Igår eftermiddags skrev jag ett nyhetsbrev till medlemmarna.
Stämningen är positiv i partiet efter valet förstås. Många medlemmar har gjort en enorm insats under valet.
Blev också kontaktad av en bekant från tiden innan man blev politiskt engagerad. Han hade beslutat sig att bli medlem. En av många såhär efter valet.
Ofta väljer människor att bli medlemmar i samband med val. Vi är väl knappast något undantag där.
Vi växer förstås, och har vuxit enormt. Både medlemsmässigt, men också i det stöd vi får parlamentariskt.
Jag tänker mig att många av våra medlemmar väljer att engagera sig som medlem – utan att kandidera – i större omfattning än medlemmar i andra partier. Något som jag tror går att koppla till en stigmatisering, där övriga samhället försöker måla ut medlemmar som något annat än vad de är.
De som väljer att engagera sig i ett parti för att förbättra sin Norrlandskommun, region eller för den delen Sverige förtjänar respekt.
Respekt för att man tar sig tiden att sätta sig in i frågor, och verka för en gemensam sak.
Nu råkar förvisso Sverigedemokraterna vara det enda partiet som har rätt. Men det må vara.
De ideella krafterna måste värnas. Det är ett ansvar vi alla har när vi skriver våra inlägg, för vår politik, eller har våra debatter.
Vi har ett ansvar att verka för ett hedersamt debattklimat där vi diskuterar sakfrågor.
Trycket under valrörelsen ökar i takt med att rubriksättning söker överträffa rubriksättning. Läsaren ska lockas till just det stoftet en skrivit.
Jag kommer ihåg hur jag talat med diverse journalister, och bett dem att ta upp just hur man avser att göra besparingar. Vilka besparingar som är genomförbara i Regionen. Vilka verkliga vägar framåt väljarna har att ta ställning till. Inte minst när vi har begränsat reformutrymme. Det blir ytterst svårt att lova något, när inga pengar finns att finansiera det.
Men istället för att diskutera hushållningen med resurser har valrörelsen i vanlig ordning blivit en tävlan kring rubriker.
En populär rubrik har blivit varför man inte ska rösta på ett givet parti.
Jag litar på att väljare söker sig till information. Men samtidigt är det kanske en aning lättare för mig att följa vad de olika partierna föreslår för åtgärder.
Ska väl säga som såhär. Jag har en respekt för ideella krafter över huvud – oavsett parti. Men någonstans måste partier ta ansvar för vad man har gjort – och vad man inte har gjort.
Några faktum går inte komma ifrån. Listan går att göra lång, men några exempel:
Invandringspolitiken har bedrivits ansvarslöst. Mer resurser borde lagts på trygghet.
Elproduktionen borde planerats bättre. Reduktionsplikten begränsats. Övriga partier skulle inte använt försvaret som en budgetregulator. Kärnkraften borde ha värnats. Vården borde prioriterats i regionen, äldreomsorgen i kommunen.
Det behövs skiftas prioriteringar. Välfärd och trygghet behöver komma i fokus.
Valtider är relativt intensiva för politiker av alla partier. Man försöker prioritera tid efter var man gör störst nytta. Det är jag övertygad gäller alla politiker.
Man vill träffa människor. Ibland får man tid att ha en lite mer djup dialog med en annan. Det är värdefulla stunder, man får tid att reflektera, ta in andra perspektiv – och ibland ägna sig åt gemensam felsökning av (välfärds)systemet. Även med meningsmotståndare.
Oftast får man emellertid perspektiv från diverse mediala utspel, som man mer eller mindre måste ta ställning till efter de kommuniceras.
Jag såg på SVT att de intervjuat en forskare inom klimatargumentation. Ett fält jag har svårt se behov av forskning inom. SVT-inslaget lyfter att politiker borde ägna sig åt att lägga ansvaret på medborgare att dra ned elkonsumtion inom sitt hushåll i större utsträckning.
Men självklart måste man utkräva ansvar för den skadliga energiplaneringen S, MP och V ägnat sig åt. Att öppna upp för små modulära kärnkraftsreaktorer är rimligen den enda vägen framåt i nuläget. Att SVT väljer att lyfta ett narrativ som ursäktar det enorma misslyckandet med elplaneringen är inte seriöst i valtider. Demokrati innebär också att väljare kan utkräva ansvar av partier och företrädare vars politik har misslyckats.
