Att söka finna idéerna och insikterna åter

Av , , Bli först att kommentera 7

Sista VK-krönikan för mig på några veckor. Jag ber att få tacka läsekretsen för vårens många kontakter och önska alla en skön sommar.

***

”Ibland händer det”, skrev sovjetförfattaren Michail Prisjvin (1873-1954) i sin korta roman ”Livets rot” (1933, svensk översättning av Cecilia Borelius 1947), ”att när man gått och väntat en lång tid på en människa, som har stått en nära, men som bor någonstans långt borta, så börjar man att tänka på henne som om hon vore död. Och när både ni och er vän till det yttre har förändrats till oigenkännlighet, råkar ni mötas igen. Det är fasansfullt! Ni rycker till, bleknar och börjar forska i varandras av tiden härjade drag, och slutligen känner ni igen rösten. Det är som om ni hade något att förlåta, och så småningom, när ni med er vän fördjupar er i det förflutna, börjar ni gradvis och omedvetet att förlåta, ni känner er mycket lätt om hjärtat, och slutligen kan ni mötas på det sätt ni har önskat, och genom den återvändande livsglädjen blir båda vännerna lika unga för varandra som de en gång var.”

Jag värms av de raderna. De glöder i mig. Jag förstorar dem till att gälla hela livet, gälla även en människas eller ett samhälles förhållande till idéer och drömmar som brukade lysa och vägleda, men bleknat och tappats bort.

Prisjvins politiska roll, en stämningsfull, naturlyrisk, aningens bortvänd författare under Stalinepoken, kan man diskutera. Men Ryszard Kapuscinski har i sin bok ”Imperium” beskrivit hur Prisjvins prosa, om daggdroppar och höggblommar, i en tid utan televion och färgbilder, ”glänste i alla höstskogens färger, med stenar på bäckarnas bottnar, svamphattar och fjäderskrudar.”

Och när Kapuscinski i ett samtal med ryska poeten Galja Kornilova kallade Prisjvins verk för en ”serenitetens asyl”, protesterade hon och betecknade Prisjvin författarskap som oppositionellt: ”Kreml ville förstöra vårt språk, och Prisjvins språk var rikt, härligt. De ville att allt skulle vara medelmåttigt, utan uttryck, grått, och hos honom är Ryssland så färggrant och praktfullt, makalöst! Under de åren läste vi Prisjvin för att inte glömma bort vårt riktiga språk, som de ville ersätta med nyspråk.”

Det är ord som tränger fram som en viskande fanfar av motstånd och hopp även till nyspråkets 2018.

När barn slits från sina föräldrar av amerikanska myndigheter vid gränsen till Mexiko. När land efter land i Europa börjar falla för nationalismens frestelser och det generella misstänkliggörandet av minoriteter blir samhällsdebattens nya utgångspunkt. När FN:s råd för mänskliga rättigheter är en sån pinsamhet av hyckleri att USA:s beslut att lämna det framstår som nykter klarsyn.

När insikterna från demokratins, internationalismens och de individuella mänskliga rättigheternas genombrott överges så vårdslöst, i en till höger och vänster panikslagen tidsanda. När gränser, auktoritära lösningar, grova kollektiva kategorier, totalitär identitetspolitik, hudfärgsretorik och separatism, återvänt med full kraft och börjat ta över beslutsfattande församlingar, institutioner, lärosäten och kulturscener.

Principerna om demokrati, integritet och varje enskild människas frihet och okränkbara värdighet. Vi ska studera dem på nytt; lära känna dem under nya förutsättningar, stryka med fingret över rynkor och härjade drag, söka förlåtelse och sedan äntligen känna igen historiens röster. De som vi bär med oss, trots allt; som varnar, manar och vädjar till våra bästa instinkter. Vi ska finna dem åter.

Spricker regeringen i Tyskland?

Av , , Bli först att kommentera 1

HUVUDLEDARE: Den tyska regeringskoalitionen mellan kristdemokratiska CDU/CSU och socialdemokratiska SPD vacklar redan efter några månader. Oenighet i migrationsfrågan har utlöst en djup kris.

