Frukostklubben

Av , , 4 kommentarer 14

Vi hoppas på Gauto-önskeväder någon dag

Frukostklubben – det är jag och Lille o det! Vi har nyss stigit upp och mormor har serverat gröt. Vi har det SÅ trevligt. Alla de andra sover djupt i sina sängar. Sandra har feber och mår inte alls bra. Så synd om henne att bli sjuk så här till midsommar just när de anlänt till ett efterlängtat Norrland. D&B sover i en av husvagnarna på mjuka madrasser såhär dagarna innan de beger sig ut på sin tilltänkta fjällvandring. R får en välbehövlig sovmorgon efter den senaste veckans omänskligt hårda kroppsarbete då han och Alex gjort underverk med tomtplaneringen och fått ut allt grus och matjord så att det äntligen börjar bli klart. Vi hoppas förstås på fint väder och bra fiske. Vattenståndet är förvånande lågt och det ska bli spännande att se hur fisket är i år. Glad midsommar till er alla!

 

 

Det handlar om att skapa en känsla.

Av , , 4 kommentarer 25

I morgon jobbar jag min sista dag som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam. Det har varit en fantastisk tid med mycket kreativitet, många människor, stora utmaningar men även personlig utveckling. Ibland har det varit tufft. Det är aldrig lätt att vara profet i sin egen hemstad, och ibland har det verkligen känts segt och stagnerat i grupper där man inte velat se sin egen roll, vända och vrida på sina egna attityder eller vara beredda att prova nya arbetssätt, men oftast har det varit roligt och inspirerande att se all kunskap och goda viljor som finns. Jag känner mig glad och övertygad om att jag fått vara med och så många frön som ligger och gror och även om vi inte ser ett tydligt resultat idag, så kommer det så småningom att göra skillnad.

Livet och döden finns så oerhört nära varandra i äldreomsorgens vardag. Dagar fyllda av sorg, glädje, med och motgång, meningsfullhet eller tristess rullar förbi, år efter år. De människor som vi ska hjälpa är hänvisade till vår godtycklighet – på livstid. Vi jobbar i deras hem – de bor på vår arbetsplats, en svår förutsättning som kräver att vi aldrig slutar att reflektera och dryfta hur vi ska göra våra insatser på bästa tänkbara sätt. Personal avlöser varandra i skift efter skift, dag efter dag och år efter år, dygnet runt, livet ut. Vi är 300 personer, lågt räknat, som ska passera genom en människa liv, genom det mest privata, från första beviljade insats i Socialtjänsten genom hela demenssjukdomen. Det är  en resa som kan ta många år.

Hur ska vi få veta vad individen har för behov och  önskningar kring den här tiden, och kring livets sista tid? Vi måste ständigt beakta den utsatthet som den lilla människan trots lagar och mål ändå bär. Brukaren blir vinnare eller förlorare i ”det stora personallotteriet” och måltavla för vår attityd, dagsform och inställning till jobbet. Hur känns det att vistas i just din närvaro?

 
De nya nationella demensriktlinjerna som är ett fantastiskt underlag för den goda demensvården, kan egentligen sammanfattas med en enda mening: Det handlar om att skapa en god känsla. Oavsett profession och situation så har du möjlighet att påverka i mötet. Lyckas du förmedla en god och positiv känsla i det som görs så har du lyckats. En god känsla kan fungerar lika bra som medicin, och även om personen glömmer vad som nyss hände, så sitter känslan i kroppen länge – utan biverkningar och kostnader. Viktiga instrument för att kunna göra detta är levnadsberättelsen och det multiprofessionella teamet där även de närstående ingår. De nationella riktlinjerna i demens är tydliga på den punkten. Utan levnadsberättelse är det svårt att ge en personcentrerad omvårdnad.
 
Mitt bidrag till äldreomsorgen och mitt sätt att visa omtanke, öppenhet och medskapande har varit att lyfta just dessa hjärtefrågor, att försöka ”tankeväcka”, vädja till hjärtat, och få medarbetare oavsett profession, att inse och reflektera över hur stor kraft var och en har att påverka hur stunden och dagen blir för en utsatt medmänniska. Hur känns dina händer, vad syns i dina ögon och vad hör man mellan raderna i din röst när du ska hjälpa? Hur använder du dina 8 minuter inne hos Elsa? Angelägna ämnen att reflektera över, och jag önskar att ledare avsätter tid för sina arbetsgrupper att reflektera över dessa frågor. Hur tänker vi som vårdar och hjälper, hur känns det att bo här hos oss? Är våra sinnen öppna nog för att känna in det en medmänniska utan språk förmedlar? Ser vi när någon har ont, ordnar vi ett möte med doktorn eller sjuksköterskan till den här personen som aldrig mer kommer att kunna lyfta luren, hitta numret till vårdcentralen, och än mindre ta sig själv dit?
 
