Ett nytt ledarskap för Umeå efterfrågas från flera håll och jag instämmer, Umeå förtjänar nytt ledarskap. Men vilket ledarskaps är det som behövs för att Umeå ska fortsätta utvecklas på ett företagsvänligt, mellanmänskligt och socialt tryggt sätt?

Det borde vara helt självklart att Umeås män och kvinnor av olika ursprung har samma möjlighet till makt och inflytande och det behövs en betydligt bredare representation och ett större mångfald för att Umeå ska växa tryggt och säkert.

Representation spelar roll och ger oss förebilder, förebilder som skapar engagemang hos fler Umebor. Umebor med inflytande som i sin tur berikar och utveckla Umeå som stad och ger staden en starkare tillväxtmotor.

Medvetenheten har ökat när det gäller tystnadskultur och vi vet vad fel jargong kan leda till, men mycket arbete återstår. Bland annat behöver kvinnojourerna långsiktigt stöd och elever behöver en mer tidsenlig sexualkunskap.

Under hösten 2017 synliggjorde uppropet #metoo övergrepp och förtryckande strukturer som kvinnorörelsen länge hade påtalat. De flesta branscher publicerade sina egna upprop och vittnesmålen flödade. Det har lett till en ökad kännedom. Som Centerkvinnorna är optimistiska, men mycket arbete återstår för att förändra strukturer och attityder.

Coronapandemin har synliggjort brister i samhällsstrukturer och inneburit ett stort steg bakåt för jämställdheten. Trycket på kvinnojourerna har ökat då barn och kvinnor har varit extra utsatta, isolerade med sin förövare i hemmet. Mäns våld mot kvinnor har ökat. Vabbandet har skjutit i höjden, och kvinnor har tagit ett större ansvar för hemmet. Yrkesgrupper, en majoritet kvinnodominerade, i vård och omsorg har varit på bristningsgränsen efter otaliga timmars slit för att upprätthålla välfärden. Många operationer har skjutits på framtiden och nu ska vårdpersonal som redan går på knäna beta av vårdskulden. Coronapandemin kan i mångt och mycket sägas vara en backlash för jämställdheten. Vi måste säkerställa barns och kvinnors trygghet såväl i skola och arbetsliv som i hemmet.

Kvinnojourerna utgör idag våldsutsatta kvinnors enda skyddsnät och trygghet i vardagen. När polis, rättsväsende och sociala myndigheter inte klarar av att ge dessa kvinnor skydd är kvinnojourerna de enda som finns att förlita sig på. Trots det vet vi att många kvinnojourer kämpar med finansieringen. Det är orimligt att kvinnojourer som utför ett livsviktigt arbete, och vars arbete egentligen åligger kommunen, ska behöva slåss för ekonomisk överlevnad. Vi menar att det är det offentligas skyldighet att trygga finansieringen av kvinnojourer, men att arbetet fortfarande ska bedrivas av jourerna då de besitter en unik erfarenhet och har stor kompetens.

Centerkvinnorna vill att kommuner sluter långsiktiga samverkansavtal och stödjer organisationer som arbetar våldsförebyggande och med våldsutsatta. Enligt socialtjänstlagen kan akuta insatser ges omgående, utan utredning, om behov finns. Centerkvinnorna vill att kommuner ska säkerställa skyddat boende inom ett dygn från det att anmälan inkommer eller att våldet upptäcks. Det handlar om liv och död. Vi vill att personer som lever under hot eller förföljelse, eller som har behov av skydd, enklare ska få skyddade personuppgifter.

Vi vill att varje kommun ska ha en enhet med särskild kunskap om våld i nära relation, för att kunna ge bättre stöd. Idag har knappt hälften av landets alla kommuner så kallade kvinnofridsteam. Vi vill även att anmälningsskyldigheten för orosanmälan ska omfatta oro för vuxna som far illa i en nära relation.
Ja, vi är medvetna om att socialtjänsten är hårt belastad. Men så länge samhället tillåter mäns våld mot kvinnor måste vi säkerställa att kvinnor också får det stöd och den hjälp de har rätt till.