Barrikaden i kampen mot terrorn

Av , , Bli först att kommentera 2

Vardagen återvänder, sårad och tårögd, men slitstark. Trevar sig igång, i förstämning, i avsky över terrorn, sorg över våldet och saknad av de döda. Så sker i Mellanöstern, i Nordafrika, i Europa, överallt där terrorismen slår till, gång på gång.

Men det är aldrig en oförändrad vardag som återvänder. Ett samhälle rycker inte på nedblodade axlar och låtsas inte som ingenting när bomber detonerats mitt i folksamlingar, avsedda att döda och lemlästa så många som möjligt.
Ett hotat samhälle slappnar inte av.

Timmarna och dagarna efter ett terrorattentat är det mycket som pågår parallellt:
Det akuta, tunga säkerhetspolisiära arbetet med att utreda, säkra bevis, hitta skyldiga och förebygga nya attacker i närtid.
Militära aktioner mot terrorns högkvarter, inrättningar och strukturer där de går att identifiera och lokalisera.
Medicinska insatser på överfulla sjukhus för att söka rädda de svårt skadade som överlevt med svävar i livsfara.
De politiska processerna för att samordna insatser, dela information, visa solidaritet, säkerställa resurser, behålla kontrollen och få fram en bild av det aktuella och långsiktiga hotläget.
TV, radio och tidningar som söker förmedla en korrekt och relevant skildring av händelseförloppet och nyhetsläget, ge plats åt debatt och hjälpa så många som möjligt att få en överblick.

Och så allt det uppoffrande som pågår i det tysta i civilsamhället, socialt och kulturellt. Samtalen på arbetsplatser och skolor, i föreningar och på torg. Förebilderna och auktoriteterna som kämpar för att vinna unga människor för humanistiska, toleranta och demokratiska värderingar. De gemensamma manifestationerna, som skänker ömsesidigt mod. Det lokala, ofta otacksamma, alltid strävsamma reformarbetet i utsatta miljöer. Allt som tillsammans formar det öppna samhällets långsiktigt förebyggande arbete mot våld, fundamentalism, hat och intolerans.

***

Spelar det någon roll, för det sistnämnda, hur ofta vi upprepar orden om öppenhet och frihet? Hur innerligt vi manar till lugn, beslutsamhet och sans? Hur vi söker hitta hopp i avskyn och förstämningen över terrorn?
Är det inte ofrånkomligt, för varje nytt attentat, att resignationen, misstron och rädslan växer lite till? Att människor till slut tröttnar på högtidstalen om hur ett öppet, levande samhälle aldrig i rädsla får avskaffa sina egna friheter och rättigheter?
Att de vaga men känslostarka kraven på att agera och slå tillbaka blir så oemotståndliga att vad som helst accepteras som symboliserar handlingskraft?

Går det att bevara tålamod, uthållighet och perspektiv, när vreden över illdåden bara växer? Har de besinningslösa terroristerna eller det öppna samhället tiden på sin sida, när det enda vi kan vara helt säkra på är att det senaste dådet inte blir det sista?

För att svaret på den frågan ska vara det öppna samhället är just de där, för många alltmer provocerande, orden viktiga, och kan inte upprepas nog ofta: Ett demokratiskt samhälle med friheter, rättigheter, rörelse och samlingsplatser är per definition, hur skickligt det polisiära arbetet än är, alltid sårbart och blottat för enskilda attacker.
Börjar vi i panik och uppgivenhet sträva mot total kontroll och maximal misstro, så har mördarna redan vunnit en delseger.

Det är därför rätt att vi direkt och ständigt, mitt i sorgen och vreden, återvänder till de demokratiska grundvärderingarna när terrorn slår till. Inte släpper de grundläggande principerna ur sikte för en sekund.

Tillsammans med alla andra akuta, avgörande nödinsatser som krävs för att rädda och skydda liv, finns det ingenting som över tid gör oss friare, säkrare och starkare än det öppna samhället, dess myller och möten, tillförsikt och nyfikenhet, fria rörelser, fria skratt, skapande glädje, omtanke, kärlek och kreativitet. Det är en livsviktig insikt, ge inte upp den.
Söker vi barrikaden i kampen mot terrorn och det vidriga våldet, så finns den där.

****

(Krönikan ligger även ute på vk.se för den prenumerant som vill kommentera. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)

Fler ledare och krönikor på temat:

Terrordåd i Bryssel mot noga utvalda mål

Det viktigaste ledarskapet kanske kommer inifrån oss själva

Avsky, sorg och beslutsamhet inför terrorn

Skam att omvärlden inte gör mer för att stoppa IS

Leva med, men aldrig vika sig för terrorhot

Jordskalv i norr, blockerade medier och vårt behov av gemensamma torg

Av , , Bli först att kommentera 1

Fem mil ut i Bottenviken, mellan Skellefteå och Piteå, på 16 kilometers djup, ägde jordskalvet rum, som fick det att mullra i marken i lördags kväll, skaka i bostäder och människor att kika ut genom fönstren för att kolla om något inträffat i närheten; ute på gatan, i kvarteret, i byn.

Direkt efteråt skyndade många i Västerbotten och Norrbotten, precis som vid skalvet sommaren 2010, till mobiler och datorer. För att kolla in och uppdatera sina sociala medieflöden, höra med bekanta om de också känt skalvet, skicka in tips till regionala medier och surfa in på lokaltidningarnas hemsidor för att få ryktena om och de egna upplevelserna av händelsen bekräftade. Man kan säga att det geologiska skalvet följdes av ett socialt skalv.

***

Så här skrev jag i VK den gången för snart sex år sedan, om just det efterföljande skalvet som kanske nådde högre på en lokal, social Richterskala än det första gjorde på en geologisk:

”Många som upplevde mullret kände nog som mig, att man inte var riktigt säker på vad som hänt. Kan det ha varit…? Var det bara hos oss…?

Och så gjorde vi som människor gjort i alla tider när märkliga saker sker: vi sökte oss till vår närmaste sociala omgivning för att få höra om någon annat sett eller hört något.

