Både storskog och akademisk toppregion

Av , , Bli först att kommentera 13

Etableringen och utvecklingen av högre utbildning i Norrland är en intressant historia som man bara hinner snudda på ytan av i en krönika. Det gör jag i min lördagskrönika den här veckan, utifrån Umeå universitets tillkomst, det legendariska femte exemplaret och kampen mellan Norrlandsstäderna om att bli den första universitetsorten. Jag resonerar lite kring självbild och självkänsla i Norrland och behovet av regionalt övergripande samarbete, men också av en regional medvetenhet om den egna historien, för att det ska bli någonting av. Här i en något längre nätversion.

—————————————————

Både storskog och akademisk toppregion

Att Umeå i dag är Norrlands största kommun, framgångsrik utbildnings- och forskningsstad och en europeiskt uppmärksammad tillväxtregion kan man tacka det legendariska ”femte exemplaret” för. Det är inte titeln på en psykodelisk avantgardefilm, utan syftar på något så träigt som de granskningsexemplar av allt tryck som enligt tryckfrihetsförordningen ska gå till justitiedepartementet.
Det var så det började, med att Umeås nyinrättade vetenskapliga bibliotek 1951 fick ta hand om det femte exemplaret av allt svenskt tryck, och därmed kunde bygga upp det tyngsta biblioteket i Norrland – förutsättningen för att senare vinna högskoleutbildningar till kommunen och så småningom 1965 få Norrlands första universitet.

Men ingenting kom av sig självt, eller utan hård konkurrens med andra städer i regionen.

Det hände sig på den tiden då Norrland av övriga landet ännu sågs som en renodlad landsända i ordets mest nedvärderande betydelse, att Umeå, Härnösand och Östersund råkade i luven på varandra. Det var i slutet av 1940-talet. Alla tre ville, på goda grunder, bli Norrlands första högskoleort.

Tänkte man på Norrland i samhällsdebatten söderöver på den tiden gick fortfarande associationer till en svårmodig utkant där det levande Sverige långsamt löstes upp i extrem glesbygd, fattigdom och brist på det mesta, förutom ett enormt skafferi av värdefulla naturresurser i mark, skog och vatten som väntade på att utvinnas och snabbt skyfflas söderut till den kompetenta civilisationen för förädling och inkomster.
Och det fanns på många håll och hos många människor i Norrland en motsvarande brist på självförtroende i synen på hur Norrland skulle utvecklas, utifrån vilka förebilder och mönster, ur vilken mylla, med vilka argument och drivkrafter.

"Fattigdomen fanns ännu bakom knuten. Självkänslan var ännu svag och vacklande. Benägenheten att lyssna söderut och avvakta huvudstadens makter var påtaglig. Att Västerbotten hade egen rikedom och egen kultur att hålla på och vara stolt över, var tankar som man inte riktigt vågade tänka." (VK:s mångårige politiske redaktör Matts Balgård minns i en återblick 1975 sin bild av Norrland som nyanländ till Umeå 1944)

Som ofta speglade kulturen och politiken varandra. Det var i ett skede när både konst och litteratur i Norrland ännu var outvecklade, landskap, erfarenheter och livsöden fortfarande väntade på sina berättare, återgivare och gestaltare, och där uppmärksammade skildringar av uppväxter i bygderna hade en riktning bort, undan från det trånga och fattiga, ut i världen, ner mot Stockholm och äventyret.

Det hände sig vid den tiden efter andra världskriget, med den stämningen fortfarande stark i sinnena, både söderöver och norröver, att högskolefrågan hamnade i centrum. Bristen på lärare, läkare och jurister i Norrland hade gång på gång, ända sedan början av 1900-talet, aktualiserat behovet av en ny, norrländska högskoleort. Men först mot slutet av 1940-talet, när det var uppenbart att en utbyggnad av den högre utbildningen i Sverige var nödvändig, började debatten bli konkret.

Socialdemokratiske riksdagsmannen Gösta Skoglunds motion 1946 om en norrländsk högskola avslogs, liksom andra initiativ i samma anda. Men saken var, som det heter, uppe på dagordningen för att stanna. Och vägen till att få ett universitet, det insåg alla hugade, gick via biblioteken.

När en kommitté i Umeå under ledning av Elon Dufvenberg i slutet av 1940-talet med stort buller och bång i media – genom en PR-kupp för att använda en modern term – lanserade den kontroversiella idén om att samla ihop medel för att driva en kommunal högskola i Umeå i väntan på att staten senare skulle kunna ta över finansieringen, var det också för att markera Umeås ställning som ledande kandidat för det femte exemplaret och en framtida högskola.

I Härnösand var de skitsura på Umeå för det senare tilltaget. I Sven Ingemar Olofssons ”Umeå stads historia 1888-1972” återges stämningarna 1949:

”Reaktionen från konkurrentstädernas sida blev närmast hysterisk. Vid ett protestmöte i Härnösand hette det om Umeå-projektet: ”Svensk offentligt liv kan inte tolerera sådana fasoner, vilka kan snedvrida diskussionerna och rentav leda till olyckliga lösningar, som generationer får lida av…” Alla norrlandsstäder hade varit inbjudna till mötet utom Umeå, men objudna infann sig umebor med Dufvenberg i spetsen och ställde till skandal – ur härnösandarnas synpunkt. Även i Östersund ”brännmärktes” offentligt Umeås omoraliska tilltag. Umeå hade formligen blivit en belägrad stad i Norrland”.

Det blev Umeå som 1951 fick det femte exemplaret – och med det var egentligen frågan om vilken ort som skulle få Norrlands första universitet avgjord.

”Men antingen utvecklingen går fort eller sakta, kan inte råda någon tvekan om att beslutet i biblioteksfrågan inleder en ny norrländsk epok. Det bryter sent omsider väg för uppfattningen, att även övre Norrland bör ha rätt till egna kulturinstitutioner. Det är på tiden.” (Matts Balgård i VK 26 maj 1951)

Och även om regeringen och en del centrala instanser länge framhärdade i åsikten att en utbyggnad av högskoleväsendet borde ske vid de etablerade universiteten, med fördomar om hur isolerat ett universitet uppe i storskogen skulle bli, var de rationella argumenten för ett norrländskt universitet starkare. 1965 invigdes det.

Umeå universitet har i dag omkring 30 000 studenter, och bedriver internationellt konkurrenskraftig utbildning och forskning på en rad områden. Det har blivit en succé, och under de senaste åren i flera avseenden en nationell förebild för hur framtidens lärosäten ska arbeta och ledas.

Tillkomsten över åren av Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet i Sundsvall, Härnösand och Östersund, samt fakulteten för skogsvetenskap i Umeå gör att Norrland i dag erbjuder studenter ett brett utbud av kvalificerad högre utbildning på ett antal campusorter med studentlivets speciella utbud och atmosfär. Universitetens framgångar har stärkt hela regionens självkänsla.

