Det motstridiga, motsägelsefulla, komplexa som en frihetens förutsättning

Av , , Bli först att kommentera 3

Betydande som ung författare, med vidöppna ögon för sociala och politiska realiteter i det förrevolutionära Ryssland. Usel på äldre dar, efter sin återkomst från Italien till Sovjetunionen, som kommunistregimens lydige smakdomare, en kulturstalinismens tjänare i propaganda och utrensningar. Kanske ändå, in i det sista, medveten om vilken katastrof kommunismen blivit för landets författare

Tolkningarna har gått isär, ända sedan dess. Maksim Gorkij (1868-1936) var en komplex och motsägelsefull karaktär, med stora förtjänster och moraliska svek, slingrade om varandra i sin gärning. Han var i början av 1930-talet en åldrad och upphöjd portalfigur för den estetik som under Stalin med våld skulle tvingas på både författare och läsare. Av den självständige, sökande tänkaren som hade varnat för revolutionens baksidor och försvarat kultur och vetenskap, blev till slut ett redskap för folkmordens regim.

Det är ett livsöde som fortsatt att fascinera.

Men hade någon velat skriva en ärlig roman om Gorkij strax efter hans död, hade den aldrig passerat censuren. Enligt de nya kommunistiska idealen skulle romanfigurer vara antingen goda eller onda. För det knöliga fanns ingen pardon, när lyckoriket skulle byggas.

Den holländske journalisten Frank Westerman skrev i sin tänkvärda, gripande Själens ingenjörer (på svenska 2008, i översättning av Robert Ekstrand) om den gamle Gorkijs kulturideal:

”För tvivlare och grubblare (liksom för Oblomovfigurer, sådana som inte tar sig ur sängen) finns inte längre någon plats. De ryska författarna under 1800-talet, framför allt Dostojevskij och hans lärjungar, har enligt honom frambringat värdelösa verk, ”där det bara vimlar av onyttiga hjältar”. Hjältar måste vara gjutna i ett stycke. Deras karaktärer är glasklara, och de klär sig med förkärlek i långa rockar under vilka inga sexuella önskningar döljer sig. Dessa asketer, som är medlemmar av det kommunistiska partiet, är både kämpanaturer och drakdödare, men utan ”kollektivet” skulle de stå sig slätt. Gorkij tillkännager att individualismen hör till det förgångna.”

***

Individualismen överlevde ändå i den ryska litteraturen, och rötterna från 1800-talet var segare än kommunismen. Även motsägelsefullheten hos de ledande författarna, krocken mellan ensidig världsbild och mångsidigt konstnärskap, mellan stränga ideal och levande verk, mellan trång, ideologi och skapande fantasi går ända tillbaka till de döda själarnas Nikolaj Gogol – som gäckar alla försök till enkla tolkningar än i dag – och, givetvis, Fjodor Dostojevskij.

Dostojevskij (1821-1881) är en författare som aldrig slutar oroa och fängsla. Karaktärerna han skapade – Rasklonikov, Sonja, Furst Mysjkin, Nastasia Filippovna, fångarna i Döda huset, källarmänniskan, dubbelgångarna, de bedragna, arma, förnedrade, de unga, Arkadij, Grushenka, Ivan och Aljosja, Dmitrij, fäderna och döttrarna, drömmarna och mördarna, de troende och de skeptiska, alla som fortsätter att rusa fram, utmanande, uppfordrande och relevanta för läsare i ständigt nya epoker.

Scenerna där frågeställningar om liv, moral, religion, ateism och mänsklighet får kött och blod, där idéer tar gestalt i dialoger med varandra och skapar det Michail Bachtin beskrev som den “polyfona” romankonsten.

Kvalen han brottades med, tvivlet och grubbleriet han försökte övervinna som debattör, men bejakade och fördjupade som konstnär. Försöken till värme och medkänsla mitt i lidande och brott. Det heliga i det nedriga, grimascherna i det finstämda.

Zenta Maurina beskrev det träffande i sin bok om Dostojevskij 1952: ”Dostojevskij är en nattlig vandrare för vilken husens murar är genomskinliga, och som äger sinnen skarpa nog att uppfatta människornas hemliga lidanden, lustar och laster”.

Hans romaner går inte att använda för något enda, enkelt syfte. De låter sig inte instrumentaliseras, de går inte att ”ställa sig bakom”, men de flödar av liv, utrop, ånger, övertygelser, eftertanke och komplicerade dilemman så fort och när helst man slår upp dem. De är utmattande, aktiverar läsaren mer än övertygar henne, ifrågasätter mer än förkunnar.

Hans skildringar förbinder livets förfall med livets möjligheter, som Gjeir Kjetsaa formulerade det om Bröderna Karamazov, i sin bok Dostojevskij-biografi.

Men Dostojevskij blev också i sin samhällssyn allt mer reaktionär i takt med att hans författarskap blev allt mer framstående.

Som en nutida liberal europé och läsare står man i konstant polemik med hans senare världsbild. Dostojevskijs antisemitism, som dyker upp även i hans viktigaste verk, är varje gång lika jobbig att ta del av, att tvingas konstatera och därför värja sig mot, att utan undantag vägra acceptera eller blunda för. Hans förakt av den framväxande radikalismen – ”Anteckningar från källarhålet” (1864) var i hög grad en polemik mot Nikolaj Tjernysjevskijs progressiva roman ”Vad bör göras?” som kommit ut ett år tidigare och blev en inspiration för nästa generation socialister – har ibland tolkats som förutseende, men måste rimligen betecknas som orättvis.

