupper är detta gängse standard. Således kan en nyckelmedarbetare på ett privat företag t.ex ett försäkringsbolag inte på sin fritid eller under sina semestrar och tjänstledigheter jobba för ett annat försäkringsbolag, skulle så vara fallet kallas det illojal konkurrens och avsked skulle bli den naturliga konsekvensen.

Varför är det inte så i läkaryrket?

Har man anställning i ett landsting kan det landsting man arbetar för självklart hyra ut mig till ett annat landsting, men det är landstingen själva som ska göra upp med varandra ekonomiskt, för den utlånade läkaren gäller att denne ska få sin ordinarie lön från den ordinarie arbetsgivaren.

Jag är även helt övertygad om att det fria vårdvalet kostat stora pengar för samhället. Skulle all sjukvård ligga hos landstingen skulle denna kunna lösas både effektivare och framför allt mera kostnads effektivt. Det skulle bli lättare för landstingen att rekrytera och planera för framtida vårdbehov.

Sedan till pudelns kärna vad gäller sjukvård! 

Sjukvården måste få kosta det den från tid till annan gör för att möta uppkomna vårdbehov!

Då det är omöjligt för ekonomer, politiker och andra att i förväg veta exakt hur många som ska bli sjuka, och/eller vilka vårdbehov dessa sedan kommer att ha är det således mycket svårt att i förväg beräkna kostnaden för vården som motsvarar vårdbehovet. Man ska självklart budgetera för ett normal scenario byggt på statistik och erfarenhet, likväl som hålla god koll på kostnaderna och inte spendera mer än nödvändigt, dock måste vi se till att vi via skatter och annat alltid finansierar den vård som från tid till annan behövs.

Om vården blir dyrare måste mera pengar tillföras, skatter kan eventuellt behöva höjas. Det går inte att spara sig ur ett högre vårdbehov genom att sänka bemanningen eller dra in på mediciner och annan nödvändig utrustning.

Slutligen måste det till ett landsomfattande utjämningssystem för landstingen där staten går in och kompenserar de landsting som haft högre vårdkostnader än riksgenomsnittet. Det är förfelat om medborgarna i vissa landsting ska betala mera skatt bara därför att deras landsting haft oturen att ha fler vårdberoende patienter.

Alla Sveriges medborgare måste solidariskt bära kostnaderna för all den sjukvård som behövs i vårt land

I sin blogg påstår Edward Riedel att frågan han drivit i riksdagen om sänkt energiskatt ska ge fler jobb i Norrland.

Tillåt mig att starkt betvivla detta påstående! Jag tror snarare att det blir precis som vanligt, nämligen att sänkta skatter endast kommer att späda på företagens vinster.

Alliansregeringen slår sig visserligen för bröstet och hävdar bestämt att de skapat fler jobb i Sverige genom sina skattesänkningar. Dock visar arbetslöshetstalen på motsatsen. Arbetslösheten i % av befolkningen har under deras regeringstid ökat, och görs inget drastiskt kommer denna ökning att fortgå, speciellt i gruppen långtidsarbetslösa.

Antalet jobb i siffror må ha ökat men vad regeringen glömmer av att berätta är att befolkningen ökat ännu mer än antalet nya jobb, så effekten blir högre procentuell andel arbetslösa.

Skattesänkningar i sig är ingen medicin, och då alldeles speciellt om de inte växlas in och villkoras!

Om vi vill få skattesänkningar att verkligen fungera som en motor, som genom ökad bränsletillförsel, i detta fall i form av skattelättnader, ja då måste dessa skattelättnader villkoras på sådant sätt att de endast utfaller om den som erhåller dem verkligen gör som avsett och investerar i nyanställningar och nyinvesteringar.

Med den girighet som gäller i samhället av idag kommer skattesänkningarna annars bara leda till ökade vinster och status quo vad gäller investeringar och nya jobb. Att tro att marknaden kommer att göra detta självmant utan politisk styrning är lika dumt som att tro att man kan ställa ett glas alkohol framför en alkoholist och sedan säga åt denna att inte dricka.

