När Carinne Sjöberg kom till Judiska föreningens lokal i Umeå på fredagsmorgonen, satt återigen ett klistermärke från Nordfront.se på en av fönsterskivorna. Bilden på klistermärket föreställde Hitler, och budskapet var glasklart.

Så trakasserierna av Judiska föreningen fortsätter i en stad där människor med judisk härkomst ofta känner sig tvungna att ligga lågt, att dölja sina identiteter och omgärda arrangemang med stort säkerhetstänkande, av rädsla för antisemitiska attacker, för sabotage och glåpord.

Diskuterar vi det tillräckligt? Har vi erkänt allvaret i situationen?

Runt om i Sverige berättas om liknande erfarenheter. Och som Sofia Nerbrand skrev om i måndags här på ledarsidan, delade förra veckan svenska nazister från Nordfronts ”Näste 1” ut flygblad med budskapet att Förintelsen aldrig ägt rum, samtidigt som den 92-årige överlevaren Emerich Roth föreläste inne på Åsö utbildningscentrum i Stockholm “om de ohyggligheter han bevittnat i fem koncentrationsläger”.

Det är, konstaterar Sofia Nerbrand, ”skamligt och oanständigt att han – och de 6 miljoner judar som dog – trakasseras på detta vis.”

Vrede, sorg och rädsla måste prägla reaktionerna i stunden, och känslorna under dagen, när en judisk förening som den i Umeå gång på gång tvingas uppleva sånt här. Hur skulle det kunna vara på annat sätt?

Men som många berättar om i liknande situationer, finns också en känsla av utsatthet och stor ensamhet, när det antisemitiska hatet drabbar på det här sättet. En oro släpper inte taget: Upprörs det omgivande samhället på allvar, engagerar det sig på riktigt och utan ursäkter mot antisemitismen, den lokala likaväl som den globala, den samtida likaväl som den historiska, den politiska likaväl som den religiöst betingade?

Bryr sig Umeå – staden som så gärna ser sig som bättre, finare och mer engagerad än alla andra, som skryter både inför andra och inför sin egen spegelbild om toleransen och mångfalden som råder här – bryr sig det härliga Umeå på allvar när judar i staden är rädda för att visa sina traditioner och sin tillhörighet, sina möten och aktiviteter, öppet?

Jag är inte så säker på den saken, tyvärr.

Finns det fortfarande inslag av horribla reservationer i reaktionerna på övergrepp mot judar, fördomar som inte släpper taget? Avfärdas händelser lätt som enskilda fall, undantag onödiga att uppmärksamma?

Anförs fortfarande, långt från mikrofoner och kameror, den israeliska bosättningspolitiken och konflikter och övergrepp i andra delar av världen, som skäl att relativisera utfall av judehat i Sverige och vägra att entydigt ta ställning mot rasism och våld som drabbar judar?

Är ilskan över att judar känner sig rädda för att visa sin identitet öppet i Umeå begränsad, ljummen, återhållen, just därför att det handlar om judar?

Jag befarar att svaret, åtminstone i viss grad, är ja.

Antisemitismen har otäckta traditioner även i Sverige, och i många läger. Inte bara inom den extrema högern. Även den yttre vänstern har länge varit präglad av antisemitiska tendenser, hur känsligt det än är att påpeka och hur utskälld den än blir som påtalar det.

Och så har det alltid funnits en slentrianmässig svensk salongsantisemitism inom delar av etablissemanget, som först på senare år börjat kallas vid sitt rätta namn och utmanas.

Sammantaget har detta gjort att arbetet mot antisemitism förblivit halvhjärtat och besvärat, och att det i Umeå kanske länge ansågs helt överflödigt (detta är ju trots allt Umeå, toleransens högborg på jorden, eller hur?).

Självklart har det skett oerhört viktiga insatser med helt annat engagemang och starka övertygelser för att skapa medvetenhet och kunskap om antisemitismens långa historia.

Dåvarande statsministern Göran Perssons initiativ till Forum för levande historia och boken ”…om detta må ni berätta… En bok om Förintelsen i Europa 1935-1945 ” förtjänar djup respekt och har haft stor betydelse. Föreläsningssatsningar på skolor, temadagar, lärare som engagerat sig – mycket gott har hänt, i arbetet mot antisemitism och islamofobi (som också finns och drabbar i Umeå), och i kampen mot alla former av rasism och främlingsfientlighet.

Ändå känner sig – tror jag, det är min förmodan – grupper som är utsatta för detta brutala hat, i det här fallet Judiska föreningen i Umeå, inte helt säkra på att samhället står upp för dem på allvar när det gäller, inte helt övertygade om att omgivningen förstår allvaret, rädslan och den historiska bakgrunden till det som pågår.

Kanske har det blivit bättre i Umeå på senare år, kanske har jargongen hyfsats, kanske har ögon öppnats, även när det gäller den lokala antisemitismen.

Att den politiska viljan funnits och finns i kommunala ledningar betvivlar jag inte. Men kanske har medvetenheten om problemet blivit större på senare tid.

Låt oss hoppas det. För de som lovsjunger Umeås mångfald och tolerans, som kråmar sig av glädje över att få bo i en sådan tillåtande miljö, har en del blinda fläckar och har inte lyssnat till alla umebors erfarenheter.

Umeå måste stå upp på allvar och utan reservationer även mot antisemitiskt hat.

************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Första gången var år 2000 och andra gången 2009. Nu har C-SPAN, med hjälp av 91 historiker, för tredje gången sammanställt en rankinglista över USA:s presidenter genom tiderna.

På de fyra första platserna är listan oförändrad: Abraham Lincoln, George Washington, Franklin D Roosevelt och Theodore Roosevelt.

På platserna 5-10 följer också ganska väntade namn som Dwight D. Eisenhower, som fått gradvist ökat anseende senaste decenniet, Harry S Truman, Thomas Jefferson, John F. Kennedy, Ronald Reagan, mer uppskattad i USA än i Europa och Lyndon B Johnson, som når topp tio på sina inrikespolitiska insatser och sin strategiska skicklighet.

I botten, på platserna 41-43, finns de vanliga stackarna: Franklin Pierce, Andrew Johnson och, oundvikligen, James Buchanan.

