Ett år av både katastrofer och framsteg, men samtalen ger hopp inför 2020

Av , , Bli först att kommentera 0

”Jag måste få Gafsan att förstå, tänkte hon. Jag måste få någon att förstå att jag är rädd, någon som kan svara och säga, naturligtvis är du rädd, det begriper jag så innerligt bra. Eller också, men snälla du, vad finns det att vara rädd för? En sån här fin lugn sommardag. Vilket som helst, men nånting.”

(Ur Tove Janssons berättelse ”Filifjonkan som trodde på katastrofer”)

***

När Filifjonkan kryper förbi potatissäcken i kvällsmörkret, rullar in sig i täcket och lägger sig, ensam och ledsen, under sylthyllan vid väggen för att lyssna till stormen utanför, börjar hennes fantasi att ta över.

Den riktiga stormen räcker inte. I stället målar hon upp ”ett eget oväder, ett mycket svartare och vildare än det som skakade hennes hus”.

Nu är den väl ändå där, katastrofen hon väntat på och varnat för?

Vad var det hon hade sagt till väninnan Gafsan, den åsnan som inte lyssnat ordentligt, när de druckit te och ätit småkakor, tidigare på dagen?

”Ni talar om blåst”, hade hon sagt, ”blåst som far iväg med ens byk. Men jag talar om cykloner. Tyfoner, kära Gafsa. Tromber, virvelvindar, taifuner, sandstormar…Flodvågor som tar med sig ens hus…Men allra mest talar jag om mig själv fast jag vet att det inte är fint sätt. Jag vet att det kommer att gå på tok. Jag tänker på det hela tiden.”

Och när hon senare på natten står med fladdrande kjol mitt i sitt vardagsrum, i ett hus som håller på att blåsa sönder, tänker hon förvirrat:

”Nu händer det. Nu går allting på tok. Äntligen. Nu behöver jag inte vänta längre.”

”Filifjonkan som trodde på katastrofer” är en finurlig, utmanande berättelse. Den finns i samlingen ”Det osynliga barnet”. Jag ska inte avslöja hur allt slutar. Men som Tove Jansson-läsare vet kommer förstås en överraskande vändning innan det är färdigt. Några få rader, där Filifjonkan skrattar så att hon får tårar i ögonen, rymmer en värld av insikter och tankeställare.

Jag föreställer mig att läsare, barn som vuxna, kan uppfatta budskapet som både enormt tröstande och en aning irriterande, inte alls självklart. Den kluvenheten är kännetecknet på litteratur som betyder något.

Verkligheten är aldrig, lika lite som människor, bara det ena eller bara det andra, utan alltid sammansatt. I varje läge finns längst inne frön till både glädje och sorg, kärlek och rädsla, mod och feghet, längtan och avgrunder.

***

2019 var ett år i Sverige och världen, då katastrofer inträffade. Elände slog ner i många människors vardag, gång på gång. Negativa erfarenheter gjordes som inte går att blunda för.

Men 2019 var också ett helt annat slags år. Tolv månader när enormt mycket gick åt rätt håll. Hundratusentals pyttesmå steg, som vi sällan ägnar några rubriker, och en del gigantiska sjumilakliv, gjorde 2019 till är ett år av fantastiska insatser att fira.

Både framgångarnas 2019 och bakslagens 2019 måste vi lära av, diskutera, ta fasta på och ha med oss inför 2020.

Skälen till oro och vrede fanns där hela tiden. De ska inte bagatelliseras, utan lyftas fram.

I världen: Krig, förtryck, flyktingars lidande, humanitära katastrofer, auktoritära ledare, extremism, terror, exploatering av hjälplösa människor, miljöskövling. Uppräkningen kan göras nästan oändlig.

I Sverige: Våldsdåd, bomber, ungdomsrån, utsatta områden, kommunala kriser, social osäkerhet, vårdköer, ensamhet, kämpande landsbygder och därtill en bedrövlig, förbittrad samhällsdebatt med dubbla måttstockar på alla håll.

Här på hemmaplan vittnar oroväckande många om en känsla, kanske växande, av att samhällsgemenskapen är på väg att brista. Misstanken att ledande institutioner snart inte längre förmår hantera situationen. Att gamla fundament för demokrati, samlevnad och välstånd börjat spricka upp.

Lever vi i slutet av en epok? Nervositeten i den frågan, som ställs inom många olika, ibland motsatta, läger av samhällsdebatten, blir nästan outhärdlig. Drömmen att barnen ska få en lite bättre, eller ännu bättre, tillvaro än föräldrarna, är en mäktig drivkraft i alla mänskliga sammanhang. När den tynar aktiveras instinkten att värna och inhägna det egna, och att inte ta några chanser med det som närmar sig från andra håll.

Ovissheten, att inte med säkerhet kunna ta den stabila morgondagen för given, är svåruthärdlig.

Frustrationen blir akut när omgivningen känns helt aningslös och i ett tillstånd av förnekelse, trots otaliga varningstecken. Som vore allt frid och fröjd, käck optimism, tekakor och örngott. Eller när omgivningen visserligen verkar vara paniskt rädd, men för helt fel saker och därför ignorerar de verkliga hoten.

2019 var ett år när många anade katastrofer komma, men inte kunde komma överens om vilka.

***

Samtidigt pågick så mycket annat under det här året, som borde få oss att längta framåt, känna tilliten växa och bli nyfikna på fortsättningen. Alla de där genombrotten som ger en helt annan bild av vår tid.

Det är något av en ramsa, men förtjänar att upprepas: Den globala fattigdomen har de senaste decennierna pressats tillbaka och den globala levnadsstandarden höjts, mer än någonsin förr. Vi bygger mer än vi raserar.

Nästan oavsett vilket mått man utgår ifrån, ser det över tid ljust ut, i vår bespottade epok. Medellivslängden ökar. Spädbarnsdödligheten sjunker. Analfabetismen minskar. Fler får tillgång till grundläggande skolutbildning. Internationella vård- och hälsosatsningar ger resultat. Svälttragedier blir ovanligare. Naturkatastrofer skördar färre offer. Rörelserna för demokrati och mänskliga rättigheter växer till antalet. Klimatinvesteringarna tar fart och ingen som satsar grönt tidigt och konsekvent kommer att ångra det.

Om man tittar på FN:s åtta så kallade millenniemål från sekelskiftet om en hållbar global utveckling ser det lovande ut på de flesta områden. För de 17 motsvarande mål som antogs av FN 2015 inom ramen för Agenda 2030, gäller samma sak. Att vägra dra några konstruktiva, positiva, tålmodiga slutsatser av uppenbara framsteg, är att prioritera egen alarmism framför människoliv.

***

Även i Sverige var framgångarna många under året.

Betydelsefulla investeringar i ny teknik, infrastruktur, miljöinnovationer och kompetens pågick i mängder av industri- och tjänstebranscher. Sverige är ett land av initiativ och framtidstro.

Vi ser det som går snett i ekonomin och på arbetsmarknaden, men missar det som tar fart. Till Sveriges osjungna hjältar hör de många kämpande små- och medelstora företag och deras anställda, som bär upp en viktig del av samhällsekonomin och alltid tar vid när strukturomvandlingarna kommer, alltid ligger flera steg före.

