Podd, vlogg, blogg, jojo!

Av , , 2 kommentarer 11

Jag har inte varit så insatt i vad Pod/podd egentligen betyder. Har nog trott att det handlat om folk som sitter och slänger käft med varandra. Nåja, så kan det visst vara, likväl som det kan vara att lyssna på radio intervju.

En blogg, vet jag vad det är, hehe. En plattform för loggboksuppdateringar på webben med text, och bild om vill.

En vlogg är som ett videobaserat blogginlägg, och en podd kan liknas som en blogg med en serie ljudbaserade inlägg.

Laddade ner en app på mobilen, innan Tina tipsat om en som hon använder. Där skrollade jag lite i allt man kan välja att lyssna på och valde en intervju med Maxida Märak.

”Maxida Märak slog igenom som artist för ungefär tio år sedan, med en blandning av jojk, rapp och elektroniska beats.

Musiken har gett henne en plattform i offentligheten, som hon inte tvekar att utnyttja. Framför allt har hon använt den när det kommer till Sveriges längsta gruvkonflikt, den om järnmalmsfyndigheten i Kallak, Gállok på samiska.

Kritiken har varit omfattande mot det brittiska bolaget Beowulf Minings (genom dotterbolaget Jokkmokk Iron) gruvplaner – och alla led i processen har dragit ut på tiden.

Våren 2024 står konflikten dock inför ett möjligt avgörande, när det väntas en dom i Högsta förvaltningsdomstolen om huruvida det var lagligt av den tidigare regeringen att ge bolaget så kallad bearbetningskoncession.”

Klicka på bilden om ni vill lyssna på intervjun. Jag har hört och sett hennes namn men inte vetat så mycket mer än så. Hon är en intressant person med kloka ord. Tycker hon verkar vara en rak person med bestämda åsikter, men inte utan själ och hjärta. Nu väntar till och med jag, med spänning på utfallet om det brittiska bolaget Beowulf Minings får undersökningstillstånd att se om det finns fyndigheter i det omtalade området. Jag röstar för ett stort NEJ!

Jag och Winstone passerade lekparken nere på Västerslätt då jag hörde slutet på podden. Winstone stannar och nosar i snön, jag tittar upp på björken som står där så ståtligt

Ser en liten tavla längst ner på stammen, wow! Ser ni vad jag ser…

 

Nu får jag leta efter andra poddar, förstår ju att det finns mer än en stor uppsjö att välja mellan. Säkert stora hav att leta i. Kan också kolla alla tips jag fått, av både Tina, Annelie och andra vänner, trots mitt stora avståndstagande till poddar. Och att jag sagt att jag kommer inte att lyssna i alla fall, haha. Sen är det väl så, att bara för att man fått tips så behöver det inte betyda att det är något som faller just mig i smaken, det återstår att se/höra.

Igår var jag på en av fem, föreläsningar/utbildningar om Bipolära syndrom. Väldigt intressant och absolut en ögonöppnare. Vad mycket vi inte vet eller kan tänka oss, om vi inte sätter oss in i andras upplevelser och vad dom har att jobba med.

Jag som tycker att jag själv har mycket att göra varje dag och det ska roddas hit och dit. En som har Bipolära syndrom, har mer än så. Och jag förstår också varför man inte kan göra det jag gör, ifall man har ett skov. Ingen lek!

Hittade på att jag skulle baka kardemumma snurror igår kväll. Det tog sin lilla tid, och inte utan klet och smet. Men till slut så…(kan dock inte skryta om dom perfekta ”snurrorna”, det är en konst i sig att få till utseendet).

Idag har jag Guldkants åtagande, så jag taggar för det. Och tänker på Tina som flög ner till Torrevieja igår. Hoppas solen skiner därnere, här lyser den med sin frånvaro. i alla fall just nu

Ha en fin tisdag, allihop!

Av med masken 👹 av masken 👺

Av med masken, av med masken…säger dom på teve då dom gör reklam för kommande musikprogram. När jag hörde det för tionde gången i ordningen, kom det från ingenstans ett minne. Lustigt hur ett ord eller en liten händelse, kan väcka gömda och vissa glömda, saker från förr.

På Leksaks-kompaniet, där jag jobbade i början på 90 talet, såldes det bland mycket annat, ansiktsmasker med förfärliga utseenden. Det var inga märkvärdigt påkostade saker, utan dom var gjorde i en tunn, hårdplats. Theresé hade fått några stycken. Om det var samma dag eller framåt i tiden, så kommer hon ut med en mask över ansiktet.

Vi låtsas väl bli rädda för henne, hon tar upp handen mot masken, sliter av den med ett vrål och tadaa… därunder syntes hon inte till, utan hon dubbelmaskade, och hade en annan mask under den övre, hahaa… Det var otippat och hur hon ens kommit på den briljanta idén kan inte komma från nåt annat än att hon släktar på mig…finurlig!

Då solen skiner, som den gjorde igår, är det svårt att vara inne och utföra hushållsnära tjänster. Jag tog en bok i örat och gav mig iväg ut på industriområdet. Plejset där jag gick vilse ifjol, haha. Fast nu hade jag full koll på vart jag var.

Gjorde en liten missbedömning men det handlade mer om avstånd än riktning. Passerade husbyggnationerna nere vid DHL

Gick upp mot gamla Bilspedition och där kom det plötsligt ett moln med dun. Med en massa skator och kajor i luften trodde jag först att nån rovfågel fått tag i en måltid. Och att dunet kom från en fågel. Men se…jag hade fel, det var skott från nån växt, som virvlade runt i små molnsjok.

När jag närmade mig 363.an (Vindelvägen), och bestämde mig för att runda Bilprovningen, där missbedömde jag lite. Trodde att det var nåt stenkast eller 2-3 stycken, fast i själva verket måste du vara en jäkel på stenkastning om du ens klarat det på 10 kast, haha.

