I en artikel i Tidningen Arbetet påtalar LO att löneökningarna för VD:ar bör följa det så kallade märket – Detta därför att det är hög tid att göra något åt de skenande inkomstklyftorna mellan en VD och dennes arbetstagare.

1980 var lönen för en VD i genomsnitt 9 gånger högre än för en vanlig industriarbetare. I dag när siffrorna för 2016 är helt kända ligger VD lönerna i genomsnitt på 55,1 industriarbetarlöner vilken är en enorm skillnad jämfört med tidigare.

Då ska vi veta att den siffra som används för att beräkna detta är uppbyggda så att LO reducerat de högst betalda VD:arnas löner till 200 gånger en industriarbetarlön trots att den högst betalde VD:n tjänar hela 1,201 industriarbetarlöner per år.

En annan jämförelse som låter sig väl göras är att LO-chefens lön är begränsad till maximalt 3,5 industriarbetarlöner inklusive alla sidouppdrag samtidigt som situationen vad gäller LO:s motpart Svenskt Näringsliv är att dess VD har en årslön som motsvarar 21,9 industriarbetarlöner.

I rapporten går det även att läsa att maktelitens löner helt programenligt är på tillbakagång jämfört med den genomsnittliga industriarbetarlönen – Från 4,2 industriarbetarlöner 2015 till 3,8 industriarbetarlöner för 2016.

Även vad gäller byråkrateliten är trenden den att skillnaden mellan deras lön och industriarbetarlönerna sjunker – Från 8,7 industriarbetarlöner 2006 ner till 7,8 industriarbetarlöner 2016.

Med allt detta anfört vill jag fullt ut hålla med LO – Det är hög tid att begränsa även en VD:s löneökning till samma nivå som märket.

Fotnot: Industriarbetarlönen som använts för 2016 uppgår till 358.218 kr/år.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Det är inte utan att man undrar hur Ulf Kristersson och Moderaterna tänker eller till och med om de överhuvudtaget tänker när de lyft in Ingrid Svenonius som är finanslandstingsråd i Stockholms län i partiets inre krets och som den tänkta talespersonen för M i välfärdsfrågor med inriktning på vård och sjukvård.

Nämnda Svenonius var tänkt att bringa ordning och reda i Moderaternas skrytbygge Nya Karolinska som istället för planen att bli ett högspecialiserat sjukhus i världsklass blev till världens i särklass dyraste sjukhus.

En av Svenonius viktigaste uppgifter var att komma tillrätta med och Nya Karolinskas höga kostnader för inhyrda konsulter – Bland dem konsulter från Boston Consulting Group (BCG) som fakturerat konsultkostnader för över en kvarts miljard sedan 2011 – Ett uppdrag hon misslyckats kapitalt med och därför blir belönad med en större roll i partiet.

Det är mot den bakgrunden jag gör bedömningen att Moderaterna som parti med råge borda vara rökta hos väljarna i allt vad välfärdsfrågor med inriktning på sjukvård heter för lång tid framöver.

Det som förvånar ännu mer är att BCG har osunt nära band med sjukhusledningen på Nya Karolinska och att Svenonius make som ingår i densamma dessutom är upphandlingschef och därmed den som haft en central roll i de upphandlingar som gjorts av sjukhuset från BCG.

Att Svenonius med självklarhet inte kan utkräva något ansvar av en sjukhusledning som hennes egen make är en central del av förstår alla – Till och med små barn.

Hur Moderaterna med öppna ögon låtit denna fars pågå år efter år samtidigt som man målat in partiet i ett hörn förundrar säkert många – Hur Kristersson och partiledningen sedan kan göra saken etter värre genom att ge Svenonius mer ansvar och större inflytande borde förundra än fler.

Slutsatsen kan bara bli en – I Moderaternas värld går den personliga vinningen och familjebanden före patientnyttan och skattebetalarnas intressen.

Därtill fläckar Kristerssons ner Moderaternas rykte som varande ett pålitligt politiskt parti ´å det grövsta genom att ge Svenonius mer makt och inflytande och som jag ser saken finns bara en väg ut ur detta för Moderaterna om man vill komma ut ur dagens situation – Tillsätt med omedelbar verkan den externa utredning som Svenonius med näbbar och klor motsatt sig.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Enligt mitt sätt att se på saken bör alla ansvariga politiker oavsett partitillhörighet ställa sig i skamvrån och skämmas ordentligt vad gäller sättet att hantera prostatacancer och hur den allvarliga och därtill dödliga sjukdomen hanteras politiskt.

