Jag skulle vilja säga att jag mår, oförskämt bra, men det skriver jag inte, utan jag tänker att jag är värd att göra det 😀

Nere på operationssalen, eller rummet innan, där parkerades jag en stund och killen som mötte upp därnere, skulle vara bussig och skruva på radion, så där låg jag och lyssnade på Terry Jacks, seasons in the sun, kändes lite makabert, ingen riktig go man go, låt, som kändes peppande 😀

5 andra killar preparerade mig inför the big thing, på med fulmössan, strumpor, flytt över till bordet som såg ut som Jesus korset, och lika smalt. Man utför operation i stående läge, jag antar att det är därför dom ska komma åt bättre, det dom letar efter.

Människan är ju otrolig på att repa sig, med tanke på vad man faktiskt gått igenom. Inte bara 1 operation, utan egentligen 2, dom konverterade min första operation till en annan. Man var nersövd x antal timmar, mådde pyton då jag vaknade, svettades så dom stod och torkade mig med handdukar, och sedan kom illamåendet, men dom har ju mediciner mot det också, så det gav med sig.

Hela onsdagen, försvann bara ut i ingenting. Jag var tillbaka klockan 17.30 och då fortsatte man försöka sova, och hitta ett bra läge. Men att komma till ro, då man ligger 4 personer i samma rum, alla med olika åkommor, är inte så lätt.

Det smäller i dörrar då sköterskorna kommer, lampor tänds, det viskas i mörkret, någon pratar i sömn och någon annan ligger och snarkar. Ingen klocka hade jag utan försökte gissa mig till tiden, jamen nu är det väl snart morgon, tänkte jag, då säger en sköterska till kvinnan bredvid mig, nu får du nog lägga dig, klockan är halv ett på natten…snacka om felbedömning.

Men det var ett gäng rara tanter jag hade på rummet, dom vinkade oroligt ett hej då, då jag åkte ner och önskade lycka till, och dom var ännu gladare då jag kom tillbaka, nämen nu kommer hon, välkommen, vi har varit som fundersam vart du tog vägen.

Jag träffade inte på någon annan som gjorde samma operation som jag, utan det var andra skador, ny höftkula, bäckenbens fraktur och sånt. Dom har stängt en avdelning, och därför görs det idag, inte lika många operationer som för ett halvår sedan. Synd, för det behövs nog, och att göra indragningar då det gäller sjukvård, och tro att det ska bli bättre, är ju så feltänkt som det bara kan bli, och varför tror man ens att någon vill börja med detta yrke, med såna framtidsutsikter.

Nå, dom som jobbade där var då trevliga, hela högen, omtänksamma och arbetsvilliga. På fredagen fick jag veta att jag nog skulle få åka hem, tidigast på lördag, eventuellt på söndag, detta på grund av att dom som gör denna konvertering, oftast har mycket ondare och behöver mer smärtstillande. Jag såg förmodligen ut som Eloise, där jag låg:

Men så kom då ronden, och dom sa att jag tillhörde den lyckosamma gruppen som verkade tåla pepparn, och jag kunde få åka hem efter att ha visat att jag fixade att dricka soppan. Vilket jag gjorde utan konstigheter, så jag tackade för mig, gick med långsamma steg ner till bilen, knäppte upp knappen och drog ner gylfen innan jag skuttade in i bilen och drog hem till Umeå.

Visst fasen känns det, men då jag gick i säng igår, kunde jag inte ligga på sidan, fast efter ett par timmar, så klarade jag av det, och har haft en hygglig natt. Tvättade håret i morse, i vanligt schampo 😀 men det tog på krafterna, så det blev soffan, på med fläkten, och en kopp med välling till det. Tänker nog gå ut på en kortare promenad, men det får bli i väldigt lugn takt, och utan hund. Eller så hakar jag på Nicco och Winstone, då dom ska gå, en bit kan jag ju följa med. Kanske man till och med får sitta ute en stund idag, om solen fortsätter värma. Så visst är kroppen förunderlig och hur den kan komma igen så fort, jag tycker det är otroligt, och jag väntar med spänning på hur man kommer att känna imorgon…Hoppas på en bra lördag, för er alla!

Avrundar med ett tips på vad man kan göra om man har för lite att göra, som Theresé skickade igår, cool, skulle jag vilja säga, men är osäker på att vi skulle kunna få till nåt sånt där: