Etikett: Nicco

Blir det tårta 🎂 eller godisburk 🤔

Av , , 4 kommentarer 16

Så blev det plötsligt en årsdag igen. Niccolina blir 26 år idag. Hipp Hipp Hurra!!

Hon hörs inte ska fira så hon kommer hem till oss ikväll och äter middag. Blir bra det. Undrar om jag skulle bjuda på nån tårta av nåt slag, eller ska jag göra det jäkligt enkelt, och bara ställa fram godisburken jag fick hem igår

Presenten hon ska få har inte kommit än, det är snudd på mer regel än undantag. Fråga mina barn, dom vet. Ofta var det en lapp i en låda där det stod skrivet vad dom skulle få. Jag var helt säker, denna gång att den skulle hinna komma, men… Om jag inte får meddelande i eftermiddag förstås Att grejen har landat på Preem 😃

Jag och Annelie hann snabbdejta med frukostmacka på Ullas igår. Apropå presenter hade hon med sig en underbart cool blomma. Kolla vad jag fick

Blomman/växten, hänger bara där och man ska duscha den lite nu och då. Oh, i love it 🧡 Tack Annelie 🥰

Hon har tidigare berättat om en fadäs hon gjorde för några veckor sedan. Men det var något som hon garanterat INTE, varit ensam om att göra. Hon skulle åka tåg mellan Stockholm och Uppsala. Osäker på om hon gör rätt då hon köper biljett och killen i biljettluckan säger att det inte är nåt fel.

Så kommer en kontrollant, det sitter 2 tjejer framför Annelie och där börjar kontrollen. Annelie hör att dom förtvivlat blir varse om att dom inte har rätt biljett. Vid Arlanda byts linjen till UL eller hur jag ska förklara det rätt.

Annelie hoppar in i samtalet och erbjuder sig att betala för tjejerna. Kontrollanten säger att det inte behövs, Han ska inte slänga ut dom, utan dom kommer undan med en tillsägelse. Så blir det Annelies tur att visa biljett, och guess what…det är fel, hon har inte biljetten som gäller från Arlanda till Uppsala.

För att göra det väldigt kort, så åker hon på 1500k kronor i böter. Kontrollanten vill att ho legitimerar sig, hon har körkortet undanstoppat men tar fram sin Freja id på mobilen. Han påstår att det inte är en giltig legitimation. Say what???

Hon har ringt och pratat med dom det berör, dom ger sig inte, hon har överklagat och förklarat hela historien, hon har fått hem faktura och där står det också att hon inte klarat av att ta fram en giltig legitimation. Alltså jag storknar då jag hör detta.

Vart är människan bakom kontrollanten. Han stod ju för fasen där då hon till och med erbjuder sig att betala för 2 personer som inte har biljett. Hon har stort hjärta och ett gott sinne för andra…han har varken hjärta eller hjärna. Tjejerna får ju en tillsägelse, Annelie en böter. Vad är det för skillnad?

Vi får se vart det landar. Hon ska driva det vidare, och det tycker jag absolut.

Dagen gick vidare med ett besök på Avion. Shoppade lite, och sedan fick jag meddelande från Ina att hon var på ingång till Nybro. Där var det uppenbarligen nån typ av torsdags fika, det var fullt med folk. Men vi fick plats i alla fall. Trevligt att ses, precis som vanligt 😊👌

Och med det önskar jag er alla en fin fredag! Foto av Ahmad Mansour

På obestämd tid är att befinna sig i limbo

Av , , 4 kommentarer 13

Åke såg inte vad jag såg, där, längst ner på björkstammen. Även om jag påpekade vad jag skrev om, innan. Ingen har gissat så jag vet inte om jag är den ende som hajade till och tyckte att detta kunde räknas som ett ”sign”

Jag ser kåtan och en till som skymtar i bakgrunden, lite disigt fjällmotiv med snö/dimma i bakgrunden.

Nä, sa Åke, det måste vara för att du ser det från en konstnärlig sida, haha. Nja, jag tror inte det, jag tror att det kanske poppade ut mer, på grund av vad jag precis hade för historia i örat. Men, jag vet inte om det finns rätt eller fel i den frågan.

Såg den här bilden igår och ja, det är väl lite så där va, haha.

Ingen kan ju göra ett proffsjobb, utan att börja någonstans. Så egentligen är ju allt ett barn gör, ett steg i processen. Antingen utvecklas man och sakerna blir bättre och bättre. Eller så inser man att det där, kommer aldrig att hända och man lägger det åt sidan och satsar på nåt annat.

En kvinna jag hängde med en hel del som idag inte finns med bland oss längre, berättade om hennes smörknivs projekt. Jag lovar, jag började skratta och hon hakade på, så till slut kom det allt tårar med.

Det hon sa var hennes upplevelse, sen tänker jag att när skrattet kom, var den en blandning av att man såg bilden framför sig och sedan att det förmodligen inte var vad som hände, fast upplevelsen är ju det där man inte kan ta ifrån någon.

Hon hade täljt en träkniv och den skulle putsas. Hon gillade inte träslöjd överhuvudtaget, men alla skulle gå på trä och syslöjd, så man hade inget val.

