Etikett: lasarettet

Att det är sååå litet

Av , , 2 kommentarer 12

Det gick fint i Lycksele, jag fick veta att min infektion, inte berodde på ett läckage, som dom först misstänkte. Ett sånt läckage brukar upptäckas inom 3 dagar, dessutom krävs det oftast, om operation, för att fixa till läckan. Nä, det här hette nåt annat som jag inte kommer ihåg, men det spelar nog ingen roll…om hundra år.

I övrigt tyckte han att allt gick planenligt, fast han ville att jag skulle komma tillbaka om 3 månader, och det var mest eftersom det blev som det blev. Jag har inte heller haft samma chans att komma in i allt vad det innebär med denna operation, även om jag själv tycker att det går hur bra som helst. Nå, det är väl lika bra att dom följer upp detta ordentligt, när dom liks håller på.

Nicco fick haka på, så jag hämtade henne på skolan. När vi gick mot lasarettet, från parkeringen på baksidan, så påpekade Nicco hur litet det är, huset alltså. Och ja, jag måste ju hålla med, har aldrig tänkt på det förut. men kolla, det är ju bara en mittengång, sedan rum åt väster och höger och inget mer…knepisch!

20151103_144044Vi avrundade med ett besök på Dollarstore:

20151103_151943

Älskar Lyckseles älg, som dom satt i rondellen :D Den skulle jag vilja ha, mellan våra stora tallar.

20151103_144604

Det blev en lite senare middag, och sedan for vi på klubben. Nailheads har ju startat upp sina café kvällar, som är första tisdagen varje månad:

20151103_184928 20151103_185011 20151103_185028 20151103_192857 20151103_193019

Den sista bilen var verkligen ett schabrak, en som skulle platsa hemma hos oss, jag gillar stora bilar :) Och den här var längre än Buicken, lite jobbigt kanske att fickparkera.

Apropå fickparkera, och att göra delikata övningar utan att tabba sig, kolla in detta som jag nyss såg ett klipp på FB om, fåglar som flyger i formation, som det tycks, heter egentligen murmuration. Jag fattar inte hur dom fixar detta utan att krocka…helt fantastiskt!

Hoppas på en fin onsdag. För er alla!

Med eller utan själ

Av , , 2 kommentarer 12

Det blev lite stressigt igår med allt som skulle hinna göras. Jag åkte upp och hälsade på en vän som ligger på lasarettet, och dessförinnan hann jag sätta ihop tårtbygget, så den skulle hinna dra till sig:

Foto2482

Detta är dock en ”efter” bild :D

Handlade lite, så hem och fixa en sen lunch, innan jag och Nicco åkte vidare på operation ”köpa present till Åke”. Nicco köpte ett par shorts han kan använda då det ska mekas eller fixas med annat. Och av mig fick han en bit kallrökt renkött samt en bit torkat renkött och ett kit med överlevnads grejer, kan ju vara bra att ha i lastbilen, man vet ju aldrig då man plötsligt kan behöva en säkerhetsnål, fiskegrejer, sax eller pincett, eller kniven att karva köttet med, jodå :D

Mamma, Bosse, Emma, Brälla och Lena, dök in på kvällskvisten, och hjälpte till med kaffedrickande och tårtätning, av Brällas fick han badhandduk med döskallar, och av mamma skulle han få verktyg från pappas lager i Norum.

Jag skrev något igår om att lägga ner själen i saker, det har varit lite sånt tänk, sista dagarna. Vi träffade på Emelie och hennes kille på Maxi, och det pratades om dragracing (hon kör ju, hon också), och att sälja eller köpa en bil, som någon annan haft, det är som inte samma sak, som att bygga något själv, men vem vill köpa en bil, som du har din själ i, och vill du sälja den?

