Stormens öga eller pudelns kärna – behöver Sverige en författningsdomstol?

Av , , Bli först att kommentera 4

I Tyskland vågar fler diskutera den heliga författningsdomstolens inflytande, i Sverige vågar fler ifrågasätta om det nuvarande systemet utan författningsdomstol verkligen är rättssäkert över tid. Det är förmodligen i båda fallen nyttiga diskussioner. Vad tycker ni? Behöver Sverige en författningsdomstol?

Det är frågan i denna veckas lördagskrönika. Plus några rader om en av de mest fascinerande, mäktiga och kompetenta tyska efterkrigspolitikerna, och – trots hans bakgrund och alla hans brister – en av mina favoriter: Herbert Wehner. Här dock i rollen som urförbannad retoriker utan helt kontroll över sina ordval.

Vill ni kommentera krönikan kan ni i vanlig ordning göra det här på www.vk.se/opinion: Stormens öga eller pudelns kärna? – då jag inte kommer att läsa kommentarer över påsk på bloggen:

Trevlig påsk önskas alla läsare.

————————————————–

Stormens öga eller pudelns kärna – behöver Sverige en författningsdomstol?

”Vi tillåter väl inte rövhålen i Karlsruhe att förstöra vår politik!”, fräste den legendariske västtyske socialdemokraten Herbert Wehner en gång på 1970-talet.

Med ”rövhålen” syftade Wehner, som då var inflytelserik gruppledare för socialdemokraterna i förbundsdagen, på domarna i den västtyska författningsdomstolen. De mäktiga juristerna med sina omisskännliga röda dräkter (en anspelning på domarnas dräkter i Florens under renässansen och en symbol för oberoende), vilkas utslag alla andra statsorgan är bundna att respektera.

***

Det var när den nya, avspännings- och östpolitiken under kanslern Willy Brandt prövades i författningsdomstolen, som Wehner fick sitt utbrott. Nu var just Wehner – i slutet av andra världskriget omvänd från kommunist till socialdemokrat, alltså från övertygad antidemokrat till principfast demokrat – känd för både sitt fruktade temperament och sin, låt oss kalla det ”målande”, retorik. Så ilskan mot domstolen var bara en i raden av klassiska utskällningar från hans sida mot sådant som störde ritningarna.

Men att några författningsdomare skulle kunna ställa sig i vägen för de historiska förändringar som den socialliberala regeringskoalitionen lotsat fram så mödosamt och under så hårt motstånd från oppositionen, var något för vilket Wehner – som för övrigt kunde svenska efter några år, inklusive fängelsevistelse, i Sverige på 40-talet, hade sommarhus på Öland och var en ofta sedd gäst i Sverige på socialdemokratiska partikongresser – ägde föga tålamod.

Det var dock just för att stå emot politikens hets och brådska, oavsett hur regeringen ser ut eller vilka syften den har, att garantera att grundlagen inte sneddades förbi, som domstolen inrättats.

***

Den västtyska författningsdomstolen inrättades 1951, två år efter att den nya grundlagen antagits. Både grundlagen och domstolen utformades i en ”aldrig mer”-stämning, i ett land där det fysiska och moraliska ruinlandskap som nazisterna skapat – och de ofattbara brott mot mänskligheten som nazistregimen begått – bara låg några år tillbaka i tiden. Hos dem som skulle lägga grunden för återuppbyggnaden rådde en djup misstro mot både karismatiska politiska ledare och uppflammande folkliga stämningar.

Domstolen hade från början uppdraget att nyktert värna grundlagen, sätta gränser och garantera en frihetlig-demokratisk grundordning i samhället. Och även om det funnits mer och mindre ärorika domar på vägen, är det svårt att hävda annat än att domstolen levt upp till förväntningar. Ibland har den uppfattats som progressiv, ibland som bromsande, men respekten för dess motiveringar och utslag har förblivit djup.

Placerad i Karlsruhe har domstolen med tiden, även efter murens fall och Tysklands återförenande, blivit en av världens mest ansedda och respekterade, ett internationellt föredöme i mångas ögon.

Domarna utses av ett utskott med ledamöter från både förbundsdagen och förbundsrådet. De väljs för en period på tolv år, måste vara minst 40 år när de väljs och får inte sitta längre än tills då de fyller 68 år.

***

Med sin orubbliga ställning och balanserade auktoritet – mäktig och tillbakadragen på en och samma gång, självmedveten men utan behov av att skapa rubriker – har den blivit ett argument för dem som skulle vilja se en liknande institution även i Sverige.

Inte minst efter FRA-debatten återkom frågan på nytt i Sverige – där grundlagsfrågor annars är sorgligt försummade – och många efterlyste i samband med det en svensk författningsdomstol med starkare mandat att värna grundlagen än som finns i den nuvarande lagprövningsprocessen.

***

Men domarna i Karlsruhe går också en svår balansgång i förhållandet till medierna och den offentliga debatten.

Å ena sidan kräver deras viktiga roller att de gör sig tillgängliga för diskussioner, syns och hörs, inte blir för anonyma, för att domstolens legitimitet ska upprätthållas.

Å andra sidan bygger dess auktoritet och ställning helt på att den uppfattas som oberoende, utan en egen aktivistisk politisk agenda. Varje framträdande, varje uttalande, varje intervju, utanför domstolens protokoll, tolkas och skärskådas. De ledande politikerna sitter som på nålar om de misstänker att någon av domarna börjat en ”smygkampanj” i en aktuell fråga.

***

Ett aktuellt, positivt utslag om homosexuellas rätt att adoptera barn har exempelvis skapat viss turbulens inom det kristdemokratiska partiet, som velat i frågan, och kan få betydelse för höstens förbundsdagsval.

Och så har det ofta varit. Så respekterad den än är, har den alltid haft ett spänt förhållande till landets ledande politiker, oavsett parti. Redan Konrad Adenauer, den förste västtyske förbundskanslern, hade problem med domstolen.

Och på senare år – med de nya antiterroristlagarna efter 2001 och under den s.k. eurokrisen, där beslut hastats genom riksdagen – har misstron mellan politiken och juridiken ökat på nytt, och domstolen varnat politikerna för att missakta demokratin. Angela Merkel skulle aldrig uttrycka sig som Wehner, men kanske har hon i hemliga ögonblick tänkt liknande tankar om röddräkterna i Karlsruhe.

Det har till och med talats om att förhållandet mellan Berlin och Karlsruhe – det som tidigare var förhållandet mellan Bonn och Karlsruhe – är förstört.

***

Den nuvarande ordföranden Andreas Voßkuhle uppfattas också söka profilera sig mer aktivt än en del av sina föregångare och mer än vad politikerna skulle önska. Domstolen söker hänga med i sin tid och i en ny medieverklighet. Men syns den och tycker dess företrädare för mycket i den allmänna debatten, finns alltid risken att domstolens makt ifrågasätts på ett annat sätt än tidigare. De heliga korna har blivit färre.

***

Författningsdomstolen kan med sitt speciella mandat och sina kompetensresurser sätta gränser för politikens makt och värna grundlag och rättigheter, men de kan också uppfattas få för stor makt på de folkvaldas bekostnad och bortom demokratins kontroll. Motståndarna mot en författningsdomstolen betonar risken för att en politisk värderingsdebatt ska ersättas av juridiska spetsfundigheter.

I Sverige, med en helt annan historisk bakgrund än Tyskland, har det inte funnits samma misstro mot politikens makt och brådska traditionellt sätt. Behovet av en förstärkt lagprövning i form av en ny instans har inte upplevts som stort. Men kanske håller det på att förändras i båda länderna:

I Tyskland vågar fler diskutera den heliga författningsdomstolens inflytande, i Sverige vågar fler ifrågasätta om det nuvarande systemet utan författningsdomstol verkligen är rättssäkert över tid. Det är förmodligen i båda fallen nyttiga diskussioner. Vad tycker ni? Behöver Sverige en författningsdomstol? Och vilken stad vore förresten Sveriges motsvarighet till Karlsruhe?

Äggkrockning och julgöbba, bröd och skådespel, i Degernäs

Av , , Bli först att kommentera 2

Om påsk- och julfiranden förr om åren i byn Degernäs, och om högtiderna och ritualernas betydelse som skådespel till brödet, handlar den här krönikan. Krönikans uppgifter bygger på kapitlet "Livet och årets högtider" i boken "Degernäsboken, byn vid Umeälvens delta",

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————————-

Äggkrockning och julgöbba, bröd och skådespel, i Degernäs

”He ji å opp, sola dans på himmeln.”
(Ramsa som de vuxna använde för att väcka barnen på påsken. Ur ”Degernäsboken”.)

