Jag ber om ursäkt, kamrater

Av , , Bli först att kommentera 0

Det här är ett utdrag ur mitt nyhetsbrev för ledarredaktionen, som ni kan anmäla er till här: https://kundservice.vk.se/nyhetsbrev/nyhetsbrev-ledare-ola-nordebo/

***

Skulpturen i brons är 3,40 meter hög, väger 500 kilo och föreställer en av den europeiska socialdemokratins viktigaste företrädare under efterkrigstiden.

Ändå är den inte monumental eller auktoritär. Skrynklig och vardaglig söker den undvika att utstråla makt. Den prålar inte, gastar inte och kräver inte sista ordet. Tvärtom har konstnären Rainer Fetting lyckats fånga ett demokratiskt livsverk präglat av eftertanke och en beredskap till dialog, även med motståndare.

Willy Brandt (1913-1992) var en maktmänniska, givetvis, med maktmänniskans beredskap att ta för sig. Men det som gjorde honom ovanlig var att han samtidigt fruktade vad för mycket makt kan göra med politiska ledare. Hur goda avsikter kan deformeras, när en lust att härska tar över. Han trodde på inte att drämma näven i bordet och dela ut befallningar.

Låt oss våga mer demokrati, blev istället hans slagord.

1972 ledde han sitt parti till en historisk valseger och 45 procent av rösterna, men drabbades snart av nya depressioner och tvivel.

Det visade sig att Willy Brandt var bättre på att inspirera ett parti än leda en regering. Med tiden fick han allt svårare att som förbundskansler gå till beslut, när ingen konsensus förelåg.
Hans ovilja att bli maktmänniska, att köra över andra, gick till slut inte att förena med rollen som regeringschef.

Det är en tänkvärd historia.

En demokrati kräver både samtal och beslutsfattande. Enbart dialoger räcker inte. Då finns inget ansvar att utkräva vid nästa val. Då tvingas väljarna leta efter dem som vågar driva en tydlig linje.

Jag tycker personligen mycket om Willy Brandts instinkt, att alltid tvivla en aning och aldrig kräva sista ordet. Men utan mer beslutsföra kollegor omkring sig, hade han fått det svårt.

***

Över jul var jag i Berlin, och besökte då bland annat det socialdemokratiska partiets högkvarter, något jag länge velat göra. Egentligen var jag där för att titta på en fotoutställning i byggnaden. Men för mig blev höjdpunkten att vandra igenom i det inre, öppna rum – ett så kallat atrium – där SPD:s ledning brukar tillkännage viktiga beslut och som man sett på tv många gånger.

Det är i det öppna rummet skulpturen föreställande Willy Brandt står.
Jag undrar vad han skulle ha sagt om dagens politiska läge.

Den tyska socialdemokrati Brandt ledde under 23 år är i djup kris. SPD ligger nu på omkring 14-15 procent av väljarstödet. I vissa mätningar är de bara fjärde största parti. Ingenting verkar gå rätt längre.
Ansvarstagande i regeringen belönas inte. Löften om att snart söka oppositionen möts med gäspningar. Även det senaste försöket att med en ny, mer frasradikal ledning placera partiet längre ut på vänsterkanten har snarast bekräftat marginaliseringen.

Ett av Europas mest traditionsrika partier kämpar för sin överlevnad som relevant kraft, och det är inte helt lätt att säga varför.

***

I en uppmärksammad opinionsmätning på tisdagen från Ipsos fick de svenska socialdemokraterna sitt lägsta resultat någonsin, 23 procent. Det förtjänar rubriker, utan tvekan. För europeiska erfarenheter berättar att även stora, regeringsvana partier kan falla snabbt.

Men vad europeiska erfarenheter också påminner om är hur panikreaktioner kan utlösa kriser som annars hade varit onödiga. De senaste dagarna har opinionsläget i Sverige beskrivits som ett av många tecken på en akut kris för januaripartierna och därmed för det mittensamarbete socialdemokraterna valt att satsa på. Regeringsunderlaget är döende, verkar vara en allmän slutsats.

Det visar hur lätt intryck formas av vilka som har initiativet i debatten. Siffrorna är mer nyanserade än så.

Efter en månad av sarkastiska, skadeglada runor från olika håll över samarbetet mellan S, Mp, C och L i riksdagen, samlar januaripartierna tillsammans i den nya mätningen ändå 40 procent.
För en blocköverskridande koalition (nåja) är det definitivt inte imponerande. Men det är inte heller en katastrof, med över två år kvar till nästa val.

Det gamla rödgröna blocket skulle få 38 procent i samma mätning. Den avvecklade alliansen 37 procent. Moderaterna och kristdemokraterna tillsammans 24 procent (i valet 2010 hade moderaterna ensamma över 30 procent).

Sverigedemokraternas uppgång till 24 procent förändrar mycket, och är dramatisk, men ger i sig inget svar på regeringsfrågan.

Andra samarbeten måste till i riksdagen än de traditionella. Också för att samhället förändrats. Varken de rödgröna eller alliansen är längre logiska svar på 2020-talets problem och möjligheter. Väljarna vill inte heller ha de gamla blocken tillbaka. Kampen om var regeringsarbetet ska förankras i det politiska landskapet, ser annorlunda ut i dag.

Den slutsatsen är orubbad.

Att socialdemokraterna eller moderaterna i nuvarande läge inte kan nå upp till sina tidigare nivåer är självklart. Inte heller ett handslag dem emellan ger längre någon majoritet. Slår man ihop siffrorna för S och M i mätningen blir det sammanlagt 40 procent. I valet för tio år sedan röstade över 60 procent av väljarna på något av de två, då, stora.

***

Problemet i svensk politik, ända sedan valet 2014, är att de flesta ägnar all energi åt att förklara varför alla redovisade alternativ till den gamla blockpolitiken är konstiga och suspekta, utan att orka eller våga formulera några egna.

Framför allt är det svårt att hitta majoritetsunderlag.

Ständigt upprepas i debatten samma klichébilder av de traditionella partierna och deras väljare. Anledningen är enkel: dramaturgin blir lättare att beskriva då. Men med seriös analys eller praktisk sakpolitik utifrån 2000-talets ekonomiska, sociala, ekologiska, rättsliga och tekniska vardag har det inte mycket att göra.

Januariavtalet är, trots alla brister och svagheter, ett välkommet och konkret försök att se vad blocköverskridande uppgörelser kan ge under en mandatperiod, i ett skede när nya samarbetsformer under alla omständigheter måste prövas. Det borde också vara ett försök att grunda politiken på något annat och något mer konstruktivt än enbart en totalfixering vid migrationsfrågan och Sd:s opinionssiffror.

