Stöd kravet på amnesti för ensamkommande barn och unga

Av , , Bli först att kommentera 0

Det finns ett stilla och eftertänksamt vemod i den svenska migrationsdebatten just nu som lätt glöms bort, när gaphalsar är de enda som skapar rubriker.

Många har i skymundan börjat samla tankarna på nytt, hitta andra ansatser och ord för det fortsatta engagemanget, som vore det dagen efter ett stort avgörande, svårt nederlag eller omtumlande skifte.

Det visade sig, när den akuta flyktingsituationen på allvar och i större omfattning testade det svenska samhällets vilja att prioritera asylpolitikens grundprinciper, att ett tidigare statusbefrämjande slentrianstöd snabbt övergick i oro, tvivel och reservationer. Kritik, följdfrågor och misstänkliggörande bytte riktning. Bevisbördan flyttades. En tidigare bred konsensus bröts upp, i en turbulent process med hårda ord.

Och det politiska etablissemanget valde, nästan på vägen hem från manifestationer med motsatt budskap, att böja sig för en opinion man fruktade var på gång. Den nya restriktiva asylpolitiken, med syftet att avskräcka hjälpsökande, jäktades fram.

I samma ögonblick lämnades många initiativ, nätverk och aktioner ensamma att försvara en grundsyn i asylpolitiken som tidigare haft hela etablissemangets stöd.

De känner i dag att deras argument, insatser och uppoffringar aldrig fick chansen att visa att den tidigare asylpolitiken hade varit möjlig att upprätthålla, att samhället hade kunnat klara av det trots svårigheterna och bli starkare just tack vare uthålligheten och erfarenheten det hade gett, att vi aldrig befann oss på randen till någon kollaps, att skrämselpropaganda ersatte fakta som beslutsunderlag.

Andra, som känner att omställningen blev rätt, reflekterar kring hur ståndpunkter de försvarat under många år, inte längre kändes hållbara och genomtänkta, när verkligheten förändrades och komplicerades. Att det som lät fint i själva verket visade sig vara en värld av gråzoner och jobbiga vägval, att det inte fanns någon migrationspolitik som kunde lyftas över andra politiska prioriteringar och hänsyn i vardagen. Med sorg bytte de ståndpunkt i flyktingpolitiken.

En del har ärligt och öppet redovisat sina omsvängningar, motiverat dem utifrån nya förutsättningar.

I båda grupperna – de som sörjer en i deras ögon onödig förändring och de som sörjer att den förändringen blev, som de uppfattar det, nödvändig – famlas det efter ny balans och nya utgångspunkter. De flesta har hunnit lära sig mer om sakfrågorna, fått fler perspektiv och tänkt igenom målkonflikter som tidigare känts mer teoretiska.

Diskussionen i dag är i vissa avseenden mognare, mer sakorienterad och konstruktiv än tidigare, engagerad i praktiska frågeställningar och präglad av en god vilja som förenar även dem som är oense om asylpolitikens grunder.

För den framtida debatten är det viktigt att de som bråkar på några punkter inte fastnar i hopplösa skyttegravar längs hela linjen, utan hjälps åt att utreda var det går att mötas konstruktivt igen.

Trots allt kvarstår många politiska frågeställningar kring migration och integration, även sedan nyordningen.

Om myten får fäste, att migrationspolitikens frågeställningar alltid och enbart måste besvaras utifrån integrationspolitikens problem, och att integrationspolitikens decennielånga misslyckanden beror på att antalet asylsökande ökade för ett par år sedan, kommer allt att stagnera.

***

Men det drar också en del starka vindar av revanschism i den svenska migrations- och integrationsdebatten. Såna hotar alltid att förblinda. I takt med att opinionen svängt, har det blivit på modet att hånskratta åt en liberal linje i flyktingmottagandet och åt öppna hjärtan som en retorisk bild.

Nya tider, nya vindar, nya flabb kring trendande rökrutor. Så sker nästan alltid när nya majoriteter formas. Det är inte mycket att snyfta över. Med tiden kommer många sidor att ha viss självrannsakan att ta itu med.

Vi som fortsätter att kritisera den nya asylpolitiken, tog många retoriska genvägar, sökte tabubelägga invändningar, valde att koncentrera oss på det som var enkelt och delade ut nedsättande etiketter under de år när det moraliska tolkningsföreträdet uppfattades vara vårt. Nu ges det igen lite.

Att besitta den makt som det moraliska tolkningsföreträdet innebär är förödande för den intellektuella vakenheten och noggrannheten. Det leder till arrogans, främjar lättja, försämrar lyhördheten och skapar ovanan att i varje invändning, varje välargumenterad motbild, se en förlöpning.

Säkert var det så, att de organisatoriska svårigheterna med ett omfattande flyktingmottagande tonades ner. Att de positiva aspekterna lyftes fram med luddiga tidsperspektiv på ett sätt som dolde att det i grunden också alltid krävs en längre beredskap till solidaritet, prioriteringar och uppoffringar.

Det är en förklaring till varför de som velat se strypt asylmottagande ofta varit snabbare och mer systematiska i de integrationspolitiska debatterna på senare år. De kommer bättre förberedda till diskussionen än vi som gjort oss bekväma i gamla tolkningsföreträden.

Men var försiktiga med vad som odlas i det där hånskrattet åt öppna hjärtan. Medvind på sociala medier kan även hetsa på ett destruktivt sätt.

För det går inte att komma ifrån att perspektiv, prioriteringar och värderingar i migrationsdebatten har förskjutits mycket på kort tid. Sättet att formulera och rangordna problem har förändrats radikalt.

Flyktingkrisen definieras nu i första hand som en börda för det svenska välståndssamhällets mottagandesystem, inte som en följd av humanitära katastrofer i krigs- och terrordrabbade regioner.

När analysen blir nationellt självupptagen, börjar fler att kollektivt misstänkliggöra nyanlända. 2017 låter det ibland som om asylsökande vore säkerhetshot och lycksökare som dyker upp vid landets gränser lockade av en slapp migrationspolitik.

Även om opinionen svängt när det gäller asylpolitikens ramar, är den underliggande värderingsstriden om gränser, öppenhet och mångfald aldrig avgjord. De flesta som nu, med en blick på hur övriga EU uppträder, stödjer regeringens restriktiva linje, har fortfarande en långt större lyhördhet för de asylsökandes situation än de som redan långt innan flyktingkrisen krävde hårdare regler och stängda gränser.

Det existerar en majoritet mot främlingsfientlighet som måste medvetandegöras och påminnas om sin egen existens. Då krävs kompromisser och samtal mellan en del av de tidigare meningsfränder som det senaste året blängt bittert på varandra.

De som vill se en återgång till den tidigare asylpolitiken får inte fastna i det kravet som enda fråga.

Och de som vill göra det restriktiva regelverket permanent – eller ersätta asylsystemet med andra modeller – får inte bli blinda för möjligheten till humanitärt motiverade undantag.