Medicinen mot arbetslöshet är snarare att i vissa sektorer höja skatterna, och framförallt att återreglera en massa verksamheter som sittande regering avreglerat.

Det är dags för landets kommuner att själva ta tillbaka, och i egen regi, driva skola, omsorg och alla verksamheter som sysslar med kommunalservice. Då, och först då, och gärna i kombination med villkorade skattelättnader tror jag att nya jobb kommer att skapas.

Görs detta på rätt sätt är jag säker på att vi kommer att få se en stadig tillväxt av nya arbetstillfällen, och en verklighet där trenden kan brytas och arbetslöshetstalen börjar att sjunka.

Det är dags för en NY regering, en regering som vågar driva en progressiv politik som skapar nya arbetstillfällen. 

Man får nog lov att påstå att Alliansen och dess företrädare på intet sätt är blyga. I sin blogg inlägg idag påstår Edward Riedel att det kommer att skapas fler nya jobb med Alliansen vid rodret än med de röd/gröna.

Låt mig starkt ifrågasätta och betvivla detta påstående!

Herr Riedel har nog inte insett att väljarna nu äntligen verkar ha genomskådat Alliansens bluff, och tillfullo inser att så inte är fallet.

Alliansen och dess företrädare är inte sena att påstå att speciellt MP är ett hot mot jobben i skolan och inom resten av välfärden då man vill förbjuda vinster inom denna sektor.

Vad man samtidigt glömmer att berätta är att de brukare och elever som idag använder sig av privata alternativ även framledes kommer att ha behov av lärare och annan personal när den service de idag har ska utföras av kommunerna. Jag tror snarare att kommunerna kommer att behöva fler anställda för att utföra samma service då de privata företag som driver dem idag utnyttjar sin personal maximalt.

Arbetslinjen betyder ju som ni alla vet att färre ska utföra mera arbete till en lägre kostnad, och detta under mer stress och högre belastning än tidigare, allt med syfte att maximera företagens vinster.

Om det varit så att företagen återinvesterar vinsterna för att skapa fler jobb hade jag kanske kunnat köpa en del av argumenten. Men när resultatet snarare är att ägarna till företagen plockar ut vinsterna och stoppar dem i egen ficka, ofta via företag i skatteparadis och utan att skapa mervärde för de anställda eller för Sverige som land, ja då blir Alliansens påståenden blott endast rena och skära lögner.

Det är dags att alla väljare inser fakta och reagerar därefter!

1982 devalverade Sverige låt vara under Socialdemokratiskt styre, dock starkt influerat av de borgerliga och företagen.

Företagen skrek att den svenska kronan måste devalveras för att skapa svensk export, och bibehålla och öka på antalet arbetstillfällen på den svenska arbetsmarknaden.

När devalveringen genomfördes kontrollerade de rikaste 2% av Sveriges befolkning ca 1/5 del av det totala kapitalet, idag i Alliansens värld kontrollerar samma 2% 1/3 del av det totala kapitalet. Och tvärt emot vad de som kontrollerar kapitalet påstod, och angav som skäl för både devalveringen och senare skattesänkningar, nämligen att de skulle återinvestera pengarna i moderniseringar och nya jobb så har motsatsen skett. Det enda som hänt är att de tagit ut pengarna ur företagen och flyttat dem till sin egen privata ficka utan att leverera mervärden för någon annan än dem själva.

Jag vill påstå att den reallönesänkning som alla svenska arbetare drabbats av 1982 och senare i själva verket påverkar företagen och svenska arbetstillfällen negativt. Den vanlige svensken har alltid tenderat att lägga löneökningar och annat på konsumtion, konsumtion som i slutändan skulle gynna företagen än mer i form av ökad försäljning. Men med en reallönesänkning på i runda tal 30% har detta scenario aldrig kunnat tillskapas.

Låt oss därför rösta fram en Regering som är villig att föra en politik som syftar på att återställa balansen mellan de rikaste 2% och hur mycket av det totala kapitalet de kontrollerar!

Det är på inget sätt skadligt att beskatta dessa grupper högre, och skulle de till äventyrs hota med att flytta sina företag till andra länder är medicinen mot en sådan flytt lätt. Är företaget utflyttat och fortfarande önskar sälja i Sverige? Ja då lägger vi på tullar och skatter som motsvarar det staten förlorar i intäkter, svårare än så är det inte. 

