Danmarks socialdemokrater har i dagarna presenterat sin nya hållning i synen på flyktingar och möjligheten och metoden för att få asyl i Danmark – En hållning som kan betecknas som extrem och en hållning som sannolikt växt sig starkare och starkare under en tid därför att EU står och stampar på samma ställe i frågan utan att lösa problemet.

Danska S hållning är att Danmark vill avskaffa rätten att söka asyl direkt i Danmark och förpassa alla som trots det kommer till landet till danskdrivna flyktingläger i Nordafrika där asylansökan ska ske. Därefter vill danska S att de som får asyl ska skickas till FN-läger där de som beviljas asyl blir så kallad kvotflykting och därefter skickas direkt till det land som ska ta emot dem.

Den hållningen är givetvis mycket extrem och för många i ett rakt motsatsförhållande till allt socialdemokratisk ideologi står för och förespråkar. För egen del kan jag trots det förstå varför denna hållning växt fram då EU och västvärlden fram tills nu helt misslyckats med att skapa en gemensam hållning vad gäller migrationspolitik och asylrätt.

Precis som jag anfört många gånger tidigare allt sedan jag gav mig in i politiken är den största utmaningen världen står inför i migrationspolitiken att skilja de som har genuina asylskäl från de som inte har det och därför är att anse som ekonomiska migranter.

Om man som jag studerar det som händer idag om vilka som försöker sig på den livsfarliga resan över Medelhavet i undermåliga båtar med risk för eget liv finns det all anledning att anta att den övervägande delen av de som försöker tillhör gruppen ekonomiska flyktingar.

Det reser därför frågan till sin spets och jag har full förståelse för att Danmark och danskarna vill att åtskillnaden mellan migranter med genuina asylskäl och ekonomiska migranter ska ske utanför snarare än innanför Danmarks gränser då gruppen ekonomiska migranter sedan länge utgjort mer än 50% av det totala antalet migranter.

För egen del har jag sedan länge anfört att jag tycker att detta bör ske i de två enklaver Spanien har i Morocco och då i mottagningsenheter och flyktingläger bemannade av personal från alla EU-länder – Den hållningen håller jag fortsatt fast vid och att den hållningen är någorlunda rätt påvisas av Danmarks förslag om att lösa asylfrågan i Nordafrika.

Att som idag ta emot de asylsökande på hemmaplan i Europa och handlägga asylansökningarna här är ingen bra lösning. Därför är det viktigt att komma överens om hur vi kan göra denna sortering innan människorna anländer till Europa då detta är det mest humana för alla i det långa loppet.

Min grundinställning är att Sverige inte likt Danmark ska köra ett ”solorace” utan snarare driva på i EU för att skapa samsyn och gemensamma regler för EU:s migrationspolitik.

Innan vi kan påbörja arbetet med att skilja ekonomiska migranter från migranter med genuina asylskäl finns det några viktiga frågor som måste lösas och det är skapandet av ett EU gemensamt regelverk som beaktar följande: 

• Vilka asylskäl som ska anses som giltiga?
• Hur ska de som beviljas asyl tas emot när de kommer till det land de fått asyl i?
• Hur ska den solidariska fördelningen av flyktingar mellan EU-länderna regleras?
• Hur stort ekonomiskt bistånd ska varje enskild flykting få och hur länge ska biståndet betalas ut?
• Vilka krav ska EU ställa på de som beviljas asyl vad gäller språkinlärning mm?
• Regelverk för hur de som beviljats asyl på felaktiga grunder ska behandlas i händelse av att dessa felaktigheter upptäcks.
• Vart och hur asylhandläggningen ska ske?

Alla punkter ovan har en enda strävan och det är att skapa ett gemensamt regelverk som innebär att de som beviljas asyl får samma behandling oavsett till vilket land de skickas efter det att asyl beviljats.

Det är som jag ser saken av yttersta vikt att alla länder behandlar flyktingar på samma sätt – Detta för att undvika dagens situation där de som kommer som flyktingar vägrar att registrera sig i det ena eller andra landet därför att man tror att man har större möjlighet att beviljas asyl i ett annat EU land.