På vägen ner till Uppsala stannade vi i Hudik och skulle käka lunch, jag ser ju inte så bra att läsa menyer dom satt uppe i taket, då jag inte har glasögon, men jag såg något om Kockens hamburgare, och tänkte att det kocken gjort själv, lägger han ner sin själ i, han vill vara stolt över det han serverar, så den måste ju vara perfekt, och han/hon, borde känna sig stolt över att någon vill ha dennes hamburgare.

Jag blev förskräckt redan då Åke skulle betala, och jag noterade att hamburgaren inte skulle vara en vanlig 90 eller 100 grams burgare, nejdå, 250 gram, fatta att jag började kallsvettas :D

Nå, in kom då hamburgaren, som såg ut att vara en STOR klick köttfärs, utslängd på en stekplatta, torr var den, och inga kryddor what so ever. Nej, kocken lämnade själen och lusten att arbeta, hemma den dagen. Jag gav Åke en stor bit och vi lämnade bägge två, inte alls impade.

Jag avslutar dagens blogg med ett tips till Åke, som ofta tar sig en tupplur på soffan (fast han hävdar själv, att han aldrig sover, hm…) att man inte ska säga att man vilar eller tar en tupplur, utan man tar horisontala livs pauser, det låter väl fint :D Önskar er alla en toppen fredag! Och här en liten fakta ruta, som finns på FB :D

10151796_795565260562917_8107849683143085035_n

Skapa arbetstillfällen

Av , , Bli först att kommentera 12

Fettisdag, usch då, fast jag har ju redan testat semmel-wrapen och har inga planer på en semla idag, som sagt, jag kan tycka att dom är överskattade, så jag klarar mig utan. En gång eller två, på ett år, är ju alldeles tillräckligt :D

Tina fyller jämt idag, och henne har jag ju redan firat, men hon ska få ett grattis, här på bloggen också, och en bild på något gott vi åt i Spanien, en hallon cheesecake, och sedan en bild på ett hus, och om jag inte missminner mig så är det en typ av teater, annars får Tina rätta mig, om hon läser detta, jag tyckte balkongerna såg fräna ut, som bakelser, dom med :D

Foto1573 Foto1603

Jag har en vän som ligger på lasarettet, h*n har genomgått en större ryggoperation, och vi pratades vid i förrgår. Ett av samtalsämnena föll på vården, och att det inte finns folk. Ska man på en avdelning eller upp på en röntgen etc, så får du ju en följeslagare, men finns det bara en att välja på, så får du allt vackert vänta, och en kanske rätt så simpel och snabb sak att göra, kan ta över en timme, på grund av bristen på personal.

Jag tyckte att där skulle man väl kunna placera, snudd på vem som helst, och det kan ju vara en som gått in i fas 2 eller 3, där dom ska ut och praktisera. På lasarettet räcker det väl med att ha empati och vård och omsorg i hjärtat, att du är social, samt very important, lokalsinne. Då h*n på pekade det där sista , så insåg då jag, att jag aldrig kommer att få ett sånt jobb, jag som knappt kommer ihåg om det är vänster eller höger man ska ta då man varit inne på ett rum.

Nåja, det ser ut som det gör, och garanterat är det fler än jag som haft samma tanke eller fler idéer på hur man skulle kunna skapa arbetstillfällen, fast det ska ju finnas resurser till det med. En annan som jag känner lade igår ut en liten mening om att man skulle skippa självscanningen i butikerna. Och detta bidrog till några kommentarer.

Jag kunde inte låta bli att skriva av vilken anledning jag, inte scannar mina varor. Jag vill inte att företagen ska se ett överflöd av kassapersonal, då kunderna själva kan sköta scanning och betalning, ok om dom fortfarande inte kan göra sig av med all kassapersonal, men en neddragning, skulle dom säkert kunna ordna. Och det vill inte jag bidra till. Så tills motsatsen är bevisad, att detta självscanning system inte bidrar till ökad arbetslöshet utan kanske till och med tvärtom, så tänker jag vägra självscanning.