Det var brödet och det var skådespelet. Det vi lever av och det vi lever för. Och de stora helgerna, med ritualerna till bords och kyrka, var både brödets och skådespelets högtider. Alla sinnen fick att göra när det dukades fram och kläddes fint. Man bad och busade, i andakt och flams.

Det finns mycket skrivet i återblickar och forskning om högtidernas betydelse för människor, familjer och sociala gemenskaper. Då som nu. Inom teatern, litteraturen, filmen, konsten och musiken fungerar högtiderna ofta som dramats höjdpunkt eller slutpunkt, när allt kokar över eller läks, avslöjas eller fulländas.

Förmodligen är det något med koncentrationen i tid och rum, att människor kommer samman och umgås – eller lämnas utanför i det som kan vara helgernas stora ensamhet för många – som utlöser känslor; fina och tragiska.

Men ett skäl till högtidernas förmåga att överleva från generation till generation har haft med det rent teatrala att göra. Traditionerna, med religionens allvar som en botten, gav en ram och legitimitet åt skoj, förklädnader och upptåg som vardagen inte hade tillåtit. Och det är lätt att glömma bort att helger vi i dag identifierar som ett gammalt kulturarv har förändrats till form och innehåll ganska starkt under bara de senaste femtio åren. Mycket var också lokalt präglat.

***

Nu stundar påskhelgen, år 2013. Hur firade man påsk förr i tiden, runt om i byarna? Hur firade man jul? Ibland är det bäst att låta källorna tala ostört.

En levande beskrivning av hur de olika högtiderna under året brukade gestaltas återfinns i boken ”Degernäsboken, byn vid Umeälvens delta”, som kom för några år sedan. Boken var resultatet av upprepade studiecirklar där material och berättelser från Degernäs historia samlades in och ställdes samman. Först i ett samarbete med Vuxenskolan och Länsmuséet, senare med nykterhetsrörelsen.

Och de verkar ha haft roligt om storhelgerna, där i Degernäs.

***

Påsken:

Påskveckan kallades för den stilla veckan, och i radion läste biskopen ”Jesus Kristi lidandets historia”, varje dag. På bordet fanns lutfisk, skinka och gröt. Och påskdagsmorgonen därtill ”kanske ägg och ansjovis”. En lek, känd under olika namn på olika håll i landet, som hörde till även i Degernäs, var att ”krocka ägg”. Kanske några leker den än i dag. Man krockar hårdkokta ägg mot varandra i omgångar och den som är sist kvar med ett helt ägg vinner.

På dymmelonsdagen ”klädde man in klockklapparna i kyrkklockan med halm så att klangen dämpades.” Det skulle sätta stämningen inför långfredagen och sorgen över korsfästelsen.

På skärtorsdagen begav man sin till kyrkan för nattvardsgång, och på långfredagen skulle ”de som arbetade i offentlig service ha svarta kläder eller uniformer.” Missionsauktionen på påsklördagen var sed. Påskdagen sändes gudstjänsten ut i radio. Annandagen unnade man sig ”dans eller bio”.

Traditionen att barnen klädde ut sig till påskkärringar, och fick påskägg med godsaker, började växa fram från 50-talet och framåt, står det. Barnen gick då runt till grannarna och fick godis eller frukt. ”Man låtsades att det var tuppen som värpte.”

***

Julen:

I Degernäsboken stöter jag för egen del för första gången på uttrycket ”att julgöbba”. Det handlade, berättar återblicken, om att ”vuxna karlar klädde ut sig i vad de hade till oigenkännlighet och gick runt i byn. De delade ut julklappar och penninggåvor som släktingar hade skickat varandra.” Till traditionen hörde att de utklädda vid gårdarna skulle trakteras, underförstått ofta med en sup. Det var viktigt att inte bli igenkänd.

Det hårdaste jobbet kom, då som nu, före själva firandet. Julgranen kläddes på julaftonen eller dagen innan, med ”flaggor och figurer av kristyr, samt några glasbollar. I toppen sattes en stjärna eller en spira.” Fram till mitten av 1900-talet var det vanligt med levande ljus i granen. Sedan började de elektriska ljusen att ta över.

Huset skulle storstädas förstås. Grisar och kalvar slaktas. Bröd, både hårt och mjukt, bakas. Julkärve skulle ordnas till fåglarna. Och så rena gardiner. ”På julaftons morgon lyssnades det på radion. Vid morgonandakten berättade prästen J.W. Jonsson om Lill-Pers julafton”.

Bland maten var lutfisken given. ”Den skulle läggas i blöt på Anna-dagen. Vid julmiddagen åt man risgrynsgröt. På morgonen åt många ”blöta”, dopp i grytan, ljust bröd som doppats i kokande skinkspad med skinka till.”.
Djuren fick julmys de med, sköttes om extra med mat. Havregiva till hästen, mjöl till korna. Efter lagårdsbestyren på julaftonen bytte man om till middag och julklappsutdelning, ”en klapp var”.

Traditionen att fara till julotta fanns länge inte i Degernäs eftersom det var så långt till Backens kyrka. Men ”Ebba Mattsson berättar att man en gång hade julotta i Degernäs missionshus 1952”.

På trettondagen avslutades firandet. Då kom ”ofta ungdomar från andra byar och spelade upp en teater.” Utklädda till olika figurer ur bibeln – som de vise männen eller Judas – knackade de på och frågade: ”Får stjärnan komma in och sjunga?” Stjärnan var av papper med ett brinnande ljus i mitten. När de spelat färdigt fick ungdomarna en slant.

”Haven tack, haven tack, denna rederliga skänk skall varda hos Gud i betänk”.

På tjugondagknut till slut slog man i hörnen (knutarna) på husen med träklubba, och så var julen slut.

***

Ja, se det var jular och påskar att minnas det, med brödet och skådespelet, i Degernäs.

Slutsatser att dra av Billström-debatten

Av , , Bli först att kommentera 3

Lördagskrönika om debatten i veckan kring migrationsministerns uttalanden. Jag kommer inte att läsa eller lägga ut några kommentarer här närmaste dagarna, men för den som vill debattera krönikan finns den utlagd även här på www.vk.se/opinion: Slutsatser att dra av Billström-debatten

——————————————————–

Slutsatser att dra av Billström-debatten

Övning

Svara först på den här frågan:

Är du för fri invandring?

Om svaret är ja, svara då direkt på de här följdfrågorna, och ge dig bara en chans att få det rätt:

Från när ska den nya ordningen gälla? Hur ska välfärdssystemen utformas i det läget, ska de vara generella eller ska det införas olika kategorier på grundval av hur och när människor kom till Sverige? Kan fri invandring vara fel om konsekvenserna blir andra än du tänkt dig?

Om svaret är nej – alla svenska riksdagspartier svarar för övrigt nej – svara då på de här frågorna: Vilka tycker du inte bör få stanna och varför ska just de avvisas? Hur anser du att staten ska bete sig för att upprätthålla den princip du står för, att gränsen ska vara stängd för några?

Krav: svara på frågorna klart, koncist och utan att trassla in dig i oklara resonemang eller dumma ordval.

Slut på övningen.

***

Man kan höra till dem som – jag hör till dem – principiellt är för fri invandring och svarar ja, men räddar sig från svåra följdfrågor genom att konstatera att det ändå inte är aktuellt och sedan i varje enskilt fall hoppas på att människor ska få stanna.

Eller höra till dem som vill ha ett reglerat system och få det att fungera så bra och humant som möjligt, men därför också principiellt måste stå för att ett reglerat system både rymmer ja och nej, alltså att vissa människor avvisas.

Oavsett vilket, skulle nog de flesta som testar ovanstående övning tacka sin lyckliga stjärna för att de slipper rollen som just migrationsminister.

Så länge migrationspolitiken är reglerad och söker förhålla sig till både humanistiska värderingar och pragmatiska regelverk, utspelar den sig oundvikligen i ett spänningsfält mellan hjärta och formaliteter. Mellan vad man skulle önska vore möjligt och vad som är möjligt att uppnå på kort sikt inom ramen för praktiska faktorer som finns där vare sig man vill eller inte.

I det spänningsfältet finns många hedervärda, men få perfekta, ståndpunkter. Debatten i sak handlar ofta om förskjutningar på den skalan, sällan antingen-eller.
Och jag tror att hela den debatten skulle vinna mycket – och de populistiska, främlingsfientliga krafterna förlora mycket – om vi kunde sluta att instinktivt söka bestraffa olika ståndpunkter i det spänningsfältet, med de grövsta invektiv vi kan hitta, vid första misstanke och utan hejd.

Är Tobias Billström en rasist och dömer människor efter hudfärg? Är vänsterpartiet främlingsfientligt mot de utländska arbetare de vill stänga ute? Flörtar Stefan Löfven med reaktionärer när han vill försvåra för arbetskraftsinvandring? Är de socialdemokrater som teg som murar under socialdemokratins många regeringsår av hårdare asyl- och flyktingpolitik, förklädda nationalister?
Nivån på debatten är så låg att jag inte kan tänka mig annat än att de flesta slutar lyssna redan vid första invektivet.