Svårigheterna hittills är inte oväntat stora, givet det parlamentariska läget och den ovanliga konstellationen.
Men logiskt blir januariprojektet bara om det är tänkt att utgöra ett något mer långsiktigt alternativ, som söker mandat även efter nästa val.

För fortfarande har oppositionen inte vågat bekänna sig till något eget realistiskt, ärligt alternativ. Att det konservativa blocket ligger nära egen majoritet i mätningarna har föga betydelse så länge det konservativa blocket självt inte vill erkänna sin existens.

Skulle socialdemokraterna, centerpartiet, liberalerna och miljöpartiet på allvar börja agera som ett regeringsunderlag även med sikte på nästa mandatperiod, och inte lämna några tvivel öppna på att man är beredda att be om förnyat mandat hos väljarna 2022, då skulle också oppositionen börja få tuffare frågor om hur deras samarbete är tänkt att se ut och fungera i sak.

Just nu ställs ett konkret januariavtal mot vaga antydningar från oppositionens sida. Det är naturligt i det här skedet av mandatperioden, att de som har makten granskas först och hårdast.

Men när nästa val närmar sig kommer krav att ställas på motsvarande besked från dem som vill ta över. Om M, Kd, Sd och V då trasslar in sig i jobbiga självmotsägelser (januaripartierna vet hur det känns), är det inte uteslutet att opinionen kan skifta snabbt igen.

Bara som jämförelse: Alliansen, om ni minns den, låg i motsvarande mätningar januari valåret 2010 på 41,9 procent (Novus), 41,5 procent (Sifo). Åtta månader senare i valet fick allianspartierna tillsammans 49,3 procent och satt kvar vid regeringsmakten. Nästan hela tiden under alliansåren var det något av partierna som kämpade mot fyraprocentspärren i mätningarna.

Situationen och kontexten är annorlunda i dag. Januaripartierna har fortfarande inte själva identifierat sig med det nuvarande samarbetet. Nervositeten inom det största regeringspartiet är begripligt stor. Det parlamentariska läget är mycket krångligare och andra sakområden, framför allt migrationsdebatten, står i centrum på ett sätt som skär genom nästan alla partier.

Dessutom är ekonomin på väg in i en sämre period, med redan kännbara konsekvenser. Och rapporterna om gängvåld och rån mot barn och ungdomar är, tror jag, för de flesta väljare så avskyvärda att den regeringen och det etablissemang som inte visar sig kapabla (eller intresserade av) att vända den utvecklingen, får svårt att vinna förtroende för något överhuvudtaget.

Men skulle det nuvarande regeringssamarbetet visa handlingskraft när det gäller att bekämpa brottsligheten, förbättra integrationen och förebygga en värre ekonomisk kris, behöver faktiskt inte mycket hända mycket för att styrkeförhållandena mellan januarilägret och det konservativa blocket ska jämnas ut.

En förutsättning är förstås att januaripartierna själva börjar argumentera för sitt samarbete som något mer långsiktigt än en parlamentarisk panikåtgärd. Bejakar det istället för att be om ursäkt för det.
Om S, Mp, C och L söker motivera sina uppgörelser utifrån den gamla blockpolitikens rollfördelning – vem har lurat vem – och som något nödvändigt ont, blir det bara obegripligt och förvirrat. Då är det varken en inbjudan till dialog eller ett sätt att visa beslutskraft.

Då är januariexperimentet dömt att misslyckas.

***

Men som Herbert Wehner brukade säga, när han tagit i för mycket: Jag ber om ursäkt, kamrater.
Till er som absolut inte håller med i regeringsfrågan vill jag poängtera: att ni ändå läst till slutet gör er till hjältar av tålamod och tolerans.

Och tvärsäkra åsikter har vi väl kanske tillräckligt av redan i vår samtid. Några fler Willy Brandt i offentligheten skulle inte skada. Jag älskar det här klippet, med djupa självförebråelser:

Robert Duvall (Bernie) sammanfattar hur jag befarar att läsarna ser på mig när jag skriver – och hur jag i frustrerade stunder själv ser på den moderna debatten.

Precis så tänker jag, när jag med några timmar kvar till deadline och en text bara halvfärdig ställer mig framför spegeln för att svalka ansiktet: Du borde hålla käften istället och lämna sidan blank. Det skulle vara en insats för debattnivån och seriositeten värd namnet. Det skulle vara en text du verkligen kan stå för, även om tio år.

Svenska debatten om EU:s långtidsbudget kommer för sent

Av , , Bli först att kommentera 0

Sverige bör hålla fast vid en kärv linje i förhandlingarna om de nationella avgifterna till EU:s långtidsbudget för 2021-2027. Det finns ingen anledning till automatiska eftergifter bara för att tiden börjar bli knapp och trycket från Bryssel ökar.

Budgetdiskussionerna är inte en enkel fråga om hur positivt eller negativt inställd man är till det europeiska samarbetet. Det faktum att ett nettobetalarland som Sverige i slutändan tjänar mycket på sitt medlemskap innebär inte per definition att en höjd avgift bör accepteras. Europeiska ambitioner ska alltid vägas mot nationella och regionala förutsättningar. Prioriteringar är oundvikliga. Det är en självklarhet även för varma Europavänner.

Höjda nationella inbetalningar, för en växande men ibland vag och slösaktig EU-budget, måste därför kunna motiveras mycket noga. Är de inte kopplade till genomtänkta utgifter och efterfrågade investeringar, som går att utvärdera, förlorar hela processen i legitimitet. För ett pressat EU vore det förbundet med stora risker, om långtidsbudgeten framstår som svälld bortom rimlighet.

Enligt Europeiska kommissionens förslag från 2018 skulle Sveriges medlemsavgift öka med upp till 15 miljarder per år, samtidigt som EU:s samlade budget skulle omfatta 1135 miljarder euro (i 2018 års priser). Det motsvarar 1,11 procent av EU-ländernas intäkter. Europaparlamentet har lagt ett budgetförslag som bygger på hela 1.30 procent av unionens BNI.

Sverige har, på goda grunder, sagt nej till avgiftshöjningar i den storleksordningen. Och inget av de förslagen kommer att få gehör i slutändan. Redan under Finlands ordförandeskap i EU andra halvåret 2019 var siffrorna sänkta. Nu är Kroatien, för första gången, ordförandeland i EU, med långtidsbudgeten som högsta prioritet. Men oenighet råder bakom kulisserna. Motstridiga intressen blockerar varandra.

I rättvisans namn ska sägas att det finns ett antal starka argument även för en större EU-budget. Bakom kraven ligger inte bara Brexit, med den förlust som Storbritanniens utträde innebär, utan också att EU:s åtaganden på många områden har ökat.

Om prioriteringarna är rätt eller fel kan diskuteras punkt för punkt, men medlemsländerna har efterlyst insatser på en gemensam EU-nivå när det gäller starkare gränsbevakning, fler forskningsprojekt och snabba klimatåtgärder. Den nya kommissionen lär inte ha lägre ambitioner än sina föregångare.