Här döljs verkligen en häftig maskinpark, jag ser bara snö, jag 🥸

Och Bilprovningen, sen när har det stått Norrlands Bilverkstad?

Kanske alltid, men från det här hållet är det sällan man sett byggnaden. Då måste man blickat bakåt och det gör man ju inte då man passerat, hehe…

Och dom här bilarna som står inne på plan, dom må ju ha underkänts å det grövsta, eller är det ägarna som gått hårt åt efter besiktningen, tredje alternativet…äsch, jag har inget, förutom att det är nån som jobbar där som äger dom eftersom ingen får vistas där nattetid förutom anställda 🤔Fast det kanske har med nån typ av skadereglering att göra ,jag har ingen aaaning 🤷‍♀️

Det blev nästan 12 000 steg igår. Ja, det blev det garanterat, jag bär inte mobilen på mig då jag är hemma. Efter middagen tog jag bilen och for och tränade. Skippade gåbandet utan körde benpress och armar istället. Nån måtta får det ju vara

Slog igång ljudboken då jag och Mr W gick i morse. Hann lyssna 2 minuter och sen fick jag veta att jag förbrukat all lyssnartid jag betalt för, hm. Slog igång radion istället, fast tänkte att nu kanske det skulle vara läge att kolla med Tina, hur man lyssnar på POD. Jag vet ju inte ens om det är en App man laddar ner. Då kan jag ju lyssna på sånt då jag överskrider tiden på BookBeat 

Jag kan ju testa i alla fall. Annars blir det musik via Spotify. Har hittat en ny stjärna. Inte via Spotify utan det var på TikTok han dök upp. Han släppte sin senaste låt här i dagarna, han heter Livingstone och låten jag fastnade för heter Shadow. Finns på youtube så jag länkar här, ibland visar den att man får klicka på lyssna via youtube, ni ser väl. Och ljud mina vänner, ni måste ha på ljudet så det hörs ordentligt

Är glad att mina lurar jag har i öronen inte går ända in till trummhinnan, då hade jag fått vara orolig för min hörsel 🥴

Hoppas på en fin måndag för er alla och avslutar med en kul bild på en vovve, med tanke på allt hundrelaterat jag skrivit om dom sista dagarna 🧡

Här kommer den…fortsättningen

Av , , 2 kommentarer 15

Gjorde nästan samma morgon promenad idag, som igår

Och i det vårlika vädret vi hade igår tog jag en längre sväng, all by myself, nån timme innan middag.

Jag gick ner till 363:an, följde den till Umestan där jag gick över cykelbron. Tog Ridvägen hemåt.

Gick in på Preem där jag hämtade ut presenten jag valde från GoGift. Man fick ju ett presentkort att handla för då man ställde upp på att gå runt med en GPS under en vecka.

Jag hittade inget som föll mig i smaken, så där på riktigt men valde till slut en termos. Den här kanske inte alls är så dum

Nu tänkte jag på hur lätt den är att bära, till exempel uppe i stugan där man kånkar och bär saker hela tiden. Vi har precis som här hemma, olika stationer och flyttar bord och stolar vartefter solen rör sig. Där är det dock längre mellan dessa stationer 😁

Sen fick man med en träfigur så långt lagret räckte, och tydligen räckte det så jag fick mig en elefant med inbyggd magnet till huvudet.

Ehh…jaja, den är väl menat som prydnad och skiljer sig kanske inte så mycket från dom där populära aporna i trä, som folk har hemma på hyllorna.

Nu har jag lyssnat färdigt på ”Jag kan ha fel”, av Björn Natthiko. Intressant livsöde, fast jag är osäker på att han själv, skulle säga att hans liv var ett livsöde. Han gjorde så gott han kunde att vara tacksam för varje dag, oavsett hur den började eller slutade. Boken är, trots allt, lätt lyssnad, och jag tror att dom som söker efter svar, kan få en del av frågorna besvarade, om dom läser/lyssnar på just hans bok.

Har hittat och påbörjat en annan bok i väntan på den vi väljer i Bokklubben. En deckare 

Jag vill fastna rätt omgående i en bok. Så här långt saknar jag känslan då man inte kan låta bli, utan man vill veta mer. Sen har jag förstått att man aldrig kan jämföra att lyssna på ljudbok, kontra att läsa själv. En del av upplevelsen är att låta ögonen falla på texten och att få med precis allt. Rubbet! Till och med den lilla vikta kanten uppe i hörnet på sidan så du vet vart du är då du lägger ifrån dig boken.

Ni som läste mitt inlägg igår, vet att det kommer en fortsättning idag. Den lilla storyn om Karin, med sin Toypudel. Hon berättade att hon upplevde sin hund som orolig, lite skvättig så där och av den anledningen, ville även hon, åka till den där kvinnan som kunde tala med hundar. Tänk om hon kunde berätta varför hennes hund betedde sig som den gjorde.

Sagt och gjort, hon bokade in en tid och åkte dit. Hon lämnade över sin fyrbente vän och satte sig med spänd förväntan, i ”väntrummet” för djurägarna och såg fram emot vad hon eventuellt skulle få veta.

Efter sessionen fick hon komma in till kvinnan och hunden och där fick hon veta följande. Pudeln hade redan som valp, blivit rädd för mörker och att vara instängd. Kvinnan sa att pudeln berättat att den varit instängd i en låda och det levde om utanför, den hade varit livrädd.

Vidare talade den om att Karin, gjorde honom nervös, inte för att Karin var elak eller dum på nåt sätt, utan hennes rörelser var alltid så snabba och tvära. Hon slamrade då kaffet skulle kokas, hon sköt iväg stolen och reste sig tvärt varje gång hon skulle ställa sig upp.

Morgontidningen prasslade högt och han blev nervös över hennes handrörelser även om dom aldrig var riktade mot honom.

