Etikett: farmor

Vi kan inte leva i skyddad verkstad

Av , , Bli först att kommentera 8

En riktig fikardag blev det igår, då vi först gick lös hos Åkes moster, som hade 7 sorter och glasstårta med fruktsallad till det. Brälla ringde precis då vi kom innanför dörren där och då hade dom tänkt bjuda på en kaffe, så vi ändrade på dom planerna och dom kom hem till oss istället, på kvällen, och fikade. Men det får väl gå för den här gången, det är ju bara jul, en gång om året 🙂

Nyår infaller också, enbart en gång på året, och det är imorgon det (till er som missat det). För vår del blir det att fira in det nya året på Lundalogén, tillsammans med Brälla, Lena, Tord, Camilla, Ebba, Mats, Helena, Mats K, Jitte (antar jag) Theresé, Anders, Sally, jag, Åke och Nicco. Maten tas från It´s only rock ´n roll´ https://www.facebook.com/#!/itsonlyrockandroll och vi andra bidrar med lite av varje, som fördrink, förrätt, efterrätt och sallad.

Kvällen brukar avslutas utomhus med korvgrillning och att kika på raketer och annat som flyger omkring.

Som barn, firades det nya året in hemma hos farmor och farfar. Och där stöptes det nyårskronor. Undrar om just det momentet försvunnit helt eller om det fortfarande är dom som sitter och smälter tenn, för att sedan hälla över den i kallvatten och se vad det blir för figur? Sista gången vi gjorde det, var nog 1985, om jag ska gissa, och den nyårskronan ska finnas kvar i våra gömmor.

Jag tycks minnas att jag berättat vad som hände då jag var i 9 årsåldern, och det skulle stöpas kronor. Min farmor trodde inte att jag skulle få ner tennet i vattnet, tillräckligt snabbt, så hon tog tag i tennsmältaren och skulle hjälpa mig att hälla ner det glödheta tennet och vi var inte alls synkade, med den följden att en tennskvätt, stor som en 5 krona, hamnade på min barfota fot, och det fräste till, kan jag säga.

Farmor snabb som vessla, kastade sig över min fot och slet bort tennbiten med sina bara fingrar, skadan hade dock redan skett, men den blev ju givtevis mindre, tack vare hennes snabba agerande.  Ärret finn kvar, än idag, och minnet förstås 🙂

Vet att hon mådde dåligt över händelsen, att det var hennes fel, men det där är ju sånt som händer, till och med den bäste. Man kan aldrig förutspå allt som kan hända, och vi kan heller inte leva i skyddad verkstad. Mina minnen av min farmor, är enbart fina, precis som hon var.

Jag tänker inte avge några nyårslöften, varför skulle jag? Saker som jag vill genomföra, gör jag ändå, utan löften, det var längesedan jag slutade med såna saker. Tror jag fixar det lika bra, utan…

Nu är det snart dags för mig att väcka upp Winstone, ska ut med honom innan det bär iväg till tandläkaren, sen blir det nog en sväng ner på strömpilen, ska handla lite inför morgondagen. Önskar er alla en fin måndag, skrev Maria ”tennfoten” Hällsten.

121

Mjo….ehhh?!? 

Jag slängdes ner i källaren…

Av , , 2 kommentarer 10

Jag har aldrig smakat på så kallade Mozartkulor förut, men igår så testade jag en, och jag slängdes direkt ner i källaren hos min farmor och farfar, som bodde i Lainejaur/Malå.

001

Nu slängdes jag inte ner i källaren för något dumt jag gjort och det skulle vara straffet, nähä, det var inget straff att vara därnere heller 🙂 Det var ju där farmor förvarade alla sina godsaker.

Jag och kusin Anna har tillbringat många långa stunder där, ibland smög vi ner mitt i natten och andra gånger smög vi bara ner, kunde även kasta pil därnere, så då hade man ännu en anledning att vistas där. Mozartkulorna är ju en blandning av nougat och marsipan/mandel massa och det fanns det minsann gott om i deras källare, hm… i alla fall ett tag.