Där läggs grunden för 2020-talets jobb och regionala utveckling. Där skapas resurser som behövs för välfärd och offentliga investeringar.

Banbrytande forskning, framstående kulturella prestationer och minnesvärda idrottstriumfer präglade hela 2019. Vi lever i en avancerad tid, på område efter område. Varje dag ser vi människor som blir legenderna för de som kommer sen.

Unga människor har en frihet i dag att uttrycka sina intressen, söka sina sammanhang, hävda sina åsikter, ta del av kunskapsarv och vara ärliga om sina känslor, som tidigare generationer bara kunde drömma om. Och de använder den friheten på imponerande sätt.

Landskap, miljövärden och ekologiska kretslopp vårdas runt om i landet, och kopplas till lokal utveckling. Det blir allt lättare i dag – tack vare oräkneliga kreativa, konstruktiva idéer – att utan självplågeri leva mer hållbart. Att hushålla med resurser, att prioritera kvalitet och genuint hantverk, minska på svinn och slöseri, konsumera medvetet och genomtänkt. Allt det höjer livskvaliteten. Känslan av meningsfullhet och ansvar. Det förnyelsebara samhället handlar inte om undergång eller nödbroms. Det handlar om förädling.

Och inte minst: Vid sidan om de stora krisrubrikerna och de enskilda tragedierna, tar människor hand om varandra i otaliga sammanhang. Uppoffrande, med värme och tolerans, med klokhet och visdom. Professionellt och civilt, gemensamt och privat. Inom välfärden, grannskapen, byarna, arbetslagen, kompiskretsarna, föreningarna.

Det hyllas inte så ofta, men är förutsättningen för nästan allting annat.

***

På många håll Sverige, trots upprörande problem, pågår även arbetet för en lyckad integration. Konkret, effektivt och ospektakulärt, mitt i vardagen. Där systemen fallerar, rycker enskilda aktörer in. I lokala miljöer, i branscher, på arbetsplatser, i organisationer.

Överallt visar eldsjälar vägen. Infödda svenskar, invandrare och nyanlända som hjälps åt för att få en ibland jobbig, krånglig situation att fungera.

Det handlar om språk, kontakter, kultur, nätverk och chanser. För att motverka allt det där som vi annars förtvivlar över: segregation, främlingsfientlighet, diskriminering och hedersförtryck. Man lär sig steg för steg, att vara ärliga med varandra. Lätt är det väl aldrig. Men trots att alla tappar modet ibland, ser vi fler leenden än konfliker i mångfalden.

Vi är dåliga på att minnas de leendena, när vi summerar och sammanfattar. Vi glömmer hur civilsamhällets uthålliga vilja och långsiktiga ansträngningar, faktiskt ger konkreta resultat, varje dag. Vän i Umeå är ett lysande exempel som visar att det går. Sverige är fullt av sådana hjältar.

***

Hur skulle verkligheten ha tett sig då om dagens sociala och digitaliserade medier funnits för, låt säga, femtio eller hundra år sedan? Om dåtidens händelseflod skulle ha skildrats med samma frenesi och samma överväldigande mängd blixtsnabb information? Vad skulle en Facebook- och Twitterstyrd nyhetsbevakning á la 2019 ha producerat 1969 eller 1919? Om vi skulle kunna rekonstruera det förflutna genom vår egen tids filter och jakt på snabba kickar och omedelbara shitstormar?

Jag gissar att känslan av kriser, skandaler, vidrigheter, dumheter, missförhållanden, extremism, hot, sexism, rasism, korruption och orättvisor skulle ha varit överväldigande. Långt värre än i dag. Ändå ägde framsteg rum då också, som vi är tacksamma för i efterhand. Det är en historisk lärdom att dra. Långsiktig uthållighet vinner över kortsiktig panik.

Men det stämmer som många säger: Dagens samhällsdebatt är ofta oförlåtligt förljugen. Nästan alla i som står i centrum missförstår och vanställer varandra med flit. De flesta vägrar konsekvent att bemöta motpartens bästa argument. Oroväckande många har bara principer när det gynnar det egna lägret, och förfaller till primitiva mobbare eller tittar bort när det passar i övrigt. Vem kan man lita på?

Det genuina samtalet tycks i mörka stunder vara utdöende i offentligheten. Konsekvensen blir att erfarenheter går förlorade i samhällsdebatten. De som försöker berätta om verklighetens nyanser bortom gallskriken, har svårt att få uppmärksamhet, eftersom de inte går att använda för propaganda eller underhållning.

Allt kretsar kring ömsesidiga karikatyrer och kampen om att diskvalificera motståndaren först. Resten dränks i larmet. Vi riskerar att glömma bort hur samhällets vardag och människor alltid rymmer flera olika sidor samtidigt. Både det ädla och det skrovliga. Både sommardagen och katastrofen. Och allt däremellan i en komplicerad, oförutsägbar, trasslig värld.

Inget vet allt. Den som gapar högst har inte viktigare saker att säga än den som viskar. De som låtsas vara felfria och rätlinjiga är inte intressantare än de som kämpat öppet med brister och tvivel.

När vi glömmer det tar fördomarna över. Fördomarna mot de som är, lever eller tänker annorlunda, som inte följer manus. Kollektiva stereotyper dominerar jargongen. Missunnsamhet riktas mot allt utanför den egna kretsen.

Det, i kombination med rädslan för morgondagens kaos, föder aggressioner. Ett slags renhetstänkande utan kompromisser. Tilliten till den andra går förlorad från början. Beredskapen till solidaritet och nyfikenhet över gamla gränser försvinner. Avhumaniseringen smyger sig på. Till slut blir själva samtalet som form, öppet utan givet facit, provocerande. Och så blir politiken en tävlan mellan olika auktoritära alternativ. Det är sant, så ser det ut.

***

Men 2019 var också raka motsatsen. Det var, lika fullt, ett år av oräkneliga samtal i Sverige. Runt om i samhället. På fria ytor, i möten, över fikabord, vid mindre konferenser, arrangemang och kvällsträffar. Långt från nationella mikrofoner och stora plattformar. Samtalen vägrar att dö, i de små sammanhangen.

Människor envisas med att i skymundan utbyta krångliga erfarenheter, testa ord och pröva tankegångar med varandra. De lyssnar och diskuterar. Ofta i ganska stor enighet om vilka grundläggande värderingar som helheten måste bottna i, men med ödmjukhet inför det faktum att ingen sitter inne med alla svar från början.

Så lever det genuina samtalssverige vidare, nästan i smyg, med små bokstäver. Det hinner längre på en timme än vad de självbelåtna och tvärsäkra i offentligheten hinner på ett år. Samtalen mognar om de får vara i fred för falsetter och propagandister.

Till det sätter jag mitt hopp inför 2020-talet. Att samtal trots allt fortfarande pågår, där inte allt är svart eller vitt, undergång eller paradis. Det är en urdemokratisk övertygelse, att ju fler erfarenheter som kommer till tals, desto klokare och starkare blir det gemensamma beslutsunderlaget.