När Karin berättade allt detta för oss, fyllde hon även i, att pudeln faktiskt hade blivit instängd i en låda. Det var så han fraktades till henne, och det var inte i en bil utan valpen fick åka ett litet flygplan från nån liten flygplats i inlandet. Visst förstår man att det inte var optimalt och jag gissar att det idag, går till på annat vis.

Att Karin hade yviga rörelse, det visste vi ju utan att hon behövde understryka det, och själv sa hon, att allt detta stämde. Dagstidningen och att göra saker som tjopp tjopp. Det var precis så hon brukade göra, men hade aldrig reflekterat över det, annat än att hon inte kunde förstå varför hunden reagerade som han gjorde.

När jag tänker på hennes berättelse och hur hunden upplevde det, så kan jag säga att jag är lite som Karin. Ställer mig tvärt, och BAAAM, där har jag Winstone. Går från ett rum till det andra, vänder mig om, BAAAM där är Winstone. Jag höll på bli galen då han var yngre. Jag fick känslan av att ha en ständig skugga i hälarna.

Jag förstår ju idag att mina rörelser, triggar honom. Inte så att han blir rädd, utan kanske mer…nu händer det nåt, vad…vart ska vi…får jag följa med…

Jag har absolut färgat honom till att vara den han är. På gott och ont! Idag kan jag tänka efter innan jag tvär reser mig upp, och ta det lugnare, ifall han ligger och sover. Och han är inte alltid hack i häl längre. Skönt! Och återigen, det kan även vara ålders betingat, han ids inte reagera på allt, längre. Inte VOOOFF VOOOFF VOOOFF utan VOOOFF

Och nån gång är det typ…

Ha en fin söndag i solen!

Kvinnan som talade med hundar 🫣😶😊

Av , , 4 kommentarer 10

Kollade in bygget på Östra Station igår, det går framåt

Men det var inte därför jag var där, utan jag hade en kaffedejt med Katarina uppe på Nybro. Vi satt och pratade om allt möjligt och jag tycker ändå att det är lite roligt, att ju mer vi pratar, desto mer inser man hur lik man kan vara i tycke och smak.

Inte bara då det gäller åsikter eller hur man tänker i vissa, specifika situationer. Utan även vad man gillar och ogillar. Hon diggar, på tal om det, lampor. Gissa vad jag gillar…jomen lampor, förstås. Haha…berättade att jag ville ha en liten fönsterlampa och hade suttit och googlat på nån lämpligt frän lampa, bara dagen innan.

Jag hittade en jag vill ha, fast, priset bestämde att jag INTE alls kommer att genomföra ett köp, finns inte på min världskarta.

 

Den finns även i större format…gissa om jag hoppas att jag snubblar över en sån, nånstans på en loppis, för en billig peng, haha.

Efter lunchfikat tog vi hennes hund Thompson och gick en, nästan 5 kilometers promenad i omgivningarna. Thompson är ju en underbart fin kille. Här lånar jag av bild av tagen av ägarinnan, Katarina Tengman 🧡

Vi pratade en hel del om hundar också. Jag gick och funderade på det idag, på min och Winstones morgonsväng. Vi kostade på oss en lite längre prommis idag, han verkade pigg och på.

Jag vänder mig om och inser hur maskerad han är i denna omgivning

Det blev lite drygt 2 kilometer, på ett behagligt underlag, även om asfalt inte är optimalt ur flera synvinklar. Men det ger bra fäste!

Nå, jag tänkte på hur vi formar våra djur efter vårt beteende. Sen är alla djur individer, inte att förglömma. En del är enmans hundar och andra gillar och lyder alla i en familj. Winstone kan lätt hänga med oss men jag tror mig ha mest att säga till om. Ibland behöver jag inte använda ord heller utan bara en blick eller nick.

Skrev ju det förut också, att det känns som om han håller på gubba till sig. Han bryr sig inte lika mycket om andra hundar, vid hundmöten. Han gruffar inte alls åt alla som han gjorde förut. Det enda som är sig absolut likt är skällandet då någon plingar eller knackar på dörren. Och han vänjer sig aldrig med att hyresgästerna kommer och går.

Om jag ser att dom är på väg in så kan jag distrahera honom, och ibland hinner jag bli så glad över att han tyst sitter och väntar, tittar på mig, väntar men lik förbenat vill han ha sista voffen och avrundar inlärnings sessionen med ett

*SUCK*

Har säkert skrivit om detta förut men… Jag jobbade en period i mitt liv hos den fantastiska kvinnan Annika Collén. Företaget hade hon hemma i sin villa på Marieberg. Hon hade även en hund, Lufsen, som var en Cavalier King Charles. Här lånad bild från nätet.

Hon införde en daglig rutin. Lufsen tog med oss ut på en promenad. Vi fick allihop frisk luft och lite paus från stillasittandet. Vi träffade ofta på en kvinna som hade en liten grå/vit toypudel. Kvinnan skulle jag vilja beskriva som aningens högljudd, det hördes när hon pratade. Hon puttade rollatorn framför sig och hunden var alltid vid hennes sida

Jättetrevlig, så våra ”-Hej”, började sakta men säkert bli lite mer. Hon kunde stanna och berätta nån fadäs, eller en liten anekdot från förr. Det blev nästan som att vi såg fram emot dessa möten. Hon var rolig!

Julen närmade sig och Annika pyntade hela taket i köksregionen med hängande julkulor i olika höjder. Det såg fantastiskt ut, på riktigt. Hon hade även nylagt ett golv som sträckte sig från ytterdörr ända in i köket. Kan tillägga att hon hade halvöppen planlösning, så hallen flöt in till köksbordet som stod avsides från själva köket. Det var MÅNGA kulor som hängde i taket.

Då vi skulle ut en morgon så frågade Annika om vi skulle bjuda in kvinnan på fika, ifall vi skulle träffa på henne. Oh ja, det tyckte jag kunde bli en intressant eftermiddags fika. Sagt och gjort, vi träffade kvinnan och Annika frågade om hon ville komma på en kaffe. Hon tackade ja och vi bestämde en tid hon kunde komma.

