Där åsikterna samlas om kvällen

Av , , Bli först att kommentera 1

Några funderingar om de svenska partiernas oundvikliga dilemma, om den tänkbara nyansskillnaden mellan åskådning och ideologi även i partipolitiska sammanhang och några ord om utmaningarna för miljöpartiets kommande språkrör och för socialdemokraternas nya partiledare.

——————————————-

Där åsikterna samlas om kvällen

Jag tycker mycket om en bild av Göran Tunström i boken "Under tiden":

"Jag är en människa utan världsåskådning. En och annan åsikt äger jag nog: ägg ska vara löskokta, film är bäst på bio, det är vackrast när det skymmer.
Men hur många åsikter ska man ha för att kunna kalla det en åskådning? Jag tycker att själva ordet "världsåskådning" låter tryggt. Det är en stor inhägnad gård, dit de under dagen fritt strövande åsikterna om kvällen stilla lunkar in för att sova sida vid sida. En sådan gård är lönsam. Den avkastar – tack vare den harmoni som råder mellan åsikterna – goda skördar. Eller "stora" skördar. Alla åskådningar är ju sannerligen inte positiva, inte humana. Många gårdar bygger murar omkring sig, smyckar dem med taggtråd och glassplitter, sänder ut patruller för att jaga inbillade eller reella hot."

I den politiska debatten talar vi oftare om ideologi, än om åskådning. Det senare begreppet brukar ofta uppfattas som något mer stillsamt, personligt och existentiellt. Ideologi uppfattas som något mer kollektivt, demonstrativt och politiskt handfast. Men kanske skulle det bli färre låsningar i det politiska samtalet om vi lät ideologibegreppet vila emellanåt och talade lite oftare om åskådningsgemenskap?

Ideologier kännetecknar framför allt rörelser under uppbyggnad med konkreta mål som ännu inte är förverkligade eller som är direkt hotade.

Därför har etablerade partier, som fått väljarnas förtroende att förvalta sina framgångar, starka kodord kopplade till minnena av ideologiska ungdomsdagar. Men när de växer och vinner, och de reformer man krävde inledningsvis redan är genomförda, tar åskådningarna över; kanske vore det ett sätt att beskriva det. De ideologiska slagorden slungas fortfarande, men få bryr sig, eftersom de blivit intern ritual med svag verklighetsanknytning.

Det som håller samman etablerade politiska partier av någorlunda bredd och demokratisk förankring i samhället, är sällan bestämda, detaljerade uppsättningar av ställningstaganden som marscherar kollektivt i disciplinerad ordning från ett val till nästa.

För de bredare rörelserna av folkrörelsekaraktär har det snarare varit känslan av att det ändå finns ett slags hemma där ett större antal, närbesläktade men inte sammanfallande, åsikter kan samlas i någorlunda harmoni om kvällen och utbyta erfarenheter.

Gränsdragningarna mellan den ena partiåskådningen och den andra kan med tiden vara lika godtyckliga som gränserna mellan gårdarna i en by där åkrar arrenderas ut kors och tvärs och där den administrativa kartan till slut saknar koppling till naturgeografin. Och när inte ens åskådningen, känslan av en hemmagård om kvällen, längre förenar, börjar rörelserna att dö eller bli rena administrativa enheter.

Framgångsrika partier förmår upprätthålla en grundläggande gemenskap med brett vingspann, utan att bli sekteristiska testuggare eller rena förvaltningsapparater.
Det är en utmaning för små partier som vill växa och inkludera, och för tidigare stora partier som ser väljarna tröttna och lämna.

Socialdemokraterna var det parti under 1900-talet som klarade den balansen bäst. De senaste valen har det varit alliansen, framför allt de nya moderaternas ledande företrädare, som vunnit väljarnas förtroende för regeringsansvar. På flera håll i Europa, mest påtagligt i Tyskland, vars partilandskap påminner om Sveriges, är det rörelser med socialliberal och grön framtoning, som ibland kan provocera internt, som ligger närmast att utmana de största partierna i mitten.

I Sverige kommer 2010-talet att präglas av en kamp om den strategiskt viktiga positionen mellan folkpartiet, miljöpartiet och centerpartiet, medan moderater och socialdemokrater tävlar ett par mandatperioder till om förvaltarförtroendet.

