Efter bytet av regering börjar nu rapporterna komma om hur det i verkligheten faktiskt ser ut vad gäller skapandet av nya arbetstillfällen, och inom vilka grenar av näringslivet som nya arbetstillfällen i större volymer tillskapas.

Senast igår rapporterades det på nyheterna om hur få nya jobb högteknologiska företag skapar jämfört med industri företag och övrig traditionell företagsamhet. I intervjun med en VD i ett IT & Spelföretag förklarade han att man inte behöver speciellt många anställda för att klara både produktutveckling och försäljning/distribution. Anledningen är helt enkelt att all försäljning och distribution sker via internet, vilket sköts av datorer och maskiner snarare än av människor.

I en jämförelse kan man se att personalbehovet för ett industri företag är mellan 6 – 100 gånger större än personalbehovet för ett high-tech företag med jämförbara omsättningssiffror.

Detta faktum ger därför ny relevans åt något som sedan länge varit känt. Precis som min rubricering säger är denna gamla sanning nu statistiskt säkerställd.

Självklart är det bra att det i Sverige växer fram många nya företag i denna sektor. På samma sätt är det bra att de företag som finns i sektorn utvecklas och stärks.

Trots denna utveckling får vi dock som nation aldrig sluta med att alltid innan vi investerar skattepengar, ställa oss frågan om inom vilken sektor/branch vi får bäst utväxling vad gäller hur många nya arbetstillfällen som skapas för varje bidrags och skattekrona investerad. 

Den enkla slutsatsen är därför att vi självfallet ska fortsätta att uppmuntra framväxt och utveckling av high-tech företag, men att vi som land måste satsa mer pengar på framväxten av traditionella, mer personalintensiva företag om vi vill tillskapa nya arbetstillfällen i stor omfattning.

Således måste vi kanske släppa målet att det stora flertalet av alla medborgare ska ha en Universitets utbildning i bagaget, och i stället koncentrera oss på vad vi kan göra för att främja både nyetablering, utveckling och framväxt av traditionella industri och service företag. Detta därför att det är i den typen av företag de stora volymerna av framtida arbetstillfällen finns.

Vad vi behöver utreda, debattera, initiera och långsiktigt säkerställa är fram och tillväxt av sådana företag. Kanske är det så att vi måste tänka om, och se hur vi till Sverige kan flytta hem alla de industrijobb som under en lång rad av år flyttat till låglöneländer?

Hur kan vi få deras ägare att flytta tillbaka produktionen till Sverige? Detta utan att sänka svenska löner och övriga anställningsvillkor till de nivåer som råder i de länder där de har sin tillverkning för närvarande.

Frågan är komplex, men det finns länder i framför allt Asien som gjort sin hemläxa och på ett bra sätt säkerställt framväxten av produktions och personalintensiva företag i det egna hemlandet. Detta är gjort genom ett sinnrikt användande av tullar tillsammans med statliga subventioner och stimulanser.

Självklart kan vi i Sverige inte isolera oss från omvärlden och ensidigt genomföra handelshinder och tullar, dock tror jag att arbetslöshets situationen i hela Europa gör att vi genom att vara aktiva inom EU kan få hela unionen med på vår ide.

Eller som jag brukar säga: ”Where there is a will, there is a way” 

Navet är ett jättebra namn på nya badhuset, detta därför att det reflekterar att Vasaplan och bebyggelsen runt omkring är Navet i Umeå i många bemärkelser.

Det är ett nav av den anledningen att runt Vasaplan snurrar både människor och bussar likväl som näringsverksamhet och mötesplatser. I närområdet finns den nya fina Utopia gallerian likväl som Folkets Hus och andra aktiviteter, så att kalla det nya badhuset Navet är helt rätt.

Sedan kan jag inte låta bli att ställa mig frågande varför man från simningens sida klagar så högljutt över placeringen? I Navet får man ju en den 50 meters bassäng som medger att man kan träna under samma förutsättningar som man sedan ska tävla under.

Att som vissa bloggare och individer knutna till simsporten, kräva att Umeå ska bygga en simarena med de faciliteter som Simförbudet i Sverige och Internationellt ställer för att tillåta mästerskapstävlingar visar bara att man i dessa kretsar saknar verklighetsförankring.

Att bygga en anläggning bara dedikerad till simsporten kan jämföras med att bygga en Velodrom för Umeå’s cyklister, eller ett inomhus skidspår för längdåkarna, och då ska vi komma ihåg att dessa sporter på tävlingsnivå är betydligt större än vad simningen är i Umeå.

