En kämpande by vid inlandsbanan berättar om Sverige

Av , , Bli först att kommentera 5

Historien om byar som Mårdsjö i Dorotea kan lära oss mycket. Det är så mycket betydelsefullt vi glömt, inte längre känner till eller har förträngt, från tidigare epokers vardag och villkor. Lördagskrönika.

***

Inlandsbanans tåg och rälsbussar hade vid det laget, mot slutet av andra världskriget, rullat genom byn i över tjugo år. Där fanns redan järnvägsstation, post, skola, affär, telegraf, ångsåg, fotbollslag, IOGT-förening och dansbana. Det var en tid av liv, investeringar, befolkningstillväxt och hoppfullhet.

Mårdsjö by i Dorotea hörde till de många små, sjudande norrländska miljöer som låg längs det nya järnvägsnätet. Vid seklets barndom hade inlandsbanan planerats som ett viktigt, nationellt framtidsprojekt, ekonomiskt och militärt, för industrier och människor. Tongångarna var högstämda, men investeringarna konkreta och fysiska.

När besluten fattades att bygga de olika sträckor och tvärbanor som så småningom blev inlandsbanan, gick för en kort stund maktens nationella svärmerier hand i hand med det norrländska inlandets lokala utveckling.

Harmonin varade inte länge. Kalkylerna kärvade direkt. Makten skulle snart börja tappa intresset, gradvis motarbeta banan och prioritera annat. Drömmar och förväntningar från pionjäråren slog inte in.

Men rälsen hann läggas, och ligger där ännu över enorma avstånd, som ett vittnesmål om en kraftsamling, en inställning, från en avlägsen epok. Och den används och bidar på något sätt sin tid, i vetskap om att prioriteringar kan skifta igen.

Mårdsjö var med tidigt.

***

Men det fanns faktiskt, långt in på 1900-talet, fortfarande ingen elektricitet i Mårdsjö. Byn, som stod på sin höjdpunkt, saknade ström. Det är en tankeställare.

Om det och åtskilligt annat går det att läsa i den historik över Mårdsjös öden från 1769 till 2019, som sammanställts av Gunilla Ottosson Kramer och som presenterades i samband med 250 års-firandet för en tid sedan.

Först på hösten 1944 nådde elen fram till byn och slogs på. Då hade byborna, huvudsakligen jordbrukare, som ville ansluta till nätet fått jobba hårt utan ersättning med att hugga material, röja kraftlinjer fria, frakta och resa stolpar och slutligen dra fram själva ledningarna, från Svämyrbacken. 40 dagsverken per person var kravet.

Ändå hade Mårdsjö länge varit ljusets by stora delar av året. När fullmånen sken över senvinterns och vårens snötäcke var det som om lampor brann under det vita. Och sommarens ljusa nätter gjorde dygnen långa.

Bara de djupaste vintermånaderna låg mörkret ofta ogenomträngligt över gårdarna. Då krävdes andra hjälpmedel för att människor skulle kunna ta sig fram, se och förlänga dagen.

Stearinljus fladdrade i dunklet, men hjälpte väl inte alltid särskilt mycket. Fotogen användes förstås, men det blev ont om den i kristider. Så man fick plocka fram de gamla karbidlamporna igen. Det var lampor med en ventilförsedd vattenbehållare upptill, en karbidbehållare nedtill och en brännare dit gasen kunde ledas och antändas.

Karbidlampor gav fint ljus, men krävde mycket skötsel med rengöring och påfyllning, spred lukt och saknades nog av få när elektriciteten kom.

Inte heller ångdriften i Mårdsjöbäcken väckte någon större sentimentalitet när det 1944 blev möjligt att köpa en elektrisk motor till sågverket.

***

Aktiviteternas och initiativens by var Mårdsjö året runt. På sensomrarna brukade John ”Bio Nisse” Nilsson komma på besök med sin ambulerande tältbiograf för att visa film. En utflyttad akademiker som växte upp i Mårdsjö, minns filmkvällarna och berättar för mig hur man satt på träbänkar utan ryggstöd i tältet. Där inne luktade det av gummi, tyg och gräs, och utanför mötte en doft av sensommar, korn och havre besökarna när filmen var slut.

Om somrarna lockade hjortron, lingon, hallon och blåbär, fina bäckar och forsar, och fotbollsplanen, som en sommar luktade underbart av trätjära från en kolmila. Vintertid rådde ofta fint sparkföre. Då kunde ungdomarna ta en tur till Dorotea och fika på konditori.

Med inlandsbanan kom resenärer från olika håll, med olika resmål och olika språk, spännande personligheter och nyheter. Det gav en aning om byn i världen och världen i byn.

In på 1950-talet kunde, efter många års försök, ett folketshus färdigställas, återigen efter frivilliga arbetsinsatser. Där anordnades danser och andra arrangemang. De flesta hade det fattigt, men det fanns en trygghet och en gemenskap som ansågs prägla byn.

***

Men utvecklingen höll inte i sig för Mårdsjö. Järnvägsstationen och affären lades ner 1963, posten 1964 och skolan ett par år senare. Det sista jordbruket lades ner 1972 och butiksbussen, som ersatt affären, slutade komma helt 1973. Efter det, skriver Gunilla Ottosson Kramer, ”blev det tyst och stilla i byn”. Mårdsjö drabbades av samma öde som många inlandsbyar. Nedgången blev snabb när service och infrastruktur drogs in, trots företagsamma invånare.

Intresseföreningen i byn har kämpat emot och håller ännu liv i verksamheten med återkommande arrangemang olika årstider. I VK:s nyhetsartikel från 250-års-firandet sade intresseföreningens ordförande Ingrid Henriksson att det är samkvämen som ”håller ihop byn”. Och byäldsten Sigurd Ottosson, 91 år, säger att det bästa med byn ”varit gemenskapen”.

Och, står det i byahistoriken, ”de senaste åren har befolkningen ökat med 6 personer varav 2 stycken är barn”

Så Mårdsjö andas vidare och bidar, likt inlandsbanans många sträckor, sin tid. Det är givetvis en kamp mot klockan. Ger samhällsutvecklingen på 2000-talet inlandsbanans byar en andra chans?

***

Det är så mycket betydelsefullt vi glömt, inte längre känner till eller har förträngt, från tidigare epokers vardag och villkor. Erfarenheter vi inte längre bottnar i själva, men ändå har att förvalta och föra vidare i nya sammanhang. Hantverk, livsvillkor, miljöer och insatser, som lade grunden för våra egen tids ambitioner och möjligheter, ibland även för våra egna problem.

De som växte upp i byar som Mårdsjö när det fortfarande sjöd av verksamhet, bar minnena med sig även när de flyttade. Och det var de som i hög grad skapade förutsättningarna för det moderna Sverige: ekonomiskt, tekniskt, kulturellt, socialt och politiskt.

Vi tar resultaten av deras insatser för givna, men intresserar oss inte tillräckligt för vad det var de utgick från och såg kring sig. Vad det var de tog sats ifrån eller sökte hålla sig kvar vid. Vi skulle kunna lära oss mycket.

Välkommet besked om försvarsanslagen

Av , , Bli först att kommentera 2

Det var ett välkommet besked som gavs på fredagen att socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna kommit överens om en höjning av försvarsanslagen med 5 miljarder årligen från 2022 till 2025.

Uppgörelsen ligger i nivå med det som försvarsberedningen tidigare efterlyst och innebär en historiskt sett omfattande resursförstärkning. Därmed får försvarsmakten rimliga förutsättningar att börja genomföra satsningar som ett dystert säkerhetspolitiskt läge tyvärr kräver.

Finansieringen av försvaret har sannolikt varit en av de svåraste punkterna i budgetförhandlingarna att komma överens om för de fyra partierna som står bakom januariavtalet. Man kan gissa att motsättningarna varit stora även inom regeringen, mellan olika departement.