Det är inte den asylsökande som ska bestämma och välja vilket land man önskar asyl i – Den rätten ska och måste alltid vara förbehållen EU och dess medlemsländer.

Med en EU-gemensam asylpolitik och ett mottagande utanför EU lättar trycket – Dessutom skapar det kontroll på vem som kommer och varför. Att det nu är hög tid att vidta den åtgärden är danska S nya hållning ett tydligt bevis på.

Därutöver bör vi precis som jag tidigare föreslagit inta en gemensam hållning gentemot de som trots detta regelverk chansar och kommer till ett EU-land utan att passera mottagningsenheten utanför EU – Nämligen sätta dem på första tillgängliga flyg till mottagningsenheten för att där få sitt ärende avgjort.

När väl detta är ordnat kommer debatten om invandring att tystna – Fram till det är ordnat kommer den att tillta – Och om inget görs stiga till orkanstyrka där land efter land fattar beslut som isin extremitet övertrumfar varandra.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

I en intervju i Dagens Industri gör moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Elisabeth Svantesson det helt klart för alla och envar att moderaterna om alliansen vinner valet kommer att riva upp LAS – Något som i sin tur innebär det största hotet Sveriges samlade arbetarkår upplevt sedan urminnes tider.

LAS finns där för att säkerställa att arbetsgivarna inte fritt kan avskeda utan att följa principen sist in – först ut och den lagen är viktig för alla arbetstagare – Alldeles speciellt så för de som är äldre och inte har samma utbildning som yngre arbetstagare därför att deras arbetsgivare har avstått från att kompetensutveckla dem under anställningens gång.

LAS är en av de största segrar som arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen någonsin vunnit och den reform som i egentlig mening inneburit att landets arbetstagare vågat säga ifrån när landets arbetsgivare försöker gå för långt.

Därtill den reform som inneburit att landets arbetstagare slipper stå utanför fabriksgrunden med mössan i handen utelämnade till arbetsgivarens godtycke.

I grund och botten handlar moderaternas syn på LAS om att man inte tycker att det är ett arbetsgivaransvar att kompetensutveckla sin personal under pågående anställning. Därtill på att moderaterna ser arbetskraft som en utbytbar resurs som måste kunna bytas ut på samma sätt som en maskin eller en robot.

Med all rätt påstår jag därför att moderaterna har ett mycket cyniskt sätt att se på människor och människors värde.

Låt mig därför säga följande till Elisabet Svantesson och övriga moderata företrädare – Alla människor har lika värde och ve er om ni försöker er på att förändra LAS som är en av de lagar som ser till att så fortsatt är fallet.

Jag har inga problem med att köpa moderaternas inställning att kompetens måste ges mer tyngd i ett anställningsförhållande men till skillnad från moderaterna vill jag stärka LAS så att ansvaret för att förse alla anställda med den kompetens de behöver för att kunna utföra sina arbetsuppgifter vilar på arbetsgivaren.

Avslutningsvis tycker jag att det är bra att moderaterna deklarerar detta i god tid innan valet så att landets arbetstagare kan ta ställning till detta innan de går för att rösta.

Min uppmaning till mina partikamrater och till LO är därför att lyfta detta och göra moderaternas propå om att skrota LAS till en valfråga.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

I ett inslag i nyheterna i går blev vi ånyo påminda om något vi blivit påminda om flera gånger tidigare – Upplysningen om att H&M med flera företag använder sig av fabriker i utvecklingsländer som betalar svältlöner till sina anställda för att kunna maximera sina vinster.

Trots den kunskapen avstår alla vi som bor i den välmående delen av världen från att kräva att regeringar och myndigheter vidtar åtgärder mot företag som beter sig på detta sätt – Något som innebär att vi kollektivt bär skulden till att detta får fortgå år efter år genom att vi gladeligen fortsätter att handla jos de företag som beter sig på detta sätt.

H&M är på inget sätt ensamma om detta beteende då samma metoder används av merparten av världens ledande modeföretag – Bland dem Levis och NIke med flera med ett enda syfte som drivkraft – Syftet att maximera sina vinster.

Min inställning är därför att vi som konsumerar måste reagera genom att göra något åt saken – T.ex. inleda en köpbojkott mot företag som inte betalar schyssta löner och säkerställer att deras underleverantörer erbjuder sina anställda drägliga arbetsvillkor.