Jag tycker därför att ni ska besinna er och sätta in er önskan i det stora perspektivet innan ni klagar högljutt. Jag vet hur det är när man brinner för sin idrott, det har och gör jag för de idrotter jag tidigare tävlade i själv. Men innan vi klagar måste vi titta på hur vi bäst nyttjar våra skattekronor, och framför allt hur många individer som får glädje av de investerade skattepengarna.

Dessutom är det så att till och med en så stor sport som fotboll i Umeå saknar en fullstor fotbollshall. Så låt oss därför nyansera debatten och tänka oss för innan vi kommer med kritik. Jag är helt säker på att den nya 50 meters bassängen trots allt kommer att hjälpa till att utveckla simsporten och underlätta den framtida rekryteringen och intresset för simsporten i Umeå.

Dessutom är det bra att man i samma anläggning kan husera både äventyrsbad och andra träningsformer såsom gym mm. På detta sätt kan specialidrotten simmning möta allmänheten och rekrytera nya aktiva tävlingssimmare.

Vad gäller klagomålen på trafiksituationen så tycker jag att placeringen av badet är optimal då Navet ligger vid Vasaplan. Jag tänker mig att vi i en framtid kan erbjuda gratis bussresor till Navet för alla som ska bada. Då får vi genom att placera badhuset där det ny byggs både en bättre miljö och en lindrigare trafiksituation.

Till de som klagar högst vill jag därför säga att ni bör visa uppskattning för den uppgradering av simsporten som alla vi skattebetalare i Umeå faktiskt bidrar med i och med byggandet av Navet.

Till övriga kritiker som tycker att Navet likväl som Kulturväven är slöseri med skattepengar vill jag säga att Umeå är en stad i utveckling, och att det som ni kritiserar i dag i själva verket kommer att vara självklara och välutnyttjade inslag i morgondagens Umeå.

Sedan det blev känt att den nya regeringen inför särskild löneskatt för arbetande pensionärer har åsikterna kraftigt gått isär av om detta är rätt eller fel.

Som jag ser det är detta en helt korrekt åtgärd, rätt därför att det aldrig i ett demokratiskt rättssamhälle kan vara så att en åldersgrupp premieras på bekostnad av övriga åldersgrupper.

Det faktum att att det under Alliansens tid vid makten varit ytterst förmånligt för företag att anställa pensionärer är bara ett i raden av alla de bevis som finns för att Alliansens politik till fullo bygger på girighet och egoistiskt tänkande. Dessutom har Alliansen på detta sätt försökt mörka den ekonomiska verkligheten i Sveriges stadsfinanser.

Det borde till och med vara så att det för en pensionär som väljer att fortsätta arbeta fortsatt utgår fulla sociala avgifter. Dessa ska sedan i de sociala trygghetssystemen fördelas på samma sätt som för övriga arbetstagare. Självklart ska de sociala avgifterna även fortsättningsvis tillföras pensionssystemen och öka på pensionen för den som väljer att fortsätta att arbeta.

I demokratins och rättvisans namn borde det vara självklart att all arbetsinkomst ska belastas med sociala avgifter av samma storlek. Detta oavsett om de som jobbar uppnått pensionsåldern eller inte.

Det enda läge där jag kan tänka mig att helt slopa sociala avgifter, är om företagen jämte den som ska gå i pension i dennes ställe anställer en ny person, och att den som ska pensioneras under en tid av 0 till max 24 månaders tid går jämsides med den nyanställde och fungerar som mentor.

Gör vi på detta sätt får vi både en bättre kunskaps och erfarenhets överföring på våra arbetsplatser, samtidigt som fler människor kommer i arbete utan att företagen drabbas av hela den ökade kostnaden för åtgärden. Dessutom gör ett sådant system att den som ska gå i pension kan avsluta sitt aktiva yrkesliv på ett bra sätt.

Dessutom anser jag att det system som varit praxis fram till införandet av den särskilda löneskatten, varit högst orättvist då det premierar anställning av pensionärer framför de som är i vad som i dagligt tal betraktas som varande i ”Arbetsför ålder”.

Sannolikt är detta en av anledningarna till att det är så svårt för våra unga att komma in på arbetsmarknaden. Inte nog med att de saknar erfarenhet, när de dessutom är dyrare att anställa än en mer erfaren pensionär kan resultatet inte bli annat än att företaget hellre anställer pensionären.