Fortfarande, när detta skrivs, råder oklarhet om var pengarna ska tas ifrån. Enligt uppgifter till SVT ska en bankskatt vara del av finansieringen. En sådan fanns med redan i januariavtalet och borde inte bli svår för respektive parti och riksdagsgrupp att acceptera som led i en kompromiss där försvaret ges nödvändiga resurser. Att de fyra samarbetspartierna visar förmåga att göra upp på ett så viktigt område är positivt.

Teknologiska framsteg, larm nu och lösningar på sikt

Av , , Bli först att kommentera 0

Krönika om tio framväxande teknologiska 2019 som ger hopp om framtiden, men inte befriar oss från svåra vägval och etiska frågeställningar.

***

”För guds skull Isidor, jag vet att du står för det nya. Men vad är det nya?”

(Gamle Baruch Hirschfeld i Theodor Fontanes ”Stechlin”, 1898.)

***

När World Economic Forum sammanställde en lista över 10 viktiga, framväxande teknologier 2018 handlade det bland annat om:

* Gentekniska innovationer – s.k. gendrivare – för att bekämpa spridning av farliga infektioner och sjukdomar,

* Cellforskning, elektroläkemedel och avancerade diagnoser för en effektivare, mer personaliserad och förebyggande medicin,

* Kött helt framtaget i laboratorier,

* En rad framsteg på området artificiell intelligens.

* Nanomaterial och sensorteknik med stor betydelse för exempelvis möjligheten att behandla cancer.

Fokus låg på medicin och hälsa.

På deras topp tio-lista över banbrytande teknologier i år, har tyngdpunkten förskjutits en aning. Somligt går igen, förstås. Men nu står hållbarhet, klimat och energi mer i centrum.

Så här ser listan för 2019 ut:

1. Starkare, mer användbar bioplast för en cirkulär ekonomi.

2. Sociala robotar, inte minst inom äldreomsorg och utbildning.

3. Extremt små, tunna metalinser som kan användas för nästa generations mikroskåp, kameror och andra optiska verktyg i datorer och system.

4. Medicinering som kan sättas in mot så kallade ostrukturerade proteiner, vilket ger hopp i exempelvis kampen mot cancer.

5. Smartare, effektivare gödsel med reducerad miljöpåverkan.

6. En ny form av kollaborativ telekommunikation med hjälp av sensorer, 5G-nät, augmented reality och virtual reality, så att människor inte bara kan se och höra varandra, utan också känna varandra fysiskt på distans.

7. Avancerad sökning och förpackning av mat byggt på blockchainteknologi för att öka säkerheten och minska matsvinnet.

8. Säkrare kärnkraftsreaktorer, som kan öka stödet för en ny utbyggnad.

9. Höjd kapacitet att spara enorma mängder data på litet utrymme och med mindre resursförbrukning tack vare DNA-teknik.

10. Nya lösningar för att i tillräcklig omfattning lagra energi från förnyelsebara källor som sol och vind.

Villkoren World Economic Forum satt upp för att en innovation ska placeras på listan är att den ska vara inriktad på att lösa existerande problem och ha potential att växa inom fem år. Tagna tillsammans ger sådana här listor därför en bild av på vilka områden utvecklingen förväntas rusa vidare i närtid.

***

En del av detta låter nästan för bra för att vara sant, och är det säkert också.

Som om tekniska innovationer plötsligt skulle lösa dilemman mänskligheten brottats med i århundraden.

Eller som om framsteg inom forskning och teknologi i ett slag skulle befria oss från etiska överväganden, målkonflikter kring frihet, rättvisa, liv, identitet, miljö och integritet, alla svåra prioriteringar utan givna rätt och fel. En sådan befrielse väntar inte.

Det är därför viktigt att den demokratiska diskussionen om både möjligheter och etiska frågeställningar, hänger med i tempot.

***

Att det faktiskt stadigt blir bättre i världen, på de flesta områden och med de flesta mått som vi brukar anse relevanta, får sällan genomslag i samhällsdebatten.

Det anses nästan lite fult och osofistikerat att konstatera sådana fakta.

Vi uppmärksammar därför tillfälliga eländen och kriser långt mer än djupgående, gradvisa framsteg över tid.

Ett skäl till det är den ”framstegsfobi” som råder i offentligheten och som Steven Pinker sammanfattat träffande i ”Upplysning nu. Ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism”:

”…intellektuella vet att de kan vinna omedelbart anseende genom att peka på ett olöst problem och framkasta teorin att det är ett symptom på ett sjukt samhälle (…) När någon erbjuder en lösning på ett problem kommer kritiker snabbt att påpeka att denna lösning inte är ett universalmedel, en undermedicin eller en patentlösning; den är bara ett plåster eller en teknisk nödlösning som inte gör något åt de djupare orsakerna och som kommer att slå tillbaka med sidoeffekter och oavsiktliga konsekvenser. Eftersom ingenting är ett universalmedel och allt har sidoeffekter (man kan aldrig göra bara en sak), är dessa vanliga fraser inte mycket mer än en vägran att ens överväga möjligheten att något någonsin kan förbättras.”

Men det hör även till saken, att de flesta framsteg drivits på av kritiska opinioner som påpekat problem, orättfärdigheter, skandaler och missförhållanden i samtiden. Tack vare dem har resurser, vetenskap och politik kraftsamlat för insatser där akuta kriser hotat.

Så är det nu också. Att många innovationer 2019 handlar om miljö och hållbarhet, beror på att sådana opinioner överhuvudtaget uppstått. Vi behöver alltid båda: de som larmar akut och de som tålmodigt söker lösningar.

Ola Nordebo

Väntar dramatiska budgetförhandlingar i höst?

Av , , Bli först att kommentera 0

Det var länge sedan Sverige stod inför så spännande budgetförhandlingar som i höst.

När de fyra partierna bakom januariavtalet – socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna – snackade ihop sig i vintras, ägde samtalen rum under ett akut tryck i regeringsfrågan med risk för nyval.

Till slut var man tvungna att skriva ner något, nästan vad som helst och låta flisorna falla som de vill kring fötterna. För finsnickeri fanns ingen tid. Frågor om huruvida de 73 punkterna på listan överhuvudtaget hänger ihop, är möjliga att finansiera inom ramen för en ansvarsfull budget och ska genomföras eller bara utredas, kunde skjutas på framtiden.

Nu finns inga sådana genvägar eller ursäkter längre. Sverige kan inte regeras mellan stolarna, och i alla gråzoners moder, en hel mandatperiod.

Överlever januariavtalet hela mandatperioden, även när nästa lågkonjunktur kommer?

***

Höstens budgetarbete sker samtidigt som ekonomin börjar mattas av. Det blir ett första allvarligt test av vad samarbetet mellan de fyra partierna duger till och står pall för.

Mitt tips till den som vill bedöma stämningsläget mellan S, Mp, C och L, är att strunta i hur de enskilda partierna presenterar och skryter om sina egna hjärtefrågor, och i stället lyssna på hur de kommenterar förslag från de andra partierna som de själva tycker är idiotiska, men tvingas gå med på för att få ihop en kompromiss.

Hur tåligt ett samarbete är visar sig inte i reaktionen hos den som får sina önskemål uppfyllda, utan i minspelet och tonfallet hos dem som tvingas försvara något de egentligen inte tror på. Om inte den långsiktiga relationen känns viktigare än irriterande detaljer hos samarbetspartnern, väntar snart öppna gräl och politisk separation.

De kommande veckorna får vi en tydligare bild av om de fyra partierna tror på detta eller inte, och om de lockar fram varandras bästa eller sämsta sidor.

Slöjförbud i skolan vore fel väg att gå

Av , , Bli först att kommentera 3

Inget tvång, inget förbud. Upprätthåll båda de för ett fritt, sekulärt samhälle grundläggande principerna, utan att krångla till det. Så brukar jag sammanfatta mig inställning när debatten om slöjan dyker upp i flöden och vid frågestunder.