Billström har, tack och lov, fått hård kritik – och bett om ursäkt – för sina idiotiska formuleringar om blonda och blåögda. Men det är hans åsikter i sak som är relevanta, och gör att hans avgång borde ligga nära. Inte för att han skulle vara främlingsfientlig – jag tror inte det – utan för att han signalerar att han inte tror på de uppgörelser som  regeringen har gjort med Mp, och som är viktiga att värna.

Han vill ha en strängare reglerad migrationspolitik, i synnerhet vad gäller papperslösa, än vad en riksdagsmajoritet beslutat om. Regeringens trovärdighet skadas när ansvarig minister krypskjuter mot den politik han ska företräda. Hans position i sak är – precis som S-flörten med motståndarna till arbetskraftsinvandring – djupt problematisk ur ett liberalt perspektiv. Jag tycker inte att det är något som vare sig alliansen eller socialdemokraterna borde stå för. Men det handlar om politik, inte formuleringar.

Billström-debatten borde handla om avvägningar och prioriteringar i migrationspolitikens gråzoner. Den borde handla om politiken i det hela, både de verkliga skandalerna som i REVA och de inneboende motsättningar som finns i all migrationspolitik mellan regelverk, beslut och värderingar som talar emot både regelverk och beslut.

***

Så här tycker jag: Fri invandring är en självklar vision. I brist på möjligheter att genomföra den bör asylpolitiken vara generösare än i dag. Fler borde få stanna. Genomdrivandet av utvisningsbeslut är inget som bör prioriteras. Papperslösa ska ha rätt till vård och skola. Facken ska inte ges vetorätt över arbetskraftsinvandringen.

Det är mina positioner, och jag brottas lika mycket med följdfrågorna om hur, som alla andra. Jag skulle inte klara övningen ovan, jag känner få som skulle göra det. Och det är i mina ögon fullt möjligt att inta motsatt ståndpunkt i de flesta av frågorna utan att vara främlingsfientlig eller inhuman.

***

Det är tvärtom viktigt, i förebyggande syfte mot proteströstande på främlingsfientlighet – och det håller på att växa fram en ny, farlig, sådan våg i Europa – att det förs respektfulla, hederliga diskussioner mellan respektabla ståndpunkter, utan försök att smeta smädelser på varandra. Man ska inte vara tvingad att söka sig till extremer, för att hitta röster som diskuterar frågorna utifrån fler perspektiv än ett.

Och vi behöver få tid och utrymme att pröva resonemang, tänka högt, föra tankegångar, i offentligheten, för att nå framåt. Det är viktigt frågor och en viktig läroprocess, för hela samhället. Skyndar vi fram – teatralt indignerade – för att frånskriva varandra medmänsklighet i stort som smått, kommer till slut bara dem för vilket det inte är något problem att sakna nyanser i svåra frågor, att vilja delta i samtal och beslut.

***

Migrationsministerns senaste, uppmärksammade uttalande var inget bidrag till någon seriös diskussion, utan bara eländigt. Men resonemanget bakom var faktiskt seriöst, och relevant inte minst för oss som vill tillbakavisa hans slutsatser. Debatten som följde visade dock dessvärre att få var intresserade av att föra den diskussionen, utan prioriterade enklare krigsdanser.

Det är dags att definiera ”engagemang mot främlingsfientlighet” utifrån andra kriterier än vem som hinner posta ”vidrigt” om motståndare flest gånger på twitter.

Att stå upp och vinna acceptans för öppna gränser, mångfald och en human asylpolitik är ett viktigt arbete som framför allt handlar om sådant som jobb, ekonomi, utbildning, bostäder, social rörlighet, universella rättigheter och kamp mot segregering. Svåra utmaningar rakt igenom, men ofrånkomliga.

Alla kräver de en nyanserad, öppenhjärtig debatt, där många olika erfarenheter – ingen människa rymmer alla inom sig – får bidra och fördjupa. En fixering vid läpparnas bekännelser eller förlöpelser fastnar på ytan.

Landkrabbor, sjöfolk och systrarna Pettersson i Holmsund

Av , , 1 kommentar 7

Sjöfolk, landkrabbor, kustsamhällen och systrarna Petterssons lokalt världsberömda affär i Holmsund på 1900-talet är ämnet för den här krönikan, som bygger på Maj-Britt Hedlunds fina bok "Gamla Holmsund, människor och miljöer" från 2006.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————

Landkrabbor, sjöfolk och systrarna Pettersson i Holmsund

"Sommartid var där också en fläkt från den stora världen genom allt sjöfolk som besökte affären för att inhandla tobak, choklad, grammofonskivor och tidningar, även utländska, såsom engelska Guardian och London Times. Naturligtvis besökte de också manufakturdelen där sortimentet var brett. Grammofonskivorna skulle förstås först avlyssnas vilket skedde ute i affären. Ibland fick därför övriga kunder handla till toner av exempelvis Yngve Stoors Hawaiiorkester, sång av Sven-Olof Sandberg, Ulle Billquist, Zarah Leander, Harry Brandelius med flera."

(Om systrarna Petterssons tobaksaffär i Holmsund under flera decennier i mitten av 1900-talet, ur Maj-Britt Hedlunds "Gamla Holmsund, människor och miljöer" från 2006)

***

Sjöfolk och landkrabbor hette en skiva av Fred Åkerström på sjuttiotalet. Den kunde ha handlat om Västerbotten, som är båda. Det kan ta en tid för nyinflyttade och besökare att inse det, men Västerbotten är inte bara skog och fjäll, utan hav också.

Kustsamhällen, inte bara badstränder, har här samlat sjömännens rövarhistorier från fjärran hamnar i sekels tid. Västerbotten är en blandning av Karl-Alfred och skogsmulle, av spenat och kottar, av tatueringar och barr.

Landskapsindelningen i Västerbotten och Lappland skiljer där på någonting som länskonstruktionen Västerbotten söker hålla samman. Det finns västerbottningar uppvuxna vid havet som berättar att de får klaustrofobi av den tryckande landmassan redan nånstans vid Vännäs. Säkert finns det inlandsbor som blir sjösjuka redan strax efter Brännland, när landskapet börjar förbereda sig för det lealösa havet.

Kusten och hamnarna präglar både människor och gemenskaper. Precis som fjällen, älvdalarna, sjölandskapen och skogarna gör. Holmsund är ett av de små samhällen som outplånligt formats av sitt läge just vid den punkt där umeälven flyter ut i Kvarken.

Vilken tråd av Holmsunds historia man än rycker i, så plaskar och skvalpar det förr eller senare, som av en utkastad flaskpost som påminner om den stora världen därute.

***

När Maj-Britt Hedlunds karaktärsrika och charmiga bok "Gamla Holmsund, människor och miljöer" gavs ut 2006, fick en bild på de tre systrarna Dagmar, Thyra och Thorborg pryda baksidan.

Och när VK:s recensent Per Runesson recenserade boken i VK december samma år började han med just dem, som symboler för en typ av institutioner som finns i varje levande lokalsamhälle.

"Känner ni till systrarna Pettersson?", frågade Runesson i sin recension, "Jo, naturligtvis gör ni det, i varje fall ni som en gång i tiden växte upp i ett mindre samhälle. De kanske inte hette så men de fanns och de förestod en liten butik där de sålde allt möjligt och var kända av alla och omtyckta."

***

Den här krönikan skulle ha kunnat handla om fröknarna Burgman som förestod poststationen, eller om aktade "gubben Backlund" som tyckte att hästar och kor hade lika mycket rätt till gatorna som damer och herrar och därför motsatte sig en ordningsstadga, eller om kolerakyrkogården, eller om positivspelaren Giuseppe Fecci och björnen, eller om femtonbarnsmamman Amanda Catharina Helleberg som dog 93 år gammal 1936, eller om charmören Gottköpar Norgren som gav bra pris, eller om missionärsdottern Heloisa Laestadius, eller major Amanda Sandbergh och frälsningsarmén eller om Himmelska fridens torg eller något av de andra otaliga öden och äventyr som skildrades i boken det gamla Holmsund.

Men det går inte att komma ifrån, att det man minns allra mest efter läsningen av Maj-Britt Hedlunds många berättelser och anekdoter ur Holmsunds historia är systrarna Pettersson, Dagmar, Thyra, Thorborg och Svea och deras tobaksaffär på Storgatan, "kanske den mest populära bland skärgårdsborna".

***

Fröet till verksamheten var mammans manufaktur- och herrekipering – i ett hus köpt 1919 från skräddaren Jonas Bäckman – senare på 1930-talet kompletterad med en tobaksaffär och övertagen av systrarna. Fadern, som var faktor, hade dött redan 1915.