I går fick vi dessutom rapporter via nyheterna i Sveriges Radio att dödligheten i prostatacancer blivit till en plånboksfråga där de med högre utbildning och högre inkomster har lägre dödlighet i prostatacancer därför att de får vård i ett tidigare skede än lågutbildade med låga inkomster.

Det sistnämnda innebär att vi bör skämmas allt mer och att alla röd/gröna politiker i ansvarig ställning bör skämmas mest.

Samhällets lösning på problemet är enkel – Gör prostatacancer screening obligatorisk för alla.

Hur våra riksdagspolitiker och sittande regering kan bortse eller blunda för att detta är lösningen har jag svårt att förstå. Förvisso kan vi initialt få en del feldiagnoser och oroa människor i onödan därför att dagens metoder inte är 100% tillförlitliga men för mig spelar det mindre roll.

Det i sig förändrar inte heller att en obligatorisk screening av prostatacancer skulle innebära att fler än idag får en tidig diagnos och därför har en ökad chans att bli botade istället för att dö som en följd av att sjukdomen upptäcks väldigt sent och det är där jag tycker vi ska lägga ribban.

Att en obligatorisk prostatacancer screening kostar samhället pengar tror jag är roten till att vi tvekar att införa denna för alla män så viktiga företeelse – Att så är fallet är inget försvar.

Det är dags för jämställdhet gentemot landets kvinnor och denna gång i omvänd riktning – Kan samhället erbjuda obligatorisk mammografi och tester för livmodershalscancer för alla landets kvinnor är det minsta vi som samhälle kan göra i jämställdhetens namn att erbjuda alla män obligatoriska PSA-tester och obligatorisk screening mot prostatacancer.

Fighten för att det ska ske kommer jag att ta med omedelbar verkan tillsammans med löftet att jag kommer att driva på och leva om ända tills dess att obligatorisk screening av prostatacancer blir verklighet i vårt land.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Att Vänsterpartiet likt SD framstår som ett extremt parti som inte är som alla andra partier har jag vetat länge men att de skulle vara så extrema som deras kongressbeslut påvisar är för mig en stor nyhet.

Anledningen – Vänsterpartiets kongressdelegater körde över sin egen partistyrelse och röstade igenom att V ska driva på för att skapa ett register där SCB uppdras att ta fram statistik på etnicitet och religiös bakgrund – För mig är ett sådant register första steget till ett rasifierat samhälle och en rasifierad brottsstatistik.

Motionärerna och delegaterna som drev igenom förslaget hävdar att registret ska användas för att samla in jämlikhetsdata vilket jag ser som ett rent utopiskt tänkande.

Därtill torde Jimmie Åkesson och hans partikamrater jubla när nu Vänsterpartiet av alla partier är det parti som öppnar för tillskapandet av den sorts etniska register SD strävat efter att upprätta under lång tid.

För egen del är jag starkt emot alla form av register som delar upp människor efter etnicitet och/eller religiös tillhörighet och bakgrund – Skapar vi ett sådant register blir nästa steg en registrering av sexuell läggning, politisk hemvist, hälsostatus och eventuella engagemang i politiska partier och föreningar av olika slag.

Hur Vänsterpartiet som påstår sig stå upp för alla människors lika värde kan komma med ett förslag som innebär att människor delas in i grupper och därmed tillmäts olika värde övergår mitt förstånd.

Med det sagt så framstår det klart och tydligt att Vänsterpartiet fortsatt har långt kvar innan man blir ett politiskt parti med stabilitet och en långsiktig politisk idé om hur samhällsbygget ska se ut.

Trots Jonas Sjöstedts svidande kritik gentemot S om att S och Stefan Löfven sviker sina väljare när de aviserar att de kan tänka sig att bilda regering med hjälp av C och L står en sak helt klar – Det beskedet beror på att Vänsterpartiet som parti inte är ett parti man kan lita på i ett eventuellt regeringssamarbete.