De norrländska lärosätena har synliggjort att Norrlands största tillgång inte är naturen, så viktig den än är, utan människorna som lever och verkar här. Den högre utbildningens utbredning har också, genom lokalt inriktad forskning inom naturvetenskap, humaniora och samhällsvetenskap, bidragit till öka Norrlands medvetenhet om sin egen historia och sina egna resurser. Det krävs ett ständigt och aktivt arbete för att hålla den medvetenheten levande.

(”Det är nämligen inte för turistnäringens skull jag tjatat om plaketter, kulturvård och offentlig utsmyckning under hela den gångna veckan. Skit i turisterna! Här är tal om att besjäla det redan befintliga. En tillgänglig och traditionsbunden kulturmiljö visar att man inte behöver springa med i ett maniskt konsumtionsflöde för att finna glädje i tillvaron, utan att det sedan länge bortgångna människor kämpat för har ett mervärde. Det hedrar mänskligheten när den beaktar sin historia. Vad man är och var man kommer ifrån är inte kattpiss. När man börjar höja blicken och se vad mer det finns att hämta från hembygden fordras att det faktiskt finns något där. Någon som brutit mark.”)
Norrbottens-Kurirens kulturredaktör Erik Jonsson

Vad historien om Umeå universitets tillkomst visar är också hur värdefull kombinationen av gemensamma krav – universitet till Norrland! – och inbördes konkurrens är. För det var inte bara en norrländsk tävlan, det var också i hög grad norrländskt samarbete, gemensamt tryck mot centralmakten och en länge skeptisk regering, som föregick etableringen av universitetet. Initiativet var regionalt, övertygelsen var som starkast här. Man bröt genom kampanjen för högre utbildning ned nidbilder och slentriana föreställningar om Norrland.

I Cerum-studien ”Botnia. Modernisering och livskvalitet i en nordeuropeisk region” från 1992 skrev Nils-Gunnar Lundgren, nu professor på Luleå tekniska universitet, apropå spänningen mellan Umeå och Luleå i början av 1990-talet, att det inte behöver vara så att Norrland bara kan ha en utvald centralort för högre utbildning:

”En snabbjärnväg Sundsvall-Haparanda, tillsammans med t. ex. en motorväg med en maximal hastighet på 130 kilometer i timmen, kan få andra långsiktiga effekter. Ett system av framgångsrika nätverksorter kanske snarare växer fram. Orter som på sina respektive och olika produktionsområden kan stärka sin konkurrenskraft genom den förbättrade inomregionala tillgängligheten. Det gäller inte minst tillgängligheten till högre utbildning och forskning. Härigenom kan måhända Kalix, Luleå, Piteå, Skellefteå, Umeå och Örnsköldsvik på ett avgörande sätt stärka positionerna i de sinsemellan delvis olika interregionala nätverk där de ingår.”

Antalet studenter i Norrland kommer knappast att öka. Det är i höjd kvalitet, fler institutioner med internationellt högklassig spetsforskning och bättre fungerande, mer differentierade lokala arbetsmarknader där studenter kan få jobb efter avslutade studier, som utvecklingspotentialen ligger. Då handlar det om regionförstoring, också i form av politiskt samarbete.
Det är en slutsats för framtiden att Norrland, trots inbördes dragkamper, i slutändan står och faller som en helhet.

 

Inga ska behöva längta bort på grund av intolerans

Av , , 3 kommentarer 8

Att ingen ska behöva längta bort från Norrland på grund av intolerans är budskapet i en krönika av mig på dagens ledarsida:

————————————————–

Mångfaldens Norrland

Är toleransen inför mångfald och skiftande livsstilar mindre på landet än i storstan? Det är den gängse bilden. Men stämmer den?

Jag har levt i en liten glesbygdsby i Hälsingland, i huvudstäder som Stockholm och Berlin, och bor sedan några år tillbaka i universitetssmåstaden Umeå – tre ganska skiftande miljöer. Min erfarenhet är att det finns tolerans och intolerans, mångfald och sociala fördomar, överallt. I städerna såväl som på landet. Former och föremål skiftar, men människor är sig ganska lika. Intoleransen kan vara lika kvävande i metropolens innerstad som i den lilla småorten. De tar sig bara andra uttryck, alltid lika blinda för sina lokala bärare. Det går inte att generalisera för mycket. Redan i generaliseringen ligger en fördom på lut.

Men med det sagt råder inget tvivel om att frågan ovan är en ödesfråga inte minst för Norrland. Framtiden hör till miljöer som är inkluderande, accepterande och bejakar myllret. Några andra förtjänar inga tårar. I en tid av frivillig, livsstilsdriven urbanisering, får landsbygden därför inte blunda för, måste tvärtom tala högt om, vilka uttryck intolerans och fördomar tar sig just här. För att sedan med kraft, utan bortförklaringar, utmana dem.

Ann-Charlotte Marteus skrev häromdagen en fin, tänkvärd ledare i Expressen om tolerans och mångfald i metropolerna. Jag tycker att alla med hjärtat på landsbygden bör läsa den med eftertanke, förhålla sig till den, diskutera den på allvar.

På ett ställe skriver Marteus:

”Storstadens anonymitet innebär framför allt möjligheter. Minoriteter, som HBTQ-personer, har alltid graviterat ditåt; för att hitta gelikar, så att de slipper vara så förbaskat ensamma, men framförallt för att kunna leva som de vill, utan att det darras indignerat bakom spetsgardinerna. I den anonyma storstadsmiljön finns grogrund för tolerans.” I metropolen, avslutar hon, ”struntar man i varandra, på ett inkluderande vis”.

Den är en kärv tacksamhetsförklaring till storstaden, men berör indirekt – i spegelbild och som förebråelse mot mindre orter med starkare social kontroll – även en av Norrlands största utmaningar: att bli en miljö vidöppen för livsstilarnas mångfald, där de lokala nätverken, landsbygdens stolthet, är nyfikna och inkluderande.

Så, konkret, denna vecka när Pridefestivalen pågår i Stockholm: hur ser det ut på landsbygden och i mindre städer för HBTQ-personer? Hur ter sig toleransen och acceptansen i den norrländska vardagen 2010 ur ett HBTQ-perspektiv? Umeå har gott rykte, men är det berättigat, och hur ser det ut i övrigt? VK har i dag på nyhetsplats ett reportage som ger en hoppfull och nyanserad motbild till farhågorna. Där kan man ana framtidens älskade Norrland. Men vittnesmål om en annan verklighet finns, som vi vet, också.

