Etikett: Niccolina

Lära genom att göra

Har tänkt många gånger på det här med yrken, vad du gjort för val och vad du vill jobba med. Hur många det faktiskt är, som inte, uträttar/utför, det dom ska göra. Det är fuskbyggen, feldiagnoser, slarv, och ”man tar det man har” stuket.

Varför har man ingen yrkesheder och vill göra ett bra jobb? Jag ska genast säga, att visst finns det dom som har det också, kan till och med och förhoppningsvis vara den större delen av alla arbetande, det är ju tyvärr dom som inte gör det på rätt sätt, som man får höra om, och det kan ju dra ner en massa andra.

Man läser i tidningen om dom som sitter och tentar, blivande läkare etc., och som åker dit för att dom fuskar. Jamen hallå, hur kan man göra sin utbildning och gå vidare genom fusk, att man ens törs, för som läkare, hjärnkirurg, hjärtspecialist, you name it, så lägger människor sitt liv i deras händer, då borde man rimligtvis veta vad man håller på med.

Eller en som bygger hus, tar alla pengar som dom blivande husägare har, för att det sedan ska visa sig att dom inte visste vad dom höll på med…hur kan dom???

Viktigt är det nog med såna yrkesgrupper, som berör många människor, att dom håller sig uppdaterade, och så länge dom gör det och finner intresse, så är det ju också roligt att arbeta och göra bra ifrån sig.

Känner en som fick höra att en onkolog, dom var i kontakt med, hade telefonmöte en gång i veckan, med hela världen, där dom satt och delade erfarenheter och nyheter, för att kunna lära sig mera och forska vidare…det kallar jag att vara på, och att vilja göra rätt och mera.

Vi pratade igår, om då Åke fick åka upp akut, det var blindtarmen, alla vi som var i hans närhet sa: Det är blindtarmen, du måste upp på akuten!!! Vi visste till 99.99% säkerhet, vad det handlade om. Då han kommer upp tar det flera timmar innan dom äntligen bestämmer sig för att det är, just blindtarmen och efter operationen säger dom att det var en ful rackare, nära att gå sönder…kan man inte då också, ifrågasätta deras kunskaper?

Jaja, det är som det är, och med det sagt så gratulerar jag Niccolina, som kommit in på personbilsmek på Liljaskolan, och jag hoppas att hon hittat rätt sak att satsa på och finna intressen för, måste ju i alla fall vara roligt att lära sig nåt från grunden, och bli duktig på det, jag är lite avis på dom som tycker det är intressant att läsa och lära, jag är nog mer, learning by doing 😀

Önskar er alla en toppen dag!

The ”King”, the real one…

För snart, bra precis 5 år sedan, tog Niccolina (då med namnet Jennifer) penna och papper och satte sig ner för att skriva till Kungen. Jag har för mig, att det var någon fråga om hur man skulle bära sig åt för att bli statsminister.

Detta damp sedan ner i brevlådan:

007 009 010

Jag tyckte det var fint gjort… hade inte förväntat mig att hon skulle få något överhuvudtaget, men Nicco var inte nöjd, hon ville ju ha svar. Men rädd om brevet var hon, jag fick inte ens peta på det.

Så hittade hon igen det igår då hon rotade i någon låda, och kom ner med det, nu fick jag ta på kortet… men just sepass 🙂

Sedan kan man väl tycka idag, då man läser svaret, visst, en 9-10 åring kanske tror på att Kungen öppnade brevet, gick över till sin sekreterare, Helena, och bad henne att specifikt skicka en hälsning, till just ”Jennifer”, hahaa… jaja, men vi kan väl måla upp en bild i våra huvuden över att det faktiskt var det scenariot som utspelades på slottet, för 5 år sedan 😀

Idag ska vi, dvs chefen och jag, gå upp på centrum och där möta upp en assistent, Lena, och vi ska ta en fika tillsammans. Tina har nämligen skickat med en present till chefen, en… tadaaa, kupong, ni vet, en sån där, betala för 1, fika för 2, perfekt!!! Chefen hälsar och tycker att det var snällt.