Att Löfven i det läget öppnar för samarbete med partier han tror sig kunna lita på ter sig därför naturligt – Alldeles speciellt så då Vänsterpartiet bestämt sig för att lägga första stenen i bygget av ett rasifierat samhälle.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

I en blogg under gårdagen ondgjorde sig Lennart Holmlund över att Vänsterpartiet på sin kongress för fram propåer om en arbetstidsförkortning ner till 30 timmars arbete/vecka för att nå heltid – Alldeles speciellt så då V:s inställning är att arbetstidsförkortningen ska ske med bibehållen lön.

Jag ger även Lennart helt rätt i påståendet att V kommer att stå inför en svår arbetsuppgift vad gäller att bemanna den tid som frigörs i de branscher som redan idag saknar arbetskraft och håller även med om att reformen är omöjlig att finansiera utan att höja kommunalskatten i merparten av Sveriges kommuner.

Med det sagt så ser jag ändå inte visionen om 30-timmars vecka som någon utopi om en sådan reform görs på rätt sätt och utan att det blir väsentligt dyrare för kommuner, offentlig sektors utövare och alla privata arbetsgivare.

Att antalet arbeten kommer att minska i ett samhälle som blir allt mer automatiserat och robotiserat tror jag att vi alla lite till mans kan vare helt överens om.

För mig innebär den insikten att vi som samhälle måste hitta en framkomlig väg och ett sätt att sätta morgondagens människor i arbete så att de kan försörja sig själv och det är mot den bakgrunden jag ser 30-timmars arbetsvecka som ett viktigt verktyg för att nå till.

Till skillnad från Vänsterpartiet vill jag genomföra den reformen med tillhörande löneminskning för de 10-timmar morgondagens arbetstagare kommer att jobba mindre.

I stället för att behålla samma lönenivå vilket skulle träffa arbetsgivarna på ett orättfärdigt sätt om vi tittar på den internationella konkurrenskraften vill jag göra om hela skatte- och bidragssystemet och anpassa det till den verklighet som kommer att råda i en framtid.

För mig innebär det att vi ska ersätta en hel del av dagens bidrag med en basinkomst lika för alla – En basinkomst som enligt mitt förmenande bör ligga i häradet 10.000 kr/månad netto eller mer för att möjliggöra både arbetstidsförkortning och samhällsmedborgarnas möjlighet att själva bestämma hur mycket man ska jobba från tid till annat i sin livscykel.

Av den anledningen vill jag tillsätta en utredning som från grunden utreder effekterna av ett införande av en basinkomst – En utredning som därtill bör göra så helt utan förutfattade meningar.

Som jag ser saken behöver en införandet av en basinkomst inte innebära några merkostnader för samhället då tanken med en sådan är att den ska ersätta i princip alla bidrag vi har idag.

Med en basinkomst på 10.000 kr/månad eller mer behöver vi lägre ersättning från sjukförsäkringen om vi blir sjuk, lägre ersättning från a-kassan om vi blir arbetslösa och lägre pensionsutbetalningar i och med att de 10.000 kr/månad består även efter pensioneringen.

Ovanpå detta vill jag se en verklighet där dagens arbetsgivaravgifter som bara utgår för manuell arbetskraft ersätts med en produktionsavgift som utgår oavsett tillverkningsmetod – Därtill en verklighet som innebär att skatten på passiva kapitalinkomster i alla lägen blir högre än skatten på lönearbete.

Hur Lennart Holmlund ser på detta mitt förslag vet jag inte men i vanlig ordning är jag helt öppen för en förutsättningslös debatt i ämnet med alla – Även med Lennart Holmlund.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Jag ska på inget sätt försöka tillskriva någon annan än Charlotte Kalla själv och den stab som finns runt henne framgången och guldet i dagens OS-lopp i Skiathlon – Detta trots att rubriken kan få många att tro så.

Kallas framgångar beror givetvis hennes egna hårda arbete och på hennes inbyggda envishet och dedikation att nå hela vägen fram till den absoluta toppen – Något som därtill betyder att man får lägga allt annat åt sidan för att koncentrera sig på en enda sak – Att uppfylla de mål man satt upp.

Det rubriken avser är det som utgör början på Kallas karriär och hennes möjligheter att komma till det läget att hon kunde fatta beslutet att satsa helhjärtat på att bli bäst i världen på att åka skidor.