Att ett antal brådskande framtidsfrågor måste lösas på en internationell nivå, och inom ramen för det europeiska samarbetet, är uppenbart. För Europas möjligheter att hävda en självständigt linje gentemot Kina, Ryssland och USA är det viktigt att EU agerar mer samordnat, även inom utrikes- och säkerhetspolitiken. När kraven på EU skärps är det logiskt att budgeten förändras. Det vore populistiskt att avfärda det helt, i synnerhet av oss som efterlyser ett fördjupat Europasamarbete.
 
Men det betyder inte att allt måste finansieras med en sammanlagt ökad budget under perioden 2021-2027. I synnerhet i ett läge när många regioner i medlemsländerna kämpar med svåra ekonomiska problem. Besparingar finns att göra även inom EU-systemet. Svarta hål av strukturellt slöseri och ren korruption. Där finns pengar att hämta.

Det gäller för Sverige att hålla emot, så att den kompromiss som till slut blir nödvändig inte slänger en massa grundprinciper över bord i försöken att få alla tillräckligt nöjda.

En idé från kommissionens sida för att öka intäkterna, som nu verkar få svenska regeringens stöd, är förslaget om en ny EU-avgift på ej återvunnen plast. Kommissionen vill också att 20 procent av intäkterna från handeln med utsläppsrätter ska gå till EU. Det kan låta genomtänkt i de enskilda fallen, men innebär ett slags beskattningsrätt för EU som normalt brukar avvisas av principiella skäl. Demokratiskt är det tveksamt att sådana omsvängningar, som inte drabbar Sverige särskilt hårt, men kan få långtgående konsekvenser senare, kommer så plötsligt. De borde diskuteras under ordnade former.

Det vore välkommet om EU:s framtidsfrågor och Sveriges hållning till dem för en gångs skull blev föremål för en ingående, offentlig debatt i god tid.

Ord inför helgen: Sprid makten och besjäla platsen

Av , , Bli först att kommentera 0

”Vad hjälper det att vara ett/ vackert hus vid järnvägen när/ det regnar. När man förväxlas med/ vad som helst, offentliga byggnader./ När på alla sidor utbreder sig ingenting.”

Så börjar en dikt av Tua Forsström, ur samlingen Parkerna från 1992. På ett annat ställe i samma bok skriver hon:

”Även i främmande städer/ gör vi oss något som liknar ett hem:/ en gata, ett oansenligt kvarter, några fula/ hus. En utsikt. Ett träd. Ett grönskande/ träd vi passerar i regnet och fäster oss/ vid utan att känna dess namn.”

Att besjäla platsen är en mänsklig drift. Att få den att betyda någonting. Att kämpa för att fylla den med mening. Att göra den omöjlig att helt förväxla med andra. Att inte låta den tyna.

Jag tänker ofta på regissören Peter Brooks ord från 1968 om vad det är som fått den folkliga teatern att överleva och segra genom tidernas lopp:

”Salt, svett, oväsen, lukt: teatern som inte är på en teater, teatern på kärror, på vagnar, på marknadsestrader, åskådare som står, dricker, sitter runt bord, åskådare som lägger sig i spelet och svarar skådespelarna: teater i gårdsrum, på vindar, i lador; estraden som smälls upp för en kväll, det trasiga lakanet som spänns tvärs över matsalen, den illa tilltygade skärmen som döljer de snabba klädbytena”.

De gnistrande ljuskronorna, inkluderade han förresten också. Det är inte, menade Brooks, en fråga om bra eller dåliga byggnader: ”En vacker byggnad kanske aldrig kan fås att explodera av liv; medan en sal vilken som helst kan bli en fantastisk mötesplats”.

Ingenting hindrar att ett Alfhild Agrell-drama iscensätts vid en pinad busshållplats eller att dansgruppen förvandlar det sterila kontorslandskapet till en dröm. Finns människor på plats, med erfarenheter, skrovligheter och respekt för andra, är det mesta möjligt.

Brook skriver om hur analyser av klarinetter, flöjter och fioler visat att varje ton från dem innehåller ”en anmärkningsvärt hög procent av rent oljud: gnidningar, eller en blandning av häftig andning och blåsljud mot trä.” De som på elektronisk väg vill framställa samma vackra, levande ljud som naturliga instrument skapar, är tvungna att smutsa ner allt en aning, för att det inte ska låta konstlat. Vilken tröst.

***

Det är något som på sätt och vis förenar teaterhändelsen med demokratin. Ska den leva måste den börja inifrån, underifrån, i små sammanhang. Med en närvaro på platser och i ögonblick som inte går att befalla fram, ockupera exklusivt eller mura in. Vi måste ha något där, som vi utifrån de mest skiftande bakgrunder och resurser kan fästa oss vid och känna hemhörighet i. Och så måste det finnas rum för lite oljud som visar att instrumenten är levande. Det är en situation där varje deltagares upplevelse kan vara unik, men där många delar på ansvaret.

I det oförutsägbara mötet, när en plats besjälas eller demokrati praktiseras, i ett mänskligt myller, kan en vansinnig stress uppstå. Ingenting kommer att gå precis som det var tänkt. Det finns inget facit. Utopier och manifest spricker direkt. Ingen enskild vilja är allenarådande.

Den stora planen är omöjlig att genomföra till punkt och pricka. Improvisation, kompromiss och hänsynstagande blir nödvändigt. Men ingen är heller helt utan inflytande och skyldighet. Risken minskar att några få tvärsäkra ska diktera allt, och tömma diskussionen på liv, svett, lukter och närvaro. Myllret och omsorgen om platsen skyddar en aning mot det totalitära.

Den lokala miljön som besjälas och makten som sprids – två demokratiska utgångspunkter för 2020-talet.

Makten viftar med formulär – men all fri kultur lever mellan stolarna

Av , , Bli först att kommentera 8

”Slutligen vet jag inte om ett liv efter detta är värt att önska, eftersom livet får sitt behag enbart när det består av en växling av glädje och sorg, ljus och skugga, kamp mellan gott och ont, med andra ord, av en sammanhållen mångfald. Hur kan någon föreställa sig evigt liv i form av en ändlös lycksalighet? (…) Mitt jag är byggt av idel motsägelser, och efter att ha levt till högst mogen ålder har jag inte gjort halt någonstans, inte lugnat min oroliga ande varken med religionens, eller filosofins hjälp. Nog skulle det ha funnits goda anledningar att mista sitt förstånd, om inte musiken varit.”

(Pjotr Iljits Tjajkovskij (1840-1893) i brev till Nadezjda von Meck, 1877 – återgivet i ”Till min bästa vän. Brevväxling med Nadezja von Meck”, på svenska 2014.)