***

2019 var i flera avseenden både ett fruktansvärt och ett fantastiskt år i Sverige. Man måste inte välja, när man försöker beskriva var vi befinner oss som land. Sverige rusar framåt och kämpar för livet, samtidigt. 99 procent av människors vardag snuddar vid både djupa problem och magiska ögonblick. Lyssna till gråten, lyssna till sången – besläktade själar.

Ropen på hjälp och de tusentals goda exemplen måste få bli vägledande tillsammans. De har, på varsitt sätt, oerhört viktiga saker att berätta.

Och låt inte mobbarna, låt inte elakhet och självbelåtenhet, ta över debatten! I rätten att få tvivla och pröva sig fram till insikter och övertygelser, även om det tar tid och spretar, ligger en viktig dimension av vad frihet är. Det är en försäkran mot det totalitära.

Jag tänker, så här i slutet av året, på Eyvind Johnsons ord från 1945:

”Alla har utnyttjat ordet frihet, sade Krilon. Det har blivit nästan uttjatat av många slarviga munnar och många ljugande munnar, och av många maktägande och maktsjuka ledare. Men det lever ändå och är varje gång lika friskt genom den längtan det kan rymma. Det innehåller hela min sanning. Frihet från fruktan. Frihet från nöd. Frihet från våld.”

Vilken Boris Johnson kommer att regera efter Brexit?

Av , , Bli först att kommentera 2

”Jag är en westfalian”, sa Boris Johnson spontant när han fick en publikfråga om nationalstater och överstatlighet hos Legatum Institute på hösten 2014.

I det svaret ligger nyckeln till, inte allt, men en hel del, om man vill förstå Brexit som något mer och djupare än bara ett isolerat, suspekt brittiskt fenomen.

Johnson, som då fortfarande var borgmästare i London, hade just hållit ett charmigt, lärt anförande om det över 2000 år gamla demokratiska och kulturella arvet från antikens Aten.

De som tror att Johnson – utbildad vid Oxford i klassisk litteratur och filosofi – är ett slags osammanhängande, babblande variant av Donald Trump har inte fattat ett dyft, och knappast följt honom närmare.

”Jag är en westfalian”, utbrast alltså Boris Johnson 2014, och fortsatte: ”Jag anser att nationalstaten ska vara den grundläggande byggstenen.” Sedan sade han sig vara ”alarmerad” över en del tendenser i samtiden. Betecknade den Europeiska Unionen som ”antidemokratisk”. Krävde en ”repatriering av makten”. Och efterlyste en omförhandling av villkoren för Storbritanniens medlemskap i EU.

Det var hela Brexitretoriken under uppkokning. Legatum Institute, där Johnson höll sitt tal om Aten, är en tankesmedja som senare kommit att förknippas med just Brexitdebatten i Storbritannien. Rottrådarna till stora händelser är alltid mer förgrenade under ytan, och förbinder fler miljöer, än dagsrapporteringen förmår skildra.

***

Att vara en ”westfalian” syftar på den Westfaliska freden år 1648, där även dåvarande stormakten Sverige fanns med vid bordet. Det var resultatet av de långa förhandlingar som avslutade det trettioåriga kriget.  Westfaliska freden beskrivs traditionellt som en utgångspunkt för principen om nationellt självbestämmande i Europa. Att kalla sig westfalian i en debatt om EU är alltså inte vilken referens som helst.

Man kan säga att det europeiska samarbetet sedan 1950-talet och framåt, delvis varit ett försök att skapa andra utgångspunkter för fred, ordning, rättigheter och utveckling än nationalstatens suveränitet.

Europeiska Unionens visionärer har ofta, med världskrig, fascism, kommunism och nazism som bakgrund,  sökt visa att de westfaliska principerna – som komplicerades av Wienkongressen 1814/15 – inte längre är relevanta och hållbara på samma sätt. Inte i en värld av globalisering, ökad rörlighet, universella, individuella mänskliga rättigheter, gränsupplösande samarbeten och gränsöverskridande problem.

Definitivt inte i en värld efter Berlinmurens fall och kalla krigets slut.

Vare sig det handlat om ekonomiska problem, miljöfrågor, klimathot, organiserad brottslighet, terrorism, humanitära katastrofer eller sociala spänningar, har det europeiska projektets förespråkare argumenterat för att nationalstaten blir allt mindre relevant och handlingskraftig.

Därför, säger de (säger vi, jag hör till dem), blir nationalstaten ofta oförmögen att leva upp till människors förväntningar. Inslagen av överstatlighet måste öka, i takt med att verkligheten blir mer komplicerad. Då måste också demokratin lyftas upp på en nivå över den nationella. Ungefär så går resonemanget.

Brexit, och en del av Boris Johnsons valseger, handlar, på ett djupare plan, om en reaktion mot hela det tänkesättet. Både mot principerna bakom överstatlighet i sig och mot påståendet att överstatlighet leder till mer handlingskraftig, praktisk politik för att lösa den nya tidens problem.

När Johnson och andra identifierar sig med en westfalisk tradition, är det i polemik mot alla tankar om att EU helt eller delvis borde ersätta de gamla nationalstaterna.

EU:s byråkrati och klåfingrighet, säger de i stället, står i vägen för det som enskilda länder skulle kunna bli och förverkliga, som förebilder för – inte fiender till – andra. Glädjen, friheten och kraften ligger i att återta makten över beslut och föra ned den på en nationellt suverän nivå igen, för att sedan sluta avtal med omvärlden.

Det knyter i viss mån an till en gammal progressiv tradition, från decennierna kring förrförra sekelskiftet. Nationalstaten som form och identitet var viktig för den liberala demokratins och de sociala reformernas framväxt en gång i tiden. Den uppfattades då ha en inkluderande, utjämnande dimension, som frigjorde samhället inifrån mer än stängde det utåt. Nu börjar allt fler, till både vänster och höger, knyta an till det minnet.

Jag tror att det är en illusion i viktiga avseenden på 2000-talet. Det är i sak att underskatta vad Europasamarbetet faktiskt betytt för ekonomi, jobb och välstånd det senaste halvseklet, och att underskatta hur svårt det blir för enskilda länder att agera på egen hand när verkligheten är global. Att locka med nationalstaten som frigörelse riskerar också, som vi kan se på många håll, att tvärtom väcka aggressiva och främlingsfientliga stämningar, med udden riktad mot minoriteter. Det är ett farligt spel.

Men det är också, oavsett hur det drivs politiskt och motiveras i dagsdebatten, ett ställningstagande med historiska rötter och en medveten filosofi, om var beslutsmakten ska ligga och var människors känsla av gemenskap, delaktighet och tillhörighet formas. Det gör kampanjerna relativt uthålliga och tåliga. Kanske också muntrare än de mer sammanbitna, vilsna motståndare som känner ett tidigare givet initiativ glida dem ur händerna.

På den punkten har Johnson mycket gemensamt med svenska EU-motståndare till vänster i debatten.