Birgitta Ohlsson formulerade det fint i sin krönika här på ledarsidan i torsdags:

”… att kunna klä sig fritt, inte minst som kvinna eller flicka. Att inte staten, maken, pappa, prästerskap eller patriarkat skulle diktera rätten att bära eller inte bära byxa, slöja eller för den delen ett kort linne på en buss i den svenska sommarhettan – utan att detta var kvinnans val. Att varken skammas till påklädnad eller stressas till avklädnad utan välja själv.”

Inget tvång, inget förbud. Där måste en liberal börja.

Men jag vill inte låtsas som om det är en magisk lösen i alla väder. Det kommer alltid att uppstå situationer när det blir svårare än så. Där avvägningen mellan teori och praktik kan bli plågsamt krånglig att göra, för vänner, för omgivningen, för arbetsgivare, för beslutsfattare. Och ibland kan självklart ett jobb eller en roll omöjliggöra det helt fria valet, exempelvis när det gäller kläder, för dem som vill fortsätta att utföra vissa uppgifter.

De som gormar tvärsäkert i ämnet, och vill stena alla som funderar högt, prövar resonemang och kämpar med kluvenhet, brukar inte klara många följdfrågor. Strunta i dem.

***

Sexualisering av flickor, könsdiskriminerande normer och hedersförtryck är allvarliga problem i samhället, och förekommer mer än bara undantagsvis i många miljöer. När de problemen bottnar i islamism, eller i patriarkala dogmer av annat slag, finns det ingen anledning att försöka vifta bort den aspekten. Då ska den diskuteras, rakt på. Då ska ingen minidespot kunna hävda rätten att få slippa granskning.

Solidariteten ska gälla om offren, om enskilda människor och grupper som far illa, misshandlas och förvägras sina rättigheter. Solidariteten ska inte omfamna det sämsta och mest auktoritära, inom olika kulturer, sedvänjor och religioner, inte rusa till försvar för makthavare som kräver att omvärlden blundar när de bryter mot mänskliga rättigheter. Här måste också alla modiga aktivister som tar strid mot hedersförtryck och fundamentalism, få fullt stöd.

Men vi ska inte hyckla om Sveriges historia och det svenska samhällets eget arv: Både sexismen och könsförtrycket har i olika former präglat många tidigare epoker och miljöer i svenskt samhällsliv. Bara den totalt historielösa kan hävda något annat.

Överallt, nästan hela tiden, ändå in i våra dagar, har de diskriminerande uttrycken dominerat, trots att kampen mot dem pågått öppet så längre. I den hyllade litteraturen, i den upphöjda filmen, på de progressiva teatrarna, i de kultförklarade demonstrationstågen, i folkkära tv-serier, inom konst och medier – överallt fanns spåren kvar, ibland mer än så.

Vi bör vara försiktiga med att förhäva oss på lösa grunder, när det gäller vår väg till jämlikhet. Byken det här handlar om har vi ofta att tvätta gemensamt, över många gränser.

***

Nu diskuteras på nytt om ett förbud mot slöjor borde införas i svenska grundskolor, som ett sätt att bekämpa hedersförtryck och sexism. Alltså att låta små flickor stå i centrum, och bära bördan, för konflikter samhället misslyckats med att ta i andra sammanhang.

Jag anser att arbetet mot hedersförtryck borde prioriteras långt mer, men ett slöjförbud i skolan vore fel väg att gå och fel metod att värna ett frihetligt samhälle med. Det här är mina argument för den ståndpunkten:

Förbud av det slaget är ofta ett ytligt, kontraproduktivt och godtyckligt sätt att åstadkomma förändringar på.

De innebär att samhället reducerar konflikten till politiskt lättsålda symbolåtgärder, istället för att ta sig an de djupare, underliggande problemen. Och var dras gränserna? Alla religiösa uttryck, alla sexistiska klädkoder, eller bara slöja? Godtycket blir uppenbart.

Ett förbud riskerar också, när det ska upprätthållas i praktiken, att problematisera och skada de unga offren istället för förövarna i bakgrunden.

***

En av de svenska röster som jag har allra störst respekt för i den här typen av diskussioner är religionshistorikern Eli Göndör.

För en tid sedan (5/6) skrev han, tillsammans med samhällsdebattören och tidigare rektorn Hamid Zafar, en varnande och tänkvärd artikel för Timbros Smedjan om de oönskade konsekvenser ett slöjförbud i skolan kan få. Göndör och Zafar tog en sexåriga flicka i huvudduk som utgångspunkt och ställde upp tre frågeställningar som beslutsfattare bör hålla i huvudet:

”1. Vad händer med människor som förflyttar sig mellan olika kulturella miljöer som har motsägelsefulla förväntningar på dem?

2. Hur formas vi i mötet med andra, och vice versa?

3. Hur formas vi av de sammanhang vi lever i eller träder in i?”

Och så skrev de om hur flickan blir ”stridsäpplet mellan två olika positioner” och därmed offer på båda sidor:

”Skolans enda sätt att väcka flickans lojalitet eller känsla av trygghet i skolan är att hon i skolan finner en frizon. Om man således har den rimliga åsikten att huvudduk på barn är ett uttryck för hederskultur och därför bör bekämpas bör åtgärderna riktas mot föräldrarna. Barnen ska tas in i värmen vilket i detta fall är skolan och visas att det finns ett alternativ till den hederskultur de tvingas upprätthålla. Att utsätta barnen för ett annat tvång i motsatt riktning leder förmodligen inte till önskat resultat. Samtidigt måste de konfessionella friskolorna hållas under tydlig och bestämd kontroll av en aktiv skolinspektion.”

Symbolåtgärder som är lätta att manifestera för men inte löser något i praktiken, och som dessutom ger sig på fel personer, utsatta barn i det här fallet, med auktoritära metoder – har vi inte tillräckligt av det redan?

***

Det här är frågor där man måste tänka i decennier och generationer, i långsamma, stegvisa frigörelser, snarare än i månader och enskilda beslut. Även familjer och lokalsamhällen måste förmås att växa och ställa om tillsammans, hur mödosamt det än blir, om förändringarna ska bli bestående och gå på djupet.

Politiken ska ta konflikter och driva på, för jämlikhet, för alla barns deltagande på samma villkor i undervisning, mot separatism, identitetspolitik och kulturrelativism. Inte backa och blunda.

Men rikta kampen och åtgärderna mot dem i maktpositioner som vägrar acceptera andras rättigheter, inte mot deras offer. Och alla slags kollektiva fördomar mot vissa grupper, vissa miljöer eller mot vissa nyinflyttade, förstör enormt mycket. Ett godtyckligt slöjförbud, upprätthållet via tvång, vore en repressiv strategi, som riskerar att bromsa de förändringar den sägs syfta till.

Några av dem som kommer att föra den här kampen uthålligt och rätt sätt, kanske fortfarande inte har anslutit sig till den, men är inne i en process som leder dit. Avskriv inte människor för tidigt. Hjälp dem på vägen, hjälp deras barn att få uppleva kontinuerligt hur ett fritt, tolerant, öppet samhälle fungerar.

Prioritera att göra fler miljöer tillgängliga för barn, än bara dem som finns hemma. Och stöd dem som går före, som bryter sig loss, lyfter sig och sina nära till en friare och jämlikare vardag.

Förebilderna i öppenhet och frigörelse, människor med äkta respekt, gemenskap och livsglädje tillsammans – i kontrast till förtrycket som bara höljer och förkväver – är ett mäktigare vapen för frihet än selektiva, godtyckliga förbud.