Det är mot den bakgrunden man måste analysera både Håkan Juholts första tid som socialdemokratisk partiledare, och miljöpartiets byte av språkrör. De senare kommer att kunna dra slutsatser av sina tyska partikamraters framgångar med att bygga breda, intressanta, fristående allianser av gröna, liberala och även värdekonservativa strömningar som inte exkluderar någon sida av blockgränsen.

Och Juholt måste inte bara muntra upp sitt eget parti internt, utan också övertyga de fritänkare som ännu samlas till gården om kvällen men som börjar hoppa av, att de förblir välkomna. Han måste också matcha Reinfeldt som statsministerkandidat. Då får han akta sig för att försöka väcka mossiga, sekteristiska fiendebilder som väljarna underkänt två val i rad till liv.

"Ett tiominuters-tal tar mig en vecka att skriva. Ett femminuters-tal tar mig två veckor att skriva. Men om ni vill att jag ska hålla ett tvåtimmars-tal kan jag börja tala direkt.”
(Woodrow Wilson)

Det är omöjligt ännu att avgöra vad Juholt vill med sitt partiledarskap. Långa, interna tal på kongresser inför ombud och journalister, ingen publik som är representativ för väljarna utanför, är dåliga vägledare. Sådana tal kan innehålla allt och därför inget, behöver inte prioritera. Historien visar att en politisk ledare ibland betonar på ett sätt internt för att vinna lugn och legitimitet för att genomföra något annat. Och makt och ansvar förändrar människors utblick.

Även Juholts ledarskap kommer att konkretiseras först över tid. Kanske fastnar han i gamla vänster-höger-mönster och redan urladdade slagord. Att han inte lyfte fram småföretagarna i sitt kongresstal var svagt. Den nationalistiska vurmen för statlig spritproduktion kändes unken.

Men kanske överaskar han när det blir allvar genom ansatser kring nya samhällsproblem som gårdagens retorik inte fångar och som alliansen försummat. Andra delar av talet var fräschare. Juholt har varit svårdefinierad hittills i sina intervjuuttalanden och i sina val av personer på nyckelpositioner kring sig. Det ger honom en viss, intressant handlingsfrihet. Vad kommer han att använda den till?

Umeå och debatten om maktkoncentration

Av , , Bli först att kommentera 11

Kritiken mot maktkoncentration i Umeå är relevant även när inga sms skickas, och problemets existens måste erkännas, det är budskapet i den här krönikan där jag diskuterar några aspekter av den debatten, av fenomenet med smygande maktkoncentration och vilka slutsatser man måste dra, och vilka jag inte tycker att man bör dra.

——————————————————-

Umeå, makten och framtiden

I anslutning till dagens fullmäktigedebatt om Lennart Holmlunds sms till debattören Anders E Björkmans chef på Västerbottens museum, som VK refererar på nyhetsplats, uppstod en större, och principiellt intressant diskussion om maktkoncentrationen i Umeå.

Det är det större, och kanske viktigaste, perspektivet, bakom den här sms-historien: intrycket av tilltagande maktkoncentration i Umeå.

Och, det är en viktig insikt, kritiken mot den maktkoncentrationen är relevant även när inga sms skickas. För maktkoncentration är inte en handling, utan ett tillstånd. Det är inte så enkelt att stor maktförtätning, politiskt, ekonomiskt och medialt, är frid och fröjd så länge alla bara sköter sig med integritet, värnar transparensen och är medvetna om riskerna. Det vore ett bekvämt, men naivt, sätt att avfärda en principiell kritik som faktiskt inte behöver konkreta oegentligheter att haka upp sig på för att vara relevant.

Råder en situation där nätverken av makt och resurser flyter samman och tvinnar ihop sig under längre tid, utan riktig konkurrens, är integriteten hos olika aktörer helt avgörande på kort sikt. Men de långsiktiga farorna av luddiga gränsdragningar finns där ändå. De är i värsta fall resistenta mot både goda avsikter, djup probleminsikt och bästa vilja hos enskilda personer.