Systrarna fick tidigt övning i service- och handelsnäringen. "De unga flickorna", berättar Hedlund, "fick tidigt hjälpa till med familjens försörjning. Bland annat var de den tidens brevbärare och sprang med brev och telegram. Utbärning av ett brev gav 1 öre i förtjänst. De sålde även tidningar. Affärsanlagen odlades således tidigt. Fröken Dagmar arbetade en tid i en skeppshandel på annan ort."

Hade de sålt bilar, hade Holmsund varit översvämmats av bilar. För näsa för affärer och försäljning hade de utöver det vanliga, om man får tro berättelserna.

Lotteriförsäljningen var extra populär. Thorborg hade, berättas det, "ofta något hokuspokus för sig, när hon sålde lotter, som ingav förhoppningar om vinst. Man kände sig utvald om man fick tippa ett par rader tillsammans med henne. Systrarna framkallade en känsla hos kunderna av något magiskt och spännande, att "nu skulle det lyckas". Ett par storvinster under åren bidrog också till stämningen.

Maj-Britt Hedlund kallar deras försäljningsteknik för "förödande". De som gick in i butiken "för att inhandla något som man behövde, men som inte fanns, "gick ofta därifrån med något som man inte behövde." Klädavdelningen rymde både det senaste inom modebranschen och "plagg och prylar som tangerade gränsen till att vara kulturella". Passade inte något, hade systrarna "alltid utvägar och lösningar – allt för att få sälja".

***

I samband med julskyltningar på 30- och 40-talen uppträdde de själva som mannekänger med "tjusiga peruker och draperade med olika tyger eller iförda vackra morgonrockar". Under julveckorna bjöds herrarna på cigarr, och ett speciellt leksaksrum ställdes i ordning för barnen med röda lampor, dekorationer, girlanger, pappersblommor och "glitter och guldstänk" till en "sagovärld för dåtidens barn".

***

Men systrarna Pettersson var, skriver Hedlund, "mycket speciella. De var trots sina initiativ och sina affärer svåra att komma in på livet. "En principsak var att de inte blandade sig med andra människor, och de besökte aldrig någon i Holmsund fastän inbjudningar inte saknades". Ovanliga var de också för sin tid i det att de inte heller deltog i föreningsverksamheter. Och sin stora frikostighet och givmildhet till välgörenhet, sjuka, gamla och fattiga utövade de "i det tysta". Systrarna, avslutar Hedlund, "förblev gåtfulla".

Affären stängdes för gott 1979, efter att Thorborg drabbats av ett lårbensbrott. Med "sorg och saknad", skriver Hedlund, tvingades många nu acceptera att systrarnas affär hade stängts för alltid. Det var slutet på en epok. Men givetvis finns det en bra anekdot för Maj-Britt hedlund kvar att berätta, från de sista åren.

"Man kunde se fröken Dagmar ta sina promenader med skidstav i ena handen. Hade det varit nu så hade hon verkligen inte behövt känna sig ensam om detta sätt att motionera. Hon visst ju inte att hon var många år före sin tid med stavgång."

***

Konstnären Åke Pettersson-Nåw skrev i VK några år senare, på julafton 1983, om systrarna:

"Hade dessa förtjusande damer befolkat Venedig i tidig medeltid eller Antwerpen när diamanterna regnade över köpmännen hade världen sett annorlunda ut, var säker på det. Detta kallas privat initiativ, sånt som vi behöver så väl här i norr.
Holmsund är, som du förstår läsarn, inte en avkrok av världen, snarare en metropol för handel och sjöfart."

Vem är outsider och vem etablissemang, vem folk och vem herre?

Av , , Bli först att kommentera 5

Vad konflikten mellan Lennart Holmlund och Inge-Bert Täljedal illustrerar om politik och samhällsdebatt i stort, om spänningen mellan den beslutande, exekutiva klassen och den agendasättande klassen, och vikten av en balans mellan dem, handlar den här lördagskrönikan.

Plus några rader om lite annat.

En tidigare krönika om just fenomenet Lennart Holmlund finns här: Är Holmlund bara Holmlund?

(Jag kommer inte att läsa kommentarer här de närmaste dagarna, men den som vill kommentera krönikan kan göra det här, där den också finns utlagd: http://www.vk.se/820965/nordebo-holmlund-och-taljedal-bryter-arm

—————————————————–

Holmlund och Täljedal bryter arm – bra!

Vem är Björn och vem är Benny? Vem är rebell och vem är makt? Vem är folk och vem är herre? Vem är hjärta och vem är smärta? Vem är fe och vem är fä? Vem är framåt och vem är bakåt? Vem är tuta och vem är köra? Vem är blick och vem är blunda? Vem är ego och vem är lego? Vem är outsider och vem är etablissemang?

I veckan kunde vi läsa att Inge-Bert Täljedal – tidigare rektor för Umeå universitet, tidigare ordförande i kulturnämnden och kommunfullmäktige, professor, kulturskribent, inflytelserik socialdemokrat och allmän umeprofil – lämnat det socialdemokratiska partiet i protest mot framför allt Lennart Holmlund och kommunens stadsplaneringspolitik. Han tycker att demokratiaspekten försummas och att det går för snabbt.

Konflikten mellan Holmlund och Täljedal är långt intressantare än enskilda stadsplaneringsärenden i Umeå. Den illustrerar något tänkvärt om politik och samhällsdebatt i stort.

Jag är ganska säker på, hur paradoxalt det än kan låta, att både Holmlund och Täljedal anser sig representera en mer folklig, orättvist behandlad opinion i Umeå. Båda drivs i den här debatten av ett slags outsiderskap, kanske till och med en outsidervrede. I konflikt med vad de upplever som ett etablissemang som vägrar att ta reson, som bara kör sitt race i uppblåst självgodhet.

***

Ett Holmlund-fan skulle möjligen formulera det så här: Holmlund är den vanliga umebons klarspråkige politiker som vågar stå upp mot finfolket i kultursfären, akademikretsarna, medierna. Mot alla de snobbiga, bakåtsträvande typerna där uppe i det jag strax ska återkomma till som den ”agendasättande klassen”. Den där alla tycker ungefär lika, fnissar och rasar ihop åt samma saker. Kotterierna som avgör vem som ska hyllas och hånas.

Holmlund är folklige rebellen som talar om att den gamle kejsaren är naken. Han utmanar de inrökta, konservativa salongerna. (Och får han kritik i VK är det bara ett utsökt bevis på att han säger sanningar.)

Ett Täljedal-fan skulle möjligen formulera det så här: Täljedal representerar en eftertänksam, intellektuell, principiellt resonerande röst i en stad där stadsplaneringsbeslut drivs igenom i demokratins gråzoner. Han vågar ge röst åt ett undertryckt folkligt missnöje i Umeå över de politiska makthavarna där uppe i det jag strax ska återkomma till som den ”beslutande och exekutiva klassen”. De som driver igenom sina redan förutbestämda agendor till vilket pris som helst. River och bygger utan att låta sig påverkas av några invändningar.

Täljedal är hederlige sanningssägaren som vägrar inrätta sig i övermaktens led. (Och får han kritik i VK är det bara ett utsökt bevis på att han säger sanningar.)

***

Så vem har rätt? Vem är egentligen outsider här och vem etablissemang? Båda har rätt och båda fel. För konflikten mellan Holmlund och Täljedal är en konflikt mellan ett slags etablissemang och ett annat slags etablissemang. Mellan ett slags outsiders och ett annat slags outsiders. Mellan vad jag skulle kalla den beslutande, exekutiva klassen som har den politiska och ekonomiska makten, och den agendasättande klassen, som har störst inflytande över debatten.

De överlappar varandra, men bryter ändå alltid arm med varandra. Däremellan står många kluvna, med viss sympati i båda riktningarna.

För om man nu i stadsplaneringsdebatten skulle vilja att det byggdes ungefär som i Holmlunds anda, men först efter den öppna, lugna demokratiska förankringsprocess som Täljedal efterlyser, hur ska man då ta ställning i konflikten?

Politik är en konstruktiv armbrytning mellan de perspektiven: att förverkliga resultat och att tänka efter ett varv till. Båda behövs. Den agendasättande klassen får inte ges vetorätt över folkvalda. Och beslutsfattare får inte bara för att de är folkvalda ges blank check att göra som den vill.

Politiska beslutsfattare måste ingärdas av motkrafter, oberoende medier, kritiska, ansvarsutkrävande medborgare, orädda debattörer, självständiga forskare, fria konstnärer, bromsande institutioner och uthålliga regelverk som sätter gränser, hävdar värderingar och upprätthåller diskussioner. Starka sådana motkrafter behövs till det kortsiktigt populära eller enkelspåriga. De är viktiga som vågar hävda värderingar, även när en makthavare kan hänvisa till stöd i en opinionsmätning eller ett val.