Dessförinnan ska jag dock ringa till hälsocentralen, och säga att Nicco inte blivit bättre, så vi måste få en tid för att ta det där provet som ska klargöra vad det är hon har, och sedan hoppas jag att den tiden blir efter 14. Önskar er alla en toppen onsdag!

001

Inburad på nyårsafton!

Av , , Bli först att kommentera 11

Citat från vk.se:

Umeå Ovanligt många hundar i länet rymde från sina ägare på nyårsaftonen.

Strax efter klockan två sågs tre lösspringande hundar efter väg 363 i Björksele. Polisens vakthavande befäl skriver att det är okänt om de tagit sig hem.

Vid halv tre-tiden hittades en hund i I20-skogen i Umeå och kunde hämtas av sin ägare. Slutcitat

Och den lösspringande vovven i I20-skogen var lilla Tova (liten och liten, hon är en Berner Senner och rätt så stor), så dom som tog hand om henne och lotsades henne till polisstationen, gjorde det bra, man vet ju aldrig vad en okänd hund kan göra. Nu är Tova snäll, men det kunde inte dom veta. Och ur vårat sällskap, så är hon den enda som suttit hos polisen minsann, inburad 🙂 Frisläppt blev hon ju dock, rätt så snart.

Vi började nyårsaftonen uppe hos Mats ”masken” Karlsson, som bjöd på, den hittills godaste fördrinken jag smakat, som Theresé sa, den påminde om Fox, citronkola, får jag receptet på den så kan jag varmt rekommendera den till er alla.

Han har minsann samlat på sig några pokaler under åren:

027 031 033 037

Sen vandrade vi ner till Brälla och Lena som dukat upp till förrätt, det var familjen Jonsson som stod för den:

042 044 048 051

 

Huvudrätten var helstekt oxfilé med råstekt potatis, vinsås och sallad:

055 075 094 106 125 127 128

Mycket prat om olika ämnen, det låg blåsormar på bordet, ni vet, såna där man blåser i som låter en del. Jag frågade om det var någon som visste vad dom hette, men ingen som kunde det, däremot jag, som en gång i tiden hade äran att beställa, ta emot och packa ner såna där i fiskdammspåsarna.

Blåsormar, sa Mats Jonsson, det är ju något helt annat, som man ska blåsa i (här är det nu censur för dom yngre), aha, sa jag… ska man verkligen blåsa i dom då? Ja, sa Åke… och då ska dom som veckla ut sig också… ja ni hör ju, hur det låta så där, en afton med lite alkohol på borden 🙂

Sen blev det en liten promenad ner till källaren, och där möttes vi först av Brällas lilla termossamling, mycket fina måste jag säga:

134

Och se… under trappan döljde sig Brällas lilla pokalsamling:

136

Fast ska vi vara ärliga, så är den större än så där 🙂

Och vidare ner i tvättstugan/torkrummet, där det lite påpassligt fanns en skivspelare, och kolla in vilken LP skiva som finns där:

140 147 155

Nicco var inte impad över spelrummet, det här är inte cool, sa hon, med inlevelse, hon har inte varit med om mycket, hon inte 😀

Upp igen och nu var det dags för efterrätten som Tord, Camilla och Ebba hade fixat, fast dom som arbetat mest med den var nog Ebba och Sally:

158 161

Strax innan tolvslaget gick vi ut där det tändes upp i grillen och dukades fram både champagne och grillkorv, och en avskjutar ramp till raketerna bars ut… ett motorblock, det stod stadigt det:

172 181 187 194 197 199

Efter det tyckte vi att det var så trevligt så vi avslutade nyårsfirandet och gick hem, jag och Åke alltså, för det är ju som dom säger, det är när det är som trevligast, man ska gå hem och idag känns det som om det var rätt val. Theresé, Anders och Sally var inte så långt efter, Nicco var redan hemma så allt var som frid och fröjd. Och med dom bilderna och orden så önskar jag er nu alla en god fortsättning på det nya året 2014.