Nidporträttet av Ivan Turgenjev i ”Onda andar” är begåvad satir, men skrattet fastnar i halsen.

Den storryska nationalism som kan flamma upp hos honom väcker inga smickrande associationer. Hans hållning till frihet, framsteg, upplysning och rationalism var skarpt kritisk och ofta mycket problematisk.

Och ändå lever andra idéer och gestalter med samma kraft i hans romaner, i hans konstnärliga realism. En del av det han varnade för, går att varna för än i dag. Som liberal kan man aldrig slappna av från självkritik, när man vandrar i hans författarskap.

Det är det motstridiga, de många idéernas jämlika kraft, det polyfona, det undersökande, som gör att hans verk blir starkare och öppnare än författarens egen polemik i andra sammanhang.

Joseph Frank noterar också i sitt stora verk om Dostojevskij – ”Dostoevsky: A writer in his time” (2010) – att Dostojevskijs oräddhet att säga sin mening, oavsett vad andra skulle tycka, gjorde att han att han mot slutet av sitt liv vann uppskattning även i unga, radikala kretsar med andra världsbilder.

Det hängde förmodligen ihop med att läsarna hos honom, trots allt kände ett ärligt uppsåt längst inne. Hans hustru, Anna Dostojevskij, som genom sina insatser räddade familjens ekonomi, skriver i sina minnen:

”Jag kan vittna om att Fjodor Michajlovitj i sällskapslivet tyckte särskilt illa om att orera, sätta igång dispyter, pika och göra narr av någon.”

 Hans Levander fångade det kanske allra bäst i sin bok ”Tre ryssar. Gogol. Dostojevskij. Tjechov.” (1988):

”Hans ord, hans kaotiska och lidelsefulla böcker, skulle till stor del vara outhärdliga om han inte också, fanatiskt och ensidigt ofta men med outsläcklig glöd, vädjat till andra ideal, andra möjligheter.”

Så är det. Rätten till det individuella, motstridiga och mångsidiga, att vi orkar brottas med det komplexa hos andra och oss själva, är en frihetens förutsättningar.

***

Ett par andra krönikor på liknande tema:

Var glupskt nyfiken på andras erfarenheter

Marina Tsvetajeva – fri poet i katastrofernas århundrade

Friheten, demokratin och det nya seklets drömmar

Det moderna samhällets behov av andlighet

 

Välavvägt och genomtänkt, till slut, av Löfven

Av , , Bli först att kommentera 5

Stefan Löfvens framträdande på förmiddagens presskonferens var ett av hans starkare som statsminister, och den stora regeringsombildning som han nu vidtar framstår vid första intrycket och under omständigheterna som genomtänkt och välavvägd.

Regeringen avgår inte, utlyser inte extraval, erkänner sin parlamentariska situation som minoritetsregering, men lägger sig ändå inte platt för oppositionens misstroendehot.

Efter alla spekulationer om Löfvens olika handlingsalternativ, lyckades socialdemokratins ledning hitta en skicklig balans mellan ansvarstagande och regeringsauktoritet.

Två ministrar – inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson – lämnar sina uppdrag med anledning av debatten om IT-skandalen inom Transportstyrelsen, medan försvarsminister Peter Hultqvist sitter kvar.

Några ytterligare omplaceringar och justeringar av ansvarsområden – kring dem, deras utformning och omfattning lär diskussioner uppstå i senare skede – får ett pussel att falla på plats för Löfven, som ger honom möjligheter att ta sig igenom den här affären både på kort sikt och inför valet nästa år.

Efter en vecka under stor press och med många osammanhängande besked återtar därmed regeringen en del av initiativet, och försätter istället allianspartierna och deras riksdagsledamöter i en tämligen svår situation.

Man kan nästan ana hur de fyra alliansledarnas miner måste ha stelnat en sekund i nervösa och stressade ansiktsuttryck när Löfven inför öppen ridå synade den svagaste punkten i deras misstroendeutspel.

Redan i går var kritiken och skepsisen bred, även hos många som i övrigt underkänt regeringens hantering av frågan, mot att försvarsministern inkluderades i alliansens avgångskrav. Det ansågs, med rätta, som överdrivet och opåkallat.

Nu är det plötsligt den enda misstroendefråga som återstår, och skulle alliansen med hjälp av sverigedemokraterna tvinga bort Peter Hultqvist – trots att en regeringsombildning redan skett – kan de kritiska frågorna om proportioner och omdöme snabbt byta riktning.

Alliansen är själv inte redo att ta över regeringsmakten i det här skedet, har inget mandat för det, ingen anständig majoritet att bygga på och saknar gemensam linje i många av de frågor som stått i centrum under mandatperioden. En sådan regering fram till nästa val, skulle få stora svårigheter både att regera stabilt och att mobilisera stöd inför hösten 2018.

I och med dagens regeringsombildning har IT-skandalen fått politiska konsekvenser, och oppositionen kan poängtera att den tvingade en motvillig Stefan Löfven att agera.

Allianspartierna bör nöja sig med det och släppa misstroendehotet mot försvarsministern.

Nästan allt återstår när det gäller utredning, efterarbete och slutsatser av själva säkerhetsskandalen, dess många olika aspekter och frågeställningar. Förhoppningsvis kan det arbetet nu gå in i en djupare och mer eftertänksam fas, med självkritik på många håll.

