Kategori: Om Livet , kärleken och döden

Berättelse från en läsare

Av Gunnel Hedman, 23 augusti 2009 kl 07:55, 6 kommentarer

Häromdagen fick jag ett tänkvärt mail från en sjuksköterskekollega i anslutning till mitt blogginlägg-"Vilken effekt har du". Jag väljer att dela det även med er läsare. Berättelsen om Kalle.

Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid
på gott humör och har alltid något positivt att säga.
När någon frågade honom hur han mådde svarade han:
"Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar".

Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.
Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: ’Hur lyckas du?’

Kalle svarade: ’Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.’

Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.

Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet.

’Säkert, men det är inte fullt så enkelt’, protesterade jag.
’Det är det’, svarade Kalle. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen.

Du väljer hur folk skall påverka ditt humör.
Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.

Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.

Jag funderade över vad Kalle hade sagt. Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.

Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen.

Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: ’Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?’

Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.

’Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter’, svarade Kalle. ’Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva’.

’Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?’ frågade jag

Kalle fortsatte: ’Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: ’Han är döende’. Jag visste att jag måste göra något.

Vad gjorde du då?’, frågade jag.

Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig’, sa Kalle.

Hon frågade om jag var allergisk mot något.

Ja’, svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar.

Jag tog ett djupt andetag och ropade: "Tyngdkraften".

Genom deras skratt sa jag till dem: ’Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död’.

Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.

Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.

Inställningen är, trots allt, allt.

Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga’. Matteus 6:34

Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.

Nu har du två valmöjligheter:

1. Radera detta

2. Vidarebefordra det till människor som du bryr dig om.

Jag hoppas att du väljer alternativ 2. Det gjorde jag.

Subject: När det känns för j-ligt, tänk så här…..

Jag är tacksam…… för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna.

….för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.

… för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.

….för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet.

… för att gräsmattan behöver klippas , fönster tvättas och hängrännor som måste rensas, jag har ett eget hem.

…för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen.

… för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fri yttranderätt.

… för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil.

… för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.

… för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra.

… för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig

… för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen – jag har kunnat arbeta hårt.

… för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.

… och sist men inte minst för att jag får många mail, för det betyder att någon tänker på mig.

Ett nalta eljest fönstertittarminne

Av Gunnel Hedman, 22 augusti 2009 kl 21:40, Bli först att kommentera

Året är 1980. Scenen utspelas på Historiegränd i stadsdelen Ålidhem, Umeå. Vid det nästan nya lilla furuköksbordet i vår tvåochenhalva sitter jag 20 år gammal, nygift, nyförlöst och pumpar ur bröstmjölk i en liten plastkopp. Denna tidiga aprilmorgonsnatt hörs ljudet av den ljusblå elektriska bröstpumpen monotont och dovt surrande. Det är plågsamt men nödvändigt.

Gryningsljuset börjar försiktikt smyga in mellan de tegelfärgade huskropparna. Jag kan konstatera att det är mörkt i alla fönster där jag sitter på min stol vid köksfönstet. Mina späda vita axlar kontrasterar mot de ömma blårutiga mjölkspända brösten och jag använder ännu den elastiska brynja som jag fick på BB för att hålla fetvadden på plats. Mjölkstockningen är ständigt bara minuter bort.

Min ljuvlige lille mjölkdoftande son har redan ätit sig mätt, rapat, fått en torr blöja och jag har lagt honom hos den unge fadern under det sköna täcket och återvänt till köksbordet för den något mer oromantiska hanteringen av den stora elektriska bröstpumpen. Det är nödvändigt att tömma det andra oätna bröstet på mjölk innan det spricker. Mjölken ska komma någon annan liten bäbis från prematuravdelningen tillgodo.

En rörelse i ögonvrån fångar mitt intresse och jag lyfter blicken och tittar ut, snett ned mot huskroppen som står i vinkel mot vår. Ett ljus har tänts och där – i ett likadant köksfönster, vid ett likadant furubord, med en likadan pump, sitter en annan ung kvinna och pumpar mjölk ur sina stinna bröst i denna tidiga timma.

För en sekund möts våra blickar, först häpet generat, men sedan ett litet leende en nick i det samförstånd som bara kan upplevas i en situation som denna. Livet pågår ständigt runt omkring oss överallt. Människor föds, lever och dör. Vi har alla kommit till på samma sätt. En cykel som ständigt är i rullning.