Statistiken över vigslar mellan personer av samma kön, ger en ledtråd. De ingås framför allt i storstäderna. Västerbotten ligger långt ner på listan. Sånt är ingen slump. Norrlands städer och landsbygd är inte, generellt, vare sig mer toleranta eller intoleranta samhällen än storstäderna. Men mycket talar för att intoleransen, fördomarna och exkluderingen just här, i just den här regionen, i högre grad än i de större städerna riktar sig mot sexuella minoriteter. Det är oacceptabelt, och måste bekämpas aktivt.

Ingen ska behöva längta bort från Norrland på grund av intolerans riktad mot livsstil, ursprung eller läggning.

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Av , , Bli först att kommentera 8

Vildsvin och gurktrupper och kravallmakare och många andra mustiga skällsord, och vilka tankeställare de svenska regeringsalternativen kan få av läget i den tyska inrikespolitiken just nu, handlar min lördagskrönika den här veckan:

———————————————————-

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Om högt uppsatta personer inom ett parti i en regeringskoalition anklagar ledande politiker inom ett av de andra partierna i samma koalition för att ”bete sig som vildsvin”, och vara ”enbart destruktiva” och ”schizofrena” och ha en ledare i behov av ”traumaterapi”, och det andra partiet svarar med att kalla det första partiet för omogna ”gurktrupper” hos vilka ”säkringarna har gått” och anklaga det för att vilja bedriva en ”familjepolitik à la Pinochet”, brukar det tyda på att stämningen inom regeringen är lite smådassig.

Om dessutom en ledande företrädare för det tredje och största partiet i regeringskoalitionen anklagar försvarsministern och den populäraste politikern i det närmaste systerpartiet (det med vildsvinen) för att uppträda som Bullerskaft i bröderna Grimms saga, förstärks inte direkt känslan av intern harmoni och idyll.

Välkomna till tysk regeringspolitik sommaren 2010. Naturligtvis är det här ett koncentrat av de mest spektakulära skällsord som slungats fram och tillbaka inom den sittande koalitionen. Dämpare, försoningsförsök och gosiga presskonferenser med partierna sida vid sida har följt nästan varje gång. Men sällan har en regering präglats av sämre intern stämning och större intern misstro så tidigt under en mandatperiod än den som styr Tyskland sedan förra hösten. De är oense när det gäller skatterna, sjukvården, energipolitiken, budgetunderskottet, familjepolitiken, integritetspolitiken, konjunkturpolitiken, för att bara nämna några områden.

de destruktiva vildsvinen med en Bullerskaft som främsta profil och en ledare i behov av traumaterapi är det kristdemokratiska systerpartiet CSU i Bayern. De omogna gurktrupperna med sprungna säkringar är liberala FDP. Och över alltihop svävar kristdemokratiska huvudpartiet CDU, med en håglös och obeslutsam Angela Merkel som partiledare och förbundskansler, från vilkens egen partiledning det ena tunga namnet efter det andra försvunnit under året genom avhopp, karriärbyten eller valförluster. The Jerry Springer Show skulle kunna te sig fridfull och mysig i jämförelse.

Om, å andra sidan, partiledaren för det största oppositionspartiet i förbundsdagen, anklagar det näst största oppositionspartiet för att vara inkompetent, verklighetsfrämmande, regeringsodugligt, sekteristiskt, för att bejaka sitt ”Stasi-arv” och ha en ledning som blandar ”machiavellismus med betongkommunism”, samtidigt som det partiets nyvalda ledare anklagar det största oppositionspartiets ledare för att vara ”en oberäknelig kravallmakare” och får understöd från partikamrater som talar om det största oppositionspartiet som ”nyliberalt”, är det svårt att tala om en samlad opposition.

Om dessutom en Europaparlamentariker från det minsta oppositionspartiet i förbundsdagen tränger sig in på en presskonferens som en ledande företrädare för det näst största oppositionspartiet just håller, och de två sedan råkar i öppet gräl framför mikrofonerna, kan man dra slutsatsen att den oppositionen inte är riktigt mogen för regeringsansvar.

Om därtill ett språkrör för det minsta oppositionspartiet talar om hur det största oppositionspartiets ”betong-gen” alltid tar över i infrastrukturfrågor, samtidigt som partisekreteraren i det största oppositionspartiet uppmanar sina partikamrater att sluta ”valpbeskydda” det mindre partiet, förstärks känslan av en opposition som nog mår bäst av att förbli just där i opposition.

Välkomna till tysk oppositionspolitik sommaren 2010. Beskrivningen är tillspetsad, men återger hur splittrade socialdemokraterna, de gröna och vänsterpartiet är för tillfället. Med vänsterpartiet har varken socialdemokraterna eller miljöpartiet velat ha något att göra på nationell nivå förut heller, men stämningen har försämrats dramatiskt sedan vänsterpartiet vägrade att stödja socialdemokraternas och de grönas gemensamma kandidat, tidigare DDR-kritikern och medborgarrättskämpen Joachim Gauck, i sommarens förbundspresidentval. Att vänsterpartiet därmed indirekt bidrog till att kristdemokraternas och liberalernas kandidat Christian Wulff istället vann, skapade mycket dålig stämning.

Och trots att socialdemokraterna och de gröna satt i regering tillsammans mellan 1998 och 2005, i år enades om en gemensam förbundspresidentkandidat och nu i juli bildat en minoritetsregering i den största delstaten Nordrhein-Westfalen, rapporterar Der Spiegel i senaste numret om nya spänningar mellan partierna.
En orsak att socialdemokraterna öppet signalerar sin vilja att vinna tillbaka de många väljare som enligt opinionsmätningarna gått till de gröna (som snuddar vid 20 procent) det senaste året.

En annan orsak är konflikten mellan partierna på delstatsnivå i Berlin. Där spekuleras det friskt att ett av de grönas ledande namn nationellt, Renate Künast, ska utmana sittande socialdemokratiske borgmästaren Klaus Wowereit och hans lokala röd-röda-koalition (SPD och vänsterpartiet) i nästa delstatsval. De gröna talar öppet om sina ambitioner att bli större än socialdemokraterna i Berlin.

Så, på vilket sätt är det här relevant för svensk inrikespolitik?

Den tyska kristdemokratiskt-liberala regeringskoalitionens grundproblem är att partierna var uselt förberedda på att regera tillsammans. Regeringsförhandlingarna sköttes slappt och duckade för allt som var svårt. Inför 2005 års nyval ville CDU/CSU och FDP verkligen regera tillsammans. Det fanns en samsyn i sak, man hade ett ”projekt”, precis som SPD och de gröna haft det 1998. Men 2005 fick de inte någon majoritet. Istället bildades en stor, blocköverskridande koalition mellan CDU/CSU och socialdemokraterna under Merkels ledning, den som satt fram till förra valet.