De oskäligt höga energipriserna torde nog påverka medborgare och bolag att försöka eleffektivisera ytterligare.
Invånare som har god ekonomi kan förstås själva göra investeringar för att se till att man får lägre kostnader. Men för många blir privatekonomin betydligt stramare till följd av höjda el- och bränslepriser, vilket kommer innebära att många faktiskt inte alls kommer ha råd med detta.
Som bekant innebär dyrare pris på el- och bränsle att det blir väsentligt dyrare livsmedel och andra producerade varor.
De som drabbas hårdast av de höjda priserna är de med minst pengar i plånboken.
Nu är det en del debatter kommande vecka också. Mitt bekymmer med dessa debatter är egentligen en grundläggande frågeställning.
Kommunal och regional politik handlar i regel om att hushålla med begränsade resurser. Politiken är komplex, i betydelsen att allt – i någon mening – sitter ihop.
Jag har försökt lyfta de enorma bekymmer vi står inför kommande mandatperiod. Vikten av att prioritera.
Rimligen borde fokus ligga kring ”Vilken verksamhet behöver skära ned för att vi ska kunna upprätthålla en bra trygghet och välfärd för våra invånare?”.
Istället har debatterna hellre varit på hur arbetsmarknadens parter ska förfoga över ramarna politiken tillser dem, eller hur tjänstemän bör ta ställning i ärenden. Alternativt vilken innovativ lösning som helt ska vända upp-och-ned på förutsättningarna i en given kommun eller region.
frågeställningar som, förstås, bjuder in till vallöften och valfläsk.
Valfläsk är inte ett ansvarsfullt sätt att arbeta politiskt i tider när reformutrymmet är obefintligt.
Jag önskar att debatter kunde fokusera mer på var besparingar behöver göras, samt huruvida de alls är genomförbara.
Regionen som exempel.
I regionen har politikerna från övriga partier infört en hel massa onödig men godhetssignalerande administration. Administration som majoriteten vill få bukt med genom tjänstemän – som ska hitta vilken politiskt beslutad administration man ska dra ned på. Alliansen vill ha in konsulter för att göra samma sak.
Är självklart att politikerna tar bort den administrationen – även om man kanske inte ser så snäll ut.
Enorma kultursatsningar på lyxkultur, exempelvis Norrlandsoperan, bör rimligtvis ses i ljuset av att vi har vårdpersonal som går på knäna.
Champagneprojekt. Region Västerbotten på grand Hôtel i Stockholm, världsmässan i Dubai, Almedalen, etc.
Politikerarvoden. Region Västerbotten ligger i absoluta toppen i Sverige.
När övriga partier i regionen nu vill dra in svångremmen på vård och vårdpersonal för att satsa på detta, låt väljare få ta ställning till det. Passar på länka partiernas olika budgetförslag (lades 2021 sist, endast SD har verkat för en budgetprocess i juni 2022).
Samtidigt som restriktionerna nu tas bort så finns det fortfarande orosmoment, givetvis. Ytterst är frågan hur man avser att hantera de problem som vi har framför oss.
Har tagit upp det här tidigare, där jag uppmanat till förnuft och sans kring Covid-restriktionerna.
Min poäng är att det finns åtgärder som går att göra politiskt inom regionen för att flytta resurser från kultur till vård. Åtgärder som inte egentligen drabbar enskilda särskilt hårt – men som tillåter att vården får bättre förutsättningar.
Behandlade ett initiativ vi lyft till Regionstyrelsen i ämnet under gårdagen som avslogs av samtliga övriga partier. De fortsätter att prioritera omfattande resurser till offentligt finansierad kultur, regional utveckling i stället för att flytta resurserna till vården.
Regionerna har ett fortsatt relativt högt tryck. Inte bara Omikron, utan även delta förekommer.
För Västerbottens del har många som vårdas på sjukhus Covid. Även om det inte i alla fall rör sig om människor som får vård primärt på grund av Covid, så bör man ha med sig att detta absolut påverkar vården. Därtill blir förekommer även sjukdom inom professionen.
