En punka redan i Grubbe – bilarnas och vägarnas Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 7

Bilens och vägarnas betydelse för Västerbotten, förr och nu, och Gustav Roséns berömda reportageresor och insatser för fler och bättre vägar i länet, är ämnet för den här torsdagskrönikan, som ingår i min serie:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Jag bjuder också på en samling snabba åsikter allra längt ner, som avslutning på krönikeåret för min del, i ett varmt tack till läsekretsen för det här året. Nu tar mina krönikor en paus över jul och nyår, och återkommer i januari. Jag kommer inte att läsa bloggkommentarer här under uppehållet.

Missa inte heller Niklas Erikssons snillrika teckning på morgondagens ledarsida.

God jul och gott nytt år till alla!

———————————

En punka redan i Grubbe – bilarnas och vägarnas Västerbotten

Heder åt vägverket som saltar vintervägarna ordentligt. Gnälliga bilägare får väl ut och skrubba sina ögonstenar oftare, mer är det inte med det. Och så är det dags för ett generellt dubbdäcksförbud även vintertid. Salta mer, dubba mindre!

Nej då, jag skojar, det är inte mina åsikter, jag ville bara försäkra mig om ett stadigt insändarflöde till VK under hjul- och nyårshelgerna. Vad som däremot är sant, är att transport- och vägfrågor – att vägar finns, att vägar håller tillräcklig standard och att transportmedel finns tillgängliga – engagerat västerbottningarna så länge som debatter i länet finns dokumenterade.

Bilarna och vägarna har en speciell plats i VK:s historia, genom Gustav Roséns berömda reportageresor runt om i länet och hans insatser som landshövding för fler och bättre vägar i Västerbotten. De hårda människoöden och livsbetingelser han mötte i fjälltrakterna födde engagemanget. Vägfrågor var överlevnadsfrågor.

Västerbotten hade, skrev Rosén i sina memoarer, i början av 1930-talet 282 väglösa byar och 707 väglösa enstaka gårdar. ”Antalet invånare, som saknade väg, beräknades till 9200”. När lokalbefolkningarna fick hjälp med vissa bidrag – de berömda enkronasvägarna – tog de sig an arbetet att bygga framkomliga vägarna med full kraft.

”Tillfredställelse förspörjes överallt”, skrev Rosén, ”där dessa billiga vägar kommit till stånd. Arbetet har utförts med glädje, ty man har ju arbetat åt sig själv. (…) ”Och varför skulle inte de, som bo långt borta och som betala sina skatter, även vägskatt, kunna få åtminstone en ekronasväg, så att de kunna transportera mjöl och kalk och andra tunga varor på fordon i stället för att bära allt på ryggen? Dessa vägar ha för övrigt blivit till stor nytta även för alla dem som färdas i tjänsteärenden. Enkronasvägarna ha berett befolkningen mycket välbehövliga arbetsinkomster, och de ha i hög grad främjat landets uppodling och skogsvård.”

Sitt kanske mest kända reportage gjorde Rosén sommaren 1912; en 210 mil lång filmdokumentationsresa tillsammans med biografägaren, regissören och författaren Bror Abelli, skildrad samma år i artikelserien ”Genom västerbottniska bygder”. Syftet med resan och filmen, som sedan visade i Stockholm och finns bevarad, var att ”bevisa en då av statsmakterna betvivlad bördighet” i Västerbotten.

Men de hann inte långt innan det smällde. Det började med en punka redan i Grubbe. Gustav Rosén berättade för läsekretsen:

”Den 25 juli kl. på morgonen surrade vi fast våra reseffekter vid hr Johansons nya, rymliga och röda automobil och plaserade oss själva i densamma. Resandena voro hrr Abelli och Westfält samt undertecknad och ändamålet med den färd som nu anträddes var att fotografera Västerbottens län. (…) När allt var klart för avfärden satte hr Johanson maskinen i gång och så bar det iväg västerut genom folktomma gator. Endast ett par av ordningsmaktens representanter korsade vår väg, och det var tydligen intet gott varsel, ty när vi susade genom Grubbe sprang ringen på vänster bak med en väldig knall. På 6 minuter hade föraren tagit bort hjulet och satt dit ett nytt, och så fortsatte vi till Vännäs.”

Det var bara början på en strapatsrik resa genom delvis väglöst land. Bilen som lämnade Umeå ska för övrigt ha varit av fransk modell (Gregoire?), med ”inte mindre än 8 hästkrafter”, nyinköpt och fint rödlackerad.

1919 gjorde han en ny uppmärksammad reportageresa, till Tärna, tillsammans med bland annat sonen Stellan. Den resan finns skildrad, med en inledande text av Sune Jonsson och bilder av Stellan Rosén, i en VK-skrift – ”Resan till Tärna” – utgiven till Stellan Roséns 85-årsdag 1987. ”Det var en mödosam resa”, sammanfattar Sune Jonsson i sin essä ”Resan till frodighet och fattigdom”. ”Sällskapet kunde bara använda bil den första sträckan, sedan blev det transporter med båtar, hästskjuts men då och då också fotvandring.”

I skriften återfinns en bild från när de, tillsammans med bilen, fraktas över Vindelälven vid Ruskträsk. Av bilden att döma var bilen åtminstone den gången faktiskt en Gregoire.

Rosén, som i memoarerna skriver lätt sarkastiskt att bilen i början inte var ”det allra pålitligaste fortkomstmedlet” och att det kunde ”uppstå fel i karburatorn flera gånger på milen”, använde tidigt bilen i sin journalistiska gärning. Han återfinns på ett antal bilder i och bredvid bilar.
Bläddrar man i gamla exemplar av Västerbottens-Kuriren, återkommer just vägfrågorna gång på gång, i högt tonläge. Inlägg om transportproblem gavs stort utrymme.

Den 15 augusti 1919 sågade signaturen ”S E R” i VK vägunderhållet i Västerbotten jäms med fotknölarna. ”Djupt nedskurna i mitten, skarpt uppskjutande stenar och stubbar, sönderskurna vägkanter, så att de ära värkligt livsfarliga, djupa gropar vid trummor och äljes, vilka ibland igenfyllts på bedrägligt sätt med sand, stritt grus eller t.o.m. mulljord äro de långt ifrån i fargilt skick. De vittna om en betänklig inkonsekvens: å ena sidan ropas på mera vägar, starka vägar, men å andra sidan vårdas icke de färdiga.”

Och att cyklister är missnöjda med vägstandarden i Umeå är inte heller något nytt universitetsstadsfenomen. Några veckor tidigare, samma sommar, den 22 juli 1919, hade signaturen Syklist rasat och ironiserat i VK att man färdades mer bekvämt och säkert vid ”ravinerna på Spetsbärgen” än på vägen via Teg mot Röbäck och Stöcksjö där ”syklar och automobiler” tvingas hoppa omkring ”som stengetter”.

