Etikett: Marja

Det var läskigt!

Av , , Bli först att kommentera 13

Jag kollade min mejl på morgonen och i skäpposten låg nåt där rubriken löd: Du har blivit beviljad 500 000 i kredit. Jo man tackar! Nu har jag inte ansökt om nåt sånt, så jag slängde skiten.

Men så tänkte jag…alltså, det vet man ju, ingen ärver någons skulder. Det är bra, så om jag nu fick veta, att jag lider av en obotlig sjukdom, och har inte så långt kvar. Då kan jag ju alltså ta den där krediten, så köper jag 3 fina amerikanare, skriver en på Åke, en på Nicco och en på Theresé, så…klappat och klart. Dom behöver inte betala utan min skuld är ju borta, eller?

Njae, så enkelt är det nog inte, då tar dom nog slantarna från nåt annat. Men om jag inte hade ägt något, så kunde inget hämtas heller.

Tänker på stackars pappa, som köpte sin första husvagn, en Kabe, och den var vi ute med, lite då och då. Så skulle han köpa en storlek större. Betalade vagnen,men då gick firman i konkurs, och han fick ingen husvagn. Däremot hittade dom bland annat en skogstraktor i firmans ägor så den fick han ta…inte så kul att campa med, dock :D

Första långturen med husvagnen, gick till Norge och där var det bråddjupa raviner, höga berg, tunnlar och annat läskigt. Jag var livrädd för tunnlarna, trodde att dom skulle rasa in, så jag satt och höll för öronen och blundade, varje gång vi skulle in i en.

Pappa hängde utanför staket och barriärer, för att få hiskeliga bilder på alla avgrunder, tyvärr upptäckte han, då vi kom hem, att det inte funnits någon filmrulle i kameran, ujuj, här snackar vi om att våga livet, för absolut ingenting :D

Apropå bilder, så kom vi in på ämnet igår. Jag och kusin Anna satt på Espresso house och avnjöt en kaffe, då Marja plötsligt passerade därutanför. Vi vinkade åt varandra så kom hon in en snabbis. Marja gillar ju att fota och är med i en massa fotoutmaningar, det var ju även jag, ett tag, men känner att tiden inte räckte till att få det så där bra, som man vill ha det. Bilderna får ju gärna representera något.

Vi pratade om instagram och haschtags, läste eller hörde någonstans om nån som trott att haschtag, förmodligen hade nåt med droger att göra, och det är klart, vem skulle inte kunna tro det, om man inte vet :D

Det var i alla fall trevligt att träffas på, bara så där, och kaffedejten med kusinen, var lika så. Vi hann avhandla mycket, och eventuella framtids planer, och hur man skulle kunna lägga upp saker. Ibland är det lätt att säga, allt man ska göra, men sedan läggs det bara på hyllan, för framtida bruk, men det tas som aldrig fram, det får ligga där och damma igen. Kanske dags att plocka fram dom, och påbörja det man en gång tänkte, att man skulle ha gjort.

Som Anna sa, man behöver ju inte ge det, mer än en timme i veckan, och det har man alltid tid med, om man tänker efter. Eller tio minuter varje dag, ja, då har du plötsligt 70 minuter på en vecka :D

timeBild lånad HÄR

Ha en fin lördag, allihop!

11355710_503753763107512_1540895835_n

Så enkelt allting verkar :D

Av , , 4 kommentarer 11

Så har dom varit och ändrat på hastigen genom stan…ingen mer cruising fart genom järnvägstorget, nu är det 40, mot tidigare 30, och har man då inte ögonen med sig och kör på rutin så kommer man inte upp i högre hastighet än 30…OM man inte hade ögonen med sig extra mycket igår.