Så här i jultider så kommer det förmodligen alltid att poppa upp minnen från förr, då man var barn och firade sina jular hos farfars, det var roliga jular, många kusiner som träffades, vi åkte skoter, tittade på jullovsmorgon och servades samtidigt av farmor med nybakt tunnbröd och te. På kvällarna kunde det vara livat i trappan då vi åkte madrass utför eller så var vi ute och terroriserade grannarna, haha… en gång hade jag och Anna klätt ut oss i päls och högklackat.

Vi plingade på hos min farfars bror, Elof och hans fru Olga. Vi bröt på tyska och låtsades att vi fått motorstopp en bit bort och undrade om vi fick låna telefonen. Hon såg misstänksam ut men bjöd in oss och vi visades till telefonen, då brast vi ut i skratt och avslöjade bluffen.

Vi barn fick inte det traditionella julbordet hemma hos dom, och det var vi så tacksamma över, kanske är så idag också, att just julmat inte faller alla barn i smaken? Vi fick minsann renskav och pommesfrites, underbart gott, och det var verkligen en festmåltid, dom vuxna däremot, fick nog skinkan och allt det där andra som hör till.

Här är min lilla farmor och farfar… tyvärr finns dom inte med oss längre, inte i livet men givetvis genom minnena, där lever dom alltid kvar:

553139_10151355957577060_1630460172_n

Önskar er alla en trevlig andra advent!

009

 

 

Fantasier och människoöden

Av , , 2 kommentarer 8

Jag har länge tänkt, jag kanske till och med har skrivit det förut, hur otroligt många livsöden det finns, vad människor upplevt och varit med om, och som fortfarande finns här, som inte gett upp. Ibland är det ofattbara saker man får höra och samtidigt behöver man kanske inte gräva så djupt själv, för att komma ihåg det där man själv gått igenom.

Det behöver inte heller, nödvändigtvis handla om tragedier, det kan ju vara en person som sitter där på bussen, som nyss vunnit 2 miljoner på travet, eller en annan du möter på gatan som är på väg att träffa sin vän som varit försvunnen på dom 7 haven i 40 år men nu har hittat hem.

Kommer ihåg då man var liten, och man hade drömmar och fantasier, idoler man såg upp till, och jag vet att min kompis och jag ibland satt och fantiserade om vilket bra liv vi hade haft. Om vi nu varit den människan. Nu vet jag att det inte handlade så mycket om att vi hade ett sämre liv, vi hade nog bägge två en bra, trygg uppväxt, men det blev som spännande om man tänkte tanken att man hade kunnat byta liv.

Min farmor var ju världsbäst, hon höjde aldrig rösten, bjöd på sig själv och givetvis på godsaker och grejer, jag skulle inte bytt ut henne för allt smör i Småland, men ändå vet jag att vi sa: Tänk om vi hade haft Astrid Lindgren, som vår farmor… vad spännande det hade varit.

Idag vet jag inte vad det hade varit för spännande med det, vi trodde kanske att hon var Pippis vapendragare och hade alla sina sagofigurer i levande livet, hemma hos henne, för hon var ju inte förmer, än någon annan. Men hon lät ju så gullig och rar.

Att byta liv med någon annan människa, skulle jag aldrig göra… även om man kunde, man vet ju liksom vad man har, men aldrig vad man skulle få. Utsidan på en person säger ingenting om vad den personen varit med om, eller hur den har det i verkligheten, man kan alltid måla upp en fasad som ser bra ut, men insidan kanske krackelerar och håller på gå sönder.

Jaja, jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här… kanske bara att man får arbeta med det man har, och utgå ifrån det läget man är i, en tröst man ofta kör med är ju att det finns alltid dom som har det värre, ja, det fattar man ju, för så länge man kan göra sig förstådd med omgivningen, så har man det bättre än en som inte finns med oss annat än i tanken, om ens det.

