Sveriges televisions vinklade historieskrivning

Av , , 3 kommentarer 5

I kväll började Sveriges television reprisera en dokumentärserie om Sveriges 1900-tal – Hundra svenska år ­– som blev kritiserad för förljugen historieskriven första gången den sändes 1999. Jag har tidigare kommenterat den här på bloggen, historielösheten och mytbildningarna i svensk debatt kring den svenska 1900-talshistorien.

Dokumentären gav, vad den övergripande politiska och ekonomiska utvecklingen anbelangar, en historiebild klippt och skuren för socialistiska syften, där nästan alla liberala inslag – politiska och ekonomiska – systematiskt hade suddats ut. Problemet var inte det som skildrades, utan det som förtegs. Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Hans Bergström sammanfattade det bra:

”Teveseriens första del om svensk inrikespolitik och samhällsomvandling var däremot medvetet socialistisk i hela sitt perspektiv. Häger-Villius lyckas till och med beröra parlamentarismens genombrott utan att nämna Karl Staaff och dennes strid med kungamakten, rösträttsrörelsen utan att nämna liberalerna och kvinnornas intåg i riksdagen utan att nämnda Kerstin Hesselgren. Det rör sig om ett konsekvent och skickligt genomfört utplånande av alla liberala spår i svensk historia. (?) Detta är inte historieskrivning utan propaganda. Ändå är det märkligt att två årtionden av ny ekonomisk-historisk forskning har gått spårlöst förbi dem som nu gör program och utställningar om Sveriges moderna genombrott."

Den som hoppats på åtminstone ett försök till en bred, begriplig och fördjupande bild av Sveriges väg till demokrati och välfärd, den som ville förstå det moderna Sveriges framväxt, fick dålig hjälp av SVT; tyvärr, då ambitiösa svenska historiedokumentärer är en bristvara.

En utmärkt sammanfattning av kritiken finns i Håkan Holmbergs och Anders Johnsons skrift ”Man märker avsikten. Om historieförfalskarna på Sveriges Television”, från år 2000.

SVT gör mycket bra, men ibland framstår public service faktiskt som en lysande idé, trots SVT och licensbyråkratin. Med lite mindre energi på kungafjäsk, melodifestivaler, märkliga felsatsningar och förljugna propagandabrev till försvar för ett politiskt, tekniskt och moraliskt förlegat licenssystem, och lite mer genomtänkta och genomarbetade programidéer, skulle SVT mer sällan påstås vara ett dåligt exempel för oss public service-vänner att hänvisa till.

* Och för övrigt bör monarkin avvecklas.

Tyskland avvecklar kärnkraften – igen – och nu är det allvar

Av , , 1 kommentar 5

Tysklands beslut att avveckla kärnkraften till senast 2021 väcker stor uppmärksamhet även i Sverige, trots att det i sak inte innebär något dramatiskt nytt egentligen sett i ett lite större perspektiv.

Jag har som trogna läsare vet ett specialintresse för tysk politik, och hör ju dessutom till kärnkraftskeptikerna i Sverige, så här kommer en betydligt längre text om det tyska beslutet än som fick plats i papperstidningen; det är en lite pladdrig genomgång med några invävda länkar för den som är intresserad av några reflektioner kring den partipolitiska och samtidshistoriska bakgrunden till beslutet, som trots att jag välkomnar det i sak, uppenbart är framdrivet av inrikespolitiska taktiska skäl, inte av energipolitiska övertygelser.

———————————————————-

Tyskland börjar avveckla kärnkraften – igen

Bara så att vi förstår den historiska dimensionen i beslutet: det är som om kristdemokraterna skulle kräva individualiserad föräldraförsäkring, som om vänsterpartiet i Umeå skulle kräva sänkt kommunalskatt, som om Anders Ågren skulle kräva mer klotter, som om Vilhelmina skulle kräva en nedläggning av sin flygplats till förmån för Gunnarn, som om Jan Björklund skulle kräva fler mobiltelefoner på lektionerna– det är otänkbart, händer aldrig.

Men när den tyska regeringen, bestående av kristdemokratiska CDU/CSU och liberala FDP, i går beslutade om en avveckling av tysk kärnkraft till senast 2021 är det ur ett historiskt, partipolitiskt perspektiv någonting sensationellt.

Kärnkraften har alltid haft trogna vänner i de tyska kristdemokraterna – det har varit en identitetsfråga och en stridsfråga för en hel politisk generation i Tyskland, både inom CDU/CSU och de gröna, medan socialdemokraterna, liksom i Sverige, länge var splittrade och först i och med regeringsbildningen på nationell nivå med de gröna 1998 gradvis tvingades ta ställning mer definitivt mot kärnkraften.

Ur ett energipolitiskt perspektiv är gårdagens besked från regeringen Merkel dock inte särskilt dramatiskt. Redan år 2000 beslutade den dåvarande regeringen Schröder med socialdemokrater och gröna, efter en uppgörelse med energibolagen, om en utfasning av kärnkraften som i praktiken innebar en avveckling i ungefär samma takt och omfattning som den nu beslutade, även om upplägget var ett annat och man inte lade samma tyngd vid ett enskilt årtal.