Nykomling på listan 2017, som nu omfattar 43 presidenter – alla män, precis som samtliga Sveriges statsministrar – är just avgångne Barack Obama. Hur spontanvärderas hans insats i Vita Huset av historikerna? Går det överhuvudtaget att överblicka ännu, vad hans tid betytt inrikes- och utrikespolitiskt?

Obama fick, sammanfattar Time Magazine, högt betyg för sin ekonomiska politik, för att ha främjat jämställdhet, för sitt moraliska ledarskap och sin retoriska förmåga. Sämre betyg – under genomsnittet – blev det för hans hantering av internationella relationer.

Sammanlagt räckte det till tolfte plats för Obama, strax efter Woodrow Wilson (11), men före James Monroe (13). James K.Polk (14) och Bill Clinton (15).

***

Det finns inga givna svar när man försöker rangordna historiska aktörer. Borde inte Obama räknas till USA:s tio bästa presidenter? Ska Lyndon B Johnson komma så högt trots Vietnamkriget? Har inte John F. Kennedys placering mer att göra med hur han dog än vad han hann åstadkomma?

Ska Jimmy Carter – en av de bästa ex-presidenterna – rankas så lågt som 26:e plats? Eller är det Calvin Coolidge, plats 27 och favorit hos många konservativa, som blivit orättvist behandlad? Kanske är Obama överskattad, med tanke på vilken efterträdare hans politik inte lyckades förhindra?

Intressanta är förändringarna som skett i historikernas bedömningar från år 2000 till år 2017. Tappat i anseende har bl. a. Woodrow Wilson (hans stöd för rassegregation är ett skäl), Andrew Jackson (ny uppmärksamhet kring de brutala tvångsförflyttningarna av indianer kan vara en orsak), Rutherford B Hayes och Groover Cleveland.

Bland dem som tagit kliv uppåt på listan finns Eisenhower (för sin hantering av kriser), Clinton (de personliga skandalerna överskuggar inte längre andra insatser) och Ulysses S. Grant (i takt med att ställningstaganden för mänskliga rättigheter uppvärderas).

För egen del skulle jag placera FDR före Washington, flytta ner JFK och Reagan något, sänka betyget för Wilson ännu mer, sätta in Obama på plats 10 och lyfta upp Clinton, pappa George H. W Bush (20) och Coolidge ett par steg var.

Men sånt här kan man förstås debattera tills månen ramlar ner.

Hur skulle ni exempelvis rangordna Sveriges statsministrar genom tiderna? Palme före Fälldin? Reinfeldt före Persson? Carlsson före Bildt? Erlander före Hansson? Ullsten före Sandler? Och hur värderar vi C.G. Ekman?

***************

(Krönikan är även publicerad på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

En skogseld hade gått över marken, och det fanns gott om torrt byggnadsvirke när bönderna från Slipstensjön i Degerfors socken, år 1828, eller möjligen 1829, kom till kronoparken på Svanabränna för att timra en stuga åt den avskedade pigan Maria Christina (”Maja-Stina”) Persdotter och hennes nyfödde son Erik Johannes.

Stugan var på 7 x 10 meter. Nödtorftig men möjlig att överleva i, för en ensamstående moder och ett litet barn. Där skulle de få klara sig själva.

En enligt den tidens synsätt svår skandal låg bakom den plötsliga aktionen i området. 32-åriga Maja-Stina, ursprungligen från Burträsk, med med tjänst som piga i Slipstensjön, var inte längre välkommen i byn, inte hos någon av de boende och måste, ansågs det, avlägsnas utom synhåll, som en pinsamhet.

I den läsvärda byaskriften ”Slipstensjön förr & nu” (sammanställd 1983 efter gediget studiecirkelarbete i bygden, bjuder den en härlig läsning) återger Gösta Hörnberg vad som hade hänt.

Det var när nybyggaren Jon Jonsa från Svanaliden, gift med Maja-Stinas syster Sara Lisa, vid ett tillfälle övernattade hos sin svåger Fredrik Nilsson i Slipstensjön, som saker och ting utspelade sig. Och munterheten fastnar snart i halsen.

”Det berättas”, skriver Gösta Hörnberg, att Jon Jonsa låg i ”skrubben” och att dörren stod öppen. Sedan han lagt sig på kvällen gick Maja-Stina förbi utanför. Jon Jonsa bad henne komma in i rummet med orden ”Je möjlig Maja, kom till meg”, och det var den natten som Maja-Stina blev gravid.

Att föda barn som ogift var på den här tiden, konstaterar Eva Nilsson i en VK-artikel i mitten på 1950-talet där hon berättade Maja-Stinas historia, ”en förfärlig skam”.

Maja-Stina fick gå från sin tjänst, och de övriga invånarna i byn var avogt inställda mot henne. Ingen ”ville ta emot henne och gossen, ingen ville öppna sin dörr för dem, inte någon enda av bönderna ville ha dem på sina områden.”

I boken ”Nybyggaröden i gamla Degerfors socken. En dokumentation av de 200 bosättningarna i nuvarande Vindelns kommun som genom åren övergivits”, står det att kvinnor i Maja-Stinas situation ”behandlades nästan som pestsmittade.” Så hon måste bort – oönskad och utstött.

Om det förelåg något tvång eller en indirekt påtryckning den natten från Jon Jonsas sida mot Maja-Stina, går förstås inte att veta. Inget sådant finns antytt i skrifterna. Men maktförhållandena är glasklara, och de stenhårda könsstrukturerna – fysiskt, socialt och ekonomiskt – är övertydliga när man ser hur olika konsekvenserna blev för de inblandade. Förtrycket är så uppenbart, att vi nästan blir blinda för det, när det dyker upp i händelser hundratals år tillbaka i tiden. Men historien är ofullständig, om man inte betonar vari den verkligen skandalen låg: I förvisningen, och vad den avslöjar.

Maja-Stina, den ensamstående, föstes bort från byn, förpassad ut i ensambygd. Jon Jonsa fick stå ut med skvaller och gliringar efteråt – på vilka han lär ha svarat: ”syster som syster”. Men han tvingades inte till uppbrott. Sett till hem, status, hälsa och ekonomi, var det kvinnan som fick livet nedmonterat.