-Ja jag fick sitta och putsa på den där smörkniven heeeela terminen. Träslöjds läraren blev aldrig nöjd. Varenda lektion kom han och tittade, och pekade och sa att det är bara du putsar, det där duger inte.

Jag skrattade medan jag frågade om det ens fanns någon smörkniv kvar efter terminens slut och allt putsande. Då brast även hon ut i skratt. Jo, nog hade det blivit en smörkniv till slut. Fast med en vild gissning från min sida, så kan det kan också ha tagit all den tiden för intresset att få den klar, var inte så stort

Hade en trevlig dag igår med mina guldkanter. Det blev kaffe på en inglasad balkong på ena stället och på det andra blev det faktiskt utgång med Pizza middag, hur bra avslut är inte det. Jag sa innan vi åkte att pizza på en restaurang/pizzeria, är det bästa. Enda gången, man får den riktigt varm då man får äta den med en gång.

Kom hem tog en kaffe och bytte om för träning. Så jag tog bilen dit. Gick 2 kilometer på löpbandet i uppförslut som vanligt, körde armar och ben och kände mig nöjd över insatsen.

Idag, ÄNTLIGEN, så skriver jag ut mig från Arbetsförmedlingen och säger bye bye till A-kassan.

 

Har mitt första arbetspass idag där jag nu ska ha min största huvudsyssla. Blir ett längre första pass. Kommer att jobba 11 timmar men det är också för att få se hur vissa saker ska utföras, det är ju jättebra. Vad jag har längtat efter detta

Säger som Tina sa tidigare, om man inte vet vad som väntar framöver, och man kan inte få svar förrän i framtiden. Då blir det som att befinna sig i limbo. En obestämd väntan då man inte vet när, eller om det ens kommer att hända. Det är verkligen lika dumt som när jag utan att tänka mig för, gav Nicco utegångsförbud på obestämd tid.

Vilken usel förälder jag var…HUVVA!!

Till mitt försvar så var inte tanken att hon skulle få sitta av, dag efter dag, utan det var väl snarare en dag, det handlade om. Men hur skulle hon veta det. Hade ju lika gärna kunnat vara 1 år, 10 dagar eller for life. Jaja, nu spårade jag igen. Fast för ett barn, så sätter man gränser man får INTE säga så där om det handlar om att lära sig en läxa.

Viktigt att tillägga att Nicco var 9-10 år och hon tyckte aldrig att det var ett straff, hon ville inte ens gå ut. Så…right back at me!

Ha en fin onsdag, allihop!

Jag kan ha rätt ✅…eller fel ❌

Annika Collén tyckte att jag skulle testa att låta AI göra om ett blogginlägg för att man skulle få se skillnaden på mina skrivna ord och hur den skulle tycka att det skulle se ut. Jag vet inte vad man ska använda sig av för program, men jag googlade och hittade ett verktyg.

Det tråkiga var, precis som vanligt, vill man ha det gratis så får du inte ta del av det som man egentligen velat prova. Nä, då ska du prenumerera på det och betala en summa pengar varje månad, sen ska du komma ihåg att säga upp det då du inte använder det längre.

Så nej, det tänker jag inte göra men jag gjorde en tvärtest i gratis programmet, jag blev inte impad

 

Min text från ett gammalt inlägg:

”På dagis tappade hon sin första tand. Nicco satt i rutschkanan och längst ner satt en liten kille och filosoferade, akta dig, sa Nicco! Nej sa han, åk du, det gör ingenting. Så åkte hon, och när resan tog slut och hon stötte emot honom i ryggen, så flög tanden ut.”

Omskrivningsverktyget:

”På dagis tappade hon sin första tand Nikko Nikko satt på rutschkanan, och en liten man satt framför henne, filosoferande. Var försiktig, sa Nikko!

 Nej, sa han, du går, det spelar ingen roll. Så hon gick, och när resan var över och hon petade honom i ryggen, flög tänderna ut.”

Ja, lite mer dramatiskt blev det ju, hahaa…den lille mannen vart kom han ifrån och hur blev en tand, tänderna? Här lät det som om mannens tänder flög ut då hon ”petade” honom i ryggen

Detta påminner mer om Google Translate. Bra på många sätt och vis. Men har du inte grunderna i det språk du översätter till så kan man känna sig tämligen blåst.

Engelska kan man väl rätt ok, jag översätter ofta, men lusläser svaren för att se om det låter rätt. Ofta får jag byta ordning på orden i meningarna, för att det ska få rätt flyt i engelskan. Jo tack, jag vet också att en del av felen sitter i hur jag skriver. Är inte alla gånger jag använder korrekt grammatik, så…

Skrev ju lite om boken, ”Jag kan ha fel”, igår. Bland annat det där om att släppa saker. Slår igång ljudboken i morse då jag och Winstone trippar iväg på morgonpromenaden. 5 minuter efter vi lämnat huset, så kom det…”det absolut bästa man kan göra är att lära sig att säga, jag kan ha fel, och att släppa saker och gå vidare. Även om du vet, att du har rätt.”