Att söka sin närmaste sociala omgivning betyder i Norrland år 2010 för allt fler av oss att vi rusar till datorn, mobilen eller närmaste bredbandsuppkoppling. Inom loppet av några minuter fullkomligt skälvde de sociala medierna – Facebook, Twitter, bloggar – av frågor, vittnesmål och rapporter om det inträffade. Från olika orter längs Norrlandskusten, längre in i landet och på andra sidan vattnet i Österbotten kom utrop och bekräftelser.

Så befolkades de nya internetverandorna och internetbalkongerna i jordbävningens utbredningsområde en ljus tisdagskväll. Så växte en första bild och känsla av händelseförloppet fram i ett snabbt, socialt förlopp. Och efter stund kändes det som om en tillfällig, men ändå påtaglig regional gemenskap, en liten norrländsk samhörighet, av ovanligt slag uppstått över bredbanden.

Reaktionerna var inte stort annorlunda än dem som i långliga tider präglat städernas betongförorter; när fönster slås upp, balkongdörrar öppnas och lampor tänds runt om en innegård och alla tycks samtala med alla, och man kanske rentav känner lite lycka och trygghet i gemenskapen oavsett vad som frammanat den; i byn när människor lyfter telefonluren eller strömmar ut på tomter, grusvägar och åkrar för kolla med grannar och släktingar.

Men de nya sociala mediernas möjligheter att skapa interaktiva gemenskaper mellan många människor, på kort tid och över långa avstånd samtidigt är något helt nytt. Det går bortom förortens innergårdar och byns telefonledningar.

Och när man ser vad redan en obetydlig jordbävning utan några egentliga konsekvenser i övrigt kan stimulera fram i den vägen, så förstår man vad det kan betyda för information, öppenhet, debatt och samhörighet i situationer när mer står på spel och det verkligen inträffat något märkvärdigt, allvarligt eller farligt.”

***

Jag tror inte att jag är ensam om att fascineras över hur vi runt om i norra Sverige, över långa avstånd, kände av samma skalv, som hände något väldigt precis utanför det egna köksfönstret. Ibland behöver vi naturens hjälp för att återfinna ett stråk av ödmjukhet, upptäcka större gemenskaper och beroendeförhållanden. Förstå vår plats i ett mer komplext och samtidigt påtagligt, fysiskt sammanhang än dem vi vanligtvis ägnar våra argaste utropstecken och tjatigaste frågetecken.

I alla allvarliga eller osäkra lägen ökar behovet av för ett helt samhälle, eller ett helt lokalsamhälle, gemensamma torg som skapar möjligheter att berätta och samtala och som rymmer pålitliga källor till nyheter, vittnesmål och klarläggande fakta, som skingrar missförstånd, fördjupar bilden, klargör händelser och dämpar panik.

De torgen har förändrat karaktär, i takt med digitaliseringen. På många sätt till det bättre. De har blivit många fler till antalet, snabbare och mer tillgängliga och geografiskt oberoende, ibland nästan gränslösa. Och de har gjort det svårare för eliter, etablissemang och maktmonopol att sprida propaganda ostört. Pluralismen har bättre förutsättningar är någonsin.

Men de nya torgen, så lovande, riskerar också att förlora sina funktioner som gemensamma torg och istället ersättas av många, mindre, mer likriktade och från varandra och från oliktänkande isolerade torg. Det man på sociala medier brukar tala om som ”bubblor”.

För att digitaliseringens nya torg ska fungera demokratiskt berikande, i ett samhälle av mångfald, tolerans och debatt, krävs även i framtiden några för de flesta gemensamma torg att mötas på och förhålla sig till. Mötesplatser som sträcker sig över särintressen, ideologiska låsningar, geografiska identiteter, sociala och ekonomiska klyftor.

Vilka de framtidens torg kommer att bli, när teknik, vanor och umgängessätt förändras ytterligare, går inte att säga med säkerhet. Men under de senaste hundrafemtio åren har dagstidningarna, senare tillsammans med radio och tv, utgjort några av de mest betydelsefulla, och gör det fortfarande, även om de är mer ifrågasatta i dag.

***

Vill någon på allvar störa ett demokratiskt samhälle, sprida osäkerhet och kanske skapa kaos, är medierna ett givet mål. I dag framför allt mediernas digitala rapportering. En modern kupp, eller sabotageaktion, sker inte nödvändigtvis genom att ett tv-torn intas fysiskt, utan genom attacker på nätet som blockerar och lamslår mediers och myndigheters möjligheter att kommunicera digitalt.

När någon eller några i helgen genom en så kallad överbelastningsattack mot ett antal av de största, svenska tidningarnas sajter var det logiskt utvalda mål.

Överbelastningsattacker är i sig relativt lätta att organisera och förhållandevis harmlösa till sina konsekvenser jämfört med andra tänkbara, mycket grövre nätsabotage, nätspionage och nätintrång. Där har vi bara sett början ännu. Men hur allvarligt även några timmars nedlagd nyhetsrapportering på nätet kan vara blir uppenbar först om man föreställer sig det i ett läge med svåra yttre händelser, hot, katastrofer, terrordåd eller nödlägen. Därför att det som då försvinner, är demokratins gemensamma torg.

Ser man det även i en förlängning och blickar mot en framtid där allt mer av vårt dagliga liv är uppkopplat och automatiserat, beslut lämnats över till några få stora koncerners algoritmer och väldigt lite skulle fungera vid ett digitalt sammanbrott, så inser man hur farligt ett nätsabotage mot samhällets grundfunktioner vore.

Samtidigt visade helgen hur svårt det är, just tack vare digitaliseringen, att på allvar lamslå exempelvis nyhetsrapportering och debatt. Andra kanaler fanns kvar, via sociala medier, även för de drabbade tidningarna, att nå läsare. Och medborgare kan hjälpas åt att upprätthålla information och diskussion.

Attacken på tidningarna var ett angrepp på demokratin, men i slutändan ganska verkningslös. Digitaliseringens möjligheter kämpar med digitaliseringens baksidor, i en drabbning där de förstnämnda kan och måste vinna. Det finns en ny sårbarhet och hotbild, men också en ny motståndskraft, tack vare nätets komplexa mångfald, till vilken tidningarna hör och bidrar.

Både upprördheten och avspändheten som om vartannat präglade reaktionerna på överbelastningsattacken är därför berättigade, i ett skede när journalistiken är central för demokratin, och ändå inne i en stark, av tekniken driven förändring.