Följande bilder är på Niccolina ”linslus” Hällsten… hon som tycker det är kul att ta min kamera och fota, hahaa… (du var varnad att dom skulle åka ut på bloggen):

057 066 081 083 096 109

 

Man ryser in i benmärgen

Av , , Bli först att kommentera 13

Jag läser att dom kommit fram till att vissa viner innehåller gifter och det ska eventuellt vara av den anledningen man får baksmälla… haha, tror f-n det, och nu fick man belöningen för att man håller sig ifrån vin överhuvudtaget 🙂

Jag ryser ju in i benmärgen, enbart av doften, nackhåren reser sig och en lätt, dov huvudvärk, kan anas, om man känner efter ordentligt. Hm, och då kanske det inte var vinet i sig man började må pyton av, utan av innehållet, ja där ser man.

Fast det går väl bara några dagar nu så kommer någon med motsatsen, det är väl det vanligaste, och i slutändan vet du inte vem som sagt vad och vad som egentligen stämmer. Nä, då är det bättre att dricka saker rent, och nu har el doctore Maria, talat. Sprit kan ju också användas i rent förebyggande syfte… mot ormbett till exempel (ja jag luras bara, jag vet).

Tänk att det var skyltsöndag igår… hade jag totalt missat, men det gör inget, jag hade inte gått ner på stan för det, inte så länge skyltsöndagen ser ut som den gör idag… en vanlig ordinär dag, med allt som är öppet och enbart trängsel överallt, eventuellt en tomte som går runt och säger god jul och kanske någon som sjunger, nä, jag är inte impad.

Stämningen och mystiken har försvunnit, det var ju mer spännande då skyltfönstren täcktes för och dom arbetade febrilt där bakom, för att ställa i ordning och dekorera inför visningen på skyltsöndagen, och inte var det öppet heller, man fick gå runt där och kika in genom skyltfönstren och drömma sig bort. Hade man tur fick man en godispåse av tomten, med en clementin, pepparkaka och kanske en skumtome i, det var grejer det 🙂

Och tänk alla julgransplundrings fester som anordnades på företagen, för hela familjen förstås, och där visades det film, man hade fiskdamm och annat roligt, men idag är det knappast någon som har tid att hålla i nåt sånt där… det kräver ju sin man/kvinna. Svärmora fixade och ordnade såna fester på Handelsbanken, så några såna har Theresé hunnit få vara med på.

Och då jag var liten fick jag och storebror, följa med morbror Börje på Astra, där dom hade en minst lika fin fest med diverse roliga saker som skulle göras… det var tider det. Men man ska väl inte säga att det är sämre idag heller… tiderna ändras, det hjälps inte och man vänjer sig vid det nya… och när man gjort det så ändras det igen… en ständig rundgång.

Önskar er alla en fin måndag!

 

 

Vilken STOR näsa!!!

Av , , 2 kommentarer 13

Apropå gårdagens lilla blogg om Nicco, och hennes lilla påhopp på den gamla tanten, så kom jag ju osökt att tänka på barn, överhuvudtaget, som ofta nyfiket frågar, eller bara släpper ut sina tankar och funderingar, utan några förbehåll, what so ever.

Och det är ju egentligen som det ska vara, dom är naturliga, sedan är det ju upp till föräldrarna eller omgivningen att bemöta deras frågor eller det dom säger, på ett korrekt sätt, eller har jag fel?

Jag ska ta ett exempel ur vardagen, detta var också väldigt längesedan, Nicco satt i barnvagnen och vi var på väg upp på förskolan, på vägen dit kommer så en äldre dam promenerande och ja… hon hade en väldigt stor, näsa, jag har inte sett nåt liknande och inte Nicco heller, som direkt säger: Mamma, kolla vilken näsa!!!