Fina ord betyder inte ett skit i svensk utrikespolitik

Av , , Bli först att kommentera 7

Den röda tråden i svensk utrikespolitik är sedan länge spunnen av floskler, självbedrägeri och en ovilja att ta ställning för demokrati och mänskliga rättigheter där det behövs som mest. När människor kämpar för frihet mot despoter, runt om i världen, brukar Sveriges officiella representanter mumla till intet förpliktande meningslösheter eller hamna snett. Så snart det inte längre är farligt att visa engagemang eller ta ställning i praktiken, står de sedan redo att dela ut förmaningar.

Vilken regering som suttit har inte spelat någon större roll.

Att politiska etablissemang och ledande medier tillsammans decennium efter decennium hamrat in i en förljugen nationell självbild av Sverige som ett slags moralisk stormakt i världen, har förstås lämnat spår i historieskrivningen. Många tror nog, att Sverige har somligt att vara stolt över på det utrikespolitiska området, att vi varit föregångare, mer än andra länder i alla fall. Det har vi inte, någon enstaka, tidig Vietnamdemonstration möjligtvis undantagen.

Svensk utrikespolitik har inte blivit särskilt mycket värre de senaste fem åren. Den har varit moraliskt ihålig, självcentrerad, pr-styrd och utan ryggrad under lång tid. Det är klyftan mellan präktig retorik och principlös praktik i utrikespolitiken som utmärker Sverige bland andra jämförbara demokratier.

I den traditionen av förljugenhet måste den lovvärda, men missbrukade etiketten ”feministisk utrikespolitik” nu placeras in. Sveriges utrikespolitik är sammantaget inte mer eller mindre feministisk än många andra demokratiers. Någon tydlig feministisk linje i prioriteringar och ställningstaganden, som gör Sverige till ett undantag i världen, går inte att se. Det som hade kunnat bli ett betydelsefullt skifte på riktigt har reducerats till en tom floskel.

I det ljuset ska också uppståndelsen kring besöket från Irans utrikesminister i Stockholm ses. Problemet är inte att Sverige talar även med Iran, som med så många andra i världspolitiken, att utrikespolitiken från ett land där förtryck råder möts av gästfrihet eller att Margot Wallström inte skäller ut ministern och det styre han representerar offentligt direkt på flygplatsen.

Att hålla på vissa former är ingen skandal. Långsiktig diplomati är inte fult. Starka, principiella ställningstaganden kan också göras i förtroliga samtal.

Visst är det en pinsamhet för Sverige och för regeringen, att utrikesministern – i en tid av växande antisemitism – framstår som så mer bekväm i kontakterna med Iran än exempelvis med Israel.

Och det är en skamfläck för den svenska offentligheten att kritiken här, i ett av den moderna manifestations- och indignationskulturens hemländer, är så lam när utrikesministern från en erbarmlig diktatur kommer på besök, jämfört med de brösttoner som annars råder.

Men huvudproblemet är ett annat.

***

I Iran råder stenhårt, blodigt förtryck av kvinnor och homosexuella. Yttrandefriheten bekämpas. Regimmotståndare jagas och torteras och militarismen är utpräglad. Kampen för demokrati, yttrandefrihet, jämlikhet, kvinnors rättigheter, mångfald, fred, hbtq-frågor – allt det där som våra trygga högtidstal handlar om – förs där av islamistregimens motståndare med fara för livet.

Borde inte ett land som skryter omåttligt över att ha myntat begreppet ”feministisk utrikespolitik” stå på barrikaden åtminstone i det läget? När ledande politiker kommer på besök från ett land där regimen med yttersta brutalitet bekämpar kvinnors frihet – exempelvis rätten att inte behöva bära slöja?

Borde inte Sverige ta en principfast konflikt här, åtminstone retoriskt, tala klarspråk så högt och otvetydigt, att Irans ledare vrider sig en smula besvärat? Inte spela spelet med förtryckarna lika artigt som alltid och som alla andra?

Borde inte en svensk utrikesminister vid ett sådant besök visa en gnutta mer indignation och vrede än formen kräver? Vad betyder annars ”feministisk utrikespolitik”, om den bara tar larmande ställning när det passar, känns bekvämt och är trendigt, men aldrig när förtrycket är som mest brutalt?

Borde inte en feministisk utrikespolitik stå i frontlinjen för kvinnors rättigheter i Iran, se en avgörande konfliktlinje, vägra släppa frågan, vägra att relativisera kritiken, stå upp till varje pris?

Vad betyder annars de fina orden? Inte ett skit.

Det är kanske det värsta med alltihop: att så få bryr sig om att viktiga idéer släpas i smutsen.

All utrikespolitik borde vara glasklart feministisk. Ta de striderna, åt alla håll. Men Sveriges utrikespolitik 2019 förtjänar inte den beteckningen. Den saknar, som vanligt, konsekvens när det gäller. Istället är som om allt bara är lek med signaler och bingoord på distans, utan allvar. När det börjar brännas, prioriteras annat.

Det är ynkligt.

*******

Några tidigare krönikor på temat:

Sveriges utrikespolitik fortsätter att vara förljugen

Sveriges pösiga självbild och naiva syn på FN

En stafettpinne av hyckleri i svensk politik

Spinnerskan i månsken, hos Elin Wägner

Av , , Bli först att kommentera 3

Sommarserie: 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 10. Spinnerskan i månsken, hos Elin Wägner (1882-1949)

***

”Våra framtidsdrömmar äro hemlösa”, utbrister Camilla i Elin Wägners roman ”Camillas äktenskap” (1915), med världskrigets hotande skugga vilande över handlingen. ”Om vi få krig i eller undgå det i Sverige, i en ny tid ha vi ändå inträtt.”

Hon blir sedan så förbannad på den hopplösa huvudpersonen i en berättelse hon just då råkar läsa – en självömkande man som sitter på baren och beklagar sig över bristande sinnesro istället för att arbeta – att hon med full kraft kastar boken i väggen så att den går sönder. ”För att hämnas på hjälten”, som hon säger. Sedan förklarar hon sina invändningar för vännen som rekommenderat romanen:

”Sådana böcker kan man ju inte läsa mer (…) det ligger en hel avgrund mellan oss och den tid, som de skrevs i. Jag tycker att vi lever i en annan atmosfär och sysslar med andra saker och mäter liksom med andra mått. Därför måste vi ha nya slags böcker eller också mycket gamla.”

Lästa i ljuset av Elin Wägners eget, senare öde som författare är det fascinerande rader. Hennes roll som samhällsdebattör har stått, och fortsätter att stå, helt i centrum för tillbakablickarna, medan hennes litterära betydelse, hennes romaner betraktade som romaner, hamnat i skymundan.

Samtida böcker ska det vara, som surfar på tidens våg av brännheta frågor. Eller klassiker som överlevt flera epokskiften och visat sig bestå. De som varken är entydigt dagsaktuella eller tidlösa, försvinner lätt ur sikte.

Det fanns en period, några decennier, när Elin Wägners romaner ansågs vara en aning förlegade i flera avseenden. De som väckt politiskt engagemang och de som mötts av litterära lovord. De som skildrade det moderna stadslivets framväxt och de som utspelade sig i mer traditionell, lantlig bondemiljö.

Hade de något viktigt att berätta längre, eller var de bara vittnesmål om redan vunna strider?

En del av Elin Wägners politiska frågeställningar uppfattades ett tag, felaktigt, redan höra tidigare epoker till. Och hennes sätt att berätta betraktades inte längre som modernt.

Hon beundrades, diskuterades och blev ihågkommen nästan enbart för sina insatser som journalist och samhällsdebattör. Som feministisk föregångare i kampen för kvinnors rättigheter, friheter och ställning i hemmen, i yrkeslivet och i politiken. Som fredsaktivist i Bertha von Suttners efterföljd. Och som varnande miljöpolitisk pionjär.