Beteenden anpassas, gemensamma perspektiv utvecklas, lojaliteter uppstår som inte fanns innan, kritisk spänning, distans och vaksamhet ersätts med omsorg och gemyt, ett automatiskt hänsynstagande inträder; småningom vänjer sig alla vid en ny situation, som innan skulle ha avfärdats som helt olämplig. Det sker inte från ett år till nästa, och det sker inte med dunder och brak, utan är en smygande process. Och just därför måste kritiken av den vara regelbunden och principiell, till och med lite paranoid, till sin natur, i förebyggande syfte.

Tål inte processerna den efterhängsna kritiken, ibland orättvis och osaklig, redan från början, så är de definitivt olämpliga på sikt. Smygande processer av maktkoncentration kan vara de mest problematiska av alla.
Till slut, det kan ta decennier, är den situation verklighet som kritikerna varnade för från början, när kritiken fortfarande var orättvis i enskildheter, men alltså viktig principiellt.

Därför är det inte bara bra utan nödvändigt att debatten som fördes på fullmäktige i går förs redan nu. Det betyder dock inte att man, när man enats om att problemet existerar och att det är principiellt, är överens om fortsättningen eller i värderingen av de aktörer frågan gäller.

Umeås problem är inte att det finns för många företagare med idéer och ambitioner, utan att det finns för få. Problemet är inte att en enskild aktör vill och kan mycket, utan att det inte finns fler av samma slag. Umeå behöver större konkurrens, mer aktivt kapital. Även universitetet borde vara en starkare röst av eget, oberoende slag för mer mångfald i lokaldebatten.

De kritiska frågorna från vänster om maktkoncentrationen är berättigade, men vägen bort från den ligger i mer liberalism, inte mer socialism. Det handlar under alla omständigheter om ett problem som är större än enskilda beteenden. Och vi bör erkänna att det existerar.

Bilen, drivmedlen och den osäkra framtiden

Av , , Bli först att kommentera 6

Hur framtidens bilism och drivmedel, när oljeberoendet ska brytas, ska kunna förenas med globala miljömål är en av de svåraste framtidsfrågorna. Och experternas åsikter går vitt isär. Om det, och svårigheterna för medborgare och konsumenter att bedöma situationen, handlar veckans lördagskrönika. Extra dramatisk är förstås frågan för landsbygden där det, till skillnad från i både stora och halvstora städer, inte finns några alternativ till bilen för arbete, service och rörelsefrihet. Här i en längre version med fler lästips och illustrerande citat än vad som fick plats i papperstidningen.

—————————————————–

Tack farbror Otto, men vad gör vi nu?

Och en sak är säker! Oljan, som man gör bensinen av, kommer att ta slut, och då är man tvungen att uppfinna något nytt. Men hur ska man göra för att hitta på en motor som är lika bra som Farbror Ottos?
Jag har försökt själv lite grann.
Först tänkte jag på solkraft. Man sätter en solfångare på biltaket. Men det fungerar ju inte när det regnar! Det bästa vore en motor som gick på regnvatten i stället för bensin! Får man motorstopp i regnet är det bara att hålla upp en stor tratt så fyller det på av sig självt. En bra idé tycker jag! Men det tekniska – det får någon annan lösa.”
(Pelle i ”Pelle och Farbror Ottos uppfinning”, av Jan Lööf
)

Vad ska få bilarna att rulla i framtiden? Hur ska en stackars konsument tänka när alla alternativ verkar omgärdade av förebråelser och varnande pekpinnar? Och vilka kan med gott samvete motivera eget bilinnehav överhuvudtaget om några decennier? ? Den som gillar raka svar och tvärsäkra prognoser bör hålla sig borta från litteratur om drivmedel och hållbar utveckling inom transportsektorn.
Om energifrågan i stort är problematisk, men ändå med ett starkt ljus i tunneln bortom både fossila bränslen och kärnkraft, är diskussionen om den privata massbilismens framtid högoktanig ångest.

Det finns, i dag, inga riktigt bra svar på hur den globala massbilismen och de globala miljömålen ska kunna förenas på sikt, när oljeberoendet ska brytas. Man tvingas, för att inte deppa ihop, gissa och böna i högre grad än på de flesta andra områden.
De realistiska och rationella scenarier som visar att en förnyelsebar energiförsörjning i övrigt är möjlig utan emotionellt fastklamrande vid smutsiga och farliga energiformer som olja, kol och kärnkraft, börjar slira, sladda och hacka när det gäller just transportsektorn.