Det hinner hända mycket på fyra år. Att sitta i regering är något helt annat än att vara i opposition. Hösten 2009, när de vann den majoritet de missat 2005, hade kristdemokrater och liberaler egentligen vuxit ifrån varandra. Man ville inte längre samma saker. Nu sitter man där, handlingsförlamade, och kallar varandra för vildsvin och gurktrupper, medan de tidigare så flotta opinionssiffrorna rasar.

Slutsatser: (1) Det regeringsalternativ som inte förberett sig grundligt och har en stabil samsyn om vad det vill med makten, utan försöker leva bara på gamla meriter eller en gemensam aversion mot ”de andra” kommer att få det surt efteråt. Man måste vilja något själv. (2) Historiska motsättningar mellan partier kommer att plåga ett regeringsalternativ extra mycket när partilandskapet förändras och styrkeförhållanden förskjuts från tidigare statsbärande partier till fler och ibland yngre partier. Man måste fungera tillsammans även när det blir allvar och ansvar.

Tysk inrikespolitik sommaren 2010 kan i så måtto ge både alliansen och de rödgröna i Sverige en och annan tankeställare inför 19:e september.

En tredje termin, men av rätt skäl

Av , , 1 kommentar 12

Förslaget om ett treterminssystem inom högre utbildning, vilket jag är varmt för, är ämnet för en signerad krönika av mig på dagens ledarsida, där jag dock varnar för en del inslag i diskussionen kring förslaget, betonar behovet av livslångt lärande som kommer att öka i framtiden och varnar för en utveckling där "kuggar i maskineriet"-effektivitet börjar värderas högre än medborgar- och bildningsidealen:

———————————

En tredje termin inom högre utbildning

Beskedet att både alliansen och socialdemokraterna nu har uppfattningen att en tredje termin behövs inom högre utbildning är glädjande. En sådan reform har efterlysts från studenthåll och högskolepolitiker under lång tid. Införandet av ett treterminssystem vore en omstrukturering av utbildningsåret med flera poänger.

Framför allt skulle det förkorta studietiden för de allra flesta studenter. Utöver den samhällsekonomiska vinst det ger i ett läge när välfärdssystemen står inför stora demografiska prövningar, och längre yrkesliv sannolikt är oundvikliga om den sociala tryggheten ska kunna värnas, skulle det också vara till vinst på ett individuellt plan. Eftersom studielån, relativt låga lönelägen och jämförelsevis hög medelålder på dem som tar examen gör att en högre utbildning ofta ger dålig ekonomisk utdelning i Sverige, skulle en mer koncentrerad väg till examen kunna vara ett sätt att också göra det lönsammare att studera.

Det är argumentet för en tredje termin. Tidsutnyttjandet; att de som skaffar sig högre utbildning kommer snabbare ut i samhället igen. Det är till fördel inte minst för dem som saknar egna resurser eller privat stöd, och som inte har redan givna kontakter inom näringsliv och företagssamhet, och har därför en rättvisedimension.

Däremot är det viktigt, när en utredning tillsätts, att den har rätt utgångspunkter och perspektiv.
Ett treterminssystem tar exempelvis bort möjligheten till längre sommarjobb, och därmed det som för många varit en källa till både delfinansiering av studier och samling av arbetsmarknadserfarenheter. Konsekvensen av en tredje termin måste därför rimligen bli högre studiemedel.
I gårdagens argumentation kring treterminssystemet förekom också ett annat tema som får varningsklockorna att ringa, nämligen talet om att högre utbildning i högre grad ska förbereda studenterna för arbetsmarknaden. Det är något annat, och mer problematiskt, än att studierna ska genomföras med bättre tidsutnyttjande. Om utbildningen effektiviseras gäller det tvärtom att mer än någonsin hålla värn mot ett utbrett och kortsiktigt nyttotänkande.

Att universitet och högskolor ska samarbeta med näringslivet när det går att hitta gemensamma kontaktytor och projekt är självklart, och borde ske oftare. Och att ett lärosäte färgas av sitt regionala läge är inte bara oundvikligt utan starkt önskvärt.
Men det är inte samma sak som att den högre utbildningen som helhet och till sin grundfilosofi ska utformas för att förbereda studenter för arbetsmarknaden. Jag vill till och med påstå att det senare synsättet – att universitet och högskolor ska fylla existerande behov inom näringslivet uttrycker en föråldrad samhällsanalys – fixerad vid det industrisamhälle vi långsamt lämnar bakom oss – som missförstår framtidens demokrati, arbetsmarknad och tillväxt.

Den gamla industriekonomin där människor jobbade med samma sak genom yrkeslivet, där man utbildade sig en gång för arbetsmarknadens behov och där de dominerande näringarna var storskaliga, förutsägbara och statiska, har minskat i betydelse.
Den nya verklighet som väntar – entreprenörsdriven och mer ombytlig tjänsteekonomi med rörligare arbetsmarknad och fler karriärbyten under ett yrkesliv som måste vara längre för att välfärden ska kunna finansieras – ökar behovet av livslångt lärande.

Människor mognar, och måste få mogna, i olika takt. När studietiden förkortas, måste möjligheten att påbörja eller fortsätta högre utbildning flera gånger och i olika livsfaser förbättras. Vi som förespråkar en flexiblare arbetsmarknad i en småföretagarekonomi måste även se vad det kräver i form av inte bara generell välfärd, utan också fler utbildningsvägar och livslångt lärande. Skolan måste, i linje med aktuella reformer, vara tydligt kunskapsinriktad, och bättre yrkesutbildningar är utmärkt. Men att människor mognar olika snabbt kan inte beslutas bort, och ingen får stämplas med en definitiv etikett redan som 18-åring eller 25-åring eller 45-åring. Lysande studenter och briljanta forskare kan utkristallisera sig långt senare. Brådmogna akademiker kan tröttna och vilja söka andra verksamheter. Att tilltros nya chanser, när samhället ställer krav på omställningsförmåga, är också en fråga om humanism och solidaritet i samhällsklimatet.

Dessutom vore det till nackdel även ur ett tillväxtsperspektiv om högre utbildning utformades utifrån aktuella behov. När den redan dokumenterade nyttan styr för mycket görs inga innovationer, bryts ingen ny mark, sker ingen fördjupning. Välstånd och innovationer hör ihop. Det är inte högre utbildning som ska förbereda för arbetsmarknaden, utan arbetsmarknaden som borde vara bättre förberedd på högre utbildning. Jag är övertygad om att exempelvis bred humanistisk bildning kommer att vara mycket högt värderat i framtidens näringsliv, med sin generalistiska prägel och flexibla tillämpbarhet, när den klassiska Adam Smithska arbetsfördelningsmodellen inte är lika ensamt dominerande längre.
Och så finns framför allt högre utbildning, liksom kulturliv, av demokratiska skäl, för att främja kritiskt, självständigt tänkande.
En tredje termin är en utmärkt och framåtsyftande reform. Men glöm inte att värna medborgar- och bildningsidealen mer än "kuggar i maskineriet"-effektivitet.