På väg till jobbet passerar jag ju där, och nu stod en vägarbetsbil där, ni vet, en sån där med en stor pil på, som hänvisar till en annan körbana, en är alltså avstängd för underhåll, detta på 40 sträckan, men på deras bil stod det att man skulle köra 50, hm…vad gäller då??? Hahaa…jo jag vet nog, men man hade kanske kunnat skylla på någon annan om man åkt dit för fortkörning :D

Nu ska jag ut med Winstone, sen till provtagning, fick rådet av Marja att begära remiss till reumaten, vilket jag nu gjort och innan dess vill dom ha prover skickade till sig så då fixar vi det. Blev uppringd av läkaren igår som sa att jag haft förhöjd sänka i över 2 års tid, allt från 22 upp till 35, och nu senast 34, det indikerar ju på att man har något som är ständigt pågående i kroppen…kan det vara därför jag anser mig själv vara, kroniskt trött? Tack Marja, du fick mig att sätta fart :D

Avslutar med en lättsam bantningsmetod, inga krångligheter…eller, mja, läs och bedöm själva :D Ha en fin fredag, allihop!

LCHF och GI-metoden är numera helt ute!!! Nu har det kommit en ny bantningsmetod.

Har du provat ALLT – utan resultat? Prova detta:

De allra flesta 2-åringar är smala. I samarbete med barnläkare, radiologer, dietister och utslitna föräldrar har denna geniala diet forskats fram:

Frukost:

1 kokt ägg, 1 smörgås med sylt. Ät två små bitar av ägget och smöra ut resten på golvet. Ta en bit av mackan och kleta därefter in sylten ordentligt i ansiktet och på kläderna.

Lunch:

4 färgkritor (valfri färg), en handfull chips och tre munfulla av ett glas mjölk. (Häll ut resten på golvet.)

Middag:

1 kex, 2 mynt och dammråtta som du hittar under soffan.

Kvällsmat:

Gör i ordning en ostsmörgås som du kastar på golvet. Drick 4 fulla munnar av ditt badvatten.

Dieten blir mer effektiv med anpassad motion till. Tex:

- Lägg dig på golvet i ett köpcenter och vrid kroppen runt samtidigt som du skriker för full hals för att öka lungkapaciteten. När mannen från Securitas kastar ut dig, gör du starkt motstånd.

- Spring överallt och hoppa emellanåt.

- Ramla ofta och regelbundet. Att resa sig upp stärker musklerna.

- Kom ihåg lungorna, och skrik samtidigt med övningarna.

- Be om en samarbetspartner vid påklädning. Gör med alla krafter motstånd mot att bli påklädd. Var inte nöjd med ett ombyte, kräv att få byta kläder minst tre gånger.

Prova småbarnsdieten du också! Lycka till!

Ett riktigt smultronställe

Av , , 4 kommentarer 4

Det blev en mycket trevlig stund därute på Smultronstället, med Marja, som bjöd mig på en lunchmacka och kaffe, efter vår rundtur bland alla växter och trädgårdsprydnader:

026

005 006 007 008 009 010 014 015 016 017 018 019 020 021 022 023

Jag kollade in Marjas blogg och hon kan ju faktiskt namnen på blommorna. Något jag absolut inte, kan skryta över :D Men dom är ju fina ändå.

Jag köpte i alla fall en doftviol…hm, tror jag att det är, luktar jättegott, och ska få plats någonstans härute, har bara inte bestämt vart, än.

049

Och inte nog med det, Marja gav bort 4 stycken Myran stolar, som jag fick ge vidare till en som verkligen är i behov av dom. I toppskick, och jag lovar Marja, personen som fick ta dom, blev jätteglad och tyckte att dom passade in i hennes kök. Hon blev så nöjd :D Tack igen!!!

Vi hann göra allt det vi skulle och på väg till bilen hördes en åsksmäll, vilken tur vi hade, perfekt väder för att vara där, ingen stekande sol, och inget regn, det kom, en halvtimme senare, och rejält, dessutom.

Jag passade på, under kvällens något svalare timma, att lägga in en ny matta jag köpt via FB, en retro köp och säljgrupp, och se, visst passade den in i vårt matrum, som fick lite mer orangea saker för att matcha, och nu återstår att städa alla andra rum…*suck*.

