När mormorsmormor finns kvar, jublar och lägger sig i

Av , , Bli först att kommentera 0

Efter 86 långa år var väntan över. I Ken Burns baseball-dokumentär berättas hur Red Sox-fans – sedan Boston vunnit World Series 2004 med 4-0 i matcher mot St. Louis Cardinal – lämnade meddelanden om triumfen på sina föräldrars- och sina far- och morföräldrars gravar. Skyltar, papperslappar.

”Dad, they did it! Rest easy” stod det på en av dem, och leenden spred sig i himlen över östkusten.

Många Red Sox-fans hann leva hela sin liv mellan titlarna 1918 och 2004, utan att få jubla högst en enda gång. 86 år var fortfarande för dem födda 1918, långt över det förväntade livsgenomsnittet.

Under många århundraden hann olika generationer ofta bara skymta och snudda vid varandra som jämbördiga. Hann knappt lära känna varandra. Hann bara trängas ihop under relativt korta perioder av livet.

Erfarenheter, känslor, kunskaper, konflikter, frigörelseprocesser, kärlek trots allt, förståelse till sist – allt måste upplevas, förmedlas och bearbetas snabbt och intensivt, för tiden var knapp.

Skulle dagens trender fortsätta, medicinvetenskapen göra nya genombrott och en del forskares bedömningar slå in, kanske barnbarnsbarnbarn om några generationer kan fira triumferna med mormorsmormor, som fanns med redan förra gången det begav sig, långt tillbaka.

Så extremt blir det möjligen inte. Men 86 år kommer för framtida generationer kanske inte att omfatta en hel, lång livstid, utan bara de allra mest aktiva åren mellan ungdom och ålderdom.

”Den här babyn kan leva upp till 142 års ålder”, löd rubriken på veckans Time (lövenkids, hav tålamod). Det må vara att ta i. Medicinska framsteg, nya läkemedel, behandlingar och förebyggande ingrepp, skonsammare arbetsliv och boendemil

jöer, mer hälsomedvetna livsstilar – exakt vilka och hur snabba effekter det får går förstås inte att säga. Krig, miljöförstöring, viruspandemier; mycket kan påverka negativt. Förutsättningarna skiftar starkt över världen.

Ändå tyder det mesta på att ett land som Sverige står inför en starkt förändrad demografi. Med avsevärt fler, och sannolikt betydligt mer aktiva, äldre, som lever längre än i dag. Och en situation där startpunkten för den upplevda ålderdomen förskjuts för många människor, långt bortom tidigare pensionsåldrar.

De äldre kommer att vara fler än de yngre, och ungdomen kommer att vara en mycket mindre del av livet än ålderdomen.

Det är en hoppingivande utsikt. En demografisk förändringsprocess till det bättre vägledde även skapandet av det moderna samhället, under samma liberala och socialdemokratiska epok som demokratiska framsteg, marknadsekonomi, rättigheter och social välfärd skapade välstånd, ökad frihet och ökad jämställdhet.

Men den demografiska situation som nu kanske växer fram, kommer även att ställa samhället inför helt nya utmaningar. I utbildningssektorn, på arbetsmarknaden, i välfärden, i medierna, i kulturlivet, i grannskapen.

Människors arbetsliv kommer att förlängas och genomgå många faser. Fler generationer kommer att arbeta sida vid sida under lång tid, utan självklar övergång av makt och inflytande. Rekryterande företag kommer inte att kunna koncentrera sig på vissa åldersgrupper. Det bör bli oacceptabelt att utgå från ålder som indikation på egenskaper.

Utbildning som en sak för ungdomen kommer av nödtvång och lust att ersättas av det livslånga lärandet som huvudkoncept, även i högre utbildning och forskning. I synnerhet om innovationstakt, tillväxt, jobb och generell välfärd ska upprätthållas.

Ett liv kommer inte att utspelas inom ramen för bara en eller ett par sammanhängande epoker av stabila tekniska förutsättningar, inlärda normer och kulturella referensramar. Människor kommer att hinna bryta upp oftare än förr – fysiskt och intellektuellt.

Det politiska livet kommer att bli mer komplicerat, svårhanterat och givetvis positivt berikat när många generationer samtidigt kräver gehör för sina upplevelser, problem, värderingsramar, insikter, perspektiv och fördomar. Trenden av allt yngre ledande politiker som bugning åt framtiden kommer att framstå som absurd.

Samhällsplanering av service, välfärd, transporter, kultur- och fritidsutbud måste utformas annorlunda, när ålderdomen inte är en kort, avklingande tid på slutet, utan en lång, aktiv livsfas, om än förknippad med krämpor.

Äldreomsorgen kommer ännu mindre än i dag att gå att betrakta som en enhet, utan bli ett löst begrepp för en enorm mångfald av aktörer, finansieringsupplägg och insatser. Skatte- och pensionssystem kommer att påverkas när den gamla pensionsåldern snarast markerar en mittpunkt i livet. Kvarter och stadsdelar kommer att behöva planeras för, och dra nytta av, större åldersspann.

Psykisk ohälsa, depressioner och självmordsproblematik kommer att kräva ännu mer uppmärksamhet och lyhördhet.

Relationer och vänskaper kommer att hinna brytas upp fler gånger än vad som är vanligt ens i dag. Den sociala sammanhållningen, snåriga nätverk, i ett lokalsamhälle kommer att kompliceras, men även få fler möjligheter att läka sår.

Sjukdom, olyckor och död i tidiga år, kommer att kännas ännu smärtsammare. Mer kommer att upplevas stå på spel. Och vad får det för följder för ungas självbilder, om de inte längre ensamma uppfattas stå för framtiden?