Rosa Huset och den gyllene balansen

Av , , 3 kommentarer 17

Kammarrättens beslut angående Rosa Huset är ämnet för en signerad ledarkrönika av mig i dag:

————————————————-

Den gyllene balansen

Kammarrättens beslut att Rosa Huset i Umeå ska få rivas ställer ett antal frågor på sin spets.

Dels handlar det, akut, om Rosa Huset, som både historiskt värdefull och svårt nedgången (här finns mångåriga underlåtenheter att summera) byggnad. Låta stå och förfalla vidare, renovera till stor kostnad men med bevarat skal eller riva och bygga något annat?
Jag tycker att huset, med de möjligheter till just sådana räddningsaktioner som finns år 2010, borde renoveras, att det är en motiverad extrakostnad, av skäl som jag återkommer till.

Dels handlar det, om man lyfter blicken något, om hur balansen mellan förnyelse och bevarande i en stadsbild ska se ut.

Där finns på ena ytterkanten den rena, röststarka och dogmatiskt lagda kulturkonservatismen. Den som av princip är jättenöjd med bestående yttre strukturer, maktförhållanden och livsvillkor, som misstror förändring, som missunnar yngre generationer deras önskemål att kanske också påverka och förändra en stadsbild, och som gärna glömmer att en stad först och främst utgörs av dess människor, för vilka staden ska planeras, inte av gamla stadsplaner för vilka människor ska buga till tidernas ände.
För den inställningen har jag svårt. Den brister i nyfikenhet, generositet, tolerans, progressivitet och estetiskt engagemang, och lyser bara i ögongen när blicken vänds bakåt i nostalgi.

Och på den andra, betydligt glesare och väsentligt mindre inflytelserika, ytterkanten finns förstås dem som nästan inte erkänner några kulturhistoriska värden överhuvudtaget, och alltid vill ta bort och ändra om. Sådana drag fanns i rivningsraseriet vid mitten av 1900-talet. Det rivningsraseri vars ofta förfärliga slutresultat de kulturkonservativa rösterna i stadsplaneringsdebatter runt om i landet nu paradoxalt nog försvarar.

Dels handlar det, och då är frågan större än enskilda byggnader, om stadsplaneringen och stadsbilden i Umeå i stort, det skriande behovet av en översiktsplan, och nödvändigheten av en diskussion om hur avvägningen mellan resursstarka fastighetsägares önskemål och demokratisk kontroll över kulturhistoriska hänsyn i den gemensamma stadsmiljön, ska se ut.

Jag tycker att Umeås stadsplaneringsdebatt ofta lider svårt under kulturkonservatismen; att det när förslag läggs fram brister i nyfikenhet inför vad ny arkitektur och planering kan åstadkomma för en stadigt växande stad, i en region med behov av några utpräglat urbana och förtätade miljöer i 2000-talet, för nya och kommande generationer. Jag tycker, exempelvis, att tanken på en ickekommersiell mötesplats på bästa plats i det offentliga rummet i form av ett kulturens hus på Kajen, är tilltalande och borde hälsas.

Men en sådan förnyelse handlar mycket mer om det som byggs nytt (Designhögskolan, Umeå Östra eller bostäder på Ön exempelvis), om områden som förtätas eller rena anskrämligheter som måste planeras bort (parkeringsplatsen vid Kajen), än om gamla landmärken som rivs. Jag ser fram emot en förnyelse av stadsbilden i Umeå. Allt kan inte förbli som det varit. Det vore förfärligt. Jag hoppas att nyfikenhet och progressivitet visar sig starkare än rädsla och oro.

Men det som ska förändras är inte miljöer som, till skillnad från mycket i Umeås mest centrala och tämligen trista delar, faktiskt bär upp stora kulturhistoriska och stadsestetiska värden. En förnyad stadsbild kan bara vinna legitimitet om den växer fram hand i hand med en kulturhistorisk medvetenhet och integritet.
Rosa Huset och gamla Varmbadhuset berättar historier som försvinner när byggnaderna försvinner, och som hör till Umeås finaste.
Förändring behöver, mer än något, rot och historisk näring.
Domen säger att Rosa Huset får rivas. Det behöver inte rivas. Det borde inte rivas. Överklaga domen, och ge alla tid för eftertanke.

Spelar det någon roll vilka som sitter från Västerbotten?

Av , , 1 kommentar 7

Spelar det någon roll vilka enskilda ledamöter som Västerbottens väljare skickar till riksdagen från de olika partierna? Det är den inledande frågan i min lördagskrönika den här veckan. Jag har varit inne på ämnet tidigare, i den här krönikan: "För ett färgstarkt Västerbotten i riksdagen". Dagens krönika är lite som en utvidgning av ämnet.

——————————————-

Västebotten bör bidra till en starkare riksdag

Spelar det någon roll vilka enskilda ledamöter som Västerbottens väljare skickar till riksdagen?
Mandatfördelningen mellan partierna och regeringsalternativen har naturligtvis största betydelse. Men är det viktigt vilka personer som sitter från en valkrets?

Gör det, för att bli konkret, någon större skillnad om det är Ibrahim Baylan, Katarina Köhler, Isak Frohm, Helén Pettersson, Lars Lilja eller några andra som sitter för socialdemokraterna från Västerbotten?

Om det är Edward Riedl, Elisabeth Björndsotter Rahm, Ulf Grape, Katja Isacsson, Jan Nilsson eller andra som får mandat för moderaterna i länet?

Om det är Maud Olofsson, Helena Lindahl,Tomas Mörtsell, Johan Kling, Sven-Olov Edvinsson eller andra som tar centerpartiets platser härifrån?

Om det är Maria Lundqvist-Brömster, Håkan Lindh, Sabina Ausfelt, Nicke Grahn, Britt-Marie Lövgren eller andra som representerar folkpartiets väljare?

Om det är Jonas Sjöstedt, LiseLotte Olsson, Tamara Spiric, Agneta Hansson, Lennart Gustavsson eller andra som företräder vänsterpartiet?

Om det är Jabar Amin, Ann-Louise Hansson, Nils Seye, Ellika Nordström, Thomas Nihlen eller andra som får förtroendet av miljöpartiets anhängare?

Om det är Anders Sellström, Maria Wiksten, Erik Sedig, Birgitta Nordvall, Jonny Kärkkäinen eller andra som får mandat för kristdemokraterna?