***

”Konstnären är lika isolerad från samhället som förbrytaren – konstnärens ensamhet tar sig bara andra uttryck.” De lever båda i ”en farlig och abnorm existens.”Så sammanfattade Klaus Mann 1936, i romanen Symphonie Pathetique, den ryske kompositören Pjotr Iljits Tjajkovskijs syn på skapandets villkor.

För politisk instrumentalisering av kultur i allmänhet och hans egna verk i synnerhet, stod Tjajkovskij, menade Mann, inombords främmande. Även berömmelsen förvirrade honom. Den var välkommen och den var suspekt.

Tjajkovskij passade inte in fullt ut någonstans. Om det verkar musikhistoriker vara hyfsat överens, Han representerade ingenting. Han föll, som kompositör och människa, mellan stolarna.

Att inget formulär, ingen stämpel, får fatt i honom helt, är en förklaring till varför hans musik förblivit levande genom skiftande epoker. Den har många rötter, förankrad i en rysk och en romantisk kontext, men med egenheter och kontraster som flyr varje kliché.

Om sin sjätte symfoni skrev han att det är ”en programsymfoni, vars program dock skall förbli en gåta för alla – måtte de inte spränga skallen”.

I bedömningen av andra kompositörer var Tjajkovskij skeptisk till dem som i för hög grad följde bestämda teorier eller uppenbara dogmer, istället för att låta fantasi och inspiration flöda.

Ända in i vår tid har stränga smakdomare rynkat på näsan åt Tjajkovskijs verk. För sentimentalt, för ytligt, för känslosamt, för oteoretiskt, för naivt, för subjektivt, för lite innovativt. Så brukar reservationerna lyda. Men publik och musikälskare strömmar till världen över när han står på programmet. Han är som en frizon utan plakat, dit många känner sig välkomna. Kanske därför att ingen är särskilt inbjuden eller från början avvisad.

***

Klaus Mann själv var när han skrev sin Tjajkovskij-roman i mitten av 1930-talet, en uttalat politisk författare. En aktivist som ville samla till kamp, som bjöd in och avvisade. I exil och besjälad av motståndet mot nazismen hade Mann helt övervunnit sin ungdoms antipolitiska hållning. Sån lyx kan ingen, ansåg han, unna sig när allt står på spel. De som ryckte på axlarna, eller resignerade, inför Hitler och samtidens konflikter, väckte hans vrede.

”Mefisto”, Klaus Manns roman om en skådespelare som underordnar sig styre och tidsanda, framstår som 1900-talets insiktsfullaste antifascistiska skildring av relationen mellan anpasslig konst och makthavare som dikterar.

Men i den utpräglat opolitiske ryske kompositören från det sena 1800-talet hade Mann ändå, trots det, hittat ett slags själsfrände ur historien.

Det handlade inte enbart om att de delade erfarenheten av att vara homosexuella kulturarbetare när det fortfarande var tabu. Eller om de djupa depressioner båda led under periodvis.

Det som fascinerade Klaus Mann med Tjajkovskij var också hans ställning som en kulturlivets outsider.

Omsvärmad, men aldrig riktigt bekväm i något sammanhang. Hyllad, men alltid en aning ur takt med omgivningen. Inte i något läge harmonisk, felfri, genomädel eller renodlad. Men med en ”moralisk motståndskraft” som gjorde det möjligt för honom att åstadkomma ett livsverk, trots en tidig död.

Jättar ur den klassiska musiken som Bach och Beethoven hade Klaus Mann inte vågat ta sig an på det sättet. Tjajkovskij däremot, berättade han för sin syster Monika, skrämde honom inte:

”Just det att hans geni kan ifrågasättas, sprickorna i hans karaktär, hans svagheter som konstnär och människa, gör att han känns förtrogen, begriplig och sympatisk.”

En sån verkan har även Tjajkovskijs musik. Den går att närma sig från flera håll. Den varken avkräver eller förvägrar publiken strikta bekännelser.

Skyggheten präglade Tjajkovskij starkt, men den var också ett skapandets villkor. Det är ju så med människor, att ett enormt hävdelsebehov kan brottas med djup önskan om att få dra sig undan, en ovilja att ”höra till” och ”spela med”.

Han skrev själv en gång om hur han i hela sitt liv ”lidit under sällskapsplikternas tvång. Av naturen är jag människoskygg. Varje bekantskap, varje möte med främmande människor har alltid förorsakat mig själsligt lidande.” (Ur Everett Helms Tjajkovskij-biografi, från 1976).

Jag tror att vi är många som även i en ospektakulär vardag år 2020, där digitala egon är norm, känner igen oss i det vittnesmålet från 1800-talet. Men det har också en överförd betydelse, för kulturskapandets kluvenhet.

Ur den motsättningen, viljan att sänka sig fullständigt i och ändå värja sig mot samtiden, kan konst uppstå.

***

Det pågår en yrvaken debatt i kultursverige just nu. Om faran med politisk styrning, likriktning och instrumentalisering av konst, film, teater, musik, utställningar. Om riskerna med beskäftiga formulär där kulturskapare måste garantera sin korrekthet inför makthavare, etablissemang och bidragsgivare, för att komma ifråga och inte riskera karriärer.

Om det auktoritära i kulturverksamheter där ideologiska eller estetiska dogmer tvingar alla deltagare att tycka, bete sig och berätta på ungefär samma sätt utifrån grova kategorier. Om det sorgliga och dötrista med ett kulturliv där kreativitet, oförutsägbarhet, krånglighet och debatt ersätts av riksuppfostrare som aldrig vågar släppa kontrollen eller låta något sväva i mångtydighet.

Ruta för ruta, floskel för floskel, markör för markör, som om alla fått ett centralt mejlutskick om vad som gäller just nu. Även de som tycker att åsikterna är sympatiska, börjar muttra om hur själadödande förutsägbarheten och konformismen är. Kan ni inte åtminstone någon gång ibland sluta köra ner pekpinnarna i halsen på oss? Vi har fattat vad ni vill banka in för länge sedan. Kan ni inte snälla bara bemöta oss som självständigt tänkande människor? Den känslan sprider sig.

Yrvaken är debatten, eftersom det till för bara några år sedan var nästan omöjligt att få gehör för en kritik av detta. Först nu, när makten börjar skifta, lokalt, ute i Europa och kanske snart på nationell nivå, börjar fler inse hur livsfarligt det är att politiskt instrumentalisera ett kulturliv och inrätta indoktrinerings- och kontrollsystem. Styrkeförhållanden ändras alltid förr eller senare. Då finns de auktoritära strukturerna redo för auktoritära ledare att använda.

Kultur borde vara en frizon för det som aldrig låter sig instrumentaliseras. Som vägrar enkäter. Som spränger låsta identiteter, går över gränser, förblir hemlöst, förbryllar. Som vågar vara fan så jobbigt. Eller som bara bubblar över att få skapa något vackert.