Vi har alla liknande mänskliga vedermödor på agendan, och vi är inte så unika som vi ibland kan tro. Vi är alla människor på samma jord och som gör vårt allra bästa i det svåra och underbara som kallas för Livet.

Rosenrötter

Av Gunnel Hedman, 21 augusti 2009 kl 20:00, Bli först att kommentera

Idag gav min kära vän och kollega Annica mig en tablett Rosenrot. Hon tyckte att jag behövde få en extra skjuts med energi och kraft. Lätt skeptisk svalde jag till sist lydigt den oansenliga lilla bruna tabletten.

Inbillning eller ej, men fram på eftermiddagen började jag känna mig ovanligt livfull och pigg….. Så till den milda grad att R såg lätt oroad ut efter välkomstkramen, och spanade diskret efter nödutgångarna. Jag tror att han skulle behöva få ett piller eller två för att komma i fas.

Nu powernapar han i soffans djup innan han ska ut och fredagsmysa med den nya styrpulpeten som skall monteras i silverbåten. Få se hur länge effekten sitter i

Att somna på sin post

Av Gunnel Hedman, 18 augusti 2009 kl 07:20, Bli först att kommentera

Nu börjar det att kännas tungt på morgnarna. Ögonlocken är gjorda av bly. Håller på att göra i ordning brev som ska skickas till Cypern idag. Nr 3 fyller snart 22 år. DET är omöjligt att förstå. Är det på riktigt så som gammfolk brukar säja – att livet rusar fortare och fortare för varje år? Snart är det slut på denna sommar. Bäst att ta vara på dagen …..

Vilken effekt har du?

Av Gunnel Hedman, 17 augusti 2009 kl 20:35, 3 kommentarer

Ju mer jag lär mig om demensvård, desto mer förstår jag hur lite jag vet. En sak står dock allt tydligare fram för mig som vårdare – jag måste förstå och ta ansvar för den effekt jag har.

Tro inte för en sekund att du kan gå till jobbet utan att smitta din omgivning med din känsla. En demenssjuk person är dessutom mycket mer mottaglig för känslouttryck än vad vi friska är.

Tänk dig själv att du kommer in i ett rum, en buss, en butik eller i ett sällskap. Inom loppet av någon sekund har du "scannat" och känt av vad de olika människorna utstrålar. Du kan nästan genast avgöra hur det känns i rummet: Välkomnande, fientligt, stressigt, lättsamt eller tungt?

Någon lyser rött – stopp. Det står skrivet: Nej! Vill inte! Stängt! Någon lyser grönt – signalerar Hej! Javisst! eller Öppet. Någon är svagt lysande – Trött, ointresserad, utmattad, svag eller sjuk.

Man ser olika nyanser av undflyende nedslagna blickar, ignorerande, uttråkande, skeptiska, hånfulla, varma, häpna, tillåtande, glittrande glada, med eller utan glimt. Blixtsnabbt registrerar vi hur vårt inträde i rummet tas emot.

Tänk dig att som demenssjuk komma in i ett dagrum, där andra demenssjuka med olika känslouttryck såsom ångest, förvirring, och ibland aggressivitet, vilset strosar omkring, och dessutom en stressad och kanske högröstad personal som även bär med sig sina privata känslostämningar för dagen.

Det krävs inget geni för att förstå att detta smittar snabbare än blixten. Stafettpinnen är ögonblickligen överlämnad – ångest ger oro som ger ångest, som ger förvirring som ger aggressivitet….etc. Som ett brev på posten.

Någon sneglar lite menande och himlar med ögonen bakom din rygg, tystnar när du kommer in i ett rum, eller tillrättavisar dig. Direkt sätter sig känslan hos dig – av obehag. Du krymper, känner obehag eller blir ledsen. I ett stressigt rum stiger pulsen och man vill iväg eller därifrån. En trist kommentar kan man vara ledsen för i en hel dag.

Från det att du hänger av dej jackan i kapprummet på jobbet, måste du vara medveten om vad du bör förmedla för stämning idag på jobbet. Ta ett djupt andetag mellan olika möten och rum och fundera ständigt på vad "Svea eller Bertil" behöver för slags person just idag, för att kunna komma till sin rätt.

Lättsam och sprallig, eller lugn och metodisk? Moderlig och tröstande, eller konsekvent och tydlig?