Vi barn av ungdomskultens epoker står inför en välkommen omvälvning, när fler aktiva och viljestarka generationer ska samsas, tvivla och jubla med varandra sida vid sida, i samhället. Det kommer att bli svårt, och göra oss gott.

Ord inför helgen, 21 februari

Av , , Bli först att kommentera 0

Torgny Segerstedt 1934:

”Friheten att tänka och att uttala sina tankar står över allt annat. Det är det mänskligas livsluft. Utan denna frihetens atmosfär vissnar det andliga livet bort. Allt kunna människorna undvara, blott icke detta. Där det antastas, där gäller det det som gör oss till människor, där gäller det vad som gör oss till moraliska väsen, där gäller det livet. När våldet vill befästa sin makt och påla i den flytlera, över vilken dess byggnad skall uppföras, söker det alltid att knäcka den fria tanken.

Det lägger munkavle på pressen, det begraver i fängelsehålor det fria ordet, försöker att med dressyr taga nerven ur de ungas tankeförmåga.

Det förgriper sig på människoanden själv. Med denna våldets makt kan ingen fred slutas. Här gäller det, som sagt, livet.

Allt kan fördragas utom detta ena: frihetens förkvävande. Friheten, tankens och ordets, är livsnerven i mänsklig tillvaro.”

Fenomenet Krook – vrede och prestationsångest

Av , , Bli först att kommentera 0

Min akademi, 18 idolporträtt – del 17, om Margaretha Krook (1925-2001)

Det var mademoiselle Clairon mot mademoiselle Dumesnil – och det handlade om teaterkänslor, konstnärskap och övertygelser under 1700-talets småsjudande, franska förrevolutionära decennier; om prestige och tjuvnyp i konkurrensen om klassiska roller, i en av teaterhistoriens utdragna tvister.

Kontrasten mellan två begåvade scenpersonligheter fick både publiken och epokens bästa pennor – inklusive Voltaire och Diderot – att ge sig in i debatten med lärda utläggningar och subjektivt svärmeri. Clairon och Dumesnil var under många år två av Paris mest upphöjda skådespelare, i ett skede när den franska, och därmed europeiska, teatern närmade sig viktiga vägskäl – estetiskt, organisatoriskt, politiskt. I ett av de vägskälen stod Clairon och Dumesnil för olika uppfattningar om hur en skådespelare bör arbeta.

Känsla (Dumesnil) eller teknisk beräkning (Clairon)? Inspiration i ögonblicket (D) eller noggrann repetition (C)? Skådespelarens verklighet på scenen (D) eller dramats fiktion (C)? Entusiasmera den breda publiken eller vinna finsmakarnas gillande? Vad är skådespeleriets hjärta? Hur ska relationen mellan fysik, intellekt, emotioner och publikkontakt se ut? Identifikation med eller teatral distans till en rollgestalt?

Det är frågor, tvivel, avvägningar, övertygelser kring vilka teaterfolk bråkat så länge det funnits scener. De gav teoretisk skärpa genom 1800-talets och 1900-talets olika, stridande ismer, teaterteorier och maktkamper mellan demonregissörer, stjärnhuvudrollsinnehavare och skådespelarkollektiv. Men ismerna hade praktiska föregångare.

Ofta i den moderna teaterhistorien har det varit kvinnliga skådespelare som utlöst de hetaste debatterna. Dumesnil vs Clairon var en av de första. Polemiken fullföljdes i deras memoarer. De ville verkligen förklara sig. Men det intressanta i dag är förstås inte deras konkurrens, utan att de tillsammans täcker in så många arbetssätt även på vår tids teatrar. Konsten är inte rotlös.

En av deras främsta arvtagerskor, en sentida efterföljare som i sitt skådespeleri förenade det bästa från de båda och från många senare ismer – skolad i flera av dem, men ingens fånge – var Margaretha Krook. Hon var en teaterkraft omöjlig att sammanfatta, och omöjlig att inte återvända till, om man fascineras av skådespelaren som fenomen.

Krook är den som fascinerar mig allra mest. Hon tycktes kunna allt: Från det tragiska dramat till den uppslupna tv-komedin. Från det fysiska, teatrala utspelet till det texttunga manuskriptet. Från prestigelöst, lyhört integrerat ensemblespel till total, ensam scendominans i en monolog. Hon kunde ge liv åt regiinstruktionerna från en komplex, brinnande teaterteoretiker som Alf Sjöberg, och fånga det väsentliga i en Hasse & Tage-revy. För att väga upp henne i ett Norén-drama, för att inte balansen skulle bli helt fel, krävdes en rad av landets allra bästa skådespelare.

Men Sjöberg, som nästan alltid hade rätt när det gällde teater, hade fel på en punkt: Mutter Courage kunde visst göra tv-reklam för margarin, tillsammans med Ernst-Hugo Järegård.

Krook hörde till de skådespelare som kan få tiden att stanna, energin att koncentreras till en enda punkt, om scenen krävde det. Varje gest och betoning, var en händelse i sig. Kanske var det ett resultat av den scenångest hon lär ha lidit av, den osäkerhet hon tvingades att besegra. Hon var inte orädd, som en del är. Hon var tvärtom tvungen och hade modet att övervinna en rädsla, som satt djupt och som förstärkts av upplevelser i början av teaterlivet.

”Jag var oerhört auktoritetsbunden”, räddhågat ambitiös, erkände Margaretha Krook i en radiointervju med Maj Ödman om åldrande och prestationsångest, 1989, när hon talade om motgångarna i början, om hur hon talade fel, rörde sig fel, hade fel utseende – inte tillräckligt ”söt” har hon sagt – och aldrig kom i fråga för vissa typer av roller. Tidigt riktade hon in sig på att spela äldre kvinnor, där annat än utseendet stod i centrum. Det fanns en misstro från omgivningens sida som satte spår, och som hon kanske i viss mån gjorde uppror mot resten av livet.