Att spara in på personalens rygg och armar, kan vi ju göra ändå, genom att inte bygga varuberg och att vända koderna åt rätt håll.

Önskar er alla en toppen tisdag!

Fler än vi som…?

Av , , 4 kommentarer 10

Är det inte fler än vi som sett alla blixtar på kvällarna? Inget buller eller muller, bara ljusa blixtar, trodde att jag skulle få läsa om det, och att det är nåt speciellt då det inte annars åskar, men näpp, tur att det är fler än bara jag som ser dom, Åke och Nicco har också sett…annars blev jag väl dumförklarad :D

Det blev en lång utfärd igår, tidsmässigt, (det var ju saker att göra där) och inte så mycket avståndet mellan Umeå och Lycksele. Jag måste dit igen, till lasarettet, dom vill göra en gastroskopi, innan något annat bestäms, så då måste dom väl få göra det.

Vilken grej sen, att Tina fick en tid på samma lasarett, samma dag, fast en timme senare än jag, därför följde hon med, hon bjöd på lunch inne på Golden Bar, och efter uträttat ärende, gick vi en sväng på Dollarstore, innan vi lämnade Lycksele.

Sen siktade vi in oss på ett hus, vi sett på vägen upp…ett litet café som lockade, vi var ju kaffesugna eftersom vi inte hann med det efter lunchen. Jag var ganska säker på att det låg några mil närmare Umeå…och huset var blått…jo, det var vi överens om.

Saktade ner farten i varje by och stirrade oss blinda på blåa hus, då det sedan, äntligen dök upp…så var det en jäkla konstig blå färg, måste jag säga, det var ju gult…och dessutom stängt, tji fick vi. Men då tar vi ett annat som jag vet av, sa jag och fortsatte på vägen hem, men vi blev blåsta på vårt kaffe…det var igenspikat, så kan det gå.

Idag vart det som hektiskt, Nicco skulle till tandläkaren klockan 8, så jag skjutsade upp henne, vi trodde att det var ett tio minuters besök, men det var det givetvis inte, det tog 45 minuter. Jag skulle hem och ut med Winstone och sedan iväg till min bokade tid hos naprapaten, jag hann, med 4 minuter tillgodo, sen fick jag ta en extra sväng med Winstone då jag kom hem, en längre än vad han fick där efter nio.

Nu ömmar det lite varstans, han frågade vart jag hade ont, överallt sa jag, förutom i huvudet, men det kan bero på att jag tog en Ipren i morse :D Sen har han undersökt, knådat och dragit och kommit fram till att jag har en inflammation i hela ryggen, big one, och bör kanske få äta lite anti inflammatoriskt, sedan har jag låsningar lite utspritt så där, men främst i bröstryggen.

Så efter mitt läkarbesök på torsdag, ska jag boka in en ny tid hos honom, och då blir det en annan behandling med ultraljud, blir säkert bra.

Nu är det väl lunchtajm…och sen ska jag bara ta det lugnt, ha en fortsatt bra dag, allihop!

018

 

 

Det var inget alternativ

Av , , Bli först att kommentera 7

Jag var glad och tacksam igår morse, att jag kör fyrhjulsdriven Jeep, den här årstiden. Att köra ut på vägen utan att åtgärda snön innan, var inget alternativ:

Foto1337

Inte heller att försöka sig på cykelbanan:

Foto1339

Men jag tog spaden och grävde runt lite i plogkanten och sedan kollade jag vänster… höger… ingen bil… så då laddade jag och körde ut.

Foto1338

Men det var inte bara här det var oskottat, utan döm om min förvåning då det var skaplig väg in till järnvägstorget, men därifrån och upp till lasarettet var det oplogat, åtminstone var det ett tag sedan det var gjort:

Foto1341

Ingen, ville lägga sig i vänstra filen, så att säga, och färden var rätt så guppig, men fram kom jag och jag laddade och sladdade även in på parkeringsplatsen, men det gick ju fint.