Hur kommer framtidens gemensamma torg – lokalt och nationellt – att se ut? Vilka kommer att erbjuda dem? Och hur kan de värnas mot förstörelseaktioner? Det är för samhället avgörande frågor.

Kan makthavare i en demokrati öppet visa sin vånda?

Av , , Bli först att kommentera 0

Får ett regeringspartis företrädare tvivla öppet på sina egna ord och handlingar? Vara kluvna, våndas, slita sitt hår och erkänna att kanske har man hamnat snett, att även om ett beslut är fattat, gnager en rest av ångest över att det kan ha blivit fel?

Finns det rum i demokratin för makthavare som tvår sina händer inför öppen ridå? Kan ett regeringsparti tillåta sig att vara lika kluvet och känna sig lika obehagligt till mods av inre konflikter som många medborgare är och gör?

Det är en ingen enkel fråga.

Vad gör det med politiken i ett land, om ledare framstår som ärligt och öppet olycklig över sina egna prioriteringar?

Väcker det sympati, eller raserar det allt förtroende?

***

En alltför fast, beslutsam, obeveklig blick utan vilja att erkänna minsta tvivel kan rymma något brutalt och totalt inåtvänt. Den blicken har slutat registrera omvärlden. En stenhård disciplin har trängt undan all avspänd eftertanke, all öppenhet för fler intryck och andras perspektiv.

En panikslagen blick, å andra sidan, som irrar okontrollerat utan att våga landa, se andra i ögonen och säga här är jag, kan röja något förlorat, en tomhet och en likgiltighet där stadga och värderingar borde ha funnits.

I en demokrati krävs tillräckligt beslutsföra, osentimentala och övertygade makthavare för att beslut ska drivas igenom och ett ordentligt och meningsfullt ansvarsutkrävande vara möjligt vid mandatperiodens slut. Utan både beslut och ansvarsutkrävande paralyseras ett samhälle. Men en demokrati kräver också makthavare som vågar erkänna målkonflikter, som bryr sig om och lyssnar till en pågående samhällsdebatt, är öppna med sina intellektuella processer, deltar i samtal och befinner sig i dialog också med sin tids reportage, litteratur, forskning, konst, filosofi och mänskliga vittnesmål.

Demokratens blick måste våga hålla stånd ibland, men utan att sluta registrera omvärlden.

***

Miljöpartiet är kanske svensk politiks mest fascinerande parti just nu. I de många beskrivningarna av partiet tumlar revanschlust, besvikelse, sorg och öppet hån runt, beroende på betraktarnas utgångspunkt.

Det var lätt att förutspå, att miljöpartiet skulle få det tufft sina första år vid makten på nationell nivå.

Inte nog med att de gröna är mitt uppe i den mognadsprocess alla partier som får regeringsansvar för första gången måste genomgå och härda ut. De gör det dessutom i en regeringskoalition som inte fick något mandat av väljarna i senaste valet och som har en svag parlamentarisk ställning. Och som dessutom tvingas hantera ett av de mest upphetsade, vulgära skedena på länge i svensk och europeisk politik, kännetecknat av främlingsfientlighet, nationalism, antiliberalism, falsk nostalgi och bristande solidaritet.

Från att ha varit mediernas facit – och alternativet för alla som inte vill stöta sig för mycket med någon, slippa kulturvänsterns mobbing men ändå vara respekterade på allianshåll – har de gröna blivit ett av alla sidor ifrågasatt parti. Att Mp:s ministrar inte sveper in i rummen längre med idealismens aura svept som sjal om halsen och med den lätta nonchalans bara the untouchables kan tillåta sig, är begripligt.

Förr synades inte en enda motstridig, ihålig floskel. Nu accepteras inte en enda naken ärlighet.

Läsare av VK:s ledarsida vet att jag anser att den svenska regeringen, inklusive miljöpartiet, svikit i asyl- och flyktingfrågan. De har böjt sig för trycket från en allmänt hysterisk skrämselpropaganda om förestående systemkollapser och sänkt Sveriges asylpolitik till EU:s miniminivåer, utan rimliga sakskäl, i strid med alla tidigare besked, utfästelser och manifestationer.

Den kritik Mp utsätts för i sak på den punkten, både internt och från de många organisationer, aktivister och debattörer som kämpat för en fortsatt öppen, human, liberal asylpolitik, finner jag helt berättigad, även om samma kritik måste riktas mot även de flesta oppositionspartier.

Miljöpartiet borde ha stått pall. Även till priset av en regeringskris och även om det hade fått de grötmyndiga systemkollapsteoretikerna i debatten att koka över av indignation.

Men den gapflabbande kritik som riktas mot miljöpartiet från både vänster och höger över att partiets ledande företrädare öppet visar sin vånda och sitt tvivel inför de beslut man nu trots allt – tyvärr, enligt min mening – fattat, har jag svårare att stämma in i.

Borde miljöpartiet av det skälet lämna regeringen, att man är öppen med sin ångest över att ha regeringsansvar i en tid när ingen parlamentarisk majoritet tycks gå att forma för humanism och solidaritet? Speglar inte miljöpartiets kluvenhet och stress stämningar som finns även i stora delar av samhället, hos många journalister och hos debattörer till vänster, i liberala kretsar och i konservativa grupper?

Är det så skadligt, för demokratin, att statsråd kan vara öppna med den osäkerheten, i viss grad? Måste blicken alltid vara stenhård i en regeringskrets? Går det att stå för ett beslut, och samtidigt medge oro och brister?

I de flesta fall är det en svår balansgång. Men jag tror att vi befinner oss i ett politiskt så upphetsat skede att öppet redovisat tvivel inte skadar, utan lugnar.

Förr eller senare måste samhället hitta en väg bort från panikåtgärderna och den hets mot främlingar och minoriteter som som tillåts sätta dagordningen. Då behöver många goda krafter hjälpas åt, och dörrar hållas på glänt för nya, humanitära koalitioner trots oenighet för dagen.

Miljöpartiets vånda har kanske varit en av de ärligaste punkterna i svensk politik det senaste året.