Krook som ängsligt auktoritetsbunden, fångad i en utseendefixerad, könskonservativ miljö, kan låta paradoxalt i dag, när hon vid återblickar på den långa raden av kraftfulla karaktärsroller, framstår som en av de minst tuktade, mest obändiga scenauktoriteterna i svensk teaterhistoria. Men hon var inte en skådespelare av det obekymrade slaget. Hennes temperament, integritet och utstrålning, som gjorde åtskilliga skraja, hade en kärna av vrede och ilska, som förklarar mycket i hennes konstnärskap. Svd:s Lars Ring formulerade det bra i en recension av Astrid Hasselrots (trevliga) bok ”Drottningen av skrattet och gråten”: ”Varför inte låta Margaretha Krook vara så arg som hon var, låta såret inuti få vara? Först när man inser smärtan förstår man den storhet som Krook förmedlar: denna grundsorg och förtvivlan som ibland blev eruptioner av utfall mot kollegor, chefer och kritiker.”

Jag såg bara Krook på teater vid två tillfällen, båda gångerna på Dramaten. När hon 72 år gammal, med lynne och tjurighet, spelade Maria Callas i Masterclass 1997. En uppsättning vars dramaturgi problematiserades av det faktum att Krook för en svensk publik vid det laget hade större legendstatus än någonsin Callas. Och när hon året efter, med avspänd inåtvändhet, spelade en gåtfull Winnie, nedgrävd i sandhögen, i Becketts Lyckliga dagar.

Men min personliga favorit-Krook är hennes makalösa porträtt av Gertrude Stein. Mitt videoband med den monologen som tv-teater är nästan helt sönderspelat. Hade Dumesnil och Clairon fått uppleva henne i den rollen, hade de hållit om varandra, försonade i beundran av en skådespelerska som förstått och förenat det bästa hos båda.

 

***************************************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Leva med, men aldrig vika för, terrorhot i öppna samhällen

Av , , Bli först att kommentera 0

Helgens fruktansvärda terrorattentat i Köpenhamn, mot ett kulturhus där konstnären Lars Vilks var huvudtalare och mot en synagoga – och därmed mot själva yttrandefrihetens, mångfaldens och det konstnärliga skapandets idé + kommer att följas av fler, sannolikt åtskilliga, de närmaste åren.

Många dåd kommer att förhindras av polis- och underrättelsearbete i sista stund, och inte bli mer än förbiflammande notiser om planerade massmord som hade kunnat sälla sig till de andra; till Utöya, till Paris.

Bara på den dryga månad som gått sedan terrorn i Frankrike mot satirtidskriften Charlie Hebdo och en judisk affär, har flera andra attentat, med liknande bakgrund, stoppats på olika håll i Europa.

Men inget samhälle kan förebygga och stoppa all terror, hur skicklig polisen och hur vaksam allmänheten än är. Det räcker med en individ och ett vapen, och några sekunder av sårbara mål i levande miljöer där människor umgås, diskuterar, möts och lever. Helt säkra kommer vi aldrig att vara, och vill vi nog egentligen inte heller bli.

Det är en plågsam, men nödvändig insikt: Inget öppet, mänskligt värdigt samhälle kan överleva om kontrollen är så total att varje hot är undanröjt.

Det gör att den utmaning som de liberala demokratierna står inför är dubbel: Att aldrig på något sätt vika sig för, ursäkta eller låta sig skrämmas av terror eller terrorideologier. Men samtidigt ändå lära sig att leva med ett ofrånkomligt och otäckt terrorhot i vardagen, i bevarat lugn och med bevarad tolerans, utan att låta sig ryckas med av en kapprustningens logik.

Det kommer att kräva ett enormt engagemang för och en återupprättad medvetenhet om de principer som demokratin faktiskt bygger på.

En av de principerna är att yttrandefriheten inte finns till för bara det harmlösa, det vi själva gillar inom en viss åsiktsgemenskap eller finner bekvämt att företräda i bestämda miljöer. Yttrandefriheten är framför allt viktig som skydd åt det som provocerar, experimenterar, undersöker och avviker, och för det som utmanar makten, inklusive religiösa makthavare och deras för förtryck instrumentaliserade tabun.

Försvar av friheten att yttra något är inte desamma som ett försvar av innehållet i det som yttras eller en önskan att det ska få brett gehör. Försvar av rätten till provokationer är inte detsamma som en skyldighet att delta i provokationer själv. Yttrandefriheten får vi inte försvara bara för våra vänners skull – även om många väljer att låta engagemanget stanna där. Vi måste försvara den precis lika mycket för våra motståndares skull, annars finns det inte.

Yttrandefriheten är jobbig och stressande, inte harmonisk och lugnande.

Den är en princip, inte en bedömning.

Har man inte förstått den distinktionen har man inte förstått vad yttrandefrihet i praktiken handlar om.

Det är därför något pinsamt och ovärdigt med debattörer som tenderar att hoppa över det första ledet – att faktiska fördöma terrorn och visa upprördhet över den, och istället nästan direkt kommer med alla ”men”, ”fast” och ”å andra sidan”, som om det vore något fult med att en stund låta terrordådets ondska i sig stå i centrum.

Men varje nytt attentat, mot hjärtat av bland annat yttrandefriheten, kommer också att fordra ett slitstarkt, nästan övermänskligt tålamod från medborgarna, i förtröstan om att det sårbara, skrattande, tvivlande, grälande, kontrastrika, öppna och ibland plumpa samhället över tid är långt starkare och livskraftigt, än den besinningslösa, obarmhärtiga, fundamentalistiska terrorn.