***

Söker vi rötterna till dagens feminism, till politiskt jämställdhetsarbete i modern tid, till genusperspektivets kamp för akademiska erkännanden, så går de rakt ner i bygderna. I landskapen, i byarnas erfarenheter, till nedärvda berättelser om kvinnors och mäns öden.

De är inte abstrakta, nymodiga påfund uppifrån, utan vilar på århundraden av lokal historia som bubblar och fräser underifrån, och ofta väntar på att återberättas. På samlad kunskap och svåra liv, förr och in i våra dagar.

Den politiska striden för jämställdhet i löner, makt, familjepolitik, karriärer, boende. Arbetet för mångfald, tolerans och fria livsstilar, för vidsynthet, solidaritet och social sammanhållning.

Allt börjar i bygdernas minnen. De som påminner oss om varför kampen måste föras, när reaktionärer vill vrida klockor och framsteg tillbaka.

***

Mellan systrarna Maja-Stina och Sara Lisa (Jon Jonsas hustru) – ett annat kvinnoöde – kom det inte till försoning. När Erik Johannes en gång smugit till Svanaliden för att leka med kompisar, fick moster Sara Lisa syn på honom, jagade honom på flykten skrikandes ”horunge” och andra tillmälen.

Men i Svanabränna skulle Maja-Stina bygga upp tillvaron för sig och barnet, och hon var, skriver Eva Nilsson, ”duktig och arbetsam och började odla upp jorden, så korn och sätta potatis.” Snart kunde hon införskaffa en get. När sonen blev äldre började han hjälpa till. Jakt i skogen efter småvilt och fågel, bärplockning och fiske ”i de något avsides belägna sjöarna” gav mat. Maja-Stina fick också, står det i ”Nybyggaröden i gamla Degerfors socken”, hoppa in vid bakning eller höslott i bygden, så en viss hjälpsamhet fanns trots allt från byn.

I Svanabränna gick att leva, men Erik Johannes fick tidigt som barn ge sig ut för att jobba. Bland annat var han, berättar Gösta Hörnberg, ”getare på Holmsund nära Holmträsk. Han brukade då lägga undan mat från sin matsäck på ett visst ställe där Maja-Stina hämtade den.”

Det gick till slut bra för Erik Johannes. Han gifte sig med Anna Margareta Arnqvist från Lubboträsk i Burträsk, timrade en större stuga ”med riktig mur och stor öppen spis”. Kor införskaffades. För att klara vinterfödan slogs från skogsmyrar, ibland miltals från hemmet. Med förenade krafter, skriver Eva Nilsson, ”bröt de den steniga marken och nya tegar gav mera skördar”.

Erik Johannes fick anseende som en företagsam man. Bland annat tillverkade han skidor för svenska armén.

Sex barnbarn fick Maja-Stina. Det äldsta – Jan-Ersa Stenberg, som flyttade till Brokliden – blev känd som en duktig bössmed och byggare av piporglar (se ”Orgelbyggare i Västerbotten” av Gunnar Mackie-Karlsson i tidskriften Västerbotten nr 2 1994).

***

Vad tänkte Maja-Stina när hon tittade tillbaka på sitt liv de sista åren? Vi kan bara gissa. Så mycket orättvisa, så få tack. Det hade varit ett otacksamt slit.

Och kanske är det sant som Eva Nilsson berättar, om hur det slutade: ”Maja-Stina började bli gammal och sjuklig. En gång när Erik Johannes var på väg hem från Slipstensjön berättar sägnen att en stjärna föll ned på hans bröst. När han kom hem var modern död.”

***************

(Krönikan är även publicerad på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Ledsen om jag stör i partyt, men det finns en ibland komisk självgodhet och självtillräcklighet i Sverige, som bärs upp även av dem som annars inte brukar bekänna sig till nationalistisk yra.

Upphetsningen i Sverige just nu över att ha blivit föremål för ett i den långa raden av ihopdiktade, förvirrade, otäcka uttalanden från Donald Trump är ätt att förstå, och de flesta svaren har varit genomtänkta.

Även uppspeltheten ter sig harmlös, med humoristisk touch.

Men det finns, under ytan på vissa reaktioner, också något som stör mig, och inte har ett dyft med Trump att göra.

För här är det inte bara berättigad vrede över Trump som fascistiskt anstruken president som kommer till uttryck – och precis som John McCain sa börjar diktaturer med att ge sig på den fria pressen.

Utan mitt uppe i alla skämt anas också en lättsårad nationell svensk stolthet, som försvårar vår egen samhällsdebatt. En självupptagenhet som hämmar diskussionerna om vår egen framtid, vår egen samlevnad, våra verkliga problem, alla våra olösta ekvationer kring ekonomi, välstånd, välfärd och sammanhållning. Alldeles likgiltigt den politiska katastrof Trump utgör.

***

Vi är, jag anser det, dåliga i Sverige på att ta till oss av kritik som kommer utifrån. Föreställningen att andra länder skulle ha något att lära Sverige, stöter vanligtvis på starkt motstånd, rakt över den politiska skalan.

Sverige som land har en fixering vid att få – om än aldrig så pliktskyldigt – beröm från omvärlden att lapa i sig.

Här finns en traditionell tro på de egna vägvalens förträfflighet, det egna samhällets överlägsenhet, de svenska systemens djupa solidaritet, våra idrottshjältars ärlighet, kulturlivets goda värderingar, den svenska utrikespolitikens moraliska helgjutenhet, de blågula entreprenörernas unika framgångar, det svenska musikundrets globala status, den svenska demokratins mognad, de svenska utbildningssystemens världsrykte.

Kanske kan man kalla det den svenska livslögnen.

Vi är bäst på allt från design till kräftfiske. Alla beundrar vår matlagning och våra sommarstugor. SVT:s barnprogram ligger decennier före resten av världen. Och kaffet som odlas i Sverige är så överlägset gott att det tar vi med på semestern.

Runt om i vårt avlånga land trängs de utländska delegationerna för att på område efter område få lära av oss.

Okej, jag ironiserar och är orättvis. Men sånt där gillar vi att höra.

Problemet är att den svenska självbilden är glad och käck bara fram tills att den ifrågasätts. För när myten om det enbart beundrade landet betvivlas, kommer andra sidor fram. En hårdhet i blicken, stressade försvarsreaktioner och instinkter som mer handlar om att värna självbilden, än att diskutera den.