Kvinnan hade lite rörelse problem, så då hon kom och steg in genom ytterdörren blev vi varse att hon hade värsta broddarna på sig

Jo ja, jag överdriver lite, men bara lite. Ni fattar skräcken i Annikas ögon då kvinnan säger att hon inte kan ta av sig skor eller dobbar. Annika såg nog hennes nylagda golv, rivas upp i flisor. Fast, Annika är inte den som kan komma på lösningarna i stunden. Hon stoppar kvinnan, springer och hämtar 2 trasmattor, och vi lägger dom framför kvinnans fötter och flyttar mattorna vartefter stegen hon tar. Haha, vilken syn för gudarna, där vi niger och knä och ryggböjer inför kvinnan.

Men fram kom hon och kunde parkera sig själv i en köksstol. Oj vad vi skrattade och häpnande, samt såg dessa julkulor snurra och åka fram och tillbaka eftersom kvinnan inte bara pratade med rösten utan även med armar och händer. Hon klatschade till kulorna med jämna mellanrum och vi duckade där vi satt, i tron om att kulorna skulle lossna från taket. Men…dom satt kvar, wohoo!!

Nu till det jag verkligen ville berätta, som var så otroligt och ofattbart. Fast enligt utsago, en helt sann historia.

Kvinnan hade förlorat sin syster (här lämnar jag det öppet, för jag kan minnas fel), eller sin svägerska, några år innan den här underhållande december dagen. ”Systern”, för enkelhetens skull, namnger jag henne till Asta, hade en hund. Och plötsligt började hunden komma upp i sängen varenda kväll och där, lägga sig bakom Asta.

Hon tyckte det kändes så konstigt och hon började undra om hunden var sjuk på nåt sätt. Så fick hon höra talas om en kvinna, som kunde prata med hundar. På den tiden det begav sig, så fanns den kvinnan belägen några mil utanför Umeå. Asta bokade in en tid hos kvinnan.

På plats fick hon lämna över hunden och själv sitta utanför och vänta till ”samtalet” var över. Hundprataren tog sedan in Asta på rummet och sa att hunden vill, å det bestämdaste att du ringer och får en läkartid. Hunden är orolig över dig, och det är bråttom.

Asta ringer givetvis och får en tid. Hon hinner dock inte få någon behandling utan dör efter 3 veckor. Hon hade fått Cancer, och hunden kände av detta och därför hade den velat visa henne att något var fel.

När Astas syster, kvinnan hemma hos Annika, (nu döper jag henne till Karin, för att göra det enkelt här också) berättat detta så slutar det inte där. Med gråten, fortfarande i rösten efter minnet med Asta, så talar hon om att hon ville åka dit med hennes hund också. Ifall den kunde ha något att förtälja.

Här mina vänner, så avslutar jag dagens inlägg, med löfte om en fortsättning på den berättelsen imorgon. Jisses, jag må ju hinna göra annat idag än bara skriva, haha. Ha en fin lördag, allihop!

 

Sluta lek Tarzan och tänk lite istället

Gjorde exakt det jag skulle göra igår, skickade dom arbetsrelaterade mejlen. Tjopp tjopp vad fort det var gjort! Hade ett samtal med Tina om livet i allmänhet, saker som kan hända i framtiden, men det är, än så länge osagt.

Så hittade jag på att jag skulle göra flat palt´n. Det var så längesen jag gjorde palt överhuvudtaget, förutom med paltmjöl så det blev lite av en gissningslek. Det står ju oftast i recept, att man ska använda 1 tsk salt, och jag VET att det brukar vara ett skämt. Det var det nu också, och här var jag bangen och tordes inte ta mer.

Tänkte att man saltade ju potatisen då man kokar den så det kanske tar över. I vissa recept skulle det ner mjölk och vatten, i andra inte. I nåt stod det 3 liter mjölk, men jösses, det kan ju inte stämma. Lusläste och det var först efter att ha läst det 2 gånger och läste allra längst ner som det stod att palten skulle ätas med stora glas med mjölk. Alltså skulle den enligt det receptet, inte tillföras i smeten.

Så för min del blev det att höfta. Skulle vilja påstå att det hade blivit en palt med absolut perfektion

OM…jag hade tillfört mera salt och nån halv-hel deciliter mera mjöl. Fast jag vet, att den kommer att kännas än bättre idag, i uppstekt form med extra saltat smör 😋

Under tiden jag pysslade på med det där så gjorde jag ugnstekt falukorv, stekte potatis, kostade spaghetti och kokade makaroner. Då hade jag plötsligt 4 middagslådor till mamma. En med palt o fläsk, en med köttfärssås och spaghetti, en med ugsstekt falukorv och gammeldags makaroner, samt en med skinkstek i gräddsås och stekt potatis.

Efter middagen körde jag upp med maten till henne, drack kaffe och surrade en stund. På vägen dit, fick jag lov att svära högt. Det går över mitt huvud, hur man kan vara ute och springa, ja jo, det gör man väl som man vill, men… Då man kommer till ett övergångsställe som är halv gömt bakom höga plogvallar, så springer man inte rätt ut och förväntar sig att alla runt omkring har noterat att man syns.

Jag noterade (högt och ljudligt) att det var en j-vla dumskalle, för hade jag testat att bromsa så hade jag inte hunnit stanna i alla fall, eftersom det dessutom höll på frysa på. Utan jag gasade istället, visst, med någorlunda marginal, men ändå… Sluta lek Tarzan och tänk lite.

När vi fikat och pratat klart åkte jag och handlade åt mamma. Kör in på gården för att springa upp med maten. Har en bil framför mig som förmodligen också har ett ärende. Till saken hör att inne på gården finns ingen plats för att komma förbi nån som står parkerad, om man inte ställer sig på en mer öppen yta. Så man gör ju det man ska, så fort man kan.