Ännu mer förvånad blev jag då det faktiskt var ny-skottat runt husen däruppe, och lite matjord hade vi då traktorföraren, hade tagit bort all snö utanför porten då vi skulle ut, det var tacksamt!

Och kul är det väl att det finns några som kan roa sig då det kommer klibbsnö:

Foto1342

Vi ägnade dagen åt lite handlande på centrum, hundpromenad i omgivningen, småkaksbak och bokläsning… alldeles lagom, sådär. Får se vad det blir idag. Önskar er alla en fin söndag!

 

Frigående ägg, hm…???

Av , , 2 kommentarer 6

Hamnade på en blogg igår, angående fototrissen, man klickar ju runt och kollar hur andra tolkar temat. På en sida fanns en bild av en kartong med ägg, där texten var: 15 frigående ägg. Hahaa… vilken miss, visst ser ni framför er hur äggen springer runt med benen som sticker ut därnere :)

Jag hörde reklamen igår också, om dessa så kallade bäddbara sängar, jag tror att dom säger bärbara eller byggbara… men jag är inte helt hundra, dessutom tyckte chefen att dom snackat om gravsängar, och det låter ju aningens makabert, man kan alltså begravas i sin säng, om man så önskar. Men där hörde jag nu att dom sa, ramsängar, så det där med grav… ligger nog i framtiden.

Jag och Åke har bökat lite nere i källaren, och nu har vi plockat bort dörren in till tvättstugan. Det finns nämligen ett element därinne, men det hjälper ju föga eller sprider ju inte sin värme vidare, utan stannar där i rummet, med dörren bortagen så kommer nu katterna åt detta element, och får också lite större plats att vistas på, då dom är därnere.

Vi har alltså rensat bort saker som legat där och skräpat, jag åkte på Djurmagazinet igår och köpte en sån där elementhängare dit ner också, som katterna kan ligga i, samt en tjock dyna dom kan ligga på. Det blev bra, nu återstår att städa rummet innanför tvättstugan också, där har jag tänkt att jag ska kunna ha en symaskin, tyger och annat tjafs.

Jag och mamma åkte upp på lasarettet igår, Bosse, hennes sambo, är inlagd i väntan på operation. Han fick veta att han har problem med hjärtat (läkarna tyckte det var jättekonstigt att han inte känt detta tidigare) och det räcker inte med en ballongsprängning utan dom måste göra en bypass, men det går säkert bra. Och det var ju en jädrans tur att han inte hann få en massiv hjärtinfarkt innan han åkte in.

Vilket surväder vi fick, usch för detta slaskande och plaskande, halkigt är det också, på sina ställen. Nu längtar jag efter ren asfalt… så man kan gå som vanligt igen och inte hasa fram, och bara vänta på att lägga sig på sidan i en nerförsbacke…typ. Ån är öppen igen, den som frusit till för någon vecka sedan. Ur led är tiden. Önskar er alla en toppen måndag, vädret till trots!

Varenda människa kan väl det?

Av , , 2 kommentarer 9

Vi fyllde arbetsdagen igår med, utan att behöva fundera på vad som skulle göras. Chefen hade en bokad tid på lasarettet så vi tog en promenad dit och efteråt så gick vi bort på centrum där jag bjöd henne på lussefika, dagen till ära.

Det blev flåtkusar och kaffe, dock inte morsans flåtkusar, dom går nog inte att jämföra. Nu pratar jag om anisbröd doppad i socker, och detta bröd har säkert många namn. Flåt, kommer ju från flottet dom är friterade i, och kusar… antagligen för att dom urspungliga hade 4 ben och skulle väl föreställa en häst… min teori :)

Inga lucior såg vi dock, det är nog helt ute att vara och lussa, det är flera år sedan någon plingade på dörren och bjöd på någon skönsång.