******

(Krönikan har även publicerats på vk.se)

Tidigare texter i ämnet:

Kris för regeringen, men alliansen tar en risk

Otillräckliga svar om IT-skandalen

Det borde inte behöva gå till misstroendeförklaring

En säkerhetsskandal som måste få fler konsekvenser

Reflektion om ansvarstagande

Av , , Bli först att kommentera 1

På morgonen samma dag i maj 1974 som Willy Brandt lämnade in sin avskedsansökan som västtysk förbundskansler – de bakomliggande orsakerna var komplexa, men utlösande faktor var som bekant att han utan egen förskyllan haft en DDR-spion, Günter Guillaume, i sin närmaste medarbetarkrets, med full insyn i bland annat Brands otrohetsaffärer – kom han in i hustrun Rut Brandts sovrum, något han annars nästan aldrig gjorde, och sa till henne korthugget: ”I dag avgår jag”.

”Ja”, svarade Rut Brandt, ”det tycker jag är rätt. Någon måste ta på sig ansvaret.”

Det har blivit ofta citerade ord.

De politiska bristerna i hanteringen av spionaffären, att Guillaume fick stanna kvar så länge på sin post och inte övervakades bättre, låg hos andra, hos säkerhetspolisen och inrikesministern. Men Brandt var ändå den som tog de yttersta konsekvenserna även av dem, (det fanns, som sagt, fler skäl, av privat natur, men Brandt hade inte begått de säkerhetspolitiska felen).

Efteråt vid ett tillfälle tycktes Willy Brandt anklaga Rut för att hon inte avrått honom från att avgå, att hon inte hade argumenterat emot hans beredskap att ta på sig ansvaret för en säkerhetsskandal som andra orsakat. Men hon med sin bakgrund i den norska socialdemokratin hade en insiktsfull, demokratisk syn på ansvarsfrågan, som stämde överens med Willy Brandts egna, första instinkter.

Jag tycker att det är en tänkvärd anekdot.

Om Willy Brandts berömda knäfall 1970 framför minnesmonumentet över ghettot i Warszawa har det ju också sagts, att han, motståndskämpen som personligen inte hade något att be om ursäkt för, där i sin roll som förbundskanlser tog på sig skulden för sitt lands mörka historia och brott.

***

Att ta ansvar för begångna fel i en politisk roll – till och med när felen kanske inte är direkt förknippade med den egna personen eller ett eget uppsåt – är något mycket större, djupare och värdigare än vad man kan tro.

Det behöver inte innebära ett nederlag i omvärldens ögon. Eller en diskvalifikation av någons samlade insats eller fortsatta karriär, utan kan lika gärna komma att betraktas som något stort och moget, mitt i allvaret och den tydliga konsekvensen.

Ett ansvarstagande där och då, under speciella omständigheter. Inte nödvändigtvis slutet på allt, inte en störtflod av aggressioner, inte ett underkännande av människan, utan en formell nödvändighet ibland, för att upprätthålla en viss demokratisk grundordning.

Både makthavare och granskande omgivningar skulle kunna bli bättre på att förstå ansvarstaganden och avgångar utifrån det något mer försonande perspektivet. Det är värt en tanke.

Kris för regeringen, men också svår balansgång för alliansen

Av , , Bli först att kommentera 2

(UPPDATERAD). Allianspartiernas beslut att väcka misstroendeförklaring mot tre av regeringens statsråd – inrikesminister Anders Ygeman, infrastrukturminister Anna Johansson och, vilket direkt framstod som ett misstag, försvarsminister Peter Hultqvist – tvingar fram en svår balansgång för både Stefan Löfven och oppositionen.

För jubel är inte det läge någonstans.

Att IT-skandalen inom Transportstyrelsen och regeringens inkompetenta hantering av frågan nu helt gått in i en upphetsad partipolitisk fas, med fokus på spelet i riksdagen mellan regering och opposition, mer än de långt viktigare frågorna om förvaltning, IT-säkerhet och integritet, beror först och främst på Stefan Löfvens uppträdande.

Med tydligare, ärligare och tidigare besked från statsministerns sida om de svåra fel som begåtts av enskilda ministrar, och någon form av eget rakryggat ansvarstagande inom regeringen som följd, hade misstroendefrågan knappast blivit aktuell.

En eller ett par ministrar hade sannolikt tvingats lämna sina uppdrag ändå, genom omplacering eller avgång, men förtroendet för statsministerns förmåga att i ett krisläge leda regeringen hade varit större, partipolitiken hade kunnat läggas åt sidan, regeringen hade framstått som mer självkritisk och debatten hade snabbare kunnat återvända till de mer övergripande säkerhetsdiskussioner som nu dessvärre hamnar i skymundan.

Men alliansens beslut rymmer många inrikespolitiska snubbeltrådar. De är medvetna om det själva. Det var en presskonferens i dag där fyra partiledare sneglade nervöst och en aning besvärat på varandra i rädsla för att någon av dem skulle säga något ogenomtänkt, gå för långt, lova för mycket eller börja driva en egen linje utanför den strikt, formellt överenskomna.

Intrycket de gav, alliansens företrädare, var inte ett av ömsesidigt förtroende. De höll fast det gemensamma utspelet tillsammans, med spända händer, darrande armar och vaksamma på att inte någon annan skulle dra det för mycket åt sitt håll.