Mm, vad säger man då, en sån gång? Jag fick ju en väldig lust att bara hyssja henne och säga nåt i stil med: Nämen så där säger man ju inte! Fast hur fel blir inte det. Och jag är så innerligt less på människor som säger så där… för det ger ju inte svar på en fråga, inte heller en avdramatisering på själva grejen.

Jag svarar Niccolina, och säger bara: Ja, vilken tur det är att vi alla är så olika! Och Nicco säger ingenting mer, inte jag heller, vi fortsätter ju bara att gå, jag är inte heller så säker på att damen ifråga hörde någonting överhuvudtaget, och det lär jag inte få veta heller.

Men tanken jag har, är ju att om man gör en stor grej av det, så blir det bara mer spännande, precis som när barnen för första gången testar en svordom. Ja, gå i taket ni, så blir det ju hur kul som helst sedan.

Att tysta ner barnen får ju samma effekt, dom märker att dom gör något som man inte ”får” göra, och då tar dom ju till det, nästan gång dom vill ha uppmärksamhet. Sen är det väl en annan sak om man tar detta med barnet i ensamhet, vad som kanske är brukligt att säga, eller inte, men då gäller det att dom har rätt ålder inne att förstå detta också.

Kommer så väl ihåg en gång då vi skulle äta ute, det var min lillebror Lars, och mamma, pappa och jag. Lars var inte mer än 3-4 år, vi sitter på Terminalbaren, (tror jag att det hette), och in kommer en storvuxen karl, med en jättekagge till mage och naturligtvis noterar Lars detta och säger med hög stämma: TITTA, HAN HAR EN BÄBIS I MAGEN!!!

Och mamma och pappa vill bara sjunka ner genom golvet… jag med, tror jag 🙂

Fast Lars visste väl inte annat, en sån mage betydde väl att den var laddad med en baby, vad annars? Men idag vet han nog bättre, får vi hoppas 🙂

001

Önskar er alla en fin tisdag!

 

Kissa på din blöja!!!

Av , , Bli först att kommentera 15

Fråga mig inte varför vi kom in på detta ämne igår, men det gjorde vi i alla fall. Nicco gick på förskolan, och fick lära sig ett och annat bus, och uttryck. En period där, hon var väl runt 2½-3 år, så var det väldigt inne att säga: Kissa på din blöja!!!

Mm, just så…vem som myntade uttrycket är av förståeliga skäl anonym (eller så är det, därför jag inte vet vem det var och vill inte veta heller). Jag och Nicco var uppe på Mariehem och hälsade på mormor.

Vi satt ute på gården då vädret tillät det och mormor hade kaffe och annat gott med sig ut. Plötsligt kom då en äldre kvinna och gjorde oss sällskap, gissningsvis någonstans i 80 årsåldern och naturligtvis tyckte hon att Niccolina var ett sött litet barn.

Så sött så att hon pallrade sig hem och hämtade en chokladbit som hon ville bjuda Nicco på. Nu vet inte jag vad äldre människor tänker på då dom har en tendens att bjuda på sånt som dom själva lärt sig att tycka om, fyllda chokladbitar som kan innehålla både marmelad eller sprit, ingen hit för en 2-3 åring precis.

Nicco tog glatt emot chokladen, in med den i munnen så började hon rynka på näsan, spotta och fräsa, gömde sig bakom soffan där mormor satt och tog ut kletet hon hade kvar i munnen och släppte ner det på backen.

Tanten missade hela cirkusen då hon var upptagen med att titta på fåglarna och småprata med oss, men jag bevittnade det hela som utspelades sig bakom soffan, och när Nicco fått ut alltihop ur munnen och rensat halsen så blängde hon på tanten och sa: Kissa på din blöja!!!