Politiskt kommer jag därför att driva en linje där allt arbete i alla lägen ska belastas med samma sociala kostnader då detta om något är en rättvisefråga.

Vår nya regering har lovat att göra det billigare för medborgarna att låta sina barn delta i idrotts och kulturaktiviteter. I avvaktan på konkreta åtgärder från statens sida kommer jag politiskt att arbeta för att vi i Umeå ska bli föregångare och snarast möjligt göra det gratis för ungdomsidrotten att utnyttja kommunala idrottsanläggningar.

Det är min fasta övertygelse att alla de avgifter som kommunens idrottsföreningar tvingas lägga över på sina medlemmar i form av träningsavgifter och avgifter för hyra av idrottsanläggningar starkt hämmar barn och ungdomars deltagande i idrotts och kultur aktiviteter.

I det Sverige som Alliansen skapat har deltagandet i idrotts och andra ungdoms aktiviteter i allra högsta grad blivit en klassfråga. Det är därför tråkigt att konstatera att även de kommuner som styrs av oss Socialdemokrater hängt med på Alliansens linje och debiterar lokal och anläggningshyror för alla föreningar som håller på med idrott och andra ungdomsaktiviteter.

Att det blivit en klassfråga beror inte på föreningarnas medlemsavgifter och/eller föräldrarnas inköp av nödvändig träningsutrustning. Att det blivit en klassfråga beror i stället på att föreningarna med nuvarande system tvingas debitera avgifter för träning och lokalhyra direkt på sina medlemmar för att klara föreningens ekonomi. Just dessa extra avgifter, som inte sällan överstiger 1.000 kronor per barn och år gör att föräldrarna inte har råd att låta sina barn idrotta.

I min värld är aktiviteter för ungdomar viktigt, och något som i förlängningen håller dem borta från olämpliga sysselsättningar på sin fritid. Dessutom vet vi alla att idrott och fysiska aktiviteter är bra för hälsan, och att träning i unga år i större utsträckning leder till att man även som vuxen fortsätter att hålla sin fysik i trim genom motion och träning. 

Det övergår därför mitt förstånd varför vi som kommun ska hindra barn och ungdomar från träning och fysiska aktiviteter genom att debitera plan och anläggningshyror på föreningarna. Alldeles speciellt så när vi vet att fysisk aktivitet är hälsofrämjande, och att fysisk aktivitet leder till en bättre hälsa och mindre behov av att använda sjukvårdsapparaten i framtiden.

Rent ekonomiskt borde det i stället bli en vinst för samhället att göra det gratis för alla idrottsföreningar som bedriver barn och ungdomsidrott att använda kommunala idrottsanläggningar. Investeringen som görs i form av slopade hyror och avgifter får vi tillbaka med ränta i form av minskade framtida utgifter för sjukvård och mediciner.

Låt oss därför i Umeå återvända till den kärleksfulla och solidariska politik som vi Socialdemokrater förde under mina barn och ungdomsår, och i sann Socialdemokratisk anda göra alla aktiviteter för barn och ungdomar GRATIS vad gäller lokal och anläggningshyror.

Med risk att bli tjatig måste jag ändå följa mitt hjärta och fortsätta förklara varför kärlek är ett viktigt begrepp inom politiken, och varför kärleken är själva fundamentet på vilken demokrati och solidaritet vilar.

Till att börja med bygger mitt resonemang på ett ställningstagande och en teori där jag delar in både människor och skeenden i en schematisk modell.

Min enkla modell ser ut som nedan:

KÄRLEK—————————————————————————————–GIRIGHET

Jag påstår inte att min schematiska modell är vare sig allenarådande, och/eller den enda rätta modellen. Dock tycker jag att den klart och tydligt hjälper till med det den är avsedd att hjälpa mig med, nämligen att klassificera politik, politiska beslut och människors handlande i det dagliga livet.

Min teori bygger på en grundsyn där kärlek är det största och bästa, och att alla goda egenskaper föds ur kärlek. Ur kärlek kommer egenskaper och känsloyttringar såsom hjälpsamhet, solidaritet, ömhet, medkänsla med flera goda egenskaper.

Girighet är kärlekens raka motsats och ur girighet föds vad jag betraktar som mindre goda egenskaper. Dessa är egenskaper och känsloyttringar såsom hat, egoism, avund, självgodhet med flera dåliga egenskaper.