Sen kan man aldrig jämföra sina egna erfarenheter med andras, vi är olika individer, allihop, och tolkar in saker på olika sätt och vis. Vi löser också det mesta på det sättet vi vet bäst, även om det inte alla gånger är det lättaste sättet eller för all del, det rätta, för hur ska vi veta det innan vi provat på?

Igår vart det ju returmarknaden i Vännäsby, för jag och Tina. Jag hittade 4 glas som jag ska använda då vi är ett litet sällskap som ska dricka typ en kaffedrink:

015

Ja sa Åke, då han frågade vad jag köpt, -Precis som om vi behövde glasen. Nä sa jag, men det var inget större hemmansköp heller, 40 spänn kan jag nog undvara 🙂

Sen bjöd Tina på lunch, ute på MIX på Mariedal, det var inte alls dumt och salladsbuffén var fräsch och god, och även den andra maten förstås.  Vilken polare va… som bjuder på både skjuts och lunch, det är ju hur bra som helst 🙂

Och kvällen avslutades med bastun på ”gammgården”, och det blev nog första gången vi inte vann något överhuvudtaget, på våra triss lotter… vi blev nog bara skyldiga, för vad annars kan man bli då man inte får nåt x 2?

Nu ska vi ta en sista bastukväll för i år, den 3/12 och då bestämmer vi vart vi ska gå och käka för våra vinstpengar, men vi lägger det i januari, det blev så mycket annat nu i december, så vi fick inte till en bra dag/kväll då alla kunde.

Nu hoppas jag att ni får en bra onsdag, det tänker jag försöka få till, så hörs och störs vi sedan!

Detta gillar jag inte

Av , , 4 kommentarer 15

 

Jag gillar verkligen inte överskrifter som: Man i Fallolycka, sedan klickar man på den och läser följande: En man har ramlat ner från ett lastbilsflak och skadat ryggen.
Denna här gången var det i Vännäs, och då vet jag att det inte är Åke, men om ni visste hur många gånger det har varit han, som råkat ut för liknade saker, då skulle ni förstå vad jag pratar om.
Nu har det ju inte stått i tidningen, alla gånger han ramlat och brutit armar och ben, tår och klämt ett lår, skallskador och småsår. Det var till och med så illa att min farmor, på den tiden hon levde, alltid frågade hur det var med Åke, då jag ringde dit: Vad har han nu brutit för nåt, sa hon lite lätt småleende.
Min farmor blev dement på slutet, jag och Nicco, som då var 2½ år, hälsade på henne då hon var inlagd på ett hem för dementa. Vi pratade på och man förstod rätt omgående att hon inte var som hon varit förut.
Hon visade in mig på sitt rum där hon hade en bokhylla med en massa porträtt, hon pekade på korten och frågade mig vad dom hette. Det var bilder på hennes söner och dotter samt på andra nära släktingar… hon funderade och rätt var det var så kom frågan: Hur är det med en Åke då?
Konstigt att vissa saker aldrig går ur, att hon skulle tänka på och fråga om honom, var nog det sista jag hade gissat. Men det innebär väl också att hon frågat om det, x antal gånger, så det satt i ryggmärgen.
Min pappa gillade inte att Åke gick runt i träskor hel tiden, han visste ju att detta kunde ställa till det om han skulle upp och kliva på saker, vilket han gör, någon gång emellanåt.
Ta bara den gången som Nicco fått upp sitt lilla flygplan i det stora trädet på campingen och han tar fram en sån där stege man fäller ut, kliver upp (med träskor på fötterna) längst upp på stegen, där man inte ens ska stå, utan där ska man ha händerna, balanserar och viftar samtidigt med ett kastspö han tagit med upp, för att fäkta ner planet.
Ner kom både planet och Åke, givetvis tippade stegen, men han landade på sina fötter och planet lossnade på färden, slutet gott allting gott. Men nu fattar ni vad jag snackar om, va 🙂
Önskar er alla en fin måndag!

