Värkande tår i Anumark, lånade skidor i Järnäs och blöta yllestrumpor i Tallberg

Det var vid mitten av 1920-talet, i byn Anumark, och Julia Sinajda grät så mycket där hon satt i barnvagnen som just då skulle säljas på auktion, att till slut vädjade utroparen: ”Låt flickan behålla vagnen”.

Julia Sinajda Jonsson var bara ett år gammal, när hennes far dog och familjens situation blev prekär. Efter det skulle allt säljas.

I byaskriften om Anumark från 1992 återges Julia Sinajdas barndomsminnen från den tiden. Det kan inte ha varit lätt för modern Teresia, konstaterade hon, att som ensamstående kvinna ordna fram mat, kläder, skor och skolböcker åt fem små barn. Med bara 50 kronor i månaden och tre kor.
 
Men det fick gå. Mjöl och mjölk, och ibland en slaktad kalv, utgjorde grunden. Barnen skulle hjälpa till vid många olika sysslor, även slakten. När kalven låg död var det hennes uppgift, berättade Julia Sinajda, att ”röra blodet så att det inte koagulerade.”

Att bära in ved, sopa golv, gräva potatis, trampa hö och räfsa diken hörde också till det hon och hennes syskon förväntades sköta.

En förmyndare tillsattes snabbt när fadern gick bort, som brukligt på den tiden. För Julia Sinajda och hennes syskon blev det Axel Granholm som fick den rollen.

Hon mindes särskilt ett tillfälle, då han fick göra rätt för sig. Det var när hon via kommunens försorg hade fått nya skor, så kallade ”bondeförbundare”, med sula av gummi och skaft av läder.

Med dem på sig gick hon till skolan.

Men av något skäl, som inte redovisas i hennes hågkomst, ogillade läraren att hon gick runt i nya skor och slet på dem, istället för att använda storasystern Sveas avlagda skor. Så hon skickades hem för att hämta de gamla. Problemet var bara att Julia Sinajdas fötter var större än systerns, ”så när jag gick i hennes skor vart mina tår krokiga. Aj va det gjorde ont!”

Hon smög iväg på frukostrasten för att byta tillbaka, men när hon återvände till skolan blev hon upptäckt igen av fröken och hemskickad en gång till för att hämta de slitna skorna. Ack, ja.

”Då blev mamma arg”, minns Julia Sinajda i byahistoriken, ”och gick efter farbror Granholm. Vi följdes åt till skolan, och där blev ett riktigt rabalder. Sedan var jag så rädd att jag inte vågade svara på frågorna jag fick, fast jag kunde dom.”

***

Skorna som slets, eller barfötterna som härdades, på vägen till skolan var en erfarenhet som delades av många på den tiden. Men så nära till skolan att de kunde gå fram och tillbaka på en rast, var det förstås inte alla Västerbottensbarn som hade, eller har i dag.

Västerbottens byaskrifter är fulla av berättelser om de olika metoder som använts för att ge barnen någon form av undervisning trots stora avstånd, små resurser, få lärare och glest boende befolkning. Inackorderingar var vanliga tidigt, liksom ambulerande lärare och kringflyttande skolor som hyrde in sig tillfälligt hos bönder. I norra Sverige var kreativiteten stor på området.

Men ofta var det ändå långt att gå till skolan för barnen.

***

Som för Nils Johan Molin (född 1893) i Järnäs. Hans skolminnen återges på ett ställe i Nils-Erik Molins bok från 1990 ”Järnäs By. Järnäs Kråken och Järnäs Klubb”. Där återger Nils Johan i anteckningar hur han fick gå en halvmil till skolan mellan Järnäs och Klubben.

Barnen gick i sällskap längs sträckan som senare blev landsväg, längs stranden och Långviken ”tills vi kom in i skogen.” Vanligtvis gick de hem varje kväll, ”åtminstone pojkarna”.

En gång när det var snöstorm fick dock Nils Johan sova över hos Anners Pers mor. Hos henne, ”en fin gumma”, fick de äta till vardags också, bröd, blandost och ”en vällingtallrik eller något annat varmt till min smörgås.”

Trots att färdsättet till skolan var detsamma hela tiden blev det ”aldrig ledsamt på vägen, skrev han, och tillade: Benen tog tydligen ej heller skada av den långa skolvägen, för ännu 57 är senare värker det inte i dom.”

Men han minns också, hur speciellt det var, när man inte behövde gå: ”Många av de andra barnen hade skidor, min inte jag. Sista vintern fick jag låna ett par skidor av Karin Öberg. Det var en stor händelse. De var halvbreda, lätta, väl vallade och gick lätt.”

***

Eller som för Anna-Greta Karlsson i Fredrika. I sin och Märta-Lisa Erikssons bok ”Historiska glimtar från Fredrika” (1999) berättade hon om hur det var när familjen på 1930-talet flyttat från Åskilje – där skolan låg på andra sidan vägen – till Fredrika, där hon, som gick andra klass, blev tvungen att ”traska ända från Backen till Fristad”. Men snön kunde ställa till det.

”En vinterdag”, mindes hon, ”förmodligen en av dom svårare då det gällde snöoväder, fick vi en slant för att få åka buss. Utsikten att få åka buss var en stor händelse. Jag hade nästan aldrig åkt buss.” Men, som ni kanske redan anat, som känner den västerbottniska vintern: ”Det kom ingen buss och det vara bara att plumsa iväg i den djupa snön.”