Det enda som behövs är politiker som vågar stå upp för sin sak och föra en strikt politik som gynnar majoriteten inte minoriteten.

Författaren som varande ordförande i Kvartersrådet Karet 4 (Spanngränd, Hinkgränd och Krukgränd) på Ersboda kan idag förnöjsamt konstatera att den resa vi gjort under helgen 6 -8 juni till Helsingfors i Finland blev en stor succé och framgång. 

I vårt område, som har boende av många olika nationaliteter från alla världens hörn, jobbas det stenhårt med integration och byggande av broar mellan boende som har sitt etniska ursprung i en mängd olika kulturer.

Vi har några fasta aktiviteter såsom barngrupper på onsdagar, och Zumba grupper för kvinnor på måndagar och torsdagar, allt i vår fina kvartersgård och i samarbete med ABF.

Meningen med alla dessa aktiviteter är att bygga broar mellan alla boende i vårt område, och skapa en stark Vi-känsla. Målsättningen är att alla ska umgås med alla oavsett etniskt ursprung, och att alla vuxna tillsammans ska ta ansvar och vara goda förebilder och föräldrar till alla barn.

Detta arbete går mycket bra, och vi har som vi upplever det fått till en bra gemenskap på området där alla umgås på ett naturligt sätt.

En gång per år gör vi en resa, 2013 gick resan till IKEA i Sundsvall och årets resa gick till Helsingfors i Finland. Resan blev snabbt fullbokad och totalt reste vi 49 vuxna och barn från vårt område, en salig blandning av människor med olika etnicitet.

Jag körde själv bussen fram och tillbaka till Stockholm varifrån vi kryssade med Tallink Silja från Stockholm till Helsingfors och åter med en heldag för shopping och nöjen i Helsingfors.

Det är roligt att kunna konstatera hur väl det fungerar att umgås tillsammans oavsett etniskt ursprung, och hur alla deltagare på denna resa verkligen tog tillfället i akt och lärde känna varandra och lära sig om varandras likheter och olikheter.

Resultatet blir att alla utvecklas och lär av varandra, det som många tidigare såg som främmande eller underligt vad gäller andras sätt att tycka, tänka och agera, byttes snabbt till förståelse när deltagarna fått chans att umgås och lära av varandra.

Författaren som själv både bott och arbetat i en mängd olika länder vet hur viktigt och berikande det är att lära av varandra. Att istället för att tycka att andra nationaliteter tycker och tänker annorlunda, och kanske agerar annorlunda får man lära sig varför. Detta i sin tur gör att man som människa lär, och från tid till annan kommer till nya insikter och utvecklas som individ. 

Låt oss därför ta chansen att bygga ett starkt och kosmopolitiskt Umeå, en stad där människor från alla kulturer lever och utvecklas tillsammans. En stad där alla, oavsett etniskt ursprung, jobbar tillsammans hand i hand och utvecklar Umeå till en förebild, inte bara för Sverige, utan för resten av världen.

Äntligen!!!!!

Jag blir jätteglad av att läsa Lennart Holmlund’s inlägg om hur Socialdemokraterna föreslår att Fas 3 ska ersättas med extratjänster när Socialdemokraterna väl vunnit det stundande valet.

Jag säger det igen, äntligen!

I tidigare inlägg har jag tagit upp precis detta, om än från en annan synvinkel.

Det faktum att vi idag har så många arbetslösa och långtids arbetslösa är en direkt effekt av Alliansens avreglerings vansinne. Människor som av olika anledningar inte passade in i det privata näringslivet, och därför jobbade åt kommunen, landstinget eller staten blev i och med avregleringarna arbetslösa. Dessutom med små eller hopplösa chanser att få ett reguljärt arbete.

Dessa människor är på inget sätt värdelösa. Ej hellermindre värda än alla andra, snarare motsatsen. Men de orkar kanske inte med det skruvade tempo som gäller i det privata näringslivet.