038

041

En blompall jag fått av Tina Florin får numer pryda sin plats härinne:

039

Men jag tar en dag i taget, nu ska jag iväg på lab, om 45 minuter, åker förbi en sväng på kontoret med ett papper jag ska lämna in, och sedan får man väl se, regnar det, så kan jag ju hitta på att styra runt snabeldraken en sväng, annars hitta jag på nåt annat. Hoppas på en bra dag, för er alla.

 

Jo kyss mig!!!

Lika spännande varje morgon man stiger upp, man ser nämligen inte, från sovrummet, vilket väder det är, trots att vi har en glasdörr ut till hallen. Den är ju dekorerad med mönster och det är först då man ta ett kliv ut genom den som man kan skymta köksfönstret eller så vänder man på huvudet och kollar ut genom fönstret i matrummet.

Inte som i bussen…man sträcker ut armen och lyfter i gardinen och gluttar ut mot himlen. Alternativt då, att det regnar som det gjorde igår, för då kan man ju inte undgå att höra, vad det är för väder :D

Finns nog inget bättre än att vakna, så där jätte tidigt på morgonen eller för all del, mitt i natten. Av smatter mot ett plåttak, bussen är i detta fallet den bästa sovplatsen. Man vänder bara på sig och somnar in av ljudet från regnsmattret.

Varför tidpunkten är så viktig är dels för att då är man inte på gång att stiga upp, och det finns timmar kvar att vädret ska vända så man ändå vaknar upp till sol och fint och förhoppningsvis lite friskare luft, efter nedfallet. Jag trodde ju stenhårt på att åskan igår, skulle komma med lite kyla…jo kyss mig.

Huden nästan krullade upp sig på armarna då jag gick ut genom dörren och solen sken igen. Idag ser det lite bättre ut, fast jag vet inte…20 grader har vi nu, hm. Nåja, då blir det kanske som vi planerat, min vän Marja och jag, att vi åker ut till Smultronstället och kollar in lite blommor och fina saker, inte så kul att göra det i spöregn eller stillastående luft, med 35 grader i skuggan.

Jag skulle egentligen på provtagning idag, men det var ren tur bara, att jag gick in på deras hemsida och såg att dom har stängt idag, så jag får ta det imorgon istället. Hade ju blivit grymt besviken om jag kommit dit, enbart för att se att dom inte hade öppet.

Jag fick svar på min fråga igår, om blomman jag undrade om någon kunde namnet på, både Anders och Marja gav mig svar, älggräs, heter den och följande står att läsa på Wikipedia:

Om bladen av älggräs gnuggas avger de en stark och angenäm doft som påminner om rödklöverns blomdoft. Doftämnet är en benzoloid.

Bladen har för sin väldofts skull använts redan på 300-talet f.Kr. i Grekland; älgörten tillhörde också kelternas heliga örter.

Bin har ett välutvecklat luktsinne, och för att locka svärmande bisamhällen in i en bikupa är ett knep att gnida insidan av den med älggräsblad.

Förr spred man gärna ut blad av älggräs på golvet vid högtidliga sammanhang.

Älggräset har också använts för smaksättning av öl och mjöd, antingen genom att karen gneds med bladen, eller att de tillsattes som krydda. Man har även kryddat portvin och ättika med blommorna. Slutcitat

Det är därför det luktar så gott då man går nere vid ån, och jag plockade alltid dessa blommor i stugan. Då dom växer nere vid sjökanten, för mig påminner dom lite om liljekonvaljdoft, men jag vet…jag är lika dålig på lukter som på ansikten, blommor och vägar :D

Titta bara på min fina ros jag köpte:

002

Jo JÄTTEFIN, den stod sig, en vecka, jag fattar inte vad jag gör för fel, eller den här saken, så här såg den för 1½ månad sedan, då det började växa ut ett spröt:

017

Och idag:

001

Jag fattar nada???