Jag kör upp, rundar hörnet och där står bilen parkerad, så man absolut INTE kommer förbi. Jag ställer mig bakom och väntar…väntar…kollar upp ägaren till bilen men hittar inget nummer. Väntar och väntar, och sen…

Ut kommer inte ägaren utan en yngre förmåga, hon går till bilen och åker iväg. Jag hade lust att påpeka och fråga, varför man ställer sig mitt i vägen, om man har en öppen yta 10 meter framåt. Upplys mig gärna, för jag fattar inte 🤔🙃

Så har jag då skrivit om detta att man behöver inte säga högt, vad man tänker, så jag gör som jag förespråkat. Tiger tyst, tittar på henne under alla steg hon tar, och tycker synd om människan som uppenbarligen saknar känslan för hur man kan göra för att underlätta för andra. Egoister är ett annat ord för såna typer.

Men, med det sagt så behöver inte alla vara det heller, man kanske råkade på att tankevurpa precis där och då. Och därför glömde bort att tänka på andra. På riktigt, därför var det väl bra att jag bara släppte det. Fast ändå inte, eftersom jag skriver om det idag, hahaaa…

Jag har dock gjort det, släppt det, för det är inget jag skänkt en tanke på efteråt. Utan det är då jag sitter här varje dag och ska blogga och går igenom vad jag gjorde dagen innan, som jag minns känslan och tankarna. Dessutom skriver jag ju ner det nu och det är ännu ett sätt att bearbeta andras fel och brister, samt mina egna, inte att förglömma. Och då släpper jag det fortare. Win win  ✌️👌

Mitt köp av nytt mobilskal blev inte helt fel. Maria personifierad eller vad sägs om detta

Kul att man kan beställa skal med egna bilder. Detta var mer som en test, jag ville se hur det blev. Nu vet jag, och det kan hända att det blir nåt liknande nästa gång jag ska byta, Fast med annan bild då.

Idag ska jag kaffedejta och efter det ska vi ta en sväng med hennes hund längst strandpromenaden. Det blir najs, man får förena nöje med nytta, blir en perfekt inledning på helgen som stundar 🧡

Ha en fin fredag, allihop!

Fotnot: Bild togs igår, 08:49 på Västerslätt såklart!

Nu och då, förr och idag…

Tänk att jag VISSTE det… Nu har så många kvittrat om hur många tusenlappar dom får igen, och det började för några dagar sedan. Vi är bland dom sista att få veta. Sa till Åke igår morse, att det här är bara för att bygga upp förväntningarna. Jaaa, alla får igen pengar, och vi kommer att få så mycket tillbaka att det dröjer innan vi får reda på hur mycket. Enbart för att dom behöver tid på sig för att fixa fram stålarna.

Eller, fortsatte jag, är det precis det dom vill att vi ska tro och då det slutligen dimper ner, så ska vi slås ner i skoskaften på dajrekten!! Nä, jag var nog mentalt redo på minus, återigen. Sent igår kväll plingade det till i mobilen. Jag hade fått nåt från Skatteverket som jag kunde läsa på Kivra.

 

I år ska jag ”bara” betala 8500:-, tröstar mig med att det är pengar vi redan festat upp, så det är ju ingen som snott dom 🤪🥸🥳

Det har varit en hel del prat om hur samhället förändrats. Ta 80 tal VS idag. Hur barn och ungdomar gör, och framförallt hur vi vuxna beter oss. Det är galet på många sätt och vis, och ingen gör något för att förändra saker, heller. Kan vara för att man inte vill sticka upp eller ut och få hela flocken emot sig.

Kan ta det väldigt enkelt exempel. Är ju med i några matgrupper på FB. En heter Köttkoma och som namnet beskriver gruppen, så handlar det om olika sätt att tillreda kött på och lägga upp det lite snitsigt på en tallrik med övriga tillbehör. Man kan få tips och det behöver inte vara kött med i bilden, alla gånger. Utan nån kanske skriver att man ska servera oxfilé och man undrar om nån kan tipsa om nån god potatis vid sidan om.

Nå, i kommentarsfälten, förutom beröm för fina bilder, så kommer du till 95% chans att få läsa att nån undrar om det är ett barn som ska äta, portionen är alldeles för liten. Eller hur kan du kalla det där för sås, maten ska ju simma i sås för det är ju så gott. Det spelar liksom ingen roll. Det ska huggas nånstans. Ingen hänsyn tas till att vi alla gillar olika.

”Åh vad gott det där ser ut, men vart faliken är ketchupen? Man kan INTE äta det där utan ketchup!”

 

 

 

 

 

Även i grupper där nån plötsligt slänger iväg ett tack till nån som gjort något fantastiskt bra, så kommer det lika säkert som restskatten (för mig), nåt i stil med: ”Mja, fast jag såg då minsann nån annan som gjorde så där och det blev inte alls bra.”

Well, det var egentligen inte det jag hade tänkt skriva om, utan jag ville ta upp Farmen, och livet dom levt där under några somrar. Jag ser ju en påtaglig skillnad i hur det var då det började, kontra hur det ser ut idag. Även där har det börjats curla.

Jag backade ju bandet och har börjat se säsong 1 igen. Den spelades in sommaren 2001, alltså 23 år sedan. Och jag lovar, då satt dom där med det dom hade PUNKT. Här får ni en ko, då har ni mjölk, sen fanns det lite sill i en tunna och potatis. Inget mer!

I årets Farmen är dom utan ”riktig” mat i en vecka och dom håller på gå under. Det har varit genomgående belöningar så jag börjar fundera på vart själva jobbet tog vägen. Skulle man inte kämpa för födan?

Jo, jag ska inte rida för höga hästar, nog fattar jag att det inte bara är att… Visst är det säkert psykiskt jobbigt att sitta därute. Lite mat, energin som tryter. Men det känns som om alla får det man önskar då arbetsveckan är över. ¨Åh vad gott det hade varit med hamburgare… tjopp tjopp, så fick dom hamburgare. Undrar om det var så i verklighetens Farmen liv i början på 1900 talet. Njae, skulle inte tro det.