Det vore också ett historiskt misstag, att lämna därhän och baktala den mobilisering av engagemang, tid och kompetens, som skett i civilsamhället, i frivilligorganisationer och nätverk.

Som ledarsidan påpekat gång på gång, har mycket fantastiskt pågått runt om i landet de senaste åren inom olika initiativ för att hjälpa asylsökande och EU-migranter. Tvärs över generationsgränser, sociala och ekonomiska klyftor, etniska ursprung och många ideologiska skiljelinjer.

En ny förståelse har växt fram om en komplicerad omvärld och vår egen plats i den. Erfarenheter har samlats som inte bara hjälper oss att förstå nyanländas verklighet bättre, utan också ger oss chansen att betrakta oss själva med större ärlighet. På skolor, i företag, i föreningar, där de närvarande fått diskutera och se hur komplex verkligheten kan vara när man kommer den riktigt in på livet, med konflikter och trauman.

Vilken enorm kunskap de fått om människor, med olika bakgrund, och den värdefulla vetskapen att skratt, glädje och meningsfullhet kan springa ur osjälviska insatser. Det är en skola för livet, som kommer att stärka Sverige under flera decennier framåt.

Ska den stora rörelsen nu diskvalificeras och baktalas?

***

Det finns en kompromiss inom räckhåll, som skulle visa att insatserna inte varit förgäves och som borde kunna få stöd även av många som inte vill se en återgång till den gamla asylpolitiken framöver. Initiativet #vistårinteut har ställt upp tre konkreta krav:

1. Att stat och kommuner omedelbart stoppar omflyttningarna av ensamkommande barn och unga som befinner sig i asylprocess, i suicidpreventivt syfte.

2. Att Migrationsverket fryser alla utvisningar för ensamkommande barn och unga omedelbart utifrån den rättsosäkerhet och brist på kunskap om barnperspektivet som råder på Migrationsverket.

3. Att beslut tas om amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år.

Kunde vi inte åtminstone enas om att Sverige har råd, möjlighet och skyldighet att ta ansvar för de plågade unga som redan tagits emot? De som redan finns här, som långsamt, mödosamt, steg för steg börjat komma in i svenska lokalsamhällen, få antydan till rötter, men som förstörs av osäkerhet, misstänkliggöranden och avvisningshot.

Efter alla de reträtter och anpassningar till miniminivåer som skett, skulle den lilla kraftsamlingen, det principbeslutet, betyda mycket. Stöd kraven från #vistårinteut.

************

(Krönikan har även publicerats på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Anteckning om konservatism och ödmjukhet

Av , , Bli först att kommentera 1

När George H. W. Bush (den äldre, USA:s president 1989-1993) i sin ungdom spelade baseboll – första bas – för Yale University och som deltagare i College World Series, blev han känd för sitt goda öga och sin stora disciplin som slagman. Han jagade inte och svingade inte på dåliga pitchar.

Men han hade också, å andra sidan, en alltför defensiv och försiktig hållning vid plattan. När han väl slog på en boll, saknades den rätta kraften. Han fick rådet, berättar Jon Meacham i sin biografi ”Destiny and Power: The American Odyssey of George Herbert Walker Bush”, att bli mer aggressiv, ta större risker och svinga hårdare.

Bush lydde rådet och fick en framgångsrik säsong. Men instinkten att inte svinga på dåliga pitchar, och inte slå för vilt, var en del av en konservativ personlighet, och skulle återkomma i hans politiska karriär.

Meachams biografi är tänkvärd läsning, om en politiker som förblir underskattad, men som vunnit allt mer sympatier efterhand, för sin hållning, livsbana och lågmäldhet. Bush var fostrad till ett ideal, lätt aristokratiskt, som byggde på värdighet vid nederlag och ödmjukhet vid framgång. Att inte skryta, att inte förhäva sig, att göra sin plikt. Och att vara en god förlorare, att gratulera och uppträda konstruktivt, även när motgången sved.

Bush var ingen felfri politiker, och hans gärning saknar inte förlöpelser och förljugna kapitel. Men kontrasten mellan honom och Donald Trumps fascistiska tendenser, som svingar vilt på allt, kunde knappast vara större.

Det här är en anteckning om vad konservatismen kan lära oss i dag.

***

Konservatism som begrepp är mångtydigt. Ofta skiftar användningen mellan att syfta på ett försiktigt förhållningssätt i olika praktiska frågor, en skepsis inför förändringar, och att syfta på en idétradition, som kan landa i krav på övergripande omvälvningar i en bestämd tid.

Konservatismen som idétradition, mångförgrenad, turbulent och konfliktfylld på samma sätt som liberalism och socialism, har fört i många olika riktningar de senaste 300 åren.

I grunden har konservatismen alltid att göra med synen på betydelsen av institutioner och auktoriteter, värdet av över generationer vunna erfarenheter och utvecklade traditioner, och – i en komplicerad brottningsmatch med upplysning och rationalism – gränserna för människans förnuft och fria vilja.

Konservatismen är, jag höll på att skriva per definition, alltid lite förlegad. Men just därför finns den som broms, när samtiden rusar iväg eller förlorar kompassen. Och genom att alltid vara lite förlegad, blir den ibland väldigt modern, när pendeln svänger från en ytterlighet in mot mitt och balans igen.

För en liberal tar det emot att erkänna det, men konservatismen bygger i sina bästa stunder på en djup, realistisk och kärv människosyn man inte kan avfärda. Delar av konservatismen finns med som ett värn mot revolutionära, totalitära, övermodiga stämningar.

***

I takt med att konservatismen från 1800-talet och framåt fick fastare partipolitiska företrädare, med bestämda ekonomiska och politiska intressen i olika länder, som tillämpade konservativa principer på konkreta sakfrågor, utvecklades den på flera olika områden. Ibland korrumperades den, utifrån den besuttna överhetens privilegier.

Vägen från idé och historieanalys till konkreta partiprogram är alltid snårig. Konservatismen har i olika skeden färgats av influenser från liberalismen och socialismen, och i sin tur påverkat de ideologierna. På samma sätt som liberalism och socialism haft sina ständiga kontaktytor. De stora ideologiernas vattendrag flyter regelbundet ihop och byter vatten med varandra.

Den svenska socialdemokratin fick under hela 1900-talet betydelsefulla tillskott av både liberalism och konservatism i sin samhällssyn och retorik.

Att idén om folkhemmet hade även konservativa rötter är en ofta framhävd, och korrekt, iakttagelse. Det som just nu pågår inom socialdemokratin, när krav, ordning, gränser, regler, kontroll och reda återkommer i partiledningens språkbruk, är att de slumrande, konservativa instinkterna på nytt börjar få större utrymme.

Socialliberalismen går inte att förstå utan socialdemokratins framväxt. Även det västerbottniska frisinnet byggde på ett komplext idéarv.

