Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Av , , 1 kommentar 7

Lantisar, nollåttor och de regionala fördomarna i debatten – exempelvis när partiledare ska väljas – om hur väljare tänker är ämnet för den här växelvisa krönikan, liksom tendensen att övertolka kortsiktiga opinionsmätningar. Och så lite självironi på slutet.

——————————————————

Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Det vet man väl hur umebor är, och skelleftebor, och inlandsbor ska vi inte bara tala om. Stockholmarna går utom tävlan, eftersom de fått en egen tv-serie som bevisar hur det går till där på deras sida i solstolen; visste man ju redan, men ändå. Vad lantisarna tycker och tänker har riksmedia full koll på i sommartider. Medarbetarna träffar flera stycken under semestrarna och kan vittna om sina upplevelser när de kommer hem innanför tullarna.

…ibland varnas det för att demokratin och den politiska debatten ska bli de ständiga, godtyckliga och lösryckta opinionsmätningarnas fångar. Vi mäter vilken åsikt som har mest stöd i en viss fråga vid en viss tidpunkt – och låter det bli sista ordet i själva diskussionen, och startskottet på en allmän politisk kapplöpning i riktning mot just den uppmätta åsikten. Först fram får tolkningsföreträde och kan räcka långnäsa åt alla andra, som flämtar tätt intill. En stund, tills en ny mätning mäter upp en ny minsta gemensamma nämnare och rusandet börjar på nytt.

Sedan Maud Olofsson meddelade att hon ska avgå som ledare för centerpartiet i höst har spekulationerna om vem som ska bli hennes efterträdare gått på högvarv. I de spekulationerna har klichéartade och stereotypa föreställningar om landsbygden och landsbygdsväljare – men också, vilket lätt glöms bort, fördomar om storstadsväljare ­– fått fritt utlopp i riksmedia. Landsbygdsväljare förutsätts tänka och vara på ett visst sätt – alla i stort sett lika och oföränderliga. Storstadsväljare förutsätts hysa de och de attityderna och prioritera det och det. Landsbygdsväljare röstar bara på en viss typ av politiker och stockholmare bara på en helt annan typ. Motsättningar och målkonflikter målas upp som inte existerar.

…kortsiktiga hänsyn till tillfälliga opinionssvängningar befaras styra hur partier, organisationer och andra aktörer agerar och prioriterar, tills hela den politiska debatten blir en tävlan om att gissa nästa opinionsutslag bäst, inte söka forma ett samhälle och vinna stöd utifrån övertygelse, sammanhängande världsbild och analys.

Ett partiledarval blir i den världsbilden att välja mellan att vilja tilltala nollåttor eller vilja tilltala lantisar. Diskussionerna inför socialdemokraternas partiledarval hade liknande inslag. Har du den och den åsikten går du hem på orten, men inte i storstan, tycker du så och så får du stöd i Stockholm men inte i Norrland. I skogslänen är det häpp, i Mälardalen är det hupp.

…tålamodet med att någon faktiskt kanske har en övertygelse som består likgiltigt hur vinden blåser – och möjligheten för någon att faktiska hinna förändra och påverka genom idéer och debatt – blir mindre ju större betydelse enskilda mätningar, och små förändringar från en mätning till nästa, tillskrivs.

Hela denna lek med konstlade motsatspar uttrycker en gigantisk kollektivism som inte bara beror på ytliga tolkningar av valresultat eller sedvanliga böjelser för regionala fördomar, utan också en attityd som frånkänner människor nyfikenhet och egensinne, intellektuell rörlighet och självständighet.
Möjligheten avvisas att en region faktiskt kan präglas av mångfald och individualism, när det gäller åsikter och politisk smak. Det inskränker. För under de stora, tunga, till synes monotont enhetliga blocken på en nationell karta myllrar det av unika lokala förutsättningar, förklaringar och kontraster.

…men det demokratiska samtalet bygger på att något nytt kan uppstå som inte fanns där innan, att positioner kan förflyttas, åsikter överges eller utvecklas, en verklighetsbild uppdateras. Nyfikenhet förutsätter en beredskap att ompröva en fördom och korrigera en föreställning. Blir målet bara att bekräfta redan existerande eller inbillad opinioner uppstår inget sådant samtal.

Inget parti är utan skuld här, inget politiskt alternativ. Alla är – när det passar egna syften att nedvärdera motståndare – mer än redo att mobilisera alla fördomar på det regionala temat, också med undertonen mot oliktänkande at de inte hör hemma på platsen. Det kryper över tid in i det civila samhället, påverkar vilka som vågar yttra sig, färgar av sig på vilka initiativ som tas och idéer som luftas. Stereotyperna kan bli självuppfyllande.

…att trender som uttrycks i en opinionsmätning om partisympatier eller i bestämda sakfrågor inte nödvändigtvis behöver ses som heliga fyrljus i en ideologisk dimma alla ska orientera sig efter, utan även som något som är möjligt att förändra, utmana, påverka eller bara ta med en nypa salt, glöms bort.

Mot denna bild av regional enhetlighet måste vi mobilisera en medvetenhet om den regionala brokigheten, och börja ifrågasätta jakten på opinionens tillfälliga hemvister. Letar vi efter ledare som ska bekräfta våra stereotyper eller sådana som kan övervinna dem? Få betydande politiska ledare har haft som främsta kvalitet att förstärka förutfattade meningar.

De partier, liksom de regioner, som fastnar i myten om sin egen enhetlighet – ibland med aggressiv hållning till utomstående och avvikare – stagnerar och går under.

Eller för att illustrera poängen på ett annat sätt:

En riktigt frustande, orädd och kaxig nyliberal från Stureplan som drar till Norrland och ifrågasätter allt, som propagerar Stockholm som förebild för inlandet, vill konkurrensutsätta allt ned till vedhuggningen på gården och drömmer om gårdsförsäljning av lokalproducerat vin ovanför odlingsgränsen skulle göra den norrländska debatten gott. Inte för att svaren är de rätta eller för att politiken går att förverkliga, utan för den dynamik och de perspektiv det ger, när fler idéer bollas.

Och en riktig muttrande, svårflörtad, norrländsk monopolsosse som drar till Stockholm och börjar framhålla Norrlands inland som ett ideal, häpet frågar hur f-n man kan sälja ut gemensamma medel på rea, ifrågasätter spårvagnslyx till konsumtionstempel och föreslår att det bara ska få finnas röd treprocentig mjölk på Konsum, för att valfrihet är jobbigt, högre procentsatser alltid bättre och för att redan pappa sagt att rött alltid är rätt, skulle berika den lokala debatten i Stockholm av samma skäl.