Det kan bli superpolitiskt eller världsfrånvänt, knöligt eller harmoniskt, reaktionärt eller revolutionärt, personligt eller allmängiltigt. Det kan leda till kultur för maskar och svampar, till traditionella klassikeruppsättningar, till galna performance på torget, till århundradets symfonier eller till en utställning för ögonvrån på bygdegården.

Men den som tar del av det känner direkt om det är gjort med integritet, nyfikenhet och en vilja till kvalitet.

Makten kommer alltid att vifta med formulär, men all fri kultur lever i fallet mellan stolarna.

M och Kd kan vara på väg in i en återvändsgränd

Av , , Bli först att kommentera 6

Moderaterna och kristdemokraterna fördjupar sitt samarbete med vänsterpartiet och sverigedemokraterna i riksdagen, och efterlyser fortsatt extra val i Sverige. Men de vågar inte tala klarspråk om hur det egna alternativet ser ut i sak. Det är inte bara fegt, utan rymmer också betänkliga inslag av nonchalans.

Trots att skillnaderna mellan januaripartierna och oppositionen är små – nästan obetydliga – när det gäller kommuntillskotten, har M, Kd och V, med stöd av Sd, gjort upp om en extra ändringsbudget kring just den frågan.

Förfarandet innebär ett ganska stort ingrepp i budgetprocessen, som inte bör göras lättvindigt och utan tydliga besked om fortsättningen. Utformningen av överenskommelsen, med en särskild udd riktad mot centerpartiet, visar dessutom att moderater och kristdemokrater inte längre har några ambitioner att inom överskådlig tid återknyta till allianssamarbetet.

Det är inget att säga något om. Alliansen är avvecklad på riksplanet, och en opposition har inte någon skyldighet att rädda regeringen.

Men i ett sådant läge borde det vara självklart för seriösa oppositionspartier att samtidigt redovisa på vilken grund, med vilken politik och vilka samarbeten, man vill få mandat att styra landet i stället. Det klarar varken M eller Kd av i nuläget.

Vill de söka en konservativ majoritet tillsammans med Sd? Vill de bygga vidare på uppgörelser med V? Har de andra planer?

För en ny regeringspolitik får det vägvalet förstås stora konsekvenser. Hur ser reformerna ut, som M och Kd önskar driva igenom med Sd eller V? Vad har kommuner, anställda, företag och verksamheter för besked att vänta då, om resurser, skatter, välfärd och regelverk?

Inga svar. Det strategiska spelet dominerar fullständigt. Någon egentlig beredskap att faktiskt ta över ansvaret verkar inte finnas inom oppositionen.

M, Kd, V och Sd formar majoriteter i riksdagen, men snarare i ett tillfälligt rus över Sd:s opinionssiffror, än med långsiktiga idéer om vad man realistiskt vill åstadkomma efter nästa val eller nästa regeringskris.

Det är för dåligt och för destruktivt. Moderaterna och kristdemokraterna kan vara på väg in i en återvändsgränd.

Välkomna kommunpengar – men långsiktiga frågor kvarstår

Av , , Bli först att kommentera 0

På kort sikt hjälper statens miljarder en del, och det är bra att de kommer. Men förhoppningsvis har både regerings- och oppositionspartier kraft att sedan inleda prestigelösa, konstruktiva samtal om hur ekvationerna ska gå ihop även på längre sikt.

***

Kommunerna ska under 2020 tillföras 3,5 miljarder kronor utöver tidigare angivna satsningar. Regionerna kan räkna med 1,5 miljarder extra. Rättsväsendet ges, fördelat på olika poster, ett tillskott runt 750 miljoner.

Det meddelade de fyra januaripartierna, socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna, vid en gemensam presskonferens på måndagen.

Finansminister Magdalena Andersson berättade också att anslagen på sammanlagt en bit över fem miljarder ska ske via vårändringsbudgeten, istället för via en extra ändringsbudget, vilket är rimligt utifrån värdet av ordnade budgetprocesser och givet det parlamentariska läget.

Beskeden – som borde ha kommit i höstas – var välkomna och väntade till omfattning och inriktning, men skyndades självklart på av det tryck oppositionen byggt upp den senaste veckan.

Tillskotten motsvarar ungefär vad man kunde förvänta sig när det stod klart att januaripartierna inlett förhandlingar. Att presskonferensen med konkreta siffror hölls redan nu var dock ett beslut som togs med kortare varsel och av taktiska skäl.

Regeringen och samarbetspartierna ansåg sig inte kunna vänta längre med egna bud, när en sällsam, men beslutsam allians mellan V, M, SD och Kd börjat ta form.

Nu landar regeringssidan på ungefär samma summor som oppositionspartierna. Skillnaderna är marginella.

Att de senare hojtar som vore skillnaderna enorma, avslöjar att oppositionen nog drivs mer av viljan att tillfoga regeringen prestigeförluster, än av en samsyn om framtidens välfärd mellan M, V, Sd och Kd.

Det är okej. En opposition har som uppgift att formulera alternativ till de styrande, och kan tillåta sig viss populism för att göra livet surt för regeringen.

De fyra oppositionspartierna löper visserligen risk att framstå som grälsjuka snart, om de inte ser upp. Ett öppet hyckleri ligger på lut. Men det är också nödvändigt att januaripartierna äntligen visar handlingskraft och tempo, och söker återta en del av dagordningen, om de inte ska förlora all trovärdighet som regeringsunderlag. Så konflikten behöver inte vara negativ för de heller, om det kan hjälpa dem till tydligare samordning.

Mandatperioden har dragit igång på allvar. Frustrationen bland människor växer över våld, brottslighet, verklighetsfrämmande samhällsdebatter och missförhållanden inom vård, skola och omsorg. Utrymmet för långbänkar i inrikespolitiken är litet.

***

Om de fem miljarderna i sak kan man säga att de självklart hjälper och är viktiga. Det är bra att både regering och opposition visar beredskap att prioritera rätt. Men det stämmer också, som många kritiker påpekat, att de i vissa avseenden utgör en struntsumma.

Jämför man partiernas miljardlöften med kommunsektorns totala ekonomi framstår det inrikespolitiska grälet om just dessa statliga pengar som plask i ankdammen. De lindrar på kort sikt, men kan inte rädda på längre sikt.

Strukturella förändringar i samhället – kostnader kopplade till demografi och integration nämns ofta som exempel, även om bilden inte är entydig – gör att statens nya roll för kommunernas och regionernas åtaganden lär bli betydande under decennier framåt. Men det räcker bara en bit. Effektivitet och prioriteringar av välfärdens kärna krävs alltid på lokala nivåer.