När konservatismen fick ett partipolitiskt uppsving från slutet av 1960-talet och framåt var det i några avseenden med nyliberala utgångspunkter. Skillnaden mellan Margaret Thatchers konservatism och Theresa Mays konservatism, visar att ett nytt skifte stundar.

Så rörigt är det.

De bittra motsättningar som råder mellan olika liberala debattörer nu går delvis att tolka som skiftande konflikter och allianser både mellan konservatism och nyliberalism, mellan socialliberalism och konservatism och mellan socialliberalism och nyliberalism.

Centerpartiets lyft går möjligen att förstå som en reaktion på en tilltagande konservatism inom alliansen.

Inom vänsterpartiet pågår under ytan hårda duster mellan en traditionell materialistisk klassanalys och den moderna identitetspolitikens nya vänster. Även i den konflikten finns spår av konservativa frågeställningar.

Den gröna rörelsen har spår av ett konservativt bevarandeperspektiv på människa och miljö.

Min poäng är att utan förståelse av de konservativa traditioner som finns i de flesta partier, blir det svårt att förstå vad som pågår i svensk inrikespolitik år 2017, från vänster till höger.

***

Just nu tyder mycket på att det är konservatismens idétraditioner som puttar liberaler och socialdemokrater i nya riktningar, mer än tvärtom.

Militära hot. Rättslöshet och brottslighet som drabbar socialt utsatta områden värst. Problem med ordning och bristande kunskapsperspektiv i många skolor. En osäkerhet i behandlingen av kultur- och bildningsarv. Frågor om nationalstatens gränser och förpliktelser i förhållande till katastrofer i omvärlden.

Konservativa debattörer har varit tidigare ute än andra med att börja närma sig den typen av diskussioner. Ibland konstruktivt och sympatiskt, ibland destruktivt och alarmistiskt. Men de har varit på plats tidigt i debatten svåraste frågor.

Att konstatera det är inte en uppmaning att passivt acceptera de konservativa svaren. Jag ser för egen del med stor oro på vad nykonservatismen leder till exempelvis i synen på asylsökande och EU-migranter.

Det är tvärtom en uppmaning att aktivt försöka tänka till om ett av de perspektiv som växer i inflytande. Vilka problem, dilemman och tidigare misstag är det som får konservatismen att locka? Vad kan liberaler och socialdemokrater ge för egna svar på samma frågeställningar?

Det franska presidentvalet kanske gav en ledtråd. Det tyska förbundsdagsvalet i höst, och Angela Merkels försök att vinna stöd för ännu en mandatperiod, kanske kan ge ytterligare fler. Men idédebatten måste vara långt bredare och mycker djupare än valrörelser möjliggör.

Det är en nödvändig process: Att på nytt tvingas återvända till grundläggande frågor som vi i naiva ögonblick inbillade oss var besvarade för all framtid.

***

En av de intressantaste böcker jag läst på senare år är Peter Lutherssons ”Förlorare” (2014). Han resonerar där om ett antal tidigare upphöjda författare som en bit in på 1900-talet när modernismen tog över, började betraktas som överspelade, med motbjudande världsbilder. Luthersson skildrar författarskap som fick ”sitt perspektiv underkänt, sin relevans ifrågasatt”, som av ”eftervärlden betraktas som inkapslad i föreställningar och iakttagelser som har blivit mänskligt främmande”.

Den är jobbig att läsa på sätt och vis, eftersom de författare som avhandlas verkligen hade världsbilder som i dag känns helt förlegade. Men boken bjuder just därför på en viktig lärdom, genom att närma sig ”förlorarna” på deras egna villkor. För vi bör inte läsa om dem i förakt och självförhävelse.

Även vår tid är full av upphöjda författare och debattörer om kommer att mötas av djupaste misstro från eftervärldens sida. Hur kunde de – kanske vi – vara så blinda i den eller den frågan? Hamna så snett i den eller den konflikten? Så kommer man att fråga, om många av dem vi i dag hyllar. Det räcker att titta på det senaste halvseklets totalitära medlöpare, för att påminnas om faran.

När jag, utifrån min liberala, kulturradikala hållning i närhet till både socialdemokratiska och gröna perspektiv, med stor uppskattning tar del av konservativa samhällsanalyser, är det ödmjuka värdesättandet av erfarenheten ett av de perspektiv jag tycker är värdefullt.

Vi ska akta oss för att vara tvärsäkra på att just vi som lever nu alltid vet bäst och bättre. Skeptisk eftertanke och respekt inför historien, som en erinran om att vi alltid simmar mitt i vilda forsar, kämpar för att hålla oss flytande och för det mesta saknar förmåga att överblicka vår egen tid fullt ut och helt på egen hand.

Vi måste ha spärrar mot att vända allt upp och ned i övermod, slå sönder i blind övertygelse, riva ned i tillfälliga rus av upplevd rättfärdighet.

Vi befinner oss i ett skede när liberalismen, socialismen och konservatismen gör klokt i att försöka lära av och se det bästa hos varandra. Inte för att debatten ska ta slut, utan för att den ska kunna fördjupas. Demokratin måste vi värna tillsammans.

**********************

Läs gärna även:

Socialdemokrater och liberaler bör söka varandra åter

Varsam, sökande blick hellre än brinnande övertygelse

Av , , Bli först att kommentera 0

”Och ljuden nere på bottnen”, lyder några av raderna i Eyvind Johnsons ”Favel ensam”, hans sena, tonfulla roman från 1968 – just det året – om utopiernas lockelser och faror, vägen in i dem och vägen ut ur dem, ”de aldrig helt förstummade rösterna ur jorden, ur vägarnas sand och grus och sten, ur åkermyllan. Och han förnam det fina sus som lyfter och svävar upp i slöjor av morgondimmor, det till de skiraste sagoslöjor, den mjukaste älvodans upplösta och förvandlade stoft, som det förgångna, de döda sänder ut från sina viloplatser som viskande hälsningar till allt levande.”

Sedan, med det slags vändning som blev hans, i ett författarskap genom asplöv, rosor och eld, livsdagar långa, strändernas svall, och hans nådes tid:

”Historiska förlopp, som det kallades när sekellånga serier av slakter beskrevs av överlevande och deras efterkommande, historiska förlopp som upplöstes i sinnrik eller enkel poesi; och poesi, stämningar hos levande människor, var ju egentligen det enda som kunde uttolka de förloppens innersta verklighet, dess sanningar, dess uthärdliga sanningar.”

Att plocka bland skärvorna efter det senaste i raden av sammanbrott; skärvorna efter varje ny katastrof, varje förverkligad total idé, varje lössläppt aggression, varje nytt kollektivt rus. Att se hur det sönderslagna skulle kunna sättas samman bättre, sannare, tåligare, klokare. De strävsamma, viskande människor som långt från kameror och mikrofoner sätter sig ner, trots allt, och söker andra, humanare, skonsammare sätt att få liv att samsas med liv.