Traditioner ändras och nya tar vid

Av , , 2 kommentarer 8

Ja vad annat kan man tänka på än gamla julaftnar man firat genom alla åren, en dag som denna. Då man var liten var man uppe i Malå hos farmor och farfar, där fick vi barn, inget traditionellt julbord, det var det ingen av oss som ville ha, utan farmor fixade renskav och pommes frites eller så fick vi köttbullar. Vilken lyx!

Jullovsmorgnarna med te och nygräddat tunnbröd ihoprullade med enbart smör, och en knastrande eld bakom ryggen, det var tider det.
Men med tiden så ändras ju traditionerna, vilket man aldrig trodde då man var liten, vissa generationer finns inte mer och vi växer upp och bildar nya. Idag är jag så glad att vi bor där vi bor, jag vill inte fira julen någon annanstans än här hemma, det är så mysigt.
Men vi har ingen renskav och pommes på julbordet, utan här blir det skinkan, kalvsyltan, prinskorven, rödbetssalladen och säkert ett kokt ägg eller två. Och julmust i glasen och tunnbröd till alltihop.
Anders sa till Theresé, innan dom åkte upp hit att nu hade vi allihop ansvaret att få Sally att tro på tomten… och det ska hon göra ända fram till hon blir 15 år, jojo, det kan bli tufft. I år, kan vi ju kanske lyckas med det, problemet är att bi inte har någon tomtemask, vi letade i alla vinklar och vrår igår, men förgäves.
Inte ens ÖoB kunde erbjuda något i den vägen. Jag letade i källaren och hittade allt annat än det jag var på jakt efter, bland annat en oöppnad Läkerolask kan ni tänka er, hur kan jag ha lyckats gömma undan och glömma bort den 🙂
Jaja, vi tror nu att vi ska kunna få ihop nåt som hon kanske blir bortkollrad av. Vi får se. När min pappa och hans syskon var små, och klättrade efter väggen, tog min farmor, resolut tomtemasken, satte den på sopkvasten och ställde upp den där ute i mörkret, och visade den för dom uppspelta barnen som då genast varvade ner… åtminstone någon minut eller två.
Nicco tror ju icket på tomten, möjligtvis skumtomtar då, så vi har inte haft någon tomte på några år, men nu så skulle vi ju haft en på lager.
Avslutar denna lilla blogg med att önska er alla en riktigt God Jul och hoppas ni alla får åtminstone en klapp och god mat att njuta av.

Så mycket allvarligt!!!

Av , , 4 kommentarer 9

 