***

(Krönikan ligger även ute på vk.se för den prenumerant som vill kommentera. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)

Merkel både vinnare och förlorare i svårtolkade tyska delstatsval

Av , , Bli först att kommentera 0

Europa våren 2016 är cynismens, aggressionernas, kappvänderiets och febrighetens politiska landskap; upprivet, löddrigt, explosivt. En blick ut över det avslöjar tusentals nervösa makthavare, lokala, nationella och europeiska, som kämpar febrilt för att återfå kontrollen över främlingsfientliga opinioner och nationalistiska stämningar; inte genom att motverka mytbildning och vanföreställningar, utan genom att blidka dem, inte genom att hålla emot och ta värderingsdebatter, utan genom att söka bli främlingsfientlighetens lite mer putsade förstaval.

Rädsla, fördomar och krav på stängda gränser sätter dagordningen för det politiska samtalet. Rasism och hat mot minoriteter tar sig uttryck i fysiskt våld, övergrepp och attentat mot de allra svagaste och mest utsatta.

En antiliberal längtan efter nyauktoritära ledarskap som ska återställa gamla inbillat goda tider får extremister till både höger och vänster att kasta trånande blickar mot Putins och andras brutala regimer. Och en överspänd nationalism tuggar fradga och ser undergången nära redan när ett vagt, intetsägande ord i nationalsången tillfälligt byts ut mot ett annat.

Det är inte längre av krig, förtryck och humanitära katastrofer plågade flyktingars situation vid Europas gränser som står i centrum för utspel, bekymrade miner och politiska förslag, utan det välmående, rika Europas önskan att slippa ta emot flyende, nödställda och sämre lottade överhuvudtaget.

Vill man förstå varför så mycket uppmärksamhet riktas mot Tysklands förbundskansler Angela Merkel är ett av skälen – vid sidan om hennes makt och inflytande – att hon varit ett av de sista undantagen från allt detta på högsta politiska nivå. En, inte felfri men anständig, punkt av lugn, sans, tålamod, samtalston och långsamhet i en tid av hysteri, virrvarr, skrän och panik.

Få andra europeiska ledare har det senaste året som hon försökt att stå emot både kraven på stängda gränser och de förgiftade, främlingsfientliga stämningar som driver fram dem.

Under galna månader där hämningar släppt och perspektiv skiftat totalt – från en yta av humanitär solidaritet till löften om att gränser ska stängas och främmande hållas borta – har hon gjort sitt bästa för att hålla emot, även till priset av sjunkande opinionssiffror.

Hon har inte lyckats helt. Till slut har även den tyska regeringen dessvärre börjat reträtten – bla. i form av en skamlig EU-uppgörelse med Turkiet – från Merkels hållning av öppenhet och tillförsikt förra sommaren. Men utan hennes uthållighet hade den reträtten kunnat gått betydligt fortare, blivit mer omfattande och tagit sig grövre, otäckare uttryck. Merkel har sökt värna åtminstone en gnutta av den värdegrund EU har inskrivet i sina fördrag.

Därför är det av europeisk betydelse hur det går för Angela Merkel även i tysk inrikespolitik. Hur hennes ställning är, som förbundskansler i en koalition med socialdemokratiska SPD och som kristdemokratisk partiledare.

I söndags hölls det tre viktiga delstatsval i Tyskland: i Baden-Württemberg, Rheinland-Pfalz och Sachsen-Anhalt. Var det, som en del hävdat, ett katastrofval för Merkel där hon fick underkänt av väljarna för sin flyktingpolitik? Nej, det är en grovt förenklad bild av resultaten i framför allt Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz.

Vad som är sant, och djupt oroande, är att det extremt främlingsfientliga, nationalistiska och mediehatande populistpartiet AfD fick tvåsiffrigt stöd i alla tre valen, och till och med blev näst största parti i Sachsen-Anhalt. Skulle samma anpassning av politik och dagsdebatt till AfD nu ske i Tyskland som redan skett till exempelvis Sd i Sverige, mörknar det ytterligare i EU.

Men det finns också något positivt att ta fasta på i söndagens delstatsval, för dem som satt sitt hopp till Merkel.

Heribert Prantl i vänsterliberala Süddeutsche Zeitung sammanfattar det bra när han skriver att valen visat både de faror som hotar och vad som kan göras åt dem. Även konservativa Jasper von Altenbockum i Frankfurter Allgemeine Zeitung medger att Merkel kan ses som både vinnare och förlorare.

En noggrannare titt på resultaten utifrån de valrörelser som föregick dem stödjer tesen: Den stora vinnaren i Baden-Württemberg, Winfried Kretschmann, som blev de grönas första ministerpresident i en delstat redan 2011, vann ökat förtroende. Han gjorde de gröna, otänkbart för bara några år sedan, till största parti i delstaten, bland annat genom att tydligt ställa sig bakom Merkels flyktingpolitik, medan Merkels egna partikamrater i regionen distanserade sig från den. Kretschmann är med sin pragmatism kontroversiell inom de gröna, men har genom praktisk delstatspolitik vunnit ett brett förtroende bland väljarna. Han kände aldrig trycket att fly in i populism.

Prantl lyfter fram Kretschmanns ”avspända beslutsamhet”, integritet och trovärdighet som ett ideal i arbetet mot främlingsfientliga opinioner.

Och i Rheinland-Pfalz var det socialdemokratiska ministerpresidenten Malu Dreyer som stödde Merkels linje och vann valet, medan de lokala kristdemokraterna kritiserade sitt partis flyktingpolitik, och förlorade.

I båda delstaterna kan CDU:s valnederlag därför delvis och lite paradoxalt tolkas som en viss upprättelse för Merkel. Den analysen är inte oomstridd, men görs av flera tyska bedömare, utan att de på något sätt nonchalerar det nya hotet från AfD och dess främlingsfientliga stödtrupper.

De är inte perfekta och har krångliga, lokala regeringsförhandlingar framför sig, men tillsammans visade Kretschmann och Dreyer – båda kompromissberedda pragmatiker, med grundvärderingar i behåll – att det går att vinna val i Europa även när man vägrar följa främlingsfientliga strömningar, utan istället koncentrerar sig på de stora frågorna kring jobb och välfärd.

I en eländig tid, bör också solkade ljusglimtar noteras.