Att då göra denna rätt stora grupp arbetslösa och beroende av a-kassa, eller ännu vanligare socialbidrag, är rent och skärt resurs slöseri.

Låt denna grupp ånyo arbeta åt kommunen och göra precis det Lennart Holmlund skriver om. Rusta miljonprogrammen, jobba med miljöförbättrande åtgärder och i stort och smått arbeta åt kommunen och assistera de redan pressade löntagare som redan arbetar där.

Om vi växlar in a-kassa och socialbidrag mot arbete och riktig lön för denna grupp blir det ekonomisk jackpot för landets alla kommuner.

Heja Socialdemokraterna och se till att verkligen lyfta fram denna fråga i den kommande valdebatten.

Det är viktigt att gemene man förstår den positiva ekonomiska effekten av en sådan åtgärd, och att detta verkligen sparar på de skattekronor som Borg och hans vänner i Alliansen alltid talar om.

Detta om något är att ta ansvar för landets finanser.

Författaren har under lång tid, och då speciellt sedan jag flyttade hem i mitten av 2009 predikat att Sverige och svenska företag borde satsa på Afrika om de vill finnas på platserna där BNP och ekonomierna kommer att växa snabbast.

Fortfarande, och framför allt vid tidpunkten jag började tala om det, har man från alla håll varit väldigt skeptiska till mina råd och synpunkter.

Det är därför glädjande att höra Tony Blair prata om Afrika och hur 6 av världens 14 snabbast växande ekonomier finns just på den Afrikanska kontinenten. I Etiopien för att ta ett exempel så har man nu den snabbast växande medelklassen i världen.

Jag har predikat att Sverige och svenska företag borde haka på sin vagn direkt efter lokomotivet Kina som funnits i Afrika de sista 10 åren.

Dock är det precis som vanligt så att vi i Sverige ALLTID har en tendens att vänta tills TÅGET REDAN GÅTT!

När författaren i samarbete med Västerbottens Handelskammare och Skellefteå kommun tittade på att genomföra ett sådant projekt fick vi direkt journalister från Norra Västerbotten på oss. De hävdade att länderna I Afrika är korrupta och att Sverige borde avstå från att göra affärer med dem fram tills dess att de bättrat sig.

Låt mig säga att Sverige och Europa är näst intill lika korrumperat som Afrika, enda skillnaden är att korruptionen är mer dold hemma hos oss, dock förekommer den.

Min medicin är trots allt att om vi vill hjälpa dem att förändra, ja då måste vi börja med att göra affärer med dem. När vi sedan har deras fulla förtroende kan vi börja föra samtal om hur, och vilka förändringar de borde genomföra för att saker i deras land ska bli ännu bättre.

Jag tror inte att Sverige har råd att stå på sidan om och se på medan andra nationer och företag från dessa lägger den Afrikanska kontinenten under sig.

Dock bör vi likt kineserna fundera noga innan vi lägger vår affärsmodell. Tiden när man kunde exportera till ett land, plocka hem deras pengar och sedan avstå från att vara delaktiga i det landets ekonomiska tillväxt, de dagarna är över.

Vad svenska företag som vill lyckas behöver göra är att sätta upp egna dotterbolag i dessa länder. Hjälpa dem med kunskaps överföring och produktions tekniker. Svenska företag bör anställa lokalt, betala skatt i de länder där de verkar och i slutändan bara plocka hem de rena vinsterna efter skatt.

Kan vi agera på detta sätt så kommer vi likt kineserna att lyckas mycket väl.

Och stärkt ekonomi och lönsamhet för ett svenskt företag oavsett var den ökningen sker, är i längden bra både för Sverige som land, och för tryggheten bland svenska jobb.

Dessutom är det miljömässigt mycket sundare och bättre att sköta produktion och tillverkning så nära konsumenterna som möjligt.

Hur länge har Sverige och svenska företag råd att avstå från att på allvar etablera sig i Afrika?

I dag känner jag mig modig och kan inte hålla mig längre. Jag bara måste tala om feminismen och är fullt medveten om att jag inte kommer att få stryk från alla håll. Men likväl här är mitt inlägg i ämnet.

Det är för författaren mycket svårt att förstå vad alla som pratar om feminism menar, när de säger att Sverige inte är jämställt?