Om den formella misstroendeförklaringen mot tre ministrar var man överens. Men så fort följdfrågorna började röra eventuella inrikespolitiska konsekvenser blev svaren luddiga.

Inför de många olika händelseförlopp som misstroendeförklaringen kan utlösa – inklusive Löfvens avgång, talmansrunda eller nyval, besked lämnas på presskonferens i morgon – är alliansen knappast förberedd. Moderaterna, centerpartiet, liberalerna och kristdemokraterna tog en risk med dagens utspel, och det är inte uteslutet att det kan visa sig bli ett misstag.

Den regeringsfråga som splittrat partierna under ett års tid, den djupa konflikten i synen på samarbete med sverigedemokraterna, kvarstår oförändrat. Underskatta inte den aspekten.

Ovationerna, nästan lättnaden, som kom från högerhåll när presskonferensens syfte stod klart, borde göra många liberaler vaksamma. Här pågår ett annat, parallellt manövrerande, som inte har med IT-skandalen att göra.

Det gäller att hålla flera tankar och principer i huvudet samtidigt, för att inte gå i den fällan.

Misstroendehotet skulle ha kunnat undvikas av Stefan Löfven, men han ville eller orkade inte utöva ett tillräckligt starkt ledarskap inom regeringen. Istället valde han medvetet att låta det gå till riksdagskonflikt.

Att allianspartierna därför vill tvinga fram flera statsråds avgång – att försvarsministern inkluderades var onödigt och har väckt berättigad kritik – följer en process av parlamentariskt ansvarsutkrävande som statsministern själv bidragit till.

Långt bättre, både för det mer seriösa uppklarandet av säkerhetsskandalen och för svensk inrikespolitik, hade det dock varit om en sådan konflikt hade kunnat undvikas.

Det vore ödesdigert om den sd-nära höger som under en längre tid argumenterat hårt för att sverigedemokraterna ska ses som självklar del av ett nytt regeringsunderlag, och som inte har några problem med ett främlingsfientligt parti nära makten, nu tilläts kidnappa IT-skandalen för andra syften.

De senaste dagarna, under spekulationerna om en eventuell misstroendeförklaring, har sådana kopplingar börjat göras av allt fler högerdebattörer, i en blandning av entusiasm och otålighet.

Deras uppmaning till alliansen har varit: fäll regeringen och ta över med Sd som indirekt, inräknat stödparti. Strömningar som vill rädda en döende och irrelevant blockpolitik genom att avdramatisera Sd som regeringsunderlag, försöker ta initiativet på nytt.

Även om det är en tjatig debatt, så måste liberaler i det läget även fortsättningsvis våga göra klart att om högern söker regeringsmakt med främlingsfientliga krafter som parlamentariskt stöd, borde det ses som en liberal skyldighet att söka hålla den högern, liksom andra ytterkanter, kvar i opposition och istället leta efter andra regeringsdugliga majoriteter, över den tidigare blockgränsen. Den processen försvåras nu väsentligt.

Att det slutgiltiga avskaffandet av blockpolitiken dröjer ytterligare kan alltså i värsta fall bli ett av de inrikespolitiska prisen som nu betalas för regeringens oförmåga att dra egna konsekvenser av skandalen.

Misstroendeförklaringen – som Löfven haft och fortfarande har möjlighet att undvika – gör tanken på en blocköverskridande regering i närtid långt mer orealistisk. Det är svårt att tro något annat. Ändå är det en sådan regering, med förankring i mitten, som svensk politik skulle behöva, och som skulle ha varit välgörande redan efter förra valet. Men inget parti har haft mod eller mognad nog att på allvar bryta blockpolitiken.

IT-affären på Transportstyrelsen riskerar därmed att få olyckliga och för de flesta områden negativa följdverkningar som går långt bortom sakfrågan.

Och den breda självrannsakan om säkerhetsbrister, förvaltningsstyre och IT-system som borde äga rum på många håll i samhället, och inom både nuvarande och tidigare regeringspartier, skjuts upp och fastnar i personfrågor.

Det här har varit en usel mandatperiod på otaliga sätt, förstärkt av mångas misslyckanden.

*******

(Krönikan är även publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Otillräckliga svar om IT-skandalen

Av , , Bli först att kommentera 2

I dag höll Stefan Löfven den presskonferens han borde ha hållit redan för ett halvår sedan, när han fick information om att Transportstyrelsen begått brott mot IT-säkerheten.

Med myndighetens tillförordnade generaldirektör Jonas Bjelfvenstam, överbefälhavaren Michael Bydén och säkerhetspolisens chef Anders Thornberg vid sin sida gjorde statsministern en genomgång av vad som hänt, meddelade vilka förändringar som vidtagits och berättade om ytterligare åtgärder som väntar.

Det lär inte bli sommarens sista offentliga framträdande för Löfven i den här härvan. Alltför många frågor förblir obesvarade. Intrycket kvarstår att flera statsråd agerat aningslöst och passivt. Det politiska ansvaret utkrävs inte.

I genomgången av själva det ursprungliga brottet, bristen på säkerhetskultur hos myndigheterna, hanteringen av IT-säkerhetsfrågor framöver och övergripande besked om vad som nu bör ske, betonade Löfven allvaret i situationen och sade ungefär vad som kan förväntas av honom, med löfte om utredning och helhetsgrepp.