Redan den här stela uppräkningen av de fem första namnen på riksdagspartiernas listor i länet visar att det är ett stort antal kandidater i Västerbotten som från höga placeringar ber om väljarnas förtroende för vad som i grunden är ett personliga mandat.
Men är väljarens val av kandidat – efter valet av parti eller som avgörande faktor för valet av parti – betydelsefullt i slutändan? Eller är balansen mellan regeringsmakt och riksdagsmakt, mellan partiledningar och enskilda ledamöter, i dag sådan, att det inte längre får några större konsekvenser om ett namn byts ut mot ett annat?
Debatten om riksdagens ställning blossade med rätta upp på nytt under FRA-hanteringen för ett par år sedan, och har hållit i sig sedan dess. Relativ enighet råder om att riksdagen är på dekis, att de enskilda ledamöterna inte betyder lika mycket längre och att partiledningar går hårt åt avvikare.

I en ny bok från SNS – ”Regeringsmakten i Sverige. Ett experiment i parlamentarism 1917-2009” (red Jörgen Hermansson) – beskrivs ingående och nyanserat en tilltagande presidentialisering av parlamentarismen i Sverige. Jörgen Hermansson och Thomas Persson summerar slutsatserna så här:

”Det har skett en tydlig förskjutning inom ramen för det parlamentariska styressättet. Regeringsmakten har påtagligt stärkt sin ställning gentemot riksdagen och statsministern har fått en alltmer dominerande position inom sin regering.”

Den debatten och den farhågan är långt ifrån ny. I en vänbok till liberale oppositionsledaren Bertil Ohlin i samband med dennes sextioårsdag 1959 skriver Elis Håstad, professor i statsvetenskap och landshövding, i ett kapitel om ”tvång och tolerans i partilivet” bland annat:

”Vid 1920-talets mitt var de enskilda riksdagsmännens självständighet evident större än nu. Främst härskade ännu mycket av den långvariga traditionen från de tider då partiväsendet ej hade nått någon högre grad av organisation och ej sällan ansågs lite suspekt. Just vid den tiden förekom dessutom i vida högre grad än nu schismatiska riktningar inom nästan alla partier och framför allt inom partierna i mitten. Ytterligare hängde det då inte som nu på en enda röst, var majoriteten i kammaren låg. Individuella, oorganiserade avvikelser och extraturer kunde därför merendels göras utan större risker för att de skulle avgörande påverka besluten.”

Redan på 1950-talet talade man alltså om svaga riksdagsledamöter och stark partipiska som ett problem, med nostalgisk blick på 20-talets parlamentariska liv. Det som förändrats sedan dess är alltså att regeringsmakten blivit ännu starkare på riksdagens bekostnad, men också att partiernas försvagade medlemsbaser och den gamla folkrörelsemodellens långsamma marginalisering gjort partiorganisationerna mer toppstyrda och kampanjinriktade än tidigare.

Riksdagens veka ställning, och ledamöternas anonymitet, kan bli ett hot mot den regionala förankringen, mot det breda demokratiska samtalet, mot partiernas möjligheter att rekrytera nya medlemmar och kandidater, mot partiernas chanser att behålla fritänkande och självständiga personer i ledande ställning, men också mot hela det svenska proportionella valsystemets legitimitet på sikt.

För att hitta rätt lösning på problemet gäller att diagnosen blir korrekt. Ibland försöker man fånga ledamöters aktivitet med mätningar av närvaro och utspel – och utifrån det bedöma deras jobb. Resultaten av sådana mätningar leder lätt till att ledamöternas insatser faktiskt underskattas.
En riksdagsledamots inflytande mäts inte i antalet motioner vederbörande skrivit. Inte heller i antalet anföranden han eller hon har hållit från plenisalens talarstol. Definitivt inte i antalet timmar någon suttit fysiskt på sin riksdagsbänk. Inte heller – det smärtar – mäts en ledamots betydelse i antalet utspel och artiklar någon åstadkommit i regionaltidningen, även om opinionsbildning inte ska underskattas.

Med få undantag, gör istället riksdagsledamöterna sina mest betydelsefulla insatser inför och i de olika riksdagsutskotten. Där, i utskottsarbetet och vid partigruppernas tidiga diskussioner, har en driftig, skicklig och inflytelserik ledamot chansen att verkligen göra skillnad. Eftersom partidisciplinen är stor och riksdagens ställning svag gentemot regeringen är det bara i sådana tidiga skeden som frågor normalt går att påverka för enskilda ledamöter. Tungviktarna internt i de sammanhangen kan vara de som syns mest utåt, men det är mer sällan än man tror.

Problemet är därför inte att riksdagsledamöterna inte jobbar hårt (det gör de, hårdare än de flesta) eller att de inte vore kompetenta nog att driva egna linjer i konflikt med sina partigrupper (det är de vanligtvis i åtminstone ett par hjärtefrågor) eller att de inte försöker sätta personlig prägel på sina insatser i riksdagen (det vill alla).

Problemet är att ledamöternas verkliga insatser sällan syns utåt, och att vid konflikter mellan partilinje och personlig övertygelse partipiskan nästan alltid vinner. För få ledamöter vågar hänvisa till sina personliga mandat, besvara ondögonen från partiledningarna och markera riksdagens ställning gentemot regeringen. Problemet är också att riksdagsdebatterna inte betyder ett jota för besluten som fattas, utan är relativt tomma ritualer.

Ska det proportionella valsystemet – inom vilket partiapparaterna har större makt än vid majoritetsval i enmansvalkretsar – kunna värnas, och jag tycker att det bör värnas, krävs riktiga personval utan spärrar. Det skulle ge enskilda ledamöter råg i ryggen och, efter tydliga personvalsdeklarationer, en direkt relation till väljarna.

Ett visst mått av ökad oförutsägbarhet för sittande regeringar är ett pris värt att betala för en starkare riksdag, där även debatter i kammaren kan påverka ett beslut och där ledamöterna är regionala profiler med kraftfulla personliga mandat. Det måste spela stor roll vilka enskilda ledamöter som Västerbottens väljare skickar till riksdagen. Annars är vi illa ute.

Döp om Umeå Östra och Umeå City Airport

Av , , 5 kommentarer 16

Döp om Umeå Östra och Umeå City Airport är budskapet i en ledarkrönika av mig på dagens ledarsida:

——————————————————–

Döp om Umeå Östra till Jernbanan

I folkmun döpt till Kexchokladen börjar den nya tågstationen nedanför universitetssjukhuset i Umeå stå klar. Bokstäverna i det riktiga namnet på stationen – Umeå Östra – har hängts upp. I höst invigs Botniabanan – infrastrukturprojektet som blir fulländat först när Norrbotniabanan också byggs, men som redan nu symboliserar järnvägens återkomst till Norrland, ett sekel senare.