Umeå har ett ansvar att visa ödmjukhet i regionbildningen

Av , , Bli först att kommentera 0

Kavla inte upp ärmarna, tävla inte i lokalpatriotism och ställ inga upphetsade krav på att Umeå ska bli residensstad i en ny region omfattande de fyra nordligaste länen.

Det vore inte till gagn för någon, inte ens Umeå självt, om den redan största och resursstarkaste staden, som har mest av alla att vinna och minst av alla att förlora när en ny storregion tar form, girigt och tondövt söker lägga beslag på alla tunga institutioner.

Var smartare är så.

Umeå har ett ansvar att visa ödmjukhet inför den nya regionbildningen, och se lite djupare och mer långsiktigt på sin egen privilegierade ställning som tillväxtmotor, politisk tungviktare och kulturstad i norra Sverige.

Och Umeås ledande politiker skulle göra klokt i, när processen nu av allt att döma går in i en avgörande fas och utfästelser om god vilja måste förädlas till konkreta kompromisser, att tänka längre än den egna näsan räcker.

Till det hör att inse hur farligt det vore även för Umeå om maktcentraliseringen blir för stor, misstron för utbredd och klyftorna i inflytande, resurser och prestige mellan olika miljöer och landskap för dramatiska inom den nya regionen.

Frågor om var nya regioninstitutioner etableras geografiskt tillskrivs givetvis alldeles för stor betydelse i debatten. Delvis för att de är åskådliga och lätta att diskutera konkret, delvis för att de tenderar att trigga alla tänkbara former av lokalprestige och urgammal misstänksamhet mellan olika delar av norra Sverige.

På lång sikt är det helt andra faktorer som avgör vilka kommuner som kommer att klara sig bra i framtiden, sett till ekonomi, miljö, företagande, entreprenörer, arbetsmarknad, välstånd, kulturliv, offentlig och privat service, befolkningsutveckling och strategiska investeringar.

Men hur resurser skapas och behålls i ett samhälle, inte bara fördelas och krävs, är ju fortsatt den helt bortglömda och föraktade frågan i en ytlig, floskelrik svensk samhällsdebatt. Det lär inte förändras på grund av regionprocessen.

Därför kommer plats- och etableringsärenden att stå i centrum för de svåraste diskussionerna även här. Med det som utgångspunkt, samordningen och effektiviseringarna, är det viktigt för Umeå att erkänna:

Umeås starka ställning som tillväxtcentrum i norr, den speciella status som universitets- och kulturstaden i Västerbotten åtnjuter nationellt, förutsätter och bygger på dess förankring i ett komplext, mångfaldigt nordligt landskap med olika miljöer, kommuner och bygder som tillsammans kan hjälpa, berika och stärka varandra.

Skulle landskapen runt om Umeå stagnera helt, berövas sina framtidsperspektiv och bli allt mer bortglömda fält på en karta där bara några få kuststäder står utmärkta, då förlorar även Umeå i legitimitet, identitet och betydelse. Umeå är ingen sådan ö i dag, men skulle inte heller kunna överleva som en ö i dött hav.

Ur det perspektivet måste regionfrågan betraktas: Genom egna samarbeten och genom att uppträdda gemensamt i kontakter med staten, EU och stora privata aktörer, skulle en storregion i norra Sverige kunna bidra till att den här delen av landet får en större tyngd och mer resurser än tidigare, i synnerhet som dagens utveckling är ganska oroande. Så lyder ju också de vanliga argumenten för en ny regionbildning.

Argumenten mot en regionbildning handlar om demokratisk representativitet, stora avstånd för vård och omsorg, svårigheter att samordna bygder och städer med helt olika förutsättningar och risken att klyftorna mellan stad och land ökar ytterligare.

Det är invändningar som regionförespråkare, till vilka Umeå hör, måste ta på största allvar.

Det lilla praktiska och det betydligt större symboliska värde som etableringar av exempelvis nya regionparlament och valet av gemensam residensstad har, behövs långt mer på andra håll i de nuvarande fyra nordliga länen än i Umeå.

Därför är det rimligt att sådana institutioner placeras någon annanstans än här, att makt och etableringar sprids. För större lokal närvaro av regionfunktioner på så många håll som möjligt och som ett tecken på att en ny region redan från början organiseras på ett genomtänkt och solidariskt sätt.

Ett förslag som förts fram, bland annat av Hudiksvalls Tidning politiske redaktör Patrik Oksanen, med bakgrund i Västerbotten, är att Härnösand blir residensstad och att Lycksele blir orten för ett nytt regionparlament.

Även den idén kan säkert kritiseras ur ett regionalt balansperspektiv, men ansatsen och strävan efter balans är konstruktiv och klok.

För att en storregion överhuvudtaget ska kunna bli verklighet – och vara värd att eftersträva givet de frågor och den berättigade oro som finns om resurser, avstånd och samarbetssvårigheter – måste de stora och starka, de som har mest att vinna och minst att förlora på nyordningen, också våga vara de mest ödmjuka och lyhörda. Utifrån sina styrkepositioner uppträda med lite statsmannaskap och vidsynthet.

Skulle Umeås politiska ledning i de återstående samtalen inför regionbildningen välja en sådan hållning, och avstå hårda krav på att redan starkast ska ha ännu mera mest, förtjänar det beröm och respekt, även i Umeå.

*************************************

(Krönikan ligger även ute på vk.se för den prenumerant som vill kommentera. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)

Ett antal tidigare krönikor på temat:

Namn som sår frön

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Umeå vs Skellefteå känns nattståndet

Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm – älskar, älskar inte

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

Botniabanan är ett på edra platser

Doroteas kamp berör hela Västerbotten

Norrland, klichéerna och möjligheterna

Småföretagande och jämställdhet i Norrland

Förluster landsbygden inte har råd med

Kommer vi att bli Botniabor i framtiden?

Samma gamla avstånd

Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Norrland borde skälva oftare

Umeå – vad ska man säga?

Nyåker, Örträsk och Norrland – mellan hopp och förtvivlan

Den tänkta storregionen rasar samman

Är Norrland en myt? Existerar Norrland?