Nu hör det förstås till saken att just Boris Johnson också med förbluffande skicklighet, glimt i ögat och gott humör lyckas sitta på nästan alla stolar samtidigt, utan att behöva stå riktigt till svars för det. Hans verbala skicklighet i kombination med en spjuveraktighet gör att han kan ta munnen full och samtidigt signalera att ingenting är på fullt allvar.

Han är utpräglad marknadsliberal, kosmopolit och världsmedborgare i ett tal. Talar som en konservativ nationalstatsromantiker om gränser, utlänningar och kontroll i nästa. Lovar gigantiska välfärdssatsningar åt alla i ett tredje och sänkta skatter och minskad stat i ett fjärde. Låter som en långtgående miljövisionär och livsstilsliberal i ett femte. För att i ett sjätte flörta med alla som föraktar pk-etablissemanget. Hit och dit beroende på publik och sammanhang.

Det är avväpnande, förföriskt och frånstötande om vartannat. Vilken Johnson kommer att regera de närmaste fem åren, vem är han när Brexit är ett faktum? Det kan bli både succé och en sabla röra. Han har uppenbara kvaliteter, men agerar med den privilegierade överklassens speciella förvissning om att kunna komma undan med mycket, även en sluddrig lögn om det krävs för att nå makten.

Johnsons charm, förstärkt den här gången av att hans huvudmotståndare helt saknade egen trovärdighet och lämplighet, har den baksidan. En sådan attityd kan få kosta på sig, i ett samhälle med små marginaler för dem utan resurser och status. Men Johnsons okonventionella stil har i det brittiska valet belönats som om den hade en ställföreträdande, rebellisk funktion. Det är tänkvärt, även för oss som hade önskat att Brexit aldrig blivit av.

***

Om det europeiska samarbetets företrädare inte verkar vara i stånd att hantera avgörande missförhållanden för vissa regioner, varför då lämna ifrån sig makt uppåt i hierarkin, och till avlägsna rum? Frågan är ju inte oberättigad, inte för någon demokrat. Inte heller för EU-samarbetets varmaste vänner.

Om svaren uteblir, eller själva frågan uppfattas bli idiotförklarad av ett arrogant etablissemang som vägrar erkänna människors erfarenheter när de stör bilden, då svänger pendeln snabbt igen. Rörelsernas fram och tillbaka mellan olika besvikelser, olika svek, kan bli kaotisk och destruktiv.

Men det mönstret kommer, om det demokratiska samtalet kortsluts av oförsonlighet och en ovilja att lyssna på andras vittnesmål, att gå igen i många frågor på 2020-talet.

Liberala Europavänner får inte inbilla sig att en debatt någonsin är färdig, eller att gamla meriter räcker som svar på oro i samtiden. Den som slår på autopiloten, förlorar initiativet och uppmärksamheten.

Det finns en vanföreställning hos många, att demokratin kan värnas uppifrån, genom färdiga manus och en berättelse i taget vid historiens slut. Men demokratin kan inte förvaltas på tryggt avstånd från verklighetens jobbiga sidor och krångliga konflikter. Den kan inte heller indoktrineras eller manifesteras fram. Den måste fungera i de lägen och de sammanhang där det är som svårast, och visa att den fungerar som bäst just när många trängs kring besluten.

Stödet för Brexit är därför både en tankeställare och en varning.

Demokratin, och samarbeten mellan demokratier, hålls vid liv underifrån, eller inte alls.

 

När Oskar Rönnlund blev bygdens universaltekniker

Av , , Bli först att kommentera 4

Västerbottens minnen – del 9

***

Törvedsblossen, talgdankarna och fotogenen hade rotat en skräck hos människorna, för det övertända huset och den okontrollerade elden. Så när Bygdsiljums unge elektriker Oskar Rönnlund (född 1888) kom för att installera nymodiga ledningar på det tidiga 1900-talet betraktade många dem med skepsis och misstänksamhet. Fanns det inte risk för läckor, och hur kunde den rackarns elen strömma uppåt?

Ett långt, verksamt liv senare, 90-år gammal, intervjuades han på pensionärshemmet i Bygdsiljum av Edgar Nilsson, som då arbetade med sin bok om Rickleån: ”Historien om en Å” (1981).

När Oskar tittade tillbaka – kutryggig, med gråblå blick och ett ”stillsamt, eftersinnande” leende i mungipan – på allt han fått uppleva, var det framför allt med glädje över en framstegens och förändringens epok.

Om glödlampan var ungdomens nymodighet, kom han senare att följa hur ”radion, automobilen, flygplanet, TV:n och rymdfärderna” revolutionerade vardag och världsbild.

Det var också, sade han till Edgar Nilsson, ”nyfikenheten på livet” som en gång i ungdomen fått honom att lämna faderns bondgård och istället utbilda sig till elektriker. Tekniken och mekaniken blev hans djupa intresse och kall. Just elektriciteten var då, i början av 1900-talet, det ”nyaste och mest okända han kunde hitta, att ägna sig åt.” Ständigt fanns mer att lära, för den som hade tålamod och fördjupade sig. Och Oskar blev med tiden inte bara något av Bygdsiljums egen ”universaltekniker”, redo för alla möjliga eltekniska och finmekaniska reparationer, utan också den första maskinisten vid kraftstationen i Masugnsforsen.

Snart nog var han även en välkommen gäst i gårdarna som elinstallatör, sedan de ”praktiska fördelarna och de positiva erfarenheterna av elektriciteten” fått byborna att släppa sin oro.

Han konstaterade i samtalet med Edgar Nilsson att han ”haft förmånen att leva under ett rasande intressant tidevarv”, att utvecklingen hade gått ”i svindlande fart” och att människorna ”i många avseenden fått det mycket bättre än förr”.

Och om han hade fått utbilda sig på nytt, där vid slutet av 1970-talet, vad skulle han ha velat satsa på då?

Rymdforskning eller rymdteknik, svarade Oskar. Ungdomens upptäckarglädje dog aldrig.

***

Det är den bortglömda, alltför sällan skrivna delen av landsbygdens historia: Det framåtblickande, i folkbildning och ständig förkovran. Inte för kändisskap, makt och karriär, utan som ett sätt att leva meningsfullt i det småskaliga.

I dag skulle Oskar säkert ha följt nobelveckans föreläsningar om fysik och kemi med stor nyfikenhet framför datorn eller mobilen. Vid arbetsbänkarna i byarnas verkstäder har en sann passion för teknik, vetenskap och kreativitet levt. Den har, likt bygdernas kulturföreningar, långt mer gemensamt med nobelprestationernas, skapandets och upptäckternas rötter, än uppblåsta middagar för nobless och överhet.

Det börjar med nyfikenhet och försök  i det lilla och lokala, nästan alltid.

Men varje tidsskede, filosoferade Oskar Rönnlund på pensionärshemmet, ”har sina bekymmer, bördor och svårhanterliga problem”. Trots framstegen hade inte tillvaron blivit ”enbart ljus”. Även om utvecklingen i hembyn varit i stor utsträckning harmonisk och gått i lagom takt, fanns också i Bygdsiljum människor som hade att kämpa med exempelvis en ”isolerande och deprimerande arbetslöshet”.