Det finns därför en fara med när de politiska deklarationerna efter varje nytt terrordåd blir för aktivistiska, uppumpade och utlovar för mycket i form av ”kamp” och ”motstånd”, som om terrorn fått sätta den emotionella dagordningen på precis det sätt den vill.

Vi får aldrig vika ett uns för terrorn, men just därför kommer vi att tvingas leva med hoten från dem i vår vardag.

Nu står den islamistiska, antisemitiska terrorn i centrum. Den hotbilden har förvärrats dramatiskt av utvecklingen i Irak och Syrien senaste året, och kommer att kräva ett omfattande förebyggande arbete framöver i miljöer där rekrytering och radikalisering sker.

Men även nynazistisk och islamofobisk terror kommer att fortsätta sprida skräck i nya attentat, och kräva precis samma form av förebyggande insatser i miljöer där de strömningarna växer.

Försöken att rangordna terror, att vara emot våldet bara när det riktas mot vissa grupper men inte mot andra, att sjuda av upprördhet vid ett angrepp, men mumla och ducka vid nästa, är början på slutet för demokratin.

Hatet mot mångfald, glädje, skapande, samlevnad, öppenhet och oliktänkande förenar terroristerna, oavsett fanor. Deras försök att skrämma till underkastelse, rädsla och förstämning genom brutalitet och våld, följer en gemensam logik.

Det öppna samhället är hotat som en solidarisk, brokig, sårbar helhet, och kan bara överleva som en solidarisk, brokig, sårbar helhet. Låt inte terrorn skapa vare sig panik eller resignation där den insikten går förlorad.

Det är något oroande och skumt med minusränta

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är något skumt med minusränta, och den är aldrig ett gott tecken på sikt. Antingen stämmer verklighetsanalysen som ligger till grund för den drastiska åtgärden – och då finns det inga skäl att jubla. Eller så har centralbanken missbedömt utvecklingen, övervärderat en fara och undervärderat andra – och då kommer minusräntan förr eller senare att få negativa konsekvenser.

Är minusränta en bra åtgärd – och det finns situationer när den kan vara det – är läget illa.

Är minusränta en felaktig åtgärd – och det finns skäl till att den utgör ett extremt undantag som undvikes i det längsta – kommer läget att förvärras.

Räntepolitik är alltid både ett förment värderingsfritt ekonomiskt verktyg, som i idealfallet hålls så oberoende från de politiska beslutsfattarna som möjligt, och ett ideologiskt slagfält av ideologi, lidelsefull tro och vilda förhoppningar om underdunderkurer och entydiga samband.

Men en bra grundregel, oavsett vilken penningpolitisk skola man tillhör, lyder: om ränteläget står i centrum har den övriga politiken gått snett, lämnat walk over eller tappat greppet.

Och de problem som har uppstått på grund av politiska misslyckanden kan mildras men inte lösas av räntehöjningar eller räntesänkningar. Räntepolitiken kan ge den övriga politiken extra debatt-, betänke- och handlingsutrymme, men inte befria den från ett demokratiskt ansvar.

Huvudskälet till att den Europeiska centralbanken, ECB, just nu är mäktigare än någonsin och att besked från dess ordförande Mario Draghi påverkar Europas ekonomi mer än något annat, är inte att ECB har magiska krafter, utan att EU och medlemsstaternas regeringar inte sedan finanskrisens

utbrott fått situationen under kontroll. Där politiska beslut och reformer kring näringsliv, arbetsmarknad, skattesystem, utbildning och annan konkret politik uteblir, tar penningpolitiken över som sista, ofta falskt hopp.

Den svenska riksbankens besked på torsdagen om en så kallad negativ reporänta på minus 0,1 procent, plus köp av statsobligationer för tio miljarder (nytryck av pengar), har mötts med blandade reaktioner. Allt från de som slickar sig om munnen å den inhemska ekonomins räkning som inför en jättegratismiddag, till de som ser allt heligt kastas överbord.

Men de flesta har reagerat ganska kluvet och återhållsamt. Få räntebesked i Riksbankens historia har haft ett så motstridigt beslutsunderlag, och skett mot bakgrund av en så svårtolkad omvärldsutveckling + oavsett om man ser ränteläge som ett verktyg eller ett ideologiskt vägval.

För det första går bedömningarna av de närmaste årens inflationsutveckling starkt isär. En vagt hotande deflation kan snabbt slå om i konkret, kraftigt växande inflation, med allvarliga följder, när effekterna av alla internationella penning- och finanspolitiska stimulanser får fullt genomslag. Samtidigt gör det låga oljepriset, tröga kreditflöden och uteblivna investeringar i omvärlden, trots att kapital finns, att inflationen sannolikt hålls nere även i Sverige under 2015.

Den svenska ekonomin mår, vid en internationell jämförelse, ganska bra. Beskeden från företag och arbetsmarknad är inte alarmerande, konkurrenskraften hålls uppe, den offentliga ekonomin är välskött. Det skulle normalt tala mot att en

riksbank kommer med ett historisk besked om minusränta.

Ändå går det inte att blunda för varken det osäkra läget i omvärlden eller Riksbankens bedömning att aktiviteten i den svenska ekonomin i det här läget måste stimuleras med större utlåning och ökade investeringar, och kronans växelkurs hållas någorlunda konkurrenskraftig för exportindustrins skull.

Den mest uppenbara analysen är att Riksbanken med sina två senaste räntebeslut – sänkningen till noll och införandet av minusränta – övergått från att betrakta lånebubblan på bostadsmarknaden som det största hotet, till att istället betrakta insatser mot den låga inflationen och den låga takten i ekonomin som prioritet ett.