Och det är sannolikt så att åtminstone delar av framtidens service inom omsorgssektorn kommer att behöva finansieras av gradvis längre yrkesliv, privat sparande och ibland nya avgifter. Tekniska satsningar på AI-hjälpmedel måste ges chansen. Fler välfärdsaktörer beredda att investera kapital inom stränga ramar av kvalitetskrav och kontroller bör välkomnas.

I takt med att vi lever och håller oss friska längre, skruvar upp förväntningarna på vilka tjänster som ska finnas tillgängliga och får större medelinkomster, lär nya ekvationer uppstå, som inte går att lösa med gamla formler.

Framtidens skattebaser och arbetsmarknader kommer också att se annorlunda ut, i en digitaliserad, globaliserad ekonomi. Även några av det traditionella ägandets former är under förvandling, i en värld av streaming, kretslopp och delning. Allt sådant får konsekvenser för hur det gemensamma finansieras och planeras, hur vinster och resurser mäts, för långsiktighet, legitimitet och delaktighet i systemen.

De som vill möta 2000-talets problem med 1900-talets vänster- eller högerfloskler, och tror att det handlar om att höja eller sänka skatten lite, leder debatten in i en enfaldig återvändsgränd. Alla läger måste vara beredda att tänka öppet om det som väntar. Inte för att läget är hopplöst – Sverige förblir ett land med högt välstånd och få ursäkter för en fallerande välfärd eller försvagad rättsstat – utan tvärtom för att så många förändringar pågår samtidigt.

Blundar vi för det kommer grunden i den generella, jämlika välfärd som håller ihop ett samhälle någorlunda solidariskt, inte att kunna värnas. Inte för alla Sveriges livsmiljöer, stad som landsbygd, och inte för dem som har det svårast.

På kort sikt hjälper statens miljarder en del, och det är bra att de kommer. Men förhoppningsvis har både regerings- och oppositionspartier kraft att sedan inleda prestigelösa, konstruktiva samtal om hur ekvationerna ska gå ihop även på längre sikt.

Låt inte Europa bli en lekboll i händerna på Kina och USA

Av , , Bli först att kommentera 0

”1989 var sista gången som Europa stod i centrum för de viktigaste internationella konflikterna”, avslutar tjeckiske statsvetaren Jacques Rupnik ett samtal med franske sociologen och Islamexperten Gilles Kepel, i senaste numret av tidskriften Lettre International. ”För att förstå dagens värld måste man inta ett annat perspektiv än 1989”.

Det har tagit tid för kontinentens ledare att nå fram till den insikten. Varken 1945 (andra världskrigets slut), 1957 (Romfördragen) eller 1989 (Berlinmurens fall) är längre givna, eller tillräckliga, utgångspunkter för det europeiska samarbetet.

Inte i en period av snabba globala förändringar med delvis helt nya, delvis mycket äldre, återuppväckta konfliktlinjer.

Föreställningar om världsekonomin, teknik och industri, migration och handel, ekologi och miljö, geopolitiska mönster, demokratins institutioner – på 30 år hinner många av samhällsdebattens grundvalar att rubbas.

Ändå har Europa i hög grad, in på 2000-talet, klamrat sig fast vid förhoppningen att historien nog trots allt tog slut lite grand när Sovjetväldet föll. Att det som gått snett efteråt mest varit tillfälliga störfaktorer.

***

En rad händelser de senaste åren har rubbat den illusionen. Från finanskrisen 2008 och framåt.

Brexit var, förstås, ett svårt bakslag inom EU:s egna ramar. Det kommer att bli en kännbar förlust för Europeiska unionen när Storbritanniens ofta nyktert balanserande röst plötslig saknas i besluten. Den farliga utvecklingen i bland annat Ungern och Polen, med allt mer auktoritära tendenser, har utmanat EU:s demokratiska trovärdighet och regelverk. I flera andra medlemsländer har fascistiskt anstrukna rörelser gjort framryckningar i både lokala och nationella val, och börjat bryta ner gamla tabun.

Och tragedierna runt om i världen:

Kriget i Syrien med humanitära katastrofer och miljoner människor på flykt. IS-terrorn och dess vedervärdiga konsekvenser. Kaoset i Irak och ställföreträdarkrigen i resten av regionen mellan Iran och Saudiarabien. De ständiga och till synes hopplösa våldsspiralerna i Mellanöstern.

Sekelgamla brott, imperialistiska galenskaper och försummelser, för vilka även Europa bär ett tungt historiskt delansvar, skördar nya katastrofer.

Militarism, dysfunktionella stater, godtyckliga gränser, regionala maktkamper, ekonomiska intressen, religiösa konflikter. Plågade befolkningar får betala priset för sina ledares, och för främmande makters och bolags, cyniska, råa spel.

Det snart helt förspillda kärnenergiavtalet med Iran visar hur svårt det är att rädda ens uppenbara diplomatiska framgångar.

Den negativa utvecklingen i Ryssland under Vladimir Putin, med det militära övergreppet på Ukraina som bestående kris, har tvingat omkringliggande länder att inleda en upprustning. Godtrogen har ingen råd att vara.

Framväxten i Kina av en gigantisk, totalitär övervakningsstat borde skrämma oss långt mer än det verkar göra. Kommunistregimen i Peking försöker med framgång utnyttja sitt ekonomiska inflytande, både regionalt och globalt, för att dämpa omvärldens kritik mot de brutala koncentrationsläger som upprättats i provinsen Xinjiang.

När demokratirörelsen i Hongkong kämpar desperat för sina rättigheter, är det en av vår tids mest symboliska strider. När medborgarna i Taiwan, trots inrikespolitiskt missnöje, gav sittande presidenten Tsai Ing-wen en klar majoritet i valet, var det ett tydligt ställningstagande för Taiwans framtid som ett demokratiskt oberoende land, trots hoten från Kina.

Hur det går för Hongkong och Taiwan kommer att säga mycket om vad som väntar globalt under 2000-talet. Där formas en del av vårt sekel, även om vi väljer att titta bort.

***

Samtidigt som allt detta pågått har Europa i allt högre grad tvingats inse, att efterkrigstidens gamla transatlantiska, säkerhetspolitiska strukturer är på väg att tappa i relevans. Det som varit bestående har börjat luckras upp.

På våren 2017, efter ett möte med den då nytillträdde amerikanske presidenten Donald Trump, varnade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att Europa nu ”måste ta sitt öde i egna händer”. Att relationerna inte skulle förbli sig lika, och inte förutsägbara, med Trump i Vita Huset stod glasklart för henne.

Hon har återkommit till det ofta sedan dess. I en intervju med Financial Times häromdagen sade Merkel, apropå  relationerna till USA och Kina, att ”Europa inte längre befinner sig i centrum av det globala skeendet”.