28 juli 1919 annonserade Bygdeåbilarnas John Nilsson högst upp på förstasidan i VK och rekommenderade högaktningsfullt ”Cadillac & Ford” åt sina kunder. Men den första bilen i Västerbotten, var en Benz Viktoria, köpt i Stockholm år 1900 av Apotekare Jon H:son Hedin från Lycksele för 5000 kronor. Sex hästkrafter och en topphastighet på 20 kM/h gjorde den till ett monster på vägarna. Men den hade det inte heller lätt i Västerbottens.

Historiken hos Västerbottens museum berättar:

”Efter att först ha prövats på Stockholms gator lastades bilen på tåg och transporterades till Hällnäs järnvägsstation. När den skulle köras från Hällnäs till Lycksele visade det sig att vägarna i Norrlands inland inte var av samma kvalitet som Stockholms stenlagda gator. Halvvägs till Lycksele fastnade bilen. Hjulen var för smala. Bilen sjönk ner. Det blev inte riktigt som Hedin hade tänkt sig. Bilen blev ingen succé vad åkandet beträffar, vägarna var ännu inte anpassade till de nya fordonen.”

1900-talets Västerbotten ar i mycket bilens och vägarnas århundrade. I nästan varje skrift om orters utveckling spelar vägarna en framträdande roll. Livskvalitet på landsbygden och tillgång till bil hör fortfarande ihop för de allra flesta, att påstå annat vore lika verklighetsfrämmande snömos som att påstå att det är nödvändigt att ha bil i centrala Stockholm.

Den rörelsefrihet och flexibilitet som bilen erbjuder kommer inga andra transportlösningar – alla bundna till spår eller tidtabeller – i närheten av på landet. Det är inte på landet, utan i storstädernas centrum, som bilismen är ett bortklemat problem. Att hitta klimatsmarta drivmedel för framtidens privatbilar är en hjärtefråga mycket mer för landsbygden än för storstäderna.

Bilen kommer att vara viktig för Västerbotten även under 2000-talet.

 

********

Och apropå det där med insändarflöde ovan. Här är några åsikter som jag faktiskt har, som avslutning på krönikeåret för min del:

* Fler borde fira vegetarisk jul, sluta ät så mycket kött.

* Radioteatern var bättre förr.

* Umeå kommer att vara en bättre planerad och vackrare stad 2015 än 2005.

* Gå inte i kärnkraftslobbyns debattfälla – ny kärnkraft är ingen lösning på klimatproblemen.

* Det har daltats för mycket med elitidrottsklubbarnas supporterkulturer.

* SVT borde sluta lägga licensresurser och sändningstid på Melodifestivalen.

* Politiker som vill utestänga pojkar från jämställdhetsprojekt i skolan borde skickas på genuskurser.

* FN:s råd för mänskliga rättigheter är ett hån mot mänskliga rättigheter – lägg ner.

* Om tv-program slutar reproducera sexistiska och rasistiska stereotyper borde alla applådera helhjärtat.

* Konsumtion av nya produkter och tjänster är en förutsättning för bättre miljö och viktigt i kampen mot världsfattigdomen.

* Lilly Harpers dröm är den bästa tv-serien någonsin.

Med det ber jag att få önska den bästa av läsekretsar trevliga jul- och nyårshelger, och tacka för tips, reflektioner och korrigeringar under året, inte minst i anslutning till krönikorna om Västerbotten. Den största tryggheten med att skriva för VK är insikten att det alltid finns läsare som vet mer, kan fördjupa och ge perspektiv.
Ni lär oss mycket.

Genomtänkta regionreformer eller lappa och laga?

Av , , 1 kommentar 2

Förslagen gick i väntad riktning när utredaren Mats Sjöstrand igår lämnade över slutbetänkandet ”Statens regionala förvaltning – förslag till en angelägen reform” till civil- och bostadsminister Stefan Attefall. Störst uppmärksamhet får förslaget att dagens 21 länsstyrelser ska minskas till 11. Bland annat skulle Jämtland och Västernorrland få dela länsstyrelse, med Östersund som sätesort. Och Gävleborg och Dalarnas länsstyrelser skulle slås ihop, med Falun som sätesort, vilket redan väckt irritation i Gävle.

Tanken med att öka verksamhetsvolymerna är att det ska möjliggöra större enhetlighet och högre effektivitet i länsstyrelsernas ärendehantering, och bättre uppföljning och styrning. Även om förutsättningarna kan skilja sig markant åt från län till län, och ökad centralism uppifrån inte nödvändigtvis är bästa sättet att reformerna en sedan tidigare förlegad modell, är det svårt att invända mot ambitionen att rationalisera i den statliga byråkratin.

Det är orimligt att upprätthålla en förlegad förvaltningsstruktur bara för att rädda gamla residensstads- och landshövdingetitlar.

Förslagen ska för norra Sveriges del ses mot bakgrund av den övergripande regionaliseringsprocess, som är större än och skulle kunna binda samman de separata frågorna om bland annat länsstyrelsernas och landstingens framtid, som gått i stå sedan ansvarskommittén lade sitt förslag 2007. Behovet av förändringar finns kvar, men oförmågan att genomföra större regionsbildningar värda namnet, riskerar nu att föra till fler centrala lappa och laga-åtgärder.

Bättre hade varit att ta ett helhetsgrepp från början, och behålla mer av kontrollen över processen regionalt genom egna initiativ och konstruktiva förslag. Men misstron mellan olika län och länsdelar i norra Sverige har varit stor. Och om det nya utredningsförslaget överhuvudtaget blir av, till delar eller som helhet, är långt ifrån säkert. Motsättningar och kortsiktig prestige tenderar i sådana här frågor att blockera genomtänkta reformer så länge att krisåtgärder till slut tvingas igenom uppifrån, hetsigt och i brådska. Det är inget att stå efter.

Inte den om vampyrjägaren alltså

Av , , Bli först att kommentera 7

Abraham Lincoln, och andra nörderier, är ämnet för den här lite mer lättsamma betraktelsen på måndagens ledarsida, som avslutas med tips på bra Lincoln-biografier för dem som vill förberedda sig väl inför den nya Steven Spielberg-filmen om Lincoln.

————————————-

Inte den om vampyrjägaren alltså

Jag håller på nördarna. Jag kan inte minnas mig ha känt en enda människa närmare som inte varit nörd på något område. Om vänskap och samtal skrapar lite på ytan dyker de upp, alla dessa helt oväntade och udda specialintressen.

