Stig Helmer, Waltons och regionfrågan

Lördagskrönika: ’Stig Helmer, Waltons och regionfrågan

Kommer ni ihåg den danska tv-serien Riket, regisserad av Lars von Trier och med Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen som överläkare Stig ("med plutonium tvingar vi dansken på knä") Helmer? Kommer ni ihåg hur det sista avsnittet slutade: strömavbrott, allt i sönderfall och kaos, Stig ("no more mister nice guy") Helmer på toaletten och fru Drusse i hissen som störtar ner mot underjorden?

"Så vær vel beredt på at tage
det gode med det onde."

Vill man vara elak skulle man kunna säga: om regionfrågan i Norrland hade varit en tv-serie skulle det senaste avsnittet ha slutat i ungefär samma stämning: upplösning, allt oklart, krampaktiga försök att hejda frågans sönderfall; en cliffhanger så att det skriker om det.

Kommer ni ihåg den amerikanska tv-serien Familjen Walton, den som man bara måste bli lycklig av, den som pappa George Bush en gång hyllade som ett ideal och en motvikt till vulgära, jobbiga Simpsons? Nästan varje avsnitt brukade sluta i harmoni och idyll, familjen samlad och fridfull igen efter en dag av lagom hårda prövningar.

"Good night, John Boy.
Good night,
everyone."

Vill man vara snäll skulle man kunna säga: om regionfrågan i Norrland hade varit en tv-serie skulle det senaste avsnittet ha slutat i ungefär samma stämning.
Det var tufft där en stund, men nu är ett beslut fattat och de flesta samlade igen framför brasan i vardagsrummet (några motsträviga undantagna, men kanske kommer de också, lockade av varm choklad, småprat och sällskapsspel), lite frusna, lite tilltufsade, men trygga tillsammans.

I verkligheten befinner sig förstås den norrländska regionfrågan varken i Riket-kaos eller Walton-idyll, utan någonstans däremellan. Läget är svårbedömt, vilket förklarar varför de politiska reaktionerna på regionkommitténs förslag om en tvåregionslösning skiljer sig så starkt åt mellan olika orter, partier och politiker.

För drygt ett år sedan (30/1 – 2007) skrev en rad politiker från Umeå, Lycksele, Vännäs och Örnsköldsvik en partiöverskridande debattartikel i VK om framtidens regionindelning. Bland undertecknarna fanns socialdemokraterna Lennart Holmlund, Elvy Söderström, Levi Bergström, Harrieth Hedlund, Matts Lundgren och Lilly Bäcklund, moderaterna Anders Ågren, Christer Rönnlind och Edward Riedl, folkpartisten Britt-Marie Lövgren och centerpartisten Sven-Olov Edvinsson.

Slutsatsen i debattartikeln var att en stor Norrlandsregion omfattande de fyra nordligaste länen är "det enda rimliga alternativet" och att Norrland borde "gå före och visa hur en stark tillväxtregion i ett framtida Sverige ska se ut".

Argumenten var de kända – framförda även av denna ledarsida många gånger: ska en ny regionbildning göras måste det föra till en norrländsk kraftsamling som ger tydliga samordnings- och effektivitetsvinster i hälso- och sjukvården och lyft åt tillväxt- och utvecklingsarbetet. Så kan Norrlands samlade konkurrenskraft öka. En storregion skulle uppfylla kraven och dessutom dra nytta av redan existerande samarbeten på viktiga områden.

Mot detta kan invändas att det inte alls är givet att en regionlösning vore det bästa förändringsalternativet för just hälso- och sjukvården och att regionala samarbeten inte nödvändigtvis förutsätter en ny administrativ struktur. Men ska en regionbildning genomföras, och givet de förutsättningar som råder i Norrland, känns en storregion som den enda riktigt tilltalande regionlösningen.

Sedan dess har mycket hänt. Undertecknarna av debattartikeln har efter regionkommitténs förslag för några veckor sedan skingrats i sakfrågan.

Några kritiserar – på goda grunder – slutförslaget om en tvåregionlösning som förhastat och ogenomtänkt, men gör samtidigt sitt bästa för att undergräva även själva regionperspektivet i sig genom att skrämma med vad vissa orter skulle vinna och andra förlora i ett statiskt nollsummespel.

Andra gör – på goda grunder – viktiga insatser genom att påminna om varför ett vitaliserat regionsamarbete är värt att eftersträva och på vilka konstruktiva grunder av givande och tagande det måste bygga för att alla ska bli vinnare. Men de har å andra sidan tonat ned hållningen att en stor Norrlandslösning är det enda rimliga alternativet för en ny, formell regionbildning.

Där befinner sig regionfrågan i dag. Att regionkommitténs beslut skulle vara sista ordet är svårt att tro, och i takt med att vinnare och förlorare-retoriken breder ut sig hamnar debatten på villovägar.

De politiska aktörerna får bara en chans att genomföra en sådan här nyordning. Finns inte intresset för en storregion måste givetvis andra lösningar sökas, men om småregioner var tidigare föga tal. Om storregionsidén faller måste ett antal aspekter och alternativ diskuteras på nytt.
Då är det bättre att låta den historiska reformen ta den tid som krävs för att slutresultatet ska bli långsiktigt tillfredställande.
Regionfrågan förtjänar bättre än att jäktas fram till förhastade lösningar eller bli nollsummeretorikens gisslan.’