Jag tror att nyliberalen som bara kör på skulle vinna större stöd i Norrland än man kan ana. Jag tror att monopolsossen som hämtar inspirationen från Norrland skulle vinna större stöd i huvudstaden än de flesta gissar. Så olika tänker och känner väljarna inte; eller rättare sagt: precis så olika tänker och känner de, här som där.

Men det skulle inte synas i de första opinionsmätningarna.

———————————————–

Och apropå, som veckans slutord

Jag är, som trogna läsare vet, en sådan där blaskig hålla varandras händer-socialliberal som alltid vill det rätta, snälla, genomtänkta och förnuftiga.

Jag är ledarsidans motsvarighet till vanligt bryggkaffe i mugg, med lagom mycket mjölk och en halv sockerbit i (för att det inte ska smaka för mycket kaffe, men ändå litegrann, och lite sött, fast inte så sött att det blir skadligt för tänderna).

Jag skulle sannolikt inte stödja vare sig den frustande nyliberalen eller den muttrande monopolsossen. Men jag är övertygad om att ett svenskt partilandskap där den förstnämnda välkomnades även i Norrland och den senare även i Stockholm vore intressantare och vitalare än ett där landet låtsas grovt regionalt uppdelat i stereotypa kollektiv.
 

En fristad i Norge

Av , , 1 kommentar 8

Några rader om en politisk inspirationskälla, en socialdemokratisk tradition och en historia med ljusa och mörka skeden som vi kan lära av och som påminner oss om vår skyldighet att ge fristad åt och stå upp för förföljda, jagade och förtryckta människor som söker hjälp. Också den här i en lite längre version här än som fick plats i papperstidningen.

——————————————————————

När socialdemokraterna i Norge erbjöd en fristad

En av mina stora politiska inspirationskällor är den tyske socialdemokraten Willy Brandt. Hans politiska liv sammanfattar stora delar av det europeiska 1900-talet. Först i den mångåriga kampen mot Hitler och nazismen, som tvingade honom att fly till Norge och sedan Sverige. Och senare i kampen mot kommunismen – han var borgmästare i Västberlin när DDR-regimen upprättade Berlinmuren 1961.

Det var under hans tid som västtysk förbundskansler 1969-1974 som den nya politik av avspänning, utan eftergivenhet, gentemot Östeuropa inleddes som många anser bidrog till att underminera öststatsregimerna och förbereda murens fall, men som fick nazianstrukna högerextremister att önska och hota livet ur Brandt. 

Och det var hans efterträdare som förbundskansler, partikamraten Helmut Schmidt, som vägrade att ge efter för vänsterextrema Röda armé-fraktionens terrorvansinne under andra halvan av sjuttiotalet.

Sin sista stora insats gjrode han i samband med Berlinmurens fall 1989, när han ett par år före sin död – i samklang med Helmut Kohl – var pådrivande för återförening och europeisk försoning efter kalla kriget.

Brandts socialdemokratiska generation, som betydde så mycket för demokrati, välstånd och fred i Europa under andra halvan av 1900-talet, kände sig stå i stor tacksamhetsskuld till de nordiska länderna, och framför allt till de nordiska socialdemokraterna. Det var till Norge Willy Brandt flydde undan den nazistiska skräckregimen i början av 1930-talet. Han var inte ensam.

Tillsammans med motsvarande miljöer inom andra rörelser erbjöd de nordiska socialdemokraterna under andra världskriget fristäder för fördrivna, jagade människor som där kunde rädda sig till skydd och nya livschanser, fortsätta ett politiskt arbete, få möjlighet att vittna om pågående grymheter i hemländerna, ges tid och ro att samla lärorika erfarenheter för framtiden av hur demokratiska samhällen fungerar. Det senare fick genomgripande, och positiva, konsekvenser under efterkrigstiden.

Willy Brandt kom till Norge som halvrevolutionär med mycket skeptisk inställning till den demokratiska, reformistiska socialdemokratin. Men under sitt dryga decennium av studier, politisk kamp och journalistiskt arbete i Norge och Sverige, mognade han till en tolerant och vidsynt demokrat fullt ut. Han gavs en chans, och gav tillbaka. För resten av sitt liv behöll Brandt, som lärde sig norska flytande som ett modersmål, närakontakt till och varma känslor de norska och svenska socialdemokraterna.

En annan av hans generation viktigaste tyska socialdemokrater – den tidigare hårdföre Sovjetkommunisten Herbert Wehner, som bröt med stalinismen under sin tid i svenskt fängelse i slutet av andra världskriget och som sedan under decennier hade dödshot vilande över sig från både höger- och vänsterextremister – hyste liknande känslor.

Där, i minnet av nordiska fristäder för förföljda människor – men också i minnet av de många hjälpsökande under samma period som kallblodigt avvisades, stängdes ute eller, som vid baltutlämningen från Sverige 1945, slängdes ut, som aldrig fick någon fristad undan förföljelse och död – har vi en bra utgångspunkt för vidare reflektioner efter terrorn i Norge.

Även i vår tid är miljoner på flykt undan förtryck, övergrepp, intolerans och våld – även inom demokratiska länder, som vid förföljelsen av romer i EU – som behöver räddning, skydd och möjligheter att överleva. Förföljelserna kan vara utförda i ideologiers eller religioners namn, eller bara i en naken jakt på makt, resurser, syndabockar och andra människors underkastelse. Det spelar ingen roll, vi i demokratiska länder har en moralisk skyldighet att alltid erbjuda fristäderna, att öppna gränser och stå upp för de jagade och fördrivna.

Och vi får inte fastna i fällan att börja gradera förtryck utifrån vilka etiketter som används, vilka som faller offer eller vilken bakgrund förtryckarna har. Den som bara bekämpar ett visst förtryck, viss främlingsfientlighet eller en viss våldslära – men blundar för, ursäktar eller skönmålar andra – är inte mycket att hålla i handen när demokratin och friheten hotas.

I de nordiska länderna fann människor i ett kritiskt läge på 1930-talet fristad och skydd från nazismen, människor som sedan under ett halvt sekel förde en uthållig och principfast kamp mot alla former av förtryck, extremism, polarisering och våld. Många andra fick ingen fristad här heller, och ingen chans att överleva; övergivna av alla som hade kunnat hjälpa.

Terrordådet medvetet riktat mot ett socialdemokratiskt ungdomsläger i Norge – symbolen för en fin tradition av demokrati och engagemang – gör det ännu angelägnare att lära av historien, inte vika en tum för någon extremism och inte tveka en sekund att hjälpa de förföljda. 

Internet, demokratin och mångfalden

Av , , Bli först att kommentera 4

Är internet ett problem för demokratin? Det är en fråga som åtminstone antytts i debatten efter terrordådet i Norge. Jag diskuterar lite kring det i den här krönikan, i papperstidningen med en talande teckning av Niklas Eriksson och här i en längre version än vad som fick plats i papperstidningen:

…………………………………………………………. 