Därutöver det hög tid att den internationella arbetsorganisationen ILO reagerar på allvar och ställer krav på världens regeringar att säkerställa att alla företag följer internationella standarder vad gäller minimilöner och arbetsvillkor för alla varor och tjänster de säljer till sina kunder.

Ett sätt att göra detta är att reglera låga tillverkningskostnader som uppstått på grund av låga löner samt undermålig arbetsmiljö och arbetsvillkor med rejäla pålagor i form av importskatter/straffskatter för de företag som inte rättar in sig i ledet och säkerställer att lönen och arbetsvillkoren för de som tillverkar deras produkter lever upp till rätt standard.

I min värld får det aldrig vara så att företag kan bedriva rovdrift i utvecklingsländer för att öka sina vinster.

Med det sagt ska vi självklart uppmuntra storföretagen att tillverka i utvecklingsländer med då till löner och under arbetsvillkor som innebär att de som arbetar i verksamheten kan leva på sin lön och därtill gå till sitt arbete utan risk för sin hälsa och sitt liv.

I samband med att ILO sätter upp ett regelverk för detta bör de även säkerställa att regelverket innehåller skrivningar som tvingar storföretagen att gör rätt för sig vad gäller att betala skatter och avgifter i det land där tillverkningen sker.

Att nå dit är självfallet ingen enkel resa men en sak är jag helt övertygad om – Ska vi nå dit måste vi alla gemensamt ta vårt kollektiva ansvar och bojkotta företag som vägrar att rätta in sig i ledet.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Det är föga förvånande att Centerpartiet på sin hemsida i starka ordalag kritiserar regeringens förslag på vinsttak inom välfärden och sätet på hur vinsten ska beräknas och därtill beskyller Socialdemokraterna för att föra väljarna bakom ljuset med sitt förslag

Ännu lättare att förstå varför C driver detta stenhårt blir det när man läser den krönika Annie Lööfs personlige ledarskapscoach Malin Dohlwitz-Strindlunjd skrivit i Dagens PS på följande länk:http://www.dagensps.se/ps-exclusive/skribenter/malin-dohlwitz-strindlund/vanstern-ljuger-om-vinster-valfarden/

Orsaken att Centerpartiet driver detta stenhårt beror på att det i egentlig mening är Malin Dohlwitz-Strindlunds snarare än Annie Lööfs idéer och värderingar som styr centerpartiets politik.

I krönikan i Dagens PS beskyller Dohlwitz-Strindlund Socialdemokraterna för att ljuga om vinsterna i välfärden trots att det är hon själv som ljuger därför att hon utelämnar en viktig del av sanningen i sin argumentation mot ett vinsttak på 7% för välfärdsföretag.

Förvisso är det helt korrekt att regeringens förslag handlar om att begränsa vinsten till 7% av det operativa kapitalet i välfärdsföretaget – Dvs. till 7% årlig vinst på det riskkapital/rörelsekapital välfärdsföretagens ägare plöjt ner i investeringar i lokaler, maskiner, fordon och andra investeringar.

Att vinsten ska beräknas utifrån det operativa kapitalet i den typ av tjänsteföretag som privata välfärdsföretag utgör borde för varje tänkande människa vara en självklarhet – Alldeles speciellt så därför att rörelserisken är minimal i välfärdsföretag beroende på sättet på vilket de får sina intäkter betalda.

Det behövs ett förhållandevis litet eget kapital för att starta t.ex. en skola då mycket av investeringarna kan betalas med den skolpeng friskolorna löpande får utbetald för 1 år alternativt 1 termin i förskott för varje elev man har inskriven i sin skola.

Samma sak gäller till stora delar övriga välfärdsföretag vilket gör att intäkterna är kända i förväg och därtill erhållna i förskott – Något som innebär att välfärdsföretag med lätthet kan anpassa sin kostnadsmassa mot redan erhållna intäkter och därför kan minimera det operativa kapitalet till ett absolut minimum.