Men det räcker inte, när en stor del av den hårda kritiken och oklarheterna gäller regeringens egen hantering av affären. Handfallenheten, senfärdigheten, bristen på inre ledning, det oacceptabla undanhållandet av information från riksdag och opposition, statsministerns ovilja in i det sista att uttala sig.

Löfven undvek på pressträffen noga att ge tydliga besked om den biten, om det politiska ansvaret. Hur det ser ut, hur det ska utkrävas och vad han drar för slutsatser av att både försvarsministern och inrikesministern uppenbarligen haft vetskap om allvarliga säkerhetsproblem på en myndighet under nästan 12 månader utan att någon berättat det för regeringschefen. Även den direkt ansvariga infrastrukturministerns roll i sammanhanget är minst sagt oklar.

Insåg statsråden inte omfattningen, eller handlade det om ett sammanbrott i regeringens interna kommunikation? Och då Löfven med rätta nu betecknar händelsen som ett haveri – varför kallas övriga partiledare till samtal först nu?

Det faktum att oppositionen givetvis söker ta en del billiga politiska poäng på skandalen, och borrar där den kan – att inte alla utspel är konstruktiva – är ingen ursäkt för regeringen att vägra klargöra, utan omsvep, vad enskilda statsråd gjort och sagt till varandra sedan de fick uppgifter om det som skett.

Här står större principer om statsförvaltningens grundfunktioner, ansvarsutkrävande och regeringsduglighet på spel. Om Stefan Löfven vill återvinna förtroende för sin förmåga att hantera situationen och undvika att oppositionen gör allvar av hotet om misstroendeförklaringar mot ministrar, krävs sannolikt fler och tydligare svar än dagens.

Anteckning om översättare

Av , , Bli först att kommentera 0

De betydelsefulla översättarna, som ger oss en chans att ana världslitteraturens många röster och författarskap – osjungna hjältar i bildningens och läsupplevelsernas tjänst. När de är som bäst, tänker man ju inte på dem.

Försök alltid att, om så bara i en kort mening, nämna översättarnas insatser när ni läser översatta/tolkade verk som ligger er varmt om hjärtat.

Det borde inte behöva gå till misstroendeförklaring

Av , , Bli först att kommentera 2

Säkerhetsskandalen inom Transportstyrelsen, och regeringens bristfälliga hantering av den, kan sluta med misstroendeförklaring mot ett eller flera statsråd. Det står klart sedan både allianspartierna och vänsterpartiet meddelat att de inte utesluter en sådan åtgärd. ”Om regeringen inte kan förklara det här på ett bra sätt då kan det bli aktuellt”, var vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedts kommentar till SVT i helgen.

Allvarliga fel har begåtts, i form av dåligt omdöme, brutna rutiner, passivitet och hemlighållande, efter det att ansvariga statsråd fick information om lagbrottet hos Transportstyrelsen. Regeringen har också agerat mycket svagt de senaste dagarna, sedan det inträffade kommit till allmänhetens kännedom. En fram till i kväll märkligt tyst statsminister har gjort bristen på ledning uppenbar. Att oppositionen driver på för klarhet, och inte nöjer sig med halvdana besked om vad olika ministrar vetat och gjort, är en demokratisk självklarhet.

Ändå är det något med kraven på just misstroendeförklaring i riksdagen som känns skevt i sammanhanget.

Dels ger det uppklarandet av affären, och debatten kring den, en partipolitisk dimension som framstår som missvisande. Regeringens sammansättning har föga med den här skandalens olika faser att göra. Att en myndighet frångår grundläggande säkerhetsprövningar i samband med en utläggning av IT-drift, skulle ha kunnat hända även under andra regeringar, med samma nonchalanta attityd efteråt.

Dels gör det att hanteringen av skandalen slukar nästan all uppmärksamhet, medan grundfrågorna om IT-säkerhet, myndigheter och förvaltning i en ny tid riskerar att hamna i bakgrunden.

För den allra viktigaste frågan, om bristande säkerhetsmedvetenhet och -kompetens på IT-området, oförmågan att göra rätt prioriteringar vid exempelvis utläggning av drift, har många medskyldiga, och kommer att kräva långsiktiga ansträngningar framöver. Det som hänt är ett uppvaknande inte bara för en enskild myndighet och den sittande regeringen, utan för stora delar av samhället. Och det är ett gemensamt ansvar för flera olika aktörer att dra rätt slutsatser.

Därför är det av avgörande betydelse att affären reds ut ingående, med bred politisk uppslutning, så konstruktivt det går. Var hade den sitt ursprung? Hur har den hanterats i senare skeden? Hur kan liknande sammanbrott undvikas för framtiden? Det vore oacceptabelt om regeringen skulle försöka bromsa ett sådant arbete, dröja med svar och hålla in med information om egna misstag.

Det borde egentligen inte behöva gå till misstroendeförklaring och partipolitisk strid i den här skandalen. Konsekvenserna borde bli djupare och mer ärliga än så, med fokus på grundfrågan om IT-säkerhet och myndighetsutövande.

En förutsättning för det är dock att Stefan Löfven omedelbart börjar ta sitt ansvar som regeringschef, visa närvaro och insikt om allvaret i situationen, ge sin syn på det inträffade och meddela vilka konsekvenser han ser som nödvändiga.