Först förra hösten upphävde – i en lagteknisk gråzon, i intern oenighet och trots miljöministern och det kristdemokratiska framtidsnamnet Norbert Röttgen – Angela Merkels regering den avvecklingsplanen och beslutade om förlängd kärnkraftsdrift.
Det beslutet för ett halvår sedan, inte gårdagens återställare, var den tyska regeringens stora misstag.

Efter svåra nederlag för regeringspartierna i flera viktiga delstatsval, stora framgångar för de gröna och en växande negativ opinion mot kärnkraften efter händelserna i Fukushima backar nu en hårt pressad Merkel i stort sett tillbaka till det som redan gällde 2000-2010 och som då inte väckte någon större uppståndelse i svensk debatt.

Inte minst nederlaget i den ekonomiskt och industriellt betydelsefulla delstaten Baden-Württemberg, där kristdemokraterna hade styrt oavbrutet sedan 1953 men i våras, under ledning av den profilerade kärnkraftsvännen Stefan Mappus, förlorade makten till en koalition av gröna och socialdemokrater där de gröna för första gången någonsin i Tyskland tillsatte en ministerpresident, sågs som en tydlig signal till Berlin i kärnkraftsfrågan från en traditionellt konservativ regional väljarkår.

De gröna i sydvästra Tyskland har en tydlig mittenprofil, en del har till och med kallat den på gränsen till värdekonservativ, och kristdemokraternas försök att skrämmas med den gamla bilden av de gröna som flummiga galenpannor fungerar inte alls längre. Nu konkurrerar partierna om samma väljargrupper, och miljöfrågan har fått både en ny dimension av tillväxtfaktor och teknikoptimism, och en dimension av värdekonservatism, som får väljare att söka sig dit från alla möjliga håll – från de gamla vänsterprotestgrupperna, från pragmatiska socialliberala strömningar och från gamla konservativa, religiöst färgade miljöer  – i en ny koalition som bryter gamla mönster.

Mycket i tysk politik just nu, och sannolikt snart även i svensk politik, handlar om partiernas tävlan att fånga upp de nya strömningarna bortom gammal blockpolitik och 1900-talets partistereotyper.

I flera nationella opinionsmätningar efter valet i Baden-Württemberg under försommaren har de gröna varit näst största parti, större än SPD, och på väg att närma sig CDU. Det viskas redan nu, lite spekulativt, om att de gröna kanske kommer att behöva gå till val med en egen kanslerkandidat nästa gång, som kristdemokraternas huvudmotståndare. Sådant kan förändras snabbt, men det tyska partilandskapet – länge dominerat av kristdemokrater och socialdemokrater – är otvetydigt på väg att förändras.

Drivkraften bakom regeringen Merkels nya kärnkraftsbeslut är därför inrikespolitisk taktik, inte energipolitisk övertygelse. Hon vill dels få bort kärnkraftdebatten från dagordningen en gång för alla, dels öppna dörren för samarbete med de gröna, genom att gå dem till mötes i deras viktigaste fråga.

Men drivkraften var i betänklig grad inrikespolitisk taktik även inför förra höstens motsatta ställningstagande. För redan då, innan Fukushima, pågick en kraftmätning inom CDU mellan en falang, ledd av miljöministern Röttgen – som ville ge kristdemokraterna en tydligare miljöprofil, hålla fast vid den rödgröna kärnkraftsavvecklingen, desarmera kärnkraften som klassisk stridsfråga och istället öppna dörren på glänt till ett framtida samarbete mellan CDU och de gröna inte bara på lokal och regional nivå, utan även i förbundsdagen – och en klassiskt konservativ falang som inte ville ha något alls med de gröna att göra, som ville betona CDU:s klassiska värderingar och i enlighet med det även göra kärnkraften till en avgörande fråga inför kommande delstatsval.

Angela Merkel stod egentligen den förstnämnda falangen närmare, trots att hon länge varit en varm kärnkraftsanhängare, i synen på behovet av ett modernare CDU och fler samarbetsmöjligheter än bara med krisdrabbade liberala FDP.

Men under internt tryck från redan missnöjda konservativa grupperingar i det egna partiet gick hon förra hösten till en för att vara Merkel ovanligt aggressiv offensiv, avfärdade alla tankar på samarbete med de gröna som hjärnspöken och gav demonstrativt stöd åt framför allt kärnkraftsdogmatikern Stefan Mappus, CDU:s ministerpresident i Baden-Württemberg.

Det underliggande budskapet var att valet i B-W skulle bli en konfrontation mellan kristdemokrater och gröna. Socialdemokraterna hamnade helt i skymundan.

Sedan kom katastrofen i Japan och förändrade allt, även i tysk inrikespolitik, när kärnkraften på nytt blev en utslagsgivande fråga – till kärnkraftsförespråkarnas nackdel. Nu är Mappus bortröstad, kärnkraftslobbyn på defensiven, regeringskoalitionens opinionssiffror i botten, liberala FDP i en av sina djupaste kriser någonsin, de gröna större än någonsin och allt fler inom CDU luftar på nytt tanken att ett samarbete mellan kristdemokrater och gröna trots allt vore värt att pröva. Miljöministern Röttgen ser betydligt gladare och mer övertygad ut nu än i höstas, och har varit pådrivande bakom regeringens nya omsvängning.

Just nu ser ett sådant samarbete med de gröna ut som den enda chans CDU/CSU har att få bilda regering även efter nästa val, även om sargade, liberala FDP försöker locka tillbaka väljare med en ny, mer socialt profilerad partiledning och opinionsmätningar alltid bara är just mätningar.