Detta är precis det jag skrev om, och mitt tips till er som inte provat, snälla, testa. Man behöver inte ens säga det, man kan tänka tanken och gå vidare med nåt annat. Att hamna i diskussioner som inte leder till annat än upprördhet, vinner ingen på. Fast kolla det här, haha…

Jag visade bilden till Åke, och här är ju förväntningarna att det ska bli en dundersmäll, men den uteblir. Fast jag tolkar det som om hon fick sista ordet i alla fall, haha. Vem som hade rätt eller fel, får vi aldrig veta. Det som känns rätt för dig kanske är helt fel, för nån annan. Så vem äger rätten att bestämma. Det som var rätt, kanske blir fel, sett från en annan synvinkel, eller i en annan situation.

Ska jobba några timmar idag, blir kul med variation i tillvaron. Imorgon får jag äntligen veta hur mitt kommande schema kommer att se ut. Härligt, då har man något att gå efter. Idag får man mest säga att jag vet inte, vi får se…ingen aning om hur jag kommer att jobba eller inte…semester, kan inte säga…midsommar, hm…

Visst vet ni vilken dag det är idag, jo, Ostkrokens dag. Nej, inte bågar, här hemma säger vi krokar, så de så (fast jag kan ha fel). Ha en fin tisdag, allihop!

Söker ni spänning, ring mig, så gör vi affär!

Av , , Bli först att kommentera 13

Det var absolut fruktansvärt efter vägarna igår. Jag hämtade både Ingegerd och Birgitta med bilen. Att gå var förenat med livsfara. Fast Monica tog sig dit, men inte utan att det var halv knöligt och blött. Vet inte om det kändes så säkert att köra bil heller. Det var nästan så jag var rädd att vattnet skulle tränga in genom dörrarna då man skulle igenom dom mindre sjöarna som bildats.

Då jag pratade med Annika på morgonen sa hon att Håkan köpt en ny bil. Och nu var det spännande för dom skulle se hur långt dom tog sig på en laddning. Jag replikerade att om det var spänning dom sökte, kunde dom väl köpa av mig min bil. Det vore väl höjden av spänning, kommer man fram överhuvudtaget eller inte alls. Fast det var inte den typen av spänning dom sökte.

Nå, 2 timmar på Ullas gick fort. Vi avhandlade vad som hänt sedan sist och uppdaterade oss till dagsläget. Vi ska väl nu se till att det inte dröjer lika länge innan nästa kaffedejt. Men det är väl ofta det man säger, så kommer det tusen saker emellan.

SHRA:s årsmöte igår, gick av stapeln i Nailheads klubblokal. Här hoppar Jeppe upp och påminner om SHRA som kommer att bli 50 år, nästa år. Och att man kanske redan nu, ska börja planera för att få till en jättefest.

Jag tänker också att man skulle försöka få med yngre förmågor i föreningen, ju fler, desto mer kan man få att hända. Fast svårt att veta hur man ska få med dom. Det ser ju inte likadant ut idag, som det gjorde för 40-50 år sedan. Man gör inte samma saker.

Sen bjöds det på middag. Vi fick sällskap av Ola Åbergh, hans sambo Eva och deras vän Kristina. Ola har jag tävlat mot i Dragracing. Det var även han som tog den här bilden av jag och Åke. Det var nån gång i mitten-slutet av 80 talet.

Vi kom på den goda iden att han skulle ta en bild igår med. Samma bord och samma positioner. Fast bordet var upptaget, tiden gick och vi glömde som bort vad vi hade tänkt.

Jag hade missuppfattat en del av infon om mötet igår. Jag utläste livemusik, som att det skulle vara ett band och spela. Jodå, det spelades och sjöngs men det var ett enmans band. Han var inte alls dålig även om inte all musik kanske föll alla i smaken. Men vi dansade och det var ändå riktigt roligt. Så länge sen man gjorde det.

En trevlig kväll överlag

Och vilken tur att Nicco inte hade hunnit somna, så hon kom faktiskt och körde hem oss. Problem med halka och eller blöta, löst.

Tog en tidig morgon prommis med Winstone. Och självklart var det isigt och ojämnt fast det grusades ju igår, så vi tog oss fram ändå

Avslutar med att dela bild och text som en man jag inte känner, har lagt ut på fejjan. Viktig information om hur man ska bete sig om man möter en hund i arbete. Läs och ta till er av det han skriver och ber om. Med det önskar jag er alla en fin söndag!

Imponerande skills och en otrolig historia

Av , , 2 kommentarer 11

Pratade med Theresé i förrgår kväll. Hon har nu hittat på att hon ska lära sig att väva… Väva gör hon redan fast med nåt som kallas varp, och den kan man använda för att till exempel väva skoband. Här fotade jag då hon satt uppe i Storstugan/Lainejaurudden en sommar för 4 år sedan.

Nä, nu ska det vävas bredare saker, fast det är inte med en vävstol utan nånting mindre ändå. Hon berättade att hon trätt upp alla trådar men ser att det blev fel. Hon måste då trä om alltihop från början. Då hon sa det, fick jag en bild i mitt huvud hur jag sitter där och gör allt detta.

Sugen på att sätta igång med själva görandet, men måste börja om från början. Sa till Theresé. Om det där hade varit jag hade jag slängt allt på öppen eld och bränt upp det. Skulle aldrig ha det tålamodet.

 

Jösses, och där sitter hon nu och testar att väva med vit tråd som följde med, bara för att lära sig själva processen, och nu försöker hon klura ut hur man gör mönster. Oh my guard… inget för mig. Fast det kan vara min lätt vinklade hjärna, som gör att jag känner att vissa saker, lämnar jag bara därhän.