Det lilla hoppet, den stora längtan, att någonting av erfarenhet, lugn och insikt ska ha vunnits ändå, när liken räknats, lögnerna rämnat och bossarna avslöjats.

Och därefter samma faror åter, att otåligheten, syndabockstörsten och tankeslarvet ska locka till nya enkla bilder, till samma gamla jakt på andra, illa sedda och oönskade.

***

Även i vardagen har vår tid sitt eget maniska tvättande av människors egenheter, skevheter, individualiteter och svagheter. Utopier ler sällan, och dansar bara i teorin. Alla dessa åtgärder – de små välviljornas tyranni – för att knåda fram den ultimata människan. Hurtfriska försök, i brist på annan sysselsättning, att med infantilt tonfall mästra, indoktrinera och reformera undersåtar.

Vreden över det oputsade som stör, över fel ord, fel tankar, fel sätt att umgås, fel mage, fel överläpp, fel mat, fel underhållning, fel vänskap, fel bostad, fel färdmedel, fel sorg, fel sätt att härda ut. Frustrationen inför det som envisas med att vara obändigt och självständigt, tilltrasslat, ofärdigt och mångskiftande.

Det offentliga har en imponerande förmåga att välja fel strider, och prioritera det kortsiktiga framför det långsiktiga. Och att avskräcka medborgare från eget ansvarstagande.

Du ska inte ta något initiativ som saknar tillbörlig blankett. Civilsamhälle? Är du anarkist? Du ska i största allmänhet akta dig jävligt noga för nästa twitterhaveri. Må bästa drev ruinera andra drev. Argast vinner.

Många är mer rädda för att göra fel än för att inte göra något alls. Det bästa som det godas fiende, håller på att bli en nationaldygd.

En trend, ett slagord, ett kotteri, en ängslighet i taget. Rätt floskel i rätt ansökan för rätt utbetalning. Rätt hat för fin etikett. Grupp, grupp, grupp. Dela in och dela upp. Likasinnade. Lika. Sinnade. Tryggast så. Lika barn dela bäst. Länkarnas marknad, köp och sälj, tjänster och gentjänster. Du ska inte tro det blir sommar, om inte nån trycker gilla.

Googla och du skall finna.

Posta, och du skall finnas.

Den som inte redan finns i databasen ska kategoriseras, sättas in i ett konfliktmönster, åtgärdas, repareras, dekonstrueras och sedan tvingas spela sin roll, i en samtida dagsdebatt lika proppfull av tvärsäkra revir, dryga jargonger, skräniga gräl och tvingande identiteter, som den är tom på eftertanke, bildning, intellektuell öppenhet och mänsklig mognad.

Blocka alla jävlar!

Algoritmerna får oss att följa våra egna spår, inåt och inåt, i allt mer effektiva cirklar. Reducera oss själva till politiskt och kommersiellt exploaterbara och förutsägbara aktörer.

De jagade, drunknande blickarna söker de tusen uppdateringarnas visuella bekräftelse.

Vi – vilka vi? – är rädda för att tala om vår – sluta med det där! –tids verkliga ensamhet. Den snabba kollens gift, längtan, tomhet. Vilka föreställningar om vilka utopier, vilka revanscher, gror längst ner i de digitala hierarkierna?

Vilka drömde, funderar Favel på ett ställe i Johnsons roman, ”och vilka var domare och satt till doms över drömmare den gången?” Så går ”idéer i utopiernas ringlekar och processioner, i de allvarliga blodiga upptågen och uppmarscherna.”

***

Frihetens ständiga, nödvändiga labyrint av motsägelser och mänskliga hänsyn. Jag tror, i ett samhälle som trevar sig fram, mer på den varsamma, sökande blicken, än den brinnande övertygelsen. Mer på den öppna frågan, än det stängda föraktet.

Mer på kontaktytan än skyttegraven. Mer på närvaron i ett samtal, än kraften i en talkör.

De som tycker att det humanistiska samtalet, nyfikenheten på andras perspektiv, försöken att föra en diskussion framåt, beredskapen till samarbete, är något tråkigt, livlöst och ljummet, har väldigt lite lärt.

Tal vid ”Sång för mångfald” på Renmarkstorget i Umeå 20/5

Av , , Bli först att kommentera 0

Vi glömmer ofta en viktig sak, när vi talar om mångfald. Vi tappar alldeles för ofta de enskilda människorna ur sikte. Vi fastnar lätt i grovt definierade kollektiv.

Ofta låter det i debatten som om mångfald enbart vore en mångfald av inom sig ganska statiska och förutsägbara grupper.

En grupp där som är på ett sätt, och en annan grupp där som är på ett annat sätt och en tredje grupp där som är på ett tredje sätt.

Och så tror vi att det är mångfald.

Men i den kollektiva fördomen dör en del av mångfaldens själ och frihet.

Vi tappar den enskilda människan ur sikte.

Ingen av oss, ingen enda individ, är enkelspårig, enhetlig, statisk och gjuten i ett stycke, förutbestämd att vara eller bli på ett visst sätt, förutbestämd att alltid tillhöra en viss grupp eller leva ett liv i bestämda banor, förutbestämd att alltid handla på det ena eller andra sättet.

Vi är rörliga, vi förändras, vi utvecklas, vi söker oss fram, vi byter väg, vi prövar nytt, vi upptäcker nya sidor av världen och av oss själva, vi tänker efter, vi brusar upp, vi blir nyfikna, vi ångrar en del som vi gjort, vi ångrar att vi inte gjorde annat.

Mångfalden finns även inom oss själva, inom varje människa. Alla, var och en av oss, är motsägelsefulla och mångskiftande, inom oss själva har vi många olika sidor, drivkrafter, svagheter och drömmar i våra personligheter.

Ofta är vi spruckna, söndrade och brokiga.

Alltid i varje läge är vi en aning motsägelsefulla och svårtolkade.

Det borde göra oss ödmjuka även inför andra, nyfikna på andra i vår omgivning och ge oss insikter om vad mångfald innebär i praktiken.

En människa är ofrånkomligt färgad av många olika faktorer i sitt liv. Hon lever i en väv av relationer, värderingar och situationer. Ingen människa är en ö.

Men människor får aldrig betraktas som passiva kopior av, aldrig ses som viljelösa företrädare för sin tid, sina miljöer eller sina omgivningar.

Vi får aldrig i förväg tillskriva en enskild människa egenskaper, åsikter och värderingar, utifrån bakgrund, omständigheter eller grupptillhörighet. Vi får aldrig dela in människor i pålitliga och farliga, välkomna och ovälkomna, utifrån kollektiv, utifrån grova och svepande generaliseringar.