Om vissa saker borde de flesta kunna enas. Storstäderna måste fasa ut bilismen mycket mer målmedvetet än i dag och ersätta den med fullskaliga, flexibla och attraktiva kollektivtrafiklösningar. Även mindre städer måste förtätas inte bara för att motverka social segregation och skapa urbana miljöer för mångfald och interaktion, utan för att effektivisera energianvändningen och få bort onödiga vardagstransporter.
Vid ett internationellt seminarium på Arkitekthögskolan i veckan om framtidens urbana miljöer var det en återkommande synpunkt, att städer måste klara miljömålen genom en ökad förtätning i stadsplaneringen.

Man kan inte klumpa ihop all privatbilism. Det är en milsvid skillnad, om uttrycket tillåts, mellan bil på landet och bil i stan. Det är även en skillnad mellan bil i storstaden och bil i småstaden. På landsbygden är bilen en nödvändighet i vardagen för arbete, service och rörelsefrihet. Kollektivtrafik kan spela en viss roll för pendlingstrafik även på landsbygden, och måste spela en viktig roll för trafiken inom en stad av Umeås storlek. Men privatbilismen går inte att tänka bort och bör inte tänkas bort från de omgivande landsbygdsregionerna.

En ny transportplan från EU-kommissionen anger som målsättning att bensindrivna bilar ska vara borta från städerna till år 2050, med en halvering redan till 2030. Det är rätt väg att gå, för problemen låter sig inte lösas med bara bränsleomställningar. Det måste även ske en omställning från privatbilism till kollektivtrafik i de urbana miljöer där det egentligen bara saknas politisk vilja för att åstadkomma den.

I en ny kortsiktsprognos över energianvändning och energitillförsel för perioden 2010-2012 gör Energimyndigheten i Sverige bedömningen att andelen förnybar energi i transportsektorn kommer att öka och uppgå till drygt 9 procent år 2012. Det går åt rätt håll, och de flesta inser att det finns mycket att vinna även i form av jobb och företagande för länder som går före i omställningen, men det går ändå långsamt och utan någon klar idé om hur det ska fortsätta.

Styrmedel som höjda koldioxidskatter och strängare miljökrav på bilindustrin, med färre eftergifter för biltillverkarnas och oljeindustrins aggressiva och ofta ansvarslösa lobbyism på nationell och internationell nivå, är också oundgängliga.

Det var illa när regeringen i valrörelsen i debatten om det som av gammal vana kallas ”bensinskatten” populistiskt försökte utmåla oppositionens förslag om höjd koldioxidskatt som ett hot mot landsbygden; som om bilismen på landet skulle kunna fortsätta bygga på bensinberoende. Och det är illa när demonstranter mitt i vintern protesterar mot bilister i Norrland; som om landsbygdsbor skulle ha realistiska alternativ.

Men även om det är viktiga planerings- och styråtgärder, berör de inte grundproblemet – behoven av gröna drivmedel som täcker globala behov. För oavsett om förhoppningarna på kort och lång sikt gäller vanliga, bensinsnåla bilar som övergångslösning, elhybrider, rena elbilar, biodieslar, metanolbilar, biogasbilar, bilar med vätgasdrivna bränsleceller eller – mest omdiskuterat i dag – etanolbilar: budskapen är motstridiga och trovärdiga experter kan komma till helt skilda slutsatser.

Elbilarna har länge spåtts en gyllene framtid. Christopher Flavins och Nicholas Lenssens bok ”Kraftmätningen. Vägen till ett miljöanpassat energisystem” som gavs ut av Naturskyddsföreningen i svensk översättning 1995, kan tas som exempel på den optimism som länge funnits om elbilens potential. Flavin och Lenssen skrev bland annat, efter att ha avfärdat etanol och metanol som drivmedel av ekonomiska skäl och miljöskäl:

”I stället för att satsa alla resurser på att konstruera den perfekta explosionsmotorn och minska dess bränsleförbrukning, har utvecklingen efter 1990 tagit ett språng förbi dagens bilteknik. Snabba framsteg inom elteknik och elektronik och förhoppningen om att nya bättre batterier är på väg att utvecklas, har gjort alltfler ingenjörer övertygade om att en kommersiellt gångbar elbil eller elhybridbil ligger inom räckhåll. Tillsammans med de framsteg som skett med lätta material, aerodynamisk formgivning och bildäck med låg friktion, som alla bidrar till att förbättra energieffektiviteten, ter sig dagens bilar mycket primitiva.”