Jo, idag känns det att jag tränade igår, hahaa…. Så typiskt. Jag hann undra tvärt, då jag slängde benen över sängkanten, vad stackarn jag hade gjort som hade så ont i låren… men nu vet jag, inget allvarligt 🙂
Mera allvarligt hade det kunnat bli… eller njae, nu överdrev jag lite, men i alla fall… den gången vi var till Junsele djurpark. Nicco satt i barnvagnen, och var väl kanske en 3 år, någonting. Vi gjorde en sedvanlig rundvandring i parken och kom fram till hästarna. En sån där modell mindre.
Jag styrde upp vagnen mot staketet så Nicco skulle få se på dom ordentligt, och då passade ena hästen på att sticka ut mulen, bita tag i vagnen och höll på slita in den i hagen. Den ryckte och jag drog tillbaka, en liten dragkamp uppstod men jag vann, hehee…
Berättade detta för Nicco för någon dag sedan och hon såg förskräckt ut, trodde att hon varit nära att bli hästmat, och kom så på att detta kanske är anledning till varför hon inte gillar hästar, tja, inte omöjligt 🙂
Vi klädde granen igår, på jobbet, och julpysslade ihop lite julgrans dekorationer. Vi slog in i lite godis så en julgransplundring står nog på schemat då granen ska ut. Jag frågade brordottern som är där om hon visste vad julgransplundring är för något, och det hade hon aldrig hört talas om.
Nä, jag trodde inte det heller, det är väl nåt som helt dött ut. Själv hade jag fördelen att få följa med min morbror, som jobbade på Astra, på deras julgransplundringar, och Theresé fick haka på sin farmor på Handelsbanken, där dom hade stora julgransplundringsfester.
Men en sån sak idag, skulle väl knappast vara något för dagens barn att uppleva, allt det där har dom ju redan varje dag gratis. På tv visas tecknade filmer dygnet runt, lördagsgodis enbart på lördagar är inte heller något som efterlevs av alla, och dansa runt granarna, hm… ja jag undrar jag.
Skulle gissa att man fick uppdatera, modifiera och förnya en hel del för att det skulle vara nåt att höja ögonbrynen åt, tyvärr. Eller så fick man ha festerna för barn under 5 år, dom kan ju fortfarande uppskatta det enkla.
Näpp, nu ska jag se om jag hinner göra nåt vettigt innan Theresé och Sally dyker upp. Önskar er alla en fin lördag!

Mitt nya namn…

Av , , 6 kommentarer 13

 

Nu har bensinmätaren i Jeepen börjat vandra igen… upp och ner, hela tiden. Jag påpekade det för Nicco igår, när vi skulle hämta upp Theresé och gänget på flyget. Jag sa att vi passerade Bermuda triangeln och därför började den att varna… Nicco sa att jag…JAG är en vandrande Bermuda triangel, jahaja, inte helt otroligt ändå, med tanke på allt som går sönder då jag är i närheten.
Är det inte p-automater som får spel, så är det som min nyinköpta mobiltelefon som, trots att jag valt ringsignaler, spelar helt random signaler så jag vet aldrig om det är min mobil som ringer eller någon annans.
Bilarna uppför sig som ufon, då allihop, Buicken, Camaron och Jeppen, uppför sig precis som dom själv önskar. Förklara hur det kan komma sig att vindrutetorkaren på Camaron, bara funkar då halvljuset fungerar… och det är inte alltjämt. Varför Buicken låter som den ska dö, då man gör en skarp vänstersväng… och Jeepen, ja den har jag ju skrivit om förut, och den är väl värre med tanke på all elektronik som finns instoppad i den.
Nä, hon har nog rätt, Nicco… mitt nya namn blir härmed: Maria Bermuda Hällsten…. Sådeså!
Det blev en trevlig tillställning igår, då man fick träffa kusiner man inte sett på över 14 år, min faster Gunvor, var det x antal man såg också, och farbror Bosse. Men det blir så, då man bor långt ifrån och inte har kvar samma knytpunkt som tidigare… farmor och farfar. Theresé hittade förresten en bild på det hus där min farmor bodde som liten, i en bok över Västerbotten, ser ju pampigt ut:
Nu laddar man för dagen idag, det finns ju en viss risk att den blir tung även fast man vet vad som kommer att hända och vad som redan hänt. Musiken som spelas, människorna som sitter och gråter, folk man knappt känner som dyker upp och beklagar… ja det blir mycket, på en gång. Och därför kan det kännas bra, då det är över och minnesstunden efteråt, brukar ju vara så mycket trevligare, då man pratar minnen, skrattar och umgås.
Jag fick blommor hemkörda igår också, denna gång från min arbetsgivare, så jag avslutar dagens lilla, med att tacka för alla blommor som folk har skickat, kommit förbi med och hängt på dörren, tack så mycket! Önskar er alla en fin fredag!