Hoppas ni får en bra dag, jag tänker njuta av min ledighet…tycker den känns välförtjänt :)

0-3 på 20 minuter

Av , , 2 kommentarer 7

Tog en sista prommis med Winstone innan jobbet och hann passera 3 pappaerskorgar som Marja http://blogg.vk.se/marja/  skrev om i kommentaren till mig, och vem av oss som eventuellt skulle bli först med att fota en… ja, det ser ut som om det blev jag :)

Foto0887 Foto0888 Foto0889

På den sista bilden kan vårt hus skymtas i bakgrunden.

Nu har det varit jämngrått och mörkt hela dagen men se, denna tog jag på väg till jobbet, innan tunnelbacken och därborta såg jag ju ljuset, har säkert varit så hela dagen… bor man på fel ställe, eller?

Foto0890

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Gamla tiders signalsystem

Av , , 8 kommentarer 10

 

Läste precis Marjas blogg, http://blogg.vk.se/marja/ där hon skrev om att kunna busvissla. Jag kan det, men inte utan hjälp av pek och långfingret. Min mamma kan, utan hjälp och detta med busvisslandet är man uppväxt med. Det var nämligen vårat signalsystem då vi var i stugan, och före mobilens tid. Det var ett evigt visslande över nejderna för att meddela sig.
Det kunde betyda att kaffet var klart, däruppe vid eldstaden, det kunde var att lunchen var serverad eller att någon hade telefon. Ibland visslades det i led, en vidarebefordrade till nästa som skickade vidare till tredje person. Lite lustigt faktiskt :)  Men det funkade, och det var ju huvudsaken.
Satt härute på altanen, förra sensommaren då det passerade två mammor med barnvagn. Dom gick över vägen och en av dom hade sin kofta slängd över handtaget och märkte inte att den föll ner på vägen. Jag provade mig på ett hojtande men det hördes inte så jag busvisslade, och då blev det en reaktion.
Jag pekade på vägen och hon såg att koftan låg där, hon tackade och ropade att hon blivit förvånad över busvisslingen, hahaa… det lät som om hon inte förväntat sig att jag skulle fixa det, dessutom ska tilläggas att jag hade vänsterarmen i gips, men det gick i alla fall :)
Nu över till en annan totalt ointressant grej, men ett mysterium för mig. Vi har i vår hall, två lysknappar, en går till brolampan och den andra till hallen:
Vi har bott här i 1 år och 10 månader och jag kan fortfarande, efter all den tid, aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, trycka på rätt knapp. Det blir alltid den jag inte tänkt mig och jag begriper inte det inte, hur svårt på en skala kan det vara att få in höger går till den och vänster till den.
Och varenda gång jag ska knäppa av en lampa så står jag verkligen där och funderar, sen tänker jag, jaja, den där är det ju, det känner jag, men pytt heller, det är fel och det blir ständigt fel. Jag får det inte till annat än att den som satt lysknapparna där, inte monterade dom på ett logiskt sätt. Eller kan det vara jag som är ologisk på nåt sätt… man kan ju börja fundera.
Nu ska jag i alla fall testa att tänka höger till den och vänster till den så ska vi se hur lång tid det tar innan det fastnat, kanske 2 år till men skam den som ger sig.
Läkaren jag var till igår skickar en remiss till hud, han tyckte dom skulle titta på fläcken jag fått och det är ju detsamma, bättre att undanröja tvivel än att gå runt och grubbla, fast egentligen har jag inte gjort det, grubblat så mycket, bara då jag känt den.
Sedan fick jag gå och lämna en hög med prover igen och jag blir så glad att det händer saker, inte det vanliga ”det kan vara vad som helst”, utan här kollas det upp och dessutom ser han varje prov som en grund, om det sedan blir förändring. Kunde inte fått en bättre läkare, känns det som.
Idag står det träning på schemat, ska bli skönt att komma igång med det igen. Önskar er alla en fin tisdag!

