Romernas situation

I gårdagens VK kräver Linda Lundqvist och Gini Mohlin i föreningen RUNG att Umeå kommuns nyvalda kommunalpolitiker måste förhålla sig till att Romerna som kommit till Umeå har för avsikt att stanna. Ett tufft krav om förväntan så bara skulle gälla att fixa bostäder åt de Romska medborgarna som vistas i Umeå. Ytterligare en dimension är att det finns fler bostadslös i Umeå.

De nyvalda politikerna träder i tjänst 1december och bostadsbristen är mer akut än så trots att det byggs och byggs i Umea men hotellrum är knappast till gagn för romerna eller andra bostadslösa i Umeå.

Romernas situation är bekymmersam och därför ordnade Centerpartiet ett öppet möte med kommunen och föreningslivet redan i maj, syftet var att hitta en lösning där kommunen tar sitt ansvar samtidigt som man tar hjälp av föreningslivet för att lösa sånt som Socialtjänsten inte kan eller ska bidra med.

Idag har vi flera romer som nyttjar möjligheten att i 3månader fritt vistas i ett annat europeiskt land, med förhoppningen att få ett bättre liv och mat på bordet till sina barn. Vi har också de som väljer att stanna längre. Inte så konstigt då dom lever i fattigdom utan vatten, el, bostad eller tillgång till utbildning och med ett hemland vars regering vägrar ta mot EU-bidrag som skulle garantera deras barn en skolgång och där romer inte ses som likvärdiga medborgare.

Problemet är inte att det finns fattiga rumäner som tigger i Umeå problemet är att de inte har möjlighet att leva ett värdigt liv i sitt eget hemland och att vi inte vet hur vi skall hantera deras svåra situation så att det verkligen gör skillnad. En skillnad som innebär att de faktiskt har samma rättigheter som sina landsmän och andra EU-medborgare. En skillnad som gör att dessa rumäner får tillgång till utbildning och arbete, en skillnad som gör att de får en tilltro till sin egen förmåga.

Vi vet inte heller hur vi skall orka se dessa människor frysa häcken av sig utanför stans butiker så att vi i vårt överflöd skall kunna sova gott om natten utan att skämmas ögonen ur oss.

Så frågan är vad måste vi göra, vad kan vi göra, vad vill vi göra och vilka rättigheter och skyldigheter man har som EU-medborgare.

Min fasta övertygelse är att det måste ske på flera nivåer samtidigt och att politiker och tjänstemän håller sig till lagstiftningen samtidigt som det behövs en hjälpande hand från civilsamhället men det är viktigt att det finns ett utrymme att agera på ett sätt som var och en anser bäst utan att för den skull dömmas för sitt agerande eller sin passivitet.

På EU-nivå borde det ställas krav på att medlemsländerna ansvarar för alla sina medborgare oavsett etnicitet eller religion eller vad det nu är som faller utan för normen. För Centerpartiets del är jag trygg i att Fredrick Federley driver frågan i EU-parlamentet.

På kommunal nivå skall EU-medborgaren erbjudas det lagstiftningen säger att de har rätt till. De med uppehållsrätt skall behandlas som Svenska medborgare och de EU-medborgare som har Umeå som vistelsekommun får klara sig med hjälp av civilsamhället förutom i akuta situationer då Socialtjänsten är ytterst ansvarig.

Om kommunens politiker och tjänstemän agerar enligt ovan följs lagstiftningen och de följer också de uppdrag de fått av skattekollektivet.

Den humanitära hjälp som så många efterfrågar för Romernas räkning och den humanitära hjälp som så väl behövs för dessa människor ligger inte inom socialtjänstens ansvar och därför måste vi hitta alternativa lösningar. Syftet med de föreningsbidrag som det beslutats om i stor politisk enighet är att skapa en humanitär hjälp där drivkraften finns i civilsamhället hos privatpersoner, kyrkliga samfund och hos privata företag som vill göra en humanitär insatts. Dessa krafter kan ge exakt den hjälp dom vill, helt förbehållslöst och det finns ingen bortre gräns för vad dessa aktörer kan gör för att hjälpa.

Det civila samhällets och föreningslivets enorma styrka kommer verkligen att behövas.