Var en kameleont. Den känsla du för tillfället utstrålar, sätter sig som en smäck hos den du ska hjälpa. Jag kan inte gå in och vara mig själv rakt av, det funkar inte här, utan jag måste ständigt anpassa mig på nytt inför varje ny person jag vårdar.

Hokus pokus? Icke sa Nicke! Detta är fakta. Varför skulle demenssjuka vara sämre än oss andra på att uppfatta stämningar? Tvärtom är de ofta som känslomagneter.

Vill du göra ett proffsigt jobb och skapa lugn och harmoni där du går fram? Betänk då ständigt ditt ansiktsuttryck, ditt tonfall och ditt kroppsspråk. Vad vill du förmedla? Kraften är din. Använd dig av dig själv som ett fantastiskt verktyg.

Ditt väderkorn och din lyhörda anpassningsförmåga kan alltid utvecklas. Ja, bara om du själv vill förstås. Vill du inte, så var så säker på att det syns, hörs och känns, och får trista konsekvenser för de människor du är där för, för medarbetare, för stämningen i gruppen och för framtiden.

Ta dig då en funderare på om du är rätt man/kvinna för jobbet. Den lilla utsatta människan som du vårdar förtjänar medveten medmänsklig och motiverad personal. Hon vill ha den omtanke, öppenhet och det medskapande som vi pratar om.

Tro inte för en sekund att du snabbt kan ruscha undan morgonhjälpen, för att snabbt få sitta ifred och fika, utan att det gör avtryck i stämningen inför eftermiddagen.

Eller att ni kan svischa förbi med städmopparna efter lunch utan att det skapas en oro inför kvällen/natten. Den kommer som ett brev på posten.

Varje personal, under varje arbetspass, påverkar i varje sekund sin omgivning, och bidrar till att skapa ett lugn eller en oro. Dessutom så sitter känslan man skapat i…länge. Ett enda förfluget glatt "hejdå vi ses på måndag" personal emellan, kan vara tillräckligt för att tre små tanter plötsligt börjar packa, ska ta bussen hem eller söka efter mamma.

Jag säjer inte att man kan komma tillrätta med all oro, all vandring, plockighet eller aggressivitet, men man kan komma mycket långt. Det är min fasta övertygelse. Jobba med att skräddarsy ditt förhållningssätt, bli medveten och ödmjuk. Se över dygnets alla timmar. Säj inte att du redan gör allt, eller kan allt och att inget hjälper. Man kan, och måste alltid prova nya vägar. Vi får inte ge upp.

Se individen och fundera: Hur kan vi tillsammans påverka situationen för den här personen? Du har stor betydelse! Sätt dig ned med din arbetsgrupp och reflektera. Hur gör vi hos oss? Tänk så mycket Sobril och Heminevrin vi skulle kunna skrota, och vilken vinst det skulle bli för såväl livskvalitet som samhällsekonomi.

Drivkraft

Av Gunnel Hedman, 17 augusti 2009 kl 19:55, 2 kommentarer

Jag brukar fundera på vad det är för drivkrafter i oss människor som får oss att mobba, frysa ut, ignorera, förminska och härska. Varför är Jantelagen så stark? Varför missunnar vi varandra framgång i så hög utsträckning? Varför kan vi ibland uppleva en bisarr njutning i att vara taskiga, säja elaka eller spydiga saker. Redan som små barn börjar vi. Visst är vi kvinnor värre än männen i detta?

Tyvärr är jag smärtsamt medveten om att jag som barn någon gång deltog i utfrysning av andra barn. Mitt samvete påminner mig ibland – än i denna dag, och jag önskar att jag kunde ha det ogjort.

Är det så outhärdligt att se någon vara glad, lycklig eller till och med stolt? Väcker det egna känslor av frustration och misslyckande eller sorg? Jag tycker att det härligaste som finns är att få dela glädje med någon. Att få sig ett gott skratt, ett värmande ord eller ögonkast är så mycket värt. Livet är väl nog tufft som det är ändå – utan att vi försöker sätta oss på varandra. Vad är det som triggar igång denna destruktivitet?

Ibland när jag läser mina medbloggares vitt skilda inlägg om livets små eller stora sorg och glädjeämnen fylls jag av glädje, häpnad, av sorg, respekt och någon gång av indignation. Även om de ibland kan ha åsikter som totalt skiljer sig från mina egna så är det bara att respektera. Alla har rätt till sin tro.