Den jämförelse mellan vanliga företag och välfärdsföretag som Dohlwitz-Strindlund och Centerpartiet försöker sig på att göra är därför falsk och felaktig och om något ett sätt att mörka varför regeringens förslag är rätt och riktigt vad gäller sättet på vilket vinsttaket ska beräknas.

I vanliga företag behöver man utöver investeringar i lokaler, maskiner och fordon först investera egna pengar i form av rörelsekapital för att täcka upp för de lönekostnader, lönebikostnader och materialkostnader man som företag har innan en vara är såld och betald och en eventuell vinst kan inkasseras.

I vanliga företag måste ägarna således ligga ute med egna pengar under en normal faktureringscykel på minst 30 dagar innan man i slutändan får avkastning på sitt kapital – Den verkligheten gäller inte för välfärdsföretag och det är av den anledningen vinsttaket ska beräknas på det operativa kapitalet.

För mig som har ett förflutet i bankvärlden är det självklart att företag och dess ägare ska tillåtas göra vinster då det är det som är drivfjädern till att starta företag och satsa riskkapital utan att vara säker på att göra vinst eller ens få tillbaka det insatta kapitalet.

Därför har jag inte några som helst problem med att traditionella företag tjänar pengar och gör stora vinster då detta är fullt naturligt i företag som verkar på en starkt konkurrensutsatt marknad utan intäktsgaranti.

På samma sätt som jag inte har några problem med att traditionella företag tjänar pengar på sin verksamhet har jag stora problem med att Centern med flera Allianspartier anser att samma förhållande bör råda för företag verksamma inom välfärden där riskerna är minimala och den egna kapitalinsatsen liten jämfört med i den traditionella företagsvärlden.

Med detta sagt tycker jag att det är hög tid att vi precis som Malin Dohlwitz-Strindlund anför sansar debatten och slutar ljuga.

Det är hög tid att vi talar klarspråk om villkoren för de privata företag som verkar inom välfärdssektorn och det är hög tid att vi berättar för väljarna att dessa företag genom en oerhört liten egen kapitalinsats under lång tid kunnat skära guld med täljkniv på skattebetalarnas bekostnad.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Jag tillhör den skara som under lång tid beskyllt mina egna partikamrater i regeringsställning för att göra alldeles för lite för att på allvar vända trenden med ökande inkomst- och förmögenhetsklyftor – En linje som numer stöds av LO och dess ledning som kräver att regeringen börjar föra en politik som innehåller mer av förmögenhetsomfördelande skatter.

SCB:s mätning av den så kallade gini-kofficienten påvisar att den ökning av klyftornas storlek som började för länge sedan och accelererade i tillväxt under Alliansens regeringsinnehav som en effekt av slopande av förmögenhetsskatter och andra skatter och en sänkning av företagsbeskattningen fortsatt under 2016.

Att så är fallet visar att jag och andra som kritiserat regeringens ovilja att återinföra kapitalbeskattning av olika slag haft helt rätt i vår kritik.

Därutöver påvisar det att jag sannolikt har helt rätt i att det är dags för en stor och genomgripande reform av hela skattesystemet och för en växling av arbetsgivaravgift till förmån för en produktionsavgift.

Den sista mätningen som avser 2016 visar att den rikaste 10-delen konstant drar ifrån övriga och att den nu i reella tal förfogar över lika stor disponibel inkomst som den halva av befolkningen som har lägst inkomst.

I min värld är ett Sverige där 10% av befolkningen tjänar lika mycket som 50% av befolkningen långt ifrån det jämlika samhällsbygge som socialdemokratisk ideologi förespråkar och det är mot den bakgrunden jag länge förespråkat en återgång till den sorts traditionella socialdemokratiska politik som historiskt byggde välfärdslandet Sverige till varande världens mest jämlika land.

Att LO numer är med på tåget fullt ut och vill se en ordning med en skatteväxling som innebär höjda kapitalskatter och sänkta skatter för den med de lägsta inkomsterna tycker jag är bra – Därtill en bra garant för att regeringen ska sättas under tillräckligt hårt internt tryck för att genomföra sådana åtgärder.

I mitt Sverige ska det inte vara så att det lönar sig mer att inte lönearbeta och leva på passiva kapitalinkomster än det gör att lönearbeta – Den ordningen är säkert rätt och riktig för moderaterna och delar av alliansen men för mig som socialdemokrat är den ordningen kränkande och fel därför att den skapar ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor.