Så trots att kärnkraftsbeslutet till sin inriktning är välkommet och rationellt, och borde vara en vägvisare även för Sverige, inger regeringens agerande föga förtroende och återstår många frågetecken. Avvecklad kärnkraft innebär inte i sig en omställning till det förnyelsebara och hållbara, i synnerhet inte om utgångspunkten är opinionsmätningar och maktpolitisk desperation.

Tyskland måste visa hur övergången ska gå till, så att inte kärnkraft ersätts av andra miljöskadliga energislag.

Säkra svar finns inte, men som mycket kvalificerade rapporter i Tyskland visat är en sådan omställning fullt möjlig, utan större kostnader än en kärnkraftsutbyggnad skulle medföra och utan att de klimatpolitiska målen äventyras, om bara viljan finns.

Valet behöver inte, som pessimister och teknikkonservativa i Sverige med dålig koll på den tyska debatten gärna hävdar, stå mellan antingen kol/olja eller kärnkraft. Men lika väl som en omställning till det förnyelsebara skulle ge stora, långsiktiga konkurrensfördelar för det land som visar vägen, kommer det att kräva tydliga prioriteringar, stora investeringar och storskaliga satsningar som redan nu utlöser lokala protester där vindkraft, solkraft, elnät och kraftstationer behöver byggas, delvis hos samma grupper som på nationell nivå högljutt kräver att kärnkraften ska bort.

För om inte utbyggnaden av de förnyelsebara alternativen sker, om inte energiinfrastrukturen som krävs för att alternativen ska kunna bära upp energiförsörjningen byggs och om inte omfattande energieffektiviseringar genomdrivs, kommer inte ekvationen att gå ihop – och då är risken stor att det slutar med att kärnkraften ersätts av kol, olja och gas, och klimatpolitiken går i stå. Här har den tyska regeringen åtskilliga frågor kvar att besvara, och ett bestående trovärdighetsproblem.

Men det ställer inte bara den nuvarande regeringen inför skyldigheten att visa att man inser vad en kärnkraftsavveckling kommer att kräva i form av målmedvetna satsningar på alternativen, utan också de gröna i Tyskland att även på lokal nivå, inför konkreta projekt som storskalig elnätsutbyggnad, sluta med det tvångsmässiga nejsägeri som bromsar utbyggnaden av det förnyelsebara.

Kärnkraftsavvecklingen ställer de gröna inför tvånget att ta ansvar för beslut som de vet är nödvändiga men som ansvarslösa protestgrupper som traditionellt stått partiet nära, och ofta utgjort dess kärna, är kritiska till. De grönas partiledning kommer därför att sättas på betydligt hårdare prov de kommande åren, än de senaste. Med dubbla budskap och ansvarslös inkonsekvens i partiets största profilfråga kommer de nya mittenväljarna inte att ha något tålamod.

Därför är det inte utan skäl som både SPD och de gröna nu initialt har lite svårt att veta hur de ska förhålla sig till regeringens nya avvecklingsbeslut. Man vill å ena sidan behålla initiativet i kärnkraftsfrågan, helst över höstens delstatsval i Berlin, men löper å andra sidan risken att framstå som orimliga om man helt sågar ett beslut som i stort är detsamma som, eller rentav en bättre version av, det man själva försvarat i över tio år.

Här finns också mycket prestige investerad. En av partiets ledande företrädare, Jürgen Trittin, var miljöminister i den rödgröna regeringen 1998-2005 och ansvarig för kärnkraftspolitiken, som trots avvecklingsbeslutet väckte kritik internt inom de gröna. Hans företrädare på miljöministerposten hette för övrigt – just det – Angela Merkel.

Ryck i vilken tråd som helst i tysk inrikespolitik, och kärnkraftsfrågan kommer att sprattla till.

Tysklands avvecklingsbeslut är framför allt en chans att visa att det går att trots kärnkraftslobbyns massiva skrämselstrategier avveckla den dyra, miljöskadliga och riskförknippade kärnkraften i ett stort och exportberoende industriland och ersätta den med förnyelsebara alternativ och energieffektiviseringar, utan att det äventyr jobb eller tillväxt. I jämförelse med att låsa fast stora delar av energiproduktionen i nybyggd kärnkraft för kanske hundra år framåt ter sig Tysklands avvecklingsbeslut betydligt mer miljömässigt och ekonomiskt ansvarsfullt.

Men framgången är inte given, omställningen går inte av sig självt och hur Tysklands energiförsörjning utvecklas är av intresse för hela Europa. Beslutet i går är omgärdat av ofrånkomlig osäkerhet och ovisshet, precis som en strategi för ny kärnkraft skulle vara.

Nu får de förnyelsebara alternativen chansen, nu får vi se, nu är det allvar.

Samma gamla avstånd på landet – men nya perspektiv

Av , , 1 kommentar 5

En av landsbygdens ödesfrågor är framtidens service. Om innovativa servicelösningar för hållbar tillväxt på landsbygden handlade en konferens i Lycksele och Vindeln i veckan i arrangemang av Region Västerbotten, där jag var med som moderator en av dagarna. Om den, landsbygdens utmaningar på serviceområdet och skillnaden mellan planering i städer och i mindre kommuner handlar den här krönikan.