Grogrunden till Kallas framgånger och till hela det svenska idrottsundret ligger i det Folkrörelsesverige socialdemokratisk politik skapat – Det Folkrörelsesverige som innebär att det finns skidspår att åka på, slalombackar att åka i och hockeyrinkar att spela ishockey på etc.etc.

Därtill på alla eldsjälar som i enlighet med doktrinerna som byggde Folkrörelsesverige solidariskt ställer upp och jobba idéellt för att andra ska få de bästa av förutsättningar för att utöva sin idrott.

En annan viktig byggsten är alla klubbar runt om i Sverige som tar hand om barn och unga och fostrar dem idrottsligt och på andra sätt – Klubbar som många gånger ställer upp och lånar ut utrustning till de barn och ungdomar som har föräldrar som inte har en ekonomi att klara av det på egen hand.

Just det sistnämnda är viktigt därför att det är det som gjort det möjligt för alla att utöva idrott på någorlunda lika villkor oavsett vilken samhällsklass de tillhör.

En sak oroar mig dock och det är att Charlotte Kalla och hennes generation kan bli den sista generationen i Sverige som har möjligheten att utöva idrott på lika villkor.

Den oron grundar jag på att idrott mer och mer tenderar att bli en klassfråga som ett resultat av att landets kommuner debiterar landet idrottsklubbar hallhyror och avgifter för att använda kommunernas idrottsanläggningar – Avgifter som klubbarna sedan debiterar sina medlemmar rakt av.

Därtill blir det färre och färre klubbar som gratis lånar ut sportutrustning som ett resultat av att de statliga och kommunala bidragen för inköp av sådan mer eller mindre försvunnit.

I min generation och när jag höll på med idrott betalade man en enda avgift till sin idrottsklubb – Medlemsavgiften. I den ingick förutom medlemskapet fria resor till tävlingar med allt som därtill hör och tävlingsdräkter att använda i samband med matcher och tävlingar – Därtill licenser och försäkringar mm.

I dag är det inte ovanligt att klubbarna förutom medlemsavgiften debiterar sina medlemmar träningsavgifter och tävlingsavgifter och därtill alla kostnader för att delta i tävlingar och för att ta sig till och från tävlingar.

Med en sådan utveckling hotas det vi idag kallar det svenska idrottsundret och tillsammans med den folkrörelsekulturen som socialdemokratin med våra förfäders hjälp byggt och alltid hållit högt.

Jag vill därför påstå att Folkrörelsesverige som vi känner det är hotat och att det hotet om dagens utveckling får fortgå kommer att förvandla det svenska idrottsundret till något mediokert och sällsynt.

Det jag vill är att vi på nytt skapar en anda som innebär att samhället gemensamt och solidariskt tar ansvar för det svenska idrottsundret och för återuppbyggnaden av det Folkrörelsesverige idrotten verkat i historiskt.

För mig är det en självklarhet att idrott och möjligheten att idrotta ska vara tillgänglig för alla på lika villkor!

Ska det bli verklighet måste stat och kommun sluta debitera landets idrottsklubbar hyror för landets idrottsanläggningar och därtill återinföra de bidrag till inköp av idrottsutrustning för utlåning som fanns när jag växte upp.

Ska det bli möjligt måste vi tillbaka till läget där landets företag solidariskt sponsrade landets idrottsklubbar utan att ställa krav på motprestationer därför att samhället förutsatte eller snarare krävde av dem att göra så om de ville ses som en del av samhällsbygget.

Därför anför jag avslutningsvis följande – Ska det svenska idrottsundret bestå är det dags att lägga egoism och girighet åt sidan och ersätta dessa med kärlek, solidaritet och alla människors lika värde.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Den senaste tidens börsfall beror i det stora hela inte på att företag går dåligt eller har en osund ekonomi. Börsfallen beror snarare på en oro och på den spekulation som sker på en helt oreglerad bank & finansmarknad där finansiella instrument handlas med enorm riskexponering.

Att banker och finansinstitut överreagerar för att försöka skydda sig och minimera sina förluster vid ett en eventuell börskrasch är helt naturligt därför att de har en riskexponering som hotar deras existens om det skulle komma en börskrasch.