En säkerhetsskandal som måste få fler konsekvenser

Av , , Bli först att kommentera 0

Lättsinnet, godtrogenheten och passiviteten hos inblandade myndigheter och ministrar förbryllar. Och även den som annars känner sympati inför Stefan Löfvens avvaktande kärvhet i många sammanhang måste fråga sig om statsministern förstått allvaret i det säkerhetsbrott som avslöjats inom Transportstyrelsen.

I ett läge som rimligen kräver regeringschefens tydliga ledning och närvaro, en markering av ansvarstagande och krismedvetenhet på högsta politiska nivå, har han knappt synts till. Varför? De ministrar som istället uppträtt offentligt i frågan har inte förmått inge förtroende eller övertyga om att de har situationen under kontroll. För en regering som periodvis varit bättre än sitt rykte, har de senaste dagarna inneburit en knäck för trovärdigheten.

Det är tre skandaler i en, som nu tornar upp sig till den sittande regeringens största kris hittills:

(1) Lagbrottet i form av den omfattande läckan av hemlig och för rikets säkerhet känslig information i samband med att Transportstyrelsen lade ut sin IT-drift på tekniker från andra länder, som inte hade säkerhetsprövats i enlighet med gällande lagstiftning.

(2) Det inkompetenta och slappa uppträdandet hos de högsta ansvariga när säkerhetsriskerna påtalades utan att några åtgärder vidtogs.

(3) Regeringens underlåtenhet att på korrekt sätt informera riksdagens utrikesnämnd, medier och allmänhet om det som inträffat, och möjligen även ansvariga statsråds brist på intern kommunikation.

Även om det säkert tar lång tid att skapa en fullständig bild av vad som skett, vilka uppgifter som hamnat var och vilka ministrar som haft kännedom om vad hur länge, är det uppenbart att många fel har begåtts på vägen.

Med information och uppgifter av det slag läckan gäller – om människor och viktig infrastruktur med relevans för Sveriges försvar och grundläggande samhällsfunktioner – får det aldrig slarvas.

De som har uppdraget att sköta en myndighet som Transportstyrelsen får inte famla i vaga uppfattningar om exakt var gränserna går och hur ett säkerhetshot ser ut. Klarar inte det genompolitiserade och väntjänstbaserade utnämningssystemet av att förse myndigheter med rätt chefskompetens, måste det reformeras.

Och de politiker som bär det yttersta ansvaret måste kunna identifiera ett allvarligt missförhållande direkt när det påtalas för dem, och handla på korrekt sätt utifrån gällande regelverk.

Om det betyder att fler ansvariga ska avgå kommer att visa sig – men det är otvetydigt att även ett politisk ansvar måste utkrävas, i någon form, under arbetet med att reda ut, rätta till och dra slutsatser. Hur det sker beror i hög grad på statsministern agerande den närmaste tiden.

I en tid av många fånigt upphetsade tramsdebatter, är Transportstyrelsens IT-skandal en händelse med substans och politisk relevans. Statsministern måste, och borde vilja, visa att han är situationen mogen, att regeringsdugligheten finns där.

***

Men det finns också en större aspekt på den inträffade, där vi är många som bör stanna upp i självkritik och självrannsakan: den naiva, lata och okunniga hållning till IT-säkerhet i vardagen som präglar stora delar av samhället, trots att digitaliseringen hela tiden gör många verksamheter allt mer sårbara för IT-attacker och IT-angrepp.

FRA-debatten borde ha varit varning nog, om att stora uppgifts- och informationssystem alltid kan missbrukas, att läckor alltid hotar, att integritet är något fundamentalt i ett demokratiskt samhälle, att försiktigheten måste vara extra stor när uppgifterna är extra känsliga.

Få har i tillräckligt hög grad uppdaterat säkerhetstänkandet för en digital tid, och ännu färre har tagit IT-hot och IT-risker på det allvar vi borde. På den punkten kan skandalen vara en lärdom, och ett tillfälle till ödmjuk bättring, för åtskilliga av oss.

***

Överhuvudtaget känns det som om den politiska debatten – efter ett antal år när många människor känts sig främmande inför etablissemangens upptagenhet vid obskyra detaljer, modejargonger och tillfälliga trender – håller på att återvända till mer fundamentala frågeställningar igen. Till det som rör samhällets grundfunktioner. Till sånt som på riktigt handlar om liv, frihet, solidaritet och demokrati.

Rättsväsendets ställning. Sjukvårdens resurser och organisering. De ekonomiska sambanden mellan tillväxt, energi, jobb och välfärd inför digitalisering och automatisering. Skolans kärnuppdrag av kunskap och lärande. Klimat och biologiska livsförutsättningar. Militär försvar och säkerhetspolitik i ett skede av nya hot. Polisens förmåga att utreda brott och upprätthålla ordning. Nationalstatens gränser och ansvar vid internationella kriser. Stad och landsbygd i ett kluvet land. Religion och medborgerliga rättigheter i det sekulära samhället. Myndigheters och tjänstemäns roller och skyldigheter. Den typen av frågor, som varje generation behöver ta sig an principiellt och praktiskt utifrån nya villkor.

Det finns förstås fler, men på varje sådant sakområde förs svåra, omtumlande diskussioner. Ibland hett ideologiska, aldrig under enighet, ofta i djupa motsättningar, men med ett nytt slags verklighetsförankring som är tilltalande.