Men det är inte kristdemokrater och socialdemokrater som står mot varandra. Klyftan går istället rakt igenom det kristdemokratiska lägret, mellan CDU och CSU. Framför allt mellan förbundskansler Angela Merkel (CDU) och CSU:s ordförande, inrikesministern Horst Seehofer.

Ända sedan 1949 har de två syskonpartierna samarbetat i förbundsdagen. CDU är aktivt överallt i Tyskland utom i delstaten Bayern. CSU är ett renodlat bayerskt parti, som nästan oavbrutet sedan 1960-talet haft egen majoritet i Bayern och som tack vare delstatens storlek (knappt 13 miljoner invånare) har ett väljarstöd som räcker även till egna platser i tyska förbundsdagen.

I förbundsdagsvalet 2017 fick CSU 2,8 miljoner röster, alla i Bayern, vilket utgjorde 6,2 procent av det totala, nationella röstantalet.

CDU och CSU bildar alltid en gemensam grupp i förbundsdagen, trots ett par kriser under efterkrigstiden. Den största konflikten hittills mellan de två kom 1976 när CSU:s ledare Franz Josef Strauß försökte frigöra sitt parti från CDU, men efter en intensiv maktkamp tvingades till reträtt av CDU:s dåvarande ordförande, oppositionsledaren Helmut Kohl. Hotet om att CDU skulle gå till val även i Bayern vågade inte CSU syna.

Den kris som nu brutit ut mellan syskonpartierna kan vara på väg att bli lika stor. Migrationspolitiken håller på att bli ohanterlig för det kristdemokratiska samarbetet CDU/CSU.

Horst Seehofer, som sneglar på det bayerska delstatsvalet i höst, CSU:s svåra läge i opinionen och framgångarna för det nya, främlingsfientliga partiet AFD, vill i sin roll som inrikesminister ge polisen order om att direkt vid gränsen börja avvisa asylsökande som redan är registrerade i annat EU-land. Merkel säger nej till det och vill se en europeisk lösning.

Nu har de två, som både personligt och politiskt har svårt för varandra, enats om att invänta nästa EU-toppmöte om ett par veckor.

Men vad händer om det blir resultatlöst och ingen kompromiss är möjlig? Om Seehofer då ger order om direktavvisningar, och öppet struntar i sin regeringschefs linje, lär inte Merkel ha något annat val än att sparka honom ur ministären. Eftersom Seehofer är CSU:s ledare skulle det i praktiken innebära att regeringskoalitionen bryts upp.

Då väntar antingen nyval, och möjligen Merkels avsked från politiken. Eller ett desperat, troligen utsiktslöst försök av CDU att ersätta CSU med de gröna eller liberala FDP.

Den tyska turbulensen ger en försmak av vad som kan vänta även i Sverige efter höstens riksdagsval.

Ge inte upp kampen för ett fritt internet

Av , , Bli först att kommentera 1

Om det fria internet går förlorat, kommer det att ta decennier att återerövra. Men just frihetspatos är inget som präglar vår tids politiska stämningslägen. Det skriver jag i den här lördagskrönikan.

***

”Sist får jag ej att tala om förgäta/ hvad högst af allt hon älskar som jag tror/ en äkta dårskap och sin långa fläta.”

(Ur ”Sonett om mig själf”, av 27-åriga, muntert ironiska Selma Lagerlöf, 1885, när hon studerade till lärare.)

***

”Kina har som mål att övervaka alla sina medborgare, hela tiden, och tekniken gör det möjligt.” Det sade den amerikanske säkerhetsexperten och kryptografen Bruce Schneier häromveckan till teknikpodcasten Babbage, i ett avsnitt om big data och privatliv.

Den kinesiska kommunistregimen försöker också sedan en tid tillbaka koppla ihop sin övervakningsapparat med ett slags nationellt socialt poängsystem, som ska betygsätta hur medborgarna sköter sig i sina liv och hur väl de i sin vardag följer regimens olika krav. Poängsystemet kan i sin tur användas för att på olika sätt straffa eller trakassera människor som tilldelas låga poäng.

På flera håll i Kina har övervakningsterrorn gått ännu längre än så. Försök pågår att med hjälp av tekniska hjälpmedel och hämningslösa förföljelser uppnå en total kontroll över hela städer i regioner där grupper lever som av regimen anses misstänkta, exempelvis i provinsen Xinjiang där många muslimer bor.