Imponerande ändå att ha såna där skills. Vill gärna tro att hon och Nicco, fått sina färdigheter från mig, jaja, och från Åke också då. Han tillhör ju den skaran som kan kolla ett sprängschema och veta vad han ser. Inte jag, jag ser bara en massa streck, huller om buller.

Men så brukar man också säga att ingenting är omöjligt. Nej, inte om man kollar in den här killen, wow!!

Han har ett INSTA gram konto om man vill se fler av hans alster @daya_microart

 

 

Jag vill dock tro att vi alla kan göra saker, fast vi gör på olika sätt och vi väljer väl att hålla på med det vi finner intressant. Då vill man ju lära sig och utveckla det man håller på med.

Var och hälsade på en kvinna på ett seniorboende igår. Och till henne ska jag nu en gång i veckan. Vi ska underhålla varandra med prat, kaffedrickande, handla nån gång, promenader och ja, såna där vardagliga saker, som kan ge en extra guldkant. Ser fram emot det. Och längtar givetvis efter att få ett schemalagt arbete så man kan landa i invanda rutiner igen. Men det är på G, så…

Apropå arbete, så hörde jag en historia på TikTok igår. Där var det en man som efterlyste oväntade händelser, man varit med om, som är snudd på för bra, för att kunna vara sann. En annan man berättar då om något han inte varit med om själv, men han hade sett historien på Youtube och det var något han inte kunde släppa.

Detta utspelas på 80 talet och telefonkiosker var vardagsmat. En man som bor och arbetar i England, har tagit ut 2 veckors välförtjänt semester. Han är ute och går på stans gator och passerar en telefonkiosk.

Telefonen ringer (här måste jag tillägga att ja, man kunde ringa till en telefonkiosk, så det var inget trolleri). Han går in och svarar, och på andra sidan luren är en kvinnlig kollega till mannen.

Hon ber om ursäkt men frågar om han har möjlighet att komma in på jobbet. Dom har ett problem som han skulle kunna vara behjälplig med. Mannen står som ett frågetecken och svarar, men hur kunde du veta att jag gick här? Kvinnan förstår inte vad han menar, utan säger att jag har ju bara ringt ditt nummer. Mja, fast jag står i en telefonkiosk, du kan omöjligt ha ringt mitt nummer.

Kvinnan är ihärdig och säger att det är hans hem nummer hon ringt. Mannen insisterar dock, på att det inte stämmer så hon fram löneavin, där hon hittat hans nummer. Och inser att hon slagit in siffrorna som står på dessa avier, och inte hans telefonnummer. Alltså, kan vi få oddsen för den händelsen, tack!!

Mannen som berättade historien på TikTok, säger att han tror att det ska finnas kvar på Youtube. Jag har inte lyckats hitta den men vet inte riktigt vad jag ska använda för sökord. Nå, jag hoppas den är sann, för den var verkligen, snudd på, alldeles för bra. Men också ett bevis i så fall, att dom mest förunderliga saker och ting kan hända.

Ha en fin dag, mina vänner och läsare!

Jag bara visste att jag visste 🤘😁

Av , , Bli först att kommentera 11

Jag insåg att jag faktiskt är ett proffs på att känna igen fåglar

 

Ok, säger Åke, vad är det där då?

Jag svarar på en nanosekund: Fåglar, förstås. Se, jag visste det! Vilken talang!!

Handlar det om arter, mjae, en skata, sibirisk nötkråka, duva, sädesärla, domherre eller flamingo, japp, då vet jag. I övrigt skulle jag nog inte svära på att jag vet, men jag kan ju alltid gissa. Eller bildgoogla 😁🤘

Mamma och pappa har alltid haft ett intresse av fåglar, och ägde en del böcker och uppslagsverk. Kan väl dels bero på att pappa jobbade i skogen och där lär han ju sett både den ena och den andra fågeln. Var dom osäkra på vilken fågel dom såg, slog dom upp det. Nä, jag kommer aldrig att bli nån expert på fågelarter men jag tycker dom är fascinerande att se på.

Väldigt många tror nog att vi är intresserade av Rallyt som pågått några dagar nu. Fast nej, inte egentligen. Därför har många frågat om vi ska dit och kolla, svar nej. Jag tyckte mest det kändes jobbigt. Fast jag ska väl ändå säga att det är omöjligt att inte, vända sig om och kolla då en rallybil närmar sig.

Så kom då frågan från Nicco, igår eftermiddag. -Ska du inte följa med till Redbarn och rallyt på kvällen? NEJ, det tänker jag inte, svarade jag. Och förberedde mig för en kall kväll utomhus. Åke skjutsade dit oss och jag sa att det är då första gången i mitt liv som jag sätter på mig en mössa för att gå och köpa en öl ute i minusgrader. Se, öltält, visste jag att dom hade, minsann.

Vi placerar oss vid det största hoppet, och även fast vi är där 30 minuter innan start (det skulle vara en snabb skogssträcka från 120 skogen), så var det rätt mycket folk och ingen plats vid kanten. Hade ingen möjlighet att få med bilarna på film, då lampor tändes varje gång en bil kom flygandes över hoppet. Men en liten TikTok på området, och nån stackars filmsnutt, fick jag till, som jag la ut via youtube. 