Men det omvända gäller också. Lennart Holmlunds popularitet i Umeå baseras, tror jag, mycket på människors misstro mot den agendasättande klassen, som inte upplevs som ”regeringsduglig”. Man söker politiker som vågar fatta beslut, hålla fast vid åsikter och stå för obekväma målkonflikter. Även när debatteliten drar efter andan och låtsas som om målkonflikter överhuvudtaget inte existerar. Rädslan för att den agendasättande klassen ska få för stor makt är stor.

Det är illa nog att de var för sig uppfattas som opålitliga. Uppstår ett läge där människor upplever att de politiska makthavarna och debatteliten dessutom går hand i hand ökar risken markant för populistiska proteströrelser. Då söker fler frustrerat efter röster som avviker. Avvikandet i sig blir attraktivt.

Förstår man inte den mekanismen blir man förbluffad när valresultat och mätningar visar på trender utanför den egna bubblan. Och dåligt rustad att granska och analysera dem.
För att förebygga ett lodrätt vi och dom, måste man i så många sammanhang som möjligt orka hålla kvar olika erfarenheter, samtalandes med varandra. Inte söka fula ut andra slentrianmässigt.

***

(Inom parentes: Om man bara är emot hat och hot som riktas mot meningsfränder, men flabbar och ursäktar när det riktas mot motståndare, om en extremism bekämpas hedervärt samtidigt som en annan bjuds till finrummen utan kritiska frågor – då undergrävs trovärdigheten i all kamp mot antidemokratiska rörelser. Då framstår allt som en godtycklig gegga av hyckleri och kålsupare. Populisternas drömläge.)

***

Vem är sosse och vem är sosse? Vem är liberal och vem är liberal? Vem är grön och vem är grön? Vem är röd och vem är röd? Vem är konservativ och vem är konservativ? Vem är Umeå och vem är Umeå?

Det vore olyckligt om Holmlund och Täljedal blev överens, för den spänningen behövs i lokaldemokratin. Och vilka partier de är med eller inte med i kvittar. Men det är viktigt att de fortsätter att snacka med varandra, ifrågasätta och irritera varandra, bryta arm. När de håller varandra i ömsesidigt schack, fungerar det bäst. Tillsammans med sina motsättningar är de bättre än var för sig på sitt håll.

———————————

 

Och så ett citat ur litteraturen att ta med sig inför helgen:

"Pasternak såg ut att vara högst 47-48 år. Han utandades en häpnadsväckande, gnistrande fräschör som en bukett nyss brutna syrenkvistar på vars blad trädgårdsdaggen alltjämt finns kvar. Han skimrade, hans händer var i oavbruten rörelse och hans förvånande barnaleende, som blottade de vita tänderna, lyste hela tiden upp hans rörliga ansikte. Han poserade en aning.

Men en gång hade han skrivit om Vsevolod Meyerhold:

"Även om det blott och bart är spel,
så är det sanning. Spela alltid så."

Och detta gällde också honom själv."

(Ur Olga Ivinskajas "I tidens våld. Mina år med Pasternak", som inte står Pasternaks egna verk efter i gripande scener, poesi och mänskligt djup.

Oroande återhållet i EU inför utvecklingen i Ungern

Av , , 1 kommentar 0

I måndags klubbade det ungerska parlamentet igenom de hårt kritiserade författningsändringar som premiärminister Viktor Orbán drivit på för. Eftersom Orbáns högerpopulistiska parti Fidesz har stor majoritet i parlamentet var omröstningen en formsak. Men den inrikespolitiska utvecklingen i Ungern är ingen formsak. Den håller på att bli en skamfläck för hela EU.

Den ungerska regeringens strategi följer ett traditionellt auktoritärt mönster: Yttrandefriheten inskränks. Valsystemets korrigeras för att gynna regeringen. Rättsväsendet politiseras. Och författningsdomstolen marginaliseras. Detta parat med en hård intolerans mot utsatta minoriteter.

När medlemsländer inte längre lever upp till unionens grundläggande värden, måste det förr eller senare få konsekvenser i form av konkreta, kännbara sanktioner. Annars förlorar EU trovärdighet på ett område som borde vara kärnan i samarbetet: demokrati och mänskliga rättigheter.

Trots det är protesterna från övriga EU-länder tämligen ljumma.
EU-minister Birgitta Ohlsson hör till dem som talat förtjänstfullt klarspråk, men den svenska regeringen som helhet framstår som överdrivet återhållen inför det som sker i Ungern. Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt hör till dem vilkas tystnad noteras.
 

Ridlekis i Innertavle och drömmar på Umåker

Av , , Bli först att kommentera 6

Om ridlekis i Innertavle, drömmar på Umåker och Västerbottens, och Sveriges, traditioner av hästkultur och hästsport, handlar den här krönikan. Här i en längre webbversion med ett par kommentarer också om Umåkers stora problem just nu med internt bråk och intern misstro, och förhoppningen att Kajsa Gustafsson som ny VD kan innebära en nystart.

Den här krönikan kan ses som en uppföljning till den här betraktelsen om travsportens tjusning och hemligheter som jag skrev för ett par år sedan:

Det började på de frusna sjöarna

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

————————————————–

Ridlekis i Innertavle och drömmar på Umåker

När vilar Västerbotten som rofylldast i sig själv? Vilka ögonblick kommer att dyka upp först när man på äldre dar minns tillbaka och vill berätta om hemligheten med att bo här?

Min tanke vandrar till ridlekis för de minsta barnen i Innertavle hos Åbackens Ridskola, på cykelavstånd från centrala Umeå och ändå i en utpräglad byamiljö. Ridning, körning, pyssel och skötsel med hästarna för barn från 4 till 8 år.

Ibland, om vädret tillåter, rider de en runda i byn. På lagom avstånd promenerar föräldrar efter och ser sina små studsa upp och ner som vantar – skrattande, koncentrade, distraherade , kanske lite ängsliga, cowboys och OS-hjältar i fantasin – när ponnyerna kör en repa trav i vårsolen.

Ridhästarna är viktiga – själsligt, som tröst, som frizon, som utmaning – för många människor i Sverige, både unga och äldre, nästan lite i det fördolda. Ridning är en stor svensk folkrörelse. Och aldrig kan den vara vackrare än en solig dag i Innertavle när ridlekis tar en runda i byn.

***

Hästsporten jag följer, hästsporten i mitt hjärta, är dock travet.

Hästar, skrev etnologen Sara Berglund i sin avhandling ”Vägen till vinnarcirkeln. Travhästen och dess människor mellan sport och spel” (2006), ”är präglade genom sina liv med människan, historiskt och kontinuerligt i vardagen. Selektiv och kontrollerad avel styr djurens reproduktion, och mänskliga rutiner och praktiska arrangemang med stall och hagar sätter gränser i hästarnas vardag. Likaså formas djuren till hobby- och tävlingshästar genom träning och hantering. Därför kan man säga att hästar är ett slags kulturella produkter.”

Men, fortsätter hon: ”Det är emellertid inte bara människan som påverkar hästarna, det motsatta sker också. Djurens närvaro präglar levnadsbetingelserna för de tusentals personer som valt att på olika nivåer ägna sig åt hästar.”

Sara Berglund ägnade sin avhandling åt just travsporten. Travhästar, konstaterar hon, ”uppstår i mötet mellan natur och kultur, det naturliga och det artificiella.” Hon kallar det att travhästen även görs ”socialt”, i det att en förhandling ständigt pågår kring vad en travhäst är och bör vara.

Mål och normer för hästnäringen förändrades i takt med att brukshästar ersattes med tävlingshästar. Hästens roll försköts från att ha varit ett nyttoredskap – inte minst i skogsbruket och inom försvaret – till att bli en del av många människors fritid och rekreation.

Ofta lever både trav- och ridsporten på ett slags blandning av ideell folkrörelse och professionell verksamhet. Samhällets krav och förväntningar på djurhållning, underhållning och avvägningen mellan naturligt och kulturellt i människans förhållande till djur, fortsätter än i dag att färga av sig på hästnäringen.

***

Det där med mötet mellan natur och kultur i hästnäringen återkommer ofta. I ett nummer häromveckan av den amerikanska galopptidskriften Bloodhorse fanns ett stort, fint och informativt reportage från uppfödarna Winter Quarter Farm i Kentucky. Uppfödaren Don Robinson, lite över 60 år gammal, säger där bland annat att ”horses are all about observation and paying attention”.

Han beskriver hur han med åren lärt sig att respektera även fölningsprocessens naturliga gång:

”The older I’ve gotten, the less rush I’m in to fool with them, I’m more willing to wait and watch it unfold. the tendency is to run in and help, but they’re pretty good on their own. Sometimes when you get in there and help, you’re doing it more for yourself than for them. Less is better. Calm. Steady. Pay attention and let it unfold.”