Någon som vet allt om vietnamesisk kaffekultur.
Någon som kan föreläsa i timmar om cricket.
Någon som har full koll på kanadagässens avföring.
Någon som verkar kunna citera Anna Maria Lenngrens samlade verk utantill.
Någon som i detalj minns motorljuden från sin barndoms bilar.
Någon som vet vad ett adverbial eller ett kausativt verb är för något och retar sig på att ingen av oss andra längre har en aning.
Någon som sökt bearbeta fobi för fladdermöss genom att läsa allt som finns att veta om dem.

När det lyser i decemberfönstren där ute under julkvällarna– nördar lite överallt, som pysslar med sitt. Ett litet stycke oreglerad frihet för egenheter. Och förr eller senare kommer varje nörds 15 minuter i rampljuset som expert.

Under åren inför premiären av Sagan om ringen-filmerna var jag – med bara vaga egna minnen från romanerna – tack vare en förväntansfull och påläst bekant, välinformerad om alla trailers och allt senaste nytt från Peter Jacksons värld. Det var givande. Jag tror det fanns två grupper av biobesökare som hade allra störst behållning av de filmerna: de med djupa förkunskaper om böckerna, och dem nästan helt utan förkunskaper. Nördarna och de bekymmerslösa, de som visste mest och därför hade full koll från början, och de som visste minst och inte hade något behov alls av att ha koll, kunde slappna av bäst.

Nu är en film på gång, där jag har chansen att bjuda tillbaka.
Steven Spielbergs stora film om Abraham Lincoln – alltså inte att förväxla med den om vampyrjägaren Lincoln – har äntligen haft premiär i USA, med manus av Tony Kushner (”Änglar i Amerika”) och med Daniel Day-Lewis i huvudrollen.

Lita på att det även i Sverige kommer att skrivas en del på nytt nästa år kring politikern om vilken Walt Whitman en gång så att han hade ett ansikte ”så förfärligt fult att det blir vackert”, och om vilken Herbert Tingsten en gång skrev att han i sin gripande ”sammansmältning av ett inre liv, inriktat på uppoffring och förbättring, och väldiga yttre, politiska prestationer i en värdshistorisk ställning. (…) bekräftar möjligheten att förena godhet och framgång.” (Ur essän ”Ett ideal –Abraham Lincoln”, 1966)

För oss Lincoln-nördar är nu vårt alldeles eget Sagan om ringen-ögonblick nära. (Kan man beställa en Spielberg om Staaff eller Branting också?)

Här är mina tips på bra Lincoln-biografier från senare år för den som vill komma välförberedd till biosalongen.

* Doris Kearn Goodwins ”Team of Rivals: The Political Genius of Abraham Lincoln” från 2008 ligger delvis till grund för Spielbergs film, koncentrerar sig på tiden från Lincolns presidentkandidatur och framåt. Mycket skickligt berättad.

* David Herbert Donalds ”Lincoln” från 1995 är en av de mest gedigna Lincolnbiografierna, resonerande och nykter, allt man behöver veta på dryga 600 sidor.

* David Von Drehles nya ”Rise to Greatness: Abraham Lincoln and America’s Most Perilous Year” koncentrerar sig på det avgörande året 1862, men ger en fyllig bild av politikern och människan Lincoln.

* Allen Guelzos ”Abraham Lincoln: Redeemer President”, 1999, sätter in Lincolns agerande och tänkande i en idéhistorisk och intellektuell kontext på ett vitalt, nyanserat sätt.

* Michael Burlingames ”Abraham Lincoln: A Life”, i två mäktiga volymer från 2008, är en av de mest detaljerade genomgångarna av Lincolns liv. Mättande, med ett enormt källmaterial.

* Richard Carwardines ”Lincoln: A Life of Purpose and Power” från 2003 för givande resonemang kring Lincolns skiftande förhållande till religionen och kyrkorna.

* "Abraham Lincoln: Great American Historians on Our Sixteenth President”, från 2009, är en samling av texter av, byggda på intervjuer med, olika historiker.

* Ronald C. Whites ”A. Lincoln: A Biography” från 2009 är en mycket läsvänlig och sympatiskt skriven biografi, som ägnar extra utrymme åt analyser av Lincolns språk och retorik.

* James M. McPhersons ”Tried by War: Abraham Lincoln as Commander in Chief” från 2008, redogör pedagogiskt skickligt för Lincoln som överbefällhavare och militär strateg.

* Jörg Nadler gav 2009 ut en utmärkt Lincolnbiografi på tyska: ”Amerikas großer Präsident”. Den är heltäckande, med en del intressant material från Carl Schurz, politisk emigrant från Tyskland som i USA blev militär, politiker, diplomat och skribent, och som hade kontakt med Lincoln.

* Staffan Ekendahls ”Abraham Lincoln. Hans liv och tid”, från förra året är en rejäl och påläst genomgång för den som vill ha en bra introduktion till Lincoln på svenska.

Att värna demokrati, frihet och medmänsklighet

Av , , 2 kommentarer 7

Torgny Segerstedt och behovet av modiga avvikare i debatten som inte blir tidsandans och flockinstinktens fångar, är ämnet för den här lördagskrönikan.

——————————————————-

Att värna demokrati, frihet och medmänsklighet

”Så gick den här sommaren. De som nu äro unga, skola på gamla dagar berätta för dem som då är unga om denna märkliga tid. De skola skildra den kvava luft, som vilade tung över Europa, de mörka moln, som tornade upp sig under flera år till dess sommaren 1939 hela himlarundan skymdes av hotfulla skyar. (…) De flesta av oss som nu med olidlig spänning se varje händelsernas droppe dallra och falla, skola då sova den eviga sömnen i skötet på denna moder jord, som fött ett så olyckstungt släkte. Borta äro vi och på nästa släktled har överlåtits det tunga arvet att vara människa, förbannelsens och välsignelsens arv.”

(Torgny Segerstedt, 20 september 1939, i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)

Den största filmhändelsen under 2000-talet i Sverige är förstås premiären av Jan Troells film om Torgny Segerstedt, 1900-talets viktigaste svenska publicist. Segerstedt var den främste antinazisten i medlöperiets Sverige under andra världskriget – irritationsobjekt för många, åtminstone tills det stod klart att Nazityskland skulle förlora, hjälte för det officiella Sverige först långt senare – men också en komplex, motsägelsefull människa bakom spalterna.

Han var religionshistoriker i grunden, vilket satte många spår i hans skrivande. Han var sylvass, orubblig, men hade alltid nära till den grubblande, religiöst färgade naturlyriken. Under krigsåren, när världshändelserna gav en mörk bakgrund, framstod stilen som på tjugotalet verkat överspänd, som fulländad med lugn tillförsikt.

Troells film kommer i rätt ögonblick, när liberala värderingar om frihet, demokrati, pressfrihet, rättsstat, humanism, medmänsklighet och solidaritet med förtryckta och förföljda kan behöva en motståndspenna från Europas allra mörkaste år, att väcka de gamla instinkterna till liv med.