Många aktörer, inklusive medierna, tvingas under ny granskning att höja nivån, att undvika populistiska genvägar, att inte falla för varje trend, att värna kärnkompetens, att lyssna på erfarenheten, att ta sina uppdrag på nytt allvar, att vara noggranna, att hålla bättre på former och en viss, jag vågar ordet, värdighet.

Låt också det bli en konsekvens av det inträffade.

Elbilarna och de svåra vägvalen

Av , , Bli först att kommentera 3

Stanna upp och lyssna. Hur kommer Umeå att låta, en eftermiddag med högtrafik, om 50 år, när invånarna beger sig hem från jobb och skolor? När bilar, bussar och cyklar svärmar iväg från stadskärna, industriområde och köpcentrum.

Hur kommer buller att definieras och uppfattas om ett par generationer? Kommer man att lyssna på inspelningar och förundras över motorbrus och stressiga bakgrundsljud? Kommer man att ifrågasätta varför stadsplaneringsdebatter utgick från föreställningar som tekniken snart gjorde förlegade? Kommer man att förundras över stelbenta definitioner av vad en bil eller en cykel uppfattades vara?

Om trafiken tystnar en aning, vilka andra ljud träder då fram i stället, ur det i dag fördolda? Kan vi sänka rösterna?

Jag vet inte. Men vanligtvis är ögat den sinnesorgan som anses registrera historiska förändringar bäst. Vi ser och jämför. Örat och näsan underskattas. När historiker ändå skriver om dofter och ljudkulisser från förr, överraskar oss med fakta för fler organ, bjuder på insikter om lukternas och ljudens inverkan på kropp, upplevelser och vardagsliv, som vidgar vår visuella historieuppfattning, fascinerar det desto mer. Först med alla sinnen aktiverade, kan vi förstå en tid.

Med det sagt: Framtiden kommer inte alltid mullrande, rykande och tjutande på det sätt vi föreställer oss att industrialiseringen gjorde. Ibland anländer kanske ett nytt sekel som en högteknologisk viskning, ett stilla framsteg, bara känsliga öron kan uppfatta.

Sätten vi färdas på, våra transporter, kan vara på väg in i en sådan förändring med låg volym. Eldrivna fordon innebär en omställning som kommer att påverka alla sinnen för människor och samhälle. De är ibland så tysta, att det anses kunna bli farligt.

Från och med juli 2019 ska därför, enligt en EU-förordning, alla nysålda elbilar ge ifrån sig ett artificiellt, varnande ljud. Så präglade är vi av den fossildrivna epoken, att ett radikalt teknikskifte måste anpassas ljudmässigt till det gamla bullret, åtminstone en aning.

***

Men örats vanor till trots, är det ändå annat som kommer att förändras ännu mer när transportmedel elektrifieras:

Vi rör oss, sa General Motors vd Mary Barra på förra årets World Economic Forum, ”från en industri som under 100 år har byggt på fordon som är fristående, mekaniskt kontrollerade och fossildrivna, till en som snart kommer att vara sammanlänkad, elektroniskt kontrollerad och driven av en rad olika energikällor. Jag tror att bilindustrin kommer att förändras mer under de kommande fem till tio åren än den har på de senaste 50.”

Den förändringsprocessen, skrev Manfred D. Laubichler, forskare vid Max-Planck-Institutet, och Carlo Jaeger, ledare för Global Climate Forum i Berlin, i Die Zeit för några månader sedan, beror bland annat på ”digitaliseringen, nya konsumtionsmönster och en mer trovärdig miljöpolitik”.

Klimatfrågan, sakernas internet och förändrade prioriteringar när det gäller ekonomi, miljö och hälsa, hör till det som tvingar samhället och en länge motvillig fordonsindustri att genomgå ett nytt teknikskifte, förhoppningsvis påskyndat av tuffa miljöregler.

De tillverkare som försöker lobba för att bromsa och skjuta upp, kommer att förlora mot de som väljer ett bejaka och investera tidigt i omställningen, de som lyckas få ner priserna, utveckla servicen och öka utbudet av modeller.

Volvos besked att alla nya modeller från 2019 ska ha en elmotor – åtminstone i hybridform – återspeglar den riktning branschen är på väg att ta.

***

Men omställningen som väntar kommer att bli långvarig, mödosam och gigantisk. Det går inte att blunda för svårigheterna. Hur, frågar Laubichler och Jaeger i sin artikel, ska ett komplext system som förfinats över generationer kring bilen med förbränningsmotor på kort tid kunna ersättas med ett välfungerande system för elektromobilitet?

De nämner bland annat möjligheten – med tanke på att bilar för det mesta står stilla – att koppla upp bilbatterier digitalt till gemensamma elnätverk som kan balansera upp svackorna i den produktion av förnyelsebar energi som elektromobiliteten kommer att kräva. Vilka modeller som fungerar bäst kan, menar de, prövas i olika regioner, så att en teknikkonkurrens upprätthålls.

Så där måste forskare, experter, tillverkare och medborgare fortsätta tänka – fritt, faktabaserat, realistiskt. För frågeställningarna är så många.

Energiförsörjningen, om den ska bygga på det förnybara, kommer att ställas inför tunga påfrestningar när fordonselektrifieringen tar fart. Därmed kommer även debatterna om vind-, våg-, sol, och biokraft att intensifieras, liksom sannolikt kärnkraftsfrågan.