Hahaa…ja jösses, vad säger man, mormor som suttit och även hon deltagit i uppvisningen till viss del, hörde även hon, vad Nicco sa, men som tur var, inte tanten, utan hon fick gå vidare i tron att hon gjort ett barn lycklig över en chokladbit.

004

005

Här sitter Nicco bakom Hanna Frank på moppen, en glad liten prick 🙂

Idag ska jag på möte på jobbet, men innan dess vankas det frukost och sedan en eller två promenader till med Winstone, så han klarar sig själv en stund. Önskar er alla en fin måndag!

Den dagen det inte är nåt…har vi inte sett än

Hade det inte varit för att… så att hade vi legat och sovit än. Är hemma i underbara Umeå (ja, det är underbart eftersom våra sängar står här, alla våra saker, vårt hus och allt sånt där), vi hade en lååång resa hit, kan man lugnt påstå.

Hade goda intentioner att åka från Järlåsa efter frukost, det låter väl tidigt och bra, eller hur? Men innan dess så skulle ju Åke följa med Theresé till Heby och hämta sand, och sen blev det frukost, kaffekokande, ihop plockning av schampo flaskor, handdukar och annat som låg i huset. Så innan det bar iväg hade väl klockan hunnit bli halv elva… typ.

Till saken hör nu att bussen fått nåt stort fel, den kommer aldrig upp i mer än 1500 varv vilket innebär att hastigheten legat på runt 70-75, och 80-85 i utförsbackarna… kul! Felet blev redan då vi åkte från stugan och det har spekulerats hit och dit vad den kan vara, men hittills har inget upptäckts.

Nå, vi hade bestämt oss för att stanna på IKEA i Gävle/Valbo, vilket vi gjorde och innan vi handlat där så var det lunchdags, och den intogs på SUBWAY. Hämtning av varor och rastning av hund, allt tar sin lilla tid.

Nu hade jag siktat in mig på Dollarstore i Härnösand och middag på samma område, och det funkade, med nöd och näppe. 18.30 var vi på Dollarstore, dom stängde 19, när vi kommer ut därifrån så noterar Nicco ett ännu större problem… med bussen.  Bakdörren…

Den, bakdörren alltså, viks uppåt, för lastning och lossning av bilar, luckan sitter i 3 gångjärn, och nu lutade dörren ut på ena sidan, längst upp, ena gångjärnet har gått av, *suck*. Men efter snabb överläggning kom Åke fram till att dörren inte kunde lossna i alla fall (mm, jag vet, nu snackar vi Lundmark-Hällsten här, och då kan ju egentligen ALLT hända), så vi rullade upp 100 meter och käkade på Guldoxen, eller vad fasen stället nu heter.

Min kära arbetskollega, Anneli, hade skickat sms och undrat om vi skulle passera deras lilla place under resan och om vi skulle komma förbi på ett litet besök (dom bor i urskogen uppe vid Husum), så vi bestämde så, men förstod att det skulle bli sent, och det blev det.

Efter go´fika och rundvandring i fina omgivningar, dom bor verkligen vackert, men lite avigt eller på sidan om, så hade klockan passerat tolvslaget, och med den hastigheten bussen kunde hålla så landade vi hemma strax innan halv tre, men… vi har semester, och vi har kul, alltjämt 🙂 Och hör och häpna… dörren sitter kvar, haha…det trodde ni inte va?

Idag, måste nog kylskåpet fyllas upp, det ska köras några tvättmaskiner och sånt där, som man gör i bara farten. Önskar er alla en fin tisdag!