Dilsa Demirbad-Sten, själv en debattör i hans anda, skrev i förra veckan en stark artikel i DN om Segerstedt, inför premiären av Troells film. Hon avslutade den vackert:

”Torgny Segerstedt avled den 31 mars 1945 i sviterna av en stroke. Han fick aldrig uppleva nazismens slutliga nederlag eller den fred som följde efter kriget. Sina sista dagar låg han medvetslös men vaknade tillfälligtvis upp. I Jan Troells film är hans sista ord en fråga om Hitler är död. Jag har fått berättat för mig att hans sista fråga i verkligheten var en helt annan: ”Är Norge fritt?” Det är skillnad, en stor sådan, på att ge upp andan vid beskedet att någon är död och att göra det till en önskan om frihet.”

Så var det. ”Är Norge fritt?”, var Segerstedts sista ord, skrev dottern Ingrid Segerstedt Wiberg i sin biografi över fadern: ”Utan Norges frihet kunde ingen frihet bestå i Sverige”. Friheten i tanke och ord, ”det enda heliga i tillvaron: det mänskliga”, var det genomgående temat i Segerstedts hela gärning. Han tog, som Dilsa Demirbag-Sten skriver, ”hundvakt för friheten”.

”Efter som dagarna gå, skall det visa sig att demokratierna förfoga över den största styrkan. Och det är denna omständighet, att folkfriheten icke behöver gömma sig i skumma vråar, att den har makt att strida och att segra, det är den, som ger det dystra skådespelet dess inslag av hoppfullhet. Nu kan man dock andas.”

(Torgny Segerstedt, 5 december, 1941, i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)

*****

Inom parentes: Har man som jag Eyvind Johnson – hans Krilon-triologi var den viktigaste motståndsromanen i Sverige under andra världskriget – som en av sina liberala husgudar ligger det nära till hands att hysa nedärvd skepsis gentemot kulturkonservative författaren och debattören Sven Stolpe.

Han och Johnson var inte kärvänliga med varandra – starka kontraster till språk, temperament och idéutveckling. De tog heder och ära av varandra, allt vad de förmådde. Och som ung läsare tenderar man ju gärna att dela in även den litterära världens bråk i ädla och busar. Om Eyvind Johnson och Sven Stolpe avskydde varandra, så måste det tala till Stolpes nackdel. Svårare än så var det inte. Så varför läsa Stolpe överhuvudtaget?

Därför blev Stolpe en relativt sen, låt oss kalla det mogen, upptäckt för mig. Johnson är fortfarande den liberala husguden. Men Stolpe är en konservativ efterrätt, i lägen när adrenalinnivån är för låg.

Och att han, vilket framgår av memoarerna, under en tid umgicks med en annan husgud – beundransvärde, djärve, djupt olycklige Klaus Mann – får alla kompasser att snurra. Klaus Mann och Sven Stolpe? Vad talade de om? Kontrasten kunde knappast vara större. Och ändå kanske inte. För medlöpare och konformism hade de båda inget till övers.

Stolpe var en formidabel stilist, rakt på sak, otroligt effektiv, alltid med viss brådska att komma till saken i texterna, som den journalist han också var. Han var en frustande lärd, kulturkonservativ folkbildare, och han var en helt orädd debattör. Han gav som han tog, vilket delvis är ett ursäktande sätt att säga att han ofta var lika orimlig som sina kritiker.

Men Stolpe framstår som en skribent som vidgade debatten i ett ögonblick när det kunde behövas. I senaste numret av Axess, skriver idéhistorikern Svante Nordin om Sven Stolpes roll som avvikare i svensk kulturdebatt, och jag måste citera en intressant liten passage:

”Vid det laget gled Stolpe allt längre bort från mittpunkten i Sveriges alltmer vänsterradikala kulturdebatt. I motsats till så många andra svenska kulturpersonligheter hade han varken trott på Hitler eller Stalin. Nu anslöt han sig inte heller till Mao, Castro eller Ho Chi Minh. Istället trodde han på jungfru Maria, något som i det nya kulturklimatet var betydligt mera provocerande. Många ansåg att Sven Stolpe helt enkelt inte var riktigt klok.”

I efterhand kan man ju fråga sig vilka det var som inte var riktigt kloka egentligen?

När jag i går gick ut från vårt – ypperligt förträffliga – stadsbibliotek med några nylånade böcker, gick larmet. Det visade sig vara två delar från Sven Stolpes memoarer som utlöste tjutet. Självklart var det Stolpe. Trots upprepade försök från bibliotekarien att avlarma dem, gick de inte att få igenom kontrollen utan röda blinkningar. Jag fick ta dem med mig, men de fick en specialmärkning och när jag lämnar tillbaka dem ska de tas under speciell behandling. Sven Stolpe skulle, tror jag, ha frustat av förtjusning över detta. Han skulle ha kallat larmbågarna för typiska ”rödskägg” som försökte stoppa honom, men också glatt sig åt att hans böcker inte går att avlarma.

*****

”Hur som helst, luften är renad. Vinden är sträv och hård men kvalmet är borta. Den unkna stank, med vilken hitlerismen förpestat luften, sopas bort av de hårda väder, som gå fram över jorden. Utan egen förskyllan eller värdighet bli också vi i detta land delaktiga av den räddning, som de allierades vapen och de härtagna folkens länge vapenlösa men icke förty okuvliga kamp mot det blodiga våldet bragt Europa.”

(Torgny Segerstedt, 4 augusti, 1944)

Två trender sammanfaller i dag, som riskerar att underminera försvaret för friheten. Det Demirbag-Steg kallar ”de behagsjukas tidsålder”, att få vågar avvika, men också, kanske just därför, att obetydliga skillnader blåses upp som handlade det om världskonflikter. Det behagsjuka och det proportionslösa tar en dans.

Om alla ska tycka lika, leva lika, tala lika, skämta lika, äta lika, hata lika, för att få vara med, och om samtidigt den konstlade upprördheten över ett ordval eller en detalj i en jultradition inte går att skilja från den äkta upprördheten över järnrörsrasism och terrorextremism, om allt som inte helt stämmer överens med den egna åsikten är ”vidrigt”, ”avskyvärt”, ”äckligt”, ”ondska”, om allt behandlas i samma hysteriska tonläge helt utan urskiljning, riskerar till slut allt att framstå som harmlöst. Då drunknar värderingar, humanism och saklig idédebatt bara i ett fasligt larm av otidigheter och gap. Det är ett farligt läge för en liberal demokrati och rättsstat. I det larmet finns andra krafter som trivs bättre.

Om alla stämplas som ”vidriga” som råkar kliva upp på morgon och avvika en millimeter från den senaste trend som agendasättande debattörer och projektledare enats om, finns det inga odevalverade värdeord kvar att ta till mot verkliga extremister. Det berättigade raseriet går inte att skilja från alla andra dagar när debatten rasar över småsaker.