Att som t.ex. Deutsche Bank ha en riskexponering som uppgår till en storlek som är mer än 20 gånger större än den samlande tyska statsbudgeten talar sitt tydliga språk och tjänar som ett bra exempel på det som nu händer.

Att förlorarna i det som pågår nu i slutändan är vanliga människor istället för bankernas är allvarligt och därför upprepar jag det krav jag ställt många gånger tidigare – Det är dags att återreglera världens bank & finansmarknader så att kraftiga börssvängningar och den masspsykos vi nu ser på världens finansiella marknader kan undvikas så långt det är möjligt.

Världens småsparare förtjänar ett bättre öde än att vara utelämnade till bankernas agerande – Med det sagt återupprepar jag kravet ovan.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Det går inte en enda dag utan att vi får rapporter om hur företag fuskar, utnyttjar systemet och/eller bedriver rovdrift på billig arbetskraft i låglöneländer för att på olika sätt öka sina vinster och därmed utdelningen till sina ägare.

Utvecklingen mot en fri marknadsekonomi som är helt oreglerad har pågått under lång tid och utgör som jag ser saken ett hot mot ett solidariskt och jämlikt samhällsbygge om utvecklingen tillåts fortsätta som idag.

Ovan på allt detta ska läggas avregleringarna av världens bank & finansmarknader som skapat en situation som i längden blir ohållbar och påverkar både människor och länder utan att de har möjlighet att sätta emot.

Skandalen runt VW-koncernens avgasfuskande är ett i raden av alla bevis på att den fria marknadsekonomin helt spelat ut sin roll som ekonomiskt system.

Genom att betrakta och analysera den kan alla se vad som inträffar när den fria marknadsekonomin får fritt spelrum – Fusket för att tjäna mer pengar eskalerar.

Förespråkarna för den fria marknadsekonomin hävdar alltid att den är självreglerande och till gagn för alla därför att den skapar balans mellan tillgång och efterfrågan.

För egen del köper jag inte det argumentet – Om något så används den helt oreglerade fria marknadsekonomin till att driva upp priserna genom att se till att tillgången hela tiden är aningen lägre än efterfrågan vilket endast gagnar företagen.

I Europa har den fria marknadsekonomins företrädare dessutom lyckats med konststycket att avreglera många saker – Bland annat statlig kontroll och statliga kontrollfunktioner.

Det är av den anledningen och därför att industrin står för att kontrollera sig själva som saker som VW:s avgasfusk blir möjliga.

Den stora frågan alla tänkande regeringar och politiker nu måste ställa sig är huruvida detta är bra och hur vi kan göra för att skapa ordning och reda?

Som jag ser det kan vi inte överlåta till enskilda företag eller branscher att sköta saker själva utan statlig inblandning och kontroll.

Läxan från VW kan bli dyrköpt inte bara för VW:s aktieägare utan för hela den tyska befolkningen och Tyskland som land. VW har ca 600.000 medarbetare i världen varav 270.000 i Tyskland. Det som nu hänt är att skandalen smittat av sig på övriga biltillverkare och dessutom till alla underleverantörer vilket gör att en stor del av den tyska industrin hotas bara för att den helt oreglerade fria marknadsekonomins principer tillåtits råda.

Det som inträffat visar med all tydlighet att det är både dumdristigt och över tid förödande att lägga ett helt lands välbefinnande på enskilda företagsledningar som verkar under den fria marknadsekonomins principer – Frågan är inte om de försöker fuska för att tjäna pengar – Frågan är snarare när fusket sker och hur allvarliga konsekvenserna blir.

Vad bör vi lära oss av detta och vilka slutsatser bör vi dra?

Jag vill hävda att vi bör dra de slutsatser jag torgfört en längre tid och därför till mans inser att en fri och oreglerad marknadsekonomin inte fungerar om motvikt saknas i form av offentlig sektor och statliga regleringar.

Jag förespråkar en blandekonomi som varande det bästa ekonomiska systemen! 

Att jag gör så beror på att stater som tillämpar blandekonomi i alla lägen kan använda statliga företag för att rätta till de skevheter som den fria marknadsekonomin åstadkommer – T.ex. genom att se till att tillgången alltid överstiger efterfrågan då detta gynnar medborgarna/konsumenterna i form av lägre priser.