Frankrikes president Emmanuel Macron har byggt sina ibland alltför långtgående förslag om framtidens EU på en liknande analys om risken för ett globalt marginaliserat Europa.

EU-kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen betonade i ett uppmärksammat tal förra året att EU stå upp bättre mot auktoritära strömningar i tiden och knyta an till det som är, eller borde vara, Europas styrkor: Fungerande demokratiska institutioner. Fri debatt, fria medier och fri forskning. Öppna, toleranta samhällen. Klimatmål och ekonomisk utveckling genom handel, rörlighet och samarbete.

Det är lätt att säga, men svårare att omsätta i praktiken. Europa, dess regeringar och företag, visar sig, trots ekonomiska styrka, fortsatt onödigt sårbara för hot både från Kina och USA.

När det verkligen gäller ger EU ofta intryck av att låta sig bossas kring som något irrelevant. Förmågan att ”ta sitt öde i egna händer”, saknas fortfarande.

Det riskerar att spä på den livsfarliga, felaktiga bilden av demokratins vilsenhet och auktoritära regimers handlingskraft. Låt inte det ske. Vilka idéer tillhör framtidens årtal?

****

Fler krönikor på temat:

Vi har nog lärt mindre av historien än vi vill erkänna

Berlinmuren föll, friheten segrade och historien fortsatte

Stöd demokratirörelsen i Hongkong

EU lägger pussel i slutna rum

EU behöver fler, inte färre, liberala instinkter

Kommer det europeiska samarbetet någonsin att ses som färdigt?

EU mellan stora drömmar och klåfingrighet

Motsägelsefullt läge i svensk ekonomi

Av , , Bli först att kommentera 0

Den svenska konjunkturen mattas av och osäkerheten i världsekonomin minskar investeringsviljan även i Sverige. Samtidigt kommer den kommunala välfärden att behöva ökade resurser de närmaste åren. Det konstaterade finansminister Magdalena Andersson när hon på torsdagen presenterade finansdepartementets prognos för den ekonomiska utvecklingen och läget i kommunsektorn.

Vi går mot kärvare tider, men gör det med starka statliga finanser redo att användas. Beskeden var väntade, men säger inte hela sanningen.

Det är korrekt att Sveriges ekonomi i viktiga avseenden står väl rustad, även för en eventuellt lågkonjunktur. Men den uppvisar trots det på flera områden så allvarliga svagheter att det finns skäl till nervositet.

De ekonomiska kontrasterna är helt enkelt stora och motsägelsefulla just nu.

Statens starka finanser, och relativt betryggande utrymme för såväl snabba krispaket som långsiktiga investeringar, ska ställas mot både kommunsektorns kris och de privata hushållens oroväckande höga skulder. Fortsatt hyfsade siffror för tillväxt och sysselsättningsgrad ska vägas mot en ganska oroväckande, strukturellt betingad arbetslöshet.

En i global jämförelse robust konkurrenskraft drar upp ena mungipan. Men en under lång tid extremt svag krona – som när allt vilseledande bjäbb är bortrensat betyder att Sverige blir fattigare – drar ned den andra.

Regeringens har goda möjligheter att hålla emot med hjälp av finanspolitiska konjunkturåtgärder (exempelvis mer pengar till kommunerna), fungerande socialförsäkringssystem och strategiska investeringar. Det arbetet lär prägla mycket av pågående budgetprocess. Att staten har finansiellt spelrum framöver är välkommet och nödvändigt, eftersom krisen i ekonomin är så koncentrerad till andra nivåer.

Men efter penningpolitiska överstimulanser och minusränta rakt igenom en högkonjunktur kommer å andra sidan riksbankens handlingskraft att vara väldigt begränsad, om konjunkturen försämras. Den fasen är förbi, i Sverige som i Europa, när politisk kortsiktighet och rörighet kunde vägas upp av aktiva centralbanker.

Nu gäller det för regering med samarbetspartier att visa sig situationen mogen. Förutsättningarna finns, ännu en tid.

Moderaterna saknar trovärdiga alternativ att gå till extra val på

Av , , Bli först att kommentera 0

Moderaternas Ulf Kristersson vill att korten läggs på bordet igen, i svensk politik. Han kräver att väljarna ska få fatta ett nytt beslut om vilka som ska styra landet de närmaste åren. Ett extra val är, sade han från riksdagens talarstol på onsdagen, ”det enda som nu egentligen skulle kunna lösa ut den politiska paralyseringen”.

Det är inte enbart en oppositionsledares tomma prat.Tillsammans med vänsterpartiet och sverigedemokraterna är Kristersson beredd att söka förödmjuka regeringen så mycket att den inte ska ha något annat val än att låta medborgarna återvända till valurnorna.Små nålstick och stora blamager om vartannat, ska trötta ut och demoralisera januarigänget.

Att förödmjukelsen även drabbar de gamla allianskollegerna inom centerpartiet och liberalerna, och möjligen skapar en del problematiska prejudikat för framtida budgetprocesser, bekymrar i allt mindre utsträckning moderaternas ledning. Förtroendet och förtroligheten från åtta gemensamma regeringsår är snart helt borta på riksplanet.

Istället har nya, oväntade lekkamrater dykt upp. Vänsterpartiet skickar flitigt inviter högerut om gemensamma aktioner mot januariavtalet, vilket lär fortsätta även sedan Jonas Sjöstedt avgått. Samtidigt visar opinionsmätningar att högeroppositionen i form av Sd, M och Kd är snubblande nära egen majoritet. De tre betraktas i praktiken som en konservativ koalition i vardande.

Dessutom famlar socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna vidare efter en gemensam, begriplig strategi som handlar mer om vad de vill åstadkomma än vad de vill blockera. Så länge som januaripartierna i den andan vägrar att bekänna sig fullt ut till ett samarbete de hävdar är en demokratisk ödesfråga, är det plättlätt för oppositionen att ta grepp om sakdebatt efter sakdebatt och sätta dagordningen. De möter erbarmligt svagt motstånd just nu.

***

Mot den bakgrunden är det inte förvånande att moderatledaren börjar bli kaxig och ivrig. Men hur ser Ulf Kristerssons egna kort ut egentligen?Faktum är att de är förunderligt svaga. Kristersson har i dagsläget inte mycket att lägga på bordet, annat än ett annat partis, sverigedemokraternas, höga opinionssiffror. För en statsministerkandidat är det onekligen tunt.

Moderaterna saknar helt enkelt trovärdiga, regeringsdugliga alternativ att luta sig mot. Att de ropar på extra val är därför, ur det perspektivet, vågat.

För i den stund partiet tvingas svara på frågor om vilken regering man vill söka mandat för, blir det pinsamt vagt. Kristerssons lycka hittills är att januaripartierna inte förmått uppträda tillräckligt samordnat, konstruktivt och rakryggat, för att kunna syna oppositionen ordentligt. Det är också rimligt att flest kritiska frågor ställs till de partier som faktiskt styr landet, att det nuvarande regeringsunderlagets svagheter granskas och diskuteras först.