Den fick en ond, bråd död

Av , , 2 kommentarer 7

 

Träffade en bekant på Ålidhem centrum igår, det var Marja (VK bloggarn) som stod där och hejade, det tog någon sekund innan jag greppade vem det var, det hör inte till vanligheterna att jag stöter på någon jag känner däruppe, men ibland så :)
Efter arbetspasset bjöd mamma på kaffe, Emma (lillasyster) var också där. Det blev prat om djur av olika slag, Emma visade upp ett kort hon tagit på en fjäril, sorgmantel hette den sorten, ett stort schabrak som inte jag skulle vilja möta. Sorgmantelns vingspann är mellan 61 och 76 millimeter.
Bild lånad från google.se
Fjärilar diggar tydligen äpplen så det blir inget äppelträd här inte, nästan så jag funderade på att asfaltera rabatten också, så slipper man dom flärpande insekterna, men nä, så långt ska jag inte gå.
Sen kom vi in på hamstrar, jag har ju ägt två sådana, den första dog av ålderdom, den andra fick min lillebror, och då sa mamma (ordagrant): Då levd den int länge.
Nu ville hon väl inte antyda att Lars inte hade bra hand om djur, det ville sig väl bara inte, och det är väl ingen som vet helt säkert heller, hur gammal den där hamstern var.
Lars hade ju ett tag såna där vita råttor i en bur. Dom hade en förmåga (vart den nu kom ifrån???) att föröka sig och han annonserade då ut ett par stycken. En kille kom förbi för att kolla in djuren, Lars hade dom utsläppta på golvet, satt och vickade på stolen och NU, läser ni som är känsliga INTE mer, han råkade missa att en råtta tagit sig precis under stolsbenet då Lars släppte ner stolen igen, och ja…den råttan fick en ond bråd död, men förmodligen hann den inte tänka över sina misstag.
Lars tyckte givetvis att detta var fruktansvärt hemskt, och vem skulle inte ha tyckt det.
Jag fick en gång det eminenta uppdraget att mata dessa råttor. Mina föräldrar och Lars var väl uppe i Malå. Jag kommer in i hans rum och noterar att det ligger en stig av papper på hans svarta heltäckningsmatta (ja, på en svart matta är det svårt att undvika att se såna spår), jag ser inte bara stigen utan även att buren är tom, och luckan är öppen.
Då börjar Maria spårsöka efter golvet, stigen leder in bakom sängen, jag drar fram den och där är det byggt ihop ett litet tidningsbo, jag lyfter på papperet och se… där finns inte bara en råtta utan en hög med nyfödda ungar också…huvva, vad göra? Jag tog sopen och skyffeln, och med största försiktighet fipplade jag upp alla nyfödda och fick ner dom i buren igen, samt mamman.
Sedermera avvecklades denna lilla råttuppfödning och då gick han över till andra små saker… som larver till exempel, som han fick till att bli fjärilar. Tur att Maria inte bodde hemma då längre.
Önskar er alla en fin onsdag!

Min… vår farmor

Av , , Bli först att kommentera 12

 

Läste Marjas kommentar, att hon tyckte historien om bordet och min farmor, var så underbar.  Och givetvis tänker man då på farmor och vilken kvinna hon var, egentligen. Hon fanns nog där, för alla som behövde henne.
Var det något man ville veta… innan internets tid, så ringde man till farmor, hon visste ALLT, och det hon inte kunde i huvudet, gick hon och slog upp i en av hennes alla böcker, det var sällan hon gick bet, på något.
När min pappa var ung, eller rent ut sagt rätt så liten, så hade han ju även en lillebror, förutom tre äldre syskon. Jag tror nog att det var lillebror och pappa som var vildast av hela högen. Och farmor har nog berättat att när julen var i faggorna och dom inte kunde varva ner, så hade hon ett knep för det med.
Hon satte tomtemasken på en käpp, travade runt huset i mörkret och riggade masken, varje gång dom nu blev lite väl uppspelta, så påpekade hon att tomten nog såg och hörde alltihop, dom gläntade på gardinen och fick se tomten där utanför och det gick hem… dom blev lugna som filbunkar, ett tag i alla fall.
När man var liten själv, så var farmor och farfars vind, en riktig skattgömma. Där kunde man gå in på kallvindan och rota i alla saker, alltid hittade man något intressant, tog med det ned och frågade vad det var för något och fick alltid frågan: Vill du ha den där… då får du den.
Och nere i källaren kastades det pil och smakades på diverse godsaker som hon förvarade därnere. Inne i kammaren, rummet före deras sovrum, där, på det höga skåpet, låg det alltid i december, chokladkartonger med knäck i, jojomensan, det fanns nog inga gömmor som vi inte hittade av, men vi blev alltid bjudna i alla fall, så att vi visste var det fanns, hade egentligen ingen betydelse. Hon var snäll, min… vår farmor, och visst saknar man henne, men då är det ju tur att man har många minnen av dom som fanns i våra liv, tidigare. Vi får leva på dom.
Önskar er alla en fin torsdag!
 