Om Reinfeldt utmålas som Hitler och Sjöstedt som Stalin, så finns risken att många börjar undra om Hitler och Stalin var så tokiga egentligen. Därför är det så olyckligt när debattörer försöker kleta extremistetiketter på varandra, bara för att jävlas, utan minsta saklig heder. Och det är därför som alla former av kollektiva nidbilder legitimerar varandra, för vem avgör vilka kollektiva fördomar som för stunden är acceptabla att vältra sig i? Allt sånt gynnar enbart hatmånglarna, som får chansen att framstå som några i mängden.

Att sakna urskiljningsförmåga är att sakna värderingar.

I en tid när höger- och vänsterextrema partier i Europa – ändå upp till regeringsnivå på sina håll – lockar till sig större, aggressiva skaror, kollektiva hatläror försöker bli salongsfähiga och främlingsfientligheten börjar institutionaliseras, är flockbeteendena i sig ett hot, även de tillsynes godartade. För de kan blixtsnabbt, lär historien, bli redskap i reaktionärernas händer, i det ögonblick som konformismen gör det extrema till norm.

Lita aldrig på en flock som bräker i takt, hur ädel den än tycker sig vara för stunden, för dess djupaste instinkt är just att göra saker i takt. Bräka, hata, rusa, vilseleda, blunda. Det är för godtyckligt.

”Ingen skall hävda en åsikt, därför att han finner den sann och riktigt, utan anamma den mening, som ledningen bestämmer, och som han skall ha ihop med alla i sitt fårahus”, skrev Segerstedt i sin allra sista artikel, 15 mars 1945, i en bitter vidräkning med alla som upphöjer kollektiviteten på individernas bekostnad.

”Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten”, löd den sista raden, ”kommer att fortgå till tidernas ände.”

—————————————-

Ingrid Segerstedt Wibergs bok om fadern är överhuvudtaget läsvärd, som en tidigare biografi än Kenne Fants. En rolig anekdot ur Ingrid Segerstedt Wibergs:

”…en dag meddelande en upphetsad röst i telefonen att följande telegram kommit till Segerstedt: ”Arriving to-morrow early I hope you will see me on a nice breakfast. Winston.” Telegrammet kom just i de dagar, som världen undrade vart Winston Churchill tagit vägen. I alla hemlighet hade han lämnat London för att bege sig till mötet på Atlanten.
När Segerstedt följande morgon gick ned för att ta emot den prominente gästen, tyckte han sig märka hur ett ovanligt stort antal obehöriga med spänning följde hans väg. Han hoppades, att de nöjt av synen då den glade vite bulldoggen hoppade ut ur sin bur. ”Churchill” blev för övrigt göteborgarnas smeknamn på denna hund, som var den sista och mest bortskämda i hela den långa raden av Segerstedts hundar.”

 

Teg, Ålidhem, Ersboda, Grubbe och Umeås alla olika universum

Av , , Bli först att kommentera 4

Umeås olika stadsdelar, kommundelar och bostadsområden, hur de uppfattas och beskrivs, myterna och mångfalden, är utgångspunkten för den här krönikan, del 23 i min serie:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Som vanligt har Niklas Eriksson tolkat och tecknat ämnet på sitt oefterhärmeliga sätt i morgondagens papperstidning.

—————————————————

Teg, Ålidhem, Ersboda, Grubbe och Umeås alla olika universum

”De som spådde att Buda och Pest skulle bli Budapest fingo så småningom rätt. Fast det dröjde länge.”
(Signaturen Yxberg i VK 7/5, 1949, i samband med invigningen av Tegsbron. Citatet hämtat från Västerbottens Museums kulturhistoriska beskrivning: ”Böle och Teg. Inventering och bevarandeförslag 1983”)

Jag tänker på mångårige VK-medarbetaren Tomas Strandlunds beskrivning häromåret av Teg som Umeås New Jersey, där på rätt sida Hudsonfloden.
Teg, ständigt detta mytomspunna Teg, med armarna i kors, kritiskt, avmätt granskande stan på andra sidan. Teg, alltid lite coolare, lite slugare, åtminstone i egna ögon.

Eller som Benny Karlsson skrev i Bil & Bostad för några år sedan: ”Teg är inte en del av Umeå. En sann tegare ser Umeå som förort till Teg. Sanna tegare brukar ofta träffas på Nybro Café och känna sig som kungar över kubbarna.”

Det händer något med en stadsdel, som Teg, när den blir del av något större, motvilligt integreras i en växande helhet. Identiteten och självbilden förändras. Den kan suddas ut lite, eller hålla spjärn. Men decennier senare, pågår processen fortsatt.
Andra områden, som Tomtebo, har tillkommit som stadsdelar från början. Där är umetillhörigheten självklar från början, men lokalidentiteten fortfarande under utveckling, någonstans mellan spädbarnsålder och tonårstrots.

Är summan av delarna i Umeå större än helheten? Eller har helheten Umeå ett rykte som delarna aldrig kan leva upp till? Spelar det någon roll?

Ett av de spänstigaste inslagen på Umeå kommuns hemsida är försöken att med några raders beskrivning och utvalda citat om det lokala livet karaktärisera olika bostadsområden och kommundelar. Det var kulturgeografistudenter som sommaren 2010 fick i uppdrag att vistas i olika områden för att fånga essenser. Surfa in och ta en titt på deras kärnfulla sammanfattningar, det rekommenderas. Anslaget är tänkvärt på ett avslappnat sätt, men kan också vara utgångspunkt för djupare diskussioner om lokala identiteter i Umeå.

Teg betecknas som ”livet bakom kulisserna”. Spelar centrala stan ”huvudrollen i filmen om Umeå så är Teg scenografin som förgyller varje akt i staden. Få umebor norr om älven vet vad som händer här, trots att Teg har över tolvtusen invånare.”

Haga och Sandbacka beskrivs som ”trendsättaren”; en stilmedveten ”inspirationskälla för resten av stan”.

Ersboda kallas ”en miniatyr av världen”, färgstarkt, naturskönt där ”invånare från jordens alla hörn” trivs, och där det alltid är bra drag på fredagarnas danskvällar.

Grubbe och Grisbacka – ”we got soul” – är ”anrika kvarter där det märks att människor har bott länge" och där "gamla stall blandas med moderna radhus under storväxta trädkronor".

Rödäng och Västerslätt kallas ”Umeås utbrytare”, med egen republik. Röbäck är världsmästarbyn, "med det mineralrika vattnet som druckits av både Elofsson och Linné".

Ålidhem är, förstås, ”den studerande stadsdelen”.

Berghem/Fridhem blir ”Umeås närmsta stadsdel”.

Mariehem har ”ytor för yra”.