Även författarskapet har tolkats i huvudsak som ett uttryck för samhällsengagemang. Länge var det hennes politiskt vassaste böcker, Norrtullsligan (1908), Pennskaftet (1910) och Väckarklocka (1941), som lyftes fram. Men vanligtvis som debattinlägg eller ett slags reportage, mer än litterära prestationer. Ibland också hennes biografi över Selma Lagerlöf (1942-43).

De romaner samtiden menade var av störst betydelse, som det moraliskt starka Smålandsdramat Åsa-Hanna (1918), som filmatiserats, eller Vinden vände bladen (1947), läses däremot inte i samma omfattning.

Trots att hon vid sin bortgång 1949 var den enda kvinna förutom Selma Lagerlöf som suttit i Svenska Akademien, är det alltså en annan Elin Wägner än roman- och novellförfattaren som inspirerat eftervärlden.

***

Först på senare år har ett nytt litterärt intresse för hennes böcker vaknat, för den politiska analysens djupare trådar i romaner och berättelser.

Boel Hackman nämner i sin bok om Elin Wägner 2005 ett skäl till varför de till stilen lättsammare romanerna Pennskaftet och Norrtullsligan börjat återupptäckas: ”Sedan 1949 har romangenrens gränser tänjts ytterligare. Tendens, påverkan från flickboken som genre och influenser från reportaget anses inte längre lika ofelbart lede till konstnärligt undermålig litteratur. Det är snarare så att vi i dag läser Pennskaftet med behållning just på grund av det vardagliga språket och humorn, på grund av inflytanden från journalistiken, och flickboken, och på grund av dess feminism. Så är Norrtullsligan och Pennskaftet i någon mening både tidstypiska och nyskapande.”

Ebba Witt-Brattström sätter i sitt bidrag till antologin ”Elin Wägner. Det första fotstegets moder” (2009) in Elin Wägners tidiga noveller och romaner i som en del av den tidens s.k. ”Nya Kvinnan-litteratur”, om den självförsörjande, bildade kvinnans kamp, med ”psykologiska fallstudier i den svåra konsten att vara en modern kvinna.”

Där finns förklaringen till att Elin Wägner förblir så aktuell och läsvärd. Hennes böcker har överlevt, och gått från det då dagsaktuella till det tidlösa, och därmed blivit användbara och fängslande åter, i nya försök att förstå vissa samhällsskeden och människoöden.

***

Den sista bok av Elin Wägner som kom ut under hennes livstid, var novellsamlingen Spinnerskan (1948), som i huvudsak bestod av tidigare publicerade berättelser. Hon var redan sjuk då och orkade inte skriva något nytt, men omarbetade ändå radiopjäsen Spinnerskan från 1941 till en novell. Och det är ett sent, mångbottnat litet litterärt mästerverk, med den politiska skärpan i behåll. Novellen hör för mig, till Elin Wägners allra bästa texter.

Spinnerskan, fru Andersson, sitter i månskenet en kväll under andra världskriget, på adress Karlavagnen 7, och pratar med sex kvinnor omkring sig, om livet och kvinnors ställning. De andra kvinnorna inser snart att spinnerskan är ”en syn”. Den ”Stora Modern själv, hon som varit och är överallt”, för att citera Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders biografi.

Spinnerskans silvertråd löper genom historien och alla kvinnoöden, förr och nu. Hon lyssnar, vakar och förmanar. Hon förstår alla språk, för det är hon som skapat dem. Hon är många namn och många gärningar samtidigt. Hon är Aina Andersson och Vak och Nintud som räddade människor ur syndafloden. ”Jag trodde att jag hade lärt upp världens mödrar så väl, att de borde ha rett sig utan mig några hundratusen år.” Men hon har tvingats återvända.

Hennes ”ärriga ansikte såg nu ut som ett slagfält med märken efter klackar och granater. Hennes ögon var alldeles blanka, outgrundliga och bottenlösa, månljuset reflekterades i dem.” Jag viskar”, säger hon till de närvarande kvinnorna, ”i köerna, i ammunitionsfabrikerna, i folkköken, på sjukhusen och i daghemmen och på kyrkogårdarna.”

Men alla ”mina döttrar har förlorat minnet”, klagar hon och börjar i samma ögonblick blekna bort och flyta ihop med månskenet. ”Hennes röst kom fjärran från, då hon sade: Ingen av de onda drömmarna som väckte mig var så hemska som verkligheten.”

Försvinn inte, tala om vad du drömde, ber berättaren. Spinnerskans avskedsord: ”Jag är det själv du ännu ej har mött, ditt inre och evärdeliga jag”. Sedan är hennes plats tom. ”Ingen var där. Och ändå var någon där.”

Arbetet går vidare. Elin Wägner slutade aldrig.

********

Del 1-10 i sommarserien går att läsa här:

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”

Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten

Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”

Ned med dem som tala om krig, av Pelle Molin

En dröm och en brand i Fredrika Bremers ”Hertha”

Nils Ersa med sedlarna, i Valdemar Lindholms ”När gammelgården såldes”

”Stanna inte i slakteriet!” – Evmaios varning i Eyvind Johnsons ”Strändernas svall”

Den ringmärkta fågeln i Anna Rydstedts dikt ”Sommargylling”

Längs byvägar och stjärnvägar med Peter Nilson

Spinnerskan i månsken, hos Elin Wägner

 

Det går att lära av historien, utan att fastna i den

Av , , Bli först att kommentera 1

Det går att lära av historien, utan att fastna i den, och det går att bejaka och värna västerländska framsteg samtidigt som man erkänner västerländska skulder. Båda insikterna behövs. Veckans lördagskrönika.

***

”Världen håller på att bli gammal”, suckade redan den brittiske kritikern och essäisten William Hazlitt (1778-1830) i sin bok ”The Spirit of The Age”, 1825. Han, som själv trodde på framsteg och utveckling, ansåg att samtiden – beströdd med briljanta, romantiska poeter – dominerades av prat, inte av handlingskraft. Och så kom hans berömda ord, skrivna för snart 200 år sedan:

”Vi har nått så långt inom konst och vetenskap, att vi lever tillbakablickande, och är fixerade vid det som redan åstadkommits. Det samlade vetandet har blivit så stort, att vi står i förundran inför den höjd det uppnått, istället för att söka klättra upp eller bidra till det. Vilket område står ännu tomt? Vilken stig ligger otrampad? Vad tjänar det till att göra någonting alls, om vi inte kan göra det bättre än alla dem som gick före oss? Vad är chansen till det? Vi är som dem som skådat ett ädelt konstmonument, men som är nöjda med att beundra det utan att tänka på att göra något lika betydande själva.”

Så stämningsfullt stod han i tvivel på tröskeln till det som skulle bli ett av mänsklighetens mest innovativa sekel, utan att riktigt våga se vad som var på gång.

Internet är en fluga, o.s.v. Ska du förutsätta något, är det att det mesta ännu återstår, att du lär slås med häpnad många gånger till, snarare än att det mesta redan uppnåtts. Men det hjälper, inför språnget, om du packat med lärdomar, erfarenheter och insikter från det som var och dem som röjde väg.

***

I förra veckan dog den amerikanska författaren Toni Morrison (1931-2019). Valet av henne till nobelpristagare i litteratur 1993 hör till Svenska Akademiens bästa någonsin. Romaner som Älskade och Solomons sång kommer att hitta gripna, tagna läsare i många generationer framåt. Inte för att de tröstar och värmer, även om de kan göra det också, utan för att de river upp djupa sår ur historien vi aldrig borde låtsas har läkt.

Om ni har tid över så här i slutet av sommaren, för ytterligare läsning, rekommenderar jag varmt att ni läser hennes Älskade parallellt med historikern David W. Blights biografi ”Prophet of Freedom”, från förra året, över den svarte medborgarrättskämpen och slaverimotståndaren Frederick Douglass (1818-1895). Det är en tänkvärd, välskriven skildring av en aktivist, författare och politiker vars livsgärning bär ett budskap om frihet, rättigheter, demokrati och humanism, i högsta grad relevant även på 2000-talet.