Betraktar man sedan livet, och allt som inträffar däri som någonting som befinner sig någonstans mellan dessa ytterligheter, blir det med ens mycket lättare att placera in både människor och händelser i skalan och skapa sig en uppfattning av om de är kärleksfulla eller giriga.

Överför man sedan denna min teori till politiken, och sätter in de politiska partierna, den politik de för, och den ideologi de bygger sin politik på, blir det med ens mycket lättare att se vilken politik som är kärleksfull respektive girig.

Använder man sig av min modell är det lättare att fullt ut förstå och komma till insikt om varför alla politiska beslut, som på ett eller annat sätt bara strävar till att bejaka och föda det egna egot ligger närmare girigheten än kärleken på min skala. Detta genom att de i alla lägen uppmanar till själviskt tänkande, och till att i sitt personliga ställningstagande bara tänka på sig själv och sin egen situation, och helt bortse från kollektivets bästa .

Således är det ganska självklart att Socialdemokraterna och deras politik hamnar närmast kärleken, följda av Miljöpartiet och Vänsterpartiet som i sin grundsyn även de är betydligt närmare kärleken än girigheten.

Underligt nog hamnar Kristdemokraterna som ser sig själva som ett parti med kristen grundsyn närmast girigheten, detta trots att den Gud som beskrivs i Bibeln är kärleken personifierad. Slutsatsen runt KD är därför att de trots namnet inte har något alls gemensamt med Gud överhuvudtaget.

Tätt efter KD kommer så Moderaterna, följda av SD och Centerpartiet, partier som alla i sin politik likväl som i sin ideologi ligger betydligt närmare girigheten än kärleken.

Kvar är Folkpartiet som enligt min uppfattning befinner sig precis på mitten av skalan och ständigt pendlar mellan en kärleksfull och en girig politisk inriktning.

Anledningen till att jag anser att Socialdemokraterna står närmast kärleken är att S ideologi bygger på kollektivet, och de beslut som bäst gynnar flertalet, framför fåtalet. Solidaritet är ett ledande ord inom socialdemokratin, och just det faktum att vi alltid strävar mot ett samhälle där alla ska ha det bra, detta oberoende av ursprung, samhällsklass mm gör att Socialdemokraternas ideologi är kärleksfull och omtänksam.

Alla starka och framgångsrika samhällsstrukturer bygger på att det stora flertalet har det bra, även om detta sker på bekostnad av att de som tjänar mest måste bidra mera till flertalets framgång är i ett samhälle som har girigheten som ledstjärna.

Kära medborgare, ta detta till er och tänk sedan noga efter vilken väg du helst vill följa. Vill du vandra tillsammans med andra på kärlekens stig? Eller reser du helst i stort sett ensam längst girighetens öde motorväg?

Ha en eftertänksam dag allihopa! 

Jag är glad över de överenskommelser som nu träffats mellan vårt parti och MP samt Alliansen om hur kommunal politiken ska drivas de kommande 4 åren. Detta innebär att vi kommer att styra i minoritet och finna breda politiska lösningar, något som är bra för en kommun. 

Jag tycker även att det är bra att vi marginaliserar inflytandet från V och SD.

Därför tycker jag att vi nu, när vi gör en ny start med en ny politisk ordning i Umeå, även ska göra en ny start i hur vi behandlar och finansierar kommunala bolag och kommunal service.

På detta område tycker jag att vi ska ta oss en ordentlig titt på hur man löst detta i Skellefteå. Detta därför att vi har mycket att lära av våra partikamrater i Skellefteå avseende hur man på ett kostnadseffektivt sätt driver kommunal verksamhet och samtidigt ger skattebetalarna maximal utväxling för sina erlagda skattepengar.

Vår allra viktigaste uppgift som kommunpolitiker är att tillse att vi tar det fulla ansvaret för kommunens balans och resultat räkning, och att vi i inför varje beslut, innan det fattas lägger oss vinn om hur detta beslut kommer att påverka balans och resultat räkningen. 

Hur bolagiseringen av kommunala verksamheter ser ut i Skellefteå kontra Umeå skiljer sig inte åt speciellt mycket vad gäller vilka verksamheter som bolagiserats.

Däremot har Skellefteå på de flesta områden bestämt sig för att behålla verksamheten i egen regi, om än i aktiebolagsform, medan vi i Umeå i många fall i stället valt att konkurrens utsätta, upphandla, och lägga ut verksamheten på entreprenad.