———————————————————

Samma gamla avstånd – men nya perspektiv

”Jag fann att Sverige var mycket större än jag hade tänkt mig men att mänskorna var både färre och fattigare. En gång, tänkte jag, ville jag lära känna hela det stora, stämningsskiftande landet. Som jag nu for hade jag ingen överblick. Jag färdades så nära marken att jag upplevde det bara i små, från varann avskärmade händelserutor. Men jag tänkte att jag en gång skulle få råd att resa. Då skulle jag också se landet i stort. Då skulle jag lägga tillsammans rutorna och få en hel bild av dem.”
(Ur Gårdfarihandlaren, av Ivar Lo-Johansson)

Service är alltid en blandning av fakta och känsla, av objektiva mått och subjektiv upplevelse. Tur är väl det, i landet Sverige. Aldrig blir det så tydligt som när avstånd, i kilometer eller minuter, till offentlig och kommersiell service jämförs mellan olika delar av landet. Några hundra meter i Stockholm kan mentalt motsvara några kilometer i Skåne och flera mil i Västerbotten.

Nere i huvudstadens tunnelbanestationer rusar folk som galningar för att inte missa tåget på perrongen, trots att det kommer ett nytt om fem minuter. Har man flyttat dit från landet och bott där några år, slutar man så småningom att skaka på huvudet åt noshörningarna med de vilda blickarna, och börjar rusa själv.

I Norrlands inland går kanske bussen bara en gång och man ständigt anekdoter – från förr och från nyss – om hur folk satt sig i bilen och gjort, ur ett Stockholmsperspektiv makabra, dagsutflykter över många mil för ett till synes litet ärende.

De som för första gången flyttar ut på landet och gapar över anekdoterna behöver inte många månader förrän de själva sitter där och rullar tålmodigt längs vägarna genom skog och landskap. (“Ska vi dra till Ö-vik och köpa glass?”)

Man vänjer sig, och anpassar sig, lättare än man skulle tro och vilja, till normer som gäller tid och upplevelse av service på orter där man bor.

Det är lätt som lantis att göra sig lustig över storstadsbornas upphetsning inför vad som ur ett landsbygdsperspektiv framstår som obetydliga avstånd och överkomlig tidsåtgång. Men att krav, vanor och förväntningar skiljer sig åt mellan en storstads centrala delar och en glesbefolkad landsbygd är självklart, och något de allra flesta tar med i beräkningen när de väljer boendeort och livsmiljö.

Flyttar man ut på landet är man mer måttfull i sina krav, och ser den mer begränsade servicen som ett pris värt att betala för landsbygdens många andra livskvaliteter. Avstånd är inte en lika viktigt fråga, och mängden människor som berörs inte så stor ur exempelvis ett transport- och miljöperspektiv.

Att städer i tillväxt däremot bör förtätas hellre än att smetas ut, och erbjuda mer service och fler boendeformer och boendemöjligheter centralt hellre än att tvinga ut människor i otillgängliga lägen och därmed tvinga fram ännu fler och längre lokaltransporter och större avstånd, säger sig själv både ur ekologiska och sociala perspektiv.

Där får inte stadsplanerarna upprepa misstag från förr. Förtätning av städer, av service och boende är bra både ur miljö- och rättviseperspektiv, om – och det är ett viktigt om att alltid framhålla – planeringen sker med social medvetenhet om vikten av blandat boende. En annan strategi än en socialt och ekologiskt medveten förtätning i en tillväxtstad vore ett historiskt misstag.

Skillnaderna i serviceperspektiv måste alltså finnas även inom ett län som Västerbotten, mellan kuststäderna och inlandskommunerna. När exempelvis det knappa utbudet av kommersiell service på Tomtebo i Umeå på goda grunder väcker planeringsfrågor utgår den kritiken från andra referensramar än både när utbudet på Södermalm diskuteras i Stockholm och när Sorsele kommun arbetar med sin egen modell för hållbar service och transporter på landsbygden. Tavelsjö oroas över andra saker än Tärnaby. Vindeln diskuterar service med andra utgångspunkter än Dorotea.

Alla perspektiv är lika berättigade. Men alla är inte lika dramatiska, lika kopplade till lokalsamhälles överlevnad.

Serviceutmaningarna för landsbygdskommuner, i synnerhet dem som inte ligger i direkt anslutning till en någorlunda stor stad, är större och mer ödesmättade än dem för och i en växande stad.

För när den grundläggande servicen, kommersiell och offentlig – allt från lanthandlar och mackar till byskolor och servicekontor, allt från post och IT-möjligheter till affärsmöteslokaler och kulturverksamhet – blir för dålig, har ingen bygd någon chans längre. På landsbygden finns därför ingen tid att förlora i arbetet med moderna lösningar för 2000-talets servicebehov. Det handlar både om att rädda det som finns och om att utveckla nytt.

Om innovativa servicelösningar för hållbar tillväxt på landsbygden handlade också en konferens i Lycksele och Vindeln onsdag-torsdag denna vecka i arrangemang av Region Västerbotten, där representanter för kommuner och projekt från runt om i landet var inbjudna för att berätta och utbyta erfarenheter. Jag hade förmånen att få moderera torsdagens program, när representanter – politiker, tjänstemän och företagare – från näringsdepartementet, Tillväxtverket, Region Västra Götaland, Dalsland, Örebro och Skåne och Västerbotten gav exempel på hur arbetet med nya, lokala serviceupplägg bedrivs. Det tilltalande i presentationerna var det genomgående framåtblickande, realistiska och konstruktiva anslaget; lösningsorienterat och prestigelöst, inte uppgivet eller gnälligt.