De blev ordentligt försenade till skolan, konstaterade Anna-Greta. Men bussen hade inte haft det lätt den heller. ”När skoldagen var slut, såg vi bussen från Umeå passera. Bussen hade förplog på den tiden och det hade gått tungt för den att ploga.”

***

Det kunde förstås vara långt för lärarna också. En tanke och ett hedersomnämnande går till Olof Carlsson, som 1918 började som lärare i Ånäsets skola, men som för en tid bodde kvar i Gumboda, där han undervisat tidigare.

Han fick, noterar Stig Axel Eriksson och Gösta Öhlund i boken ”Ånäset genom tiderna” (1997), ”stärkande motion då han skulle förflytta sig 1,5 mil varje dag i alla väder.” (Samma år drog för övrigt spanska sjukan fram i bygden, och ”enbart i Ånäset avled på en vecka 7 personer.”)

***

Det dröjde länge innan regelbundna skolskjutsar inrättades. Som för ungdomarna i Tallberg, Nordmaling. I Evert Molins och Sally Molin-Larssons ”Tallberg. Från nybygge till bungy jump!” från 2001, kan man läsa hur eleverna i fortsättningsskolan saknade skolskjuts och ”fick gå de 7 kilometerna enkel väg till Nyåker och lika långt tillbaka.

Under skolans tidigare år ”var för många skolvägen både lång och vintertid svårframkomlig. För flickorna var det att traska fram i kjolar med hem -spunna och -stickade yllestrumpor.”

Betänk då också det krav på hyfs och propert utseende som ställdes på eleverna förr i tiden. I boken ”Tavelsjö. Från seklets början” (1994) återges bland annat reglementet från 1897 för Umeå Landsförenings Skoldistrikt gällande ”ordning och tukt”.

Där stod som punkt 1 att skolbarnen var skyldiga att ”punktligt infinna sig i skolan på de bestämda lärotiderna, så framt de ej af sjukdom eller annat giltigt skäl äro hindrade.” Och som punkt 6 stod att de ska ”vinnlägga sig om snygghet, renlighet och ordning.”

Smaka på den efter många kilometer i snöstorm till fots.

***

Så skorna var viktiga. Och in på 1900-talet lades så småningom även en mode- och statusdimension till skolstarten. Det gällde inte bara att överhuvudtaget ha hela och tåliga kläder, och skor på fötterna, utan rätt och trendiga skulle de vara också. Praktiska behov skulle förenas med snacket på skolgården. Rottrådarna går ner tillbaka till både byarnas grusvägar och städernas eftermiddagstorg, när elever än i dag jämför kläder och prylar med blicken.

***

Inte undra på att Västerbottens-Kuriren den 24 augusti 1936 ägnade en helsida åt skolstarten med många annonser för undervisningsmaterial och moderiktiga kläder. Bland annat verkar golfkostymer, golfbyxor och golfstrumpor ha varit det heta för pojkarna, medan klänningar och jumpers gällde för flickorna. Och så gjorde Carlssons skoaffär reklam för ”kraftiga don på fötterna” för pojkar och flickor. Skor ”för skolan, för leken, för friluftslivet.”

Därtill bjöd VK på en lång krönika med råd till föräldrar och barn av signaturen ”Fru Karin”. Den känns, hur vi nu ska tolka det, påfallande modern och aktuell.

Mycket handlar om skolstarten som en chans till planering och nya, bättre vanor. För kläder och skolgrejer (”laga det som kan lagas, skaffa nytt i mån av behov”), matvanor (”försök införa litet färsk frukt i morgonmålet” och motion (”tag initiativ till att de verkligen få en viss daglig motion i det fria”). ”Och storebrors glaoscher eller grovskor, påmindre Fru Karin, ”kanske sedan sist blivit lagom åt lillebror, medan han själv måste ha ett nytt par.”

Julia Sinajda i Anumark skulle nog ha haft ett och annat att säga om det.

***

Men var tid har ju också sina egna problem, och ibland går cirkeln varvet runt. I dag uppmuntras elever som kan och bor tillräckligt nära, att gå eller cykla till skolan. Även om det är några kilometer. För både hälsans och miljöns skull. Det är rätt tänkt. Snart kommer emellertid höstmörkret, och en – statistisk marginell, men känslomässigt reell – otrygghet för många. Vågar man släppa iväg barnet ensamt?

Vill vi att länets skolvägar inte ska vara bara rimligt korta utan också, där det går, möjliga att färdas till fots eller till cykel året runt, gäller det att underhålla och ploga, men även att arbeta med stadsplanering, belysning och vuxennärvaro längs sträckorna.

Vägen till skolan tar alltid tempen på samtiden.

Eller som ”Fru Karin” skrev i VK 1936:

”Det är fel att tro att årsskiftet är de goda föresatsernas tid – rätta tiden för föresatser och beslut och för deras genomförande är just hösten, då ett nytt arbetsår börjar efter sommarlov och semestrar. Och man bör ta det rationellt, både utifrån bohaget och kläderna och inifrån vanor och ovanor, gamla förargelseklippor och nya källor till glädje och välbefinnande.”