Så växer en ny mardröm av förtryck och repression fram.

Men Bruce Schneier sade en annan sak, som är nog så tänkvärd: ”Kina använder internet på ungefär samma sätt som Facebook gör. Skillnaden är att kinesiska företag är mycket mer knutna till den kinesiska staten.” Läs den meningen en gång till, och ta den som en påminnelse om hur skeptisk man ska vara även när politiska makthavare rycker ut för att ta kontrollen över internets problemområden.

Går en stat eller union in för att reglera internet, är risken uppenbar att de politiska makthavarna – och resursstarka lobbygrupper i deras närhet – snabbt upptäcker fördelarna för egen del med system som privata aktörer skapat. Det hela blir en kamp om vem som ska övervaka, snarare än en kamp mot övervakning i sig.

Det handlar alltid, när internet går från frihetsdröm och informationsrevolution till enorm kontrollapparat, om försök att på olika sätt säkra makt eller profit. Att tukta, tämja, uppfostra, blända, kommersialisera eller skrämma allt som har en doft av nätets annars omsusade anarki, mångfald och fria experiment.

Riktigt illa ute är vi när demokratiska regeringar, auktoritära regimer och privata bolag direkt eller indirekt börjar dra nytta av varandras metoder, för att förfina kartläggning av människors liv, åsikter, handlingar, läggningar, relationer och kontakter.

De som vill avskaffa dina friheter och rättigheter, dina möjligheter till privatliv och integritet, dina vrår utom synhåll för makthavare, ideologiska etablissemang och ekonomiska intressen, kommer inte att be om tillstånd först.

***

Just nu pågår en allt hetare debatt om EU:s planerade direktiv för upphovsrätt på den digitala inre marknaden. Det direktivet innehåller ett par punkter, de omtalade artiklarna 11 och 13, som i korthet skulle kunna leda till att avgifter införs för dem som länkar upphovsrättsskyddat material och att ett obligatoriskt filter, med ”effektiv innehållsigenkänningsteknik” tvingas fram som ska känna igen och stoppa upphovsrättsskyddat material när en användare försöker ladda upp det på en plattform.

Med rätta har många varnat för att det skulle innebära slutet på det kreativa internet som vi känner det i dag och uppmanar Europaparlamentet att senare i sommar stoppa förslaget.

Ingenting tyder dessvärre på att en bred opinion går att väcka till liv snabbt mot utvecklingen. Trots de många avslöjanden som ägt rum de senaste åren har varken regeringar eller IT-jättar behövt frukta några större uppror. Det är allvarligt. För om det fria internet går förlorat, kommer det att ta decennier att återerövra. Men just frihetspatos är inget som präglar vår tids politiska stämningslägen.

***

”Att få leva, dvs. arbeta, så länge att jag åter kommer tillbaka till skissen, detta är min innersta önskan. Det är mitt mål – eller åtminstone att man skall veta, kanske ana, att det var mitt mål.
Att möta mig själv som en främling, en annan.”
(Gunnar Ekelöf, sommaren 1967, ett år före sin död.)

***

Frihet är experiment, hemligheter, avvikelser, misstag, upptäckter, våghalsighet, dumheter, egna vägval, lust och liv. Friheten är rätten att älska, rätten att gå ensam. Rätten att pröva sig fram. Rätten att inte följa varje rekommendation. Rätten att inte alltid vara tidsandan till lags. Rätten att få vara ifred. Rätten att i en utsatt situation få kämpa för flykt, överlevnad och en bättre tillvaro.

Även när den dämpas av grundprincipen att en människas frihet inte får gå ut över andra människors motsvarande friheter – vilket är den punkt där en del av den politiska demokratin tar vid – är friheten till sitt väsen oförutsägbar, oberäknelig. Att våga bejaka det frihetliga i och mellan människor, är alltid att våga en virvelvind. Man måste släppa kontrollen. Ge upp tron på tvång, övervakning och likformighet som mirakelmedel.