Sen måste jag tillägga att detta är definitivt en upplevelse ändå. Första bilen som kommer och flyger över hoppet, och jag tjoar som om jag står där ensam. Man får det där som kan liknas vid ett biobesök. Man taggar varandra och man förstärker upplevelsen gemensamt genom hurrarop, skratt eller skrik (beroende på vad man ser, förstås).

Största minuset ever…jag har för lite kläder på mig, även om jag har satt på mig extra saker. -6 grader men lätt blåst och att stå direkt på snö i 3 timmar är inte nåt som värmer. Ölen då… nä, vet ni vad. En kall öl då man står och fryser och kön ringlar sig så låååång att det känns lika avlägsen som planeten Pluto, gjorde att vi struntade i den.

Nå, vad tyckte du då, frågade Nicco. Ja dom första bilarna, kan ju knappast jämföras med dom efterkommande. Nä, sa hon det är ju som då du tävlar, din bil VS dom stora klasserna. Jodå, det fattar ju jag med, fast, sa jag, då sitter ju jag själv och kör, där har du ju självaste grejen. Jag vill ju köra inte stå och kolla, haha. Fast, sa jag, blir det nån fler gång, så ska jag bara mer preppad, gärna gå dit en timme ännu tidigare. Ha med både fäll och annat som gör att man dels får en bra plats, och kan härda kylan.

Man kan ju också gå runt på området, köpa mat, korv, och kolla in andra kändisar

Själv blev Nicco taggad på att bli kartläsare. Jösses, sa jag, det är inte tvärenkelt.

Kartläsarens uppgift i ett rally är att ge föraren instruktioner i hur han eller hon ska köra. Det kan låta enkelt, men det ligger mycket kompetens och arbete bakom minuterna i rallyt.

Innan rallyt får föraren och kartläsaren åka så kallade besiktningsrundor. Under dessa skriver kartläsaren ner anteckningar om hur vägen går, hur skarpa kurvorna är, om de går över krön och vilken växel föraren bör ligga på vid olika tillfällen, för att ge några exempel. Dessa anteckningar används sedan under tävlingen, då föraren och kartläsaren kommunicerar via ett system som är inbyggt i deras hjälmar. Läs mer om kartläsarens uppgifter HÄR

Man får ofta sitta i bilen 10-16 timmar/dag, oh my guard. Körinstruktionerna kallas för noter, jag vet inte om det är för att dom skrivs med speciella tecken, jag gissar det. Det blir nog för mycket att skriva en hel novell, för en sträcka. Men gissa vad, när jag skrev det så kom jag på att jag kunde ju googla för tusan. Så här ser noter ut. Klicka på bilden för att se källan. Och för mig blev det som att läsa kinesiska, fattar nada.

Det skulle i alla fall, definitivt INTE, vara något för mig. Ser ni framför er hur jag tappar kartan i bilen, vet inte vad jag skrivit, höger, och vad tusan heter nu det där tecknet, eller njaää jag tror att det är nästa sväng, eller….jo nu vet jag…och där åkte jag ut ur bilen och föraren fortsatte själv.

Nu är det uppvärmningen på gång så ljudet har vi här hemma. Och vill vi se bilarna kan vi kika ut genom fönstret

Hoppas på en fin söndag för er alla! Jo ja just ja 😊👌

Vem ska vi skylla på 😶🙄

Av , , Bli först att kommentera 12

Skrollade i flödet på FB och såg något om Fröken Snusk. Jag har hört namnet nämnas nånstans, möjligtvis på teven. Lyssnade på intervjun, av ren nyfikenhet. Förstår utan att höra på nån av hennes låtar hon sjunger, att dom innehåller lite svordomar och annat.

Nå, här kollar jag sedan kommentarerna, där folk trycker ner henne, skamligt, fult, rånarluva, inte konstigt att världen ser ut som den gör…

Mja, och därom tvista de lärda. Vem ska vi skylla på, ifall man tycker att saker och ting börjar sväva iväg, och gränsen mellan rätt och fel, naggas i kanten? Är det Fröken Snusk, som står för förfallet? Eller ska vi lägga det på oss vuxna, som tillåtit saker som egentligen inte alls har varit ok, fast vi lät det vara?

Jag kommer osökt att tänka på Eddie Meduza. Han hade inte så rumsrena låtar, men dom fastnade ändå. Och även om vissa var lite too much, gjorde han ändå en massa bra covers på bra låtar. Nu påstår jag inte att alla gillade honom heller. Utan mer att det fanns såna låtar, redan på gamla tiden, men då kanske han var mer ”en” av sitt slag. Idag är det inget ovanligt.

Nån skriver om rånarluvan som ett sätt att dölja skiten, och får till svar, att gömma sig bakom en skärm och döma ut en annan människa, är väl också att gömma sig. Och det kan vara där, du har dom som bidragit till varför världen idag, ser ut som den gör. Nailed it, tänkte jag, men skrollade vidare.