Dom har i nutid fått alldeles för lösa tyglar. Och upplägget i sig är inte så kul längre. Den som vinner, är den som luras och hugger folk i ryggen mest. Tyvärr! Fast, det är inte slut än, och man kan ju hoppas att dom som inte bidragit så mycket, åker ut på eget grepp.

Min mamma som är född 1946, har berättat om julens högtid ute i skogen, i Malå Jockmock, där hon bodde med sina föräldrar, hennes gammel farfar och sina syskon. På julen kokades det knäck, formar fanns inte men snö. Så dom gick ut med knäckkastrullen och hällde sakta den heta knäcksmeten i snön och det bildades som knäckstrutar av smeten. Det var årets högtid, godismässigt.

Och idag ska det gnällas om man inte får nåt gott, varje dag. Ska kanske tillägga att jag vet också att jag skriver rent allmänt, det finns alltid undantag. Och allt var inte bättre förr, men nog kan jag sakna lite av mentaliteten som vi hade då. Det där att man tog hand om varandra på ett annat sätt. Det har blivit, aningens kallare, om man säger så, och varmare kläder hjälper nog föga.

Ska slänga iväg semester önskemål, utan att ha ett riktigt schema, det blir spännande. Ska även iväg med ett mejl till en annan arbetsgivare som ville att jag skulle höra av mig. Sen har jag inga andra åtagande för idag. Ha en fin torsdag, allihop!

Kall snö ❄️ blöt snö ❄️ djupsnö ❄️x 581

För er som missat det så är det samiska veckan, precis nu, denna vecka. Finns lite av varje att göra om man är intresserad av historiernas vingslag. Klicka på bild för att se vad som erbjuds.

Apropå det samiska, så kanske ni inte har undgått att höra att det otroligt nog, finns över 500 ord i sydsamiskan, för att beskriva snö. Jag förundras över hur man ens skulle kunna lära sig alla dom orden, jösses! Här kan ni höra en kort intervju med Johan Sandberg McGuinne, som samlat alla dessa ord, som idag är 581 stycken.

 

Kan inte släppa detta med det samiska, för nu ska ni få höra något som jag skrattade gott åt, igår. Elisabeth ”Nattskugga” Jonsson, berättade för mig under SHRA mötet, att hon hade en present till mig. Jag har ju fått fina saker av henne tidigare och ville ju väldans gärna hitta något till henne med.

Så såg jag att hon på en samisk sälj o köp sida, frågade om det fanns någon som kunde tipsa om tavlor målade av hennes farmor, Linnea Jonsson. Sen, av en ren tillfällighet, såg jag en tavla som auktionerades ut på Norrlands Auktionsverk, och det var ju en Linnea Jonsson.

Tänkte att det blir väl en perfekt present, äntligen något som jag kunde förknippa henne med. Vi hade bestämt att vi skulle ses igår kväll, på Nailheads fikakväll, och det gjorde vi.

Hon lämnade över en påse till mig och hon fick, helt otippat från hennes håll, ett paket av mig.

Jag öppnade påsen och hade svårt att hålla tillbaka ett skratt. Det första jag såg var tadaa…en tavla, och inte bara vilken tavla som helst, utan en målad av hennes farmor, Linnea Jonsson. Och motivet…klockrent. Tydligen inte något hon vanligtvis brukade måla. Love it!

Där låg också en Same, snidad av hennes farfar, Georg Jonsson. Och den här gången ska jag skriva rätt. Den i mitten var den jag fick igår, och det är en gubbe, minsann. Dom andra två är kvinnor.

 

Theresé berättade ju förra gången att det var en kvinna för hon har långt hår, om man vänder på henne. Det missade jag, men igår fick jag även veta, från samma källa, att mannen har öppen kolt medan kvinnornas är hela/stängda, samt att kvinnornas koltar är längre. Dessutom är kvinnornas mössor röda, medan männens är blå, bortsett från Malå Samernas, för deras är svarta.

Det var inte slut på presenterna där heller. Utan där låg också en jättefin silver ring som heter ”Hearts of Lapland”

Vad säger man…tusen miljoners tack för fina presenterna 🧡 Men jag säger det inte utan att skratta åt vårt val av tavla att ge till varandra samt valet av konstnär. Det lär vi ju påminnas om varje gång vi tittar på våra tavlor.

Med detta skrivet om Samer, så delar jag med mig av ännu en låt jag lyssnat mycket på under träningen. Det börjar på rota sig  i mig, och jag gillar schvungen eller hur jag ska sätta ord på det.

Apropå tavlor, män och kvinnor, så måste jag ju avrunda detta inlägg med en rolig tavla/skylt som man skulle kunna ha på en toalettdörr, haha… och med den önskar jag er alla en fin onsdag!

Jag kan ha rätt ✅…eller fel ❌

Annika Collén tyckte att jag skulle testa att låta AI göra om ett blogginlägg för att man skulle få se skillnaden på mina skrivna ord och hur den skulle tycka att det skulle se ut. Jag vet inte vad man ska använda sig av för program, men jag googlade och hittade ett verktyg.

Det tråkiga var, precis som vanligt, vill man ha det gratis så får du inte ta del av det som man egentligen velat prova. Nä, då ska du prenumerera på det och betala en summa pengar varje månad, sen ska du komma ihåg att säga upp det då du inte använder det längre.

Så nej, det tänker jag inte göra men jag gjorde en tvärtest i gratis programmet, jag blev inte impad

 

Min text från ett gammalt inlägg:

”På dagis tappade hon sin första tand. Nicco satt i rutschkanan och längst ner satt en liten kille och filosoferade, akta dig, sa Nicco! Nej sa han, åk du, det gör ingenting. Så åkte hon, och när resan tog slut och hon stötte emot honom i ryggen, så flög tanden ut.”