Kanske är det just friheten som ett hot mot styrmöjligheter, beräkningar och olika etablissemangs befallningar, som gör att 2010-talet dominerats i så hög grad av en rädsla för hemligheter, för det oreglerade, för det som inte följer mallar, för gråzoner, för missfärgningar i statistiken, för det och dem som rör sig över gränser, för konstnärligt skapande som inte uppfostrats i förväg av instanser, delats upp i grovhuggna kategorier eller fått maktens uttryckliga godkännande.

Med friheten kommer undantagen, det ohyvlade, motrörelserna. Med friheten dör drömmen om det renodlade, perfekta, felfria, alltid nyttoinriktade. Sådan är friheten, det gör den underbar och komplex.

Om det handlar kampen mot ett totalitärt och genomkontrollerat internet. Ge inte upp den.

En antiliberalism som kan sluta med elände

Av , , Bli först att kommentera 0

Liberal demokrati, individuella mänskliga rättigheter, marknadsekonomi (kapitalism om ni så vill), tekniska innovationer, migration, internationell solidaritet, organiserade folkrörelser och generella utbildnings- och välfärdssystem.

Den kombinationen har, trots alla bakslag och brott, skapat de fredligaste, friaste, tryggaste, öppnaste, mest toleranta och mest miljömedvetna samhällen historien skådat. Mer präglade av upplysning, vetenskap, bildningsideal, religionsfrihet och humanism, än några andra samhällsmodeller.

Framstegen har haft växelvis liberala, socialdemokratiska, konservativa och gröna drivkrafter. Företrädare för flera olika idétraditioner kan titta tillbaka på västvärldens övergripande utveckling och känna stolthet över att ha bidragit till den i avgörande ögonblick.

Och trots alla myter om motsatsen har världen de senaste 50 åren upplevt större globala framgångar än någonsin förr i arbetet för demokrati, fred, fattigdomsbekämpning, rörlighet, hälsa, tillgång till rent dricksvatten, läskunnighet, medborgerliga rättigheter för kvinnor, minskad spädbarnsdödlighet och avskaffat slaveri.

Ungefär så brukar jag sammanfatta var jag står politiskt. Väldigt grovt, ändå i en känsla av tacksamhet inför den frihet och det välstånd som vi kanske tyvärr börjat ta för givna. I andan från Eyvind Johnsons vårtal 1951, som hölls mot bakgrund av nazismens och kommunismens totalitära lockelser:

”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra, inte ens vår egen lilla del, den nordiska som finns i den västerländska. Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland. Vi bör nog vara kritiska mot oss själva och akta oss för skryt – men inte gå så långt i vår självkritik att vi tycker att vår värld inte är någonting att slåss för: då kan det hända att vi i vår blindhet godtar något som är mycket sämre.”

***

Men det har under många år, ända fram till i dag, ansetts vara fult, töntigt och suspekt – framför allt inom radikala rörelser – att hävda att vi här i Sverige lever i ett någorlunda gott, framstående och anständigt samhälle, med ideologiska utgångspunkter som är långt bättre än alla kända alternativ.

Om man, vilket varit ett tema ända sedan 1968 inom tongivande kretsar av svensk kultur- medie- och samhällsdebatt, anser att liberal demokrati, individualism, marknadsekonomi och reformistisk välfärdsstat är en halvfascistisk, reaktionär konstruktion som det gäller att riva ner, revoltera mot och ersätta med något mer renlärigt, blir det förstås svårt att acceptera några uttryck för tacksamhet över de civilisatoriska framsteg som möjliggjorts (till vilka konventionerna om solidaritet med människor som flyr från krig och nöd måste räknas som några av de främsta).

Därmed blir de ofta oförmögna att på ett konstruktivt, problemlösande sätt bidra till en vettig samhällskritik. Helheten av hur resurser skapas och hur de används går förlorad.

Med enastående faktaresistens har de här grupperna istället tenderat att romantisera nästan alla auktoritära, bakåtsträvande rörelser, samhällssystem och ledare som dykt upp runt om i världen de senaste decennierna.

Det är också skälet till varför så många inom vänstern haft svårt att på allvar och otvetydigt ta ställning mot exempelvis hedersförtryck, trots att det borde ha legat nära till hands. Instinkten att solidarisera sig med antiliberala fenomen och system har suttit för djupt. Den maktkritiska analysen och andra ideologiska hänsyn har övergivits när retoriken inte stämt med verkligheten.