Självklart tycker jag precis som alla andra att män och kvinnor, som på samma nivå, utför samma arbete ska ha lika lön. I min värld lever jag med uppfattningen att så är fallet då det ju finns avtal som reglerar löner mm.

Måhända är det så att kvinnorna stannar mer hemma när barnen föds än vad männen gör, dock tycker jag att det är upp till varje familj att själva bestämma hur de vill fördela föräldraledigheten. Så vad gäller föräldraförsäkringen och innehållet i den tycker jag att den är bra som den är utformad idag. Att tvinga familjer att göra si eller så är ingen lösning som främjar jämställdhet.

De som säger sig vara feminister klagar ofta på att det är för få kvinnliga chefer! Min uppfattning är att företag och organisationer alltid ska anställa den som är mest meriterad och detta utan att titta på om den sökande är man eller kvinna.

Det är dags att vi inför ett system i Sverige som liknar det Engelska systemet.

Där måste alla arbetsgivare anställa strikt på meriter, om inte hotar dryga böter. Engelsk lagstiftning på området är klar och tydlig med att ingen diskriminering på grund av kön, religion, etnicitet, sexuell läggning etc får förekomma vid anställning. En Engelsk arbetsgivare måste alltid anställa den som har högsta meriterna. Hur meriter ska bedömas finns ett standardiserat system för.

Det är därför underligt att de som säger sig vara feminister inte redan förordat ett sådant system?

Men då kanske hela debatten om feminism faller?

Ty i ett sådant system behandlas kvinnor och män lika, och det blir upp till individen att jobba för att skaffa sig ett högt meritvärde.

Men likväl, inför ett sådant system NU! 

Att de som kallar sig feminister sedan är snara med att påpeka att typiskt manliga yrken har en högre lön än typiskt kvinnliga har inget alls med könsdiskriminering att göra. Löneskillnaderna är snarare än kvarleva sedan gammalt. Men även inom typiska kvinnoyrken så har kvinnor och män med samma arbetsuppgifter samma lön, och det är för mig den enda meningen med jämställdhet.

För övrigt så tycker jag att det har det blivit mycket svårt och komplext att vara man i Sverige av idag då jag känner att vi män diskrimineras allt mer.

Enligt en av mina vänner som invandrat till Sverige ser rangordningen vad gäller de olika grupperna ut som följer:

1. Barn
2. Kvinnor
3. Hundar & katter
4. Män

Ha en jämställda dag alla!

Det börjar nu visa sig vad alla felaktigs beslut och avregleringar kostar i form av strejker och tågstrul, med försenade eller uteblivna tåg som resultat.

Om vi börjar med strulet som uppstått runt Stockholmstrakten tror jag att man kan lägga hela skulden till detta på avregleringen. I samband med den tog man med ens bort en stor del av intäkterna som skulle behövas för att finansiera underhåll och utbyggnad.

När det sedan gäller tågstrejken i Skåne så bör ingen klandra vare sig operatören eller den fackliga organisationen för det uppkomna läget.

Den vi bör lägga hela skulden på är de som upphandlar trafiken och den sittande regeringen som givit dem spelreglerna.

Om de som upphandlar hela tiden kräver att lägsta bud ska antas, och man ständigt strävar efter att sänka priserna för samma eller utökad trafik, ja då måste operatörerna spara någonstans, och för att kunna göra så tvingas man till sådana åtgärder som att använda sig av fler deltids och timanställda. Skulle så inte vara fallet går det inte att få ihop det ekonomiskt.

Låt oss därför lägga skulden på den som bör skuld beläggas, nämligen den sittande Allians regeringen och deras avreglerings politik. De tillsammans med de Regionala Trafikmyndigheterna som skött upphandlingarna. Det är till dem alla de som drabbas av krångel och merkostnader bör ställa sin faktura.  

Dessutom skulle mycket av detta kunna undvikas om upphandlande myndighet i sina upphandlingsunderlag ställer krav på hur de som sedan ska jobba i trafiken ska vara anställda. Gör man det så får man sedan ett pris som tar hänsyn till de ställda kraven. Sannolikt blir trafiken något dyrare, dock tror jag att samhället tjänar på det i längden i form av lägre sjukskrivningstal och bättre trivsel bland de anställda.