Betoningen låg på behovet av tålamod, kontinuitet och innovativt tänkande i det lokala arbetet, och i värdet av att berätta om både framgångar och motgångar för varandra. Flera talare lyfte fram vikten av att alltid ha ett lönsamhetsperspektiv och söka kostnadseffektiviseringar i arbetet för bevarad kommersiell service på orten. Lösningarna måste bära sig på sikt.

Ofta räcker det med praktiskt förnuft och prestigelöst samarbete, stimulerat av ny teknik, mellan lokala aktörer, för att komma framåt – en punkt där det ofta brister med revirpink och konservatism. Och initiativen måste vara just lokala. Staten har ett ansvar att stötta med resurser, och kompetens – och ge tusan i idiotiska neddragningar – men kan inte trolla.

Tvärtemot gängse mytbildning, är landsbygdens krav på service vanligtvis återhållsamma. Men det finns – i ett läge när både teknik- och samhällsutveckling ger mindre kommuner bättre förutsättningar än på länge – inga skäl att acceptera ytterligare indragningar och inte någon anledning att deppa ihop eller be om ursäkt.

Landsbygdskommuner måste av självbevarelsedrift hitta egna, pragmatiska servicelösningar som på ett hållbart sätt överbryggar avstånd storstäderna skulle få panik inför. Men tar det arbetet fart ytterligare, får lokala aktörer, politiker, företagare och föreningar, utrymme att hitta de lösningarna, kan landsbygden inte bara rädda sin framtid, utan visa vägen även för storstädernas planeringsutmaningar – och bli vinnare på kuppen.

Umeå bortom de stora vinstlotterna

Av , , Bli först att kommentera 7

När upplever man Umeå som starkast, vad är det utmärkande för Umeå? På den frågan finns förstås lika många svar som de finns umebor och umebesökare. I den här krönikan funderar jag lite för egen del kring det, med ett regionalt perspektiv och med några rader på slutet om Umeås utmaning inför resten av 2000-talet, bortom 1900-talets stora etableringar och statliga vinstlotter.

—————————————

Det brusar inte bara på ett sätt i Umeå

Varje stad, liksom varje by, har sitt eget brus om natten. Att öppna fönstret en försommarkväll och lyssna, är de fina nyansernas ögonblick.

Råkar man befinna sig i en storstad kan till och med sirener i fjärran kännas romantiska; som en fors man vuxit upp i närheten av eller skogssuset som för den invigde inte är något annat likt. Sitter man ute på landet, träder fablernas värld snart fram ur den skenbara tystnaden; tråkigt i sådana ögonblick har bara ignoransen.

Jag har alltid gillat att sitta vaken till sent och lyssna till brusen, från skogen eller över takåsarna, hemma eller på besök någonstans. Det inger känslan av både en större gemenskap och ett slags förtrolig hemlighet; det gäller för metropolen och för glesbygden. Nattbruset är stearinljuset som får den hemliga skriften att träda fram.

När jag upplever Umeås som starkast, när Umeå känns som mest hemma i världen, är det om natten en sommarkväll, med fönstret öppet, eller vid en sen cykeltur längs älven, när både byggkranarna inåt centrum och den milsvida skogshorisonten syns i skymningen.

Och det som fascinerar mig med Umeå i de ögonblicken – och något annat än subjektiva upplevelser vi kan berätta om för varandra kan det aldrig bli när vi söker en stads själ – är upplevelsen av den här staden som ett kämpande, urbant, norrländskt undantag; ett projekt mot alla odds, domedagsprofetior, dysterkvistar, likriktare och riksmediestereotyper.

Umeå är staden som visar att det går, omgiven av havet till öster och en lika kämpande norrländsk glesbygd till söder, väster och norr, trots fördomar och nidbilder. Men lika lite som en människa är en isolerad ö, är en stad det. Umeås får för mig sitt skimmer just av det regionala sammanhanget och av den lokala historien. Det som fängslar mig med Umeå är inte isolerat till Umeå, det är inte Umeå som ö, utan har med kontrasterna och mångfalden i hela regionen att göra; Umeå som en omistlig del av något större. Till min upplevelse av Umeås själ hör därför även, på ett positivt sätt, Bjurholm och Lycksele, även Vännäs och Vindeln, även Storuman och Nordmaling, precis som upplevelsen av länets mindre kommuner på motsvarande sätt stärks av Umeå.

Jag känner personligen, i hjärtat, starkare för landsbygd, om det vill jag inte hyckla, än för städer, men jag tycker också långt mer om kontrasterna mellan riktig stad och riktig landsbygd i en region än någon jämngrå smet av småtätorter som inte går att skilja åt och som blir varken eller.