Önskan att hela tiden så tvivel om framtiden har också gött den oro och misstro som nu håller på att lämna fältet fritt för andra krafter, med egna utgångspunkter, att ta över.

***

En i vår nyutkommen, tänkvärd bok på liknande tema är den konservative amerikanske författaren och debattören Jonah Goldbergs ”Suicide of the West: How the Rebirth of Tribalism, Populism, Nationalism, and Identity Politics is Destroying American Democracy”. (“Västvärldens självmord. Hur pånyttfödelsen av tribalism, populism, nationalism och identitetspolitik förstör USA:s demokrati”).

Trots det amerikanska perspektivet i titeln är boken i högsta grad relevant även för Europa och Sverige. Jag har invändningar mot delar av hans resonemang, starka invändningar på några punkter, men det var ändå länge sedan jag nickade instämmande så ofta till en bok.

Hans infallsvinklar är många och djupgående. Det växlar mellan biologi, sociologi, psykologi, ekonomi och filosofi (han startar klockan vid John Locke), och jag kan bara rekommendera en aktiv, självständig, eftertänksam läsning.

Boken ger insikter om problemen med några av vår tids intellektuella och akademiska trender, vaccinerar effektivt mot historienostalgi, är obekväm åt både höger och vänster (författaren hör till de konservativa i USA som är starkt kritiska mot Donald Trump), visar hur snabbt demokratier och rättsstater kan raseras och är ett lysande försvar av marknadsekonomins betydelse för ett fritt, tolerant och fungerande samhälle.

En av hans slutsatser, som han ofta återkommer till även i sina anföranden, handlar just om oviljan hos många att erkänna framsteg som skett och visa en viss tacksamhet över dem, trots allt.

Instinkten att enbart anklaga den historiska utvecklingen och historiska aktörer utifrån ett sentida perspektiv, utan beredskap att även se och analysera vad som gått åt rätt håll, utifrån de förutsättningar som rådde tidigare, leder lätt till farliga felprioriteringar i samtiden. Den hållningen kan övergå i aningslöshet när hot mot demokrati, välstånd, frihet och mänskliga rättigheter tornar upp sig.

Det går att känna igen i en svensk kontext.

***

Det senaste uttrycket för detta är förstås de så kallade identitetspolitiska strömningar som i sina värsta former vill definiera, döma och dela upp människor utifrån grova kategorier som etnicitet, kön, sexuell läggning, nationell eller kulturell bakgrund. Identitetspolitiken, och att den har så många tillskyndare inom viktiga institutioner, är en katastrof för det öppna, liberala, inkluderande samhället.

Gamla förtryckande tankekategorier återlanseras som något positivt, och lämnas över som vapen till nationalister och främlingsfientliga.

Det är, med tanke på de politiska vindar som blåser i västvärlden, otroligt lättsinnigt. Just nu pågår i Sverige en exempellös, främlingsfientlig hets mot ensamkommande flyktingar som grupp, långt in i etablerade delar av svensk samhällsdebatt, som kommer att få åtskilliga att skämmas om några år. Fördämningar har brustit, och det sker i en tidsanda till vilken många bidragit.

Donald Trump är president i USA. Antiliberala partier växer sig allt starkare inom EU. Nationalism och protektionism vinner nya anhängare. Inte sällan möts den yttre högern och den yttre vänstern i en gemensam populism. På sina håll bildar de regeringar tillsammans.

I Sverige är det inte omöjligt att sverigedemokraterna blir största parti efter nästa val, med ett spretigt sammansatt väljarstöd som inte längre är enkelt att kategorisera, men som delvis skulle betecknas som både ett uttryck för vissa former av identitetspolitik och en reaktion mot andra former av identitetspolitik.

Just kollektiva kategoriseringar, separatism och maktanalyser förenar många av dessa yttringar, från yttre vänstern till yttre högern. Även om synen på onda/goda, offer/förövare/ vi/dem växlar från grupp till grupp, är själva tankestrukturerna, gemensamma. Där går att tala om samma andas barn.

Och det vore förödande om bilden skulle få fäste att 2000-talets samhällsdebatt måste föras mellan olika sådana alternativ, i en oförsonlig, kollektivistisk antingen-eller-kamp, som på sikt omöjliggör både en rationell debatt, civiliserade maktskiften, mångfald och enskilda människors frihet att själva välja sina liv utan förmyndare av olika slag.