Ska vi på nytt uppnå ett jämlikt samhällsbygge och bli världens mest jämlika land finns bara en väg – En återgång till den traditionella socialdemokratiska politik som historiskt byggde välfärdslandet Sverige till positionen som världens mest jämlika land.

För mig innebär det bland mycket annat en politik som innebär att kapitalskatterna ökar samtidigt som nivåerna i socialförsäkringssystemen återställs till sin forna storlek och systemen återfår sin forna funktion.

Avslutningsvis vill jag därför på nytt anföra att skiljelinjen i det kommande valet handlar om en enda sak – Välfärden och om den politik som handlar om samhällsbygget och den jämlikhet respektive partiers samhällsbygge innehåller i form av politiska reformer.

Sist men inte minst – Jag tror mig ha en majoritet av väljarna med mig i det jag säger och är därför fullt och fast övertygad om att en socialdemokrati som vågar driva detta kommer att få stöd av minst 40% av väljarkåren i det kommande valet.

Låt oss därför ta tjuren i hornen och verka för en socialdemokratisk politik som innebär att Sveriges arbetarkollektiv på nytt känner igen sig i det parti de historiskt var med och skapade för allas gemensamma bästa.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

NPM eller New Public Management som är det fulla namnet av förkortningen är den farsot som under moderat och borgerlig ledning effektivt monterat ner den svenska välfärden – Något Nya Karolinska i Stockholm tillsammans med moderatledda Stockholms Läns Landsting är klara och lysande exempel på.

Byggandet av Nya Karolinska är ett stort fiasko och ett projekt som inneburit fördyringar för skattebetalarna i megaformat där den förväntade slutnotan på 14,5 miljarder i slutändan landade på över 60 miljarder vilket enligt många experter gör Nya Karolinska till världens dyraste sjukhus.

Därutöver är driften och tillsynen över sjukhuset ett ännu större fiasko där inhyrda konsulter skor sig på skattebetalarns bekostnad därför att fungerande regelverk och rutiner saknas.

Med hjälp av doktrinerna i NPM har det moderatledda SLL allt sedan 2006 gjort Stockholm till ett skyltfönster för moderaternas marknadsliberala välfärdspolitik – Detta genom att för en spottstyver överlåta offentligt ägda vårdcentraler till privata ägare – T.ex Serafen som överläts för knappa 700.000 kronor för att kort efter överlåtandet säljas vidare för 20 miljoner.

Moderat politik innebär således att drygt 19,3 miljoner av skattebetalarnas pengar kunde flyttas till privata fickor istället för att användas till mer och bättre sjukvård vilket i mina ögon är gravt felaktigt och på gränsen till stöld av allmänna medel.

Stockholms Läns Landsting uppvisar därutöver upp stora brister på område efter område – Bland annat vad gäller inköp av förbrukningsvaror där den moderata landstingsledningen stillasittande lät inköpen av stödstrumpor à 6.000 kronor paret fortgå fram till dess journalister uppmärksammar saken.

Den moderata landstingsledningen antog ett anbud för förbrukningsmaterial som skulle kosta landstinget 500 miljoner för en 5-års period vilket var en halv miljard billigare än övriga anbud för 5-års perioden.

Trots den utfästelsen har avtalet under sitt första år kostat skattebetalarna i Stockholm hela 465 miljoner vilket kommer att göra avtalet till en dyr smäll för skattebetalarna i Stockholm.

Därutöver har moderaterna i SLL med hjälp av NPM infört Vårdval Stockholm som innebär att all sjukvård ska konkurrensutsättas så att ännu mer skattepengar kan bli till vinster i fickorna hos privata vårdbolag och riskkapitalbolag.

Något som inneburit att vårdcentraler och boende i välbärgade förorter vunnit samtidigt som vårdcentraler och boende i fattiga förorter förlorat därför att den extra ersättning de hade innan reformen för sin vårdtyngd försvann i samband med reformen.