Omskrivningsverktyget:

”På dagis tappade hon sin första tand Nikko Nikko satt på rutschkanan, och en liten man satt framför henne, filosoferande. Var försiktig, sa Nikko!

 Nej, sa han, du går, det spelar ingen roll. Så hon gick, och när resan var över och hon petade honom i ryggen, flög tänderna ut.”

Ja, lite mer dramatiskt blev det ju, hahaa…den lille mannen vart kom han ifrån och hur blev en tand, tänderna? Här lät det som om mannens tänder flög ut då hon ”petade” honom i ryggen

Detta påminner mer om Google Translate. Bra på många sätt och vis. Men har du inte grunderna i det språk du översätter till så kan man känna sig tämligen blåst.

Engelska kan man väl rätt ok, jag översätter ofta, men lusläser svaren för att se om det låter rätt. Ofta får jag byta ordning på orden i meningarna, för att det ska få rätt flyt i engelskan. Jo tack, jag vet också att en del av felen sitter i hur jag skriver. Är inte alla gånger jag använder korrekt grammatik, så…

Skrev ju lite om boken, ”Jag kan ha fel”, igår. Bland annat det där om att släppa saker. Slår igång ljudboken i morse då jag och Winstone trippar iväg på morgonpromenaden. 5 minuter efter vi lämnat huset, så kom det…”det absolut bästa man kan göra är att lära sig att säga, jag kan ha fel, och att släppa saker och gå vidare. Även om du vet, att du har rätt.”

Detta är precis det jag skrev om, och mitt tips till er som inte provat, snälla, testa. Man behöver inte ens säga det, man kan tänka tanken och gå vidare med nåt annat. Att hamna i diskussioner som inte leder till annat än upprördhet, vinner ingen på. Fast kolla det här, haha…

Jag visade bilden till Åke, och här är ju förväntningarna att det ska bli en dundersmäll, men den uteblir. Fast jag tolkar det som om hon fick sista ordet i alla fall, haha. Vem som hade rätt eller fel, får vi aldrig veta. Det som känns rätt för dig kanske är helt fel, för nån annan. Så vem äger rätten att bestämma. Det som var rätt, kanske blir fel, sett från en annan synvinkel, eller i en annan situation.

Ska jobba några timmar idag, blir kul med variation i tillvaron. Imorgon får jag äntligen veta hur mitt kommande schema kommer att se ut. Härligt, då har man något att gå efter. Idag får man mest säga att jag vet inte, vi får se…ingen aning om hur jag kommer att jobba eller inte…semester, kan inte säga…midsommar, hm…

Visst vet ni vilken dag det är idag, jo, Ostkrokens dag. Nej, inte bågar, här hemma säger vi krokar, så de så (fast jag kan ha fel). Ha en fin tisdag, allihop!

När hjärnan säger ett och ögonen nåt annat

Av , , 2 kommentarer 11

Köpte Icas skalade räkor på burk i fredags. Tyckte det skulle passa med en räkmacka till lunchen

Röjande av små skalbitar bland räkorna denna gång, var inget undantag från alla andra gånger

Och jag undrade i mitt stilla sinne om det inte är fler än jag, som reflekterat över dessa skalbitar/ben som inte bara återfinns i dessa burkar. Utan köper du en räkmacka på kondis, så hittar du skal även där.

Fast köper jag oskalade räkor och skalar dom själv, och om jag då, mot all förmodan skulle missa en skalbit, så vet vi allihop att det skulle man känna, på dajrekten!!

Men serru, det gör man inte på dom goda räkmackorna man köper på kondis, och man känner inte av dom där som ligger i burken heller. VARFÖR?

Jag har i alla år tänkt och trott att man tvärkokat upp dom en sväng till innan skalningen och därför har dom blivit mjuk. Men tänker idag att det kanske beror på lagen dom ligger i 🤔

Sen står det så vackert att dom är handskalade, och jag har svårt att se en bild framför mig där det står en människa och plockar bort allt skräp, räka för räka. Vad tror ni?

Ännu en stilla undran, apropå skalet/skräpet. Varför är det så äckligt att få det i munnen?

Vi må ju bara extremt känslig och hjärnan arbetar utan att vi vet om det. För hur kan det komma sig att det går bra att äta en…kanelbulle med pärlsocker, men jädrar om man får in ett litet korn av kaffesump i munnen.

Eller en liten, itsy bitsy äggskalsbit i omeletten, tvi-tvi-tvi, men samma konsistens på en brödbit och den skulle du inte spotta ut som om det vore gift.

Nä, jag ska sluta fundera så jäkla mycket. Bli lite mer som Björn Natthiko Lindeblad var. Han som levde flera år som skogsmunk. Han blev med tiden en meditationslärare och föreläsare. Jag fick boken av Annelie, och har den nu i öronen på promenader i omgivningarna.

Fotnot: Björn Natthiko Lindeblad, levde med ALS dom sista åren och dog 2022.

Jag förstår absolut varför man gillar boken och man kan lära sig mycket av den. För egen del ger den inte så mycket mer än en påminnelse om hur jag är. Fast jag blev ingen munk för att ta mig dit. Men med det sagt, jag har inte heller lyssnat klart, jag kanske får veta hemligheter som jag inte tänkt på själv. Så jag fortsätter lyssna. Vi blir väl aldrig fullärda, nån av oss.

En stor lärdom för egen del och som jag brukar säga till andra. Istället för att stå kvar på samma ruta och stampa, i förtvivlade försök att få andra att inse vad dom gör för fel…släpp det! Låt dom göra fel då, och du kan gå vidare. Ibland måste man få göra fel för att lära sig något själv. Det är också bra om man själv, får städa upp efter sina fel också. Om andra gör det åt en, så missar man en del av det man lär sig om man får ta hand om det själv.