Internet är en vinst för demokratin

”På detta sätt kan internet hjälpa människor med fundamentalistiska böjelser att förverkliga sin potential. Det blir lätt att välja bort information som ger bredd, nyanser, motsägelser och oväntade infallsvinklar. (…) Man slipper bli överraskad, eller att byta uppfattning, i en sådan värld. Man kan tillåta sig att glida så långt bort från verkligheten att man till sist förlorar den ur sikte.”

Thomas Hylland Eriksson, professor i socialantropologi vid Oslo universitet, skrev i måndags en intressant artikel i Svenska Dagbladet – ”Internet filtrerar fram hat” – som citatet ovan är hämtat ifrån. Han diskuterar hur internet på olika sätt i värsta fall kan främja sekterism och extremism, genom att skapa ett otal små, likriktade rum, där man enbart möts av bekräftelser och likasinnade. I mardrömsvisionen består specialforumens, RSS-prenumerationernas och sökfunktionernas internet till slut bara av otaliga likriktade bubblor som seglar isolerade och i växande inre fanatism.

Det har också på många andra håll efter terrordådet i Norge framförts oro över att webbforum, läsarkommentarer på tidningarnas webbsidor och sociala medier förråat och förgrovat tonfallet i den politiska debatten.
Varningarna är tänkvärda, man ska ha en kritisk attityd till det mesta, och just den aspekt som Hylland Eriksson tar upp i sin artikel är problematisk. Men den verklighetsbild som de mest bekymrade minerna utgår ifrån saknar det lite det historiska perspektivet och missar vad internet, nätdebatten och de sociala medierna inneburit i form av möjligheter till demokratiserad debatt, nedbrutna informationshierarkier och just möten och utbyten av perspektiv mellan demokratiska krafter som tidigare hade svårt att kommunicera av fysiska och tekniska skäl.

Nätdebatter och sociala medier är vad de görs till av oss användare. De sociala medierna kan vara odrägliga med sina kotterier och ritualer, sina urspårade debatter och sina skolgårdsfasoner. Och ibland, om man inte på humör, kan de kännas hopplösa i sin blandning av allvar och nonsens. Spänningen mellan de många små, till en början slutna nätverken och det stora, öppna, gränslösa globala nätverket är inbyggt i själva webbens fenomen, och har varit det från början.

De är som livet och sociala situationer där människor interagerar i övrigt alltså, en salig blandning. Framför allt är de stärkande, bildande, informativa och underhållande, och främjar på det stora hela långt mer mångfald, nya perspektiv och överraskande infall än de främjar ensidighet och sekterism. Och de är olika till sina karaktärer. En kväll som den efter terrorattentatet i Norge eller som dagar som under revolutionen i Egypten är det omöjligt när man väl vant sig att inte följa twitterflödets fascinerande bredd och rikedom, och jag hör till dem som finner det omistligt just då. Andra dagar känns ett sammanhang som Facebook mer givande och mindre störande. Nu finns också Google+, som formas av användarna. För att nämna de som diskuteras mest.

Och så förstås ett till synes oändligt antal webbsidor kretsande kring olika specialområden. Tillgången till informationskällor har demokratiserats och globaliserats på ett för bara några decennier sedan oförställbart sett.

I grunden handlar det om en syn på demokratin och människor som något vi har tillit till, inte misstror och är rädda för. Tror vi på att de demokratiska, konstruktiva krafterna är fler och starkare än de antidemokratiska och destruktiva, finns ingen anledning till någon oro för de nya arenorna.

Självklart har även de som vill sprida fundamentalism och hat i olika former fått det lättare att hitta varandra, och vi får inte bli naiva eller godtrogna. Att titta på kommentarer, för att föra ned det på en vardagsnivå, som kommit de senaste åren om politiker som Mona Sahlin eller Maud Olofsson, om feministiskt initiativ eller alliansen, om Reinfeldt eller Ohly – och givetvis i samband med allt som handlar om invandring – har ibland varit som att titta ned i sörja av besinningslös aggressivitet och oförklarligt, otäckt hat. Här har medierna ett ansvar att hålla nivån och vara självkritiska och självrannsakande.

Men alla som kan lite presshistorik vet att de stämningarna och bubblorna alltid funnits där, anonymt, bara bytt kommunikationsform er under årens lopp.

Ynkliga – och tyvärr många – är förstås de i debatten som bara regerar på och tar avstånd från hatretoriken när den riktar sig mot det egna ”lägret” men hejar på när den riktas mot andra. Men inte heller det är något nytt fenomen, skapat av internet.

Att möjligheterna för fler till information, debatt, idéutbyte och reaktioner ökat på ett fantastiskt sätt måste ur ett demokratiskt perspektiv ses som ett stort framsteg. Det gäller bara för demokratiska krafter att förbli närvarande och aktiva. Internet är inte ett problem. Jag skulle inte vilja byta att leva i den här epoken mot någon annan.

Balansen mellan att granska ett manifest och gå vilse i det

Av , , 1 kommentar 4

Terroristmanifestet är ämnet för den här krönikan, som också kommer på morgondagens ledarsida.

————————————————-

Att granska och lyfta fram utan att hypnotiseras och bagatellisera.

Den norske terroristens så kallade manifest har fått mycket uppmärksamhet de senaste dagarna, av naturliga och journalistiskt relevanta skäl. Men tidvis har rapporteringen varit nära att slå över från granskning till hypnotiserad fascination. Vad jag förstår av det som återgivits vill han bedriva krig mot islam, kulturmarxism, kapitalism, multikulturalism, frihandel, globalisering och invandring, och ville mörda politiker, journalister, företagsledare och kulturarbetare.

Till slut blir det bara en uppräkning av hat mot allt som kännetecknar det moderna samhällets samtliga demokratiska åsiktsriktningar. Det har också stått att läsa om vilket klädmärke han föredrar och vilket dataspel han spelat. Någonstans där drar jag gränsen, för min del.

I stor omfattning måste man analysera och försöka se mönster även i ett sjukt, motsägelsefullt terrordokument. Terrorism av det här slaget föds inte i ett vakuum och måste också ges politiska förklaringar. I det här fallet framstår en fanatisk islamofobi och ett gränslöst hat mot mångfald vara den viktigaste av dem. Angreppsmålen var medvetet utvalda. Det är också legitimt och nödvändigt att, som exempelvis den atirasistiska tidskriften Expo gjort på ett bra sätt, kartlägga idémässiga kopplingar till och reaktioner inom andra våldsbenägna högerextrema och främlingsfientliga miljöer.

Men efter en viss gräns går djupdykningarna i till synes godtyckliga och irrelevanta detaljer över i det fåniga och bagatelliserande, som vore alla i en kyrka, eller alla framför datorn eller alla i skytteföreningen eller alla i en viss tröja potentiella terrorister.