Om kampen för att avskaffa slaveriet formulerade Douglass i ett tal 1857 något som blivit viktigt för alla slags revolter mot förtryck, tyranni och övergrepp:

”Den här kampen kan bli moralisk, eller den kan bli fysisk, och den kan bli både moralisk och fysisk, men det måste bli en kamp. Makten ger aldrig upp något om ingen kräver det. Det har den aldrig gjort och det kommer den aldrig att göra.”

Utan kamp, inget framsteg. Det är en maktanalys som ekar varje gång, rakt in i vår tid, då människor någonstans i världen reser sig och kräver frihet och rättigheter, en chans till liv och framtid, som förvägrats dem. Att vila i passiv förtröstan om att en despot, en blodig regim eller antidemokratisk överhet förr eller senare självmant ska ta initiativet till frihetsreformer är dödfött, vilken lära eller fana överheten än använder som svepskäl.

***

Tre politiska mord i USA på 1960-talet kommer för alltid att blöda i historieböckerna av frågan: Vad hade kunnat bli om inte de inträffat? Vad symboliserar de i form av större skeenden, möjligheter som gick förlorade, förändringar som uteblev, krav på rättvisa och ansvarstagande som hade kunnat förebygga mycket som gick snett senare?

Malcolm X sköts ihjäl i februari 1965. Martin Luther King sköts ihjäl i april 1968. Och Robert F Kennedy – mitt uppe i en av den politiska historiens mest fascinerande förändrings- och mognadsfaser – sköts ihjäl i juni 1968. Kennedy var möjligen på väg mot den presidentpost som istället gick till Richard Nixon, och med helt andra utgångspunkter än Nixon när det gällde hur Vietnamkrigets vansinne skulle avslutas och sociala problem i USA lösas.

Larry Tye, som skrivit ”Bobby Kennedy. The Making of a Liberal Icon” (2016) har sagt att Kennedy, i gränslandet mellan tuff liberalism och medkännande konservatism, kan ha varit på väg att åstadkomma något enastående de sista månaderna av sitt liv: Att bygga broar av förtroende mellan samhällsgrupper och väljare som i dag anses extremt polariserade.

Vem vet, men lek med tanken att de tre mördade, Malcolm X, Martin Luther King och Robert Kennedy, och de rörelser som formats kring dem, fått verka vidare, flera decennier till. Jag vill tro att det hade kunnat innebär mycket gott för det amerikanska samhället, och för omvärlden.

***

Två saker stör mig enormt i dagens samhällsdebatt:

(1) Oviljan som finns på många håll att bejaka, försvara och dra slutsatser av västvärldens enorma framsteg, trots allt, när det gäller liberal demokrati, individuella mänskliga rättigheter, jämställdhet, tolerans, mångfald, trygghetssystem, marknadsekonomisk utveckling, höjda levnadsstandarder, bättre arbetsmiljöer, ökad hälsa, stabilare fred, humanitära åtaganden, internationella samarbeten, utbildning, teknik och kultur.

Betyder det ingenting, när panik ska spridas, fiendebilder odlas, dubbla måttstockar tillämpas och auktoritära rörelser ursäktas så länge de är antivästliga eller antiliberala?

Är framstegen av frihet, rättigheter, upplysning och innovationer som tidigare generationer kämpat för inget värda, inget att försvara, inget att ens se? Ska erfarenheter från problemlösning och praktiska reformer, det som faktiskt kan förbättra liv, förtigas, när ytliga manifestationer och symbolpolitik känns bra i magen?

Och (2) oviljan som finns på andra håll att erkänna västvärldens långa historia av egna förbrytelser och missgärningar, av förtryck och utsugning, i total konflikt med värderingarna ovan.

Har vi inte, i västvärlden, en moralisk skyldighet fortfarande i dag att använda av vårt välstånd, våra samhällsresurser och våra stabila institutioner, för att hjälpa människor i de delar av världen där krig och katastrofer råder? Människor som far illa av konflikter med rötter i övergrepp även västvärlden stått för, berikat sig på och ännu i dag göder eller blundar för?

Borde vi inte ha åtminstone en gnutta ödmjukhet inför sådana realiteter, innan vi sätter oss på alltför höga hästar och betraktar omvärldens och historiens tragedier som störmoment vars konsekvenser vi inte förtjänat att behöva hantera en skärva av?

Vi kan inte, med gott samvete, stänga om vårt lyckliga välstånd och säga att det som pågår utanför gränserna är något vi bara delvis behöver bry oss om, när vi får tid och råd över. Men vi kan med kraft säga, att den öppna, liberala demokratin, med individuella rättigheter och humanism som bas, trots sina brister och svagheter, är en samhällsmodell värd att försvara mot alla slags auktoritära attacker.

Det går att lära av historien, utan att fastna i den.

 

Längs byvägar och stjärnvägar, eviga frågor och ekologiskt ansvar

Av , , Bli först att kommentera 2

Sommarserie, 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 9: Peter Nilsons ”Stjärnvägar. En bok om kosmos.” från 1991.

***

”Liv har funnits på jorden i mer än tre miljarder år. I varje cell i min kropp pågår något som tog sin början i jordens ungdom, jag lever tack vare en obruten kedja av biokemiska processer från tidernas gryning. Och livets beståndsdelar, de tunga, sinnrikt hopvävda molekylerna som i sinom tid skulle finnas i alla levande celler, har antagligen sitt ursprung ännu längre bort i tid och rum: ute i världsrymden, i de tunna nebulosorna som ger byggmaterialet till planeter och stjärnor men också till det tidigaste livet.”

(Ur ”Stjärnvägar. En bok om kosmos.”, 1991, av Peter Nilson)

Få svenska författare har med sådan poetisk lätthet, inlevelse och lärdom famnat både tid och rymd, den lilla människan och de stora sammanhangen, som astronomen Peter Nilson (1938-1998). Det är ingen slump att det i hans böcker finns ett starkt släktskap till genrens mästare Harry Martinson, som fick nobelpriset för förmågan att fånga daggdroppen och spegla kosmos.

Peter Nilson hörde till dem som kan ströva böjda i beundran över lövängens komplicerade ekologi och samtidigt, med samma nyfikenhet, spana uppåt mot Vintergatans hemligheter. Han skildrade både byvägar och stjärnvägar, och människans vandring längs dem, som vore det ena perspektivet omöjligt, eller futtigt, utan det andra.

Med sitt njutbara, pedagogiska språk och sin förmåga att få konkreta detaljer att symbolisera det stora dramat, hjälpte han läsare att formulera existentiella frågor och känna människans omedelbara ekologiska ansvar.

Framför allt förmådde han väcka, och tillfredsställa, en kunskapstörst. En lust att få veta mer och ställa bättre frågor, i det alltför sällan utforskade gränslandet mellan humaniora och naturvetenskap, mellan historia, litteratur, fysik och biologi.

***

Litteraturvetaren Johan Lundberg skrev i Svenska Dagbladet, i samband med Peter Nilsons död 1998, att hans författarskap kretsat ”kring människans kamp mot känslan av slumpmässighet och hennes försök att motverka upplevelsen av att tillvaron saknar mening.”

Den kampen är påtaglig i både de skönlitterära och de populärvetenskapliga böckerna. Skulle jag försöka mig på att peka ut det genomgående temat i Peter Nilsons författarskap är det tiden, tidens gång och tidens många lager. Tiden som brutal härjare och tiden som tröst. Förgängligheten och evigheten, som två sidor av samma mynt. Utveckling, evolution och världsbilder som kommer och går.

”Några miljarder år efteråt är jordens nattsida pudrad med ljuspunkter som människan har tänt, en liten stund i tiden. Flyttfåglar drar hän över kontinenterna, gräs grönskar och fjärilar fladdrar i solen. Vi bygger rymdfarkoster och spanar mot stjärnorna och grubblar över hur världen kan vara inrättad. Jorden har hunnit bli gammal och universum är ännu äldre: men i kosmisk betraktelse, efter vintergatornas långsamma klocka, är vi nog fortfarande nästan i begynnelsen.”