Apropå sång, så kommer jag nu att osökt komma in på… just sång, och skola, och betygsättning. Vet att när jag gick i skolan så ingick det i provet på musiken, att sjunga. Det gör det än idag, och läraren vill höra att man KAN sjunga, hm… undrar vad dom menar med det egentligen?

Varenda människa i världen, förutom en som är stum, kan väl sjunga, om det däremot låter bra är väl en annan femma. Men alla är ju inte födda med takt och att kunna hålla en stämma, ska dom då få ett sämre betyg, än alla dom som sjunger ”vackert”?

Samma sak gäller ämnet bild, slöjd och gymnastik. En viss tumme med sakerna bör man ha för at klara det snyggt, men jag tycker att så länge viljan att lära, finns, så ska även det räknas med i ett betyg. Det ska säkert vara så också, men tillåt mig tvivla på att det alltid efterföljs.

Nåja, jag är glad att jag numer slipper skolan och får hädanefter, istället för betyg, tillgodoräkna mig livserfarenheter, och det är alla gånger värt, minst lika mycket, om inte mer, för här snackar vi verkliga livet, och inget man läser om i en bok eller på nätet :)

Nog nu om detta, nu ska jag koka några ägg så vi kan få oss frukost, innan jag knallar ut i minusgraderna med Winstone. Önskar er alla en fin lördag!

 

Hon ser verkligen ut som ett UFO

Av , , 4 kommentarer 10

Jag fick börja slå in julklappar igår kväll, känns bra att ha kommit igång med det. Jag är ju annars hopplöst disträ och kan glömma bort vart jag har lagt sakerna, vem som skulle ha vad och varför.

009

Tänkte att vi kanske skulle kunna dra ner på klapparna i år, och hålla ner hysterin lite. Huvudsaken att barnen får en fin jul, och barn i detta fall är väl egentligen Sally, Nicco håller förmodligen inte med, men om man ena dagen vill vara ”vuxen” och bara vara barn på julafton, så köper jag inte det, sorry :)

Grejer har vi i överflöd, och tänker man efter så behövs nog inget mer heller, även om det är kul att byta ut, och se nåt nytt ibland.

Apropå nytt så intog jag frukosten på ett nytt ställe i morse… nämligen hemma hos en bloggkompis, Helena. Det var ett tag sedan vi sågs och vad kunde då passa bättre än frukost hemma hos henne, perfekt!

Inte bara mackor serverades utan även blåbärssaft som hennes svärmor kokat ihop och när jag drack den så kastades jag över 40 år tillbaka i tiden, jag ligger på lasarettet och det efter en hjärnskakning orsakad av ett kastbyte av cykel, jag fick testa en med ballongdäck, och med facit i hand var dom däcken och cykeln inget att leka med, jag åkte rätt in i kantstenen och blev liggandes där till en granne kom utspringandes och bar hem mig för vidare skjuts på lassa.

Där fick vi blåbärssaft… vet inte om jag druckit det sedan dess.. . gott var det i alla fall och jag VET, att jag tyckte att maten som vi fick på lasarettet, den gången, var underbart god, den också :)

Kommer inte ihåg vilken maträtt det var, kunde ha varit lasagne, tjejen som delade rum med mig var en ynklig tös, som råkade ligga och sova då lunchen bars in. Jag åt maten och njöt av den, och nu ville jag ju ha mer, men visste inte hur jag skulle fixa det.

Sneglar på granntjejens tallrik, där allt det goda ligger alldeles orört, och jag gör (även där) ett snabbt kastbyte, hon får min tomma tallrik och jag tar hennes, hihi…

Sedan kom sköterskan in, ställer sig vid tjejens säng och ser ut som ett UFO, hon undrar vart maten tagit vägen? Ja, sa jag, som den naturligaste saken i världen, den har ju hon ätit upp.