Ingen, ingen makthavare, ingen debattör, ingen påtryckare, ingen mobbare, ingen har rätt att placera in oss i en förutbestämd kategori och utifrån det inskränka våra rättigheter. Det ska inte vara din börd, ditt kön, din hemort, dina vapen, din fysiska styrka, eller ditt namn som bestämmer dina möjligheter att söka din identitet och utveckling i livet.

Mångfald och varje enskild människas frihet hänger ihop.

Först när vi ser mångfalden av fria, rörliga, oförutsägbara individer som samhällets självklara utgångspunkt, först när vi ser de mänskliga fri- och rättigheterna som universella, rätten att förverkliga sitt liv så länge det inte inskränker andras motsvarade rättigheter – först då kan vi lyckas att tillsammans skapa och värna samhällen med ömsesidighet, samvaro, medmänsklighet och sociala band.

Det är oerhört svårt med mångfald, men utan mångfald, utan den yttre mångfalden och den inre mångfalden, dör demokratin och dör solidariteten. Därför är den här manifestationen så viktig.

IT-säkerheten måste prioriteras – angreppen kommer att bli fler och fler

Av , , Bli först att kommentera 0

Den internationella IT-attack som inleddes på fredag eftermiddag spred sig i ett snabbt förlopp till över 150 länder och har enligt beräkningar hittills drabbat hundratusentals aktörer runt om i världen: sjukhus, företag, organisationer och privatpersoner.

Experter på cybersäkerhet befarar att en ny våg kan väntas i morgon måndag, när arbetsplatser öppnar på nytt efter helgen och människor slår på sin datorer.

Virusattacken bygger på en kombination av utpressningstrojan, som låser innehållet på de attackerade datorerna, och en mask som får viruset att spridas automatiskt inom hela datanätverk.

Snabbheten i förloppet, de kriminella avsikterna och de allvarliga konsekvenser som kan bli följden av att känslig, ibland livsviktig, information görs otillgänglig och samhällsfunktioner riskeras att lamslås, gör den här attacken till en ny påminnelse om det moderna, digitala samhällets sårbarhet.

En rad typer av globala cyberangrepp har ägt rum de senaste åren. De har haft olika utformning, mål och avsändare – inklusive stater. Men de har samtliga avslöjat stora brister i it-säkerheten hos offentliga och privata aktörer.

Den aktuella attacken visar också på hur övervakningssamhället och orimliga befogenheter för nationella säkerhetstjänster kan bidra till att förvärra hoten. IT-experter har de senaste dagarna redogjort för hur det nya viruset sannolikt bygger på ett verktyg som togs fram av USA:s underrättelseorgan NSA för att utnyttja svagheter i Windows, ett verktyg som stals vid ett hackerangrepp mot NSA förra året.

Om det skulle visa sig att NSA låtit bli att i tid informera Microsoft om de säkerhetsluckor som nu utnyttjas för den nya attacken, sänker det trovärdigheten ytterligare.

Linus Neumann, en av talespersonerna för hackerorganisationen Chaos Computer Club (CCC) skriver i en analys för Spiegel Online om de tre slutsatser som måste dras efter det inträffade:

(1) Säkerhetsuppdateringar av olika system måste alltid installeras direkt.

(2) Att säkerhetskopiera och ha alternativa platser för lagring av viktigt material är en skyldighet.

Och (3) det måste vara plikt, även för nationella säkerhetstjänster, att snabbt meddela och åtgärda säkerhetsluckor som upptäcks i datasystem.

På de punkterna får ingen tid gå förlorad.

Både riskerna och sårbarheten kommer att öka enormt de närmaste åren, i takt med att det så kallade sakernas internet växer fram, inom industri, service, myndigheter och hushåll. Bedömare räknar med att minst 25 miljarder enheter – allt från transportmedel och vardagsföremål i hemmen, till hela fabriker – runt om i världen kommer att vara uppkopplade mot och kommunicera via internet till år 2020.

Utrustade med sensorer och processorer som samlar in, analyserar och skickar vidare användaruppgifter, kommer sakernas internet att mångfaldiga de tänkbara målen för virussabotage.

De moderna cyberhoten har uppenbara säkerhetspolitiska dimensioner. I värsta fall kan framtidens it-attacker slå ut flera grundläggande samhällsfunktioner samtidigt.

Om de tekniska möjligheterna utvecklas i rasande fart, och känsliga nätverk ökar dramatiskt i antal, men säkerhetstänkandet, uppdateringsrutiner och viljan att investera i cyberskydd inte hänger med, då kommer angreppen ständigt att bli fler, och konsekvenserna av dem allt värre.

”Kålsoppa, det tycker jag inte om…” – när skolmaten kom till Röbäck

Av , , Bli först att kommentera 5

ÖGONBLICKET. Det började med potatisbullar, när skolbespisningen fick premiär på Röbäcksskolan i januari 1948. Och ungarna proppade sig fulla, nästan som misstänkte de att det bara var ett engångstillfälle. Fast om det stämmer helt, det som VK:s Maja Pettersson – signaturen ”Marja” – skrev i sitt reportage några dagar senare vette fan förstås.

När det kommer till tindrande barn i tidningar och på tv som mest av allt önskar fred på jorden och älskar sin skolmat, går tankarna ohjälpligt till Sven Melanders klassiska intervju med lilla Anna i Nöjesmassakern.

Femte tagningens idyll. Tro’t den som vill. Ner med enkäterna!

Men kanske var barnen i Röbäck på 40-talet kulinariskt nyfiknare och gladare än senare generationers kringpetande gnällspikar till elever. Skulle man, skrev Marja, ”stapla upp i en enda hög alla de stora och goda potatisbullar, som storätaren bland barnen i Röbäcksskolan häromdagen inmundigade” vore risk att Kerjo från Skravelsjö ”försvunnit ur vår åsyn och i bästa fall endast nästippen blivit synlig”.

Den dagen som VK besökte skolan var det dock inte potatisbullar som bjöds. Istället, skildrade Marja, ”kunde våra luktorgan få besked om, att det för tillfället vankades något lika gott och uppiggande: härlig kålsoppa”.

Matsalen beskrevs som trivsam, ljus och nyrenoverad med ändamålsenliga bord, där 55 elever satt klassvis, glada och i ”mönstergill ordning”, med sina lärare och ”stortrivdes”.

Att skolmaten var ett samtalsämne, och att kålsoppa inte hade det bästa av rykten, framgår av reportaget. En av töserna, berättar Marja, hade anförtrott sin lärarinna dagen innan ”att kålsoppa, det tycker jag inte om”, men ”satt hon inte där i alla fall och slevade i sig två portioner”. (Fan tro’t.)

Men gott var det nog. Matmamman, som det kallades, hette Ada Sandström. Fru Röckner var hennes assistent. Ansvaret för att köpa in köksutrustning, porslin och bestick hade Pauline Bäckström i Teg – som mindes hur hon som flicka, då Röbäcksskolan var nybyggd, stått utanför grindarna och nigit ”vackert tillsammans med sina klasskamrater åt kung Oscar II, som gästade bygden.”.