Det glider över i smaklösa och gentemot offren respektlösa försök att skandalisera och sprida skit i slumpvisa riktningar. Terroristen på jakt efter uppmärksamhet och något slags destruktiv, mytisk status får just det han söker när granskningen nästan blir hypnotiserad eller börjar fnissa åt detaljer som går att kleta runt på oskyldiga.

Istället för att göra en terrorist den tjänsten efter fullbordat dåd, borde vi ha självförtroende nog att också veta när terroristernas budskap inte förtjänar någon fortsatt jakt på logik och mening. Och kanske tänka på att lita oftare uppmärksamma alla unga människor som engagerar sig ideellt för demokratiska ideal utan att söka uppmärksamhet genom våld, extremism och aggressivitet. Vad fick dem att engagera sig för något gott och medmänskligt? Det är i längden mer intressant och givande än att frossa bortom det rimliga i en terrorists vanvettiga poser. 

En frestelse som det öppna samhället måste stå emot

Av , , 2 kommentarer 10

En krönika för måndagens ledarsida om terrorattentatet i Norge, om något som är svårt när vreden är svart, men nödvändigt för demokrater. Som ett slags uppföljning till det jag skrev i fredagskväll:

————————————————————–

Värna demokratins livsluft

Det som förenar nästan alla terrorister – oavsett vad de säger sig företräda – är deras hat av att människor som är olika möts, umgås och lever med varandra. De står inte ut med att människor i en miljö eller ett samhälle har olika bakgrund, tycker olika, ser olika ut, har olika intressen, har olika drivkrafter, gör olika prioriteringar, har olika smak.

Extremister brukar hata rörlighet och kontraster, mångfald och nyanser, fördragsamhet och tolerans – det som inte är enhetligt, likriktat, tillrättalagt och rensat av dem själva. 

Framför allt brukar de hata och demonisera andra människor och andra åsikter – intensivt och okontrollerat.

Det ger oss den bästa ledtråden om vilka värderingar det är alla demokratiska krafter – tillsammans i en gemenskap förenad i försvaret av det öppna samhället och lyft över andra dagsdispyter – måste slå vakt om.
Det är något av det svåraste som finns, att inte låta den djupa, svarta, nästan okontrollerbara vrede och sorg ta över, som jag tror att de flesta av oss känner efter fredagens vidriga terrorattentat i Norge mot några av de finaste miljöer som finns av demokrati, engagemang och folkrörelse.
Och som vi känner inför alla terrorattentat där människor dödas, fullständigt likgiltigt vilka etiketter mördarna klistrar på sig och sina offer.

Ändå måste vi försöka. Det är vår demokratiska plikt, att bevara lugnet och inte möta okontrollerat hat med okontrollerat hat. För att det vore fel, och för att i en sådan kraftmätning mellan hat och hat, mellan frånkännande av människovärde och frånkännande av människovärde, är demokratin alltid förlorare. Det är svårt, men som det norska samhället visat de senaste dagarna, går det även i den svartaste av stunder, att värna en i genuin mening demokratisk livsluft.

Handlingskraft i ett försvar av det öppna samhället, kan lika mycket vara att bevara lugn, tålamod och perspektiv, att förbli i vardagen, som att ge sig ut på egen spektakulär jakt efter syndabockar.

För risken finns annars att vi till slut fastnar i en egen demonisering av grupper, som demoniserar oss och vars åsikter vi tycker oerhört illa, men som vi ändå måste möta med helt andra metoder än deras egna.
Risken finns också att vi skaffar skuldsubstitut när de ansvariga redan är gripna eller döda, men vi fortfarande känner ett nästan outhärdligt behov av att få handla och ”göra något”.

Det är så frestande, och så förrädiskt lätt, att med försåtliga ordval, antydningar och etiketter, försöka vidga skuldsfären så att den precis ska snudda även vid vardagens motståndare – om så till inbillade motsatskategorier. Så kan man kleta lite av vidrigheterna på bredare yta, när chansen finns. Vi har sett det när islamister utfört dåd och rasister tagit chansen, vi känner det nu när en högerextrem nationalist gjort det. Frestelsen är stor att med glidande resonemang söka pressa in ohyggligheterna i en demokratisk vardagskontext av motsatskategorier i helt andra frågor, som terrordåden inte har något med att göra.

Det är att trivialisera en grymhet som inte får trivialiseras.

De som reagerar med olika grad av bestörtning och motengagemang, med olika styrka i fördömanden och ordval, med högre eller lägre grad av kollektiva skuldbelägganden, beroende på vem som utfört ett terrorattentat, missar vad kampen mot terror och hat, och för mångfald, medmänsklighet, tolerans och demokrati måste vägledas av för att kunna vinnas.

Det betyder dock inte att terroristers bakgrund och åsikter inte måste granskas och finnas med i ett försök till analys, att de inte måste ses i större kontexter av miljöer och samhällsklimat. Även om vi inte ska trivialisera terrorismen, uppstår den inte ur tomma intet. Hur bemöter vi varandra i debatten, vilket ansvar tar vi för tonläget i medier, i skolor och vid fikarum?

Hur ser det samtida politiska landskapet ut? Europa har allvarliga problem med främlingsfientlighet och rasism, med nationalism och religiös extremism, med antidemokratiska våldsrörelser av olika slag utan respekt för fri debatt och människoliv.

Det måste bemötas, och om allt det måste vi tala, också ur det perspektivet att i stämningarnas vansinniga utkanter kan en extremist triggas till oförställbara dåd.

Men att diskutera det är inte detsamma som att söka vidga skuldsfären i orimliga kollektiva skuldbelägganden eller att fastna i en föreställning att det onda skulle gå att isolera i ett enkelt vi och dem-, antingen eller-, med eller mot-schema (oavsett vilka som ses som vi och dem) och bekämpas utifrån ett sådant.

Det är en livsfarlig tanke. Den är terroristernas livsluft, som förgiftar.

Vill vi värna demokrati och medmänsklighet måste vi stå den frestelsen emot. Det är svårt, när vreden är svart, men nödvändigt.

Solidaritet med Norge och det öppna samhället

Av , , 3 kommentarer 6

I dag kom Oslo att fogas till den växande raden av städer som drabbats av våldsamma terrordåd med många döda det senaste decenniet. En kraftfull bomb detonerade vid den norska regeringsbyggnaden i huvudstaden, med enligt uppgift sju döda och många skadade som följd.