Sköterskan tror nu inte på mig, men vad jag vill minnas så tyckte hon nog bara att jag var lite rolig, och jag förstår ju varför. . tjejen låg inte bara och sov just då, utan hon är förlamad och kan inte äta själv, så därför trodde inte sköterskan på min lilla utsaga (lögn) :)

Annars har jag inte gjort så mycket, känner mig betydligt bättre i benet, fast det värker uppe i låret, men det beror nog på att jag felbelastat benet för att undvika att det ska göra ont. Jag provade också att galoppera över vägen för en stund sedan (jag missbedömde farten på en bil som kom) och det kändes inte alls så skönt bak på vaden, men man lär sig av sina misstag, jag ska sluta galoppera och jag ska sluta med step up brädan, däremot har jag istället tänkt börja springa upp och ner i trappen.

Mm, berättade det för ”min” läkare, Tina, och hon vill vara säker på att kunna bli insläppt här då jag ligger med gipsade armar och ben, haha… ja, jag borde ju kunna förutspå, vad som kommer att hända om jag gör detta… jag kommer antagligen att falla utför trappen, i 120, göra en dubbel + en halv saltomortal och landa på skallen, men hey, man ska aldrig ta ut nåt i förskott och man ska heller aldrig leva i skydda verkstad, det kan bli tråkigt då :)

Hoppas ni alla hade en underbar tisdag och att kvällen fortsätter på ett ännu bättre sätt!

 

Saknad 24-7, alla dagar, året om

Av , , 9 kommentarer 16

Hur kunde jag veta att det skulle bli så här? Vi har en årsdag idag… ingen rolig sådan, och jag kan egentligen inte begripa varför man ska måsta komma ihåg den heller, hade varit så mycket skönare att bara få vara i nuet, men vad gör man.

Redan för 2 veckor sedan började tankarna gå i huvudet om när den här dagen skulle komma och att jag gav mig den på att försöka sudda över och inte komma ihåg, men det är ju kört, så fort man ens tänker en sån tanke, det vet jag ju redan.

Nu har jag upplevt den dagen vi hade för ett år sedan, flera gånger i mitt huvud, vad vi gjorde, hur det trasslade till sig i början, att jag ringde 2 gånger till mamma, för att fråga efter pappa (något jag inte vet att jag gjort speciellt många gånger förut), hur det skulle strula för att sedan lösa sig och sen… det stora dråpslaget då min bror ringer och säger att pappa råkat ut för en olycka och dom vet inte om han kommer att klara sig.

Niccolina ringer i samma veva som jag försöker greppa situationen, få på mig kläder och åka upp på akuten, förklarar snabbt för henne vad som hänt och hon säger med hög röst: DU KÖR INTE BILEN VA? Det får pappa göra.

När jag kommer upp på akuten vet inte ens hon som sitter där, vad som hänt, ingen har kommit in. Jag blir hämtad till ett annat rum, får lämna pappas personuppgifter och sedan frågar en av dom som jobbar där om jag vill sitta själv eller om jag vill ha sällskap. Jag klarar mig själv, säger jag, och sitter där och fattar absolut ingenting. Jag vet att jag tänker att det här är ett skämt.

Ja jag vet, hade det varit ett skämt hade det varit ett av dom grymmare slagen, men just det här att jag är först på plats, och inte ens dom som jobbar vet att det ska komma in en skadad person. Sen dröjer det nog inte så länge innan det plötsligt rasar in folk genom dörren.

Mamma, mina syskon och syskonbarn och sambos, sedan sitter vi där och bara gråter, försöker reda ut saker, vad som hänt och varför. Sen kommer en ambulanskille in och förklarar vad som hände där borta i Norum, och vilka skador han ådragit sig.

Han börjar med att säga att pappa fick ett hjärtstillestånd då dom lyfte upp honom och det varade i 17 minuter… men säger han och sedan andra, han fick det på rätt ställe och med dom rätta grejerna på plats. Han har inga benbrott, fortsätter han med, men en punkterad lunga och alla revben på ena sidan är av och nu får tiden utvisa vad som blir.