Köket var modernt inrett med rostfria pannor och ”övrig attiralj”. Där, står det, ”trollar dessa tanter fram näringsrik, aptitretande och omväxlande husmanskost”, utifrån en matsedel som sträckte sig tre veckor framåt i tiden för att undvika ”tråkiga upprepningar”.

På matsedeln återfanns bl. a. sillpudding med äggstanning, stuvad strömming, pytt i panna, ärtsoppa och köttbullar.

Näringsriktighet och folkhälsa var ett viktigt argument, när skolmaten infördes i Sverige, vid sidan om familjepolitiska aspekter som minskade kostnader och ökad jämställdhet.

Röbäcksskolan hade fått vänta på sin skolmat. Bara Grisbacka och Backen hade fortfarande inte fått det ordnat vid den tidpunkten. Det var inte helt lätt att organisera lokaler och personal, även om det fanns gott om ”duktiga kockor på landet”. Och det var en kostnad för det offentliga. I Röbäcksskolans fall 75 öre per portion, av vilka staten stod för tre fjärdedelar och kommen för resten.

Vad var det då skolmaten ersatte? Gick ett kulturarv förlorat, när matsäcken försvann? Av nostalgi märks inget i reportaget.

De flesta barn skulle utan skolbespisningen vara tvungna att ”leva på matsäcksmat … några vetebullar och smörgåsar och en mjölkskvätt”. Att barnen kunde få i sig något annat än den ”allt annat än hälsosamma” smörgåsdieten ses som positivt. Och vilken lättnad, skrev Marja i en tid där hemarbetet var ännu mer ojämt fördelat än i dag, ”för mamma där hemma, att slippa ha bestyr med ett mera kraftigt mål man innan barnen ger sig av”.

Skolbespisningens införande var en större händelse, politiskt, ekonomiskt och socialt, än vi kanske inser i dag. Så ser framsteg också ut i ett samhälle. Långt efteråt har vi bara vaga aningar om, vad förändringen betydde.

Om barnen verkligen slevade i sig kålsoppan med entusiasm, och om ordningen alltid var mönstergill, tillåter jag mig att betvivla. Fast i Röbäck är förstås ingenting omöjligt.

 

****************

En tidigare krönika om Röbäck:

Anna-Louisa Röckner och rosorna från Röbäck

Tidigare krönikor i serien Ögonblicket:

”Gud hjälpe att det icke bleve flera sådana år…”

Holmsund: Kustsamhälle med viktig historia och nya framtidsutsikter

Uppsala, 4 april, 1800: Och så skålade de för yttrandefriheten…

En scen med Susan B. Antohny

Maja-Stina i Svanabränna

Tre ögonblick, tre onliners

Västerbotten, Österbotten och glöden i ögonvrån

Olika ved, samma eld. Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder

Nu prövas vår innersta människosyn på allvar

Att acceptera ett nederlag med ödmjukhet och värdighet

Anteckningar om ett öde och skimret över flydda dagar

Ögonblicket, Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat

Ögonblicket 15 april, 1947, Brooklyn: en livslång kamp mot rasismen

Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt

Traditionella universitet och det nya fria nätet, hand i hand?

2000-talet avgörs nu och inga goda krafter får fly arenan

Att Watergate inte går i repris är ingen tröst

Av , , Bli först att kommentera 0

Att likna något vid Watergate-skandalen har varit en av de mest tröttsamma klischéerna för rubriksättare ända sedan 1970-talet. Frestelsen tycks stor varje gång. Det räcker att någon glömt sätta frimärken på ett brev.

Så det förvånar inte att parallellerna till Richard Nixon drogs omedelbart, när Donald Trump sparkade FBI-chefen James Comey.

I det här fallet är den historiska jämförelsen inte lika orimlig, om än lite slarvig. En snabb blick noterar skandalerna, oberäkneligheten, det skrupelfria och lögnaktiga, instinkten att vilja sätta åt kritiker, dölja spår och tysta ner, som präglar båda presidenterna.

Men då missar man mycket annat som skiljer dem åt.

Tittar man närmare på dem och går under ytan, är det svårt att se något särskilt starkt släktdrag mellan just Nixons och Trumps uppträdanden, karaktärer, ideologiska profiler, intellektuella kapaciteter och presidentambitioner.

Nixon är en mer mångbottnad, komplex historisk gestalt än Trump någonsin kommer att bli. Men den skandal som sänkte Nixon var av betydligt mer omfattande slag än de som Trump – hittills – har förknippats med. Att hålla de två insikterna i huvudet samtidigt, att undvika förenklade paralleller, är inte att ursäkta någon, men nödvändigt för att förstå både faran då och faran nu på rätt sätt.

Den s.k Saturday Night Massacre, som det refererats till senaste dagarna, syftar på 20 oktober 1973, när Nixon sparkade Archibald Cox, den särskilda åklagare som ledde utredningen av Watergate-affären och krävde att Nixon skulle lämna över bandinspelningar av samtal i Ovala rummet. Att Cox tvingades bort, och omständigheterna under vilka det skedde, fick både justitieministern och biträdande justitieministern att avgå i protest.

De flesta utanför, och även några inom, Nixons närmaste krets, insåg att demokratiska grundprinciper, som den konstitutionella balansen mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt, var hotade om presidenten inte böjde sig för kraven från åklagaren.

Två av de senaste årens omdiskuterade, intressanta Nixon-biografier – Evan Thomas ”Being Nixon” från 2015 och John A. Farrells i vår utkomna ”Richard Nixon. The Life.” – visar på olika sätt hur desperat, verklighetsfrämmande och kaotiskt Nixons tillstånd var när han beordrade att Cox skulle avskedas.

Watergate var vid det laget en mycket längre gången och mer blottlagd härva, än de misstankar om oegentliga kopplingar mellan Trumps kampanj och Ryssland som avskedandet av Comey i grunden handlar om.

USA:s inrikes- och utrikespolitiska situation, styrkeförhållandena i Washington mellan demokrater och republikaner, och mellan presidenten och kongressen, såg annorlunda ut i början av 1970-talet. Nixons avgång var vid det laget bara en tidsfråga. Kritiken mot honom var partiöverskridande på ett förkrossande sätt. Han stod isolerad.

Trump har en betydligt starkare uppbackning. Konfliktlinjerna är mer snåriga. Det mediala trycket är inte lika massivt som det var mot Nixon i slutet av 1973.

Som Jeff Greenfield skriver på politico.com gör skillnaderna i politiskt klimat och presidenternas positioner att liknelser mellan Trump i dag och Nixon för 44 år sedan inte ens är som att jämföra äpplen med apelsiner, utan som att jämföra äpplen med bowlingklot.

John A. Farrell säger i en intervju med slate.com att situationen i Washington i dag är mer cynisk än den var 1973. ”Nixon”, konstaterar han, ”var tvungen att utforma sina lögner på ett sätt så att amerikanerna skulle tro dem.” Trump ljuger mer öppet.