Norrland är inte ett slutet kärl

Stig-Helmer, Waltons och regionfrågan

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

Nästan som i storstan – fast bättre och på eget vis

Bygg storstad i Umeå – för Norrlands skull

Ingen ska behöva längta bort på grund av intolerans

Regionfrågan – cliffhanger eller svart ruta

En kastad handske åt Botniaregionen

Byskolorna är landsbygdens bästa hopp

Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Rökmaskin eller klartecken för Norrland

Ikeas betydelse för Umeå. Och lägg inte ned byskolorna

Regioner och identiteter – sista ordet är nog inte sagt

Svårt att väcka entusias för regioner i Sverige

En dålig kompromiss

Här är karusellen som ska gå till kvällen

Kritik av regionfrågans hantering

Att Umeå växer är bra för hela Norrland

Landstingspolitik på väg att bli en snackis

Dåliga kompromisser lyfter inte Norrland

Skilda världar i regionfrågan

Tuffare för Norrland att få gehör

Ta ingen skit Robertsfors

Bilden av Norrland – här och i omvärlden

Vad symboliserar skaparkraft i 2000-talets Norrland?

Ord inför helgen

Av , , Bli först att kommentera 0

Helena Eriksson är en poet med nu ganska många diktsamlingar och prestigefulla utmärkelser bakom sig.

Ändå är hon förmodligen ganska okänd för de flesta, vilket delvis kan bero på att hennes poesi ser mer svårtillgänglig ut på papper än den är när man faktiskt läser den och upptäcker musikaliteten, de ofta konkreta bilderna och känslan av tankeväckande relevans i dikterna, trots det vid första anblicken krångliga.

Tycker ni om poesi som kräver en stund av lugn och koncentration från läsarens sida för att blomma ut, tycker jag att ni ska ge Helena Eriksson en chans. Där ni hittar ni rader som dess, ur samlingen ”Skäran” från 2001:

”en blomförskjutning/ Man offrar gärna/ Man offrar det som ändå faller/

Allt måste vända/ Uppbrottet är normen Vad man gör/ när normen inte längre gäller/

eller söker den rosendöden/ deras uppåtvända munnar märkliga.”

Lyckseles seger viktig för hela samhället

Av , , Bli först att kommentera 0

De av nedläggning hotade skattekontoren i Lycksele, Enköping, Hudiksvall, Ludvika, Mariestad, Simrishamn, Vetlanda, Värnamo och Ängelholm får vara kvar. Beskedet är en triumf för det uthålliga, målmedvetna och djupt uppoffrande arbete som eldsjälar bedrivit det senaste året för att stoppa ett från början felaktigt och ogenomtänkt centraliseringsbeslut.

I Lycksele har bland andra Malin Ackermann, utsedd till årets västerbottning, visat vad som går att åstadkomma när lokal kompetens, genuint gräsrotsengagemang och starka, övertygande argument kombineras med 2000-talets metoder för snabb, bred opinionsbildning.

I kamp för en modern, levande landsbygd har de med pedagogiskt tålmodiga, sakliga och folkbildande kampanjer lyckats öppna ögonen på många om något för hela det svenska samhället grundläggande i synen på framtiden, villkor och möjligheter utanför storstadsregionerna

Jublet och tårtorna nu gäller de räddade skattekontoren, jobben, arbetsplatserna och personalen. Men segern är större än så.

Lyckseles och de andras aktivitet i skattekontorsdebatten kommer att bilda skola även för framtida strider när kommuner blir aktivt motarbetade av slarvigt, förlegat och dåligt påläst centraliseringstänkande från statens och andra stora aktörers sida.

För hur man påverkar makthavare och myndigheter, hur man vinner debatter och – inte minst viktigt – hur man fördjupar och kunskapsberikar en samhällsdebatt som alltför ofta är Stockholmsfixerad.

***

Det tycks i Skatteverkets fall, skrev VK:s ledarsida förra våren när nedläggningsbesluten blev kända, “handla om centralisering som en gammal ovana, med en dåligt uppdaterad omvärlds- och framtidsanalys.

Den tekniska utvecklingen de senaste åren, och den ökade digitaliseringen av samhällslivet, har ökat, inte minskat, möjligheterna att hålla kvalificerade verksamheter decentraliserade, rekrytera arbetskraft till mindre orter, upprätthålla kompetens och samordna insatser över geografiska avstånd.

Framtidens utbildning, företagande och tillväxt kommer att äga rum i en av digitaliseringen starkt präglad och geografiskt betydligt mer flexibel kontext – där behovet av stora, centrala kontor minskar.

Argumenten för att centralisera jobb fysiskt och geografiskt till stora enheter har därför blivit dramatiskt svagare under 2000-talet, och kommer att bli ännu svagare de kommande decennierna.

Därtill kommer att en offentlig myndighet som Skatteverket har ett ansvar att åtminstone inte agera regionalpolitiskt destruktivt, när de rationella skälen i övrigt, tekniken, näringslivets omvandling och samhällsutvecklingen talar mot flytt av kontor från Lycksele till Umeå.

Även för att bevara en regional kompetens och insikt om den här delen av landet inom en myndighet som Skatteverket, är det viktigt att bevara en närvaro på fler platser.

En övertro på centraliseringens välsignelse är dåliga nyheter för hela Västerbotten – en del av landet vars styrka och framtid ligger i kontraster och samverkan mellan livsmiljöer och verksamhetsmiljöer av helt olika slag, det urbana, den stadsnära landsbygden och glesbygden.

Det är alltså dåliga nyheter även för Umeå, som stärks, inte hämmas, av att höra till en västerbottnisk och norrländsk helhet och gemenskap.

Skatteverkets beslut gäller Lycksele, men drabbar hela regionen, och borde som symbol för ett slentrianmässigt centraliseringstänkande väcka oro på många håll i Sverige.

Det här är värt en fight i offentligheten och i de informella korridorerna. Beslutet går att tänka över, förändra och dra tillbaka. Argumenten med utgångspunkt i 2000-talets tekniska och ekonomiska verklighet, inte 1900-talets gamla centraliseringsovanor, talar till Lyckseles och landsbygdens fördel.”

***

Lycksele, och de andra orterna där nedläggning hotade, tog den fighten från dag ett, med råg i ryggen, på ett sätt som skulle ha gjort gamla tiders landsbygdskämpar stolta och varma i hjärtat, och som kommer att ge framtidens lokala generationer – infödda och inflyttade – mod.