Denna strategi gör enligt min uppfattning att vi i Umeå många gånger betalar dubbelt för många verksamheter. Samtidigt kan vi inte likt Skellefteå utnyttja de kommunala bolagens vinster till att täcka underskott i de bolag och verksamheter som går med förlust och annars behövt finansieras med skattemedel.

Jag anser att våra partivänner i Skellefteå, trots att man bolagiserat många verksamheter, tagit det fulla ansvaret för kommunens balans och resultaträkning genom att behålla det mesta av den kommunala serviceverksamheten i egen regi, snarare än genom att lägga ut den på entreprenad.

Låt mig beskriva Skellefteå modellen mer konkret för att tydliggöra vad jag menar.

• Skellefteå har Skellefteå Kraft, Skebo med fler verksamheter som gör ordentliga vinster på sin verksamhet, detta utan att ta ut oskäliga priser från sina kunder.
• Inom sfären av kommunala bolag ligger även de bolag som normalt finansieras med skattemedel. Dessa är bolag bedriver funktioner såsom sophantering, lokaltrafik, äldrevård mm.
• I Skellefteå modellen använder man sedan vinsterna från de vinstgivande bolagen för att täcka upp kostnaderna i de bolag som visar negativt resultat därför att kommunen valt att inte ta ut den fulla kostnaden för servicen från sina kommuninvånare. I stället för att betala dessa subventioner med skattemedel görs detta i form av koncernbidrag inom den egna bolagssfären.
• Vinsten för Skellefteåborna är att skattepengar behöver tillskjutas i mindre mån, och att kommunala service avgifter kan subventioneras utan att tillskjuta skattemedel. Dessutom minimerar man på detta sätt bolagsskatterna för de kommunala bolagen. En skatt som om den skulle betalats, tillfallit staten i stället för kommunen.
• Skellefteås modell är enligt mitt förmenande lika enkel som den är smart! Man har bolagiserat verksamhet därför att lagstiftning och marknad till viss del kräver detta, dock har man valt att behålla all verksamhet i kommunal regi snarare än att lägga ut den på entreprenad vilket gör att alla pengar stannar i Skellefteå kommun. Allt till gagn för Skellefteås skattebetalare.

Jag tycker därför att vi snarast ska sätta oss ner och ta oss en funderare hur vi i Umeå kan bygga en liknande modell. Vi har liksom i Skellefteå en rad vinstgivande bolag inom den kommunala bolagssfären, bolag vars vinster med fördel skulle kunna användas till att täcka kostnader vi annars måste täcka med skatteintäkter.

Dessutom får vi aldrig förringa betydelsen av att behålla så mycket som möjligt av den kommunala servicen i egen regi.

Just det faktum att vi bedriver kommunal serviceverksamhet i egen regi i stället för via entreprenad, innebär att vi som politiker är friare i det framtida fattande av politiska beslut. Friheten kommer sig av det faktum att vi kan fatta beslut som är ideologiskt rätta även om dessa beslut skulle innebära negativa konsekvenser för ett eller flera av de kommunala servicebolagen.

Detta är omöjligt i en värld där verksamheten är utlagd på entreprenad då politiska beslut som leder till förändringar eller inkomstbortfall för dessa verksamheter skulle bli föremål för avtalsbrott och stämningar.

Så till Hans och mina partivänner säger jag därför följande. Nu när det är ny ordning i den kommunala politiken, ta då chansen att även reformera och göra förändringar i hur AB Umeå drivs i framtiden.

Trots att det för närvarande inte finns i agendan för Socialdemokraterna, kommer jag trots allt att driva frågan om att slopa de nuvarande landstingen, och i stället överföra all vård till staten.

Mitt förslag som jag skrivit om tidigare på denna plats, är att göra staten till huvudman för all sjukvård, skrota landstingen, och i stället ersätta dem med 4-6 regioner, alla med minst 1 regionsjukhus.