I synnerhet när en viktig löneavtalsperiod på arbetsmarknaden närmar sig får inflationsförväntningarna + traditionellt sett oerhört betydelsefulla för parternas bedömningar av vilka löneökningar som är möjliga – ny tyngd i Riksbankens omvärldsanalys.

Eftersom räntevapnet är begränsat, går det inte att anpassa ränteläget till alla krav som riktas mot centralbanker när politiken fallerar. Nu byter den svenska riksbanken fokus, och låter en ny oro bestämma besluten.

Länge var det utvecklingen på bostadsmarknaden som gjorde att Riksbanken höll uppe räntan någorlunda trots högljudda krav på sänkningar. Med de två senaste insatserna förefaller man helt lämna över de farhågorna till andra att oroa sig över.

Visserligen lär bankerna låta bolåneräntorna ligga kvar högre än vad reporänteläget egentligen skulle motivera. Bland annat för att så finansiera konsekvenserna för dem själva av minusräntan.

Men det underliggande beskedet från Riksbanken till riksdag och regering är att andra dämpande och förebyggande åtgärder mot en bostadsmarknadsbubbla krävs än räntevapnet. De motiverade, men politisk impopulära kraven på slopade ränteavdrag lär därmed öka i styrka.

Att räntan nu står i centrum även i Sverige, är ett tecken på underliggande politiska försummelser, som i nuvarande inrikespolitiska läge borde oroa både regering och opposition mer än det tycks göra.

Kroppen i samhället och samtiden – dansa, dansa, annars är vi förlorade

Av , , Bli först att kommentera 0

Min akademi, 18 idolporträtt: del 16, om Pina Bausch (1940-2009)

”När Pina tog dig i anspråk, tog hon dig i anspråk. Hon visade ingen pardon.”

Dansaren Jo Ann Andicot – under många år på 1970- och 80-talen en av Pina Bauschs nära medarbetare på legendariska dansteatern Tanztheater i Wuppertal – gick till slut in i väggen och brände ut sig. ”Jag var som besatt, fängslad, beslagtagen”.

Men hennes beundran av Pinas insats, arbete och ”karisma i överflöd” består. ”Hon stod mig närmare än nära. Med tiden trängde hon riktigt in i mig.”

I tyska danstidskriften Tanzs årsbok för 2014 finns en fascinerande artikel om arvet efter den älskade Pina Bausch – min personliga favorit i den här serien – och de första sprickorna i det heliga monumentet, fem år efter hennes plötsliga död i cancer, 68 år gammal.

Jo Ann Andicot, som själv skrivit böcker om sina år med Pina Bausch, är en av de intervjuade. Inte alla i Wuppertal tycker om att hon är så öppen med sina erfarenheter.

Hon återvände långt senare, 2007, för att hjälpa Pina i arbetet med att ordna upp dansteaterns arkiv. Det slutade snart med nya slitningar och sjukskrivningar. Pina Bausch var sig lik, och var nog aldrig enkel och bekväm att ha att göra med. Hade hon varit det, hade dans- och teaterhistorien varit ett antal epokgörande uppsättningar fattigare, motståndarna hade vunnit, Tanztheater hade somnat in i stillhet. För de som ville stoppa Pina Bausch var många och röststarka. Mer om det senare.

Det ovärderliga konstnärskapet, och konstnärskapets pris för de inblandade. Kulturhistorien är full av sådana dubbla, kluvna, ärliga vittnesmål i efterhand från dem som upplevt omvälvande, berörande, kompromisslösa, konstnärliga visioner från insidan och på nära håll. Som i alla vägröjande konstnärskap – de som frigör hela konstarter och epoker, under förbittrat motstånd i samtiden – fanns det baksidor av stenhårda förväntningar, offer och svärta även i Pina Bauschs dansteater. Det var, på och utanför scenen, en kamp i livet, om livet och för danskonstens plats i och relevans för samhället. Fruktansvärt kallade Bausch själv, i Anne Linsels film ”Pina Bausch (2006) , arbetet ibland med nya föreställningar. ”Varför håller jag på med det här?!” Men hon talade också om repetitionerna som ”vårar”.

***

Min favoritdansscen på film: När Strindberg och Fraenkel dansar på polarisen, kort före slutet, i Jan Troells ”Ingenjör Andrées luftfärd”: på sätt och vis är det filmens första slutscen.

***

Bausch är en av det senaste seklets mest inflytelserika danskonstnärer. Hennes koreografi och performanceidéer fick betydelse långt utöver hennes egen teater. Hon kom ur en tradition av expressionism och amerikansk modern dance – utbildad vid Juilliard School i New York som ung – men tog dansen vidare i en europeisk kontext, lät den färgas av 1900-talets teateravantgarden, 1960-talets upprorsstämningar och 1970-talets politiska samhällsomvandlingar. Genusperspektivet, konstruerade könsroller och samhällskonventioner, är starkt framhävda i hennes uppsättningar.

Bauschs dansteater ”erbjuder inga lösningar”, skrev Isa Partsch-Bergsohn träffande i en artikel 1987, återgiven i ”The Pina Bausch Sourcebook: The Making of Tanztheater” (2013), ”men artikulerar problemen”. Hon ville att dansen skulle inrymma människors erfarenheter i samtiden.

”Jag är inte”, sa hon en gång, ”intresserad av hur människor rör sig, utan vad som rör dem.” Med det som grund utvecklade hon i Wuppertal en dansteaterkonst med ett nytt sätt att ge publiken frihet att själv tolka uppsättningarna utifrån egna livserfarenheter, med den komplicerade kroppen som mångtydigt uttrycksmedel och med dans som interdisciplinär konstform och sökande, undersökande arbetsprocess.