Framsteg har också gjorts och modeller tagits fram, men utvecklingen har ännu inte hunnit ikapp förhoppningarna när det gäller elbilar. Nu ifrågasätts nu både för den ökade belastning på framtidens elförsörjning som användning i stor skala skulle innebära och på grund av de miljöproblem som just batterierna kan komma att utgöra när viktiga jordartsmetaller blir bristvaror.

Även till etanol som alternativ till bensin har stora förhoppningar knutits genom åren, och i Europa med allt större intensitet det senaste decenniet, trots en återkommande kritik om att det inte är rationell användning av bioenergitillgångar att använda biomassa för subventionerad tillverkning av alkohol som bilbränsle. Storskalig etanolproduktion som hot mot världens livsmedelsproduktion, med höjda matpriser och livsmedelsbrist som följd, har diskuterats allt mer på senare år.

I forskarantologin ”Bioenergi – till vad och hur mycket?” kritiserade Umeåbaserade forskarna Ann-kristin Bergquist och Magnus Lindmark vid Institutionen för ekonomisk historia biobränslestrategin som en felsatsning ur flera aspekter, också för att de kan riskera att hämma nya innovationer:

”Om omställningen bygger på att fossila bränslen ersätts med biobränslen tvingas samhället att på nytt göra avvägningen mellan livsmedelsproduktion och bioenergi. Vi tror där inte att biobränslen är en realistisk strategi för att nå långsiktiga klimatmål. Det är bättre att redan nu rikta fokus och resurser på de radikala tekniska förändringar som kommer att bli en nödvändighet på längre sikt. Historiska studier av teknisk förändring visar att miljöer som är öppna för experimenterande, misslyckanden och långsiktiga strategier åstadkommer innovationer. Historiska studier poängterar också att företags teknikval ofta handlar om val mellan teknikutvecklingsspår och inte mellan färdiga tekniska lösningar där kostnaderna är kända.”

Och många har ifrågasatt etanolens miljönytta då vissa typer av ny etanolproduktion riskerar att frigöra mer lagrad koldioxid ur marken än vad som sparas in när man sedan låter etanolen ersätta bensin. Forskare har också argumenterat för att det ur klimatsynpunkt vore effektivare att använda den tillgängliga bioenergin direkt för el och värme än att omvandla den till fordonsbränsle.

Under trycket från alla denna kritik har många konsumenter tappat tron på etanolen som framtidsmodell. Debatten har tidvis nästan vänt i motsatt riktning, men etanolen som ett sämre alternativ än bensinen för överskådlig framtid. Förvirringen hos medborgarna har varit begripligt stor. Vad ska man tro egentligen?

Delvis som ett svar på den kritiken, och som en lykta in i den förvirringen, har den gröna, liberala tankesmedjan FORES nu kommit med en ny studie under rubriken: ”Ska jag tanka etanol?”.

Den är skriven av Semida Silveira, professor i energi- och klimatstudier vid Kungliga Tekniska Högskolan och tidigare expert vid energimyndigheten. Hon försöker i sin genomgång tillbakavisa ett antal som hon anser myter som finns om etanol. Silveira argumenterar för att etanolproduktion tvärtom kan öka effektiviteten och lönsamheten även inom jordbrukets livsmedelsproduktion, utan den konkurrenssituation som kritikerna framhållit, och att etanolproduktion bidrar till en positiv utveckling i fattigare länder.

Hon besvarar frågan i om konsumenterna bör tanka etanol så här: ”Svaret är ”ja”. Produktion och användning av etanol inom transportsektorn ger en hög och kostnadseffektiv miljönytta för både den individuella konsumenten och för samhället som helhet. (…) På lokal nivå ger etanolanvändningen förbättrad stadsluft, minskad försurning av mark och förbättrad hälsa, vilket också bidrar till den höga miljönyttan.”
Hon betonar också att etanolen inte kan vara den enda lösningen, utan måste ses som en del av många dellösningar på drivmedelsproblemet.