Umedalen sammanfattas med: ”från galenskap till kärlek”, och ”den ena foten på landet och den andra i staden.”

Tomtebo är platsen där det ”föddes flest umebebisar 2009”.

Väst på stan finns ”makten och härligheten”: När argumenten tryter ”får du söka ny energi på en picknick i någon av områdets många parker.” Som ett litet Washington mitt i Umeå.
.
Sävar är ”unikt i sitt slag”, där ”har lugnet härskat sedan ryssen jagades ut ur landet för tvåhundra år sedan”.

Holmsund är ”stuvarstaden”, där det ”lassas och lossas last från när och fjärran samtidigt som segelbåten stuvas och familjen gör sig redo för en dag på havet.”

Obbola är” byn med massa att göra”, ”en mil från Umeå och ett stenkast från havet”, en ”bullerby” för barnfamiljer. ”Här kan man öppna köksdörren och doppa fötterna i havet.”

Hörnefors har gjort resan ”från bruk till framtid”.

Fler beskrivningar av fler områden finns att läsa på kommunens hemsida. Huruvida karaktäriseringarna ovan faktiskt säger något om verkligheten i bostadsområdena i fråga är vidöppet för diskussion. Men många av dem känns igen, och framstår som relevanta. Det blandas friskt mellan livsstilsbegrepp, naturbeskrivningar, urbana referenser och historiska återkopplingar mellan gamla och nya näringar, gamla och nya byggnadsstilar.

Det handlar enbart om positiva beskrivningar. Och huvudsyftet är att informera dem utan djupare förkunskaper som funderar på att flytta till Umeå. Men även mångåriga umebor kan nicka igenkännande: ”japp, precis så är det” – rasa av irritation: ”myt, båg!” – eller bara lära en del nytt.

Stämmer det verkligen, att det är så där och si där? Skiftar det så, från stadsdel till stadsdel? Svaren på de frågorna lär ha lika många nyanser som det finns umebor, om det nu finns några umebor.

En del områden väcker alltid mer debatt än andra, föder fler anekdoter och karaktäriseringar av miljöer och invånare, välvilligt och illvilligt. Ålidhem, Teg, Grubbe och Ersboda väcker starkare åsikter, positivta och negativa, i Umeå, än exempelvis Mariehem eller Ersmark. Det är på gott och ont för alla inblandade.

Lägger man den övergripande urbaniseringen i ett mikroskåp och närstuderar den, kommer man att upptäcka hur viktiga de lokala identiteterna är även inom storstasregionerna. Som positiva referenspunkter, som fördomar, som sammanfattningar av praktiska livsförutsättningar. Människor söker gärna byarna i metropolen.
Det gäller inte minst Stockholm, Göteborg och Malmö, med kringområden. Samlingsbegreppet ”stockholmare” exempelvis är inget självklart begrepp för dem som bor i Stockholmsregionen, det kan tvärtom, likt begreppet ”norrlänningar” uppfattas som belastande och alldeles för oprecist och vagt. En stadsdel behöver inte vara den angränsande stadsdelen lik.

Umeå, med sina ambitioner att vara Norrlands storstad, vill kunna peka på en storstads mångfald av stadsdelar. En del uppfattar det som krampaktiga storebrorskomplex, en del som befriande kaxighet. Men det är en debatt i tiden.

En stadsdels populärkulturella status kan få politisk och ekonomisk betydelse på ett allvarligt och långsiktigt sätt, när besparingar och nedskärningar görs, eller när satsningar genomförs. Mytologin färgar av sig på konkreta prioriteringar.

Mest kluvna i sina identiteter mellan en formell Umeåtillhörighet å ena sidan och det egna lokalsamhället å andra sidan är de områden som tidigare var politiskt självständiga eller som nu drabbas av hårda bakslag.

Beskedet om nedläggningen av sågverket i Holmsund väcker en ny rädsla för att skärgårdsmiljöerna långsamt ska förvandlas till rena pendlarsamhällen, att jobben ska koncentreras helt till centrala Umeå. Motsvarande rädsla finns även på andra håll. Hur påverkar sådana hot om obalans den lokala identiteten?
I Holmsund/Obbola, Sävar, Hörnefors, Teg och Tavelsjö, är missnöjet tidvis stort med vad som uppfattas som kommunledningens ointresse för det som finns utanför centrala Umeå.

Därför är det en delikat och intressant balansgång när kommunen bjuder på subjektiva beskrivningar av olika områden som går utöver det mätbara. Misstänksamma och förhoppningsfulla kan spana med förstoringsglas efter insmugna värderingar. Men läsningen får en laddning mellan raderna: hur hänger Umeå ihop?

På väg ut ur blockpolitiken

Av , , Bli först att kommentera 4

Några krönikerader om opinionsutvecklingen, regeringsalternativen, blockpolitiken och läget i svensk politik:

——————————–

På väg ut ur blockpolitiken

Den här ledarsidan har en skeptisk syn på opinionsmätningar och det pladder de utlöser. Mätningarna är inte betydelselösa. De påverkar, här och nu, stämningen inom och runt enskilda partier, styr vilka frågor partiernas företrädare tvingas besvara, färgar av sig på strategier och vägval, utlöser panik eller smörjer självbelåtenhet. Men för bedömningar av hur det kommer att gå i nästa val, borde de på sin höjd ägnas en skeptisk notis.

Ska man ändå ta några opinionsmätningar på större allvar än andra, är det de två som SCB kommer med varje år. I veckan kom SCB:s mätning för hösten. Vad säger den om det politiska opinionsläget, med en blick mot 2014? Här är mitt pladder:

Om man utgår ifrån att inget av de övriga riksdagspartierna kommer att vilja ha med sverigedemokraterna att göra som stöd- eller regeringsparti efter valet 2014 heller, och samtidigt hyser förhoppningen att varken socialdemokraterna eller miljöpartiet på nytt vill riskera trovärdighet och väljarstöd genom ett samarbete med vänsterpartiet, så återstår sex partier att söka seriösa, tänkbara regeringsmajoriteter bland:
Moderaterna, folkpartiet, centerpartiet, kristdemokraterna, socialdemokraterna och miljöpartiet.

De sex partierna går inledningsvis att dela upp i två läger: allianspartierna, som följd av regeringssamarbetet, i det ena och S + Mp, som följd av den gemensamma oppositionsrollen, i det andra.
Statsministern kommer att heta antingen Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven.

I SCB:s mätning för november får allianspartierna tillsammans 41,8 procent, medan socialdemokraterna och miljöpartiet tillsammans får 43,4 procent. Socialdemokraterna ligger 6,7 procentenheter före moderaterna vid en direkt jämförelse mellan de två största partierna.

Av det kan man dra flera slutsatser:

1. om detta hade varit valresultatet hade inget av de två regeringsalternativen varit i närheten av att få egen majoritet.