***

Min favoritdansscen på film: I Bille Augusts filmatisering av Selma Lagerlöfs Jerusalem, när Ingmar övar med en trästol om natten i skolhuset för att få stegen rätt inför dansen med Gertrud.

***

De stora föreställningarna hade sina pris. Bausch var sträng. Det ordet, med gammeldags klang, återkommer hela tiden från både manliga och kvinnliga dansare. Hon krävde ofta ett villkorslöst förtroende från omgivningen. Av medarbetare förväntade hon sig personliga uppoffringar och kanske även ett visst mått av indirekt underkastelse.

I gengäld var hon en älskad, beundrad konstnärlig ledare och pedagog. Oförglömlig, om det är alla eniga, för de som fick jobba med henne. Vackrast har det kanske fångats i Wim Wenders charmerande film från 2011 ”pina”, med hennes eget motto ”dansa, dansa, annars är vi förlorade”.

Och hon sparade inte på sig själv när det gällde att försvara den egna dansteaterns idéer, integritet och överlevnad; vilket under flera år innebar en rent fysisk kamp mot trakasserier, burop, spott och ovett från dem som ville att Pina Bausch skulle lämna staden.

Det var inte populärt i början i Wuppertal, när den gamla balettraditionen förvandlades till något helt annat och för många provocerande. Även om – som Bausch själv sagt – avsikten aldrig var att provocera, bara att vara så ärlig som möjlig. ”Det var en hård tid” konstaterar kostymtecknaren Marion Cito i Anne Linsels film, och berättar om Bausch ”kraft, styrka och uthållighet” under åratal av fientligheter.

”Jag är ju ingen människa som bara ger upp, jag flyr inte när en situation är svår, men ibland var det väldigt svårt”, sade Bausch själv om den tiden.

***

Min favoritdansscen på film: När Billy dansar ur sig all sin vrede och frustration i underbara Billy Elliot.

***

Jag vill påstå, att danskonsten aldrig varit så viktig som i dag. Dansen berör mycket som har det trångt i vår digitaliserade samtid, med alla artificiella, redigerade fasader + i reklam och på sociala medier. Att förstå och acceptera kroppen som ärligt uttrycksmedel och identitet, kommer att få ökad demokratisk och social betydelse, för samlevnad, jämställdhet, livsstilsfrihet och hälsa, i framtidens samhälle.

Den fula, dumma, krångliga kroppen, som är i vägen, som är fel, som man skäms över, som föder frustration och destruktivitet, som inte går att förena med gymmens och marknadsföringens ideal, de perfekta, postade, gillade ytorna. Just den kroppen, som genom att vara besvärlig och reell är uttrycksfullare, intressantare, ömmare och, ja, vackrare än några ideal. Dansen i Pinas anda hjälper oss en smula att förstå, acceptera och bejaka den. Dansa, dansa, med de kroppar vi har, i de liv vi lever, annars är vi förlorade.

 

*******************************”’

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Taket i a-kassan måste höjas – det borde redan ha skett

Av , , Bli först att kommentera 0

Det gnistrar inte om dem som norrsken. Ingen springer ut i strumplästen för att beundra skådespelet på himlen när de presenteras.

De utlöser inga skogsbränder i de politiska och mediala landskapen. Ingen rök stiger över trädtopparna. Inget svartnar av hettan. Debattens brandkårer kan lugnt fortsätta spela kort.

De varken föder eller fäller karriärer.

De är ofta aptrista, oglamorösa och tekniskt komplicerade.

Utredningarna bakom dem tenderar att föra resonemang som bara en nörds, eller möjligen socialförsäkringshistorikers, mamma kan älska (om hon anstränger sig i ett sentimentalt ögonblick).

Få begriper detaljerna i de finstilta finesser som det tog åratal att slipa till och som får det att ånga om kinderna på endast denna världens alla + välsignade + Bo Könberg och Anna Hedborg.

Men det är förändringar och reformer som har stor och konkret betydelse över lång tid och på många samhällsområden. Och som till skillnad från mycket annat som får den offentliga debatten att gå bananas, faktiskt har betydelse på riktigt.

Uppbyggnaden av välfärden, framgångsrika avregleringar i ekonomin, genomtänkta socialförsäkringsbeslut, viktiga skolreformer: När något blir riktigt bra i Sverige, när strategiska beslut fattas och prioriteringar görs, som i efterhand kan tillskrivas avgörande betydelse för en positiv utveckling, är det ofta en stilla triumf långt i efterhand för det saktmodiga utrednings-, reform- och breda uppgörelser-Sverige som alltid står i skymundan och aldrig bejublas.

När något går snett, kan man ana att det slarvades i förberedelserna, att andra mekanismer än utredandets och eftertankens tog över, eller att ett växan

de problem helt enkelt lämnades därhän, hur uppenbart det än var att något måste göras, eftersom det gnistrande och rykte mer om andra frågor och andra reformer.

***

I veckan kom uppgifter från TV4 om att den parlamentariska socialförsäkringsutredning som ska lämna sitt betänkande senare i år blivit enig om att taket i a-kassan ska höjas genom en så kallad indexering – att den kopplas till exempelvis löneutvecklingen eller prisutvecklingen i samhället. En sådan modell skulle i praktiken betyda att a-kassetaket höjs något varje år framöver.

Det hade varit en mycket god nyhet – värdig en god utredningstradition + om den inte dessvärre snabbt dementerats av moderaterna, som förnekar att utredningen är enig och som betonar att moderaternas gamla motstånd mot höjt tak kvarstår.

Moderaterna hänvisar – i vad som förblir ett missbruk av begreppet – till ”arbetslinjen”.