***

Att de som själva betecknar sig som progressiva, och tidigare varit så viktiga för frigörelsen från gamla, förtryckande strukturer, inte inser vilken skada deras identitetspolitiska nonsens gör, och hur deras historielösa svartmålning av det moderna, reformistiska samhället bäddat för många av dessa reaktionära fenomen, är tragiskt.

Är det fortfarande antiliberalismen som prioriteras i varje läge? Råder fortfarande en vägran att värdesätta de civilisatoriska framsteg kombinationen av liberal demokrati, marknadsekonomi, välfärdssystem och erkännandet av individen som samhällets minsta beståndsdel möjliggjort?

Det kan sluta med elände.

************

En tidigare krönika på liknande tema:

Jakten på syndabockar när rättigheter inskränks

Ahlmark gjorde en stor insats i svensk debatt

Av , , Bli först att kommentera 1

I dag, tack vare sociala medier, behöver man sällan känna sig ideologiskt helt ensam, oavsett vilka politiska vindar som blåser och dominerar i offentligheten.

Det finns alltid fria, oberoende, oböjliga röster, som inte faller för dagstrender, att hämta kraft från. Man kan surfa in i deras flöden – inte nödvändigtvis alltid välbesökta, uppmärksammade eller prisade – och få hjälp att hitta en kompass, få ett perspektiv, återställa ett lugn, kanske bygga upp ett kurage.

Det går lättare nu för tiden att få bekräftelse på att man inte är isolerad i vare sig frustration, passion, likgiltighet eller engagemang inför olika fenomen.

Förr, innan internet växte fram, var det inte lika lätt. Det tog åtminstone längre tid. Om de etablerade, nationella och lokala forumen var ganska likriktade, kunde man lätt förtvivla och börja känna sig udda, om man själv hade landat i andra slutsatser eller drevs av andra värderingar än de som dominerade.

Därför satte man extra stort värde på de röster som vågade bryta mönster och tabun även offentligt, och som aldrig vek ner sig på det sätt man anade att man själv skulle ha gjort.

Per Ahlmark (1939-2018), i sin outtröttliga vrede över diktaturer, förtryck, kommunism och nazism, i sin indignation över alla despoternas nyttiga idioter i debatten och i sin strävan att utmana den gängse historieskrivningen om svensk debatt från 1968 och framåt, var en sådan röst för många unga liberaler på 1990-talet.

Han hade ett debattetablissemang emot sig som gjorde sitt bästa för att demonisera honom, göra det obekvämt att rekommendera honom, men det bet inte på dem som faktiskt läste vad han och hans motståndare skrev.

Ahlmark var som debattör inte nyansernas mästare, inte alltid rättvis i varje omdöme och det gällde att gå till källorna själv när han citerade vänsterdebattörer som i Ahlmarks citatåtergivning framstod som fruktansvärt obehagliga.

Men motståndarna, vana att få sista ordet och ovana att fråntas sitt moraliska tolkningsföreträde, överöste honom med glåpord och nedlåtenhet. Och i det att han trots det inte anpassade sig, gav han många av oss yngre mod att hävda en liberal grundsyn om motsättningen mellan demokrati och diktatur, mellan frihet och förtryck, utan några eftergifter. I motståndet mot kulturrelativism var han en tidig föregångare.

När jag i natt på nytt läste de gamla inläggen i debatterna som rasade kring hans bok om det galna kvartsseklet eller synen på arvet efter Tingsten i Dagens Nyheter, med alla den tidens tunga namn med uppe i ringen, är det Ahlmarks texter – ofta de radikalaste av alla – som i sin passion för demokrati och mänskliga rättigheter stått sig bäst och känns mest angelägna att återge i dag, när antiliberala strömningar tar ny sats runt om i västvärlden. Han var före sin tid.