Sedan kommer det om en läkare som säger att han fått ännu ett hjärtstillestånd så dom får avvakta ett tag och se om han klarar av det, sedan ska vi få gå upp och träffa honom lite tvärt. Dom 3 första dagarna är mest kritiska, säger hon.

Sen får vi veta skadornas omfattning…han har brutit ryggen på 3 ställen, han har ett öppet benbrott vid armbågen och ett brott längre upp, han har en spricka i levern, han har brutit bröstbenet och alla revben, bägge lungrna punkterades varav en, blev blodfylld, han har en skallskada och en shunt sitter inopererad i huvudet, det ser  plötsligt inte så ljust ut, längre. Och man börjar undra på hur hans liv ska bli, om han klarar sig.

Dom följande 6 veckorna har bara flutit ihop, jag vet inte vad vi gjorde på dagarna annat än att vi satt däruppe hos pappa, 2 gånger om dagen, någon gång 3 gånger. Det var papper som skulle skötas, instanser som skulle ringas upp, andra saker som skulle ordnas.

Vi levde varje dag mellan hopp och förtvivlan, det såg bättre ut, ett litet tag och sedan vände alltihop. När dom sedan berättade för oss att det fanns inget mer att göra, utan nu skulle allting stängas ner, så fick vi ju lita på att dom visste vad som var det bästa. Pappa levde 13 dagar efter allt tagits bort, och det var nog det värsta under hela resan, att se en människa förtvina och bli till någon man inte kände igen.

Såna gånger förstår man ju inte varför detta inte kunde skötas på något annat sätt, om utgången ändå är given.

Så här i efterhand, ett år senare, så är ju givtevis saknaden fortfarande stor, men den är hanterbar, och man kan styra sina tankar lite åt det håll man vill, man behöver inte fördjupa sig i detaljer, det är då det blir jobbigt.

Pratade med mamma igår och hon påpekade att det nu skulle vara årsdagen idag, hon tyckte det var jobbigt, och jag sa att det dessutom blir mer… inte bara årsdagen för olyckan, utan sen blir det dödsdagen och efter det begravingen… det är aldrig bara ett. Men det kan hända att just den här dagen känns tuffast.

Om jag går tillbaka i mitt bloggarkiv, till dagarna innan, så var man ju bara lyckligt ovetandes, och det är också tufft att läsa, men ännu värre efteråt, det är som om man blev förflyttad tillbaka till det som var, då. Jag brukar låta bli just den där tiden, i arkivet, man blir för mycket påmind om allt som var.

Man kan också se på alltihop med lite ironi och humor, det är nog vårat sätt att överleva och gå vidare. Som när dom kom upp, 3 veckor efter olyckan och berättade att pappa hade brutit näsan också…som om det inte räckte med allting annat.

Eller när dom sätter igång att renovera rummen som låg precis ovanför pappa, och det levde om flera timmar varje dag, hela avdelningen dånade och man hörde inte vad man sa, och pappa fick ligga där med hörselproppar i öronen och läkarna sa, jomen även om han inte ger tecken ifrån sig, så tror dom sig veta att han vet, att vi är där, så det är jättebra att ni sitter där och pratar med honom…ehhh ok, och det får man höra då man inte själv hör vad man säger och han dessutom har dom där hörselpropparna i stoppade, jojo.

Mamma sätter ett lagerblad i halsen, då vi sitter där i matrummet och det blir värsta uppståndelsen, med flera sköterskor, och läkare som står och diskuterar över hennes huvud, vad dom kan tänkas ska göra, för att få bort det som fastnat. Efteråt sitter jag, mamma och Emma och skrattar åt fadäsen, som kunde ha slutat illa, men det gjorde den ju inte, utan för oss blev det lite av en lyckostund, då vi skrattar och har roligt, mitt i allt elände.