Så sammanfattade han sin erfarenhet: ”Ingenting blir så bra som man önskat, men i gengäld blir det i regel inte heller så dåligt som man fruktat”.

Som ett ständigt skiftande spel av ljusa och mörka sidor, beskrev han livet, han som bokstavligen hjälpt bygden att lysa.

***

**********************

Det här är nionde delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen

Kommer dag, kommer råd, sa Mimmi i Tegsnäset

Dragspelaren som underhöll bröllop och smet ur finkan

När Lisbeth, 11 år, fick hjälpa sin mamma som postombud i Innertavle

Gertruds minnen av skolhuset i Bastuträk, Bjurholm

”Nu spelar vi för sjutusan jäklar”, väste Margreta Söderwall

”Nu spelar vi för sjutusan jäklar”, väste Margreta Söderwall

Av , , Bli först att kommentera 5

Västerbottens minnen, del 8

***

Så nervös var han den dagen, att han knappt kunde äta, umepojken i tvåan på gymnasiet, eller andra ring som det hette förr. Och hans mamma var, ”till råga på eländet” minst lika nervös. ”Tänk på att tala högt”, förmanade hon, ”och framför allt långsamt. Sluddra inte!”

Han lovade, och fick sedan en ”välplacerad spark i baken” av morsan, innan det bar i väg med cykel till läroverket.

Det var 11 maj 1961, och en viktig teaterpremiär skulle äga rum i aulan där samma kväll. Ett tioårsjubileum, som det hade talats om i stan hela våren.

Han hade varit med om det förr, trots sin låga ålder. Det var femte året i rad som han deltog i Umeå Shakespearesällskaps så småningom legendariska uppsättningar med barn och ungdomar. De som mellan 1952 och 1972, under Margreta Söderwalls outtröttliga ledning, skulle forma flera generationer av kulturskapare.

Första gången han hade fått vara med var det som scenarbetare, med uppgift att hala ridån. Nu var han med som skådespelare.

På sätt och vis började det nästan bli en vana för honom, det där med premiärer. Men bara nästan. För de nerver en teaterföreställning skapar, in i märgen, vänjer man sig aldrig vid. Inte någonsin i livet. Inte på de största scenerna eller i den lilla källarlokalen. Inte inför ett Dramatenspektakel eller inför en lokalrevy. Du skakar inombords, och finner det på något märkligt sätt ljuvligt, alltså är du skådespelare.

***

I en skoluppsats efteråt, återgiven i Margreta Söderwalls bok om Umeå Shakespearesällskaps historia som kom 1973, berättade han om hur han ”…på morgonen vaknar med den underligt behagliga krypande känslan i magen, som säger att något speciellt händer i kväll. Visst tusan, premiär!”

Och när han sätter sig upp i sängen ser han affischen på väggen: ”Shakespeararesällskapet 10 år! Umeå Shakespearesällskap ger Macbeth av William Shakespeare! Regi: Margreta Söderwall!”.

En sådan snygg affisch, tänker han, ”måtte väl dra publik. Hoppas verkligen det blir mycket folk.”

På läroverket jobbar de med scenen när han kommer dit. Orkestern över ”en sista gång”. Till slut är alla skådespelare på plats. ”Vi pratar, viskar, byter om, sminkar oss, samlar ihop vår rekvisita”, skriver han, ”och försöker lugna varandra. Rampfebern stiger med klockans tick-tack.” Den enda som inte visar minsta spår av nervositet är Margreta Söderwall. Hon ”liknar våren själv där hon…springer omkring och ler åt allt och alla.”

När det är 15 minuter kvar kikar de i smyg ut mot salongen. Publiken strömmar in. ”Det blir nästan fullsatt”, viskar Staffan Ling, som ska spela Macduff.

In i det sista över huvudrollsinnehavarna Elisabeth Sandström och Valter Linghult ”frenetiskt” på sina repliker. Regissör Söderwall granskar sminkning och kläder, och är inte nöjd med hur vår umepojke ser ut. ”Vilka hemska ögonbryn! Dom där måste vi rekonstruera.” Han fixar dem och letar sedan efter sitt svärd som någon tydligen tagit av misstag.

Nu är ingen lugn alls. ”En flicka svimmar i rena paniken”. Men när det är dags står de beredda på plats.

Så väser Margreta Söderwall, i enlighet med sällskapets tradition, fram de magiska orden till den unga ensemblen:

”Kom ihåg, nu spelar vi för sjutusan jäklar!”

***

Det visar sig att vår umepojke ska spela tanen av Ross, men också hålla prologen. När han ska gå upp på scenen första gången är han så nervös att han måste klamra sig fast i ledstången.

”Sakta släcks lamporna, och jag känner hur en strålkastare riktas mot mitt ansikte. Allas blickar är riktade mot mig. Det vet jag. Jag försöker lugna mina tankar och knän. Hur i helsicke började prologen nu då? Hur? Hur?”

Och så hittar han orden, de kommer, det går bra, han känner ”fröjd i hjärtat” och efter det är ”all rampfeber som bortblåst”. Pjäsen går i en rasande fart. Scenbyten, klädbyten, omsminkningar. ”De som röker, springer ner i logerna, tänder en cigarett, hinner knappt dra några bloss, stoppar in cigaretten under vattenkranen, smutsar ner i handfatet och springer sedan för att passa sina entréer.”

Premiären, konstaterar han, ”går mycket bättre än vi vågat hoppas.” Varma ovationer och hyllningar väller in från publiken. Själv får han en bukett rosor, och läser ”häpen” på kortet ”To the thane of Ross”. Det är skrivet med hans stolta pappas handstil.

VK:s recension dagen efter fick rubriken: ”10-åriga Shakespearesällskapet fick applåder inför öppen ridå”. Det är nog ingen tvekan om, skrev recensenten (under signaturen O.S) att ”många var djupt gripna av det spel som presterades”.

Hundraprocentigt lyckat ville VK:s stränga iakttagare visserligen, trots beröm, inte kalla det konstnärliga resultatet, men avslutade recensionen med att Margreta Söderwall och hennes trupp ska ”ha all heder av sin insats. Bara att få fram en sådan här pjäs till premiärstadiet vittnar om ett intresse och en ambition av närmast otroligt mått.”

Vid ett gästspel senare samma år i Vasa skrev Vasabladets recensent att ”…vad som frapperade var den intensitet, varmed alla gick till verket, att skänka sina skiftande rollgestalter kött och blod och hela händelseförloppet nerv. Döda punkter förekom knappast alls, den makabra machbethsagan gavs därjämte en resning som under förehandenvarande omständigheter verkade rent otrolig”.

Efteråt, när ungdomarna slängt av sig scenkläderna och torkat bort sminket, skrålar de tillsammans bakom kulisserna på läroverket ”fram några idiotiska schlagertexter”.