Statsminister efter statsminister uppmanar oss att tala väl om Sverige, och är djupt bekymrade över minsta spricka i omvärldens syn på landet med alla svaren och de bästa lösningarna.

Det där syftar till att automatiskt misstänkliggöra många typer av makt- och samhällskritik. Inte bara den som kommer från extrema, aggressiva håll, utan också den som kommer med eftertanke, fakta, kunskap och viktiga, från normen avvikande erfarenheter.

Detta samtidigt som vi kanske inte alltid bemödar oss om utförligaste korrekthet och djup inläsning när vi ägnar oss åt svepande kritik av andra länders politiska liv.

***

Resultatet blir i värsta fall att vi skjuter upp grundläggande debatter in i det längsta, drar oss för att ifrågasätta politiska traditioner och blir sämre på att lyssna till invändningar. Oavsett vilka värderingar man utgår ifrån, och vilka mål man har, kan det inte ses som något eftersträvansvärt.

Den självöverskattning Sverige lider av står egentligen i strid med det vi borde ha lärt av folkrörelserna – oviljan att nöja sig med floskler från belåtna etablissemang, förmågan att tänka långsiktigt kring svåra reformprocesser.

Så även om protesterna mot Trumps groda, förgiftad av hans vanliga främlingsfientlighet, varit berättigade och delvis fantastiska, behöver vi inte ägna den mer uppmärksamhet än nödvändigt, bara för att den handlade om Sverige. Inte låta oss distraheras till indignation eller nationell yra. Risken är annars att vi tappar politiken, och de samhällsproblem som finns även i Sverige, ur sikte.

***

(Krönikan har även publicerats på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

”Du vaknade i vinterljuset”, lyder första raden i Marie Silkebergs nya diktsamling Atlantis.

Det är ett ”du” som sedan vandrar från plats till plats, från sammanhang till sammanhang – geografiskt och politiskt, socialt och kulturellt. Från sällskap till sällskap, samtal till samtal, i en resa genom samtid och historia av sköra trådar, blödande sår, fullbordade svek, sökande relationer och dova stämningar.

Boken är indelad i ett antal avgränsade men inte från varandra isolerade avsnitt, som färgar varandra under läsningen: Beyoğlu | Cizre, Saint-Ouen | Stalingrad, Tratevere | Karoo, Abu Dhabi | Rub ´al-Khali, Chungdu | Dar´a, Riddarfjärden | Singö, Manyana | Gaborone, Bárðarbunga, Nollmeridianen, North Beach Angel Island, Lärbro | Hångers källa, Navigli | Aleppo, Cartagena des Indias | Cereté, Lange Gasse | Avdelning 125, De Wilde Zee | Léopoldville, Midwest, Øresund | Abuja, Cape Point

Platserna och tidslagren växlar, men väver tillsammans en bakgrund av krig, konflikter, katastrofer; pågående eller som närvarande minnen. Och så det där ”du” som följer med och håller ihop.

”Diamanter säger han i telefonen./ Diamanternas stad./ Du hör ett mörker i hans röst./ Annorlunda./ En mörkare ton./ Som om han uttalat ett ord./ Ett namn./ Mitt plan kommer tidigare./ Jag är på flygplatsen när du kommer hör du honom säga./ Innan förbindelsen bryts./ Du höll hans hand./ Den var helt orörlig./ I porten i natten./ I en hetta du inte kände igen./ Dess torrhet./ Den blå himlen om dagarna./ Trettiofem trettiosex trettiosju grader./ Steg hettan./ Som en kropp./ Hettan som i en kropp./ Men inte i handen./ Den var alldeles stilla./ Jag saknar min familj säger han./ Den bakom mig och den framför mig.”

Atlantis bör läsas i sin helhet, och gärna sammanhängande i tid, för att den ska veckla ut sig. Åtminstone är det så för mig, med den här typen av poesi, att den inte uppstår förrän efterhand, i en gradvis process, under många sidor. Någon diktsamling med avskilda dikter och tydligt bildspråk – lätt att frilägga och citera – är det inte, och av läsaren krävs tid och tålamod, även om det till stilen kan tyckas mer lättillgängligt än den poesi Marie Silkeberg skrivit tidigare.

Det är en politiskt laddad poesi. Men de stora förloppen, politiska, militära, ekologiska, de historiska arven, de pågående konflikterna, avhandlas inte utifrån en traditionell nyhetsvärdering, utan tecknas i skarpa ögonvrår, blixtrar till i skymtar, skildras och blottläggs indirekt, medan diktens blick låter annat få utrymme och söka djup.

Författaren sade själv i en intervju med DN häromdagen: ”Hela boken är full av ögonblick och möten när världen blir synlig eller uttrycker någonting. I boken finns också en oavbruten vilja att förflytta centrum, för tid och för vad som är stort.”

Det är alltid speciellt med poeter som själva är akademiska auktoriteter och utbildar andra i textanalys. Kan de tillämpa det på sina egna dikter? Bör de göra det? Frigör eller hämmar det? Silkebergs verksamhet som både akademiker och översättare – av bland annat Inger Christensen och Pia Tafdrup – finns med som en aspekt när jag plockar fram hennes dikter. Har man läst hennes essäer om poesi – hon hör exempelvis, tycker jag, till dem som lyckats bäst med att skriva om Göran Sonnevi – präglar det även hur man närmar sig en bok som ”Atlantis”.

I essäsamlingen ”avståndsmätning” från 2005, som kräver en hel del teoretisk skolning för att ta till sig, finns en text om ”kärleken i 90-talsdikten, där hon kommer in på förhållandet mellan just poesin och den teoretiska diskussionen:

”Teoretisk reflektion och poesi tycks ha gått skilda vägar under 90-talet. Poesin tycks istället i högre grad mäta sig mot verkligheten, och försöka mäta detta begrepp. Vad som är orsak och verkan är svårt att avgöra, men den samtida dikten tycks befinna sig lösgjord från den akademiska tolkningen. De stora institutionerna ger den inte längre legitimitet, och den söker sig andra vägar, befinner sig i helt andra korsningar mellan skrift och läsning. Det finns, det borde finnas, en outnyttjad frihetspotential i detta, en möjlighet till andra sätt att skriva och förstå dikt.”