Så här skrev han i en av texterna i DN, våren 1992, om sin egen hållning och om kulturrevolutionen i Kina, två passager som visar hur han kunde växla mellan tonfall och perspektiv, men inte mellan grundläggande idéer:

”Socialliberalismen är den idésfär som jag verkat i sedan slutet av 50-talet. Den vill förena social omsorg, marknadsekonomi och motstånd mot förtryck. (…) När en storm av ideologiskt hat drar över ett land bör vi tänka på de hundratusentals liken i floder och diken, ångesten som förmörkar, en planet av fångar, den förtvivlade längtan efter försvunna barn eller föräldrar, flera hundra miljoner människors livschanser som stympas. Jag ser denna fasa från offrens synpunkt.”

Ahlmark gav med sin bråkighet, hetta och sin konfliktberedskap många som var på väg ut i den offentliga debatten med åsikter utan majoritetsstöd, råg i ryggen, och ett mod att tänka själva. Även vi som kanske valt andra sätt att skriva och resonera, minns honom nu, när han gått bort, med stor tacksamhet.

Man fick också känslan att han ar en som tog argument, idéer, ställningstaganden, på allvar. De var inte ett abstrakt spel, ett tomt debattmingel eller en lek med identiteter, de var på riktigt, de var på allvar. I Ahlmarks texter pågick nästan alltid kampen, men på öppna och raka villkor.

Och så var han makthavaren som lämnade politiken, snart därefter publicerade självutlämnande, nakna diktsamlingar, senare återvände till samhällsdebatten med full kraft, ändå aldrig gick att kidnappa till något enkelspårigt syfte. Obändig.

De som säger att socialliberalismen är mesig eller tråkig, kan inte ha läst Ahlmark.

Utan honom hade svensk debatt och svensk historieskrivning sett annorlunda ut.

Judiska föreningen läggs ner. Vågar Umeå fråga sig varför?

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är i just Umeå 2018 som judiska föreningen läggs ner. Är det enbart en slump att det sker just här. Beror det enbart på plötsliga händelser det senaste året? Vågar den så ofta självbelåtna staden titta sig i spegeln och på allvar fråga varför? Det undrar jag i den här krönikan.

***

Judiska föreningen i Umeå lägger ner verksamheten. Det gick inte längre. Redan förra sommaren tvingades föreningen lämna sin lokaler efter hot från nazister, både mot föreningen som helhet och mot enskilda medlemmar. Det väckte stor uppmärksamhet, även nationellt.

Försäkringar om stöd och uppbackning strömmade in. Trots det har inte resurserna, kraften eller hjälpen räckt till för att ordna en ny fungerande lokal, där föreningen skulle ha kunnat fortsätta sitt arbete i säkerhet och trygghet.

Så hoten, hatet och trakasserierna vann. Nazisterna fick sin vilja fram. I Umeå. Den mobilisering av solidaritet utifrån, från politiskt håll och från det övriga lokalsamhället, som är så lätt att lova med några rader på sociala medier, i snabba intervjuer eller vid en enstaka manifestation, blev aldrig så stor eller konkret att en judisk förening i Umeå kunde överleva.

Nazister, annan extremhöger, islamister, extremvänster och salongsvänster: antisemitismen som växer på nytt i Sverige, och i Europa, har många källor, som direkt och indirekt flyter samman i de förföljelser, de kampanjer och det våld som gör det oerhört svårt för judiska verksamheter att arbeta öppet och för judar att visa sin judiska identitet i vardagslivet. Det som hänt i Umeå är också ett uttryck för en bredare, mörk, otäck utveckling i västvärlden.

Men det vore alldeles för lätt för Umeå att stanna där, och undvika frågan om varför det sker just här. Det vore förrädiskt lockande, och ett stort misstag, att bara förenas i allmänna protester mot de vedervärdiga nazistiska hoten – hur viktigt det än är med de protesterna – och sedan beklaga det skedda, som om det trots allt vore en ren slump att den judiska föreningen i just Umeå gått under. Det skulle, om något, så frön till nästa lokala nederlag för mångfald, frihet och samvaro.

Det var i Umeå som den den judiska föreningen tvingades ge upp. Det var här som förutsättningarna inte fanns, för verksamheten att överleva. Är det bara en slump? Och går det enbart att förklara med plötsliga händelser de senaste åren?