De har också visat hur viktiga och relevanta de här frågorna är nationellt, för att utveckla och hålla samman ett samhälle som står inför stora utmaningar och behöver många miljöer präglade av närvarande och engagerade människor.

Vilka förebilder i arbetet för en levande landsbygd och ett levande Sverige.

*****************************

(Krönikan ligger även ute på vk.se för den prenumerant som vill kommentera. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)

10 idolporträtt på internationella kvinnodagen

Av , , Bli först att kommentera 1

10 porträtt hämtade från serien ”Min akademi – 18 idolporträtt” som gick på ledarsidan för ett par år sedan och handlade om förebilder inom kultur, politik, vetenskap och idrott:

***

Althea Gibson (1927-2003): En vilja starkare än förtrycket

Eleanor Roosevelt (1884-1962): Ett liv för politik och passioner

Marion Dönhoff (1909-2002): ”Var liberala och toleranta”

Karin Boye (1900-1941): Som en flaskpost med varningar från mörka år

Lise Meitner (1878.1968): Ett liv för vetenskap och upptäckter

Selma Lagerlöf (1858-.1940): Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Marina Tsvetajeva (1892-1941): Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Pina Bausch (1940-2009): Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Margaretha Krook (1925-2001): Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982): ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Föraktet för människors brister, i de små stegens tyranni

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag beundrar och håller allt mer på människor som inte riktigt passar in, som är skeva, udda, otympliga och lite besvärliga.

De som inte alltid har förstått sitt eget bästa, fast ett helt etablissemang förmanar dem om hur man ska leva sunt, komma långt, använda rätt ord och gå hem. De som får kommunikations- och effektivitetskonsulterna att börja gråta, teambildarna att förtvivla och all slimmad powerpointlogik att implodera av pur förvåning: finns det sådana som ni kvar?

De som inte skyndar att vara tiden och trenderna till lags varenda jävla sekund, som inte går att definiera i en kommersiell eller kulturell målgrupp, vare sig till livsstil eller åsikt, som är oberäkneliga och orädda, och därför inte är helt bekväma att välkomna för något politiskt eller ekonomiskt nätverk, inte harmlösa för någon social eller kulturell bubbla.

De som aldrig blir nyttiga idioter eller praktisk galjonsfigurer för något. De som när de hamnar fel åtminstone gör det efter en egen, självständig, levande, öppen, ärlig tankeprocess, och som när de hamnar rätt går att lita på, som något robust, konkret och genuint. De som vägrar vara pusselbitar på millimetern tillsågade för att passa i den förutbestämda helhet tillverkaren utlovar på förpackningen.

***

Jag fruktar drömmen om den helt igenom sunda, glada, vältränade, hälsomedvetna, harmlösa, salongsfähiga människan som vet hur man svarar på enkäter för att göra frågeställare glada, som kan rapa upp alla de rätta flosklerna i senaste för karriärer gångbara jargongen på under tio sekunder, som desperat jagar bekräftelse hos agendasättarna för dagen och som vet hur man beter sig för att inte utmana och störa skenheligheten i onödan.

När politiska, ekonomiska, mediala och kulturella etablissemang smälter samman i gemensamma livsstilar, poser och samtalsämnen – en jakt på korrekta och ansedda ramar för ett liv, och möjligheten att politiskt, kommersiellt och kulturellt förutspå och manipulera människors beteenden – minskar motståndskraften mot de små stegens tyranni av integritetsövergrepp och frihetsinskränkningar i jakten på den perfekta och lätthanterliga människan.

***

Den politiska snusfixering som just nu råder är, för att ta det som exempel, ett steg i en sådan de små stegens tyranni. Kommuner fortsätter med horribla förbudsaktioner riktade mot medarbetare. En ny statlig utredning kräver krafttag mot snushandeln, även till priset av grundlagsändringar. Snuset är en liten, men symbolstark fråga, som tydligt och pedagogiskt visar hur gränser förskjuts under hänvisning till goda, folkuppfostrande syften. Oroväckande många politiska aktörer lägger ner alldeles för mycket tid och prestige på den typen av åtgärdsjakt. Det kommer inte att stanna vid snuset.

Därför finns starka skäl, för alla som oroas över utvecklingen, att börja säga nej.

***

Så här har jag motiverat det tidigare på ledarsidan de senaste åren när liknande debatter pågått. Ett manifest om ni så vill:

Försöken att nagga den personliga integriteten i kanten med hänvisning till goda ändamål är för många just nu. Föreställningen att det kan finnas svagheter och irrationella inslag hos människor som inte måste åtgärdas, som kan få existera, som hör till livet själv, har svårare att få fäste än kraven på handling. Även mediedramaturgin går ofta ut på att efterlysa ”åtgärder”.

Allt för många söker aktiviteter att kunna redovisa, för att de ser bra ut. Då tillräknas den personliga sfären inte värde eller värdighet. Tålamodet med människors brister, trötthet, egenheter och kamp för att orka genom dagen, tynar bort, när kraven växer på regelverk, kontroller och mediala pekpinnar för en reformerad människotyp.

Illusioner om den rätta livsstilen, den perfekta hälsan och existensen av en yttre genväg till inre lycka, får politiker, företag, medier och myndigheter att förskjuta gränserna alltmer till nackdel för människors personlig integritet. Är ändamålet gott anses medlen helgade. Tuta, kör och tvinga.

Det är bara en tidsfråga innan obligatoriska gympastunder med avprickning och kontroll i de moderna kontorslandskapen. Lite fluorsköljning på det?

En eliternas – ofta tidskrävande och dyra – livsstil ska överföras till så många som möjligt, med misstänkliggörande av dem som inte följer påbuden eller lyckas upprätthålla fasader intakta.

För ungdomar, som är fullt utsatta för de sociala mediernas vardagspropaganda och jakt på stilpoäng, kommer det att komplicera självbild och självacceptans enormt, själsligt och kroppsligt.

När big data, algoritmer och övervakningsregister i ett digitaliserat samhälle börjar koppla ihop den moralismen, det indirekta föraktet för svaghet, med företags, försäkringsbolag, bankers och myndigheters beslutsfattande är vi ute på ett sluttande plan.