Jag blev påhoppad

Av , , 4 kommentarer 18

 

Jag och mamma var på Coop och handlade i fredags. Jag hade fått en tio kronors rabatt av henne på flora, och det passade bra då det stod på inköpslistan. När jag så närmade mig slutet av listan och öppnade glasdörren för att plocka fram paketet jag hade siktat in mig på, så hördes en röst:
-NEJ NEJ, STOPP!!! Ta inte det där, köp det inte. Jag stannade mitt i rörelsen och vände mig om och undrade vad det handlade om. Där stod en man och tittade mig i ögonen och skakade på huvudet och upprepade uppmaningen om att INTE köpa flora.
Han öppnade nästa glasdörr och plockade fram ett paket Norrgott istället och sa: Det här ska du köpa… tänker du inte på din hälsa? Jag svarade att det är min man som vill ha flora och han replikerade med en gång, jaha, men tänker inte din man på sin hälsa då? Vet du hur man gör smör, gå in på www.någotning och kolla sa han och jag trodde nästan att jag var med i en reklamfilm, om Norrgott.
Men vet du vad, sa jag, nu har jag en rabattkupong på det här paketet och därför köper jag det. NÄJJJ, det är ju så att jag skulle kunna betala halva paketet om du köper Norrgott sa han och jag tyckte så synd om hans desperata försök att få mig till att testa det andra smöret så jag köpte ett litet paket sånt också… för att prova på, sa jag, och det har vi nu gjort och det var inte helt fel.
Så nu kan Norrmejerier tacka mannen som förtvivlat försöker få folk att använda sig av deras smör och ingen annans, han kämpade idogt med sin uppgift 🙂 Och hey… dom kan även tacka mig som nu gjorde lite reklam för dom också, jojo.
Annars har det inte varit så mycket i helgen, vi har suttit på lasarettet, och levt våra liv så normalt man kan. Städa, diska och äta är väl rätt så basala saker man gör utan att ge det någon speciell tanke. Igår beställde vi hem pizza, mamma, Emma, Johan, Nicco, Åke och jag, och satt härhemma och käkade och berättade historier.
Jag fick höra en som jag inte hört förut men jag blev inte speciellt förvånad. Det var min pappa och hans lillebror Matts, som kommit på den otroligt uppfinningsrika idén att klippa sönder farmors fina vaxduk som dom sedan använde till deras hembyggda segelbåt (läs bräda), och det gick inte som planerat då ”båten” tog in vatten och sjönk, som tur var hann dom inte långt från sjökanten och farmor var nog inte så glad över deras tilltag. Men jag vet också att detta bara var ett av många, många påhitt, från deras sida. Kanhända att man ärvt lite av uppfinningsrikedomen från pappa… jag vet ju själv vad jag hittade på, som liten 🙂
Ha en fin måndag!

Umeås laglydigaste…

Av , , Bli först att kommentera 14

 