Umepojken på andra ring avslutar sin uppsats

”Ute i vestibulen samlas vi. Ingen har lust att gå hem genast. Men vad skall vi göra? När vaktmästaren kört ut oss står vi där alla premiäryra och börjar långsamt vandra bort. Vart vet vi inte. Vi vet bara att allt är roligt. Och vi längtar brinnande efter nästa föreställning.”

***

Margreta Söderwall beskriver i sin bok 1973 hur föreställningar arbetades fram under säsongerna. Pjäsval, textadaption, spelmanus, instudering och repetitioner, punktövningar, dekor och kostymer, musik och belysning.

Steg för steg. Varje detalj genomtänkt. Krävande, med höga ambitioner och en fantastisk tro på ungdomarnas förmåga att klara saker de själva inte tror är möjliga när arbetet inleds. Det är på riktigt. Det får ungdomarna att växa, utmanar dem, visar dem vad förkovran, ansvar, övning, slit, jobb med detaljer och solidariskt samarbete kan skapa.

Hur mycket av den pedagogiska traditionen erbjuds kulturintresserade barn och ungdomar i dagens samhälle? Bemöts de med samma smittande iver, mål och vägledning som exempelvis idrottsintresserade ungdomar?

Eller anses det suspekt? Lämnas kulturintresserade barn en aning åt sig själva och de låga förväntningarnas slentrian? Möts de för sällan av en stort drömmande motsvarighet till Margreta Söderwall? Är inte det, i så fall, att underskatta vad kulturverksamheter skulle kunna betyda i ett samhälle där debatten handlar om frånvaro av positiva auktoriteter, förlorade generationer, social oro, destruktivitet, utanförskap, fördomar och klyftor?

Teater kan hjälpa unga människor att upptäcka dimensioner hos sig själva och andra – uttryck, lust, röst och kropp – som de inte vågade tro fanns där, bakom blyghet, ensamhet, osäkerhet och frustration. Sånt skapar demokratisk närvaro och gemenskap i rummet, förmågan att möta andra som jämlikar.

Höjda kulturresurser vore en satsning som kombinerar många förebyggande insatser, både hårda och mjuka, i ett slag. Det är ett av de områden där vårt ökande välstånd bör investeras. Men det kräver att verksamheterna håller en pedagogisk kvalitet som kan hantera större anslag.

Låt Margreta Söderwall inspirera inte bara som minne, utan som maning ur historien. Det går att göra mycket mer än ni tror. Nöj er inte med att något bara existerar på papper, skyddas av floskler i debatten och låter bra i en årsredovisning.

Öka resurserna till kulturen. Utvärdera verksamheter ingående, kritiskt och utan skygglappar. Formulera höga ambitioner som tilltror ungdomar förmågan att överträffa sig själva och som låter kulturen revolutionera deras liv på det sätt som Umeå Shakespearesällskap i sina bästa stunder gjorde.

Och ge dem sedan mod att spela för sjutusan jäklar, så att morgondagarna sjunger.

**********************

Det här är åttonde delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen

Kommer dag, kommer råd, sa Mimmi i Tegsnäset

Dragspelaren som underhöll bröllop och smet ur finkan

När Lisbeth, 11 år, fick hjälpa sin mamma som postombud i Innertavle

Gertruds minnen av skolhuset i Bastuträk, Bjurholm

Ett konservativt block tar form – vad gör de andra?

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är en banal insikt, men förtjänar tyvärr att upprepas:

När en opposition talar om sitt eget regeringsalternativ och de styrande partierna talar om oppositionens regeringsalternativ, då är det oppositionen som har initiativet.

När en opposition argumenterar för sin politik och de styrande partierna varnar för oppositionens politik, då är det nästan alltid oppositionen som går mot valseger.

När de som har makten över politik, institutioner och plattformar investerar nästan allt sitt förtroendekapital och all sin tid åt att polemisera mot de som vill ha makten, som om skiftet redan vore ett faktum, då kommer rollerna snart att vara ombytta.

Vilka framstår som lugna och målmedvetna och vilka framstår som vilsna och stressade?

Det är en variant på temat: när ett litet, isolerat parti talar om sin politik och alla andra talar om det lilla, isolerade partiets politik, då kommer det partiet inte att vara särskilt litet eller isolerat länge till. Sedan kan all världens ineffektiva, luftiga hashtags kännas hur bra i magen de vill.

Huruvida man tar ett politiskt hot på allvar eller inte, visar sig i om man är beredd att dra slutsatser av vilka strategier som faktiskt fungerar och vilka som ofelbart gör ont värre. Politik tillåter inte hur stor aningslöshet och tafflighet som helst.

***

Det är därför obegripligt att så många i den inrikespolitiska, svenska offentligheten är så benägna att upprepa samma misstag gång på gång, år efter år, i till synes total likgiltighet inför de gradvisa konsekvenserna.

Ibland verkar det som om många av dem som säger sig vara emot en konservativ högermajoritet redan gett upp, resignerat inför ett slags oundviklig utveckling och fastnat i en trött jargong som bara skyndar på nedgången.

Insikten har inte trängt igenom, att det är vad man själv vill som räknas i slutändan. Det egna, konstruktiva alternativet. Den egna politikens problembild, förslag och resultat. Vad man står för, inte vad man tar avstånd från.

Visa upp resultat, då kommer resten i mycket av sig självt. Att lyckas i sak, att övertyga i praktiken, att visa hur det egna alternativet fungerar, slår nästan all flåsig marknadsföring.

Så vänder man också en opinionsutveckling. På att varna för andra, utan att riktigt bekänna sig till något eget alternativ, utan att själv riskera något, övertygar man inte många särskilt länge.

Vill man att landets regeringspolitik ska vara förankrad i vissa värderingar, prioriteringar och samarbeten, då måste man visa, förmedla och själv tro på att de värderingarna, prioriteringarna och samarbetena fungerar.

Medborgarna har ju inga skäl att ge sitt förtroende till uppgörelser som de inblandade partierna bara undertecknat motvilligt, utan hjärta och utan beslutsamhet, som ett slags desperat sätt att undvika något annat.

***

Nu håller, steg för steg, moderaterna och kristdemokraterna på att lägga grunden till ett konservativt regeringsalternativ tillsammans med sverigedemokraterna. Det som varit på gång länge, får nu offentlighet.

Samtal mellan partiledarna har inletts. Gamla tabun bryts ner. Partiernas anhängare ger klartecken för att testa. Kring formerna för och innehållet i det samarbete som växer fram råder stor oklarhet. Men mätning efter mätning visar att de tillsammans inte är särskilt långt från egen majoritet.

Det är bara en tidsfråga innan de tre partierna mer konsekvent kan börja uppträda som ett regeringsunderlag och med större ärlighet tala om sig som ett alternativ. Säkert med ett slags stående inbjudan till framför allt liberalerna (som de borde tacka nej till). M, Kd och Sd kommer då, om inget annat händer, att vara ganska ensamma om det inför nästa val.

Trots detta envisas socialdemokrater, gröna, liberaler och centerpartister, inklusive deras anhängare i debatten, med att fokusera mer på vad oppositionen gör och på att två sina händer i vånda över januarisamarbetet, än på att faktiskt bekänna sig till det regeringsunderlag man i realiteten utgör.