Terrorister världen över, oavsett angivna motiv eller tillhörigheter – och vem eller vilka som ligger bakom händelserna i Oslo är ännu inte klarlagt – har det gemensamt att de dödar urskiljningslöst men siktar in sig på det de hatar mest: det öppna samhället och demokratin, miljöer där människor kan röra sig i mångfald och tolerans, kontraster och fördragsamhet, samtal och glädje, oenighet och diskussion.
Deras mål är att skapa förtvivlan, trauma och skräck genom att slå till i hämningslös destruktivitet mitt i människors vardag. De vill skapa en förlamning som dödar samvaro, möten, rörlighet och kreativitet, därför att sådana mänskliga aktiviteter provocerar dem mer än något annat.

I Oslo var av allt att döma målet för bombattacken regeringsbyggnaden, en symbol för demokrati och folkstyre. Och det kan när detta skrivs inte uteslutas att den fasansfulla skottlossningen mot Arbeiderpartiets ungdomsförbunds sommarläger utanför den norska huvudstaden en stund senare, med ännu flera döda, var en del av samma attack.

Norska myndigheter har uppträtt med sammanbitet, kompetent lugn under de första timmarna på ett sätt som torde bidra till att hålla situationen under kontroll så gott det går. Att Sverige, liksom det internationella samfundet, måste ställa upp för Norge med all den hjälp och solidaritet som krävs är självklart, som statsminister Fredrik Reinfeldt uttalade i kväll.

Förutom sorgen, vreden och medkänslan med offren, och de oändligt många kloka och viktiga saker om demokratin och det öppna samhället som sägs när nyheten om terrordåd i vår närhet kommer, finns det två andra, vanliga reaktioner som vi måste kämpa med inombords och besegra.

Den eftergivna och den panikslagna.

Ett sätt att bearbeta det ofattbara med hur grymma människor kan vara är att söka efter förmildrande omständigheter, söker efterrationalisera och relativisera, för att det på något sätt kanske lindrar att tänka att det nog ändå finns ett begripligt skäl, en rationell förklaring till det vedervärdiga.

Så uppstår förklaringsmodellerna om hur alla på något sätt har skuld till attackerna, utom just terroristerna. Instinkten ligger alltid på lur att tänka att kanske om vi anpassar oss lite, kanske om vi backar lite, kanske om vi försöker förändra oss själva lite, så kommer terroristerna att bli mildare stämda och upphöra.

Så skuldbelägger demokratin sig själv, gör sig liten och osynlig. Det är en livsfarlig reaktion. Historien visar gång på gång att den hållningen är början på slutet.
Blodig terror kan inte förstås och får inte förklaras på det sättet, och den upphör aldrig när den vinner, den bara institutionaliseras och tar över allt i en ständig fasa. Det öppna samhället får inte backa och börja avskaffa sig självt i förebyggande syfte.

Den andra reaktionen är att vreden slår över i panik, symbolhandlingar och självdestruktivitet av annat slag, att det öppna samhället tappar tålamodet med just de värderingar och ideal terroristerna är ute efter att krossa. Risken är att vi faller för illusionen att det slutna, likriktade, kontrollerade samhället är säkrare, flyr in i den felaktiga slutsatsen att det öppna samhället inte kan mobilisera styrka, beslutsamhet och handlingskraft nog att försvara sig mot attackerna.

Då börjar jakten på kollektiva syndabockar. Då börjar överhuvudtaget vi-och-dom-tänkandet. Och då kommer den repressiva lagstiftningen, avstegen från rättsstaten i gråzonerna, som sprider permanent misstro och misstänksamhet. Men en sådan reaktion är också att ge efter för våldet, intoleransen och hatet, att ge terroristerna vad de önskar, att ge dem indirekt rätt om det öppna samhällets påstådda svaghet.

Båda reaktionerna är mänskliga när nyheten om det fruktansvärda kommer i första vågen. Men vi har inte råd att förvandla dem till vår långsiktiga hållning. Och vi behöver inte tvivla på att det öppna samhället är långt starkare än alla andra.

Terrorn kan förstöra och orsaka ofattlig sorg, för de drabbade och för oss alla i vår solidaritet med de angripna. Det kan förstumma oss med sin vidrighet, få oss att knäa inför grymheten och omänskligheten, få oss att förtvivla. Men den aldrig vinna över det öppna samhället i längden om demokratin, rättsstaten och medborgarna tillsammans bevarar en lugn beslutsamhet att inte låta sig skrämmas till eftergifter, att inte överge tolerans, mångfald och tillit till medmänniskor.

Tankarna går i solidaritet till Norge, och till alla offer för terror, våld och hat runt om i världen.

 

********************

Veckans slutord:

Jag har använt det ibland, men aldrig riktigt gillat det där skämtfulla citatet av Churchill om att demokrati skulle vara den sämsta statsformen, bortsett från alla andra. Det har, sedan det lämnat upphovsmannen, fått en bismak, som kanske är farligare än vi tror.

Det lämnar i många omtolkningar dörren på glänt till något slags föreställning om att det kanske ändå kan dyka upp en form för elitstyre, ett auktoritärt system, ett sätt att lyfta beslut och förvaltning upp ovanför lika och allmän rösträtt, fri debatt och mänskliga rättigheter, som en dag visar sig vara starkare, stabilare, uthålligare, livsdugligare – beroende vilka tillfälliga måttstockar demokratins fiender väljer att använda – än den krångliga demokratin.

Grundtanken är förrädisk: som om vi bör hålla fast vid de individuella demokratiska fri- och rättigheterna, inte för att de är de enda acceptabla, människovärdiga utgångspunkterna för ett gemensamt styresskick, utan för att demokratin råkar vara det som hittills fungerat minst dåligt.
Jag tycker inte att demokratins försvarare behöver erbjuda någon öppning åt sådana totalitära tankelekar.

Demokrati är inte det minst dåliga bland ännu sämre alternativ, utan det bästa och det enda alternativet. Kanske borde vi påminna varandra om det lite oftare.

Ett decennium som Norrland inte får slarva bort

Av , , 1 kommentar 2

Stora investeringar planeras i tunga branscher i både Västerbotten och Norrbotten den kommande decenniet. Det är utgångspunkten för den här lite kortare torsdagskrönikan, som vanligt med teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen.

————————————————

Ett decennium som inte får slarvas bort

Dagens Industri skrev i tisdags om en kartläggning från Gällivare kommun som visar att investeringar för närmare 220 miljarder kronor planeras runt om i Norrbotten fram till 2020. Det är onekligen svindlande summor – som påminner om både stora möjligheter och en bitter paradox.

I första hand handlar det om satsningar inom energisektorn, på infrastruktur och i gruvindustrin. Gällivares utvecklingschef Ulf Hansson säger till DI i en kommentar: ”Bara de närmaste två åren räknar vi med att det skapas runt 2 000 nya jobb och tittar man tio år framåt talar vi om kanske 3 500 fler jobb bara i Gällivare.”