(Ur ”Stjärnvägar”)

Den fascinerande genombrottsromanen Arken (1982) handlar om just tiden, och människors försök att rädda sig undan tidens ”obarmhärtiga flod”.

Även i medeltidsromanen ”Trollkarlen” (1979) är tiden ett återkommande tema: ”Allt sker i tiden, det är en självklarhet. Där finns skapandet, förintandet och glömskan, där finns elden och musiken, det porlande vattnet. Hur påverkar dessa skeenden varandra? Hur löper vägarna från plats till plats i tidens landskap?”

I de populärvetenskapliga essäböckerna, som Främmande världar. Liv i kosmos (1980), Mitt i labyrinten (1983), Stjärnvägar (1991), Rymdljus (1992), Solvindar (1993), Hem till jorden (1994)och Den gamla byn (1997), diskuterade Peter Nilson ständigt med olika infallsvinklar tidens gåta och närvaro, subjektivt och objektiv, som mänsklig upplevelse och fysikaliskt fenomen, som science fiction och belagd vetenskap. Allt det som går förlorat och allt det som kommer istället.

”Kort sagt: vad är egentligen TID?” utbrister han nästan frustrerat redan i Mitt i labyrinten.

Och hur upplever andra livsformer där ute tiden? Kanske med helt andra livsrytmer, skriver han i Solvindar: ”För oss människor är ”nuet” ett par sekunder långt. För andra varelser flyter kanske tiden helt annorlunda. Den ene kan behöva miljoner år för att sända ett kort meddelande, den andre gör det kanske på en miljondels sekund.”

De stora tidsrymderna, blir ett skäl till ödmjukhet, och till insikt om att ”livets mening är föränderlig som själva livet”, men att vårt liv ändå ”är en väg mot många mål: mot rastställen och ögonblick som ger oss lön för möda och oro, för alla svikna förhoppningar och alla gråa vardagar.” (”Stjärnvägar”).

***

I ”Hem till jorden” 1994, boken som kom efter rymdtrilogin, märks ett allt starkare drag av pessimism och känsla av pågående miljö- och kulturförlust. Direkt i inledningskapitlet om ”ängarnas tid” skriver han resignerat att: ”Nu behöver vi inte längre några ängar, snart skull ingen av dem finnas mer.” Slutraderna handlar om jorden med ”alla sina förödda skogar och all sin livlösa mull där ingenting kan växa mer. Jorden med sitt människohav som tär och förstör. Hur länge skall det finnas varelser som spanar mot stjärnorna och vet att jorden är deras hem?”

I en intervju 1997, i samband med ”Den gamla byn”, sa han ”Kanske är det innerst inne för den skull som jag har skrivit denna bok: att jag vill bevara minnet av något som snart inte skall finnas längre. Bygden, människorna, odlandets tidlösa möda, levandets stora äventyr i sekel efter sekel.”

Hade han fått leva längre, skulle han med säkerhet ha skrivit intensivt också om klimatfrågan och miljöengagemanget i dag, och hjälpt till med perspektiv och sammanhang, i allvar och kunskap.

Att människans hela historia, i ett större perspektiv, bara är och kommer att vara ett snabbt passerat ögonblick, snart glömt, att städer, kulturer, landskap, släktled, konstarter, hantverk ska utplånas och försvinna ner i de gamla myternas djup, lämnar honom ingen ro. I de stora tidsåldrarnas perspektiv, skriver han i Rymdljus, ”blir varje domedagsprofetia besannad, förr eller senare (…) Och ändå skall historien gå vidare, i tidsåldrar som inte ens ryms i vår fantasi. Hur många katastrofer, hur många domedagar väntar i historien, innan minnena av oss sjunker undan bland sagorna?”

Men han skildrade det inte alltid lika ångestladdat, utan kunde också få det att låta tröstesamt och ansvarsfullt – här och nu – att människan ingår i ett stort sammanhang av gigantiska tidsrymder. De väldiga vyerna inte som något förminskande, utan som något meningsfullt och solidariskt.

Ska vi bli dem som förstör och bryter de långa kedjorna, luften och naturen, livsbetingelserna på jorden som möjliggjort vår existens, på denna lilla, sköra planet, redan i begynnelsen av äventyret?

Han skriver om ofta om människans ursprung, från myllret av varelser i dunkla, vaga tidsåldrar och sedan de allt mer kartlagda spåren längs evolutionens väg till oss, om resterna ”av Homo erectus, vår allra närmaste förfader, varelsen som tämjde elden för mer än en miljon år sedan, hon som kanske först av alla på vår jord diktade myter och världsförklaringar.”

***

Ska jag välja en av hans böcker, som tips för den som vill börja läsa Peter Nilson, blir det Stjärnvägar från 1991. För rader som dessa:

”Var jag går trampar jag döda människors mull under mina fötter, med mina lungor andas jag samma syremolekyler som de, jag bär på gener som en gång har kopierats i deras kroppar. Men vägen leder vidare ner i tidens brunn, generation för generation, mot en begynnelse som ligger före allt mänskligt.

Mina förfäder, liksom dina, har seglat på Medelhavet före Odysseus och Aeneas (…) Gestalterna har växlat, men det är ett och samma liv. Släktträdet är också livets träd, eller livets labyrint som inte upphör att förgrena sig. Stjärnträdet med sina rötter i universum. (…)

Historien är en brygd av tillfälligheter. Men bakom all slump tycks det kosmiska kravet finnas att nya former, nya sammanhang, ny insikt, nytt liv oavbrutet måste skapas.”

Vi jagar i dagsdebatten frenetiskt efter säkra svar, trygga positioner och definitiva ståndpunkter, efter skuld och rening. Att sätta vår existens och vår jord i större perspektiv, utan att förminska eller förenkla frågeställningar, utan att söka avsluta diskussionen med auktoritära metoder, hotar att bli en förlorad konstart. Peter Nilson höll den levande.

 

****************

 

Del 1-8 i sommarserien går att läsa här:

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”

Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten

Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”

Ned med dem som tala om krig, av Pelle Molin

En dröm och en brand i Fredrika Bremers ”Hertha”

Nils Ersa med sedlarna, i Valdemar Lindholms ”När gammelgården såldes”

”Stanna inte i slakteriet!” – Evmaios varning i Eyvind Johnsons ”Strändernas svall”

Den ringmärkta fågeln i Anna Rydstedts dikt ”Sommargylling”

Snart skiftar stämningen i rummet och allvaret tar över: är Sverige rustat för kris?

Av , , Bli först att kommentera 3

Det finns ögonblick när stämningen i ett rum plötsligt skiftar från högljutt, pladdrigt och fnittrigt till ett tyst, koncentrerat allvar.

När verkligheten brakar in och inte längre går att låtsas, hetsas eller gillas bort. Heta kinder bleknar, och simmiga blickar försöker hitta nytt fäste.

I ett slag känns gaphalsarna, larmmakarna och charmtrollen irrelevanta. Det är som om kungarna och drottningarna under den glittrande mediala danskronan, de som ägde varje rubrik, de som genererade alla de kommersiella klicken, bleknar undan och knappt längre finns där. Så utan betydelse och så utan pondus när allvaret tar över.

I stället börjar alla nervöst och med bultande samvete leta efter de lugna, sansade, ärliga, dyngtråkiga auktoriteterna, efter kompetensen, kunskapen och erfarenheten i rummet. De som är förberedda i tanke och analys på det som väntar. De som inte slösat bort väntetiden på larv, garv, jippon och grälsjuka anekdoter. De som är mer intresserade av faktiska lösningar än av enkla hashtags.