Vi ägnar för mycket energi åt en yttre jakt på perfektion, och för lite åt att försöka se kvaliteterna, uppoffringarna och det fantastiska hos människor just som ofulländade, ibland fula, ibland otillräckliga, ibland töntiga, ibland irrationella individer.

Mindre oro för skrovligheterna, det skeva, det fritt valda i våra liv och verksamheter, och tvärtom större stress över att inte utvecklingslusten, initiativkraften, solidariteten, medkänslan och företagsamheten frodas ännu mer i samhället, vore på sin plats.

Att avstå från en politisk åtgärd, även om inte allt är tillrättalagt i människors liv, kan visa på större humanism och insikt, än att brumma igång ett åtgärdsbatteri som lamslår och misstror.

***

(Krönikan ligger även ute på vk.se för den prenumerant som vill kommentera. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)

Det går att rädda 2000-talet för frihet och solidaritet

Av , , Bli först att kommentera 0

Väljarna i Schweiz röstade i söndagens folkomröstning med överraskande stor marginal nej till förslaget från nationalistiska, högerpopulistiska partiet SVP om att utlänningar även vid mindre brott ska kunna utvisas automatiskt från landet. Uppenbarligen ansåg en majoritet att där går ändå något slags gräns för hur främlingsfientlig en asylpolitik ska få göras. Det förtjänar några rader, i en tid svältfödd på sådana nyheter.

En av de ledande rösterna på nej-sidan, och initiativtagare till ett uppmärksammat upprop för att väcka civilsamhället till motstånd inför folkomröstningen, var 80-årige Peter Studer, framstående schweizisk jurist och publicist. Han beskriver sig själv, och sin grundhållning, i en intervju med Frankfurter Allgemeine Zeitung, som ”gammal liberal”.

När han fick se hur ja-sidans förslag var formulerat blev han chockad. ”Antingen”, så återger han sin reaktion för FAZ, ”stoppar vi SVP här, eller så kommer det att gå väldigt illa för Schweiz.” Förslaget är enligt Studer inte förenligt med de mänskliga rättigheterna. Det degraderar alla med utländsk bakgrund till andra klassens medborgare och upphäver rättsstaten.

På bara några månader lyckades uppropet och andra kampanjer, i vilka både näringslivsföreträdare och konstnärer deltog, att vända vad som antogs bli en storseger för ja-sidan till ett tydligt nej och ett ganska högt valdeltagande.

Inte för att Schweiz med det blivit något föredöme. Det här handlade om att styra bort från en avgrund mer än att hyfsa det som redan gått väldigt snett. Och de som vill skärpa asylpolitiken lär återkomma med nya försök. Men ändå har resultatet ett symbolvärde som sträcker sig utanför Schweiz gränser.

För det går alltså, att väcka engagemang och vinna stöd med argument, principer och värderingar som inte anpassar sig främlingsfientlighet, falsk nostalgi och eländesbeskrivningar.

Problemet runt om i Europa är att alltför många ger upp från början, tävlar om att blidka trender i tiden och göda den historielösa föreställningen att i dag välorganiserade, trygga, hyfsat fria, jämlika samhällen egentligen var bättre förr, i ett ihopfantiserat, idylliskt förflutet, som nu tros gå förlorat. Och när den illusionen befästs, att det är på väg utför, i hopp om att ingen ska syna myten, slår otäcka instinkter till. Med främlingsrädsla och hat mot oliktänkande som de mest framträdande.

Eftersom själva utgångspunkten är att vägra erkänna allt som varit och är komplext, motstridigt och mångfacetterat, inte renodlat, homogent och svart-vitt, upphör kunskapsinhämtning och samtal som skulle kunna motverka upplevelsen av kaos och undergång.

Risken är att de reaktionsmönstren förstärks ytterligare om den tekniska utvecklingen – i sig positiv och full av möjligheter – med automatisering och digitalisering skulle börja förändra ekonomi, utbildning, arbetsmarknad, karriärer, skattesystem och ägande i grunden på ett sätt som faktiskt skapar ökad maktlöshet och otrygghet inom långt fler grupper än i dag.

Om branscher, yrken och verksamheter som burit upp samhällsekonomin börjar försvinna, och tillväxt och innovationer inte längre leder till nya jobb med bättre villkor och brett välstånd, utan bara gör tidigare för sysselsättningen viktiga näringar till kassakor för ett litet antal koncerner med relativt sett få anställda – då kommer de underförstådda samhällskontrakten som bygger på sambandet mellan utbildning, jobb, egenmakt, välfärd och trygghetssystem att rivas upp. Skatte- och omfördelningssystemen som vi känner dem kommer att vara överspelade. Möjligheterna till demokratiska beslutsprocesser mer begränsade.

Allt det skulle öka känslan av orättvisor, göra demokratier instabila och få en identitetskris att breda ut sig bland människor i industriländerna. I det läget, när tidigare sammanhållande mekanismer och torg brakar ihop, hotar destruktiva krafter att tar över helt och en nyauktoritär, antiliberal tid bryta in, med udden riktad mot minoriteter, nyanlända och allas fri- och rättigheter.

Det vi ser i extrema partier, ledare och kandidater – i USA nu framför allt Donald Trump, i Europa ett antal regeringar och oppositionspartier på politikens ytterkanter – är en föraning om vad som kan hända när maktlöshet, osäkerhet, irriterade stämningar, vag nostalgi, grupptänkande och aggressiv retorik sammansmälter i politiska rörelser som inte är logiska och vettiga, men som drivs av starka känslor, en upplevelse av nederlag, ett behov av yttre fiender och ett förakt för tidigare, demokratiska spelregler.

Men så behöver det inte gå. 2000-talet kan, om samhället hittar sätt att undvika farorna och prioritera rätt, bli en tid med större mångfald och frihet, fördjupad politisk delaktighet, tålmodigare solidaritet och ökad rörlighet.

För det krävs dock att fler engagerar sig med viss framtidstro för demokrati, rättsstat, öppenhet och en debatt där vi talar med varandra, inte skriker om varandra, och där vi vägrar att låta avhumanisering, myter och demagogi ersätta värderingar, kunskap, samtal, rimliga perspektiv och medmänsklighet.

***

(Krönikan ligger även ute på vk.se för den prenumerant som vill kommentera. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)