Ibland drar jag på munnen eller suckar igenkännande. Någon enstaka gång kan jag bli upprörd eller trött. Ofta "tankar" jag mentalt av det som någon annan skriver. Varje dag när jag läser blir jag allt mer på det klara med hur många varianter av öden och vägval det finns. Vi är verkligen så små vi människor.

Ibland slutar jag att läsa någon speciell blogg som inte tillför mig något. Jag har ju det fria valet att välja de som tillför mig mest och som finns bara en knapptryckning bort. Ibland ser jag till min häpnad – hos mig eller hos andra – hur det finns återkommande! besökare som enbart verkar drivas av primitiva behov att hitta något att slå ned på. Jag kan förundras över varför man fortsätter att läsa om man nu tycker att det är så uselt, istället för att hitta annat att läsa som tillför något.

Det är så mycket lättare att dra ned någon som står på en stol, än för den som står på stolen att dra upp någon från golvet. Jag ska strax lägga in en repris på mitt inlägg om vilken makt vi har att kunna påverka varandras vardag genom den attityd, det ansiktsuttryck eller språk vi väljer.

Till dig som känner blodet brusa svart när du läser detta – ett boktips: Kai Pollacks – Att välja glädje.

Du kommer att må mycket bättre

Skilda världar

Av Gunnel Hedman, 15 augusti 2009 kl 10:09, 2 kommentarer

Ett samtal på fikarasten häromdagen om föräldrar och morföräldrar – främst relationen till våra mödrar och mormödrar väckte lite tankar och minnen från förr.

Vi avhandlade allt från "moderna" mormödrar i arbetslivet och med ett eget liv fyllt av aktiviteter och åtaganden, mormödrar som samlar de sina runt sig genom att sätta sig ned och prata, som fokuserade mer på relation än på att "hjälpa till", och sådana som kavlar upp ärmarna och kommunicerar genom arbete. Tänk så olika det kan vara, hur man har det och hur man gör det.

Som ung mamma hade vi svärmor 20 mil åt ena hållet och barnens mormor 20 mil åt det andra hållet. Optimalt tyckte jag, alldeles lagom långt bort och lagom ofta att träffas. Min svärmor kom ett par gg per år, packade upp små stickade barnkläder och kluriga pysselsaker till barnen, satte sig ned och var "gäst" vilket jag tyckte var oerhört skönt. Tittade på barnen, skrattade och pratade med dem. Ingen genomgång av skåp , städinsatser eller sådant som jag då skulle ha upplevt jobbigt och kränkande. Ibland drog hon dock igång stora äppelmostillverkningen. Hon stannade ett par dagar.

Min egen mor kom ungefär lika ofta, tog på förklädet och satte igång, planterade om blommor eller städade skåp – oavsett hur fint jag tycktes ha förberett. Med sig hade hon alltid sådant som hon bakat eller gjort och hon stannade ett par dagar. Hon ville hjälpa, har alltid velat hjälpa och kommer forsatt att vilja hjälpa till sista andetaget. Hennes sätt att visa kärlek.

Detta ingick inte då i min livsplan. Jag ville hellre höra: Det här fixar ju du galant. Allt skulle redan vara klart och förberett när hon kom. Jag ville se henne som gäst hos oss, sittande vid köksbordet småpratandes med barnen. Jag ville att vi två skulle prata om livet. Hon ville hjälpa mig, avlasta mig och göra en insats. Hon gjorde den strålande, färdig och alltid från hjärtat. Det var hennes sätt att visa kärlek. Tänk vad klurigt det kan vara med "kommunikation"

När vi kom till Vindelgransele, ett par gånger per år, först med husvagn och senare när vi bodde i vår egen stuga, längtade barnen efter hennes morgonceremoni. Så fort hon hörde ljudet av vakna barn kunde man höra henne komma och viskande hämta småbarnen. I hennes stora varma kök dukades silverthe och skorpor fram….tidigt medan vi fick sova en stund.

Då kom "servisen" fram. En låda full med små burkar, kannor, delar från min gamla dockservis, kapsyler, små fat och så vatten. På bordet bredde hon ut lager av gamla frottehanddukar så fick de sitta där och "hälla", dricka, doppa ,diska och "pönt" hur mycket de ville inom ramen för en vattenskvätt. Sådant minns dom, och "mormors skorpor" är än idag en symbol för kärlek.