Har vi inte alla, nån gång i livet varit både hon, och åhörarna, vi har varit dom som haft åsikter och meningar om mycket, men… Man växer till sig. Och man ska aldrig glömma hur man själv varit. Ibland kanske man inte ens ska säga nåt om saker, utan göra som jag, skrolla. Ge inte sånt du inte gillar, din uppmärksamhet. Om ingen gjorde det, så kanske saker och ting skulle förändras lite snabbare. Och kanske, kanske, skulle många må lite bättre av att bara släppa saker.

Rallyt är på gång, det både syns och hörs där vi nu råkar bo. Skulle försöka få en bil på bild igår kväll men farten och skymningen är inget att fota i, inte med min mobil i alla fall

Nicco är en av volontärerna till detta Rally, och ska upp mitt i natten för att ta sig ut till den sträckan där hon ska stå imorgon. Jag är inte ett dugg avundsjuk. Att stiga upp mitt i natten kan jag göra, men att åka några mil för att stå mitt ute i nån terräng, mitt i vintern, nopp… skulle inte tro det.

Jag har ju världens längsta startsträcka på morgonen. Så har jag en inbokad tid, vill jag stiga upp 2-3 timmar innan. Hon ska iväg vid 04.00 så för min del hade det inte ens varit lönt att gå i säng 😵‍💫🥱

Testade att göra nåt jag sett på TikTok. Till middag hade jag planerat falsk lövbiff, det är ju superenkelt att göra. Jag hade typ 300 gram upptinad köttfärs, blandade ner ett litet ägg, 1 msk majsstärkelse, salt, kryddor, en liten skvätt kalvfond. Delade färsen i 4 delar, rullade en liten boll och släppte ner på plastfolie, la över en bit av folien och klappade ut färsen till en lövbiff. Stekte med olja och extrasaltat smör.

Till detta, det jag fått tips om… potatis kroketter. Dom lät jag tina och sedan klämde jag ner dom i våffeljärnet. Inget smör utan bara som dom var. Kryddade lite lätt med pommeskrydda… men suveränt enkelt och gott. Jag gillar inte potatis kroketter, men nu…yes, det blir repris på detta i framtiden. Inte så bra bild men…hehe, vi hade hunnit börja äta då jag kom på att jag skulle föreviga tallriken

Idag är det lunchdejt med Helena Springare och ikväll, bokklubbs träff. Men dessförinnan, en kopp kaffe till, promenad med Winstone, frukost och samtal med Tina. Blir en bra start på dagen. Önskar er alla en fin dag och skickar stort grattis till ännu en till, pigg och fräsch 60 åring, min kusin Johan, Hipp Hipp Hurra!!

Tid och otid, allt är relativt

Av , , Bli först att kommentera 11

I min värld hade jag tänkt, att jag och möjligtvis Åke, skulle haft tid att åka ner på stan igår för att se rallyfolkets veteranbilar som skulle visas upp därnere. Men med ett 60 års firande som skulle börja 17, och med oskrivna kort och annat, så blev det för lite tid. Fast då ringer Nicco, hon undrar om jag ska med och träna lite snabbt. Nopp, säger jag med fast och bestämd röst, finns ingen tid till det. Men så ändrade jag mig.

Det är ändå skillnad på tid och tid. Åker man ner på stan vill man väl inte ha en tid att förhålla sig till. Det hade väl varit najs att bara gå omkring och kolla in bilar, kanske ta en fika, ja sånt där. Men träning, det kan man ju styra lite hur som. Så vi for och gjorde vår grej och åkte hem igen.

Tid är och kommer alltid att vara relativ, precis som ålder. Det beror på vad du tänkt att du ska hinna med, och vem du frågar. Jag fick detta av Elisabeth, i morse, och det sammanfattar väl tid på ett bra sätt.

Jag gjorde mig i ordning för kvällens firande och plockade fram berlocken i glas, som jag fått av min bror Sivert, efter en resa han gjorde till Venedig. Året var 1977 och han fick fara på fotbollsläger till varmare breddgrader. Han åkte strax innan påskhelgen, som var andra veckan i april.

Det är inte ofta jag tar fram den berlocken men igår var väl en bra dag, tänkte jag.

Vi hade turen att få låna ut Åkes bil till Susanne som vi plockade upp på vägen till Siverts och sedan tog hon hem bilen till dom. Perfekt, kändes bra att slippa ta Taxi med tunga, och aningens stora paket.

Hemma hos Sivert och Ewa var det dukat fint långbord och folk droppade in vartefter

Vi fick börja med prat och goda småplocks saker, såsom, ostar, röror, kex och tunnbrödrullar, och en liten fördrink till det.

Sen rullades det upp ett bildspel på teven, haha, så kul att se, Camilla hade gjort ett fint jobb med det. Sivert i alla olika skepnader en människa har genom åren.

Middagen bestod av en hemgjord potatissallad, det var kyckling, rostbiff på älg, ostkrustader och nån till variant på kött. Allt med olika såser vid sidan om, mycket gott. Mera prat och mera folk som dök in. Present öppning och mera surr och skratt. Så frågar jag Sivert om när och vart just denna bild var tagen. Sivert längst till höger.

Jo, det var i Venedig säger han, haha. Jag visar upp halsbandet och påminner om hans present han köpte till mig på den resan. Varken han eller mamma kommer ihåg det men visst var det kul att en fråga leder till nåt annat och i detta fall var det andra just halsbandet jag valde att sätta på mig.