Prognoserna känns igen från Västerbotten. Tidigare i år rapporterade VK om beräkningar som Storumans kommun gjort om tänkbara investeringar fram till 2020 inom turism, vindkraft, gruvindustri och transportsektor. Skulle allt bli av kan det handla om investeringar på över 20 miljarder i bara Storuman. Och även om inte varje projekt förverkligas, handlar det om omfattande investeringar, med intäkter och nya arbetstillfällen som följd.

Allt det som är på gång i Norrlands inland har stor betydelse för hela Sveriges tillväxt och välstånd. Ändå är det ingen som nynnar på härliga tider, strålande tider lokalt. Det beror på insikten om hur det gått förr.
När Svenskt Näringsliv i veckan presenterade sin rapport om ekonomin och arbetsmarknaden i Västerbotten konstaterades som vanligt att det är Umeå som står för tillväxten.

De grundläggande problemen med problematisk demografioch sårbar service i inlandskommunerna finns kvar. Urbaniseringen fortsätter. Storskaliga investeringar i de klassiska näringarna, så välkomna de än är, vänder inte i sig negativa trender.
Intäkter från naturresurser har genererats och snabbt slussats ut ur inlandet förr.

Satsningarna som planeras de kommande tio åren ger både inlandet och resten av landet en chans att lära av historien, att undvika gamla misstag, att utnyttja boomen för att lägga grund till en långsiktig, lokal utveckling bortom de största projekten.

För ökad inflyttning och bredare arbetsmarknader krävs lokalt förankrade ny- och småföretagare i fler branscher än bara de traditionella, och att även mindre aktörer utanför storstadsregionerna får tillgång till riskkapital för innovationer. Tradition och nytänkande, storskaligt och småskaligt, kan ta varandra i hand.

De kommande tio åren får inte slarvas bort. Men det är lättare än på länge att vara optimist.

Onödig eftergift i överdriven nervositet

Av , , Bli först att kommentera 4

Förslaget att Systembolaget ska få tillstånd för försäljning via internet med hemleverans och att öppettiderna inte längre ska vara en riksdagsfråga utan en fråga för bolagsstyrelsen, är ämnet för den här kommentaren. Att Systembolagets service är bra och håller hög kvalitet är en viktig del av den svenska alkoholpolitiken, så diskussionen är inte ointressant, men jag anser inte att förändringarna vore berättigade. Den stora frågan är dock förstås fortsatt den om så kallad gårdsförsäljning.

——————————————

Onödig eftergift i överdriven nervositet

För att inte alkoholpolitiken ska tappa sitt folkliga stöd och som en lösning på konflikten kring förslaget om gårdsförsäljning, bör Systembolaget få införa ett system för internethandel med hemleverans, det krävde igår folkpartiets riksdagsman och Systembolagets styrelseledamot, Carl B Hamilton i ett utspel. Han menar också att riksdagen bör avhända sig kontrollen över monopolets öppettider till Systembolagets styrelse.

Hamilton har varit principfast och genomtänkt i debatten om gårdsförsäljning av alkohol, ett förslag han avfärdat. Det finns alltså ingen anledning att misstro syftet med utspelet. Och utgångspunkten att Systembolaget måste erbjuda en bra service är viktig. Ändå missar Hamiltons förslag målet – som strategi för att värna Systembolagets ställning och som alkoholpolitisk analys.

Alkoholpopulisterna – som i sina attacker på den solidariska alkoholpolitiken medvetet eller omedvetet fastnar i en sträng och ytlig alkoholister-får-väl-skylla-sig-själva-eller-skärpa-till-sig-moralism – försöker ofta sprida myter om att den svenska alkoholpolitiken skulle vara impopulär hos medborgarna. Men undersökningar ger gång på gång besked om motsatsen, att stödet för den solidariska och restriktiva linjen är stort.

De små inskränkningar av den personliga bekvämligheten som finns vid alkoholinköp ses av de flesta som en rimlig uppoffring för att hålla nere de totala alkoholskadorna så gott det går. Vid sidan av det stödet finns också en växande, avspänt kritisk syn på alkoholkulturens baksidor som får många unga att välja alkoholfritt – tillfälligt, periodvis eller för längre tid.

Den svenska alkoholpolitiken har hittat en bra och realistisk balans mellan restriktivitet och service, mellan solidariska begränsningar och ett gott utbud av hög kvalitet hos Systembolaget, nödvändigt för att upprätthålla stödet och legitimiteten. Modellen fungerar.

Alkoholpolitikens hårdaste motståndare – med en blindhet för det som inte passar in i den tänkta Bullerbyidyllen av harmoni och okomplicerad lycka – är högljudda och utmålar sig gärna som folkliga, men har svårt att vinna bredare stöd. De framstår som ur takt med tiden. Och just därför verkar Hamilton med sitt förslag överdrivet och opåkallat nervös. Något tryck på att luckra upp alkoholpolitiken för att rädda den från folklig vrede existerar inte.

Det finns därför inte heller något skäl att förfalla till panikåtgärder som skulle öka tillgängligheten, konsumtionen och därmed alkoholskadorna i utsatta grupper. Carl B Hamilton hade rätt i första vändan: värna den solidariska alkoholpolitiken och säg nej till gårdsförsäljning. Den hållningen är inget att be om ursäkt för och kräver inga eftergifter i andra vändan.

Historiens vingslag i farligt läge i USA

Av , , Bli först att kommentera 5

Förhandlingarna i USA om ekonomin och skuldtaket – och frågans historiska och idéhistoriska  bakgrund, med rötter ända ner till USA:s grundande, är ämnet för några resonemang i den här lördagskrönikan.

———————————————————-

USA och historiens vingslag i farligt läge

”The United States were born in debt, a debt so deep that it threatend to rend the young nation asunder. Thankfully, its most important policy makers found in history, precedent, and powerful market forces a way out of the morass. Their solution turned out to be merely temporary, however, because the founding generations , from the administrations of George Washington to those of Andrew Jackson, never found a way to reconcile Americas Jeffersonian heart with its Hamiltonian mind. Thomas Jefferson considered the national debt a monstrous fraud on posterity, while Alexander Hamilton called it a national blessing that would cement the young nation together and help it to prosper. Both, as it turns out, were right.”
Roger E. Wright i sin bok ”One nation under debt: Hamilton, Jefferson, and the history of what we owe”

Nationella budgetdebatter i USA är aldrig bara budgetdebatter. På ett annat och mer laddat sätt än i de flesta europeiska länder rör i USA frågan om statsskuld och underskott i de offentliga finanserna nationens självbild. Det är födelsemärken, med betoning på födelse, som kliar.