Silkenberg har goda förutsättningar att undersöka de möjligheterna, den potentialen, både i studier av andras författarskap och i utvecklandet av sitt eget. ”Atlantis” går att se även ur ett sådant perspektiv. I essän ”Döden i 90-talsdikten”, också ur ”avståndsmätning”, skriver hon några rader som får ett ytterligare sken genom den nya boken:

”Kanske kan man hävda att det är vårt förhållande till döden och de döda som förändrats, inte bara sedan den avlägsna medeltiden utan att det skett även under den tid vi levt, de sista decennierna. Och att det är denna förändring som samtidspoesin försöker genomleva och uttrycka. En förändring som man annars skulle säga i livskänslan, men som här uttrycker sig i vårt förhållande till döden och de döda. Samtidigt skulle man kunna betrakta det som ett krisbeteende. Poesin har under 90-talet marginaliserats. Kanske det därför den, likt Orfeus, sökt sig till döden. Dikten får till sina källor, till sin mest ursprungliga, kultiska funktion – att tala om de döda och hålla dem i åminnelse. Den går dit för att finna sig själv och för att hitta förnyelse. Men man skulle också kunna hitta andra orsaker, det är inte så att svaren på varför dikten vänt sig till de döda uteblir, det är snarare så att de hopar sig – murens fall, kriget i det forna Jugoslavien, millenieskiftet, sekelslutet…”

Döden är närvarande i ”Atlantis”, men det är slitet för livet, rätten till livet, rösterna om livet, som är dess starka ådra.

För mig blir Marie Silkebergs nya diktsamling en studie inifrån och nära – genom vittnesmål och repliker, till synes enkla iakttagelser – av miljöer och situationer vi annars mest läser om långtifrån, utifrån och uppifrån.

Ge den tid, och sök i den inte de sammanfattande bilderna, utan de pågående samtalen.

Vi talar om kampen mot främlingsfientlighet, om arbetet för ett samhälle av mångfald i gemenskap, ett samhälle som orkar och vågar vara öppet, solidariskt och inkluderande, där jobb skapas, hela landet lever, utbildning ger framtidsutsikter, arbetsvillkoren är anständiga, unga vuxna kan flytta hemifrån, den sociala sammanhållningen står pall för kriser, välfärden fungerar, kulturlivet är brett, miljö och hållbarhet står i centrum och nya företag växer fram och skapar det välstånd alla politiska ambitioner förutsätter.

Söker man frontlinjen i den kampen och det arbetet, måste man börja med att titta någon annanstans än i stora motdemonstrationer utanför ett möte där Jimmie Åkesson håller tal, någon annanstans än i Facebook-uppropen algoritmerna älskar, någon annanstans än i indignerade ledartexter och pliktskyldigt förfärade miner vid lunchen.

Fronten, den svåraste, minst glamorösa och mest otacksamma, i kampen mot främlingsfientligheten och dess politiska företrädare, hålls ofta av ganska okända politiker i lokala nämnder och fullmäktigen runt om i landet, i landsting och i riksdagskorridorer.

Alla de som ska få budgetar att gå ihop även när det kärvar. Samtidigt som de vet hur helt avgörande det är att skolorna fungerar, bostäder finns, vården är tillgänglig och håller kvalitet, vägarna är farbara, kulturlivet får resurser, företagen har rimliga förutsättningar, trygghet upprätthålls på gatorna och stadsmiljöer hålls levande.

Det är det där arbetet, timmarna av engagemang på kvällar och helger, som ingen kommer att tacka dem för och som inte kan utvärderas förrän många år senare, men där grunden ytterst läggs för det som vi andra diskuterar högljutt och tvärsäkert.

Rämnar den fronten, misslyckas det praktiska, konkreta politiska arbetet, som har väldigt lite med Sd att göra, då blir det mesta annat omöjligt.

Värnet mot destruktiva politiska stämningar och opinioner upprätthålls också ofta av småföretagare och fackföreningsklubbar som, under ytan på inbördes tuppfäktning och ordväxlingar, för det mesta tillsammans strävar på i jobbiga tider för att hålla lokala näringsliv, kapital, investeringar och arbetsmiljöer kvar på orten, som en kraft för den regionala utvecklingen. Det är, må det låta patetiskt, en stafettpinne mellan generationerna i en bygd.

Nu vet vi att politiker otaliga gånger misslyckas att förverkliga vad de lovar, fattar ogenomtänkta beslut, gör felbedömningar, lämnar små kommuner i sticket, faller till föga för särintressen eller väljer enkla lösningar som skickar problemen vidare till efterträdarna. Det finns ingen anledning att spara på protesterna inför sådant.

Och lokala företagare och fackföreningar är nästan aldrig några änglar, utan har många andra drivkrafter som ibland kan gå i motsatta riktningar. Maktanalyser och maktkritik, granskning och ifrågasättande, är förutsättningen för all demokrati.

Men, med alla sina fel och fulheter, är det i de politiska besluten och vägvalen – från lokala nämnder och uppåt – som det viktigaste arbetet mot främlingsfientlighet utförs, eller försummas.

Det skulle inte skada om vi som är högljudda i debatten, men inte har något beslutsansvar, ibland gav en eloge till det pissiga jobb politiker, företagare och fackföreningar står inför i en allvarlig tid, när grunden för den öppna, liberala demokratin och det marknadsekonomiska välfärdssamhället hotas och flosklerna om hur allt var bättre förr rasar in från många kanter.

För risken är annars att det kan gå rutin i hur indignationen uttrycks, att protester blir mer happenings än politik, att motkrafterna gör sig till en integrerad del av ritualer som nästan alltid gynnar de främlingsfientliga: when they go low, we freak out even more. Gå inte i den fällan, håll nivån.

Om vi menar allvar med vår oro inför den våg av rasism, hat av minoriteter och nationalism som tornar upp sig, bör vi framför allt börja koncentrera våra krafter i debatten på att diskutera de politiska frågor och reformbehov som är svåra och avgörande, just därför att den inte är självklara. Det vore ett sätt att minska den hypnotiska fixering som råder vid migrationsfrågor.

En mer sakorienterad, medvetet fördjupande och mindre effektsökande samhällsdebatt skulle också bidra till att bryta ner låsningarna som blockpolitiken skapat i riksdagen.