***

Kapplöpning med hästar är en flertusenårig tradition som har rötter ända tillbaka till de gamla grekerna. Även i norden har det förekommit länge.

I ”Travet i våra hjärtan. En antologi om sporten och spelet genom tiderna” (2006) återger Susanna Hedenborg den kända anekdoten om hur präster på 1600-talet lär ha klagat på den folkliga föreställningen om ”att den som kom hem först från kyrkan efter julottan skulle vara den som först fick sin skörd bärgad.” Det fick församlingsmedlemmarna att sitta på helspänn mot slutet av julottan, för att kunna komma först ut ur kyrkan och spänna för hästen, allt för att få ett försprång framför de andra. ”Kanske”, spekulerar Hedenborg, ”hann man inte ens sjunga sista psalmen”.

Men den moderna svenska travsporten har sitt ursprung i 1800-talet och den modernisering av och strukturomvandling i samhället som inleddes då. Och övergången från en gammal nyttobetonad hästkultur till en modern hästkultur för spänning, motion och rekreation tog tid.

Långt in på 1900-talet kämpade inte minst travsporten mot misstro och skepsis. Det märks exempelvis på inledningen till artikeln ”Två Västerbottniska travarechampions” i VK från 4 maj 1925, om Adolf Andersson i Västerhiske och hans storstjärnor ”Dacke” och ”Roland”. Artikelförfattaren kämpar direkt mot fördomarna hos alla som blängde på det moderna tävlandet med nyttodjuren:

”De varje vinter återkommande travtävlingarna på Umeälvens is utgöra även bland icke hästfolk gouterade skådespel. Bland de lekte torde det dock inte vara många som anknyta sitt intresse för dessa tävlingar till den omständigheten, att de utgöra ett ingalunda oviktigt led i det hästavelarbete, som målmedvetet och energiskt inriktats på att åt Norrland bevara en rörlig, härdig och uthållig lättare arbetshäst. Tävlingsmomentet är i själva verket ett eggelsemoment för hästuppfödare och hästhållare ifråga om deras hästars kvalifikationer, och tävlingarna äro alltså ”ej blot till lyst” utan en högst allvarlig institution”.

I dag avlas förstås travhästarna med tävlandet, inte några gamla, historiska arbetsmoment, som norm och mål. Men kombinationen av eggelse och allvar, av lyst och institution, består än i dag. Travsporten är folkrörelse, underhållning, elittävlan och spelverksamhet, allt på en och samma gång. Spelet och sporten, två som älskar och hatar, men oavsett vilket alltid är helt beroende av varandra.

På Coop i Lycksele en lördagsförmiddag snackas det V75, vid de små borden, vid spelbardiskarna där kupongerna finns, i kön till ombudet. Jag var där i förra veckan. En man – kanske var det en av de där berömda ”gubbarna i keps” – konstaterade med den säkerhet bara en V75-spelare kan ha: ”Jorma är klar i sjätte”. Jorma i sjätte? Snabb koll i programmet. Going for Gold Zaz, körd av Jorma Kontio i V75-6. Vann han? Det är klart att han vann. Silverdivisionen i imponerande stil på 12,7, trots intrycket han ger av lite omständlig knölighet. Nu talas det om honom som en blivande elithäst. Gubbarna i keps på Coop i Lycksele är med och bär upp svensk travsport.

***

Västerbotten är ett sjutusan till travlän, och Umåkers travbana, invigd 1944, har en stolt historia, med Berth Johanssons och Big Spenders seger i det så kallade Dunder-Derbyt 1985 som höjdpunkten.

Umåker har fostrat tunga namn i svensk travsport genom åren, inte bara i form av hästar, tränare och kuskar, utan även på spel- och mediesidan. Många började som spolingar – med ungdomlig kaxighet, lillgamla hästblickar och stor begåvning – i Umeå, för att sedan ge sig ut i landet och världen.

Men det är ingen hemlighet att det senaste året varit ett av Umåkers jobbigast någonsin. Stämningen på banan och i travsällskapet har, det är den slutsats en utomstående måste dra av debatten som förts, varit rutten och förbittrad, med stora motsättningar, utbrott, skäll och misstro.

Tidvis verkar det interna umgänget ha brutit samman helt. Tränare som tröttnat har lämnat eller hotat att lämna banan. Hanteringen av uppsagd personal har väckt ny irritation. Och de tuffare tiderna för svensk travsport i stort slår också mot Umåker, vars två storlopp i samband med den årliga V75-dagen haft en dyster prisutveckling åt fel håll.

***

Umåker är inte ensamma om att ha problem i svenskt trav.

Vikande publiksiffror och svårigheterna att hitta hobbyhästägare, trots att små tränare gör vad de kan, skapar oro över sportens folkrörelseförankring bland människor på sikt. Förändringsarbetet för fler unga utövare och en jämlikare könsfördelning går för långsamt (kör mer montétrav på banorna!).

Bananläggningarna är ofta slitna, opraktiska och ofräscha, men medel för nybyggnader eller rejäla renoveringar för en ny tids publik med andra krav och förväntningar än 1900-talets trogna, men snart utdöda, travpublik saknas (experimentera mera!).

De kombinerade prisnivåerna på mat och inträde är hutlösa sett till vad som fås, om målet är att locka familjer och ny publik till banorna (bjud på inträdet, alltid, våga!)

Tiden mellan loppen är för lång (kör loppen tätare!).

Omstarter får ny publik att sucka oförstående (testa nya startmetoder för voltstart!)

Och precis som i samhället i stort, intensifieras diskussionen om det inte snart krävs nedläggningar av en del landsortsbanor för att samla resurserna där de ger mest effekt på kort sikt, till risken av ett långsiktigt tapp av den breda förankringen.

***

I det krisläget tar nu Kajsa Gustafsson, känd bland annat från trav-TV, över som vd, 29 år gammal. Jag tror av hennes inledande kommentarer att döma, att det kan visa sig vara helt rätt. Hon går in i uppdraget med öppna ögon, beredd på det mesta.

Men rådet på vägen lyder: när alla nu kommer fram för att få tala ut sig om hur eländigt allt varit, vilka idioter ”de andra” varit och att den eller den kan du inte lita på – lyssna inte för länge eller för mycket på någon av dem, ta inte ett enda steg ut i konfliktträsket, där finns inget att hämta längre, likgiltigt vem som haft rätt eller fel. Börja om med blankt papper.

Kajsa Gustafsson tar, modigt, över i ett på ytan omöjligt läge, men trots tidigare egna erfarenheter från både Umeå och Umåker, hon har inte spelat någon roll i konflikterna, och just därför har hon inledningsvis stor frihet att slå fast nya spelregler för det interna umgänget på banan.

***

I slutet av april är det V75-helg på Umåker igen. Då bjuds den bästa travsporten här på hela året. Kanske kommer till och med någon världsstjärna.

Men ska man förstå varför stora, starka karlar och fruntimmer ibland bölar som barn när deras hästar vinner – röster som brister i direktsändning är nästan vardagsmat inom travet – måste man förstå att travsportens magi inte uppstår i vinnarcirkeln efter de största loppen, utan inför starten till ett debutantlopp i skymundan.

Det händer att samma personer som var med redan vid fölningen, som såg fölet resa sig på stapplande ben första gången, fortfarande finns i kretsen kring hästen när det är dags för första starten flera år senare.

Så mycket måste gå rätt på vägen, för att det ens ska bli en enda start. Man får nästan svindel vid tanken på allt som kan gå snett. Tävlingarna är bara de sista minuterna av åratals arbete, tvivel och omsorg. Känslor hinner laddas upp. Det gäller miljongalopp i Dubai och det gäller en travdag i Lycksele om sommaren.

Men så länge en häst inte startat, håller drömmarna verkligheten avspänt i handen. Kanske kan även hästen med halvtaskiga förutsättningar visa sig äga det som i slutändan betyder allra mest: hjärtat, inställningen, talangen utöver det vanliga. Kanske blir det en världsstjärna mot alla odds.

När referenten med darrande röst förkunnar att det är ”hundra meter kvar till start”, kan fortfarande allt hända. Ingenting är omöjligt. Det är friheten i ögonblicket innan, som är hästsportens magi.
 

Till de ospektakulära tråkmånsarnas försvar

Av , , Bli först att kommentera 4

Lördagskrönika till de ospektakulära tråkmånsarnas försvar, och om vad Sverige skulle kunna lära i förebyggande syfte av kriserna i Italien och Grekland.

————————————-

Till de ospektakulära tråkmånsarnas försvar

Även om det kan kännas så, när siluetterna som verkade småmysiga kvällen innan är ruiner och ruckel när solen går upp, uppstår aldrig en djup ekonomisk kris på några nattimmar mellan skymning och gryning.