På hövinden hade hon gjort en "affär" som byggts upp av ihoptejpade mjölkförpackningar som byggstenar. Alla möjliga tomma förpackningar prydde affärsdisken och där har kusinerna lekt många timmar.

Min egen barndoms mormor minns jag inte mycket av, mer än känslan att det var roligt att åka till morfars. Vi två kände aldrig varandra, vi var så många och jag förstår att det inte kunde vara på annat sätt. Men en gång skulle jag i allafall sova över där ensam, i det gröna rummet med snedtak. Jag minns hemlängtan som gastkramade mig den natten och hur jag försökte gråta så tyst som möjligt så inte de skulle höra hur besvärlig jag var. Man skulle inte gråta utan vara en duktig flicka.

På morgonen skulle vi dricka te vid köksbordet. Den stora svartvita koppen med zigzagmönster var fylld till brädden med mörkt starkt te, och jag hade nog aldrig smakat te före den gången. Det var beskt och jag vågade inget säja men minns hur oändligt drygt det var att få i sig allt detta. Mormor satt vid min högra sida i en grön crimpleneklänning med sitt gråsprängda hår uppsatt i den lite rufsiga hårknut som jag minns. Hon doftade mormor.

På väggen satt en mörkblå oval pappask som innehöll ihoprullade mannakorn (bibelord). De såg ut som cigaretter och ibland när ingen såg brukade jag låtsasröka med dem. Men vi tog alltid varsitt mannakorn och läste inför den kommande dagen. På andra sidan bordet satt morfar och plirade bakom sina tjocka glasögon. Ibland sjöng han :Åh Maria jag vill hem till dig. Ibland lekte han sjöapa och jagade mig runt golvet till jag skrek av förtjusning.

Idag kan jag undra ibland vem mormor var, vad hon tänkte och hur hennes livsval påverkade hennes liv, min mammas liv och i förlängningen även mitt och mina barns liv. Vi formas ju av varandra, av tidigare generationers sätt att tänka, kommunicera och agera.

Nu står man inför att själv bli mormor och jag funderar lite på den rollen. Förutom att jag säkert kommer att älska den lilla krabaten något alldeles kopiöst, så vill jag försöka bli en inkännande mormor som bidrar "lagom mycket/litet" med goda råd, närvaro och avlastning.

Dessutom önskar jag att mormorskapet ska fördjupa relationen mellan mig och min dotter. Vi kommer inte att ses så ofta men jag hoppas att våra möten kommer att vara fyllda med kvalitet. Jag vill lära mig att lyssna bättre och att ge av mig själv, av min tid och av min kärlek.

Såhär i webkamerornas tidevarv kanske man kan få sej en virtuell godnattkram och följa utvecklingen:) Det hoppas jag i allafall.

Låt spriten flöda….

Av Gunnel Hedman, 31 juli 2009 kl 07:23, 2 kommentarer

Ja handspriten alltså. Så talar en gammal sjuksköterska. Obs INTE en gammal sjuk sköterska, för det är någonting helt annat det.

Jag brukar verkligen inte reta upp mig på särskrivning och andra grammatiska små snedsteg. (Det är min present till mig själv apropå adrenalinpåslag och förkortad livslängd) Men det kan faktiskt bli ganska lustiga resultat av särskrivningen. Min syster S brukar kalla mig för en ljus hårig sjuk syster ibland:) Det blir lite annat än en ljushårig sjuksyster.

Istället bli jag bara så himla glad att folk faktiskt vågar skriva över huvud taget. Om jag själv ständigt skulle granska mina bloggar med luppen i jakt på eventuella fel, så skulle både självförtroendet och lusten svikta. Troligen skulle jag sluta skriva. Jag skriver fort frimodigt och direkt ur hjärtat utan att stanna upp förrän inlägget är klart. Det brukar ta max några minuter.Tanken flödar.

Take it or leave it, eller som vi säjer hemma: Whort hä var!

Sedan kan jag väl rent hypotetiskt önska att jag vips skulle få tillägna mig en uppdatering av alla skrivregler och sådant, men jag är lite för gammal för att börja traggla sådant. Lust går definitivt före prestige i detta fall.