När presidenten Barack Obama, ledande demokrater och ledande republikaner suttit sig ned den senaste veckan för att förhandla om en höjning av det amerikanska skuldtaket innan den 2 augusti, en nödvändighet för att regeringen ska kunna fortsätta ta lån och undvika att landet blir oförmöget att betala sina utgifter med ekonomiskt kaos och akut kris som följd, har nästan 250 år av historia tittat dem över axeln.

I det som på ytan kan verka som en odramatisk och sedvanlig budgetprocess vaknar heta och motstridiga instinkter till liv, som slet redan i grundargenerationerna. Det handlar inte i de lägena inte så mycket om pengar, utan om den principiella, närmast filosofiska, synen på staten som sådan, dess ställning, uppdrag och omfång.

Motsättningarna om vad den federala staten bör eller inte bör vara och göra har ideologiska rötter som vindlar sig ner ända till tiden för den amerikanska revolutionen och självständighetskriget. De vibrerande under ytan i alla de första stora striderna om den nationella ekonomin, de nationella institutionerna, delstaternas ställning och om slaveriet.

Två starka strömningar formade USA samtidigt: den jeffersonska, länge utpräglat antiurbana, traditionen av intensivt motstånd mot en stark centralmakt, en vilja att decentralisera och värna delstaternas självstyre och djup skepsis mot federala institutioner.

Den andra starka strömningen var den federalistiska, länge urbant präglade, som brukar förknippas med Alexander Hamiltons, som såg behovet i den unga nationen av en utvecklad federal statsmakt och en mer expansiv offentlig ekonomi på ett antal områden för nationell sammanhållning, utveckling och investeringar. De båda strömningarna skiftade i styrka, flöt ihop och över i nya riktningar, men höll varandra i schack under USA:s första halvsekel.

Just underskott- och skuldfrågan finns med under ytan under hela perioden fram till och under inbördeskriget 1861. Och även därefter dyker den upp gång på gång i amerikansk historia, kopplad till motsättningar kring hela statsmaktens roll, som handlat om frågor långt större än bara om ekonomiska prioriteringar.

Men synen på budgetunderskott och statsskuld som tillstånd och politiskt medel har växlat både mellan de politiska lägren. Det var republikanen Ronald Reagan, som i synen på centralmakten anknöt till Jefferson, som under 1980-talet drev upp stora budgetunderskott och ökade statsskulden och George W Bush som gjorde detsamma på 2000-talet, medan demokraten Bill Clinton på 1990-talet lämnade efter sig offentliga finanser i bättre skick. Nu är det åter republikanerna som talar allra mest om att minska underskotten. Det skiftar, och till dagens situation har många sidor skuld.

För samtidigt som det för alla seriösa bedömare är uppenbart att en uppgörelse om att höja skuldtaket måste komma till före den 2 augusti, så är den åtgärden i sig ingen lösning på någonting långsiktigt, utan bara en bekräftelse på hur illa det ser ut med de amerikanska offentliga finanserna. Att höja skuldtaket är att ytterligare förvärra ett djupt problem för att vinna lite tid och undvika direkt kollaps.

Frågan om det amerikanska skuldtaket har två aspekter – en kortsiktig, pragmatisk och en långsiktig, principiell. Det kortsiktiga perspektivet är inte så komplicerat: Skuldtaket måste höjas för att inte en akut kris ska utlösas med risk för mycket allvarliga sociala och ekonomiska konsekvenser. Det här inte något läge att driva fram kaos för att hålla lätt sekteristiska ytterkantsrörelser från att börja protestera.

De republikanska dogmatiker som lyckas hålla sina mer sansade kongressledare som ideologiska gisslan och hotar med att inte höja taket bedriver därför, precis som tidskriften The Economist konstaterar i en ledare, ”ett cyniskt politiskt spel med höga insatser”.

På den andra kanten har det långsiktiga perspektivet, nödvändigheten av att få ner utgifterna för att undvika ont värre, ägnats för lite uppmärksamhet. Demokraterna talar gärna om vad man inte vill, men mindre om man vad vill istället.

Det långsiktiga problemet är inte i första hand de nuvarande amerikanska skuldnivåerna, som är för höga och som växer alldeles för snabbt, men som mot bakgrund av den djupa finanskris ekonomin just gått igenom ändå inte är bortom kontroll.

Som vanligt handlar det om vad som tornar upp sig i horisonten; dagens prognoser om morgondagens oväder. De mörka molnen handlar framför allt om hur pensions- och sjukvårdssystemen ska kunna finansieras om ett par decennier, när demografiska faktorer fått kostnaderna att öka dramatiskt.

Den efterlängtade, men i väljarkåren också kontroversiella, sjukförsäkringsreform som demokraterna och Barack Obama drev igenom 2010 för att ge tidigare oförsäkrade åtminstone ett grundläggande skydd och svaga grupper en starkare rättslig ställning, lanserades i hög grad som ett sätt att minska kostnaderna för sjukvården långsiktigt. Obama betonade gång på gång att syftet var att få utgifterna under kontroll. Att den kanske viktigaste åtgärden för att undvika drastiska sociala nedskärningar i framtiden är att hålla de offentliga finanserna i rimlig balans, är inget nytt perspektiv.

Konflikten handlar inte om huruvida underskotten måste minska eller inte, utan om hur det kan åstadkommas utan sociala och ekonomiska skadeverkningar som förvärrar situationen ytterligare i en ond spiral.

De flesta sansade bedömare menar att det krävs både breda besparingar och intäktsökningar genom skattehöjningar och minskade smit- och avdragsmöjligheter. Annars går ekvationerna inte ihop. Både demokrater och republikaner kommer att tvingas acceptera politiskt besvärliga åtgärder.

Men ändå är det uppenbart, när man summerar, att det är republikanernas hållning som är det stora problemet. Den republikanska ledningen har, till skillnad från Obama, tenderat att låta sitt partis mest extrema röster styra hela partiets position. Det är ett sammanbrott i sig. De känner fel historiska vingslag, i sämsta tänkbara ögonblick.

Kolumnisten David Brooks sammanfattar det väl i New York Times:

”If the debt ceiling talks fail, independent voters will see that Democrats were willing to compromise but Republicans were not. If responsible Republicans don’t take control, independents will conclude that Republican fanaticism caused this default. They will conclude that Republicans are not fit to govern. And they will be right.”

Nyval vore att fega ur

Av , , Bli först att kommentera 2

Blockpolitiken och spekulationerna om nyval inför hösten är utgångspunkten för den här krönikan, som väl kan ses som en utvikning från den här krönikan från häromveckan om blockpolitiken som inte längre erbjuder några svar.