Och att Umeå växer borde glädja varje glesbygdsvän i Västerbotten, för Västerbotten får inte ses som ett nollsummespel. Norrland behöver några utpräglat urbana, hyfsat stora städer, för att den omgivande landsbygden här ska ha någon chans att konkurrera med landsbygd där det inte är lika kallt och vintern inte lika lång .
Där har Umeå ett ansvar, att växa, att uppfattas som något mer än en liten småstad.
Men den levande landsbygden runt omkring är lika värdefull som stadsmiljön, för Umeås samlade attraktionskraft. Kuststäderna och inlandet har båda en ömsesidig, destruktiv misstro att besegra.

Till upplevelsen av vad Umeå är – med bildning, tolerans, ungdom, natur, Björklöven och andra ord som räknas upp på nyhetsplats i dag – hör också vad det varit genom sina många olika epoker, från stadsgrundandet fram till i dag. Dit hör det småskaliga, fristående och folkrörelsebetonade med rötter redan i 1800-talet, liksom de storskaliga, hierarkiska, ofta statliga institutionerna kring vilka Umeås 1900-tal i allt högre grad kretsade men som det alltid är farligt att ta för givna och använda som huvudkuddar.

Mer av framtidsdebatten i Umeå borde handla om perspektiven bortom de stora institutionerna, om nya identiteter som inte kräver ett stort etableringsbeslut som frö. Dit hör just det krångliga, dubbeltydiga förhållandet till centralmakten – som omväxlande velat reglera, kontrollera, tvinga och stötta, men vanligtvis enbart av egenintresse. Umeå har dragit många statliga vinstlotter, men just därför alltid haft det struligt med regionperspektivet. Nu är det slut på lotterna, och gamla vinster räntar sig inte för evigt.

Dit hör också den illusoriska delen av Umeås tillväxt som skett genom sammanslagningar. Umeå är ju, påpekade en läsare i veckan, en märklig konstruktion där många byar och kommundelar räknas in i befolkningssiffran, vilket gör att Umeå är långt större som kommun än som stadsmiljö.

Umeå har inte bara ett brus.

Umeå, stämningen och känslan i magen

Av , , 2 kommentarer 9

Umeås framtidsdebatt, tillväxten, möjligheterna, vägvalen och kritiken mot bristande lokaldemokrati, är ämnet för den här lördagskrönikan.

————————————————

Umeå, stämningen och känslan i magen

När jag öppnar Google Earth i min mobil, skriver in ”Umeå” i sökfältet och börjar zooma in landar hårkorset till slut i korsningen Västra Esplanaden och Nygatan, i närheten av stadshuset. Någonstans måste det ju landa. Men var vilar det psykologiska hårkorset när vi tänker på och talar om Umeå? Vilken minnesbild väcker känslor i magen kring Umeå? Och var upplever vi att Umeå börjar och slutar? Det är givetvis helt individuellt, beroende på bakgrund, ålder och livsvillkor. Men frågan är värd att utbyta erfarenheter om.

Vid läsning av sekelgamla litterära skildringar av eller biografiska minnesteckningar om städer är det nästan alltid slående hur det som förr var utkant, kanske till och med ren landsbygd, nu blivit centrala och bebyggda områden, i takt med urbanisering och exploatering av nya områden. Och det som tidigare var helt självständiga orter, har förvandlats till rena stadsdelar med knappt märkbara gränser. I städer där utkanten förblivit utkant, brukar inte mycket annat ha förändrats heller.

En stad går att peka ut på en karta, en stad kan sammanfattas i oräkneliga statistiska kolumner om dess invånare, ekonomi, service, företag, föreningar, skolor, administration, kostnader för snöröjning, estetiska regler för korvförsäljning, farthinderintervall, offentliga konstverk, antal skräpkorgar, antal busshållsplatser, antal hundbajskorvar per kvadratmeter och alla andra yttre förutsättningar som skapar salig blandning. Städer går att mäta på alla möjliga sätt och placera i tabeller. Men godtycket kan anordna en hel hambofestival i de tabellerna.

Söker man urbana framgångsfaktorer ger statistiken bara några ledtrådar. Städer lockar människor till sig av framför allt andra, inte lika mätbara, skäl.
Den moderna urbaniseringen drivs inte av ekonomiska faktorer så mycket som av kulturella faktorer. Lätt förenklat: människor flyttar inte längre motvilligt dit jobben finns, utan jobben skapas i de miljöer dit människor söker sig frivilligt och av kulturell och social nyfikenhet. Den enskilt viktigaste tillväxtfaktorn i en kommun är människorna som bor och verkar där.

Stämningarna, känslorna i magen, associationerna och bilderna, förhoppningarna och fantasierna, som en stad väcker hos invånare och besökare, är svåra att definiera; egna för var och en. Men det är atmosfären kring en stad – upplevd eller förmedlad via rykten och populärkultur – som kan avgöra om människor strävar att komma just dit, tar chansen att studera, jobba eller pröva lyckan där, istället för någon annanstans.

Vilken är Umeås atmosfär, och när börjar den kännas? Umeåregionen är ett samarbete som antyder att Umeå är något mer än bara det som finns inom kommungränserna. Diskussionerna om att Vindeln och Nordmaling skulle kunna bli kommundelar visar också att Umeå som identitet kanske inte är begränsad till kommunen.

Samtidigt finns det ett missnöje i existerande kommundelar, som i Sävar och Holmsund-Obbola, över att vara missgynnade, inte en del av det ”riktiga” Umeå.
Sträcker sig Umeå ända till Örnsköldsvik, eller tar Umeå slut vid Tegsbron? Det finns inga svar, förstås, var och en definierar sin egen upplevelse av Umeå. För mig hänger stadens utveckling ihop med hela regionen, hela Norrland.

