Har länge vart skeptisk till befolkningsmålen som karakteriserar Umeå kommun, likväl som Region Västerbotten.

För det första rör det sig om ”mål”. Man har för avsikt att växa till en viss storlek. I Umeås fall är målsättningen orealistisk, vilket jag skrivit om tidigare här.
Jag fattar att tanken är att vara väldigt visionär för att locka väljare. Men jag vidhåller att det är betydligt viktigare att sörja för goda välfärdsmål i stället för visionära låtsasmål.

Om man förutsätter att kommunen ska växa med tiotusentals invånare, så kräver det kostsamma nyinvesteringar. Det behövs för att kommunens nyttigheter ska räcka till de kommande invånarna. Umeå har också investerat omfattande för att nå de målsättningarna. Exempelvis Rådhustorget och Vasaplan.
De investeringarna kostar förstås medel. Medel som skulle kunnat gå till välfärd.

Umeå kommun har som bekant en folkminskning om -541 för första halvåret 2021.
Den nettoinflyttning som skett från inlandet börjar någonstans kulminera, vilket jag påtalat tidigare. Glesbygden har inte ändlösa mängder invånare att ta av.
Samtidigt framstår norra ändan Västerbotten som alltmer attraktiv för människor att flytta till, med industrietableringar.

Det är fortfarande min förhoppning att övriga partier också är redo att ifrågasätta befolkningsmålen i sig. Istället för att populistiskt jaga väljare genom en alltför verklighetsfrämmande målbild, varför inte inse att en ökande befolkning inte per automatik innebär ytterligare arbetstillfällen och en bättre bostadsmarknad.

Förhoppningsvis inser övriga partier att vi också måste utmana bosättningslagen.
Ytterst är politikernas ansvar den församling vars väljare valt in dem.