Det skulle öka förståelsen för behovet av nya samarbeten i mitten, som inte förvandlar främlingsfientlighet till regeringsunderlag, utan utgår från samhällsproblem inför vilken blockpolitiken står handfallen. Blockpolitiken har blivit sakfrågornas fiende, hämmar nästan alla partier och kommer att ge Sd möjlighet att diktera villkoren, indirekt och i värsta fall även direkt.

Att ägna sig åt dystra politiska sakfrågor och målkonflikter, uthålligt, utan enkla slagord, är tråkigt. Det ger inga snabba responser, får inte adrenalin att flöda och genererar färre ryggdunkar.

Men strategierna hittills i debatten, i medier och på sociala medier, har varit katastrofalt ineffektiva och verkningslösa.

Den långsiktigt viktigaste frontlinjen i kampen mot främlingsfientlighet lämnas ofta åt sitt öde. Ändå borde vi har lärt oss: det börjar och slutar med politikens vardag. Just där den känns som trögast, tristast och mest utdragen, blir den livsviktig.

***

(Krönikan är även publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Centralbankernas låga räntor och stora uppköp av värdepapper skadar allvarligt den ekonomiska utvecklingen och börjar hota hela det marknadsekonomiska systemet.

Det hävdar återigen nationalekonomen och tidigare presidenten vid Ifo-institutet för ekonomisk forskning i München, Hans-Werner Sinn i en krönika för den tyska tidskriften Die Zeit. För att locka företag att investera i dag, när kapitalavkastningen sjunkit kraftigt, måste man, skriver Sinn, ta till ”de hårdaste metoderna och närmast kasta pengarna efter dem, ja, så småningom till och med betala dem för att de ska låna pengar för investeringar.”

Det är en kritik som framförts ända sedan finanskrisen tog fart och centralbanker tvingades, eller såg sig tvingade, att ingripa med räntesänkningar och stödköp för att undvika kollaps.

Nu hotar det som skulle vara extrema, tillfälliga åtgärder att få permanent karaktär. Kan det sluta väl?

Om vissa saker är de flesta överens: När investeringar inte längre är lönsamma, när riskkapitalet fryser inne, när nya företag inte får chansen att växa fram och de långsiktigt investeringsobjekten blir färre, när strukturomvandlingar uteblir, då kommer oundvikligen stagnation och nedgång att följa. I samhällsekonomin och på arbetsmarknaden, för välståndet och jobben, för både den sociala sammanhållningen och rörligheten. Med politiska konsekvenser.

Men om orsaker, tidsperspektiv och åtgärder går åsikterna isär.

Enligt Sinn och hans meningsfränder är en av grundorsakerna till att Europa inte kommer ur krisen – och risken är stor för en ny våg av euroturbulens inom kort – själva kombinationen av uteblivna strukturomvandlingar i krisdrabbade länder och den Europeiska centralbankens expansiva politik.

Räddningsaktionerna, anser de, är så utformade att de förvärrar grundproblemen, och skjuter upp nödvändiga reformer ytterligare. Allt mer handlar istället om att klämma ur det godaste ur stimulanserna så länge de varar.

En av konsekvenserna, skriver Sinn, är att konkursfärdiga företag och strukturer hålls under armarna av centralbankerna, på bekostnad av de nya som skulle kunna ge krisländer långsiktig återhämtning och uppsving.

Sinn ser i utvecklingen rentav, möjligen med viss ironi, delar av Karl Marxs gamla kristeori återkomma i modern version, ett och ett halvt sekel senare.

På andra sidan i debatten står bland annat anhängarna av teorin om så kallad sekulär stagnation, som varit på mångas läppar de senaste åren, med USA:s tidigare finansminister Larry Summers som den mest kända företrädaren.

Den teorin går ut på att det av andra, mer djupgående skäl för lång tid framåt kommer att råda brist på investeringar som ger ordentlig avkastning, att sparandet därför oundvikligen – paradoxalt nog givet de låga räntorna – kommer att öka, tillväxten förbli mycket låg och en långvarig nedgång hota. Om inte det offentliga går in med ännu större stimuleringsåtgärder som motvikt. Av det skälet, anser de, bör penningpolitiken bevaras expansiv.

Summers själv betonade i Foreign Affairs förra året, kopplingen mellan den ekonomiska stagnationen, medelklassens problem och den politiska turbulens som växer: ”Secular stagnation and the slow growth and financial instability associated with it have political as well as economic consequences. If middle-class living standards were increasing at traditional rates, politics across the developed world would likely be far less surly and dysfunctional. So mitigating secular stagnation is of profound importance.”

Penningpolitiken: skurk, räddning eller mittemellan? Som vanligt ligger sanningen någonstans mellan ytterligheterna. Det krävs många olika slags åtgärder – både kortsiktiga stimulanser och långsiktiga reformer – som balanserar upp varandra i ett komplicerat samspel.

För att ta bara ett banalt resonemang: den expansiva finans- och penningpolitiken har hindrat en ytterligare global krasch, men centralbanker kan inte ersätta politiken eller hålla skenliv i konjunkturen hur länge som helst. Därför måste regeringar och ekonomiska aktörer snarast utnyttja tidsfristen till reformer, strategiska investeringar och insatser som kommer till rätta med de underliggande missförhållandena.

Men sådana självklara iakttagelser är, förstås, ingen stor vägledning. Råden är lättare sammanfattade än genomförda.

Många andra faktorer spelar in, som beroende på vem man lyssnar till har olika stor betydelse: teknikutveckling, lönebildning, ekonomiska klyftor, demografiska faktorer, energiförsörjning, storpolitiska händelser, lånebubblor, budgetkriser, sociala spänningar, hälsa och miljö.

I många fall handlar vägvalen både om praktiska bedömningar och ideologiska prioriteringar. Och de är svåra.

Hade vi lärt något av finanskrisen, och dess politiska följder, borde vi låta långt mer av samhällsdebatten handla om dem. Om det som är komplicerat. Om målkonflikter som lämpar sig bättre för samtal än skrik och skrän.

***

(Krönikan har även publicerat på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

***

Andra krönikor på samma tema:

Står centralbanker i centrum, mår politiken dåligt.

