.JPG)
Av alla ställen jag vill skriva om, är förstås mammas mage det optimala stället i dessa ”compakt livingtider”, Allt du behöver finns på liten yta. Någon försörjer dig. Ine i värmen är varmt och skönt.
Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage. Häromdagen blev jag påmind om det igen. Sandra vad fin du är med din lilla kula och det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är ”på det viset”.
De ställen där man som barn lekt, i hemmet, närområdet, kvarteret, byn, stadsdelen, ställen där man känner igen sej, kan varje sten , tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt lyckats hitta nya ”ställen” efter barndomstiden, men ändå alltid trivts och funnit mej väl tillrätta på den plats där jag bott.
Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå att inga ”ställen” kan toppa dessa som i geografin begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska) Flakaberget (bara halva), Domeijs, skolan på holmen och kapellet.
Så långt som till Sörsidan av Vindelälven, skulle jag inte drista mej att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas runt på egen hand. Det mesta skedde alltså inom en radie på ca 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis, pappa eller något av storasyskonen blev man djärvare.
Från älven sett, drogs min gräns vid Flakabäreörn, därefter en linje snett över mot kapellet,. Uppströms var det Björkfallet, Lappvallhea och Selins strand. Med pappa eller farfar i båten växte modet och man följde trygg med dit det bar iväg. Då kände man till varje, sten, råk, glänta, agga, öger och skrymsle.
Regnbågen slutade vid Middagsberget. Där fanns guld på riktigt precis som i sagan. Ja vi fick både se och känna på guldklimpen som fröken visade. Den hade hittas där.
Man lekte, i lador, på hövinn, i hässjehopar. Kojor, indianer, klubbar och tältande. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket ”Tant Åska” längst upp i hägna, var en plats som många lekar utgick ifrån.
Idag känner jag tyvärr knappt igen mina ställen. Sly, skog, och avverkning har ändrat landskapsbilden. Lite vemodigt, men samtidigt kanske det är livets gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan som dessa platser skapade en gång, finns kvar inuti, att jag tar med dom vart jag går. Home is where my heart is.
Kära mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ”hemma” i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ”mjukkakor” fortlever i min generation och i nästa. Sandra vill att vi bakar dom tillsammans när vi ses.
Jag vet inte om mina barn har ”ställen” i samma utsträckning. Det ska jag fråga dem om när vi träffas nästa gång. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn, minnen och ställen inom sej.
Även om guldkornen är små, så har de ansenlig tyngd, och kan väga upp skrymmande och dåliga skräp som man bär med sej i sin ryggsäck. Jag ska ge ett råd. Gör som jag: Städa och sortera i din ryggsäck, så blir den lättare att bära.
Mest av allt så hoppas jag att barnen – genom allt – ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, och även om huset är ett annat så är kärleken och Mammahjärtat detsamma.
.jpg)
Senaste kommentarerna