2. Socialdemokraterna och Stefan Löfven hade kunnat göra anspråk på att leda en regeringsbildningsprocess med större rätt än moderaterna och Fredrik Reinfeldt.

3. För att en stabil och seriös majoritetsregering ska kunna bildas måste den gamla blockpolitiken hur som helst brytas upp.

Opinionsläget är som synes jämt. Mätningar av enskilda politikers popularitet och förtroendesiffror komplicerar bilden ytterligare. Och man kan förutsätta att stora skiftningar fortfarande kommer att ske.

Vad som däremot inte verkar troligt i dagsläget, är att något av dessa två regeringsalternativ ska lyckas få egen majoritet i riksdagen 2014.

Avgörande för regerings- och statsministerfrågan är därför, enligt denna tes, dels huruvida det blir alliansen eller S + Mp som får bredast parlamentariskt underlag efter nästa val, dels vilka samarbeten som sedan skapas för att säkra en pålitlig majoritet.

Blir S och Mp tillsammans större än alliansen bör Löfven bilda en regering bestående av socialdemokraterna, miljöpartiet och ett eller flera allianspartier. Blir alliansen större bör Reinfeldt bilda en regering bestående av samtliga eller flera av dagens allianspartier, plus miljöpartiet.

Ovanstående resonemang förutsätter att alla nuvarande riksdagspartier klarar fyraprocentspärren. Det är inte säkert. Hos SCB får kristdemokraterna bara 3,8 procent. Centerpartiet får 4,4 procent, folkpartiet 5,5 procent. Av de åtta riksdagspartierna är Kd, C och Fp de tre som får lägst stöd i SCB-mätningen.

När plötsligt tre partier i en allians ligger på så låga nivåer samtidigt, blir alla resonemang om kamrat fyra procent-röstande snåriga. Var för sig kan de tre små allianspartierna hitta skäl att tro att just de har större potential än mätningarna visar, men det är inte troligt att mer än högst ett av dem får en s.k. effekt i nästa valrörelse.

Det kan rädda det lyckliga partiet, men inte alliansen som samarbetsprojekt in i en tredje mandatperiod.

Socialdemokraternas dilemma är att samma krafter som underminerade Mona Sahlins partiledarskap och saboterade hennes chanser att vinna valet 2010 genom att tvinga fram ett samarbete med vänsterpartiet, nu försöker tvinga på Stefan Löfven en negativ hållning till alternativa driftsformer och valfrihet inom välfärden, något som skulle försvåra för Löfven i valrörelsen och föra miljöpartiet i riktning alliansen. Upplevs socialdemokraterna på nytt ge vänstern vetorätt, och tvingas Löfven, en tillväxtorienterad mittensosse, likt Sahlin företräda en linje han inte själv tror på, kan försprånget i opinionen försvinna snabbt, som det gjorde inför förra valet.

Miljöpartiets problem är det partiet länge haft: väljarna vill ha ett tämligen liberalt miljöparti som många av de grönas gamla aktivister, med stark dragning åt vänster, absolut inte vill ha. Mp:s ledning, medveten om den konflikten sedan det i jämförelse med opinionsmätningarna relativt svaga valresultatet 2010, kan få ett litet elände att klara av balansgången genom valrörelse och regeringsförhandlingar. Miljöpartiet är just nu delvis alternativet för dem som inte riktigt vill ta ställning, inte vill riskera att någon ska bli sur, inte vill få en stämpel som ditt eller datt. Men valrörelse och valhandling handlar om att ta ställning, vilket försvårar Mp:s försök att översätta opinionsstöd till stöd i val.

Att alla de inblandade partierna på olika sätt får huvudvärk av de komplicerade överläggningar som väntar, betyder dock inte att de vore negativa för Sverige. Partiernas huvudvärk handlar mindre om sakpolitik än om retoriska låsningar, infantila, förlegade fiendebilder och allmänt poserande framför spegeln. Lyckas partierna befria sig från sånt, och se möjligheterna i andra konstellationer, kan slutresultatet bli en vitalisering av svensk partipolitik.

Efter 2002 års val förhandlade Mp, Fp, C och Kd om att bilda en minoritetsregering. Det blir inte aktuellt 2014. Men några av de partierna kommer, om de gör upp med varandra, att ha stor makt över nästa regeringsbildning. Snackar de ihop sig kan de tillsammans avgöra huruvida nästa statsminister ska heta Reinfeldt eller Löfven.

Det skulle bli stormiga snack, men inte ohanterliga om viljan finns. Vi går mot ett tvåpartisystem säger många. Om Mp, Fp, C och Kd – beroende på vilka som vill och finns i riksdagen – sköter sina kort rätt, sväljer ett par sura miner och tänker bortom blockpolitiken, kan de rentav få större makt i nästa regering än de små allianspartierna har i moderaternas skugga just nu.

Elsa Laula – samernas Jeanne d’Arc

Av , , 1 kommentar 9

Elsa Laula, en av pionjärerna i samernas kamp för sina rättigheter, bland annat kallad ”Samernas Jeanne d’Arc”, ”sändebud från ett helt folk”, ”lappambassadrisen” och ”svensk voldgiftsagent” av olika anhängare och motståndare, är ämnet för den här torsdagskrönikan, som ingår i min serie:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————————

Elsa Laula – samernas Jeanne d’Arc

”Lappen måste ta saken i egen hand. På hvad sätt? Frågar mången. Det finns icke mer än ett. Och detta är: en enhetlig lappsk förening, fungerande i hvarje lifsnerv af lappska befolkningen.”
Elsa Laula, 1904.

”Samernas Jeanne d’Arc”, ”sändebud från ett helt folk”, ”lappambassadrisen”, ”svensk voldgiftsagent” – det var några av de beteckningar Elsa Laula (1877-1931) fick, av anhängare och motståndare, under sitt livs långa kamp för den samiska befolkningens rättigheter.

I en epok full av politiska organisatörer, agitatorer och frihetskämpar, hör hon till de mest uthålliga och gränsöverskridande.

Ändå hade hon varit förlåten, om hon åren före sin död 1931, hade tyngts av känslan att mycket varit förgäves. Det brukar vara pionjärernas och banbrytarnas öde, att gå bort i skeden när allt verkar ha gått i stå, när drömmar blivit nednötta av ett livs samlade motgångar, när inte någon enda av alla ansträngningar tycks ha slagit djupare rot.

Ibland går det först generationer senare att klart urskilja vad en enskild människas politiska uppoffringar haft för bestående verkan.

Alla de föreningar Elsa Laula startat och varit drivande, skriver Anna Skielta i en artikel på samer.se, hade upphört 1931, eller spelade inte längre den roll hon hoppats på. Men, fortsätter Skielta: ”Idag vet vi att Elsa Laula har spelat en stor roll för den samiska rättskampen och att henne pionjärarbete har lett till starka samiska organisationer och även till folkvalda Sameting.”