Det låter fortfarande på januaripartierna som om huvudskälet till samarbetet mellan S, Mp, C och L är att man är rädda för vad oppositionen ska göra, inte att man tror på att uppgörelser mellan liberaler, socialdemokrater och gröna är en bra utgångspunkt för att lösa samhällsproblem.

Man förmår inte sätta sig i regering tillsammans. Man förmår inte komma överens om samarbetspunkter som alla partier är beredda att försvara. Istället agerar man som om varje parti bara hade ansvar för de egna punkterna i januariavtalet. Man vågar inte söka mandat redan nu för att få fortsätta koalitionen nästa mandatperiod.

Socialdemokraterna försöker sitta på alla stolar samtidigt. Liberalerna har trots hela partiledarvalsprocessen inte yppat ett ord om vad de vill efter 2022. Miljöpartiet har fasligt svårt att få sin riksdagsgrupp att mogna till regeringsduglighet. Och Centerpartiet verkar framför allt ha en hang up på moderaterna och bearbeta gammal alliansfrustration. Dags att släppa det nu.

Vid varje chans partierna får tar de, var för sig, indirekt avstånd från idén om januarisamarbetet som en början på något mer långsiktigt i svensk politik. Blocklandskapet spökar kvar.

Lyckas inte januarisamarbetet, talar det mesta för att nästa regering grundas på ett samarbete mellan M, Kd och Sd. Oro över något visar man inte bäst genom att gapa högt, utan genom att söka förebygga hotet.

***

Vad som helt försvinner i debatten är att ett mer långsiktigt samarbete i mitten mellan januaripartierna har långt bättre chanser att lyckas än det ofta framställs. Att enstaka bakslag kommer, som den eventuella misstroendeförklaringen mot arbetsmarknadsministern nästa vecka, får en minoritetsregering räkna med. Det kloka i det här läget vore att, om det finns en samtalsberedskap hos oppositionen, backa på viktiga punkter kring AF och inte driva det till sin spets. Det är inte värt varken extraval eller att en minister som just tillträtt faller.

Men bortsett från den tillfälliga krisen, ligger de inte särskilt långt efter andra tänkbara regeringsalternativ i opinionen, trots att de medvetet saboterat sina egna utgångspunkter.

I den stund som partierna bekänner sig till samarbetet och söker ett offensivt mandat, med sikte på nästa mandatperiod, kan opinionen skifta snabbt och uppslutningen internt i partierna öka. De håller nu på att lära känna varandra, skapa förtroenden på fler nivåer än bara mellan partiledarna och samla erfarenhet i ömsesidiga förhandlingar.

Klyftorna i sak mellan S, Mp, C och L är inte särskilt mycket större – bara annorlunda – jämfört med de klyftor som alliansen hade att övervinna för femton år sedan eller de rödgröna alltid haft att hantera.

Januarisamarbetet är också, givet att relationerna mellan framför allt C och M är förstörda för lång tid framåt, det enda realistiska samarbete där centerpartiet och liberalerna kan finnas med samtidigt som inte bygger på en högerkonservativ majoritet.

Vid en titt på de stora samhällsfrågor som antas komma att dominera 2020-talet är det en ganska rimlig utgångspunkt, att samtal mellan liberaler, socialdemokrater och gröna skulle kunna bli en logisk utgångspunkt för ett långsiktigt regeringssamarbete. Balansen stämmer. Det kommer att kräva kompromisser där alla tvingas acceptera mycket, men säg den koalition som inte det gäller för.

***

Ett sådant samarbete skulle också blottlägga svagheterna i det vägval som moderaterna och kristdemokraterna nu gjort. För deras möjligheter att utforma en fungerande regeringspolitik med sverigedemokraterna, i en riksdag efter 2022 där Sd kanske är största parti i samarbetet och Jimmie Åkesson egentligen borde vara statsministerkandidat, torde vara långt mer begränsade än högerns debattörer vill göra gällande.

På område efter område, inte bara ekonomi och utrikespolitik, utan även det som gäller migrationspolitik och integrationspolitik kommer spänningarna att visa sig stora.

M och Kd, som har helt andra traditioner och instinkter än Sd, lär få erfara att det som kändes naturligt i opposition på Twitter blir väldigt krångligt på departement, när uppgörelser med Sd ska omsättas i nationell politik.

Dessa inbyggda svagheter i det begynnande konservativa blocket – sakpolitiska klyftor, bristen på naturlig statsministerkandidat och ovanan att förhandla med varandra – skulle mittenpartierna kunna utnyttja starkare om de bara vågade säga rakt ut vad de själva vill, hur det egna alternativet ser ut och sedan gå in i en sådan regering tillsammans.

***

Det nya inrikespolitiska landskapet är här för att stanna. De gamla 1900-talsreflexerna är inte längre relevanta. Nya samarbeten måste formas kring samtidens problem, möjligheter och konfliktlinjer.

Moderaterna och kristdemokraterna börjar nu dra sådana slutsatser på sin kant, och väva in Sd i sina planer. Det är bra med den ärligheten.

Men det borde snarast få liberaler, centerpartister, socialdemokrater och gröna att vakna till. De bland liberaler och vänster som nu larmar högst om samtalen mellan M, Kd och Sd, men inte själva vågar bekänna sig till något konstruktivt, som bara saboterar varje annan strategi, är en del av problemet.

Ett alternativ håller på att formas till höger. Det är ett faktum, och det är inte något litet faktum.

Om inte ett fungerande samarbete upprätthålls i mitten, mellan S, Mp, C och L, är det sannolikt tidiga regeringsförhandlingar som inletts mellan Kristersson och Åkesson.

De som vill se en regering förankrad på annat håll och i andra uppgörelser än ett konservativt block, måste inse att alternativet efter 2022 är det nuvarande januarisamarbetet, fördjupat, mer kompetent och med partier som bekänner sig till det fullt ut.

Gertruds minnen av skolhuset i Bastuträsk, Bjurholm

Av , , Bli först att kommentera 6

Västerbottens minnen, del 7

***

Alltid skulle man vara rädd för något, mindes Gertrud Nilsson (född 1923) när hon i femtioårsåldern berättade om sin barndoms skolhus i Bastruträsk, Bjurholm. Det som byamännen låtit bygga kring 1905, och där hon själv gick under mellankrigstiden.

I skolhuset utspelade sig mycket av byns liv.

Där öppnades fönster mot världen. Kulturen, bildningen, politiken, religionen och medicinen hade något av sitt hjärta innanför skolhuset väggar. För ett barn var det en central plats.

Men det fanns också åtskilligt att frukta, för den som var liten.

”På sommaren var det åska och på vintern husförhör”, konstaterade Gertrud, och så vaccineringen mot smittkopporna förstås, som upplevdes så skrämmande att ett barn försökte ”springa till skogs och gömma sig”. Flykten misslyckades dock, för ”barnets mamma hade bra kondition så de hann ändå tillbaka till skolan i tid för vaccinationen.”

Det var i Margit Nilssons fantastiska byabok ”Bilder och anteckningar. Bastruträsk-Bjurholm” från 1973, som Gertrud återgav dessa minnen.