Anledningen till mitt förslag grundar sig på ett antal konstaterade fakta:

• Vården och vilken medicin man får skiljer sig åt beroende på i vilken del av landet man bor. E.g. vilket landsting man tillhör.
• Den utrustning som erfordras för kvalificerad vård och behandlingar är dyr i inköp och kan av den anledningen inte finnas på alla sjukhus.
• Stafettläkare och inhyrda sjuksköterskor är en kostsam affär för skattebetalarna, och leder i nuvarande utformning och organisation av sjukvården till onödiga kostnader för landets skattebetalare. Dessutom gör de skenande kostnaderna att de nuvarande landstingen måste spara genom personalnedskärningar, vilket påverkar kvaliteten på vården.
• Det fria vårdvalet är en kraftigt fördyrande faktor för landets skattebetalare.
• Uppdelningen i landsting förvrider kompetensutvecklingen av landets vårdpersonal och gör att sjukvårdspersonal med karriär ambitioner söker sig till de stora städerna.

Min lösning med ett förstatligande av all sjukvård, och en uppdelning i 4-6 sjukvårdsområden i statlig regi botar effektivt alla ovanstående problem.

Genom att slopa det fria vårdvalet och återföra all vård under statlig regi, får vi 1 huvudman med full överblick över all sjukvård i landet, något som i sin förlängning kommer att leda till en mer jämlik vård i landet.

För läkare och övrig sjukvårdspersonal med karriär ambitioner kommer det därför alltid i mitt förslag att finnas minst 1 universitets sjukhus i varje region som kan tillgodose dessa människors karriär ambitioner.

I mitt förslag till regioner i stället för landsting, inryms dessutom ett förslag att helt, genom lagstiftning,  förbjuda personaluthyrnings företag inom vården. Detta för att få stopp på systemet med stafettläkare och inhyrda sjuksköterskor.

Min ide är att en region ska kunna hyra ut personal till en annan region om behov finns, men att regionerna fakturerar varandra sinsemellan emedan personalen alltid får sin lön från den region de tillhör.

Det fria vårdvalet kan måhända låta fint som tanke och ide, men i verkligheten leder det till onödiga kostnader för samhället och dessutom till att vi får en ojämlik vård geografiskt sett.

Jag är dessutom fullkomligt övertygad om att all sjukvårdspersonal, likt alla andra människor med karriär ambitioner drivs av viljan att utvecklas och tänja sina gränser, snarare än viljan av att tjäna mer pengar på sin arbetsinsats.

Dock har vi under ett antal år av samhällsutveckling som tagit oss all mot ett mer girigt och egoistisk sätt att tänka fått dem att välja karriär väg baserat på möjlig inkomst, snarare än att välja den väg som innebär den största mentala utmaningen.

Därför kommer jag politiskt att arbeta för att landstingen snarast avskaffas och i stället ersätts av 4-6 regioner under statligt huvudmannaskap. 

För många kan kanske rubriken te sig lika fel, som svår att förstå. Därför kommer jag att ägna detta inlägg åt att förklara vad jag avsåg när jag satte rubriken på det sätt jag gjorde.

I min värld så finns det två till varandra motstående ytterligheter, KÄRLEK och GIRIGHET, dessa är ytterligheter på var sin sida. Som människor och medborgare lever vi sedan våra liv varande närmare den ena eller andra ytterligheten, både i tanke likväl som i handling.

Ur kärlek föds egenskaper som solidaritet, omsorg, hjälpsamhet och ömhet med flera goda egenskaper. Ur girighet föds vad jag betecknar som mindre goda egenskaper såsom egoism, självgodhet, hat och avund.

Själv försöker jag leva mitt liv följande kärlekens budskap (även om jag misslyckas ibland). Det innebär att jag alltid försöker sätta andras behov före mina egna, och att jag genom hänsyn och glädje försöker visa alla människor samma respekt och värde.

Jag vågar mig därför på att hävda att, Socialdemokratiska Arbetarpartiet och den ideologiska värdegrund, på vilken vi sedan bygger vår politik, har sin grund och sitt ursprung i kärleken. Därför blir den politik som vi för lika solidarisk som kärleksfull.

Varför är då höjd marginalskatt för de drygt 70.000 människor som tjänar bäst i vårt land en akt av kärlek?

Den är en kärleksfull akt därför att det är högst rimligt att alla människor som anser sig stå kärleken närmast i sin livsföring, också förstår att man om man tjänar lite mer, måste betala tillbaka till samhället i högre utsträckning än de med lägre inkomster.

Det är dessa skatteintäkter som sedan gör att vi alla kan skapa den svenska välfärdsmodellen, en modell där alla har samma möjlighet till skola, vård och omsorg.

Det är just genom kärleksfulla beslut bakåt i historien som vi Socialdemokrater kunnat skapa ett system med gratis skolor i vårt land, något som i andra länder kostar enorma pengar. Jag är helt säker på att de allra flesta av de som i dag ingår i gruppen av de drygt 70.000 inte skulle finnas där om skola och utbildning kostat pengar även i Sverige.