Det här är min syn: Norrland är en helhet, men inget slutet kärl. Norrland behöver en levande och småskalig landsbygd med bevarad närservice och rimliga förutsättningar. Men Norrland kan inte blunda för urbaniseringens faktum, och behöver därför för sin överlevnad, för landsbygdens och glesbygdens överlevnad, stadsmiljöer som fångar upp flyttströmmar som annars skulle försvinna längre bort, och som kanske kan locka till sig flyttströmmar från andra håll i landet och världen. Det är en progressiv Norrlandsvision, som ser människor som en tillgång, inte ett problem.

Det är inget självändamål att en stad växer, och det är inget som kan planeras fram i fullmäktigepropåer, men för en norrländsk småstad i synnerhet är tillväxt ett tecken som gott som något annat på lokal livskvalitet. Kan staden i den processen dessutom ta chansen att utveckla nya urbanare, tätare, socialt och ekologiskt hållbara stadsmiljöer för flexibelt bruk året runt, vore det enligt mitt synsätt en vinst för Umeå, vars fördelar i dag inte ligger i den hållbara planeringen eller den estetiska utformningen av stadsbilden.

Ska Umeå växa på ett ansvarsfullt, sammanhållet sätt, måste också stadsplaneringen tillåtas att utvecklas i takt med nya insikter om miljö, kultur, arkitektur och teknik. När nya stadsmiljöer utformas måste man lära av tidigare epokers misstag – ohållbara transportlösningar, hård segregation, dyster stadsbild – men utvecklas inget nytt alls görs gamla misstag bara permanenta.
Och även om en stad växer, betyder det inte att tillväxten hanteras på ett socialt och miljömässigt rimligt sätt. Stora krav ställs på stadsplaneringen.

Att hoppas på att en norrländsk stad ska växa – hellre än att bara de allra största, fåtaliga metropolerna söderut blir ännu större – är inte heller detsamma som att skapa förutsättningarna för att det ska kunna ske. För det är människor själva som ska bestämma, i så hög grad det går, var de vill bo, flytta eller stanna. Därför vore instinkten att vilja stänga dörren till nya människor, att säga att det räcker bra som det är, vi vill inte ha sällskap av fler, så bedrövlig.

Där någonstans skymtar, som jag ser det, ett par av de många vägvalen: välkomnande öppenhet och nyfikenhet på vad vår tid kan bidra med till stadens identitet och utveckling eller självtillräcklig misstänksamhet mot nya influenser och idéer.

Men det finns också en annan aspekt, som är en nödvändig del av all lokal livskvalitet, den viktigaste – demokratisk delaktighet. Demokratiskt tålamod och transparens, ett mod att informera öppet och sätta frågor högst upp på dagordningen före, inte efter, de lokala valen, hör till en modern stads attraktionskraft. Legitimitet för storskaliga satsningar måste sökas brett och på förhand, inte smalt och i efterhand.

Det gör processer mindre effektiva, men gemensamma vägval som inte bärs upp demokratiskt är inte framåtsyftande. Legitimiteten handlar inte om att ingen ska bli missnöjd – enighet uppstår aldrig i en fri debatt – utan om att det ska gå rätt till. Utvecklingsbegreppet kan aldrig skiljas från lokaldemokratin.

Det må frustrera idésprutor och alla som vill skynda på, men den mödosamma demokratin är insiktsfullast till slut. Tar man inte en debatt i god tid, med risken att förlora den, har man låg trovärdighet efteråt. Här har Umeå en mer tvivelaktig meritlista. Beslutsprocesser har inte varit så öppna som de borde. Frågor har smugits fram när de borde ha lyfts högt. Det har kastat skuggor och skapat misstro.

Jag tycker att man noga måste skilja mellan inslagen av dogmatisk kulturkonservatism i motståndet mot förändringar, och den korrekta, träffande kritiken av brister i den demokratiska processen, de dåliga möjligheterna för medborgare att ta ställning och de oklara beslutsunderlagen.

Den sistnämnda kritiken är framåtblickande och står inte i vägen för förändringar. En progressiv stad kan inte slarva eller tappa tålamodet på den punkten. Det är också ett vägval, en läxa att lära och en kritik att ta på största allvar – hur beslut förbereds och fattas, hur den lokala demokratin fungerar.

Det finns mycket att diskutera.

Att stirra rakt in i solen

Av , , Bli först att kommentera 6

En lätt tudelad krönika om globala utopier, tolerans, demokrati och lokala skyttegravar, med bland annat ett citat ur andra delen av Joschka Fischers memoarer "I am not convinced": Der Irak-Krieg und die rot-grünen Jahre" som jag för övrigt rekommenderar, liksom första delen som kom för några år sedan, för den som kan läsa tyska.

I papperstidningen står krönikan med en teckning av Niklas Eriksson på Nordmalingtema.

——————————————————

Farliga utopier och lokala skyttegravar

Stirrar man rakt in i solen har man svårt att urskilja något efteråt, när man sänker blicken igen. De som anser sig ha sett ljuset – i form av någon ideologisk utopi som ger alla svar, någon fiendebild som får ursäkta alla ogärningar mot “de andra”, något i detalj uträknat översystem som gör individernas mångfald onödig eller någon berusande revolutionslära som ska rensa världen, göra den klar och genomskinlig som kranvatten – blir de intolerantaste och obarmhärtigaste.