Det är förstås något som påverkar även inom äldreomsorgen, där kommunerna är huvudmän.
Kvinnohistoriskt museum stänger 9 februari till 4 mars. Resurser flyttas i stället till äldreomsorgen i Umeå kommun. Detta enligt kulturdirektören i Umeå i ett pressmeddelande under gårdagen.
Naturligtvis tycker jag det är helt rätt fokus.
Men ytterst måste man ställa sig frågan varför övriga partier inte är redo att göra liknande prioriteringar i Regionen. Vad är det som gör just regionens offentligt finansierade kultur, champagneprojekt och politikerkostnader så förbaskat mycket viktigare än sjukvård för övriga partier?
Jag har inte sett vidare värst många från regionstyrelsen kommunicera i ämnet, med undantag av en filur från KD som på bloggen i princip summerar information som delgivits regionstyrelsen av tjänstemän. Lite orosmättat summerar berörd ”vad som händer när restriktionerna släpps kan man fundera över”.
Och det är ju ett tvivelaktigt sätt att visa ledarskap och styrning.
Kanske summerar det motiveringarna till varför övriga partier inte vill ta åtgärd. Man vill inte ta det ansvaret som är kopplat till att fatta beslut.
Klart vissa blir missnöjda, de som verkligen vill njuta av offentligt finansierad opera– istället för att se en föreställning på youtube. Eller politiker som prompt vill avnjuta ett champagneglas i Stockholm eller Dubai, istället för en öl på bishops.
Man kan inte göra alla nöjda, man måste bortprioritera viss verksamhet för att få ett bättre utfall. I det här fallet måste vården prioriteras.
Att – som övriga prioritera offentligt finansierad opera, teater, högre kostnader för politiker, champagneprojekt med mer är helt enkelt absurt i det läge vi befinner oss i.
Företaget som äger Facebook/Instagram heter ”Meta”. Metas börsvärde backade friskt, rapporterade new york times förra veckan.
Meta backade med ungefär 2,3 biljoner kronor.
Det är en rätt hård smäll för bolaget. Därefter gick man ut och hotade om att sluta med tjänsterna i Europa efter administrativa krav från EU.
Och grejen är. Jag är inte så rackarns negativt inställd. Är inte helt kär i Meta, Zuckerberg eller dess verksamhet.
Mina fem är: Jag är rätt övertygad om att det finns många som använder facebook/instagram med mer för att andra använder dem än något annat. Frågan är ifall inte folk över huvud mår bättre av att slippa tjänsterna.
Visst. Facebook/Instagram är inte utan fördelar. Man får lätt att hålla kontakt med vänner och bekanta.
Men i ärlighetens namn måste jag säga att ett handskrivet personligt julkort är för mig betydligt mycket mer välkommet än ett mess med någon massutsänd ”meme”.
Nog är det bra att Facebook underlättar arbetet genom meddelanden – men det finns andra program som kan göra precis det – utan att vara en distraktion.
Att Facebook är en distraktion är min största invändning. Absolut, du har sett bilderna från polarns utekväll och har passat på ge berörd en gliring – mer eller mindre med glimten i ögat – men vad har du egentligen åstadkommit med den tiden du lagt ned pårne lite mer osociala alternativet – alternativet som är sociala media?
Därutöver är Facebook och Instagram mycket ett mörker. höjd osäkerhet, lättillgänglig information som slussas vidare etc.
I vart fall. Börsvärdet föll för sociala medieplattformarnas moderbolag. Ok.
Så EU har en tendens att skapa en massa besynnerliga föreskrifter som gör det svårt för företag likväl som enskilda. EU ställer krav på hur sociala media-plattformar ska hantera sin data.
För en gångs skull är jag glad över att EU styr upp lite tuffare administration – åtminstone för tech-jättarna.
Meta har problem med att hantera detta. Det blir kostsamt för dem. Så, därefter hotar man att lämna EU ifall man inte får undantas från föreskrifterna.
Vet inte hur klurigt det draget är från Meta. Oavsett så är jag en aning skadeglad. Faktiskt. Efter censureringar från big-tech etc.
Senaste kommentarerna