———————————————

Nyval vore att fega ur – alliansen och miljöpartiet bör göra upp

”Man vacklar, men inte mellan de stora, livsförändrande, religiöst färgade omvändelserna. Både Saulus och Paulus ter sig som overkliga och omöjliga figurer. Extremerna må beröra varandra. Men de berör inte det intellektuella förhållningssättet annat än som tankelekar och utgångspunkter för en dialektik som alltid till sist hamnar i det mer begränsade, rimliga och förnuftsmässiga. Det finns ett pris för allt. Jag tror att priset för den hållning jag här försöker beskriva är avsaknad av de verkliga stora hänförelserna och engagemangen. Man når aldrig den stora, men inte sällan blinda eller enögda säkerheten att ha obevekligt rätt, tron att man är så mycket ädlare och högsintare än andra, att man själv i särskild grad besitter de sanna värdena.”
(Kurt Samuelsson, i sina ”Minnen” 1921-1958)

Även om det sällan sker, och även om nyval i grunden är att underkänna väljarnas demokratiska avväganden på ett sätt som jag har mycket svårt för, så kan det förstås i en demokrati uppstå goda skäl för nyval. När något inträffat som helt förändrat de politiska förutsättningarna och kräver ett nytt ställningstagande från väljarkåren. Eller när de parlamentariska styrkeförhållandena av olika skäl förskjutits under mandatperioden så mycket att en sittande regering inte längre har möjligheter att få stöd för sina förslag.

Tysk (och västtysk) inrikespolitik under efterkrigstiden, ett hyfsat användbart jämförelsematerial, ger några lärorika exempel.

1972 blev det nyval i Västtyskland sedan den socialliberala koalitionen under förbundskansler Willy Brandt, bestående av socialdemokrater och liberaler, inte längre kunde räkna med stöd av en majoritet i förbundsdagen sedan enskilda ledamöter gått över till den kristdemokratiska oppositionen.

1983 hölls det på nytt nyval som en konsekvens av att liberala FDP året innan lämnat den socialliberala koalitionen, hjälpt till att fälla sittande förbundskansler Helmut Schmidt i en misstroendeomröstning och istället inlett ett regeringssamarbete med kristdemokraterna under ledning av Helmut Kohl.

2005 utlöste Gerhard Schröder, kansler för regeringskoalitionen av socialdemokrater och gröna, nyval efter en rad tunga nederlag för SPD i viktiga delstatsval. Nederlagen förändrade de parlamentariska förutsättningarna genom att ge oppositionen makten i förbundsrådet, ett slags överhus vars sammansättning bestäms av delstatsregeringarna och vars godkännande behövs för att lagförslag ska gå igenom.
Men nederlagen kunde också ses som ett underkännande från väljarnas sida av det omfattande sociala reformprogram som de rödgröna lagt fram under mandatperioden utan att ha sökt stöd för det i valet 2002.

Det måste hända något under mandatperioden som förändrar förutsättningarna, för att ett nyval ska vara motiverat. Men i Sverige har vi sedan lång tid tillbaka varken skilda valdagar eller något tvåkammarsystem som kan utlösa en nyvalsdiskussion. Och sedan valet hösten 2010 har det inte inträffat något, nationellt eller internationellt, som så förändrat det politiska läget att det skulle undergräva väljarnas ställningstagande den gången. Inte heller har några alliansledamöter hoppat av, eller något alliansparti valt att lämna regeringssamarbetet.

De förutsättningar som rådde när regeringen tillträdde gäller oförändrat i dag. Alliansen har bildat en minoritetsregering som är regeringsduglig så länge oppositionen inte går samman om en gemensam ekonomisk politik. Det parlamentariska läget är, sett ur ett snävt blockperspektiv, oklart och delvis oförutsägbart, men kommer inte att vara det i högre grad hösten 2011 än det var efter valet ett år tidigare.

Varför spekuleras det då allt intensivare om att regering eller opposition ska driva fram nyval till riksdagen i höst (exempelvis genom att det femte jobbskatteavdraget ges en utslagsgivande roll)? Självklart eftersom det oklara parlamentariska läget är oklart framför allt om blockpolitiken görs till norm och utgångspunkt.

Problemet är inte valresultatet, utan blockpolitikens låsningar. Det talas slentrianmässigt om Sd som vågmästare, men Sd blir bara vågmästare om blockpolitikens logik upprätthålls till varje pris och helt i onödan. I de ögonblick ansvarsfulla uppgörelser görs över den gamla blockgränsen raseras också Sd:s inflytande och ställning.

Allianspartierna (som ändå är i behov av nystart) och miljöpartiet (som fick kraftigt ökat stöd i samma ögonblick som man lämnade vänstersamarbetet med S och V) bör ta väljarnas uppdrag på allvar, sätta sig ned, visa ansvar, ge och ta och göra upp med varandra.

Som alltid när partier har många beröringspunkter spottar man och fräser man demonstrativt mot varandra. Det är mest bara partipolitiskt frasmakeri och tvångsmässiga ritualer i sekterismens närhet. Det blir så i partipolitiken när man är i princip överens, då ska motsättningarna vrålas upp.

”En uppförstoring sker av motsättningar som kanske i grund och botten inte är så stora och oöverstigliga. Polariseringen skärps, inte därför att åsikterna går så isär, utan därför att man på ömse sidor om barrikaden har så fastlåsta föreställningar om var den andre står. Var och en har inskärpt dessa föreställningar hos sina anhängare så intensivt att det är svårt att komma loss.” (Kurt Samuelsson, i sina ”Minnen 1921-1958”

Under ytan finns positiva signaler att ta fasta på. Både Fp och C tog i Almedalen upp värdet av arbetskraftsinvandring, och knöt därmed an till alliansens uppgörelse med Mp på det området. Mp närmade sig skolfrågan, visserligen kritiskt mot regeringen, men ändå med lite mer konstruktivt tonfall än tidigare. I synen på småföretagande, välfärdssektorn och arbetsmarknaden är man varandra nära sedan tidigare.

Skillnaderna i sak är på de flesta områden ganska begränsade, med bara några större undantag; och undantagen finns i alla samarbeten. Visst finns det miljöpartister som hellre skulle marschera under illröda fanor rakt in i vilket betongsamhälle som helst än få igenom en enda grön reform under annan flagg än socialism. Och visst finns det alliansanhängare som hellre skulle legitimera Sd och svika liberala ideal än någonsin bryta med blockpolitiken och samarbete med Mp. Men varför ge ett fåtal ytterkantsröster vetorätt?

Ett samarbete mellan alliansen och miljöpartiet skulle ge Sverige en ansvarfull politisk grund att stå på för resten av mandatperioden, bättre än vad alliansen ensam kan erbjuda och överlägset något annat alternativ. Det vore att ta valresultatet på allvar utan att få panik eller ge efter för främlingsfientliga krafter, och det skulle ta svensk politik in i en ny, konstruktiv epok. Nyval vore att fega ur. Låt andra sakna den högljudda men trötta blockpolitiken. Väljarna lär inte sakna den.