En annan lärdom är att vi måste reglera industrin på ett sådant sätt att kvalitetskontrollen av det industrin producerar ligger hos statliga kontrollorgan – Hade så varit fallet inom den tyska bilindustrin hade fusket aldrig inträffat.

Riskerna i den fria marknadsekonomin ligger inte i att saker tillverkas i privat regi utan snarare i att pengar i en helt oreglerad fri marknadsekonomi förr eller senare leder till girighet och en vilja att fuska för att tjäna ännu mer pengar.

Därför ska vi se till att det privata näringslivet producerar medan det offentliga näringslivet och staten kontrollerar att spelreglerna följs.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

I Jönköpings Län  har man stora problem med kostnaden för kollektivtrafiken – Detta därför att kostnaden för tågtrafik är väsentligt högre per passagerarkilometer än den är för busstrafiken.

I fallet Jönköping finansieras i dagsläget 66% av kostnaderna via skattsedeln vilket är betydligt mer än de 50% regionen planerat för – Att samma sak gäller för vår region finns all anledning att tro även om jag inte sett de reella siffrorna när detta skrivs.

Slutsatsen är därför att tågtrafik som kollektivt transportmedel lämpar sig mindre bra i regioner där resandet på grund av bristande befolkningsunderlag inte är tillräckligt stort för att nå en tillfredsställande kabinfaktor.

Sedan finns det givetvis miljökonsekvenser att ta hänsyn till då tåget historiskt varit att anse som mer miljövänligt än bussen – Dock gör den snabba övergången till fossilfria drivmedel och elbussar att miljökonsekvenserna blir mer och mer likartade för bägge transportslagen.

Både Trafikverket och företaget Trafikanalys har gjort studier av regional tåg- och busstrafik för att utröna hur stora kostnader skattebetalarna belastas med inom respektive trafikslag. Regional trafik är den trafik som går kortare sträckor mellan större orter i ett län eller till angränsande län.

I en rapport som avser Kalmar län går det att läsa att Länstrafikbolaget i Kalmar län och därmed indirekt skattebetalarna skulle tjäna 140 miljoner kronor per år genom att ersätta tågtrafiken med busstrafik.

Så här ser rapportens resultat ut:

• Att järnvägstrafik är 60% dyrare för Länstrafikbolaget än busstrafik räknat per passagerarkilometer.
• Att trafikkostnaderna som belastar Länstrafikbolaget för en bussresa var 56,72 kronor/resa 2014.
• Att trafikkostnaderna som belastar Länstrafikbolaget för en tågresa var 220,13 kronor/resa 2014.
• Att trafikkostnaderna för en bussresa ökat med 16% mellan 2008 och 2014.
• Att trafikkostnaderna för en tågresa ökat med 386% mellan 2008 och 2014.
• Att Länstrafiken belastas med merkostnader på 140 miljoner per år som en effekt av kollektiv tågtrafik.
• Att tågtrafiken på Stångabanan och Tjustbanan går med 9 av 10 stolar tomma och har en genomsnittlig beläggning på 17%.

Rapporten gör att Trafikverket ställer sig frågande till en fortsättning av persontågtrafiken på Stångabanan och Tjustbanan i samband med nästa upphandling – Dessutom är de tveksamma om en fortsättning för dessa banor överhuvudtaget.

Det går säkert att öka resandet på tågen men i slutändan är passagerarunderlaget trots allt för litet för att det ska vara ekonomiskt försvarbart att fortsätta med tågtrafik – Bussar och busstrafik är således lösningen av den anledningen att samhällets kostnader minskar.

Utan att ha reella siffror att hänvisa till vill jag ändå påstå att Botniabanan och en eventuell Norrbotniabana även de är rena förlustaffärer om vi ser till samhällets kostnader för persontransport.

Samma sak torde vara verkligheten för det mesta av tågtrafiken som är regional med undantag av Stockholm – Göteborg och Malmö som borde ha tillräckligt stort passagerarunderlag för att räkna hem tågtrafik när den ställs mot busstrafik.