Nonsens. Varje rimlig form av ”arbetslinje” borde tvärtom snarast leda till inte bara en framtida indexering av a-kassans tak från dagens nivåer, utan dessutom en direkt höjning av taket som kompensation för över tio års försummelser.

Den svenska a-kassans gradvisa och olyckliga övergång från generell inkomstbortfallsförsäkring till grundtrygghetsmodell – en ofrånkomlig följd av att ersättningstaket inte höjts på över ett decennium – har ägt rum i slowmotion, utsträckt över lång tid och utan särskilt mycket upphetsning. Med tiden har det börjat framstå som ett skadligt och dumt sys

temskifte genomfört i smyg genom passivitet, utan debatt och med konstiga argument.

När ekonomin utvecklas och lönerna stiger under 13 års tid, men taket i a-kassan förblir oförändrat under samma tid, får det stora flertalet arbetslösa ut allt lägre andel av lönen i ersättning. Färre än tio procent får i dag ut 80 procent av lönen vid arbetslöshet.

Urholkningen av a-kassan gör inte bara att de ekonomiska och sociala konsekvenserna av förlorade jobb blir större för de som drabbas, utan också att förtroendet för socialförsäkringssystemet minskar generellt.

Mer står på spel för människor vid varje förändring i näringslivet och på arbetsmarknaden, vilket skapar en begriplig och konserverande rädsla för strukturomvandlingar, karriärbyten, teknikskiften, nya branscher och andra förändringar i samhället.

Att göra det svårare för människor, och för samhällen, att gå igenom strukturomvandlingar och förändringar – att öka risken för utslagning i ekonomiska skiften – är alltid skadligt för jobb, tillväxt och välstånd, och kan leda till ett mer främlingsfientligt samhällsklimat.

En fungerande, generell, effektiv arbetslöshetsförsäkring, där även ersättningstaket höjs i takt med löneutvecklingen, är därför viktig i ett samhälle av många skäl: För ekonomin, arbetsmarknaden, den sociala sammanhållningen och de politiska stämningarna.

Den är, rätt utformad, ett exempel på när generell välfärd, social trygghet, ekonomisk tillväxt, livslångt lärande och arbetslinje hänger ihop och stärker varandra. Dessutom har den ekonomiskt och socialt en lindrande, dämpande funktion vid lågkonjunkturer, mycket effektivare än grovhuggna krisprogram i panik.

Svensk ekonomi står inför väldiga utmaningar de närmaste decennierna, med en omfattande digital strukturomvandling som åtminstone inledningsvis kommer att bli påfrestande även för den breda medelklassen på ett helt nytt sätt. Då kan a-kassan väntas få avgörande, även politisk betydelse, långt utöver den rena funktionen som socialförsäkring.

Bland annat därför måste taket äntligen höjas. Det borde ha skett för länge sedan.

Ord inför helgen, 7 februari

Av , , Bli först att kommentera 0

Ur Pontus Arvstrands intressanta debut från 2012 ”När marken är platt sjunker himlen” – en diktsamling som tål att läsas högt, där finns en underliggande rytm att upptäcka – hämtar jag de här raderna:

”Som vi väntar, och som en tanke, tanken på platser där det går att/ befinna sig utan att synas. Inte vara osynlig, utan snarare omöjlig/ att urskilja. Som att försvinna in och upp i något stort, en stor stad,/ en stor skog. Något större, ett hav. Eller handlar det mer om att/ medvetet förlora sig på havet, då havsytan saknar håligheter och/ hörn, låta sig föras fram och tillbaka.

Makten och besvärligheten – idépartier som tappar orienteringen

Av , , Bli först att kommentera 0

(1) Sveriges militära samarbetsavtal med den brutala diktaturen i Saudiarabien är en skamfläck. Ett i den långa raden av exempel från västvärlden på ynkligt, men bekvämt, hyckleri och svassande, men profitabel, dubbelmoral, som försvårat så mycket i arbetet att stärka de demokratiska krafterna i regionen vid historiska uppror och omvälvningar. Sällan var en fråga så enkel att besvara: Bör Sverige samarbeta militärt med Saudiarabien? Nej.

Om miljöpartiet trots det viker ner sig och godkänner en förlängning av ett samarbete med en av världens mest repressiva regimer + ett samarbete som aldrig borde ha inletts + måste alla speglar monteras ned i partiets riksdagslokaler. Hur skulle de kunna se sig själva i dem efter ett sådant svek?

Oj, oj, miljöpartiet, ni som skulle mogna och växa i maktställning. Kommer en cynisk deformation istället, ett moraliskt krympande? Och så snabbt? Är ni, när det kommer till kritan, samma maktkarriärister som alla andra, till och med värre än de flesta, eftersom ni koketterat alla dessa år med att ni är lite finare och godare än resten?

Konkreta beslut, inte mummel i mikrofoner, är vad som räknas här.

Ett av de där sanningens ögonblick inne för den gröna rörelsen.

(2) Det finns ingenting som är enkelt i vare sig integrations- eller migrationspolitiken, när det kommer till vilka medel och reformer som får vilka konsekvenser. Men ett parti med liberal beteckning borde se det som en självklar uppgift + med de antiliberala, främlingsfientliga stämningar som råder i stora delar av Europa + att stå upp för migration, in- och utvandring och rörlighet över gränser som något självklart positivt och något att förenkla, inte försvåra. Hur kan invandringen ökas, inte minskas, borde vara den instinktiva liberala frågan.