Och skulle det bli blodigt allvar får man väl använda rättstavningsprogram och syster S, som är en fena på svenska och gärna korrekturläser.

Nu åter till spriten. Lilla Mor Marianne hade igår varit till farbror doktorn för blodryckskontroll. Han hade hostat henne i ansiktet flera gånger, riktigt sådan där smitt-hosta.

Hon var besviken, och då jag vet hur sjuk hon varit i lunginflammation ett par gånger senaste åren så förstår jag vad hon menar. Att inte en förkyld doktor på inlandets gamlingtäta sjukstugor har vett att hosta i näsduken, armvecket, eller upplysa patienten om att det bara handlar om rethosta det tyckte hon var kymigt.

Att hålla sig frisk, på benen och akta sig för de värsta smitthärdarna blir oerhört viktigt för henne. Hon hade köpt handsprit på Apoteket vilket jag applåderade och gav henne en liten lektion i hur man använder den för bästa effekt. Vet du hur man gör? Varsågod här kommer en påminnelse även till dig som läser detta :

http://mediabyran.kib.ki.se/projects/hygienkurs/documents/hygienutb_hygienrutiner.pdf

Personligt…….jag säjer varken A eller B

Av Gunnel Hedman, 29 juli 2009 kl 16:30, 4 kommentarer

På 70-talet upptäckte ett par amerikanska forskare att en viss typ av personligheter oftare får hjärtinfarkt än andra. Den som är i riskzonen är ofta en s.k typ A-människa. De kännetecknas av höga ambitioner, tävlingsinriktan och höga krav på prestation.

Typ A-personer går ofta på högvarv, är otåliga och tidspressade – man gör allt i högt tempo – går fort, äter fort, pratar fort och har inte tålamod att vänta sin tur. Andra drag som är typiska är att de är lättirriterade och har nära till aggressivitet. De ser sig som "doers", får saker och ting gjorda, och tror ofta att de är oumbärliga.

Forskning visade då att sådana människor löper dubbelt så stor risk att insjukna i hjärtinfarkt även om man räknat med andra riskfaktorer som ex högt blodtryck eller rökning. Sambandet till hjärtinfarkt är dock något mindre tydligt för kvinnor än för män.

Typ B-människorna uppvisar i stort sett det motsatta beteendet och är lugna.

Sanningen är nog att de flesta människor befinner sig någonstans mellan ytterligheterna. Stresskolor kan träna folk att "byta tänk". man får i läxa att ställa sig i den längsta kön, att inte avbryta, eller att fokusera på annat i provocerande situationer ex vid rödljus.

Vi brukar prata om detta hemma då vi egentligen skulle kunna kalla oss för "Stora A" och "Lilla A" och jag försöker motivera R när han når nya adrenalinrekord av "fruntimmer i trafiken", rödljus, eller nästan värst av allt – av cyklister som cyklar på övergångsställena, och påminna om att han förkortar sitt liv en stund för varje gång han retar upp sig.

Jag vill förlänga hållbarheten hos min man, försöka motivera honom att fästa blicken på en blå himmel istället för ett rött ljus Inse att det inte hjälper att reta upp sig. Man kan träna sig i att fokusera på annat när stresshormonerna kokar över….Det bästa sättet att påverka någon annan är väl att föregå med gott exempel.

Faktiskt har jag lyckats sänka min egen stressnivå i kö och trafiksituationer, just genom att fästa blicken/tanken på något positivt, när jag känner att det börjar hetta bakom pannbenet. En fågel, en medtrafikant,solen, eller en bra låt i bilradion.Det känns skönt!

Känsla av KASAM, copingstrategier och en massa andra intressanta faktorer avgör hur vi påverkas av stress,sorg och motgångar. Antonovsky intresserade sig för hur en del människor, de s.k Maskrosbarnen, och överlevande från förintelsen tog sig igenom livet utan att knäckas trots hemska upplevelser i bagaget. Vad är det som gör att somliga klarar sig och att andra faller igenom på livets hårda stråt? Intressant att läsa om.

Man talar även om typ D personligheter där en mörk livssyn, ångest och depressivitet även kan öka risken för hjärt-kärl. Vissa forskare menar att kvinnors känslomässiga engageman och empati kan göra det svårare att hålla ohälsa, negativa intryck och stress borta.