 

Ensam är stark…eller?

Av , , 4 kommentarer 6

 

Marja, bloggar´n här på vk, skrev igår om självständighet och dess betydelse, då kom jag osökt att tänka på en gång för ganska så längesedan då jag skulle byta yrkesval, helt och hållet. Jag fick då göra en massa tester för att komma fram till vem jag egentligen är/var.
 
Jag vet nu inte om jag skrivit om detta förut, men då får ni väl sluta läsa här då. I alla fall så skulle ett av dessa prover (jag kommer inte ihåg vad det hette) vara så utstuderat bra och genomtänkt, att man faktiskt skulle kunna använda den som en del av sitt nya CV.
 
Jag fick slutligen prata med en som suttit och gått igenom alla tester man gjort för att få en utvärdering. Hon suckade lite lätt och tyckte förmodligen att jag var en konstig typ…så där svår att sätta fingret på. När hon öppnade munnen sa hon att det absolut enda, som lyste som en röd tråd genom allt jag gjort, och som syntes lika tydligt som allt svart som hamnar på vitt, var att jag tydligen tyckte att ensam är starkast.
 
Men Maria, sa hon, det kan du väl ändå inte mena? Jag såg nog ut som ett frågetecken till en början, men varför inte svarade jag. Alla tester/prover/frågor och svar, är väl alltid en tolkningsfråga, eller? Om jag verkligen vill få något gjort, kanske en jätteviktig sak, då förlitar jag mig inte på att andra ska göra den saken, utan då gör jag det själv. Är det fel att tänka så?
 
En ensamstående människa brukar även han eller hon, klara sig själv, gjorde dom inte det så gick dom ju under. Visst är det skönt att vara två, då har man alltid någon att bolla sina funderingar och frågor med, och jag är inte alls avundsjuk på dom som ingen har. Men många har väl ändå vänner och bekanta, kanske föräldrar i livet som även dom kan stötta och hjälpa till. Men man ska aldrig göra sig till ett offer och tycka synd om sig själv, då funkar det nog inte.
 
På något vis tycker jag nog att man ska börja redan som liten, att visa att man kan stå på sina egna ben, det är för mig att vara självständig, sedan kan man visst dela med sig och vara fler, då svåra beslut ska tas, men det är inte alla som har någon att luta sig mot, och för dom är det tufft, men dom fixar nog det ändå…dom flesta.
 
Nog om detta, nu vet ni vad jag tycker och visst kan man tolka saker på olika sätt. Hon som först tyckte att jag svamlat, hon fick jag slutligen medhåll av. Jag kanske inte var så knepig som hon trott, eller så fintade jag hela systemet :-)
 
Idag vet jag inte vad jag ska pyssla med, införskaffa en säck med jord, kanske, så jag får sätta lite jordgubbar och purjolök. Sedan har jag lovat kusin Andre, att åka på biltema och kolla efter en grillvagn, så det får jag väl göra då. Och slutligen gå in på Ohlsons tyger och se om dom har en passande vaxduk till vårat bord, härute. Ni får ha en fin dag!