Det är samma slutsats som Göran Sidén vid högskolan i Halmstad drar i sitt översiktsverk ”Förnybar energi” från 2009:

”Alla bedömare av potentialen för etanol kan se att den inte räcker till att lösa hela behovet för dagens trafik. Men kanske är det inte ett visst bränsle som är lösningen, utan istället att många olika bränslen samverkar. Lösningen kommer kanske också se olika ut i olika delar av världen.”

Fores ger, ett sympatiskt grepp, två opponenter chansen att i efterord kritiskt kommentera huvudstudien. Mats Björsell, miljöekonom vid Naturvårdsverket, har inga starka invändningar, men reserverar sig mot Silveiras argumentation när det gäller problemet med växthusgasutsläpp vid markanvändning vid etanolproduktion och när det gäller problem med etanolens bristande energieffektivitet som drivmedel. Han ser dock vinster i form av vunna erfarenheter från etanolindustrin och etanoldriften inför den stora omställning som väntar.

Starkare kritik mot båden studien och etanolen som drivmedel framför i skriftens andra efterord Tommy Lundgren, forskare vid Centrum för Miljö- och Naturresursekonomi vid SLU här i Umeå, som anser att skriften ger ”en skev bild av etanolen som transportdrivmedel”. Lundgren anser inte att det finns stöd i forskningen för vare sig påståendet om etanolens kostnadseffektivitet eller miljönytta.

Skriften, inklusive efterord, ger en betydligt mer nyanserad bild av etanolens framtidsutsikter än den som dominerat i debatten på senare tid. Men om läsaren efter sista sidan svarar ett oreserverat ja på titelfrågan – Ska jag tanka etanol? – är alltså inte säkert.

Semida Silveira, det är mitt intryck vid jämförelser med annan litteratur och debatt på området, lyckas på ett övertygande sätt bemöta några av de mer slentrianmässiga argumenten mot etanol och avråda läsaren från att svara oreserverat ”nej” på frågan. Men därifrån till att övertyga om att svaret är ett entydigt ”ja”, är steget fortfarande långt. Konsumenter och medborgare kommer helt enkelt inte undan tvånget att göra en egen bedömning när initierade experter drar så skilda slutsatser av forskningsläget.

Det här är en diskussion utan utropstecken, men med mycket som står på spel. Magnus Blinge från Chalmers tekniska högskola ger, i den redan nämnda forskningsantologin om bioenergi, kanske en ledtråd om hur vi bör tänka:

”Samtidigt får vi inte låta väntan på det bästa bli det godas fiende. Det hela är en balansgång. Vi måste våga göra fel och vara beredda på att vi kommer att göra fel, men vi måste ändå våga prova! Framtida generationer kommer att förlåta oss om vi gjorde fel ibland, men de kommer inte att förlåta oss om vi inte ens försökte.”

Lapptäcken i skattepolitiken hämmar välstånd

Av , , Bli först att kommentera 7

Lapptäcke i skattepolitiken hämmar jobb och välstånd är budskapet i den här torsdagskrönikan. Som vanligt med teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen.

———————————————–

Lapptäcke i skattepolitiken hämmar jobb och välstånd

”I gångna tider har man ofta i lapptäckesmönstret hugfäst minnet av en betydelsefull händelse eller givit uttryck för sin politiska uppfattning.”
(Ur ”Lapptäcken, komposition och sömnad” av Michele Walker).

Lapptäcken som hantverk har en historia både som nyttigt, resurssparande handarbete i hemmen och som konstform. Lapptäcken i skattepolitiken har också en historia, men dessvärre av dystrare slag. Skattepolitikens lapptäcken brukar växa fram som en konsekvens av viljan att stimulera enskilda områden utifrån gissningar om framtiden och brist på övergripande perspektiv. Ett politiskt lapptäcke kan rymma enskilda goda avsikter och lyckade lappar. Men vanligtvis är det ett tecken på frånvaro av övergripande strategi.

I vissa situationer kan lapptäcket också vara berättigat som princip, när styrmekanismer av olika slag är välmotiverade. Exempel på det finns inom miljöområdet. Men en bra regel är att generella, tydliga villkor med så få undantag och gränsdragningsproblem som möjligt är att föredra framför en djungel av specialregler.