Att skapa desparata, akuta kriser som tar plats i historieböckerna som något värre än en vanlig lågkonjunktur, kräver hårt jobb under många år, alternativt förstummande inkompetens, av många mäktiga. Den finanskris som slog till på hösten 2008 visade sig, när den började nystas upp, vara resultatet av otaliga, offentliga och privata, aktörers samlade misstag, försummelser och lögner under ett decenniums tid.

En bostadspolitik byggd på illusioner, en kortsiktig räntepolitik som följd av en övervärderad IT-sektor, en finanssektor som tappade sansen och moralen, en obalans mellan sparande och konsumtion och internationella kapitalflöden som kamouflerade bluffen. Många var med och pustade upp bubblan på den amerikanska fastighetsmarknaden. Och när den sprack blev effekterna globala.

Vi minns när den sprack, men blundar gärna för orsakerna. Frasradikala populister försöker isolera och förstora upp enskilda detaljer för att kunna förtiga helheten, eftersom den lämpar sig dåligt för tramsiga, pubetära slagord.

***

För att driva i grunden rika länder med goda förutsättningar till konkursens rand, krävs målmedvetet förstörelsearbete av ännu mer systematisk sort. Italien och Grekland är exempel på europeiska länder där de politiska makthavarna, egentligen oavsett partier, under årtionden excellerat i den konsten, på medborgarnas, ärlighetens, konkurrenskraftens och välståndets bekostnad.

Den så kallade eurokrisen – ett missvisande men etablerat begrepp – har väldigt lite med euron i sig att göra, och har inte uppstått på senare år som en följd av den finansiella oron. De stora politiska och ekonomiska problemen i länder som Italien och Grekland har inte orsakats av finanskrisen, utan avslöjats av den.

Årtionden av inhemsk korruption, politiskt vanstyre, mäktiga skråväsenden, galna regleringar, läckande, orättvisa och ineffektiva skatteförvaltningar, människors – helt berättigada – brist på tillit till samhällsinstitutionerna: söker man orsaker till ländernas usla läge, så finns de där.

Och undrar man varför en del valresultat blir märkliga, måste man betänka hur genomusla och förljugna de etablerade partierna varit lång tid. I värsta fall uppstår myten om teknokrater (eller finansmarknader) som sitter inne med en objektiv sanning, till vilken det gäller att länka väljarna. Det är båg. Demokratin är klokare än experter, och saknas den demokratiska legitimiteten saknar reformer uthållighet.

Att rädda ett land efter årtionden av vanstyre, tar i sin tur årtionden.

Krispaket, nattliga förhandlingar, skenreformer på marginalen, populistiska försök att skylla på andra och vulgära demonstrationer i all ära – för att komma till rätta med kriser av det slag som Grekland och Italien är inne i, krävs politisk hantverk av ett annat, ett tråkigt, tålmodigt, ospektakulärt, slag.
Men det tråkiga och tålmodiga kan kräva större mod än larmande utspel. För de som är långsiktiga blir sällan belönade politiskt, utan får upprättelsen först i efterhand.

***

Ett exempel är den rödgröna regeringen i Tyskland 1998-2005, socialdemokrater och gröna, under Gerhard Schröder, som genomförde viktiga reformer efter valet 2002 för bättre fungerande arbetsmarknad och socialförsäkringssystem.

Reformerna beslutades under rasande kritik från vänster, hycklande kritik från höger och stort politiskt mod från de ledande politikerna. Det kostade SPD flera valförluster, Schröder fick gå i ett nyval och De gröna har suttit i opposition sedan dess. Men reformerna skapade jobb och stärkte tysk ekonomi på ett sätt som den dåvarande oppositionen nu, i regeringsställning, skördar frukterna av. Reformerna var inte perfekta, men utan dem hade situationen varit långt värre.

***

Förtroende för samhällsinstitutioner och beslutsfattare, förebyggande kamp mot korruption och skråväsende, ett transparent, effektivt skattesystem, rationella tillståndsförfaranden som gör det möjligt för nya aktörer att starta företag, investera och konkurrera, en tilltro till att politiska val betyder något och inte bara förskjuter makten fram och tillbaka inom en isolerad politisk klass ute för att sko sig – sånt tar lång tid att bygga upp, och är ett arbete som måste överleva minst ett par regeringsskiften för att bli bestående.

Men det är bristen på allt det som skapar välstånd, som är huvudproblemet i länder som Italien och Grekland. Det kan inga miljarder, nyval, teknokratregeringar eller försök att skylla på omvärlden, lösa. Och det tar bara ännu längre tid om man slösar bort tiden på att blunda eller leta syndabockar.

***

Även Sverige skulle, förebyggande, kunna lära av problemen i Italien och Grekland, på statlig och kommunal nivå.

* Håll toleransen låg mot alla former av korruption, och politiska tjänster och gentjänster-övningar i lagens gråzoner.

* Se till att byråkratin hålls professionell och omutlig. Politiken ska inte solidarisera sig med en apparat, utan med medborgaren.

* Undvik snåriga regelverk och skattelapptäcken som leder till otaliga undantag och marginaleffekter. Plottret inbjuder bara till mygel, konstlad planering och ett trixande som gynnar de resursstarkaste mest.

* Håll skattesystemet rationellt, effektivt, strikt och hyfsat platt.

* Stå emot alla särintressens krav på moderna skråväsenden och genomreglerade system skyddade från konkurrens. Lova inte för mycket, men håll löften.

* Säg nej till ogenomträngliga korporativistiska system där storstaten, storbolagen och storfacken gör upp i dolda rum.

* Säg nej till svällande kommunala bolagssfärer och heliga kor som subventioneras av skattemedel och personliga kontakter där andra får avslag. Ishockeyklubbar och arenor har varit veckans samtalsämne efter Uppdrag gransknings program om Leksand. Göteborg har lyfts fram som ett avskräckande exempel. Men även exempelvis Umeå har sitt kommunala, delvis osunda bolagskomplex där de egentliga maktstrukturerna ibland skiljer sig från de formella.

Kanske viktigast av allt: Våga stå för något, en principiell hållning, en idé om vad som är rätt, en långsiktig, nykter analys, även till priset av en valförlust. Bara så kan den politiska diskussionen hållas fräsch och öppen.

Politik får ofta skäll för att vara tråkigt. Men tråkmåns kan ibland vara ett honnörsord.

Österbotten, det kära syskonet på andra sidan Kvarken

Av , , Bli först att kommentera 8

Österbotten som ett skäl att fascineras av Västerbotten är ämnet för den här krönikan. Västerbotten har ett kärt syskon på andra sidan Kvarken. Inte ens en halv världshistorias många oväntade akter och omritade kartor har kunnat hindra den västra och den östra botten från att snudda vid varandras pekfingrar, och höra ihop.

Med en prolog om Columbus.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

———————————————-

Österbotten, det kära syskonet på andra sidan Kvarken

”Självmedvetenhet, frihetspatos, hetsighet – är inte detta också österbottniska lynnesdrag?”
(Einar Spjut i ”Frisinne och demokrati. Hyllningsskrift tillägnad Edvin Sundquist”, 1960)

***

Det sägs om Christofer Columbus, Cay Rademacher skriver det i en Geo Epoche-essä, att han med de instrument som fanns tillgängliga på skeppet Santa Maria 1492, bara kunde fastslå hur långt norr eller söder om ekvatorn de befann sig, inte hur långt västerut de hunnit. Han kunde alltså konstatera riktningen, men bara gissa sträckan.

För expeditionen som reste över havet för att upptäcka nya handelsvägar var det dock öst-väst-dimensionen som räknades. I sista stund, med myteriet nästan redan ett faktum, dök en av Bahamas öar upp i horisonten och lugnade den övriga otåliga, skeptiska, misstänksamma besättningen.

Columbus själv trodde förstås att han seglat till Asien, och skulle aldrig överge den övertygelsen. Starka drömmar vacklar ofta mellan glasklar övertygelse och tragisk inbillning.

***

Alldeles för mycket av debatten i Västerbotten, och i Norrland, om regionernas framtid, domineras av syd-nord-dimensionen, utgående från en föreställd, ibland reell, syd-nord-hierarki. Det är synd, för på många sätt är den öst-väst-dimension som börjar i Ryssland och slutar vid norska Atlantkusten, långt mer spännande och betydligt viktigare för Västerbottens del. Ekonomiskt, kulturellt, historiskt.

Finns det ett väster finns det ett öster. ”Det som är botten i dig är botten också i andra”, skrev Ekelöf. Västerbotten har ett kärt syskon på andra sidan Kvarken i Österbotten. Inte ens en halv världshistorias många oväntade akter och omritade kartor har kunnat hindra den västra och den östra botten från att snudda vid varandras pekfingrar, och höra ihop.