Watergate går inte i repris, men det är ingen tröst. Varje tid har sina hot. Trumps presidentskap, de auktoritära strömningar som han inspirerar och inspireras av, blir en svår, utdragen prövning för den liberala demokratins institutioner. De måste stå emot, direkt.

***********

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Välkommen seger för Macron, men för tidigt att andas ut

Av , , Bli först att kommentera 0

Emmanuel Macrons klara seger i Frankrikes presidentval ger Europa en tidsfrist. EU undviker en djup kris, och den franska politiken tar inte steg mot det destruktiva, auktoritära styre som en triumf för Marine Le Pen skulle ha inneburit.

Men när det gäller hotet från en växande nationalism och en aggressiv främlingsfientlighet är det för tidigt att blåsa faran över. Nationella Frontens Marine Le Pen förblir en missnöjespolitiker i opposition, men stödet för henne blev ur ett historiskt perspektiv stort.

Även om de senaste valresultaten i Europa inger nytt hopp om att stabila väljarmajoriteter fortfarande kan mobiliseras för demokrati, öppenhet, ekonomiskt ansvarstagande, handel och internationella samarbeten, är de långsiktiga tendenserna oroväckande.

De politiska ytterkanterna växer långsamt men stadigt i många länder. Ofta utifrån ganska likartade världsbilder, trots skilda ekonomiska och sociala förutsättningar från region till region. En allmän antiliberalism fortsätter att utgöra kontaktyta mellan extremhögern och extremvänstern, som inför andra omgången av det franska presidentvalet förenades i sitt förakt för Macrons socialliberala idégrund.

Skulle den utvecklingen fortsätta, med politisk instabilitet och nyauktoritära strömningar, hotas en del av grunden för tillväxt, jobb, välstånd, mångfald och social sammanhållning i Europa.

Därför är segern för Emmanuel Macron välkommen och viktig, men inget skäl att andas ut. Macron lär inte att kunna leva upp till alla de förväntningar som finns på honom. Handlingsutrymmet för reformer och satsningar kommer att vara begränsat, och kräva komplicerade förhandlingar med tidigare motståndare och intressegrupper.

Möjligheterna för Macrons nybildade rörelse att hinna organisera sig tillräckligt för att vinna mark i kommande parlamentsval är svårbedömda. Hans seger behöver inte betyda att ett nytt partilandskap är på väg att ta form.

Presidentvalet blev ett allvarligt bakslag för de största partierna, konservativa och socialister. Men det kan också delvis ha haft med deras respektive kandidater att göra. Att Macron fick bred uppbackning i duellen mot Le Pen, innebär inte att han kan räkna med samma välvilja i inrikespolitiken framöver, när presidentvalet är avklarat och den parlamentariska vardagen återvänder.

Det skulle vara ett stort misstag om fransk inrikespolitik återföll i gamla låsningar, och reformerna för starkare ekonomi, långsiktiga investeringar, och bättre fungerande arbetsmarknad uteblev. De närmaste åren måste användas genomtänkt och aktivt, i Frankrike och inom EU.

Sveriges pösiga självbild och ytligt naiva syn på FN

Av , , Bli först att kommentera 5

Att Sverige inte hade några invändningar, inte protesterade, inte larmade offentligt, när Saudiarabien enligt förväntade rutiner valdes in som medlem av FN:s kvinnokommission kan bara förvåna den som har dålig koll på, eller en rosenskimrande naiv föreställning om, hur Förenta Nationerna fungerar.

Snabbt ihopskrivna, föga underbyggda floskler i en regeringsdeklaration – som vore utrikespolitik lika enkelt som Facebook-postningar – överlever sällan länge, när de packas upp och ska tillämpas i en jävligt svår värld utanför. Och ska de omsättas på riktigt, krävs en politisk kraftansträngning och ett risktagande, som mycket få regeringar, och bara några få undantagspolitiker, är beredda till – tyvärr.

Risken är tvärtom stor att viktiga, efterlängtade målsättningar utifrån ständigt förtrampade värderingar – som att driva en feministisk utrikespolitik – görs till åtlöje när en regering slänger ur sig ambitionen, utan intellektuellt förarbete, utan större aning om vad det i realiteten innebär, utan ryggrad nog för ta de många konflikter ambitionerna kräver.

Det kan göra mer skada än nytta, när hedervärda ambitioner avslöjas som högtidsprat.

Sverige år 2017 bedriver ingen utpräglad feministisk utrikespolitik, inte i högre grad än de flesta andra, jämförbara länder. Det skulle kräva nyspråk, för att påstå att den svenska hållningen till internationella kriser, humanitära katastrofer och militära konflikter skulle ha tydlig feministisk profil.

Sverige kompromissar sig fram. Gör så gott det går, och trycker på, i många situationer. Men hamnar i unket, auktoritärt sällskap i andra. Ger och tar, spelar med i ont spel med ena handen när den andra handen kräver det. Anpassar sig när det bränner till och småljuger lite på vägen för att rädda ansiktet.

Sverige är inget undantag.

***

Att en av världens värsta förtryckarregimer nu sitter med i den kommission där medlemsstaternas mål om jämställdhet och kvinnors egenmakt ska utvecklas, följas upp och utvärderas, är ett monumentalt hyckleri.

Men bestörtningen över detta i Sverige – landet som pöser i stolthet över sin tradition av utrikespolitisk förljugenhet – är talande. Frågan är om det finns något land i världen som har en sådan andfådd syn på FN.

Kampanjen häromåret för att bli invald som tillfällig medlem av FN:s säkerhetsråd tålde inte mycket dagsljus. Utrikespolitisk fåfänga och cyniska maktspel presenterades som något slags uppoffring för världsfreden. Men det var uppenbart vilket smutsigt spel och strategiskt rövslickeri som krävdes bakom kulisserna för att vinna tillräckligt stöd.

Oviljan från regeringens sida att säga upp det skamliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien hade givetvis med förhoppningarna om att vinna avgörande röster att göra. Den nuvarande regeringen, liksom tidigare, har valt sina strider, och det är sällan vackert att se listorna över dem man valt att inte ta.

I omröstningen gällande kvinnokommissionen agerade Sverige som landet ofta gör: lojalt med rutinerna i FN, diplomatisk avvägt, utan att sätta demokrati och mänskliga rättigheter så högt upp på agendan att man riskerar en del andra mål.

Det är sorgligt att inte löftet om en feministisk utrikespolitik får vara mer vägledande för hur Sverige agerar. Kritiken är helt berättigad. Men kritiken är också ytlig och blåögd, som om det nu skulle ha inträffat något ovanligt.