Jag vet att de tågsätt som ersatte bussarna mellan Umeå och Sundsvall kostade 10 gånger mer i inköp än de bussar som tidigare trafikerade sträckan – Nya bussar skulle ha kostat totalt 120 miljoner medan notan för tågsätten landade på ca 1,2 miljarder kronor – Således måste man öka passagerarvolymen flera gånger om för att få samma transportkostnad som med buss.

Därtill vet vi att övergången till tåg ställt till det ordentligt för de som förlitar sig på kollektiva transportmedel i och med att tågen krånglat ordentligt vintertid och lett till stora mängder inställda avgångar utan möjlighet till ersättningstrafik. 

Järnväg och tågtrafik som transportmedel och byggande av nya järnvägssystem har länge varit en populistisk fråga som få politiker duckat för. Jag tror att alla politiker lite till mans gjort så för att framstå som miljömedvetna – Dock och utan att tänka över om det blir bättre och effektivare för resenärerna och leder till effektiv användning av skattemedel.

Som politiker ska vi inte ägna oss åt politisk populism – Istället ska vi alltid vara noga att hushålla med våra skattekronor och använda dem på bästa sätt.

För egen del ser jag stora problem med att räkna hem tågtrafik i regioner med relativt litet passagerarunderlag – Dessutom saknar tågtrafiken den flexibilitet som busstrafik kan erbjuda då bussen kan passera orter dit ingen järnväg finns.

Som Socialdemokrat vill jag därför att vi ska sluta tänka populistiskt för att istället i alla lägen fokusera på vad som är bäst för samhället och medborgarna.

Varje kollektivtrafikupphandling och varje diskussion om byggande av nya järnvägsprojekt måste föregås av djupa analyser av samhällsnyttan och av samhällets kostnader för att tillhandahålla kollektivtrafik till Sveriges invånare. Därefter bör valet av transportslag göras utifrån vilket transportsätt som erbjuder bästa lösningen sett ur både miljö- och kostnadshänseende.

Rätt utformad busstrafik torde därför vara modellen för framtiden – Med rätt drivmedel blir den förutom att bli miljövänlig även betydligt billigare för samhället.

Min slutsats är därför att busstrafik som kollektivtrafik fortfarande är den bästa lösningen i större delen av vårt avlånga land.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Som Socialdemokrat är förhandling, jämkande och ömsesidiga överenskommelser för att hitta en lösning på Sveriges problem något vi ägnar oss åt varje dag trots att det ibland innebär att att vi behöver kompromissa med  våra ideologiska kärnvärden kärlek – solidaritet och alla människors lika värde.

Det är denna politik som präglat Socialdemokratin under största delen av dess levnad med några få undantag såsom Ådalen 1931 och det är det förhållningssättet som sten för sten byggt välfärdslandet Sverige.

Ibland är dock denna väg omöjlig att använda sig av helt enkelt därför att det från tid till annan är viktigt att stå oböjligt fast vid det som är våra kärnvärden och principer stipulerar och i sådana lägen måste vi ta striden även om striden påtvingas oss.

Kampen för välfärden och kampen för att återställa villkoren för den offentliga sektorn är en strid vi måste ta – Dessutom en strid vi måste ta här och nu.

Jag säger ofta att den offentliga sektorn är politikens viktigaste verktyg i strävan att bygga ett jämlikt Sverige och det är därför striden för välfärden blivit nödvändig. I den kampen är jag öppen för att kompromissa vad gäller metoderna men aldrig när det gäller de kärnvärden jag tror på och de principer jag står upp för.

Demokratin kräver och jämlikheten fodrar att offentlig sektor drivs av det allmänna utan privata inslag – Styrd av behov och inte av efterfrågan och vinstintresse.

Palme sa på följande sätt under 1970-talet:

”Det frisläppande av marknadskrafterna, den nedskärning av offentlig sektor, den ökning av inkomstklyftorna, den försvagning av de fackliga organisationernas ställning som nyliberalismen enligt sina programskrifter säger sig företräda går icke att förena med den svenska modellen, den svenska blandekonomin, och välfärdssamhället som vi känner det”

Tänk så rätt han fick i sin förutsägelse om vad som skulle hända om offentlig sektor marknadsanpassas och delvis privatiseras.