Får dagispersonal ha en dålig dag? Eller doktorn på vårdcentralen just när jag ska dit? Självklart måste man få vara människa, man får ha en dålig dag – men det får inte märkas på jobbet. När vi kliver över tröskeln till en annan människas personliga sfär ska vi vara medvetna och närvarande för att kunna förmedla den goda känslan som bär en utsatt medmänniska genom ännu en dag. Vi är alla tjänare och tjänarinnor med en kraft att kunna påverka och förändra.
 
Efter 15 år som sjuksköterska i Umeå kommuns äldreomsorg, varav 3 som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam, lämnar jag nu Umeå för att uppfylla en dröm. Vi ska driva Sandvikens Fjällgård belägen ett par mil från norska gränsen efter Silvervägen i Norrbotten. Det känns lite pirrigt att bli sin egen, men jag ser fram emot den här livsstilsförändringen med glädje och tillförsikt. Jag har alltid längtat till fjällen och får nu möjlighet att prova det fullt ut tillsammans med min Robert. Under lugnare säsong kommer jag givetvis att fortsätta jobba med ”Tankeväckaren” och med demensfrågor som jag brinner för.
 
Lycka till med framtidens äldreomsorg och demensvård i Umeå kommun! Till alla ledare vill jag hälsa: Beställ riktlinjeboken från socialstyrelsens hemsida. Den är ett måste och bör finnas på alla expeditioner, fikarum och agendor där brukarperspektiv dryftas.
 
En riktigt härlig sommar och mod att uppfylla även dina drömmar önskar
 
Gunnel Forsberg
Demenssjuksköterska

Lilla vän!

Av , , 2 kommentarer 20

Idag fick jag epitetet "Lilla vän" för trehundrasjuttielfte gången under min 51:åriga levnad. Det känns lite obekvämt och skumt med tanke på min aktningsvärda ålder och min (i eget tycke) pondus, men jag bromsade snabbt en annalkande blodtrycksstegring och kvävde lusten att "Lilla-vänna" tillbaka den här trista manspersonen som uppenbarligen hade ett behov av att känna sig stor och duktig. Han noterade min ankomst i kundluckan men var noga med att se oberörd och upptagen ut en lagom lång stund för att jag inte skulle börja tro att "här servar vi kunderna snabbt och galant som de juste typer vi är. Nejdå.

Han hade utvecklat en obehaglig mästrande attityd som jag uppsnappade inom loppet av en halv sekund och han avslutade det ca 3 minuter långa mötet med ett nedlåtande "Lilla vän" fast jag försökte se så solig och snäll ut som möjligt med alla mina 156 centimetrar. Än en gång blev jag påmind om hur stor makt/kraft vi människor har att göra ett möte fint och respektfullt till en annan medvandrare i jordelivet och hur kort stund vi har på oss att plantera en känsla hos den vi möter. En känsla som sitter i flera timmar. Den känsla han förmedlade försökte förstås sätta sig kvar och banne mig om inte en liten rest av obehag fastnade bak på ryggen resten av dagen.

Men det var inte tillräckligt för att förstöra min dag som gått i värmens, kamratskapets och vemodets tecken. Jag är mer än gärna en" liten vän" till mina fantastiska medarbetare och kamrater som jag kommer att sakna hemskt mycket. Idag fick jag också ta adjö av de underbara tjejerna – de pedagogiska handledarna som liksom vi jobbar med goda ringar på vattnet i äldreomsorgen. Så mycket glädje, klokhet och kvinnokraft de besitter. Jag vet att de är fina förbilder som med varma attityder gör vardagen bättre för någon medmänniska. Tappa inte sugen, utan fortsätt att visa att attityder – det är viktiga saker det! De kan förändra en människas liv. Jag vill önska alla medarbetare och vänner en riktigt härlig sommar med sol värme och kärlek, så att ni kan ladda era batterier inför hösten.

Mor o son

Av , , 1 kommentar 25

Så firar vi lite smått Alex och jag, med middag, kladdkaka och en kaffetår. Sonen vet precis vad mamma vill ha och en King-spinnare i svart och koppar, samt en öringfärgad Lottospinnare kommer att bli extremt "giftiga" för öringen och rödingen i sommar. Nu börjar det rycka i vevarfingret och jag ser verkligen fram emot några lediga dagar med fiske och en hyfsat tom agenda. Det känns som att det skulle behövas…lixom.