Han pratar om meditation, att andas rätt, känna sig själv och så vidare. Här tror jag att vi får tolka meditation och hur man ska utföra den, väldigt individuellt. Man behöver inte ligga eller sitta på ett speciellt sätt. Man behöver inte tända rökelser, eller annat, jag tänker att den absoluta huvudsaken är att du gör som du själv tycker känns rätt.

Ta små stunder, gå ifrån, lägg dig på sängen och bara andas, utan att tänka på nåt speciellt. Slappna av…töm skallen. Det gör jag varje dag, under kortare stunder, kan vara medan kaffepannan står på plattan, eller bara för att. Efter några minuter hoppar jag upp som om jag slängt mig ner på en trampolin. Fråga mig inte hur jag egentligen tagit mig dit jag är idag, mycket handlar om sitt egna mind set, tror jag.

Igår gick jag ut på en prommis, tog mig 3 km i slasket och det ojämna väglaget. Kändes lite som den här bilden Elisabeth skickade till mig på messenger

Inte bara det, jag fann något liggandes på en bil. Idag blir det då, gårdagens upphittade

Kände mig inte helt nöjd med det så jag tog bilen och for och tränade. Där gick jag 2km till i konstant motlut. Hade på musik i öronen och tog mig friheten att faktiskt blunda där jag gick. Riktigt najs, och avkopplande, för jag tänkte verkligen inte på nåt speciellt alls. Utan lyssnade bara på jojken jag hade i öronen.

Så, ja, jag tänker att det är upp till var och en, att fundera på vad som är gångbart för en själv. Vi är alla olika och fungerar på olika sätt. Ett vet jag dock med säkerhet, det finns ett sätt för alla, det gäller bara att hitta det.

Kan inte låta bli att avsluta med den här bilden. För här blev man lurad av vad hjärnan sagt åt dig att det är, men du struntade i att läsa vad det egentligen var, hahaa…

Hoppas på en fin dag, för er alla!

Snurrigt så det förslår

Åke frågade om han skulle bjuda mig på lunch på Ullas igår. Ja vem tackar nej till det, tänkte jag, så vi larvade iväg där strax efter 12 snåret. Hade tänkt fråga ifall vi skulle höra med Brälla och Lena om dom skulle joina oss men…asch, så tänker man att det ändå är sällan det kanske passar då man kommer med spontanfråga så snart inpå.

Vi hann inte mer än jussepass sätta oss, så kommer, tadaa…Lena och Hanna in genom dörren. Brälla kommer några steg senare. Dom skulle också luncha. Jag berättade för Lena vad jag tänkt, och hon hade tänkt exakt samma sak. Där ser man, vi sparade in ett samtal men det blev ändå som det vi hade filurat på.

Åke följde med Brälla bort på verkstan då dom var klar, men vi, Lena, Hanna och jag satt kvar till strax innan stängning. Pratade om det ena och det andra, livet här och nu och nåt roligt som ska hända i sommar. Det ser vi fram emot, på riktigt

Vet inte riktigt hur vi hamnade i samtal om barn med diagnoser. Jag visade i alla fall en kort filmsnutt som Anna delat till mig, en pojke som snurrar helt galet hemma på köksgolvet. Jag följer honom på TikTok så därför hade jag sett det förut. Och skrev till Anna att han är autistisk, och jag hade fått för mig att det på nåt sätt har gjort att dom kan göra sånt här utan att bli så påverkad som till exempel jag skulle bli. Jag hade knappt klarat ett varv utan att tippa. Klicka på bild så får ni se killen

Hittade även en tjej, även hon, autistisk och snurrar som värsta proffset. Klicka även här på bilden

Att snurra på saker eller vicka på fingrar eller göra andra repetitiva rörelser är något man kan förknippa med autism. Sen vet jag inte vad det är som gör att dom inte blir yr i huvudet. Om det har med att dom kan stänga av den delen som gör att det händer, för att det är deras sätt att hantera omgivningen eller om dom gör precis som konståknings proffsen, ska jag ha osagt. Men jag fascineras av hur dom gör detta, helt makalöst!

Kan även tillägga, apropå autism, att det finns ett stort spann med hur man fungerar med autism. Många vuxna lär sig att dölja sina begränsade och repetitiva beteenden. Men intensiva specialintressen kan också vara en källa till glädje. De kan också ge positiva möjligheter i utbildning och senare yrkesliv för en del individer. Det är vanligt att de som visat tydliga svårigheter inom dessa områden som barn inte längre gör det som vuxna.

Åkte upp till mamma efter middagen. Hade några middagslådor till henne som tog plats i vårt kylskåp. Drack kaffe och surrade bort en stund. Dimman låg tät över Mariehem

Borde egentligen servera blåbärssoppa idag, fast…nä, det är ingen favorit, jag klarar mig utan både soppan och skidorna. Får se vad jag hittar på. Nu har startskottet gått och även jag ska gå…i alla fall ut med Winstone och sen får det bli frukost efter det. Apropå Winstone ja.

Första söndagen i mars är det inte bara Vasaloppet utan även Världsdagen för japansk spets. Det är en dag som tillägnas dom fluffiga, vita hundarna! 🐾

Om du är ägare eller uppfödare av japansk spets kan du delta i firandet så här:

Dela ett foto av din japanska spets på din profil/grupp/sida på Facebook eller Instagram. Bifoga fotot med följande text (du kan också lägga till ett eget tilläggsmeddelande):

”Världsdagen för japanska spetsar 2022! 🐶🎉 ” Glöm inte att inkludera dessa hashtags: #WorldJapaneseSpitzDay, #JapaneseSpitz och #Всемирныйденьяпонскогошпица.

Låt oss sprida kärleken till dessa vita, fluffiga följeslagare och göra World Japanese Spitz Day till en årlig tradition! 🐕❤️

Önskar er alla en fin söndag och avslutar med denna text jag hittat i nån grupp på fejjan (förstås) 😁😜

Maria Lundmark Hällsten