Att Socialdemokraterna i Umeå applåderar och känner sig glad för budgeten som presenterar förstår jag till viss del men det som oroar är avsaknaden av förslag och satsningar på assistansersättninge och sjukförsäkringen, det som idag fungerar sämst! De oroar lika mycket som att Socialdemokraterna som jag tidigare sett som humanister med största precision och tydlighet sparkar på de mest behövande.

Får en känsla av att Socialdemokraterna och Magdalena Andersson är orolig för att ”svajiga väljare” ska överge dem i valet…. och de vart helt klart de röstsvagas och mest behövandes fall i utdelningen av våra gemensamma statsfinanser.

Spenderbyxorna är på, och de största summorna regnar lämpligt nog på de stora målgruppen av pensionärer och barnfamiljer genom höjda barnbidrag, underhållsstöd och tandvårdsbidrag. Bra satsningar men frågan är om det verkligen är satsningar som jämnar ut klyftorna eller kanske ger det mer till de som redan har.

Det jag saknar allra mest i årets budget är en röst för de väljargrupper som är allra mest utsatta och frågan är om Socialdemokraterna ser en satsning på en mindre grupp som inte påverkar valresultatet som onödig eller om det är deras grundvärderingarm förändrats.

För mig är tryggheten en av de allra viktigaste frågorna för framtiden. Tryggheten att det finns en socialförsäkring som fungerar, tryggheten att sjukförsäkringen täcker ett inkomstbortfall när en blir sjuk, tryggheten att en som är i behov av assistans får de timmar som krävs för ett så likvärdigt liv som möjligt, tryggheten att du som förälder till ett funktionshindrat barn får det stöd du behöver för att livet ska fungera utan att en ska gå på knäna, tryggheten att det fins en samordnad rehabilitering om du på grund av sjukdom måste hitta en ny väg till egen försörjning. En trygghet som sittande regering helt raserat!

En dålig behandling av sjuka människor måste få ett slut och vi måste få en politik med hjärtat på rätt ställe, ska det vara möjligt krävs ett nytt ledarskap!

Att få välja sitt eget boende och vem en vill ska vårda en borde vara en självklarhet. I Umeå antogs lagen om valfrihet(LOV) men under de senaste två mandatperioderna har LOVen sakta men säkert raserats.

Det är ledsamt att vi under de senaste 7åren sett en hastig nedmontering av trygga och uppskattade privat vårdboenden. Det mest ledsamma är att det är ideologin hos beslutande S politiker styr beslutet, inte utvärdering av kvalité och boendes nöjdhet.

De sista dråpslaget där S politikerna verkligen visar att de boendes egen vilja inte alla tycks spela någon roll är den konfliktfyllda uppsägningen av avtalet med Astridgården. Om det funnits en ambition av att hitta en hållbar lösning för de boende skulle det har gått att hitta lösningar.

De som nu hänt är att boende och deras anhöriga drabbas och uppskattad personal sägs upp.

Kan bara konstatera, Umeå behöver en mer medmänsklig och företagsvänlig politik och då krävs ett nytt ledarskap!