De finns väl fortfarande kvar? De har väl inte jagats bort under ruset och duset? De står väl ännu till förfogande?

Låt oss hoppas, för nog gör vi i samhällsdebatten, i politiken, i partierna och i medierna, vårt bästa varje dag för att få dem att tröttna och logga ut. Det kan stå oss dyrt.

Sverige är på väg in i ett skede när två förlorade, passiva mandatperioder – Reinfeldts andra och Löfvens första – kommer att avslöjas som ett slöseri med tid, upphetsning och penningpolitiska stimulanser. Vi har förberett oss dåligt på det som kanske väntar.

***

”Svensk BNP minskade oväntat det andra kvartalet i år. Samtidigt föll sysselsättningen för andra kvartalet i rad och det är nu tydligt att den svenska ekonomin har gått in i en avmattningsfas.”

Så inleds Konjunkturinstitutets uppdatering för augusti 2019. Man kan undra över ordet ”oväntat”. Att den svenska ekonomin går mot kärvare tider under denna mandatperiod kan väl inte överraska någon.Men nu börjar det bli konkret. Även den svenska ekonomin skymtar på område efter område de orosmoln i konjunkturen, för investeringar och arbetsmarknad, som många länder redan börjat rapportera in.

Stämningsläget inom tillverkningsindustrin har försämrats snabbt den senaste tiden, konstaterar KI, och exportorderingången minskar. Det i kombinationen med återkommande handelsbråk, Brexit-hot, fortsatta finansiella faror i euroområdet och nya konflikter i Mellanöstern gör att riskerna för en sämre ekonomi – globalt, i Europa och i Sverige – ökat ytterligare under sommaren.

Den mycket långvariga högkonjunkturen, dopad med alla tänkbara medel, går mot sitt slut nästa år, och det slutet kan bli abrupt.

Trög inflation, fallande räntor i omvärlden och inbromsande konjunktur gör att Riksbanken, tror KI, kommer att skjuta upp nästa räntehöjning. Och det kärvare läget innebär också, enligt KI:s beräkningar, att ”budgetutrymmet för nästa år är i det närmaste obefintligt”, och budgeten trots det förväntas innehålla ”ofinansierade åtgärder om drygt 20 miljarder kronor”.

***

Allt är inte nattsvart. Sverige är trots allt på väg in i nästa lågkonjunktur med inledningsvis starka offentliga finanser, en någorlunda robust arbetsmarknad och en fortsatt hög grad av innovations- och konkurrenskraft i ekonomin. Utrymmet för aktiva krisåtgärder finns, om det skulle behövas. Och ränteförutsättningarna för offentliga låneinvesteringar i viktig infrastruktur är gynnsamma. Så regeringen kommer inte att så helt utan möjligheter att agera även om de värsta prognoserna slår in.

Men läget är ändå långt ifrån så positivt som det ofta framställs. I själva verket borde vi vara betydligt mer bekymrade, och förbannade över att många år slösats bort på politisk handlingsförlamning och oförmåga till större grepp.

Sverige har svåra strukturproblem som politiken inte förmått ta itu med, och om januariöverenskommelsen ändrar på det återstår onekligen att se.

Situationen på arbetsmarknaden är mycket sårbar om man tittar på de mest utsatta grupper som drabbas först och hårdast av sämre tider. Det ekonomiska läget ute i kommuner och landsting är redan mycket allvarligt, och kan bli dramatiskt om konjunkturen skulle tvärstanna. De goda svenska statsfinanserna får oss också ofta att glömma hur omfattande, och potentiellt riskfylld, den privata skuldsättningen är i Sverige.

Samtidigt växer behoven av både snabba och långsiktiga investeringar i polis- och rättsväsende, i skola och vård (där offentligt och privat kapital kommer att behövas parallellt) och, inte minst, i den nödvändiga klimatomställningen. Även försvarskostnaderna lär öka.

Sociala spänningar, våldsbrott och kriminalitet i utsatta delar av svenska städer gör att satsningarna på hela rättskedjan börjar bli akut nödvändiga, ur ett politiskt perspektiv och för varje regering, oavsett sammansättning, om medborgarnas tilltro till samhällets grundfunktioner ska upprätthållas.

***

Sedan behövs mer strategiska insatser på utbildning, kompetensutveckling, forskning, infrastruktur, näringslivsklimat och socialförsäkringar, inför de förändringar digitalisering, automatisering och demografiska skiften kommer att innebära. Traditionella jobb, karriärvägar och skattebaser kan minska i betydelse, och andra växa fram. Klimatomställningen måste också leda till nya prioriteringar och resurser i samhällsekonomin.

I en lågkonjunktur som sammanfaller med ett rasande snabbt teknikskifte, kommer samhällssystemens hållfasthet att testas. Både frihets- och trygghetsfrågor aktualiseras snart på nytt.

Ska välstånd och välfärd, med jobb, företagande och socialförsäkringar som grund, kunna upprätthållas, måste politiken hjälpa till med nödvändiga reformer, och vara ute i god tid för att inte överrumplas av problem. Och helst undvika att skapa nya problem genom dumheter i beslut och lagstiftning.

Den som tror att slentrianmässiga skattehöjningar eller skattesänkningar ska kunna lösa någonting, eller meningslösa, kontraproduktiva symbolpolitiska utspel i småfrågor, eller skönmålningar eller skräckscenarier i syfte att slippa hantera verklighetens gråzoner, misstar sig grovt.

Den extremt svaga svenska kronan är också ett förtiget, ibland rentav romantiserat, jättehot. Kronans läge är en indikation på att Sverige har större problem än de stora institutionerna vill erkänna.

En sjunkande valuta kan aldrig över tid vara en lösning på ett lands ekonomiska problem. Det leder förr eller senare till att människor med små medel får se sina tillgångar, sina löner, sin köpkraft och sitt sparande minska i värde. Att Sverige går in i nästa lågkonjunktur med en redan sargad valuta borde väcka långt större oro.

Alla dessa svårigheter ska dessutom mötas i ett läge när penningpolitikens alla övriga redskap redan under en lång tid utnyttjats maximalt. Hur gasar man ännu mer, när gaspedalen är trampad i botten och varvtalen skriker?

***

En lång högkonjunktur, och ett parlamentariskt läge som inbjudit till breda samarbeten, har inte använts för de långsiktiga utredningar, reformansträngningar och tydliga prioriteringar som skulle ha krävts.

Sverige har gått igenom sådana låsta politiska faser förr, givetvis. De sista decennierna av 1800-talet, med segdragna konflikter kring först försvaret och grundskatterna och sedan tullfrågan, är ett exempel på förlorad tid. Åren i början av 1920-talet, direkt efter rösträtts- och arbetstidsreformerna, var en annan fas där svensk politik delvis stod och stampade, upptagen bland annat av alkoholförbudsfrågan. 1970- och 80-talen framstår också i efterhand som inrikespolitiskt ofokuserade och snåriga.

Hur mycket kraft i dag läggs på verkningslöst, polariserande trams anpassat till twittrande ministrar, rubrikglada oppositionspolitiker och klickjagande debattörer, och hur mycket förtroendekapital investeras i samarbete och kompromisser kring stora, svåra, seriösa reformer?

Det förstnämnda belönas dagligen internt i partier, i medier och på sociala medier. Men vi närmar oss ögonblicket, när stämningen kommer att skifta i rummet.

***********

Några tidigare krönikor på temat:

Yrvaken debatt om den svaga svenska kronan

Vårbudget i lugnet före stormen

Sveriges kluvna förhållande till grunden för det egna välståndet

Är nästa statsminister att gratulera?

Lita inte på ekonomiska sommarselfies inför valet

Slösa inte bort valrörelsen

Snacka om att vänta in i det sista

Förr eller senare kommer lågkonjunkturen

Lågräntepolitik i högkonjunktur kan sluta i elände

Glöm inte villkoren för entreprenörskap som valfråga