Men när oppositionspartierna till höger inte bara talar retoriskt om, utan aktivt söker tvinga fram extra val, är det ett minimikrav att även de så smått börjar berättar hur deras alternativ ser ut.Moderater och kristdemokrater verkar hysa en förhoppning om att centerpartiet och liberalerna efter nästa val ska vara villiga att ändå testa ett upplägg med alliansen plus sverigedemokraterna som regeringsunderlag.

Det förefaller mer verklighetsfrämmande för varje dag i takt med att de hånfulla glåporden flyger fram och tillbaka på sociala medier mellan framför allt M/Kd och C. Där tycks något ha gått sönder i relationen för rätt lång tid framåt. Både på partiledarnivå och – inte minst – mellan delar av riksdagsgrupperna.

Och att liberalerna (som just nu får Hamlet att framstå som tvärsäker i jämförelse) gradvis skulle byta sida i regeringsfrågan under Nyamko Sabuni, och sedan kunna göra ett tillräckligt bra val för att bli den faktor som hjälper Kristersson att bli statsminister, känns också tveksamt.

Nej, om Kristersson vill bli regeringschef inom närtid är det sannolikt som ledare för ett konservativt block med egen majoritet i riksdagen. Men på vilket regeringsprogram i så fall, och med vilken intern sammanhållning i M och Kd när det visar vad uppgörelser med Sd innebär i praktiken?

Hur skulle avtalet mellan M, Kd och Sd se ut, punkt för punkt? I den ekonomiska politiken, i näringspolitiken, i EU-politiken, utrikespolitiken, i miljöpolitiken, i kulturpolitiken, i rättspolitiken, i socialpolitiken, i integrationspolitiken, i arbetsmarknadspolitiken? Vad förenar dem, när ett par krampaktiga träffar i opposition ska utvidgas till dagligt regeringssamarbete?

Alla som vet någonting om moderaternas moderna historia, och som följt Ulf Kristerssons personliga bana från 1990-talet och framåt, inser att M och Sd kommer från helt olika traditioner och med väldigt skilda instinkter, till ett sådant samarbete.

En annan relevant fråga är hur stor Ulf Kristerssons och hans närmaste medarbetares auktoritet över den egna riksdagsgruppen skulle vara i ett läge, när kompromisser ska göras med Sd snarare än med liberaler, och ett antal M-ledamöter kanske ligger närmare Sd i viktiga frågor än den egna partiledningen? Ta in Kd, som kommer från ytterligare en annan idétradition, i ekvationen, och den blir ännu mer svårlöst.

Elefanten i rummet är också omöjlig att bortse från. Om styrkeförhållandena mellan de tre i dagens opinionsmätningar består, vore det ju minst sagt udda om Sd som största parti i praktiken skulle dominera samarbetet, utan att själva finnas med och ta ansvar i regeringen. Hur ska det fungera?

Och om sverigedemokraterna ändå ska sitta med i regeringen, men utan att Jimmie Åkesson får statsministerposten, uppstår ju frågan hur många och vilka departement Sd ska få leda som kompensation? Man behöver inte gallskrika över detta eller överdramatisera, för att ändå kunna konstatera att svaren på sådana och liknande frågor har stor sakpolitisk betydelse för det svenska samhällets utveckling.

***

Det regeringsalternativ moderaterna har att gå till extra val på just nu, med klara vinstchanser, är ett där Ulf Kristersson skulle vara så kallad juniorpartner till Åkesson och sverigedemokraterna. Borde inte moderaterna börja svara på hur de ser på den situationen? Historiskt sett har regeringskoalitioner i Sverige avkrävts tydliga besked i god tid om hur arbetsfördelningen ska se ut. Det är nödvändigt för att väljarna ska veta vilka de ekonomiska, sociala och utrikespolitiska konsekvenserna blir av olika valresultat, och för att ett ansvarsutkrävande ska kunna ske efteråt.

Januaripartierna har uppenbara problem, och verkar inte veta vad de vill med sitt samarbete. Det har jag kritiserat under hela mandatperioden. Att oppositionen utnyttjar regeringssidans tillkortakommanden är självklart och legitimt.

Men socialdemokrater, miljöpartister, centerpartister och liberaler behöver inte rycka upp sig särskilt mycket för att kontrasten till det långt mer osäkra, instabila högeralternativet ska bli påtaglig. Det börjar lukta övermod på flankerna.

**********’

Fler krönikor på liknande tema:

Alla bor i gästrum, ingen tar ansvar för helheten – ett år med januariavtalet

Ett konservativt block tar form – vad gör de andra?

S, Mp, C och L måste bestämma sig

Några ord om…människans tre strider

Av , , Bli först att kommentera 1

Religionen, samhället och naturen, skrev Victor Hugo i förordet till romanen ”Havets arbetare” 1866, ”äro människans tre strider”.

De sammanfattar hennes största behov. Att tro, ”därav templet”. Att skapa, ”därav staden”. Att leva, ”därav plogen och skeppet”. Men de rymmer också svårigheter som står hindrande i vägen. Vidskepelser, fördomar och naturkrafter.

Tre nödvändigheter tynger därför människan, konstaterade han: Dogmerna, lagarna och tingen. Och så det inre ödestvång som kallas ”människohjärtat”.

Med det sammanfattade Hugo sin världsbild, och påminner oss om en hel del av vår egen tids dilemman, ett och ett halvt sekel senare.

För de striderna har – tyvärr eller tack och lov – inte förlorat särskilt mycket i aktualitet.

Trosföreställningarnas kraft, på gott och ont. Möjligheterna att leva tillsammans under ordnade former i ett samhälle med mångfald och frihet.  De ekologiska förutsättningarna för människans existens överhuvudtaget.

Om samma grundvalar för människans tillvaro, rör sig debatten fortfarande.

Till dem som beundrade Hugo, och enligt egen utsago avgudade just romanen ”Havets arbetare”, hörde för övrigt August Strindberg. ”Hugo är min lärare!”, skrev Strindberg med ett entusiastiskt utropstecken.

”Havets arbetare” är i dag tämligen bortglömt, helt i skuggan av författarens mest kända verk, Samhällets olycksbarn och Ringaren av Notre Dame.

Men vid en nyläsning blir framför allt miljödimensionen uppenbar, i berättelsen om enslingen, fiskaren Gilliatt, med ”de skygga vanorna hos en person, som vet sig icke vara älskad”, hans speciella förhållande till naturen och hans kärlek till Deruchette, som en gång skrev hans namn i snön.

Det är en roman där både hav och hjärtan stormar. Våra svåraste strider pågår ju ofta inombords.