Satsningen väcker förhoppningar om ett materiellt och befolkningsmässigt uppsving, men också om en ny regional samhörighet, om möten längs kusten, när arbetsmarknader växer ihop. När det gäller resenärerna är det inte i första hand långa resor som står i centrum, en symbolik med många bottnar i Norrlands historia, utan pendlingsresor inom regionen, mellan Norrlandsstäderna, kvar här.

Därför känns stationsnamnet – Umeå Östra – som en onödig tristess. Är det inte en upprepning av namnfiaskot med flygplatsen som efter en lyckad ombyggnad döptes till ”Umeå City Airport”? Var finns den språkliga förankringen i orten, glädjen över att redan i namn och yta få antyda bygdernas och regionernas historia?

Var finns lusten att uttrycka en kulturell medvetenhet om hur förutsättningarna för liv, rörelse, utveckling och gemenskap i den här delen av landet skapades till att börja med? Hur vårdas minnet av berättarna?
Ett namn som tvingar resenären att reflektera om var tåget faktiskt anlänt, och ett första visuellt intryck av historiska sammanhang och stämningar, slår an en ton som ingen reklamkampanj kan ersätta.

Hösten 2008 föreslog Carl Åkerlund på VK:s kultursida att stationen nedanför NUS borde tillägnas "Sara Lidman, de människor och den historia som skildras i Jernbaneeposet. Gestalta de förbindelser denna geografiska förbindelse har med historien, människor emellan. Lämna uppdraget åt en grupp av konstnärer att utforma denna utsmyckning: en bildkonstnär, en textarbetare och en arkitekt. Då vore det en fröjd att komma till Umeå, och man skulle betona att Botniabanan inte bara leder söderut, härifrån, utan också hit: "här slumra rikedomar i nejderna som vi med glädje vilja låta komma hela riket till godo".

Vad har blivit av det förslaget? Döp om flygplatsen, och döp om tågstationen. Varför inte kalla ”Umeå Östra” för ”Jernbanan Umeå” istället, gestaltad och utsmyckad genomgående på ett Sara Lidman-tema? Så att det är det första man ser. Det är så sällan kulturen och kulturhistorien får stå i centrum i det offentliga rummet. Men Botniabanan inbjuder till det.
Om det inte går att förverkliga en omgestaltning till höstens invigning, så varför inte sätta upp målet att Umeå Östra lagom till 2014 byter namn och utsmyckning – och påminner alla resenärer om vilken märklig och mäktig berättelse om människors strävanden de just rullat in i.

Låt politiker debattera om Ingen bor i skogen

Av , , Bli först att kommentera 14

TV-serien "Ingen bor i skogen" är utgångspunkten för en ledarkrönika av mig på dagens ledarsida:

—————————————————-

Låt politiker diskutera "Ingen bor i skogen"

Jag har ett förslag till debattupplägg inför valet: Bjud in aktiva kandidater från de politiska partierna för att tillsammans kolla in alla avsnitt av ”Ingen bor i skogen” på SVT Play.
Uppmana sedan var och en att diskutera och reflektera kring vad programmet och dess karaktärer utlöser för associationer och spontana politiska funderingar, hitom grälsjuka och retoriska rollspel.
Jag tror att en enda sådan politisk diskussion skulle vara värd tio andra slagväxlingar där alla repliker är kända från början och förutsägbarheten stor.

För av reaktionerna att döma är det något med ”Ingen bor i skogen” som gör att det träffar djupare nerver i samtiden än det mesta annat som sänds och skrivs. Det säger oss något, men det är inte omedelbart uppenbart vad.
Där kan den politiska debatten känna kallelsen, störta in och fortsätta diskussionen.

Två saker saknas ofta i svenska valrörelser: det historiska perspektivet och kulturella referenser till teater, litteratur, musik, drama, konst. Så har det inte alltid varit. Många generationer svenska politiker – i alla tider, men inte minst sedan demokratins genombrott – har fått sina intellektuella och ideologiska världsbilder formade, skärpta och ifrågasatta av kulturskaparna.

Så är det förstås fortfarande. Men det syns inte i debatten på samma sätt längre. De offentliga referenserna till och utblickarna mot kultur och historia saknas ofta, ingår inte i den politiska standardrepertoaren och efterfrågas inte av ”stoppuret i högsta hugg”-medierna. Varifrån kommer beröringsskräcken?

Politikers intellektuella horisonter verkar intressera mindre än deras designsmak, matvanor, bilmodeller och semestermål. Jag tror att det har med både hur politiken och medierna utvecklats att göra. Men det är en olycklig och onödig torftighet. Vi kan bättre.

För övrigt är ”Ingen bor i skogen”, inspelat i Umeå, ett skäl att påpeka hur bra det vore om SVT bröt med sin snuttifierande, begränsande och tämligen enkelspåriga fixering vid Stockholm, och istället satsade mer på rejäla kvalitetsproduktioner runt om i landet. Och hur bra det vore om SVT lade ner större resurser på kvalificerat dramamaterial och mindre på melodifestivaler, kungabröllop och det som kommersiella aktörer kan ta hand om lika bra.

Ingen bor i skogen sällar sig till raden av värdefulla SVT-dramaprogram som genom åren på olika sätt greppat tag i, gestaltat och stimulerat samtal om vår tid och vägen dit. Med tanke på SVT:s resurser borde sånt ske oftare.

Sverige har sin bästa tid framför sig

Av , , Bli först att kommentera 4

Min lördagskrönika den här veckan funderar lite kring det inrikespolitiska läget inför valet så här i Almedalsveckans slutskede:

—————————————————

Sverige har sin bästa tid framför sig

”Drömmarna, de som gäcka vår själ med fladdrande skuggor, stamma ej ovanifrån, från gudarna i höjden – var och en gör de drömmar han har. När kroppen är insövd, leker själen helt ostört och fritt och övar i mörkret allt vad om dagen den tänkt på i ro.”(Petronius, övers. Tryggve Lundén)

Ibland när Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin debatterar med varandra kan det kännas som om valet i höst står mellan att stanna klockan och att vrida den tillbaka, mellan 2010 och 2006, mellan ”som precis nu och för alltid” och ”som då och ständigt samma till evigheten”.
Problemet är att båda, å sina partiers vägnar, låter som om deras dröm vore att få bli Tage Erlander, och som om Sverige redan har sett, eller ser, sina bästa dagar. Det i en tid när stora och globala förändringar äger rum och när en statsminister som sitter i över 20 år varken är möjlig eller önskvärd.
Det ligger i statsbärande partiers natur att de förvaltar och vårdar mer än de tänker nytt och går före, att de är mer nöjda med vad som är (eller nyss var), än oroade över eller nyfikna på vad som kan bli. Framtiden intresserar dem inte så mycket.