Efter att ha studerat Allians regeringens politik är det svårt att komma till någon annan slutsats än att den är totalt kärlekslös.

I  deras politik finns inte ett uns av vare sig kärlek. omtanke eller empati!

Om de vill hävda att deras politik är kärleksfull, ja då måste de i sådana fall lämna trovärdiga förklaringar till en massa handlingar och beslut.

Likt Lennart Holmlund tycker jag att vi kan börja med att utkräva svar vad gäller situationen för sjuka och arbetslösa.

Varför förföljs sjuka och arbetslösa med blåslampa?

Varför ska dessa grupper, som verkligen är i behov av kärlek och omtanke straffas med högre skatter än de som arbetar?

Tror Alliansen att man blir friskare om ersättningen vid sjukskrivning beskattas högre än lönen för de som jobbar? 

Detta är bara ett av många områden som bevisar att den förda politiken är kärlekslös. Ty en kärleksfull människa gör allt som står i deras makt för att hjälpa de som har det mindre bra.

Jag tror inte att en långtids sjukskriven blir speciellt mycket friskare av att betala högre skatt på den ersättning de erhåller i form av sjukpenningen visavi vad de som är i arbete betalar på motsvarande lön.

Sannolikt leder det till motsatsen!

Med lägre ersättning hamnar man i en situation där man måste vända på varenda krona för att få det att gå ihop. Mindre pengar betyder sannolikt att man hamnar i ett läge där man måste äta sämre mat etc. Jag vågar till och med drista mig till att påstå att denna orättvisa leder till längre sjukskrivningar, och att en sådan orättvisa försvårar möjligheten att tillfriskna och återgå i arbete.

Samma med de som är arbetslösa och i bästa fall uppbär A-kassa. Jag tror inte dessa människor blir vare sig mer motiverade, eller får det lättare att söka jobb med lägre ersättningar och högre skatteuttag på sin ersättning jämfört med de som jobbar. Vad de istället behöver är hjälp och satsningar på arbetsmarknads inriktade utbildningar. Utbildning som gör dem attraktivare på arbetsmarknaden och ökar på deras chanser att komma i arbete.

När man dessutom analyserat arbetslinjen och inser hur ekvationen bakom den är konstruerad, ja då blir det med ens ännu lättare att förstå att ord och handlingar såsom kärlek, omtanke och empati helt saknar mening i Alliansens värld.

Vad man gör är snarare att nära motsatsen till kärlek, nämligen GIRIGHET. Den förda politiken andas girighet, hänsynslöshet och egoism från början till slut. Och vad värre är, man har genom finare omskrivningar för dessa ord, under lång tid, lyckats med att föra merparten av svenska folket bakom ljuset och få dem att tro att Arbetslinjen är en kärleksfull och hänsynsfull politik.

Arbetslinjen är inget annat än traditionell högerpolitik vilket klart bevisas i ekvationen som den bygger på.

Glöm aldrig att ekvationen ser ut enligt nedan:

Arbetslinjen = Färre medarbetare + Mer utfört arbete + Mer stress + Högre arbetsbelastning + Högre vinster för företagen

Arbetslinjen är snarare ett cynisk beskrivning av hur man med fina ord ska få allt färre, att under sämre förutsättningar och lägre ersättningar att göra mera arbete. Allt med syfte att öka på företagens vinster.

Man kan till och med gå så långt som till att säga att Alliansregeringen genom sina jobbskatteavdrag stulit från medborgarna och givit till företagen i form av ökade vinster.

Genom att manipulera och trixa med skatterna så att de som arbetar får behålla mera kan man undvika situationer där företagen behöver höja lönerna. De som arbetar har ju fått mera i plånboken hävdar man. Detta är självklart sant, de som jobbar har fått mera över efter skatt, dock på bekostnad av de som är sjuka och arbetslösa.

Alla som anser sig vara kärleksfulla borde ställa sig frågan hur mycket välfärd dessa minskade skatteintäkter skulle ha kunnat skapa?