Nu har jag beslutat en sak…

Av , , 8 kommentarer 16

 

Jag har kommit fram till ett beslut, och det känns ok faktiskt. Med tanke på hur det ser ut här och med allt som är ogjort och med en stundande dragracing säsong i antågande, så sa jag till Åke att jag tar ledigt denna säsong, från tävlandet.
Vi kan ju då få koncentrera oss på Niccos tävlande, att få bort bussen från gräsmattan, är prio ett, inget går ju annars. Niccos juniorare står ju därbak, och den kommer man inte åt eftersom bussen är inbackad.
Den ska sättas ihop, och fås igång. Buicken ska hämtas och justeras eller gås igenom, förhoppningsvis lackas. Staketet på gården kanske vi kunde få på plats. Såg faktiskt rätt så lustigt ut i förrgår, då jag kom från träningen och jag ser en man som genar rätt över tomten.
Sen noterade jag att det var brevbäraren, han hade bilen, och hade väl glömt ett brev så istället för att köra runt tog han den kortaste vägen med sina apostlahästar, och gick över tomten.
Jag sa ju ifjol, att jag egentligen skulle kunna vara utan staket, men inser ju nu att det ändå blir en begränsning, för utan staket, har man väl snart flera stycken som genar tvärs över gården. Vi människor är nog funtade och inställda på att ta kortaste vägen.
Vi har dessutom lilla Winstone, som inte är förtjust i ljudet från traktorer, undrar just vad han kommer att säga på en dragracing tävling, för där är ett traktorljud, blahablaha. Och skulle nu även jag, tävla, så skulle vi måsta fixa en släp till Camaron, kula till bussen, och en genomgång på bilen, som vill spöka, lite så där som allting annat kan spöka, hemma hos oss.
Så därför, ta jag en time out, men räkna absolut inte bort mig helt… jag finns här och en tävlingsmänniska är jag, så om grejerna är klar nästa säsong så kommer jag att stå där, i burnout gropen, redo att ge järnet, första och bästa tävling nästa år.
Nu får ni hålla tummarna för vår Niccolina istället och vi hoppas på en bra säsong för henne, där hon verkligen får känna på hur det känns då sakerna går hennes väg. Önskar er alla en fin fredag!
 

Åke ligger risigt till

Av , , 6 kommentarer 11

 

Jag tror att jag skrev detta förut men jag har av någon outgrundlig anledning, ensam vårdnad om Theresé (nu är ju hon vuxen så den vårdnaden är väl passé för längesedan) och sedan har jag ju det, om Niccolina, ensam vårdnad alltså.
För andra runt omkring oss låter detta märkligt och jag har ju förstått att då man har det så handlar det för det mesta om att ena föräldern är högst olämplig att ha som vårdnadshavare.
Men för vår del var det faktiskt efter tips från socialtjänsten, som vi skrev under papperen så det blev som det är. Jag var nyss fyllda 18 år och Åke skulle skriva under faderskapet. Vi satt däruppe på sociala och hade en liten genomgång och då blev det förklarat så att om jag stod som ensam vårdnadshavare, så skulle saker och ting bli mer lättskötta.
Då behövs bara en underskrift om det är något sånt som ska göras och vi var ju ändå överens om allt så det var så det fick bli. Och när Nicco kom, varför skulle det då vara någon skillnad, vi körde på som vi gjort.
Det enda jag vet är att ”bara” för att man har ensam vårdnad, innebär inte det att pappan inte får komma i närheten, vid en skilsmässa så har man ändå samma rättigheter som den andre föräldern, det är vad som sas, och det är då vad jag trott. Om det sedan stämmer, ska jag ha osagt.
Nå, vi är inte skilda och tänker inte genomgå något sådant heller, men jag blev så förvånad igår då jag gluttade i Hemmets journal och där var det en fråga om just detta med vårdnaden, en mamma som ville ha ensam vårdnad för pappan misskötte sig och ville inte ha med barnet att göra.
Hon fick till svar att det skulle bli jättesvårt att få det, det ska till MYCKET innan någon får bli ensam vårdnadshavare. Ojdå, tänkte jag, nu ligger Åke risigt till. Och vad ska folk runt omkring tro, egentligen, när man nämner det? Jag har ju sagt till om det på skolan, och alla där höjde på ögonbrynen tills jag förkarat att jag levt ihop med Niccos pappa i 28 år, vi är gifta och bor under samma tak.
Samma sak har det faktiskt varit då jag uträttat bankärenden för Niccos del, där har det knusslats då jag sagt att jag har rätten att skriva under, flytta eller föra över pengar, utan Åkes medgivande, sådeså.
Jaja, snart har vi eller rättare sagt jag, även förbrukat mitt vårdande om Nicco också, 3½ år kvar och sedan får hon vårda sig själv, i alla fall i den meningen att hon kan göra sina egna underskrifter.
Igår sattes den där matknappen in på pappa, och respiratorn kopplades ur, så han andas utan hjälp. Och det är ju bra, detta innebär också att han snart, kan komma att flyttas från IVA och in på någon annan avdelning. Det har bestämts att dom inte ska operera hans två övriga brott på ryggraden, dom ska läkas ihop själv, och det skulle ta upp till tre månader.
En operation skulle vara fruktansvärt krävande och det är ett stort ingrepp på en så sargad och utsatt kropp. Han har varit med om tillräckligt, på ett tag nu, och det förstår man ju när man tänker på alla skador han fick. Det var inte bara ryggen som tog smällen. Bröstbenet och alla revben var också av, så bägge lungorna var punkterade, usch…man ryser då man tänker på det, och vilket under att han fortfarande finns kvar hos oss.
Han kämpar på, och det gör vi med, och vart vi hamnar i slutändan är fortfarande oskrivet, om framtiden vet vi ingenting… på gott och ont. Önskar er alla en fin torsdag, regnar gör det, men vad gör det om hundra år.
 