Vi började klura på vilket årtal det skulle ha varit. Vi vet ju, jag och lillebror Lars var hos vår farmor och farfar i Lainejaur. Mamma och pappa åkte söderut för pappa skulle tävla med Tegskäglorna och Sivert hade ju åkt till Venedig. Detta är påskhelgen då mina föräldrar är med om en tragisk bilolycka, och på nåt vis, så vet jag detta flera dagar innan det händer. Nå, det har jag skrivit om förut.

Mamma kommer in på vad som händer efteråt.

Vi är hemma i Umeå mamma ligger kvar i Uppsala då hon fått en större kross skada på lårbenet. Sivert kom inte ihåg detta, men jag minns händelsen som igår. Pappa tar på sig gympadojorna och far iväg på en träningsrunda. Jag och Sivert gör väl inget speciellt. Vi gissar att Lars stannat kvar hos farfars, för ingen av oss minns vart han är i allt detta.

Jag går in på toaletten, låser dörren. Jag hör då pappa kommer hem och plötsligt kan jag inte andas. Jag kämpar med att få åt mig andan och jag hör pappa fråga Sivert vart jag är nånstans. Tänker att jag måste ut, så jag låser upp dörren och går in till dom, håller mig fr halsen och det bara väser när jag andas. Pappa reagerar med en gång och kastar sig över telefonen och ringer dåtidens 90 000, (112 idag). Jag och Sivert står bredvid, Sivert går runt och slår i garderoben och säger att dom ska skynda sig. Hör att pappa säger till larmcentralen som ska skicka en ambulans att det går fortare om han tar mig i bilen och kör. Han säger till Sivert att ta fram kläder till mig och springer för att hämta bilen. Här kommer jag bara ihåg att Sivert tog fram gummistövlar och nånstans tänker jag att det är fel skor. Vet inte varför jag kommer ihåg just det, hjärnan är finurlig minsann

Nå, vi kommer oss iväg och nästa minne är då vi står i luckan inne på Akuten och kvinnan frågar pappa om min ålder. Pappa är förmodligen stressad och vet inte, han drar till med att jag är 12-13 år, och det vet jag ju att jag inte är, men, hahaa… Det spelade inte så stor roll. Jag var 9 år, kan jag ju säga. Även om jag fyllde 10 samma år.

Nåja, jag överlevde även om det blev en jobbig vecka då jag hamnade på intensiven och hade febertoppar med över 42 graders feber. Dom första dygnen där, kommer jag inte ihåg. Dom pratade om att detta skulle ha kunnat vara Akut inflammation i struplocket, något som inte är så vanligt idag då man tydligen blir vaccinerad mot det.

Jag hade varit förkyld innan och dom sa även att olyckan och allt innan kan ha bidragit till att detta utlöstes. Ja där ser man vad en berlock från förr, kan väcka för minnen, och att dom vävs ihop, av att nån säger nåt, som kopplas ihop med en grej och en bild och… på den vägen hamnar vi ofta, känns det som.

Jag ska dock dubbelchecka årtalet, mamma sa 1975, Sivert 1976, och jag velade mellan 76 och 77. Men 1977 stämmer bättre i mitt huvud, för jag fick brev från min skolfröken då jag låg inne på lasarettet. Och hon hade vi bara i årskurs 3, så… men jag kan fortfarande ha fel, vi kanske hade henne i 2:an också. Sen var det väl inte årtalet som var grejen, inte egentligen. Fast man ska alltid fastna i när det var, då man pratar om olika händelser 😁

Det var en trevlig kväll, med släkt och några av Siverts vänner. Musik quiss och vandring down memory lane, skratt och prat i vanlig ordning. Och ja just ja…efterrätten inte att förglömma. Semmelkladdkaka, med grädde, jordgubbar, melon och ananas…bra avslut på en fin middag, tänker jag.

Avslutar med ännu en fin bild tagen av vår pappa. Mamma berättade att det var en nyckelpiga Sivert hade på handen som han skulle visa mig. Med en önskar jag er alla en fin söndag!

 

Hur tänkte man här eller tänkte man inte alls 🤔😜

Av , , Bli först att kommentera 11

Var ute på lite ärenden igår, gjorde en tvärsväng in på Ohlssons tyger. Ville se om dom kanske hade nåt tyg jag kunde använda till köksgardin, och japp, det blev ett köp. Mönstret och färgerna till trots så såg inte Åke vad som hänt i köket. Inte ens då jag frågade honom om han inte såg nåt nytt. Är jag förvånad…nopp. Däremot nyfiken på vad andra går miste om då dom inte ser såna färgskiftningar. Från ljusgrått och aningens osynligt, till detta 

Fick lust att gå in på Marknadsplatsen/båsloppisen en sväng. Hittade detta fat med tillhörande ”nåt”. Jag vet inte riktigt vad man ska ha i den lilla saken till, hm…

Stod och höll i den ett tag, la tillbaka, backade lite men, nää, jag kunde inte lämna den där. Man kan väl säga att jag föll för den, fast jag ramlade inte på riktigt 😁

Apropå skillsen att ramla (fast det egentligen är så att jag gör mina egna stunts även om dom är oplanerade) så kan det vara nåt som går i släkten. Skrev om detta för x antal år sedan men ”ramlade” över det igår, då jag letade annan info. Och här citerar jag:

”Vi satt därute och pratade gamla minnen, och min pappa fanns med där. Uppe i storstugan finns det ju en potatiskällare, därnere slår man på vattenpumpen, eller hämtar upp matvaror om man använder den som skafferi.