Är vår innovativa ekonomi en illusion?

Det rör sig på djupet i världsekonomin

Centralbankernas dilemma och räntedebatten i USA

När världsekonomin biter sig själv i svansen

Det var den 14 maj 1934, kylig vår låg i luften och ångfartyget Turisten hade just anlänt till Umeå efter resan över Kvarken från Vasa. Var det en stor sak fortfarande för umeborna, under mellankrigstiden som det varit på 1800-talet, att ångbåtarna kom om våren? Rusade man dem tillmötes?

Med något av ett vårens budskap kom i alla fall ångfartyget som styrde in mot Umeå den dagen. Bland passagerarna fanns, kunde man läsa i VK dagen efter, ett sällskap bestående av ett 20-tal finländska teknologer två professorer och, inte minst, kamrer Jarl Hellström i rollen som Sydösterbottens Turistförenings sekreterare.

Gästerna hälsades välkomna på kajen av konsul Arne Unander-Scharin, som enligt överenskommelse raskt visade dem sina fabriker. Teknologerna var inbjudna för att studera västerbottniska industrianläggningar, i bland annat Umeå, Robertsfors och Skellefteå, för att sedan åka hem via Haparanda.

Jarl Hellström, som i VK avbildades med hatt och av tidningen beskrevs som ”energisk” i sitt uppträdande, hade däremot kommit för att ”söka samarbete med Västerbottens turistförening”. Han skulle föra samtal med lappfogde Hans Cederberg och överlägga med landshövding Gustav Rosén ”om turistutbytet mellan de två broderländerna”.

Förhoppningarna var stora, och gällde i första hand turismen. Rubriken i VK dagen efter löd: ”Turistbyte i år med österbottningarna. Samarbete inlett. Finnar hit på fjälltur. – Österbotten lockar med billighetsresor”.

Sydösterbottens turistsatsning hade, liksom den i Västerbotten, en regionalpolitisk laddning. Den tillkom ”såsom en protest mot den landsomfattande finska turistföreningens åsidosättande av de österbottniska intressena.”

År 1933 hade den sydösterbottniska föreningen inlett sin verksamhet med en rundresa genom Österbotten, ledd av karismatiske Hellström själv, för ett 30-tal turister med utgångspunkt i Umeå. Alla, minns signaturen ”Y”, ”voro vid hemkomsten stormförtjusta över det utomordentliga mottagande de rönt och de rika minnen som broderlandet skänkt.”

Nya resor planeras för sommaren 1934. De ska gå från Umeå med ångfartyget till Vasa, och ”så färd genom Rågens rike och besök i Lappo, Kuortane, Terijärvi, Gamla och Nya Karleby, Jakobstad och de krigshistoriska platserna Jutas, Oravai m. fl ställen.” Priset, säger Hellström, blir runt 70 kronor med kost och logi. Sedan tillkommer en ny rutt: buss till Virdois, resa med båt över Nässijärvi till Tammerfors, och återfärd till Vasa med tåg.

Första resan av detta slag, bubblar Hellström, ”anordnas till midsommar – det blir en förtjusande midsommar för de som gästa oss, det försäkrar jag.”

Hellström hoppas också att finländska resenärer ska ”få komma över Bottenhavet och titta på ert vackra land”. För finländarna är det, tror Hellström, framför allt ”den västerbottniska fjällvärden och de historiska minnesplatserna vid kusten”, som lockar.

Man anar att VK:s utsända, som själv hade varit med på resan till Österbotten sommaren innan, är charmad. ”En hel artikelserie skulle krävas för att redogöra för de 6 dagarnas färd igenom Österbotten”. Och så kommer en rejäl känga från tidningen mot Sverige, och kanske mot Umeå: ”Den anspråkslöshet bland annat, som man möter på andra sidan Kvarken, skulle vara värt ett särskilt kapitel – ett som skulle komma den svenska vräkigheten att te sig så dum den i verkligheten är.”

***

Artikeln i VK, och intervjun med Hellström, andas framtidstro och nystart. Via turismen, förstår man indirekt, ska liv blåsas åter i förhållandet mellan Österbotten och Västerbotten, och få människorna på båda sidor havet att på nytt upptäcka varandras miljöer, kulturhistoria och sevärdheter, lockas till istelser i respektive grannland, få igång ett djupare utbyte över Kvarken.

Det var en ambition som gick långt tillbaka i tiden redan 1934, och som består ännu idag, snart 83 år senare. Kvarkenregionen är en historia om förhoppningar, besvikelser, satsningar, stagnation och åter nya tag.

Den lever, men alltid med vissa reservationer. Och havet mellan Västerbotten och Österbotten speglar historiens gång. Kanske just därför har det lockat konstnärer av olika slag till många skildringar. Umeåbaserade författaren Mikael Berglunds nya roman ”Smekmånader” utspelar sig i framtiden på en ö i Bottenviken. Den inleds med ett par dystopiska rader: ”Bottenviken har förvandlats till vallgrav, och den sjuder av de drunknandes rop”.

Det går rysningar längs ryggraden.

Kvarken, som kulturhav, som gränsland, är en politisk uppfordran, med räckvidd utanför bottnarna, ett test av ömsesidighet och utbyte i praktiken, som fascinerar och frustrerar. Öster- och Västerbotten sneglar på varandra, trevar, söker övervinna det korta, men ihärdiga avståndet, men når aldrig riktigt fram.

Gång på gång har aktörer tagit initiativ till nya samarbeten, eller sökt få igång gamla som somnat. Kring turism, transporter, utbildning, näringsliv, vård, kultur, idrott. Det har flammat till, men ofta slocknat igen. Ändå glöder det fortsatt, för den som tittar noga.

Från 90-talet och fram till i dag har utspel och kraftsamlingar på olika nivåer varit regelbundna. Drivna av insikten om hur värdefullt det gemensamma, arvet och ansvaret är – ekologiskt, kulturellt, politiskt, ekonomiskt. Vårdat i nära samarbete, kan mycket gott komma ut av det, och bli en förebild i dyster tid.

Förutsättningen är att Västerbotten och Österbotten för varje ny generation återupptäcker, lär känna och intresserar sig för varandra bättre. Bejakar öppenheten och utbytet. Reser och möts.

Det har kanske aldrig sagt klick, men trägen vinner.