Fem kors i taket!!!!

Av , , 6 kommentarer 9

 

Man kan inte tycka om alla… jag vet, det är så, och man behöver ju inte göra det heller, ingen är ju tvingad till det. Förhoppningsvis kan man också undvika att måsta vistas på samma ställen med en man tycker mindre bra om, eller hur?
Eller så kan man försöka hjälpa en annan människa som har problem att komma överens med en tredje part genom att… rita kors i taket. Eller hur det nu var, haha.
Det är så att både Niccolina och Theresé, gick en gång i tiden på miniorerna, en dag i veckan, i kyrkan, och igår, då vi satt vid middagsbordet kom en ur personalen gående. Nicco berättade då att det finns fem kors, ritade i taket i kyrkan.
Ehh, ok? Sa jag och såg lätt konfunderad ut. Jo, det var nämligen så att varje gång Theresé och Carro, inte bråkade, så ritade Birgitta (ledaren) ett kors i taket. Och dessa kors fanns kvar då Nicco började där, X antal efter Theresé slutat i kyrkan. Undrar just om dom finns kvar idag också 🙂
Då berättade jag om min farmors köksbord, det hade också en historia nedpräntad. Det började redan då min pappa var liten och med fem barn runt köksbordet så var det kanske inte alltid så lugnt och fridfullt då dom skulle äta.
Min farmor, införde då en ny grej, varje gång dom skötte sig exemplariskt och åt upp maten, så kröp hon ner på knä, kravlade sig under bordet och skrev upp datum och händelsen under bordsskivan. Detta var tydligen effektivt, om det nu berodde på att dom tyckte det var kul att se morsan krypa under bordet eller om det var roligt att få sitt namn skrivet, förtäljer inte historien.
Detta fick även Theresé uppleva, då hon var liten, men då var det inte för att hon inte skötte sig vid middagsbordet, utan farmor antecknade då hon var duktig och åt upp all mat. Idag tror jag inte att bordet lever kvar, det är några år sedan min farmor och farfar dog, och bordet har nog även det, fått vandra vidare. Synd, det var ju nästan som en större dagbok.
Önskar er alla en fin onsdag!
Maria Lundmark Hällsten