Ja det blev ett långt inlägg idag, men det känns också skönt att ha fått skriva av sig, det man går runt och ältar i sitt huvud, inte hela tiden, men ofta, och jag tror ju också att ju mer man pratar om det, skriver ner det och får det ur sig, desto lättare blir allting att bära.

Med facit i hand, nej, det här är ingen årsdag man vill komma ihåg, men pappa finns ju alltid kvar i våra hjärtan och tankar, där kan ingen komma åt honom, och där finns han 24-7, alla dagar, året om, saknad och älskad.

Önskar er alla en fin tisdag!

pappa(1)

 

Flera avhandlingar

Av , , 2 kommentarer 13

 

Dom pratar just nu med en läkare som tydligen ska bli ”den arge doktorn” på tv. Han har varit på tv förut och hade då upptäckt hur skitigt det är på lasaretten och städning som är under all kritik. Så är det ju än idag, det vet alla som suttit på en lasaretts sal och tittat runt golven.
Men jag tror mig också kunna tala om varför det ser ut som det gör, åtminstone till viss del. Tid… det handlar om tid som ”sanitetsteknikerna” får för att utföra sitt arbete. Jag har ju nämligen en gång i tiden jobbat som städerska och vet, by fact, att det var så, även då.
Jag hade 40 kontor, 2 matsalar, 13 toaletter, 2 omklädningsrum och jag kommer inte ens ihåg hur många korridorer, som skulle städas och det skulle göras på 4 timmar. När jag varit där några månader skulle städet utökas till ytterligare ett omklädningsrum, 2 toaletter, en korridor och 2 kontor, och min tid skulle minska med 20 minuter…räkna på det ni som bestämmer hur det ska se ut.
Jag vet att jag frågade hur stackarn dom hade tänkt att jag skulle kunna fixa detta, och fick till svar, det du inte hinner får du strunta i att ta. Och hur kul är det, på en skala? Vem får skulden för att det inte är städat och snyggt, ja inte är det kontorsfolket eller städfirman heller, utan fotfolket, som går med skurhinken. Jag är glad idag, att jag inte har ett sånt jobb, även fast jag vet att utan dom, så skulle ingenting fungera, och därför är det ju också skrämmande att dom inte ska få den tid som behövs för att hålla det rent.
Så, det var morgonens lilla avhandling om städning, som det för övrigt ser ut som det är dags att ta itu med här också, *suck*. Tur att man har en snabeldrake, som tar det mesta och kanske man skulle börja plocka med sig lite julsaker också, varje gång man går ner i källaren, så blir man av med julen lite pö om pö.
Jag hade även en liten avhandling på café Nybro igår, med Tina, vi blev sittande där i timmar, hade mycket att prata om och tiden bara flög iväg. Hade även hunnit med några ärenden med mamma på förmiddagen.
När jag kom hem var det plogat här utanför, Åke har tumme med en traktorägare som offrade en stund på att hjälpa oss att bli av med den tunga blötsnön. Senare på kvällen kom väghyveln, kan in gissa vart det slasket hamnade… jomen hos oss förstås.
Då hade Åke sån tur att Rickard var här så han tog snösläden och ordnade bort värsta strängen ut mot vägen det går ju bra om man får ta det med en gång. Men nu räckte ju inte allt det heller. Den där väghyveln har tydligen passerat flera gånger för det ligger saker därute nu också, så j-kla slött när dom inte kan ta bort skiten dom lägger upp… åtminstone någon gång. Nu är ju det där dessutom fastfryset. Inte underligt att man får tankar om att smälla en spade i skallen på nån.
Men men, vi får väl ta cykel och gångbanan ut då, funkar också, och blir det böter skickar vi den till Umeå kommun. Skrev hon med en ondskefull min, men vet innerst inne, att det aldrig skulle gå, det heller. När någon gång på en skala, skulle dom erkänna fel och stå för det.
Önskar er alla en fin torsdag!