Ja må jag leva….

Av , , 11 kommentarer 29

Hurrar lite lätt i förbifarten åt min spegelbild. Ja må hon leva uti hundrade år – den där rufsiga och lite förvirrade kvinna som möter min sömndruckna bild i spegeln. Önskar mig själv en fin dag. R  åker till Gbg idag så vi får fira en annan gång. Sista teamveckoträffen med Äldrevårdsteamet  och ett par andra intressanta möten med  inspirerande människor står på min agenda idag,och det är väl en födelsedagspresent så god som någon.

Mitt i röran har visst annars en milstolpe nyss smygpasserat utan att jag riktigt tagit in det i mitt medvetande ännu. Stor-Lillpojken och solen i mitt liv Alex flyttar ut till eget boende. Några kartonger i taget. Jag har inte hunnit smaka på den blandade känslan av vemod att livet gått så fort, lättnad att det ordnat sig och tacksamhet/saknad över att min roll som mamma i vardagen förändras. Må han få ett fint och bra liv, med arbete, vänner och kärlek.

Om nu R tror att jag blir privatsköterska och hushållerska på heltid så är det bäst att påminna honom att nu blir det delat ägarskap och styrelsemöten som gäller med 50/50. Men okej då…..känner jag mig själv rätt så blir det nog en hel del ompyssling med;)

Ljuva minnen

Av , , Bli först att kommentera 22

Försöker hålla mig vaken de sista skälvande minutrarna som 50-åring. Det känns helt otroligt att ännu ett år passerat förbi. Det verkar vara som "gammfolket" brukar säja – att livet rusar allt fortare och åren svindlar förbi med en rasande fart och vips är man gammal och sitter på hemmet.

En kväll som denna är jag extra glad att vi faktiskt fångat en livsdröm i flykten och vågar pröva våra vingar. Det skulle kännas ganska sorgligt att sitta på ålderns höst och ångra att man inte tog chansen. Jag minns med glädje och tacksamhet förra födelsedagen, alla festligheter, alla mysiga människor, våra fantastiska barn som bjöd på förstklassig underhållning och Robban som överraskade alla med sin kärleksång till mig: Ikväll tänds stjärnorna igen…..

Före och efter

Av , , 4 kommentarer 25

Idag var det slutbesiktning hos logopeden. Mitt trista röstknarr som aldrig riktigt gett med sig efter den stora hesheten i höstas, har nu fått börja vika. Idag hade jag mitt sista logopedbesök och efter ett par månaders röstövningar andning, avslappningsövningar och medvetenhet så börjar jag få bukt med eländet. Ljudinspelningen ifrån april och den vi gjorde idag visade på stora skillnader och framsteg. Det känns så kul!

Nu är det bara upp till mig själv att fortsätta jobba för att få tillbaka min rätta ton och en förhoppningsviss knarrfri röst. Mina stämband är skitsnygga och friska och jag får lust att sjunga igen. Det känns bra! Istället för att skicka tramporgeln på tippen så ska den faktiskt få följa med till Sandvikens Fjällgård. Gissa vem som vill kunna spela och sjunga den gamla älsklingspsalmen "Morgon mellan fjällen" på riktigt och på plats åtminstone en gång. Om vi sen inte har plats för den så går det ju alltid att elda med den:)

Farväl Umeå kommun

Av , , 2 kommentarer 34

Så påbörjar jag min sista arbetsvecka för min arbetsgivare Umeå kommun denna soliga måndag. Det känns märkligt efter alla dessa år att bli sin egen. Jag ska senare i veckan försöka sammanfatta essensen av min känsla för äldreomsorgen, demensvården och sådant som ligger mig varmt om hjärtat. Att jag ska skiljas från mina vänner på jobbet – DET vill jag inte ens tänka på än…

Ett år idag

Av , , 2 kommentarer 30

 

I  fjol – just detta datum hade vi vår oförglömliga födelsedagsfest. Idag känns det ganska ofestligt här hemma, men det behövdes bara ett par vänner och en lite för tidig födelsedagsros för att råda bot på den saken. Riktiga vänner kan man sätta sig ned mitt i kaoset och ha trevligt med. R är i A-jaur och avhandlar ritningar, kalkyler och framtidsplaner. Jag harvar på här hemma och går igenom skåp lådor och bråte dagarna i ända. Det känns rätt ändlöst, men samtidigt kul och hela tiden har man tankarna på framtiden och på Sandvikens Fjällgård.