Socialdemokraterna, för att börja med dem, dröjer kvar i längtan att återfå en statsbärande position utvecklingen sprungit förbi och man inte längre tilltros av väljarna. Nostalgin återspeglas i val av sakfrågor, prioriteringar och retorik. Demoniseringen av motståndares avsikter och drivkrafter tilltar i takt med att opinionssiffrorna sjunker, utan att partiet verkar förstå skillnaden mellan vad som kittlar sekteristiska instinkter hos redan övertygade och vad som inger förtroende hos sansade, eftertänksamma väljare.

Det är ett slöseri av ett partiledarskap som i Mona Sahlins första tal ingav förhoppningar om något helt annat och mer öppensinnat. I mina ögon stod hos för mandatperiodens skickligaste strategiska drag alla kategorier när hon hösten 2008 annonserade sin vilja att samarbeta med miljöpartiet kring en rödgrön mittenpolitik, utan vänsterpartiets socialism. Det var förnyaren Mona Sahlin när hon är som bäst och bryter mönster. Men partiet och LO följde henne inte, och hon vågade inte sätta sitt partiledarskap på spel för ett epokgörande vägval som hade gett alliansen en ordentlig huvudvärk och som hade haft bärkraft för flera val framåt och bortom blockpolitiken.

Det hade sannolikt hindrat något av moderaternas kraftiga tillväxt, dämpat socialdemokraternas nedgång och hade kunnat ge S och Mp en strategisk kontroll över regeringsbildandet i Sverige för hela 2010-talet. Man kan åtminstone spekulera i den riktningen. Men så blev det inte, och sedan dess har Mona Sahlin, med en alltmer bakåtblickande retorik och påtvingad ett annat men för mittenväljare mindre tilltalande epokskifte, haft det jobbigt att återvinna initiativet.

Jag tror att det stämmer som Martin Ådahl skriver i Fokus att just de dagarna innebar en avgörande, negativ vändning för Sahlin: ”Brytpunkten kom (…) den 10 oktober 2008 då hon i regeringsfrågan, en fråga varje partiledare måste äga, mötte en revolt i de egna leden mot allians med miljöpartiet. I stället för att ställa kabinettsfråga och etablera sin auktoritet mot fraktionerna vek hon ner sig och släppte in vänsterpartiet.” Förlorar de rödgröna valet kommer historieböckerna kommer att peka på den eftergiften som nederlagets början.

Moderaterna, å sin sida, när förhoppningen om att ta över den statsbärande position socialdemokraterna förlorat, trots att det mesta tyder på att de statsbärande partiernas era – tack och lov – är över, och trots att ytterligare moderat tillväxt på de övriga allianspartiernas bekostnad skulle kapsejsa det egna regeringsalternativet. Hos moderaterna återspeglas statsbärarkomplexet framför allt i vad man inte talar om. Moderaternas ledning är just nu den populäraste, men också fegaste bland riksdagspartierna. Det finns ett samband.

De nya moderaterna vill ”lyssna” så mycket på väljarna att de glömmer bort att väljarna faktiskt lyssnar de också. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg förvaltar väl och är exemplariska krishanterare. Men söker man perspektiv, inpass och reflektioner kring framtidens utmaningar på arbetsmarknaden, inom välfärdssektorn eller för Sverige som företagarnation, är det ganska tunt.
Socialförsäkringarna förstår man sig inte riktigt på – det är fortsatt oklart om moderaterna vill värna den generella välfärden eller smygtittar mot ett grundtrygghetssystem. Orsakerna till den strukturellt betingade höga arbetslösheten bland unga och invandrare vågar man inte närma sig. Småföretagarklimatet får gärna bli bättre så länge det inte kostar eller enskilda förslag riskerar att provocera. Man överlåter åt folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna att ta idédebatterna för alliansens räkning, men bromsar ofta, när det börjar bli konkret.

Reinfeldt, en politiker med stora förtjänster, seglar ovanför och kammar hem förtroende. På det sättet kan man nå höga popularitetssiffror, genom att inte provocera någon. Men slappt förarbete straffar sig när det blir allvar. Moderaterna gjorde hemläxan ordentligt inför 2006 års val. Inför årets val har de inte gjort den.

Både socialdemokraterna och moderaterna börjar tappa de stora, strukturella framtidsfrågorna om framtidens jobb och välfärd ur sikte. Ändå finns det, om man håller sig vid jobb-skola-omsorg-spåret, en socialliberal källåder, närmare alliansen men inom räckhåll även för socialdemokraterna och miljöpartiet, som väntar på att erbjudas väljarna av ett samlat alternativ

Välfärdssektorn kommer att utsättas för stora påfrestningar de kommande decennierna när de demografiska förutsättningarna förändras. Mer arbetskraft och längre yrkesliv kommer att behövas (genom invandring, minskat utanförskap, livslångt lärande och resurstark yrkeshälsovård). Fler jobb inom privat sektor är avgörande för att den sociala tryggheten ska kunna finansieras på lång sikt.

Generella, generösa och solidariska socialförsäkringar enligt inkomstbortfallsprincipen i kombination med mer flexibla arbetsmarknadsregler som ger småföretag mod att anställa oftare och som möjliggör större rörlighet sett över ett yrkesliv är en tilltalande flexicuritymodell som bara väntar på att anammas i sin helhet av något av regeringsalternativen. Sänkta kostnader och mindre krångel för små och nya entreprenörer skulle innebära en politisk erkänsla av småföretagares hårda vardag.
En kunskapsbaserad skola som inte stöper alla i samma form, moderna yrkesutbildningar och en högre utbildningssektor mer inriktad på kvalitet är något som nu så smått vinner gehör hos de flesta. Satsningar på framtidens rena och förnyelsebara energi- och transporttekniker coh exportinriktat entreprenörskap på det området, bort från beroendet av ändliga och smutsiga resurser som olja och uran, är både miljö- och tillväxtpolitik.

En del av dessa saker förenar regeringsalternativen. Många av ansatserna finns framför allt hos alliansens mindre partier, folkpartiet, centerpartiet och i viss mån kristdemokraterna. Och ett par finns i högre grad hos miljöpartiet. De finns även hos självständiga tänkare inom de två största partierna men utan att riktigt ges utrymme i den försiktighet som alltid präglar partier som drömmer om att bli statsbärande. Därför är regeringsalternativen sämre än de har potential att vara. Den här valrörelsen är en illustration av hur blockpolitiken hämmar Sverige.

Det är hedervärt att dra lärdom av historien. Men när historien beskrivs som den mjuka, trygga madrassen där det vore skönt att landa, snarare än en inspiration och språngbräda framåt, då hotar stagnationen. Sverige ser inte, och har inte sett, sina bästa dagar. De kommer.