Det finns fortfarande många med egna minnen av bilkaravanerna mellan Vasa och Umeå förr om vintrarna, rakt över den frusna havsisen. När färjan fungerar och går, spritter det till av vårkänslor i den rätt ansträngda Kvarkenregionen.

Drömmen om en bro mellan Vasa och Umeå, som får folk på andra håll att fnissa lite, är inte intressant för bron i sig, utan för den regiontanke, den betoning av en öst-västlig dimension, som är drivkraften bakom idén. Fler borde blicka över Kvarken.

Men visst finns konkurrens också, ett visst kärvänligt främlingskap mellan de båda. ”Ska vi ta färjan och ha konferensen till Vasa?”, och så himlar stöddiga umebor med ögonen. De är nog lite avundsjuka, en smula skraja.

Österbotten är lite hemlighetsfullare, lite sturskare, lite mer cyniskt, än syskonet på andra sidan vattnet. Som västerbottning är det bara att lyfta på hatten. En Kvarkenspelfilm med gripande öden skulle otvivelaktigt både börja och sluta på östra sidan. Det är som om Österbotten alltid går runt med ett milt, kärvt leende och vet något som andra inte riktigt förstått. De tänker inte berätta, men lovar att förvalta hemligheten omdömesgillt.

***

Och sist men inte minst, så kom en av Nordens viktigaste politiska tänkare någonsin från Österbotten, 1700-talets liberale föregångare Anders Chydenius. Klart att man gärna vill säga att han är ”härifrån”.

Med lite öppnare ögon framför tallriken

Av , , Bli först att kommentera 6

Lördagskrönika om varför upprördheten över just hästköttet känns lite konstlad. Hur vore det om vi tog avslöjandena som en maning att börja bry oss lite mer överhuvudtaget om vad som ligger på tallriken, och vad det krävdes för att få maten dit. Det kommer inte att rädda oss undan dilemman, men vi kommer att kunna förhålla oss till dem ärligare och med öppnare ögon.

I ett större perspektiv är det inte hästkött utan den storindustriella, globala köttproduktionen och köttkonsumtionen överhuvudtaget, som är problemet.

Och så några rader av Klaus Mann, inför helgen.

Jag kommer inte att läsa kommentarer här på några dagar, men vill ni kommentera krönikan finns den även utlagd här.

——————————————

Med lite öppnare ögon framför tallriken

Vi vill veta vad det är vi äter, vad vi stoppar i munnen! Så lyder ramsan. Men är det verkligen så? Jag tror de flesta är rätt tacksamma, i hemlighet och i en vrå av dåligt samvete, att vi väldigt sällan har någon djupare detaljkännedom om vad det är vi äter, vare sig om det handlar om godis, kött eller en del frukt som bevarar spänsten om man så glömmer bort dem och låter dem bli tonåringar i skåpen.

Hur produktionskedjan ser ut, vilka förhållanden som råder, vad grejerna egentligen innehåller och hur de är behandlade – vi vill veta i grova drag, men inte i detalj. För att undvika äckelkänslor, skuldkänslor eller målkonflikter. Det är inte ovanligt att de som vet hur en viss mat blir till, undviker den för resten av sina liv. Att äta med gott humör och att ha full insyn om detaljerna, står ibland i motsatsförhållande.

Man brukar skämta om att stadsbor blir förvånade när de få höra att mjölken i paketen kommer från en kos spenar. När det gäller en stor del av konsumtionen av produkter från den storskaliga kött-, fisk- och fågelindustrin verkar det ibland som om den typen av skämt faktiskt vore befogade. Efterfrågan tittar alltid bort i avgörande ögonblick av produktionen.

Den underförstådda överenskommelsen ser ut lite så: som konsument slipper man ha reda på det finstilta, men utgår just därför från att producenterna tar ett grundläggande etiskt och miljömässigt ansvar. Det är en överenskommelse om en medveten blind fläck som inbjuder till fusk, lögner och halvsanningar när regelverken är för lösa, transporterna så långa att det hinner hända mycket på vägen och det ömsesidiga intresset att inte behöva påminna för högljutt om ursprunget är stort.

Det är en problematik som inte är begränsad till matindustrin, utan gäller de flesta branscher, kanske alla. Det är en ständig balansgång mellan utveckling som över tid lyfter det breda välståndet, främjar utbyte över gränserna och motverkar fattigdom, men som samtidigt rymmer oacceptabla övergrepp och skandaler som måste uppmärksammas och bekämpas.

Att ta vara på det positiva, utan att legitimera det negativa, är den svåra konsten. Att upphöra med allt, eller att ställa sig helt vid sidan om och låta det går som det går, för att undvika varje eget dilemma, leder ju inte heller någonstans; konsekvenserna då blir mångdubbelt värre, och värst för de mest utsatta. Utveckling och korrigering, entusiasm och självrannsakan, fram och tillbaka. Så är det i livet, oundvikligen. Kompromisserna står som spön i backen, man måste välja sina strider, orka hela vägen i en kaotisk tillvaro. Kasta första stenen den som känner sig ädel, upphöjd och perfekt i alla situationer.

Men det betyder inte att man måste falla ner i resignation och likgiltighet. För att orka ta in hur svårt det är att komma tillrätta med problemen, måste man först erkänna att de perfekta lösningarna inte finns, och att omställningar tar tid.

Ett personligt exempel: Man kan bli vegetarian av många skäl, men ett av mina skäl var olusten vid tanken på att äta döda djur, och en ovilja att alls behöva värdera hur djuren behandlats på vägen. En vegetarian brottas med nog så många andra överväganden och målkonflikter när det gäller maten. Det man tar dogmatisk ställning till är: inget mer kött, ingen mer fisk.

Men även som övertygad vegetarian, (och trots att jag tycker att fler borde testa att bli vegetarianer), måste man acceptera att det inte är en livsstil som en majoritet någonsin kommer att anamma. Lösningen är inte kravet: kött eller inte kött, utan istället att söka möjligheterna att främja det mer hållbara och etiskt bättre köttet, i en värld där inget är fulländat.

Det är då en skillnad mellan vilt och industriellt, mellan stort- och småskaligt, mellan långa transporter och närproducerat, mellan olika typer av djurhållning. Mycket finns att ta hänsyn till i en samlad bedömning av vad man vill uppmuntra, vad man kan acceptera efter att ha vägt för och emot, och vad man absolut vill säga nej till.

En del löser problemet genom att inta ett slags matnationalism. Alla fördomar och misstankar förläggs utanför gränserna och riktas mot andra. Men inte heller det är en rimlig hållning om man är intresserad av att faktiskt åstadkomma något.

Och så får man aldrig glömma kostnadsaspekten. Ibland finns ett drag av snobbism i en del av kritiken mot matvanor. De som har råd att välja, och söka all information, moraliserar gärna över andra och efterlyser förhållningssätt som skulle ruinera vardagsekonomin hos ekonomiskt utsatta.

Även miljörörelsen fastnar i navelskådande ibland när de med autopiloten på förfäras över vetenskapliga framsteg, exempelvis genmodifierade växter, som skulle kunna betyda mycket i kampen mot hunger och dåliga skördar. Genom att kräva det moraliska tolkningsföreträdet för sig själva, och sedan förneka de uppenbara fördelarna nya tekniker kan ha för andra, undergräver de trovärdigheten i sin kritik av farorna.

Den så kallade hästköttsskandalen är givetvis en skandal i så mening att korrekt information om vad det man köper innehåller måste vara ett kompromisslöst och grundläggande krav. Bluffar, eller misstag, måste avslöjas och få konsekvenser.

Men uppståndelsen och paniken kring det felmärkta hästköttet står inte i några rimliga proportioner till den lunkande tystnad som annars råder kring köttproduktionen och köttätandet i stort. Plötsligt råder hysteri kring en detaljinformation, trots att det i ett större perspektiv inte är hästkött utan den storindustriella, globala köttproduktionen och köttkonsumtionen överhuvudtaget, som är problemet.

Därför känns upprördheten över hästköttet lite konstlad. Hur vore det om vi tog avslöjandena som en maning att börja bry oss lite mer överhuvudtaget om vad som ligger på tallriken, och vad det krävdes för att få maten dit. Det kommer inte att rädda oss undan dilemman, men vi kommer att kunna förhålla oss till dem ärligare och med öppnare ögon.

***

Till sist, några tänkvärda rader inför helgen, av Klaus Mann (min översättning):

”Vad återstår att göra, vad lönar sig? Oupphörlig strävan att ta intryck, att välja, att inordna och värdera. Att vara på väg, att lära känna den här världen, av vilken vi med oförstående anspråk kräver att den ska känna oss. Att förbli i rörelse, också när vi inte exakt vet, vart det bär.”