Tekniken för battericeller och laddningsstationer måste utvecklas enormt, och dra full nytta av digitala lösningar för smarta, flexibla energisystem. Det i sin tur kommer att kräva stora, långsiktiga investeringar som täcker hela kartan. Inte minst för att kunna göra omställningen möjlig och ekonomiskt rimlig även för en alltid bilberoende lands- och glesbygd, med hjälp av differentierade subventioner och flexibla regelverk.

Det är alltid ett dilemma, när epokgörande, övergripande investeringar måste göras: välja rätt teknik och rätt tidpunkt. Debatten om höghastighetstågen är intressant ur den aspekten.

Är det rätt att prioritera storskalig, ny infrastruktur när den gamla lider av brister och stora renoveringsbehov? Är det inte för tidigt, om en stor investering ska göras för många decennier framåt, att välja dagens höghastighetståg, när morgondagen kanske bjuder något ännu bättre?

En diskussion av liknande slag förs på energiområdet, om de olika förnyelsebara alternativen.

Man kan, å andra sidan, inte vänta i evighet, eller på den perfekta lösningen, för då kommer ingenting att ske eller förändras, då blir det bästa det godas fiende, då kommer vi inte längre att vara handlingskraftiga när det behövs som mest, då är det slut med omfattande investeringar. Ambitioner må förena, men om lösningarna kommer ständigt att råda debatt.

Elektrifieringen av våra fordon är på väg in i en ny fas, och när den har kommit igång ordentligt kommer få, trots allt, att längta tillbaka. Men inget enda av de vägval som väntar lär bli enkla eller givna.

Tillverkare, investerare och beslutsfattare måste ha is i magen och fötterna på jorden, men samtidigt våga gå till beslut när tiden är inne.

Miljöomställningen kommer, som få andra områden, att kräva ett sådant mod.

Glöm inte Liu Xiaobo

Av , , Bli först att kommentera 0

”Love as intense as ice, love as remote as blackness.” Så löd (New York Times, 14/7) en av de sista handskrivna anteckningar den i levercanser döende kinesiska fredspristagare och männisorättsaktivisten Liu Xiaobo skrev till sin hustru, konstnären och poeten Liu Xia. ”My praise is perhaps an unforgivable poison”, stod det i en annan.

I torsdags avled han, 61 år gammal, efter ett liv i kamp för demokrati, kultur och mänskliga rättigheter. Kommunistregimen fortsatte, sin ideologi och historia trogen, att plåga honom in i det sista.

2009 dömdes Liu Xiaobo, som blev känd redan på 1980-talet och som fanns med i samband med studentprotesterna på Himmelska fridens torg 1989, till elva års fängelse efter att ha deltagit i ett nytt upprop för ökad politisk frihet i Kina. Hans hustru har, utan att stå anklagad för något, tvingats leva i sträng husarrest och under brutal övervakning.

Det var mot den bakgrunden som norska Nobelkommittén 2010 utsåg Liu Xiaobo till fredspristagare ”för hans långa och icke-våldsamma kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina” – en utnämning som väckte den kommunistiska ledningens vrede.

Inga vädjanden inifrån Kina eller från omvärlden har fått regimen att ställa in förföljelsen av landets mest kända människorättskämpe.

När han för en kort tid sedan släpptes ur fängelset på medicinsk permission, var Liu Xiaobo redan svårt sjuk i cancer. Han hölls fortsatt isolerad på sjukhuset och tilläts bara ha en mycket begränsad kontakt med omvärlden. Önskan att få söka vård utomlands, i Tyskland eller USA, fick nej av de kinesiska makthavarna.

Nu oroar sig vännerna för Liu Xias framtid. Hon rapporteras själv ha dålig hälsa efter år av trakasserier.

Regimen hoppas att Liu Xiaobos död, öde och gärning snabbt ska falla i glömska och att kritiken utifrån ska förbli begränsad. Omvärlden har en skyldighet att inte låta det ske. Västvärldens stöd till dissidenter och demokratirörelsen i Kina har ändrat karaktär sedan massakern i Peking 1989.

I takt med att Kinas globala ekonomiska och militära makt ökat, och många länder i väst upplever sig beroende av goda relationer till regimen, har kraven på frigivande av politiska fångar, tonats ned och blivit allt mer diskreta. De framförs formellt, men utan tyngd, utan nerv och intensitet.

Kina behöver i allt mindre grad oroa sig för tydliga och starka protester från EU och USA, när det gäller förföljelse av oliktänkande. Kontrakt för storbolag, strategiska investeringar, politisk stabilitet i regionen och finansiella intressen går före alla andra principer.

I det som beskrivits som en av vår tids stora kraftmätningar mellan en statsauktoritär kapitalism av kinesisk modell utan politisk frihet, opposition eller rättsstat, och en liberal marknadsekonomi inom ramen för demokrati, pluralism, fri debatt och medborgerliga rättigheter, har Kina blivit alltmer aggressivt och många demokratier i väst ängsliga. Det är en mycket farlig utveckling.

Liu Xiaobo var en självständig intellektuell, kritisk även mot västvärlden, som tänkte djupt om Kinas väg till politisk frihet. Hans död är en påminnelse om den moraliska skyldigheten att alltid, i Kina och alla andra diktaturer, långt mer principfast stödja de som kämpar för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.

Glöm honom inte.

**************

Några fler krönikor på temat:

En ny generation på väg att ta över i Kina

Stöd Honkongs demokratikamp

Det rör sig på djupet i världsekonomin

När världsekonomin biter sig själv i svansen