FN:s kvinnokommission är som det mesta varit i FN, från början: Mödosamt framförhandlade, viktiga målsättningar som möjliggör en del insatser av stor betydelse. Totalt hyckleri från många medlemsstaters sida i uttolkningen av dem. Och rent allmänt ett sjaskigt maktspel där inga höga ambitioner överlever intakta – men ett spel där länderna träffas inom ramen för samma organisation.

Raden av krig, övergrepp, brott och katastrofer – utlösta av säkerhetsrådets medlemmar eller deras hantlangare, i öst, i väst, i söder, i norr – som FN inte lyckats förhindra är lång.

Det betyder inte att FN saknar existensberättigande. Organisationen spelar fortfarande en stor och oersättlig roll på vissa områden. Delvis för att det är dit resurser går i brist på alternativ. Delvis för att det finns mycket kompetens, idealitet och trovärdighet inom några verksamheter. Det stämmer, att om FN inte fanns skulle det behöva skapas.

Så är det även i det här fallet. FN:s kvinnokommission är inte vad den påstår sig vara – vem kan inbilla sig det. Sviniga regimer kommer att utnyttja sin ställning i den, för att legitimera fortsatt förtryck och bromsa framsteg.

Men målsättningarna som finns formulerade i antagna dokument utgör lika fullt framsteg. Små, små förskjutningar åt rätt håll. Påminnelser och korn av gemensamt samvete. Möjligheter till ett ingripande, till framtida konsekvenser.

FN misslyckas. FN är ett hycklarnäste. FN kan trots det lägga en grund för rättigheter, fred och utveckling. FN står handfallet i avgörande lägen. FN har ändå verksamheter som utför humanitära hjälteinsatser under de vidrigaste omständigheter. FN sviker och FN behövs. Sverige vill gott och Sverige anpassar sig. Välkommen till en komplicerad värld.

Om Sverige kunde släppa mytbildningen om FN, och den värsta propagandan om svensk utrikespolitiks moraliska höghet, skulle vi kanske kunna få en djupare, bredare och ärligare debatt om vad det faktiskt krävs i praktiken, i form av mod, uthållighet och uppoffringar, för att driva en utrikespolitik där demokrati, mänskliga rättigheter och feminism prioriteras på allvar.

”Gud hjälpe att det icke bleve flera sådana år”

Av , , Bli först att kommentera 8

Det handlade om att klara livet, när svagår kom med hunger. Och att kunna handgreppen, för att ta till vara det som återstod sen väder och missväxt härjat. Så de torkade och malde halm och agnar till mjöl, och blandade med islandslav. Det var ett sätt att hålla sig vid liv, mindes hon långt senare, när VK gratulerade henne på 77-årsdagen i januari 1929.

Änkan Sara Charlotta Andersson, född 1852 i Fjädernäs i Degerfors socken, hörde till dem som ännu mindes, det kroppar inte glömmer: hur nöd känns i fattigbygd.

När svagår drabbade Västerbotten 1867-68, var hon tonåring, men redan van att arbeta för brödfödan. Kunde man de åren ”från bättre lottade landsdelar skaffa någon kappe korn, stampades detta till gryn, vilket sammankokat med mjölk blev en ypperlig kost.”

Nuförtiden, berättade hon när hon tittade tillbaka 1929 – utan falsk nostalgi – är det som bröllopsdagar hela tiden, jämfört med då. ”Gud hjälpe att det icke bleve flera sådana år…”

Tidigt måste hon ut från hemmet för att jobba. På vintrarna blev det timmerkörning, tjärvedsklyvning och dylikt. I det arbetet stod hon ”ej någon man efter.” Ända ner till Sävar fick hon ta sig med tjärlass. Det var långa sträckor.

”Folket klagar nu också”, konstaterade hon i VK, ”men i min ungdom skulle de fått försöka!”

Som artonåring gifte sig Sara Charlotta med Gustav Albert Andersson och flyttade till hans fädernetorp i Sävön, som de köpt hälften av. Där fanns bara ängsmark och ”en med gråstensmur omgärdad stuga vars farstu saknade golv.” De hade att bryta en motsträvig jord, och tvingades avlägsna en halv alns stenlager innan brukbar teg blev synlig. Det var slit dagarna igenom, med några få timmars vila.

Äktenskapet blev lyckligt, och familjen växte med tiden till nio barn, av vilka fem var i livet 1929. Men när maken blev sjuk och inte längre orkade hjälpa till, fick Sara Charlotta ta hela arbetsbördan, ”slå och bärga ängarna till tvenne kor, och på vintern bära hem höet den över en halv mil långa vägen från Hundtjärn”. Kilometervandringar med 50 kg tunga mjölsäckar förekom. Veden togs från skogen.

När skorstenen en vinternatt rasade ihop, slog hon bort botten från en tom tjärtunna, som sen ”ställdes på skorstenens plats”. Rådlös, stod det, ”har gumman aldrig varit”. Och med ”säker hand och god förtänksamhet” skötte hon om hemmet och dess människor. Religionen fanns med och gav tröst. Aldrig har Sara Charlotta, återgav VK, ”knotat och klagat, ty hennes lit har stått till en högre makt.”

Efter makens död såldes torpet till Sandviksbolaget, och Sara Charlotta flyttade till dotter och måg i Granliden, Burträsk. När VK gratulerade på 77-årsdagen hade hon ett litet understöd från kommunen, 50 kronor årligen från bolaget och pension. Genom att hjälpa till med spinning och bakning tjänade hon en extra slant. Hon beskrevs som kry och arbetsam, gästvänlig och glad, med stor vänkrets. Tanken var klar, men hörseln ”mycket nedsatt”. En honnör för den gamla!, avslutar VK. Man instämmer gärna i efterhand.

***

Om vad talade ungdomarna i de västerbottniska bygderna, när de drog sig hem om kvällarna, ett nödår i norr, förförra seklet? Vad grälade de om, när samtalen började blicka framåt, in i liv de inte kunnat ana skulle sluta i ett annat slags Sverige?

De hörde till en generation som skulle hinna nosa på det moderna, på uppbrotten i ett nytt sekel, på övergången till ett samhälle vi på många sätt ännu lever i, nästan 150 år senare.

Hade vi förstått varandras oro och vånda, om vi kunnat tala genom åren om det nya de anade som gryning och det gamla vi börjar betrakta som kvällsljus? Vi står på varsin sida av en glödande horisont. De inledde och vi avrundar ett av industrialismens och urbaniseringens långa kapitel. Demokratins, välståndets, tekniksprångens och reformernas epok. Det vi försöker föra över i form av djupare förståelse, från ena sidan till andra, fattar eld. Vi tolkar ohjälpligt svedda röster.

Sökte ungdomarna i Västerbotten, svagåret 1867, näringen i språket där den fanns att stampa och koka fram? Höll de tankarna på framtiden nära kroppen, svepte dem tätt om sig, utan att förhäva sig, rädda för ödet? När de blev modiga, när de blev kära, när de fantiserade, när de greps av lusten att frigöra livet – vad sjöng de om?

Ola Nordebo