Folkpartiets utspel, igen, om språktest för medborgarskap, skärpta krav för anhöriginvandring och tillfälliga istället för permanenta uppehållstillstånd i asylprocessen, går i motsatt riktning och har uppenbara drag av symbolpolitisk populism över sig. Det är en anpassning till en problembild + rörlighet över gränser som något att bromsa + som alla börjar trängas kring, men som ett liberal parti borde se som sin uppgift att utmana, kosta vad det kosta vill i opinionen.

Fp:s senaste mixmos av integrations- och migrationspolitik i fel riktning borde ha stoppats internt i väntan på ett antal större beslut om partiets grundläggande idenitet och uppgift i svensk politik. I ett läge när det finns en större nyfikenhet än på länge på vad en blockoberoende, idéburen liberalism i svensk politik skulle kunna utvecklas till på 2010-talet, ska då folkpartiet försvinna in i en idélös, ointressant och döfödd borgerlig identitet fullt ut? Sanningens ögonblick + utsträckt över de kommande månaderna interna principdebatter.

(3) För att gå till en annan ideologisk sfär, än de gröna och liberala. Jag har hört vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt betona att han inte är kommunist, även inför en publik där motsatt svar nog hade varit lika populärt hos många av de närvarande. Och han har markerat hårdare mot våldsromantik än någon tidigare vänsterledare. Så Sjöstedt själv skulle säkert, utifrån sin demokratiska socialistiska samhällsanalys, önska att han slapp det. Men faktum kvarstår att även han har problem i sitt parti + och i de partier ute i Europa han lovsjunger + med både krameri av auktoritära styren, en okritisk attityd till förtryckande patriarkat så länge de går att revolutionsromantisera och en störande likgiltighet i praktiken inför antisemitiska sällskap. Tre av den yttre vänsterns traditionella problem.

Det skulle kosta Sjöstedt mycket tid, och låsa upp honom i tröstlösa interna debatter, att utmana de attityderna inom vänstern en gång för alla.

Så han väljer andra strider istället, enklare strider, i den trygga förvisningen om att regeringsmedverkan inte väntar runt hörnet för V, och att kraven på konsekvens därför inte är lika höga.

Men den dag Sjöstedt gör anspråk på en ministerpost, kommer sanningens ögonblick för den organiserade vänstern, och inbillar de sig att det blir oproblematiskt är de naiva.

***

Det är en cynisk värld, i maktens korridorer.

Cynismen frestar makten att låta det komplicerade och krångliga bli samvetets och principernas fiende.

Parollen och den knutna näven från i går, blir + när makten vunnits + en utredning och ett hummande i dag, för att landa i ett svek och en reträtt i morgon.

Så ser det ofta ut. De som inbillar sig att det är lätt att undvika, att vi andra skulle kunna göra det mycket bättre, ljuger för sig själva. Det är svårt, och få skulle göra det bättre + men alla har en plikt att försöka.

Det är en cynisk värld i de tilltufsade idépartiernas kriskommissioner.

Cynismen frestar de opinionsmässigt sargade att söka göra idéarvet till ett alibi istället för drivkraft.

Att göra idébeteckningen till ett frikort för opportunism och vindkänslighet, istället för en uppfordran till att vara grundläggande värderingars sista vaktposter. Utan inflytande, utan röster, vad spelar då idéerna för roll? Så lyder huvudrepliken i den inre dialogen i en organisation när gradvisa ideologiska förflyttningar börjar sker i syfte att vinna sympati i läger som drivs av andra, ibland rakt motsatta instinkter.

Det är en cynisk värld, i oppositionens bänkrader.

Cynismen frestar oppositionen att låta det förenklade, populära och bekväma bli ärlighetens och den intellektuella hederlighetens fiende.

Ingen målkonflikt är för stor för att ignoreras. Inget samband för komplext för att reduceras till en grov floskel och ett förljuget löfte. Ingen anklagelse om andras onda avsikter är för absurd för att inte upprepas gång på gång.

Ibland är det med partier som med människor. Det som säger mest om vad de går för, är inte vad de lovar och strör omkring sig i medgång, eller för att vinna till varje pris. Utan vad de värnar i motgång, in i det sista, och aldrig ger upp – även om det leder till nederlag.

Det finns, förstås, inga helt renodlade politiska partier. Men för partier med anspråk på att vägledas av idéer är principlöshet och vindkänslighet en större fara än för partier som snarare företräder grupp- och maktintressen utan krångliga skrupler.

Ett idéparti måste ha en större och fastare kärna än andra, av värderingar som det inte kompromissar med.

Att hävda och driva en linje i bestämda frågor, utan hänsyn till vad det ger för resultat i opinionsmätningar och nästa val, är idépartiers bittra lott.

De söker inte gissa sig till vilka svar det är väljare vill höra just då, eller gissa sig till vilka frågor det är väljare anser viktigast att ställa för ögonblicket. Idépartier formulerar, i teorin, frågor och svar oberoende av sånt, utifrån värderingar, uppfattningar om rätt och fel, tydligt redovisade samhällsanalyser. utan att ligga sömnlösa om opinionskonsekvenserna.

Framför allt är idépartier viktiga i en demokrati när lyfter fram perspektiv och missförhållanden som annars skulle försummas och vågar argumentera mot den tillfälliga vindriktningen.

Allt det gör idépartier – vare sig de är liberala, gröna, konservativa eller socialistiska – sämre på att nå makt och dominans, eftersom de har hämningar och samvete som bromsar vallöften och utspel. Men det gör dem också betydligt mer pålitliga och trovärdiga. Även som pragmatiska makthavare, oundvikligen tvingade till kompromisser, pragmatisk och eftergifter, när de ingår i allianser. Hellre kompromisser mellan principer, än mellan vindflöjlar, för då undviks de värsta sveken.

Svensk politik har inte så många och starka idépartier till att börja med. Nu är fel tid för de som finns att börja svaja.