Vi får aldrig glömma att saker som vi i Sverige betraktar som självklara, i de flesta länder bara är möjliga att uppnå för den rika eliten.

Att sedan på nyheterna i TV, få höra hur företrädare för fackföreningarna Ledarna och TCO uttalar sig negativt och nedsättande om de kommande marginalskattehöjningarna gör mig mycket ledsen.

De hävdar att skattehöjningar kommer att ha en negativ effekt på det svenska samhället, och på människors vilja att förkovra sig genom utbildning, deras vilja att bli chefer och ledare, samt viljan att bli entreprenörer och egna företagare.

Detta synsätt är helt och fullt drivet av GIRIGHET, alldeles speciellt eftersom man av deras uttalande, lätt kan dra slutsatsen att den enda anledningen till att vilja förkovra sig och göra karriär är pengar och ekonomisk vinning.

Detta är det ultimata beviset på tänkande drivet av girighet!

Jag har själv gjort internationell karriär och kommit högst upp på vad som betecknas som karriärstegen, men har jag gjort det för pengarna? Inte alls är svaret!

Drivkraften till att förkovra sig, viljan att göra karriär eller starta ett företag får aldrig vara driven av pengar och ekonomisk vinning. Jag vet dessutom att jag om jag frågar andra framgångsrika karriärister, får samma svar som om jag givit det själv och uttryckt vad som drivit mig.

Drivkraften bakom beslutet att vilja göra karriär, skaffa högre utbildning, eller bli entreprenör måste alltid bottna i en vilja att testa sina egna gränser. Man måste för att lyckas med ovanstående, ha en vilja töja gränsen för det omöjliga och skaffa sig själslig, snarare än ekonomisk tillfredsställelse.  Då, och bara då blir individen framgångsrik över hela linjen. Således kommer höjda marginalskatter aldrig att hindra genuina karriärister och entreprenörer från viljan att sträva framåt och uppåt.

Jag vill därför hävda att de företrädare för Fackföreningarna Ledarna och TCO som uttalar sig negativt och högljutt om de kommande skattehöjningarna, i själva verket är en produkt av det moderna Sverige, och att de i sina tankar och i sin livsföring i övrigt ligger betydligt närmare GIRIGHETEN än KÄRLEKEN. Drevs de av kärlek skulle de aldrig fälla sådana uttalanden.

Min slutsats är därför att vi har ett digert arbete framför oss inom politiken med att förklara för svenska folket vad skillnaden är mellan en kärleksfull ideologi versus en girig ideologi. När detta är gjort kan vi sedan börja resan mot ett Sverige fyllt av mer kärlek och solidaritet.

Den utmaningen har jag redan antagit i och med mitt politiska engagemang i Socialdemokraterna, och jag kommer där att aktivt och ihärdigt arbeta med att fullgöra min dröm om ett jämlikt och kärleksfullt Sverige. En nation som kan stå som lysande exempel för resten av världen för hur en nation bör och kan byggas.

Eller som jag brukar säga: ” Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut du fattar idag” 

När vi nu äntligen fått en regering som kommer att driva på med att få in arbetslösa inom framför allt välfärdssektorn genom en kombination av arbete och utbildning, har vi i Umeå en gyllene chans att öka personaltätheten på äldreboenden, dagis och i skolan.

Jag tycker därför att vi i Umeå snarast ska sätta oss ner, föra en dialog med regeringen, och utifrån de tankar som finns för reformen, omedelbart starta vår planering så att vi på ett effektivt sätt kan slussa in dessa människor redan dag 1 för att förstärka och öka personaltätheten i den kommunala välfärdssektorn.

Det är för alla inblandade fullständigt uppenbart att vi har för låg personaltäthet i alla sektorer av välfärdssektorn. Låt vara att de medicinskt utbildade sjuksköterskorna även de behöver förstärkning, dock kommer det även med reformens införande att ta lite tid i och med att utbildningen till sjuksköterska är lång, men även detta kan lösas över tid. Men det viktigaste är ändock att öka personaltätheten på framför allt äldreboenden och på förskolan.

Fler anställda som arbetar på varje enhet innebär per automatik att personalen på ett bra sätt kan ägna sig åt sina brukare och elever. Vi får aldrig underskatt hur gott det gör i själen för alla äldre som får mer personlig tid med personalen, eller hur viktigt det är att kunna ge barnen mer tid när behov uppstår.