Elsa Laula föddes 1877, och växte upp vid Gardfjället mellan samebyarna Vapsten och Vilhelmina norra. Pappan var renägare bördig från Hattfjelldal i Norge, mamman var svensk medborgare. Tidigt fick hon erfarenhet av hur samerna kördes över vid landstvister och drevs undan från sina gamla marker, med osäker rättslig ställning och utan inflytande i de kommunala myndigheterna. Samtidigt hade förändringarna i den nya renbeteslagen från 1898 väckt stort missnöje hos de renskötande samerna.

Laula blev vuxen i en tid av gryende samisk politisk aktivism, och skulle snart, efter några års utbildning till barnmorska i Örebro och Stockholm, bli en av dess främsta företrädare. Hennes slutsats var att samerna för att rädda sina existensmöjligheter måste gå samman och organisera sig politiskt.

Utan en fungerande, samlande organisation skulle de inte med kraft kunna stå upp för sina rättigheter, motverka de många koloniala fördomarna och ”i alla delar tillvarataga den lappska befolkningens kraf”.

Patrik Lantto, hos Centrum för Samisk forskning (CeSam) vid Umeå universitet, framhöll i en längre artikel för VK år 2000 att Laula.

”…ville skapa en värdegemenskap mellan de renskötande och de icke renskötande samerna. Den uppdelning av samerna i dessa två kategorier som skett genom renbeteslagarna var enligt henne mycket olycklig. Att samerna endast hade nyttjanderätt till markerna och att denna knöts till renskötseln ansåg Laula vara fel. Samer som slogs ut från rennäringen tvingades lämna sina gamla renbetesmarker ovanför odlingsgränsen och förlorade då ofta kontakten med det samiska. Hon ville därför att all mark ovanför odlingsgränsen skulle förbehållas samerna, såväl renskötare som icke renskötare.”

1904 gav Elsa Laula ut en skrift med titeln ”Inför lif eller död? Sanningsord i de lapska förhållandena”, där hon sammanfattade sin inställning. Under en resa i Stockholm sökte hon uppmärksamma huvudstadens aktörer på samernas svåra livsförhållanden.

Hennes liv som aktivist hade inletts på allvar och bred front.

Det första konkreta resultatet blev bildandet av Lappernes centralförbund i Stockholm den 10 augusti 1904, med Elsa Laula som ordförande. Förbundets målparagraf löd:

”Denna förening har till ändamål att söka förbättra lapparnas ställning i ekonomiskt, kommunalt och politiskt hänseende, att verka för bildning och nykterhet ibland lappbefolkningen och att söka bevaka och understödja lapparnas rätt i tvistemål, samt att i öfrigt medverka till spridandet af välmåga i Lappmarken”.

Elsa Laula, som själv haft stor nytta av sina studieår, återkom ofta till just behovet av bättre utbildningsmöjligheter för samebarnen.
Centralförbundet saknade resurser och blev inte långlivat, men beredde marken för kommande initiativ. I september samma år grundades Fatomakke lappförening (så småningom omdöpt till Vilhelma-Åsele lappförening), och i oktober en månad senare Tärnaby lappförening.

När Tärnaby lappförening konsoliderades i samband med Lyckselemarknaden i början av 1905, leddes förhandlingarna av Torkel Tomasson och Elsa Laula. Bo Lundmark återger i sin artikel ”Elsa Laula – vilhelmina-samiskan som blev sitt folks sändebud”, i tidskriften Västerbotten, nummer 3, 1978, ett minne från Margareta Winka från Umbyns sameby, som var med den gången: Elsa Laula ”gjorde som talare ett starkt intryck på Margareta. Med fast tag om karmen på en stol började hon med appellen: ”Vi samer måste bygga oss en framtid!”

Men hon hade många motståndare. ”Genom sitt agerande”, skrev Bo Lundmark, ”blev hon snart mycket obekväm för de motstående intressena. Dessa fick Umebladet som sitt språkrör, där främst Vilhelm Nordin i en lång artikelserie under tiden 12-30 december 1904 tog upp ”fallet Laula” till granskning”.

Elsa Laula lät sig dock inte, konstaterar Lundmark, tystas av de hätska angreppen.

***

Tidigare i år, på den samiska nationaldagen 6 februari, hade pjäsen ”Elsa Laula – Kvinnen som sprengte grenser”, urpremiär i Trondheim, Norge.

På YouTube kan man se korta utdrag från föreställningen, där ”Fröken Laula från Dikanäs, Elsa Laula”, håller brandtal.

En beskrivning av pjäsen lyder: ”Detta är inte berättelsen om en hjältefigur eller martyr, men ett porträtt av 6-barnsmamman och människan bakom den politiska sprängkraften. Hon levde själv med konsekvenserna av sina val, då hon i perioder fick myndigheterna, delar av den samiska befolkningen och sin närmaste familj, emot sig i sitt arbete för samiska rättigheter med påföljande plikter.”

Till NRK Sápmi sade teaterchefen Ada Einmo Jürgensen i samband med premiären: ”Vi har kommit långt i dag men hon skulle tycka att det går för sakta”.

***

1908 gifte sig Laula med Tomas P Renberg, renskötare från Vefsen, och flyttade med honom till Norge, söder om Mosjön. Sommarbeteslanden hade de i fjällen vid Rösvatn och Tustervatn. Men, skriver Lundmark, ”trots allt arbete med renarna fortsatte hon oförtrutet sin samepolitiska pionjärgärning”, bland annat i form av föredragsturnéer på både den norska och den svenska sidan.

1917 var Laula en av de drivande krafterna bakom det första samiska landsmötet i Norge, som anordnades i Trondheim den 6 februari; en historisk händelse som samernas nationaldag firas till minne av än i dag. I sitt välkomsttal sade Laula bland annat:

"Den nation som inte försöker att följa med i utvecklingen går under. Och det är nu en gång för alla på det sättet att små nationer som vår, ofta får stå tillbaka för andra stora nationer. Själva har vi största delen av skulden att vår nation inte har kommit längre än den har. Vi har inte stått tillsammans. Vi har aldrig försökt att handla som ett folk. Idag försöker vi för första gången att binda samman de norska och svenska samerna"

Året därpå anordnades det första samiska landsmötet i Sverige, i Östersund.

I en nekrolog efter Laulas död i lungtuberkulos 1931, hon blev 54 år gammal, skrev norska Samenes Venn:

”Elsa Laula var en meget begavet, vel utdannet samekvinna, der la stor energi og fast vilje i sitt virke. Nu er hennes liv endt i forholdsvis tidlig, ung alder. – Hun begravedes på Dolstad kirkegård. Fred over Elsa Laulas minne!”