Jag fick då se Umeås laglydigaste människor igår kväll. Far från Ålidhem klockan nio på kvällen, ganska direkt kör det upp en polisbil bakom mig och ligger där, hela vägen ner mot stan. Då jag väldigt ofta kör den vägen och vid den tiden så vet jag vilken trafik det normalt brukar vara där, nämligen knappt någon alls, men redan vid Östra gymnasiet kunde man ana en viss skillnad.
Och sen tog man sig förbi järnvägsviadukten och sen var det stopp. Jag hade hamnat i kön där trafiklysena inte fungerar. Några åkte iväg så jag tog mig upp som tredje bil i höger körfält, men sen var det tvärnit. Vi stod så där i 5 minuter, och ingen gjorde någonting alls, överhuvudtaget.
Polisbilen låg nu i andra körfältet, snett bakom mig och jag hade tänkt hoppa ut och fråga om dom kunde tänka sig att kliva ur och dirigera trafiken, men då är man ju så där fjaskig och tänker, hm…om jag nu gör det så blir det väl grönt, och då står man där som ett fån. Nå, jag körde fram en halvmeter och vek av mot sidan så det blev en lucka för dom att ta sig fram… och se där, plötsligt tänder dom blåljusen och sakta men säkert tar dom sig ut i korsningen och börjar vinka iväg bilarna.
Vi pratade om bilar då jag kom hem, bland annat om min farfars gamla Amazon, som fortfarande finns kvar, och med tanke på vart dom bodde så kom jag ihåg en annan bil, däruppe i Malå, som jag fick se då jag satt och hängde utanför kiosken, någon gång i början på 80-talet.
Jag kommer inte ihåg bilmodellen, kan ha varit en Amazon eller en folkvagn, men det var ju inte bilmärket som var grejen utan utsidan på bilen… den var nämligen täckt av en typ av gräs, hela bilen, alltså. Och hur dom fått detta att sitta fast, det vet jag inte heller, men jag kommer ihåg vad fascinerad man blev.
Mindre fascinerad var min farfar då han och farmor besökte Umeå i deras Amazon och farfar hade fått sig en kola som han satt och tuggade på. Och det vet vi alla hur en kola kan vara, väääldigt seg, och min farfar hade inte sina ordinarie tänder kvar utan löständer och vad tror ni händer?
Jo, kolan kletar ihop tänderna då dom passerar ute på kyrk bron, han kämpar så att han faktisk håller på att köra ner i älven, innan tänderna lossnar, jojo, detta har farmor berättat ett antal gånger, men det lät ju betydligt roligare då hon talade om detta spektakel.
Apropå Malå… så vet vi att det snöade däruppe i förrgår, men snön har smält bort så vi startar upp bussen om 1½ timme, och hämtar upp Ingegerd och Jan A och drar iväg dit upp, bara för att komma ifrån ett tag, grilla till middag, dricka öl och annat och bara vara, jojmensan. Så jag önskar er alla en fin lördag, det kommer säkert vi att ha.
 

Min… vår farmor

Av , , Bli först att kommentera 12

 

Läste Marjas kommentar, att hon tyckte historien om bordet och min farmor, var så underbar.  Och givetvis tänker man då på farmor och vilken kvinna hon var, egentligen. Hon fanns nog där, för alla som behövde henne.
Var det något man ville veta… innan internets tid, så ringde man till farmor, hon visste ALLT, och det hon inte kunde i huvudet, gick hon och slog upp i en av hennes alla böcker, det var sällan hon gick bet, på något.
När min pappa var ung, eller rent ut sagt rätt så liten, så hade han ju även en lillebror, förutom tre äldre syskon. Jag tror nog att det var lillebror och pappa som var vildast av hela högen. Och farmor har nog berättat att när julen var i faggorna och dom inte kunde varva ner, så hade hon ett knep för det med.
Hon satte tomtemasken på en käpp, travade runt huset i mörkret och riggade masken, varje gång dom nu blev lite väl uppspelta, så påpekade hon att tomten nog såg och hörde alltihop, dom gläntade på gardinen och fick se tomten där utanför och det gick hem… dom blev lugna som filbunkar, ett tag i alla fall.
När man var liten själv, så var farmor och farfars vind, en riktig skattgömma. Där kunde man gå in på kallvindan och rota i alla saker, alltid hittade man något intressant, tog med det ned och frågade vad det var för något och fick alltid frågan: Vill du ha den där… då får du den.
Och nere i källaren kastades det pil och smakades på diverse godsaker som hon förvarade därnere. Inne i kammaren, rummet före deras sovrum, där, på det höga skåpet, låg det alltid i december, chokladkartonger med knäck i, jojomensan, det fanns nog inga gömmor som vi inte hittade av, men vi blev alltid bjudna i alla fall, så att vi visste var det fanns, hade egentligen ingen betydelse. Hon var snäll, min… vår farmor, och visst saknar man henne, men då är det ju tur att man har många minnen av dom som fanns i våra liv, tidigare. Vi får leva på dom.
Önskar er alla en fin torsdag!
 
 
Maria Lundmark Hällsten