Nyliberalismen har varit framgångsrika i sitt arbete med att marknadsanpassa den offentliga sektorn och med att släppa in privata intressen i verksamheter som helt eller delvis finansieras med skattemedel. Den har även varit framgångsrik med att rationalisera och driva de verksamheter man avreglerat och privatiserat med ett minimum av personal för att öka sina vinster.

Det visar att nyliberalsimens ekonomiska politik inte bryr sin om arbetslösheten överhuvudtaget och att man gör allt man kan för att minimera fackföreningarnas inflytande över arbetets utformning. Blandekonomi har ersatts av marknadsekonomi vilket gynnat ”fåtalet” på ”flertalets” bekostnad.

Resultatet ? 

Oproportionerligt höga vinster för de företag som ägnar sig åt välfärdstjänster, och en minskad välfärd för alla utom de mest priviligerade som genom reformen tjänat så mycket pengar att de kan köpa sig den välfärd de själva önskar.

Dessutom till priset av otrygga anställningsformer såsom visstidsanställning och inhyrning av personal via bemanningsföretag.

Vi Socialdemokrater är likväl som nyliberalerna medvetna om att offentlig sektor och dess tjänster är den sektor som kommer att växa mest i framtiden. Det är därför de nyliberala företrädarna vill privatisera och tjäna pengar även på detta område. Deras inträde i det som traditionellt varit offentlig sektor driven av samhället visar dessutom att deras tidigare beskrivning om den offentliga sektorn som tärande bara är ord och skrämselpropaganda.

Offentlig sektor är inte tärnade – Den är närande i fler avseenden än ett!

Vad vi Socialdemokrater ska ta strid för är att stoppa utvecklingen med privata inslag i offentlig sektor och striden för att kasta ut det privata näringslivet från de servicetjänster som hör offentlig sektor till.

Vi ska och måste använda verktyget på detta sätt för att visa människorna att vi är oböjliga i vår strävan att bygga ett jämlikt samhälle, och därför att det tillhör vår grundläggande värdering att värna den svenska modellens blandekonomi.

Vi måste visa människorna hur fel det är att betrakta den offentliga sektorn och dess ökning som tärande och som byråkratins förlamande hand över samhället och som en improduktiv verksamhet som tär på våra gemensamma resurser.

Till ekvationen bör läggas att det är fullt naturligt att offentlig sektor måste växa i ett land med en växande befolkning som därtill åldras mer än någonsin tidigare i historien.

Förvisso är den delen av striden mycket lätt att vinna och skaffa förståelse för – Allt vi behöver göra är att påpeka för väljarna varför det privata näringslivet vill in i den sektor de tidigare kallade tärande.

Den hårda striden är att stå upp för vår övertygelse och kasta ut alla privata företag ur verksamheter som hör offentlig sektor till. Det är i denna strid som vi kommer att kallas kommunister och det är i denna strid vi kommer att beskyllas för att vilja införa ett system i Sverige som minner om gamla DDR och dess planekonomi.

Vi ska inte rygga tillbaka och backa för sådana påståenden då de är lika grundlösa som någonsin påståendena om att offentlig sektor är tärande.

När vi Socialdemokrater väl bestämt oss backar vi inte – Vi står oböjligt fast vid vår övertygelse och tar striden.

Den offentliga sektorn är personalintensiv och måste så vara helt enkelt därför att största delen av dess personal jobbar ute på fältet i förskolorna, skolan, hemma hos de gamla som behöver hjälp och ute på alla kommunala institutioner där människor ställer ökade krav på bättre och mer service.

Därför måste vi visa att tillväxten i offentlig sektor och ökningen av antalet anställda inom stat och kommun beror på naturliga orsaker. I ett samhälle där medborgarnas anspråk på utbildning, sjukvård och bra kommunal service ökar är det naturligt att även antalet anställda i den sektor som tillhandahåller dessa tjänster ökar.

Mer personal kostar mer pengar – Dock kostar det mindre för skattebetalarna om vi behåller driften i offentlig regi utan privata inslag.

Självklart ska vi  som ett led för att hålla kostnaderna nere bekämpa och begränsa den byråkrati detta medför – På samma sätt ska vi självklart rationalisera och spara på alla områden där detta är möjligt.

Därför upprepar jag mitt budskap – Kampen för välfärd och jämlikhet är socialdemokratiska kärnvärden väl värda att strida för.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”