****

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Morgonkaffet på en veranda i Vännäs intas till en annan vy än tekoppen på Hagabalkongen. Förmiddagen i centrala Nordmaling eller Lycksele skiljer sig från den i Örträsk eller Hällnäs. Arbete och fritid i Fredrika har andra nyanser än arbete och fritid i Holmsund. Skellefteå och Vilhelmina brottas med helt olika slags utmaningar i skymningen. Och när Tärnaby går till sängs är det med andra frågor och tankar än Tavelsjö.

Bara i Västerbotten är livsmiljöerna, näringsliven, kulturtraditionerna, infrastrukturerna och de politiska diskurserna otaliga. Även i Västerbotten finns djupa kontraster och målkonflikter mellan och inom kommuner.

Redan föreställningen att det skulle finnas en politik för landsbygden, en kravlista, ett recept, som förenar den storstadsnära byn med fjällets tätort, Gästrikland med Lappland, inlandskommunen med kuststaden, visar hur fast debatten sitter i ett Stockholmsperspektiv. En landsbygdspolitik – singular – är omöjlig att utforma.

Inte heller finns det, vilket lätt glöms bort, någon enhetlig storstadsvärld. De problem som Stockholm diskuterar, skiljer sig ofta starkt från dem som bekymrar Göteborg eller Malmö.

Sveriges statsminister Stefan Löfven, för vilket ovanstående är självklarheter, är nu ute på sin omtalade landsbygdsturné.

Inför den turnén har det skrivits och sagts många stereotypa, generaliserande, okunniga dumheter om landsbygden och dess människor, hur vi är, vad vi tycker och tänker, vad vi vill jobba med eller hur vi ser på våra liv. Som Trumpland har landsbygden bland annat beskrivits på flera håll.

Ibland, vilket är det värsta och för landsbygderna skadligaste av av allt, framförs fördomarna ompaketerade i ett slags indirekt nedlåtande välvilja och överlägset medlidande från stockholmsdebattörer på jakt efter fina, och flyktiga, poser.

Men dumheterna har inte sagts av Löfven. Han har, så vitt det går att bedöma från uttalanden, en ganska ödmjuk, realistisk syn på sin egen kampanj. Även Annie Lööf, för att ta hans huvudmotståndare i den debatten, kan tala med insikt om de olika verkligheter som landsbygderna brottas med.

Erfarenheten säger visserligen att det inte spelar något stor roll vilken regering som sitter vid makten. Urbanisering, industriella strukturomvandlingar och centraliseringar av makten, pågår ändå. Det är starka krafter. Delvis utom räckhåll för politiska viljeyttringar.

Men faktum är att en duell Löfven-Lööf – med deras ofta gemensamma verklighetsbild, men helt olika ideologiska utgångspunkter och maktanalyser i reformer och prioriteringar – inte alls vore dum för ton och nivå i diskussionen om Sverige utanför storstäderna.

Och vissa saker, en del medel, en del mål, kan de nog bli överens om. Vikten av bredbandssatsningar överallt. Stopp för slentrianmässiga, kontraproduktiva nedläggningar och centraliseringar av offentlig service och statliga jobb utanför storstäderna. Behovet av differentierade arbetsmarknader även i befolkningsmässigt mindre regioner. Värdet av fortsatt invandring.

Annat lär de fortsätta vara oense om, i synen på ekonomi, skatter, regler, investeringar, jobb och företagande. Och i synen på vad som fungerar bäst: generell politik eller riktade insatser, grundläggande förutsättningar eller utförliga subventioner. Det är välkommet och viktigt.

För lika lite som det finns en landsbygd, finns det ett givet svar på vad som bäst gynnar städer, orter och byar utanför Stockholm, Göteborg och Malmö. Debatten, mellan anständiga alternativ öppna för omvärlden och mångfalden, behövs mer än enigheten.

Men den måste föras utifrån den både komplicerande och frigörande insikten att det inte finns en landsbygd, till vilken man kan göra en studieresa, utan bara många landsbygder, som det tar ett liv att lära känna.

****

(Krönikan har även publicerats på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Utbredd, långvarig korruption, som väver samman politiska institutioner, rättsväsende och näringsliv i ett systematiskt maktmissbruk, är förödande på många sätt för ett samhälle: demokratiskt, socialt och ekonomiskt.

Rumänien hör till de länder i Europa som har haft djupast problem med korruption de senaste decennierna.

Ända sedan medlemsförhandlingarna inleddes med Europeiska unionen i början av 2000-talet har landet gått med på åtgärder för att rensa upp missförhållandena inom statsförvaltningen och rättsväsendet.

Resultatet har, även efter inträdet som EU-medlem 2007, varit blandat.

Men den offentligt redovisade hållningen har varit klar, korruptionen ska bekämpas. Och vissa framsteg har gjorts, där korruption lett till åtal.

Därför var besvikelsen så stor och reaktionerna så starka när den socialdemokratiskt ledda regeringen nyligen lade fram sitt dekret om att avkriminalisera korrupta handlingar så länge beloppen inte översteg ett visst värde, och att ge dömda tjänstemän amnesti.

Skenmanövrar till trots, var det egentliga syftet med förslaget uppenbart: Att sänka ambitionerna i det framtida antikorruptionsarbetet och rädda de som redan avslöjats, inklusive det socialdemokratiska regeringspartiets egen ledare, från åtal.

Nu har omfattande, uthålliga protester, med hundratusentals demonstranter i bland annat Bukarest, tvingat regeringen att backa, åtminstone tillfälligt, från sitt förslag.

Men det faktum att regeringen överhuvudtaget lade fram dekretet, höll fast vid det så länge den kunde och med grova angrepp försökte misskreditera sina kritiker, visar att gamla vanor sitter djupt när makthavare under lång tid kunnat sko sig med låg risk för konsekvenser.

Om demokratiska institutioner ska kunna stå pall för de angrepp som antiliberala, nyauktoritära rörelser nu mobiliserar för runt om i västvärlden, är även kampen mot korruption av avgörande betydelse. Demonstrationerna i Rumänien, liksom de i Polen, där mycket står spel, visar vilka kraftansträngningar som krävs.

Inga mödosamt uppnådda framsteg kan tas för givna.

***

(Ledaren har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)