Husförhöret var inte heller att leka med. Det fyllde tre olika funktioner: Att fungera som folkräkning, testa barnens läsförmåga och kontrollera barnens kunskaper i kristendomen och katekesen. Då satt eleverna, berättade Gertrud, på långbänkar längst fram i skolsalen ”med hjärtat i halsgropen”.

I skolhuset hölls också tal av politiker under valrörelserna. Det var även där man röstade i kretsen när valsöndagen var inne. Då kom människor åkandes, ofta långväga från, med ”häst och trilla för att lägga in röst”. För att rösta kommer de förstås även nu, konstaterade Gertrud då på 1970-talet, ”men de kommer i bil och märks inte lika mycket. Allt går så fort, man hinner inte fånga nyanserna av vad som händer.”

Musik bjöds det ofta på. Bland annat besökte riksspelmannen Jon Erik Öst tillsammans med sin hustru Ester byn på 1940-talet, och spelade och berättade historier inför fullsatt lokal.

Ett annat minne Gertrud återgav var när en man kom för att visa så kallade skioptikonbilder, eller laterna magica-bilder som det hette förr och mer poetiskt. 25 öre fick hon betala i inträde. Skolsalens svarta tavla täcktes med ett vitt lakan, och sedan mörklades rummet. Bara bildapparaten stod mitt i och ”såg märkvärdig ut”. Det blev en kulturupplevelse som satte spår hos den blivande målarinnan.

”Alla satt i spänd förväntan”, mindes hon, och sedan började arrangören visa bilderna, som han berättade om och bytte för hand. Bilderna föreställde stora hus, stora båtar, vattenfall och militärparader, ”och vi förundrade oss över att vi kunde se bilder på detta vita lakan.”

Söndagsskolan höll i skolhuset, med speciella fester vid jultid och i juni.

Två gånger varje termin, höst som vår, blev det ”skurlov”, vilket betydde en ledig dag för barnen medan tre kvinnor under hårt arbete skurade hela lokalen, bänkar, paneler och golv, tömde kaminen och bar ut smutsvattnet.

Hennes första minne av skolhuset handlar om när hon fick ”följa med pappa på bön”. Gudstjänster med EFS-predikanter eller församlingens kyrkoherde, hölls i skolan. Vid ett sådant tillfälle ”tog Anders Israelsson upp en liten dosa ur fickan, öppnade den, vände sig om och bjöd mig att ta. Det var fänkål eller brödkryddor som vi sade. Det smakade gott.” Strax därefter fick hon en puff i ryggen av Johan Israelsson, som bjöd på nejlikor. ”Det var om möjligt ännu godare, i varje fall starkare.”

Men viktigast av allt, förstås, var lärarna. Gertrud sparade dem till sist. Det finns en värme i orden när hon minns dem. ”Ester Nilsson och Gerda Johansson, som oförtrutet delgav oss barn av sitt kunnande för att vi skulle kunna möta livet som goda medborgare.”

Vilket skolhus!

***********

Det här är sjunde delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen

Kommer dag, kommer råd, sa Mimmi i Tegsnäset

Dragspelaren som underhöll bröllop och smet ur finkan

När Lisbeth, 11 år, fick hjälpa sin mamma som postombud i Innertavle

Att gynna det som någon lagt ner sin själ i

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag vill minnas att det stod i någon rysk roman, som en visdom ur samovarernas rike, att ska teet bli perfekt måste det vara bryggt med en gnutta själ. Med kärlek och omsorg.

Sånt går inte att ange som siffror i ett recept.

Det räcker inte bara med en lagom mängd te. Med rätt temperatur på vattnet, en vacker kanna och noggrann bryggtid. Hemligheten om vad som skiljer det drickbara teet från det utsökta, är att i det senare har temakaren lagt ner sin själ.

Så låter oss tungans och gommens möte med drycken, liksom kärleken mellan två människor, bevara en vrå av mystik i världen. Vad är det för märklig källa som får bröstet att värmas så påtagligt ibland, men inte annars?

Jag vet inte om det stämmer. Man kan förstås säga detsamma om vilket område som helst. Inte bara om mat och dryck, utan om all mänsklig aktivitet. Om konst, kultur och slöjd, om odling och byggande, om arbete med människor, om pedagogik, om ingenjörskap och teknik, om kläder och mode.

Jag vill att det ska vara sant, att det inte ska vara likgiltigt med vilken stolthet, ömhet om detaljer och öga för kvalitet som ett hantverk eller en handling utförs. Det rena kunnandet – absolut – men även den där gnuttan själ och möda, ett slags kärlek, därutöver.

***

En viktig del av övergången till ett mer hållbart samhälle, ekologiskt och socialt, kommer att handla om vår förmåga att prioritera kvalitet, och att vårda och återvinna material. Men också om hur vi väljer att använda och omsätta vårt – förhoppningsvis – fortsatt ökande välstånd. Jag tror begreppet själfullhet spelar en roll i båda avseendena.

Frågan om det är rätt eller fel att konsumera är en fånig återvändsgränd i debatten. Klimatomställningen, exempelvis, kommer att kräva många enormt aktiva konsumenter, som medvetet främjar företag och produkter som bidrar till effektiv resursanvändning, minskade utsläpp och miljövänligare tillverkning.

Men att konsumtionsbeteenden måste förändras, på både kort och lång sikt, står utom varje tvivel.

Klimatomställningen kommer att drivas av både högteknologisk utveckling och ansvarsfull sparsamhet. Både upptäckarglädje och varsamhet, innovationer och försiktighet.

Det som krävs är att konsumtionen blir mer genomtänkt och ansvarsfull. Att fler lägger lite mer på det som håller lite längre, som är gjort för att bestå eller som ingår i ett långsiktigt, fungerande kretslopp. Gynnar kvalitet, förädling och hantverksskicklighet, framför ohållbara eller exploaterande slarvprodukter tillverkade utan någon som helst solidaritet.

Det kommer att handla om att byta ut ett slafsigt slit och släng-beteende mot ett egentligen väldigt lustfyllt vårda, återvinn och skapa på nytt-samhälle. Den nedärvda erfarenheten och det nedärvda materialet, som utgångspunkt för en utveckling. Arvegodset som uppdaterat, gemensamt begrepp för hela samhället. Tradition och historia, upplevd och förvaltad på ett djupare plan. Hållbarhet inte som ångestfylld försakelse, utan som oanad möjlighet.

Vårt framtida välstånd kommer också med stor sannolikt att tas ut på många andra sätt än fysisk konsumtion: Minskade eller mer flexibla arbetstider, fler kultur- och naturupplevelser, nya chanser till egen livskvalitet bortom det yrkesmässiga.

Även då handlar det om att prioritera det som görs med själ, omsorg och stolthet, som inte tar skadliga genvägar.

Lätt blir den inte trots det. Men det som väntar när klimatomställningen ska göras reell är något i de flesta avseenden eftersträvansvärt, utvecklande och livsbejakande, som kommer att göra oss gott.

Vi borde skynda oss dit.