Umeå är staden med den av politiker, föreningsliv, näringsliv, kultursfär och medier uppburna, förljugna självbilden, som aldrig tröttnar på att i skönsång och sentimentalitet mästra omgivningen och nyinflyttade om hur annorlunda, öppet, tillåtande, alternativt och tolerant det är här. Till och med när lokala kritiker går till storms mot politiska beslut eller utvecklingen på vissa områden, sker det ändå ofta inom ramen för det etablerade myten och historieskrivningen om Umeå som i grunden det fina, radikala undantaget.

Aldrig är Umeås agendasättare – både radikala och konservativa – så rosenkindat lyckliga (och gillar varandras floskler ohämmat på sociala medier i en stor hög av självbekräftande harmoni) som när någon artig, uppburen gäst, kanske en minister, säger några vänliga ord om hur speciellt Umeå är, vilken förebild kommunen är för övriga Sverige.

Det är sånt som får människor med andra, svårare erfarenheter, som inte tillhör de tongivande nätverken, att tystna. Det är sånt som får en stad att gå vilse i självgodhet och börja slappna av när antidemokratiska krafter organiserar sig i marginalen.

Det kanske också är sådant som får ett lokalsamhälle att inte riktigt lyssna tidigt, ordentligt och självkritiskt till rop på hjälp, när de ropen stör berättelsen eller inte passar in i de lokala debattörernas egen rollfördelning.

***

För glöm inte att det bara är några år sedan som judiska föreningen varnades av de lokala arrangörerna från att medverka vid en manifestation på Rådhustorget till minne av Kristallnatten nionde november, för att judar – det var slutsatsen efter liknande, tidigare arrangemang och sådana var stämningsläget – skulle kunna uppleva stämningen som ovälkomnande och otrygg.

Den arrangören har sedan dess på ett trovärdigt och ärligt sätt bett om ursäkt och gjort mycket att gottgöra misstaget. Det finns ingen anledning att älta.  Men det som hände då är ett exempel på hur situationen i Umeå var för den judiska föreningen även innan de nazistiska hoten.

Vi som var på plats vid det arrangemang som judiska föreningen i Umeå anordnade själv den där kvällen, i november 2015 minns det som en stark, allvarlig, sorglig och gripande stund. Kunde det bli en vändpunkt och ett uppvaknande för Umeå? Men det var i ärlighetens namn inte så många som kommit dit jämfört med den manifestation som hölls på Rådhustorget (även om det ska sägas till Jonas Sjöstedts heder, att han dök upp även hos den judiska föreningen efteråt).

För mig dog mycket av trovärdigheten hos det demonstrationsivriga Umeå den dagen, det som även lokala medier älskar att spegla sig i. Trots allt som är djupt engagerat, välmenat och angeläget, bör man betrakta det mesta med viss skepsis. För där, i myten om det annorlunda Umeå, har åtskilligt visat sig vara grunt, godtyckligt och poserande.

Inga av de många arrangemang jag deltagit i under mina dryga tolv år i Umeå har varit så omgärdade av försiktighet, oro och säkerhetstänkande (vid sidan av glädje, värme och stolthet) som just de som haft judiska teman eller judiska besökare. Rädslan för lokala sabotage och motaktioner har alltid varit stor.

I Umeå, det självutnämnda, progressiva skyltfönstret, har många tvingats vara rädda, om de inte tillhört rätt grupp. Olika hotbilder har förstärkt varandra. Den rädslan har haft få talespersoner i den lokala offentligheten.

Nu har nazistiska aktioner tvingat judiska föreningen att upphöra, trots många hedervärda, tydliga politiska markeringar det senaste året. Varför förlorade lokalsamhället just här?

Ett skäl till det kan vara att stödet från tongivande ideologiska grupperingar i Umeå för judiska arrangemang och verksamheter varit mycket svagt, omgärdat av misstro och misstänkliggöranden, under ett större antal år. Umeås mobilisering mot antisemitismen har kommit sent, var länge abstrakt, och visade därför bräcklig och underminerad, när de nya hoten kom.

Det är i just Umeå 2018 som judiska föreningen läggs ner. Vågar den så ofta självbelåtna staden titta sig i spegeln och på allvar fråga varför?

**********************

Ett par tidigare krönikor på temat:

Umeå måste stå upp på allvar mot antisemitiskt hat

Skenheligt mantra om det öppna, toleranta Umeå