De som stirrar in i solen, läser av sina ögonlock och sedan börjar dela in människor i bättre och sämre, vänner och fiender, önskade och oönskade, blir de skonings- och urskillningslösa.

Joschka Fischer – tidigare tysk utrikesminister och ledare för de gröna, med ett ungdomsförflutet som vänsterrevolutionär – gör en intressant iakttagelse i sina läsvärda memoarer. När han i Washington, under upptakten till Irakkriget, träffade de neokonservativa hökarna kring George W Bush kände han igen deras trosvissa utopism, deras inställning till våld, deras sätt att dela in världen i goda och onda och deras tro på ideologins makt över verkligheten, från sin egen ungdoms vänsterrevolutionära miljöer.

Sedan mitt uppbrott”, skriver Fischer, “från vänsterradikalismen i slutet av sjuttiotalet hade jag utvecklat en sensibilitet för och en avsmak mot varje form av politisk och intellektuell radikalism. Denna erfarenhet var också den personliga orsaken till min djupa politiska aversion gentemot de amerikanska neokonservativa och den utrikespolitik under regeringen Bush som de påverkat. Jag visste av egen erfarenhet var en sådan radikalism och den därmed förknippade ideologitrosvissheten skulle sluta, nämligen i en katastrof, och till det ville jag inte bidra en gång till i mitt politiska liv.”

Fischer beskriver det väl. Så möts utopistiska ytterlighetsläror förr eller senare där den ideologiska cirkeln sluts, på motsatt sida demokrati, tolerans, nyanser och medmänsklighet.

Det var liberalismens och socialdemokratismens ära under 1900-talet att de inte lät sig berusas av oförsonliga, grymma utopier, utan vågade sysselsätta sig med den krångliga verklighetens med bevarad humanism. Inget tyder på annat än att den uppgiften blir lika angelägen under 2000-talet; förhoppningsvis känner sig fler kallade.

Men det finns också, i skuggan av de stora globala konflikterna, en motsvarande problematik i den lokalpolitiska vardagen; mindre dramatisk, mer harmlös, men ändå oroande. Svårigheter att locka medborgare till debatt och medverkan i lokaldemokratin har många orsaker. Men en av dem är säkerligen debattens ofta tröttsamt låga nivå, de ständiga fördömandena av motståndare som illvilliga, försöken att ta heder och ära av andra (och politikerförakt i media) trots att skillnaderna i sak ofta är svåra att upptäcka.

Smutsen blir nog också mer påtaglig på mindre orter än på en nationell nivå eller i en storstad. Låga kampanjer, dålig stil och förbittrad stämning sägs ha präglat omvalskampanjerna i Västra Götaland och Örebro, samtidigt som skillnaderna i sak var begränsade. Förvånad över det låga valdeltagandet behöver man inte vara.

I Nordmaling fortsätter problemen, i går med ännu ett avhopp från en socialdemokratisk fullmäktigeledamot som fått nog. I Vilhelmina har under flera år den politiska stämningen varit infekterad och lett till pinsamma scener. Det har haft föga med frisk sakdebatt att göra, utan bottnar bland annat i partiernas tendenser att vilja diskvalificera varandra som folkefiender, istället för att föra en intellektuellt hederlig lokaldebatt. Det får eftertänksamma människor att börja distansera sig, hoppa av eller redan från början hålla sig långt borta från politiken – så småningom kommer det bara att vara de som trivs i gyttjan som lockas dit.

För mindre kommuner där lokaldemokratin vilar på bräcklig personell bas, får det förr eller senare förödande konsekvenser; idéer kommer inte fram, potentiella initiativtagare som inte vill kasta skit söker sig någon annanstans, kompetens tas inte till vara och upptäcks inte, missförhållanden och surdegar får gro alltför länge och år går förlorade. För den som tror att lokala politiska beslut faktiskt har, och tycker att de bör ha, betydelse för orternas utveckling i ett län som Västerbotten är det en utveckling att oroas över.

Och om någon har lust att kasta första stenen, är det nog hur som helst fel instinkt. Ansvaret vilar på alla.

apropå att stirra in i solen. Den åldrande Herbert Tingsten, med egen erfarenhet av teser och oförsonlighet, formulerade varningen bäst:

Att i detta läge unga och ivriga människor måste längta efter att slå spelet i stycken, måste falla för tillspetsade och lättbegripliga frälsningsteser är inte svårt att förstå. Jag kommer väl ihåg hur jag njöt av två små ideologiska mästerverk: Rydbergs Grottesången och Marx kommunistiska manifest; efter läsningen av den sistnämnda lilla broschyren syntes ytterligare studier egentligen onödiga. Denna tendens att finna formuleringar på några rader eller sidor, som kan användas som lösenord i alla väder, är den enda räddningen för den ärligt förbittrade okunnigheten, och den leder lätt till att den följande läsningen blott blir ett medel att finna bekräftelser. Det är festligt att vara besatt av en tanke eller en trossats, men orden tolerans och demokrati vädjar till motstånd mot denna lyckliga galenskap.”
(Ur “När skymningen faller på”, 1970)