Därför upprepar jag ytterligare en gång vad jag skrivit ovan!

Låt oss i Umeå se möjligheterna i reformen och redan nu, sätta igång planeringen så att vi är redo samma dag som reformen sjösätts.

Jag har tidigare skrivit ett par inlägg på denna plats som behandlar skatteplanering. Jag har berört varför den existerar, hur den är uppbyggd, och hur den kan stoppas.

Efter att i rollen som internationell bankman ha jobbat med, och dessutom varit en av världens ledande på området skatteplanering, kom jag slutligen fram till slutsatsen om hur dåligt detta är för de inblandade ländernas ekonomi, detta trots att alla skatteupplägg jag medverkat till alltid varit lagliga, om än i högsta grad omoraliska.

Därför känns det skönt att nu konsekvent tacka nej till medverkan i alla sådana upplägg, trots att jag fortfarande anses sitta inne med världsledande spetskunskap på området och får förfrågningar om att hjälpa till flera gånger per år.

Mitt mål är nu istället att sätta stopp för dessa skatteupplägg just mot bakgrunden att de är lika omoraliska som förödande för medborgarna i de länder upplägget berör.

Dessutom är det så att de största vinnarna i ett skatteplaneringsupplägg alltid är de banker och rådgivare som varit inblandade i upplägget, detta i och med att man tillämpar en faktureríngsmodell som tar betalt i procent av hur mycket man sparar för sin kund i form av lägre skatt. Således tjänar man som rådgivare mer, ju mer man lagligt kan sänka skatten åt sin kund.

Om ni vill ha hela bakgrunden, och historien om hur skatteplanering blev till och eskalerade rekommenderar jag att ni läser det mer fylliga blogginlägget som heter dubbelbeskattningsavtalens vara……

Hur som helst, med den nu existerande varianten av gamla dubbelbeskattningsavtal som Sverige har med de flesta av de länder som fanns i den ”gamla världen”, är skatteplaneringen näst intill omöjlig att stoppa, detta därför att det är just dubbelbeskattningsavtalen som är själva fundamentet i all skatteplanering.

Byts dessa ut till den NYA modellen av dubbelbeskattningsavtal som vi nu tillämpar när vi ingår dubbelbeskattningavtal med nya nationer skulle all skatteplanering, och nyttan av den försvinna helt och hållet.

Anledningen att den försvinner är helt enkelt att det i den nya modellen av avtal alltid är så att man betalar den högsta av den skatt som råder i de 2 länderna. Nedsättning av skatten i landet där inkomsten intjänats medges bara med lika mycket som man med bevis från skattemyndigheten i det andra landet kan bevisa att man redan erlagt i skatt.

Om vi i alla lägen tillämpade dubbelbeskattningsavtal av den nya modellen skulle det således betyda att man genom skatteplanering aldrig kan sänka den totala skatten, något som i förlängningen gör att all skatteplanering blir överflödig och verkningslös.

Med ovanstående som bakgrund kommer jag därför politiskt att arbeta för att vi i Sverige snarast skrotar alla dubbelbeskattningsavtal av den gamla modellen, för att i stället ersätta dessa med avtal av den nya modellen.

En annan vinst är att länderna, om vi tillämpar den nya modellen av dubbelbeskattningsavtal, slipper att konkurrera med varandra vad gäller bolagsskattens storlek. Med den nya modellen av avtal blir skatten i alla lägen den högre av de länder som är inblandade, allt till skattebetalarnas gagn och favör.

Jag upprepar därför ännu en gång vad jag tidigare sagt, låt oss i Sverige ta täten och bli föregångsland i EU till att börja med, för hur dubbelnbeskattningsavtal ska vara utformade. Låt oss bli drivande i den internationella debatten, och för världen förklara varför det inte genom konstgjorda och onaturliga strukturer ska vara omöjligt att sänka sin skatt.

Dubbelbeskattningsavtalen kom initialt till för att företag inte skulle behöva betala skatt på samma inkomst flera gånger, men som de tillämpas i dag medför de snarare till att beskattning kan undvikas helt och hållet, och just denna avart gör att de är skadliga för alla världens nationer. De enda vinnarna på dess överlevnad är de banker och rådgivare som aktivt arbetar med skatteplanering för sina kunder, förlorarna är merparten av världens befolkning.