NPM och Vårdval Stockholm innebär att vårdcentraler i innerstan och i välbärgade förorter ”skurit guld med täljkniv” – Detta samtidigt som vårdcentralen i t.ex. Rinkeby tvingats säga upp hälften av sin personal på grund av de minskade anslag reformen inneburit.

Vårdval Stockholm har således inneburit både större segregation och ökade klyftor och det faktum att det är på det sättet innebär att NPM är en helt misslyckad teori som i bästa fall fungerar enbart på pappret.

De fria marknadskrafterna fungerar alldeles utmärkt på det som av tradition alltid varit den privata marknaden som trots viss marknadsmanipulation i form av oligopol ändock uppvisar ett någorlunda sunt samband mellan tillgång och efterfrågan.

Inom ramen för offentlig sektor finns inte detta samband och det är därför NPM och den fria marknadsekonomin och dess krafter ska hållas utanför offentlig sektor.

NPM är en teori som bara fungerar på pappret och i tankebanorna hos moderata landstingspolitiker – Att offentlig sektor bör förbli offentligt driven utan privata inslag är Stockholms Läns Landsting lett av moderater det bästa exemplet på.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Skiljelinjen mellan höger och vänster i valet är inte frågan om vem som kan presentera mest satsningar på fler poliser och hårdare tag mot kriminella och skärpta straff.

Att vi måste ta krafttag mot kriminaliteten genomsyrar alla partier och oavsett vilket parti man som väljare väljer att rösta på kommer fler poliser och hårdare straff för kriminella att bli ett av resultaten av den avlagda rösten.

Skiljelinjen mellan höger och vänster i svensk politik stavas därför satsningar på välfärden då det är i välfärdspolitiken och i hur välfärden ska skötas som de stora skillnaderna finns mellan partierna och det är således inom detta politikområde det spelar stor roll hur gemene man röstar.

En röst på Alliansen och SD är en röst för en nedmontering av en generell välfärd lika för alla – Då till förmån för en välfärd för den som har råd att betala för sig och för en möjlighet för privata vinstintressen att sko sig på de skattepengar vi som land satsar på välfärdens område.

En röst på Allianen och SD är dessutom en röst för sänkta skatter på arbetsfria passiva kapitalinkomster för de redan välmående och oförändrade eller höjda skatter på lönearbete för den vanlige löntagaren.

En röst på Socialdemokraterna och de övriga röd/gröna är en röst på en solidarisk och jämlik välfärd för alla oavsett inkomst – Därtill en röst för en ordning som kraftigt begränsar privata företags möjligheter att stoppa skattepengar avsedda för skolan, vården och omsorgen i den egna fickan i form av vinster.

För mig som socialdemokrat handlar välfärden om en rad saker – Saker som gör vårt gemensamma samhällsbygge till en harmonisk och gemytlig plats att leva i.

För mig handlar en satsning på ökad välfärd självklart om fler anställda inom polisen – Därtill om fler anställda inom vård, skola och omsorg.

En satsning på välfärden handlar om att sätta människor i arbete och egen försörjning, om att stärka arbetsrätten, om att återställa nivåerna i sjukförsäkringen och a-kassan, om att se till att alla har en pension man kan leva på efter ett långt arbetsliv och om att skapa ett jämlikt samhälle där alla människor har lika värde och lever sida vid sida i harmoni och värdighet.

En annan viktig välfärdsreform är att säkerställa att landets företag har arbetskraft med rätt kompetens att anställa när behoven uppstår – Något som bara kan säkras med ett bra och effektivt system för vidareutbildning drivet i statlig regi.

Sist men inte minst handlar välfärden för mig om att införa en väl fungerande integrationspolitik som innebär att ingen lämnas bakom och att alla oavsett av om man är invandrad eller arbetslös integreras på ett sådant sätt att man snabbast möjligt sätts i arbete – Då inom en tidsrymd på maximalt 3 år om man tillhör gruppen vuxna invandrare.

En röst på den typen av välfärdsreformer kommer per automatik att skapa ett mer harmoniskt samhällsklimat och i ett harmoniskt samhällsklimat löser vi många av de problem som skapar kriminalitet och utanförskap vilket innebär att en röst på god välfärd och ett jämlikt samhälle är en röst för mer lag och ordning och mindre kriminalitet.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”