Det handlar inte om hur man har det, utan om hur man tar det brukar man säja.

Vad tycker och tänker du om saken?

Obs att jag inte gör något anspråk på att verka vetenskaplig och påläst utan bara klurar på i all mänsklighet.

Klonad vare din man – eller återvunnen

Av Gunnel Hedman, 26 juli 2009 kl 02:20, 5 kommentarer

Man måste medge att framtidsforskningen skapar såväl nya möjligheter och skräckscenarier. Både för egen del och för andras kanske det skulle vara idé att skaffa sej några reservexemplar av sej själv och de sina att ha i byrålådan utifall att.

Själv har man ju inte riktigt lust att utgå ur sortimentet riktigt än, men man känner ändå onekligen hur organismen av ålder och slitage börjar svikta en aning och hur krämporna börjar försiktigt ge sej tillkänna. Så hux flux kanske man trillar av pinn. Jag går mot döden vart jag går…..så sant så sant.

Kanske R till julklapp skulle få ett presentkort som utlovar ett exemplar av mej – en naturtroget uppstoppad sambo att flytta runt i huset ifall det känns för ensamt den dag jag är borta.

Som en sentimental installation kunde jag stå där, full av träull ,med blänkande porslinsögon, en halväten kexchoklad i näven och mungiporna lätt tillbakadragna som för att just ta ett bett.

Just sådan han minns han mig nog: Med pms-mjukisbyxorna på och såväl håret som fleecetröjan på trekvart. Inget tillrättalagt hollywoodstuk, här inte, utan mer som en naturtrogen dammsamlande relik.

Nja vid närmare eftertanke skulle jag nog själv inte uppskatta att se hans stela silhuett torna upp sig bredvid sängen i nattmörkret. Vi föredrar nog båda att minnas varandra genom tidens vaselinsuddiga lins – lätt förskönade den dag vi är borta. Och som alla konstverk så är det ju bara originalet som är riktigt värdefullt.

Att dagen kommer när man går ur tiden är dock odiskutabelt. Jag vill ju gärna tro att själen går till en skönare boning och känner mej förnöjd över detta, men gammkroppen då? Allt kött är ju hö säjs det och jag vill för allt i världen inte bli till besvär och kosta mina barn en massa pengar den dag jag väl är borta.

Jag har för varje år blivit alltmer miljömedveten och försöker värna om vår natur, sopsortera och handla miljömedvetet, men jag vet oxå att jag själv är en vandrande miljökatastrof och att mina amalgamstinna käkar skulle kunna knäcka vilket torskbestånd som helst.

Sedan torde man vara rätt proppad med konserveringsmedel så det är inte säkert att man alls förmultnar.

Fantasin flödar: Kanske man skulle ta och bli några kilo prima pellets att elda i brasan med? Eller en säck gödsel för blommorna? Tanken att få bidra till ett framtida spirande liv tilltalar mig starkt. De senaste rönen om att frystorkas eller lösas upp till några liter simmig vätska tilltalar mej inte alls. Nej!

Mina barn vet att jag vill brännas och sedan ska dom strö mej i den brusande älven på den där speciella platsen som bara dom vet, en fin sommardag och alla fyra ska vara där och dom har order att vara goda vänner i allafall just då.

Jag vill absolut inte veta av några intriger, utfrysningstendenser, gliringar, arvstvister den dagen, och jag vill absolut inte strös ner genom ett borrhål i isen! Sommar ska det vara, annars ska jag spöka för dom. Och dom ska minnas mej som i mina bästa stunder och le och vara glada för varandra och den tid vi fick.

Du kanske tycker jag är hemsk som skämtar så makabert om döden, men jag föredrar faktiskt att veta både hur jag själv men även de mina vill ha det vid livets slut.

Döden är ju det enda vi vet alldeles säkert kommer en dag för oss alla, fattiga eller rika. Fram tills dess kommer jag att leva och njuta av livet tillsammans med mina kära. Until the end.

Kategori: Om Livet , kärleken och döden

Berättelse från en läsare

Ett nalta eljest fönstertittarminne

Rosenrötter

Att somna på sin post

Vilken effekt har du?

Drivkraft

Skilda världar

Låt spriten flöda….

Personligt…….jag säjer varken A eller B

Klonad vare din man – eller återvunnen

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Kategorier

Kategorier

Arkiv

Nytt från vk.se