Jag kommer inte ihåg vad han skulle ner dit och göra, men jag vet ”for a fact”, att trappan är livsfarligt brant, man rymmer inte en hel fot på trappstegen. Källarluckan sitter fast i ena hörnet med en kedja, för att den inte ska kunna tippa över på andra sidan.

Han kliver ner några steg, lägger av misstag handen på kedjan, med den följden att luckan kommer i 120 och smäller honom i skallen, och med dunder och brak faller han nerför trappan, luckan smäller igen och kvar på golvet låg bara hans armbandsklocka…tystnad!!!

Men sa Nicco, då jag berättade det där, hann han tända lampan då? Nej, du vet, lampan tänds automatiskt då man öppnar luckan så när den smällde igen, så slocknade den…totalt mörker, med andra ord.

Nå, det lät ju grymt men det gick bara bra, lite ont i skallen, möjligtvis men det hade kunnat sluta betydligt värre.”

Tänk om man fått det på film, jösses 🤪

Hann bara hem från mina ärenden, hälla upp en kopp kaffe så ringde Nicco och undrade om vi skulle köra ett litet träningspass igen. Så vi möttes upp där borta. Tjopp tjopp så hade en timme gått.

Ikväll är vi bjudna på 60 års fest på min ära. Det är storebror Sivert som fyller år. Inte idag men på måndag. Måndag kan ju vara en sämmerdag att fira på. Beror väl lite på vad man ska göra, kanske, hehe.

Ballonger är ju något som hör födelsedagar till. Här kan man dock fundera ordentligt om designern tänkt till ordentligt eller om det blev en liten miss i utförandet, hahaa…

Ha en fin lördag, allihop!

Han håller på gubba till sig

Av , , 4 kommentarer 14

Syns att Winstone håller på gubba till sig. Han sover mycket, reagerar inte lite mycket på ”alla” ljud om han gjort förut, även om han visst kan gasa iväg då nån öppnar dörren. I dom fallen ser han och låter han som en killermachine. Han brukar sällan få följa med hem till nån annan, beror lite på i vilket syfte, men vi har väl oftast ställt oss frågan vart han har det bäst. Följa med oss nån timme på okänd mark eller stanna hemma och slippa gå igång på allt möjligt.

Igår blev vi bjudna på go´ fika hos Jan A och Ingegerd. Trevligt, det är inte så ofta vi träffs numer. Krigaren får följa med, skrev Janne, så vi tog med hunden. Jag trodde inte ens sekund att Winstone skulle chilla som han faktiskt gjorde.

Precis så ska det vara, tänker jag.

Sen åkte vi på Fitness24, jag och Nicco. Nu har vi hållit på i snart 11 månader, och ja, ibland kan det ta emot, fast när du väl är på väg dit eller kommer fram så gör du det du ska och när du går därifrån känner du dig nöjd över vad du presterat.

Apropå att prestera, ni som vet hur jag lyckades få 4 revbensfrakturer på inte så lång tid, även en fraktur på tån som än idag står aningens uppåt. Den reser sig som ett litet fornminne då den träffades av snabeldraken. Smällen kan jämföras med en komet som slår i backen. Nå…vissa eller kanske många kanske tyckte att jag var klumpig på nåt sätt. Men ser ni, jag vet att så inte är fallet. Jag vet nämligen nåt ni inte vet, nämligen, tadaa…

Hahaa… klockrent på min ära 😁👌

Efter träning åkte jag hem och packade ihop matlådor jag gjort till mamma. Innehållandes kålpudding, fläskpannkaka och kyckling tillagad i lergrytan, det fick bli 4 lådor av kycklingen med 2 olika sammansättningar. Jag och Åke åt av kålpuddingen igår, till middag. Och oh ja, sa jag till Åke, jag har aldrig fått till den så bra förut. Kändes som en lyxmiddag, på riktigt.

Kvällen i övrigt kom och gick. Jag lyssnade på ljudboken, den där jag lyssnar på i väntan på nåt annat tips. För allas bästa skriven av en lokal författare som bor i Holmsund, Anna Charlotta Wikman. En feelgood bok.

Jag läser även en bok in real, alltså bläddrar i papperssidor, haha, Fallvatten med Mikael Niemi

Sist men absolut inte den minsta läsning eller lyssning, där har jag Isfolket som backup. Kan låta rörigt men, nä, det funkar faktiskt. Till veckan ska vi ha bokklubbs träff igen, får se vad vi då ska suga tag i för bok.

Insåg nyligen att man har som option att läsa boken i ljudboks appen. Så det har jag också testat till och från. Känns ändå smidigare än att hålla i en bok. Fast jag vet inte om det är så skönt för ögonen i längden, du har ju ändå ljuset från skärmen. Jaja, man får väl läsa och lyssna med måtta.

Önskar er alla en fin fredag! Fotot tagit 8 i morse.

Maria Lundmark Hällsten