Det är inte minst viktigt ur ett småföretagarperspektiv. Småföretagande som idé, osäkerhet och livsstil är fortfarande i hög grad något osynliggjort och ignorerat. Men småföretagande kvävs under krångel och byråkrati på ett helt annat sätt än de storbolag som kan skaffa sig specialkompetens i grenen att komma runt och igenom regeldjungeln. Det är inte heller rådligt för politiska ledare, hur lockande det än må vara, att söka spå alltför detaljerat om framtidens innovationer.

”Ju fler områden – branscher eller sektorer eller hur man nu väljer att dela in ekonomin – som entreprenörer ger sig i kast med, desto större chans att några tar skruv och startar goda cirklar. Vägen till högre produktivitet och välstånd kan inte vara annat än en irrfärd, ett prövande framåt i en okänd terräng. Det finns inga genvägar. Sverige har alltså inget att vinna på att försöka pricka in framtidens branscher eller sektorer och satsa på dem. Det avgörande är att vi ger bästa förutsättningar till alla som vill ge sig ut för att pröva sin lycka. Vi behöver goda generella förutsättningar för innovativ verksamhet.”
(Ur ”Framtiden väntar inte. Om världen och Sveriges välstånd”, Stefan Fölster och Johan Kreichbergs (red)).

Sverige är i behov av en genomgripande, brett förankrad skattereform som förenklar och eftersträvar generella, långsiktigt gynnsamma villkor för utbildning och småföretagande. Dagens lapptäcke är inte hållbart.
RUT- och ROT-avdragen, exempelvis, har varit framgångsrika och välmotiverade i lapptäckesvärlden. Men när nu allt fler förslag om ytterligare avdrag väcks, går det redan att mer än ana ett sluttande plan.

De politiska beslutfattarna har i det läget ett ansvar att säga stopp, börja rensa i kaoset och återställa en klarhet i skattepolitiken som ger generellt goda förutsättningar för jobb och entreprenörskap. Det borde finnas intresse, både sakpolitiskt och strategiskt, för en sådan uppgörelse hos regeringen såväl som oppositionen.

För oppositionen var RUT-debatten i förra valrörelsen en smärre katastrof i flera avseenden. Genom att en hel del av åtminstone socialdemokraternas och vänsterpartiets företrädare länge lät som om man betraktade den nya tjänstesektorn (med undantag för traditionellt manliga arbeten förstås) som något fult i sig – istället för att kritisera just skatteavdraget – tappade oppositionen trovärdighet inte bara i jobbpolitiken. Genom den mossigt patriarkala inställningen till vad som är fint att tjäna pengar på och vad som är fult, tappade man även trovärdighet i jämställdhetsdebatten.

Medverkan till en ny bred, generell skattereform för starkare välståndsbildande krafter skulle ge dem en möjlighet att visa att man inte tycker principiellt illa om små tjänsteföretag, att man inte är ute efter att sätta dit låginkomsttagare för skojs skull och att man inte ser ett egenvärde i att straffbeskatta högre utbildning. Och samtidigt skulle den tidigare kritiken mot RUT-avdraget kunna äreräddas in i ett nytt, principiellt mer tilltalande sammanhang.

Men även regeringen har skäl att söka uppgörelse och vara beredd att ge och ta. Det är en återkommande kritik från alla håll mot alliansen att idéarbetet gått i stå, att alliansen, efter bara en mandatperiod vid makten, blivit administratör av det bestående, utan djupare idéer eller ansatser bortom greatest hits som jobbskatteavdrag och skolpolitik.

Med en opposition i möjlig förvandling, kan det bli kärvt för alliansen om väljarna får bilden av en regering som är nöjd, lagom principlös och i stagnation. Initiativ till en skattereform skulle vara ett sätt att visa att man har kraft att ta de stora greppen för stärkt, långsiktigt välstånd.

Lapptäcke är fint hantverk med nål och tråd, men ingen bra förebild för skattepolitiken.

Grön liberalism för 2000-talet

Av , , Bli först att kommentera 9

Jag är liberal, för tillväxt och starkt emot ny kärnkraft bortom dagens. Om att den kombinationen är fullt möjlig, trots ensidigheten i den senaste veckans svenska, liberala debatt, och om behovet av en grön och teknikoptimistisk liberalism inriktad på hållbar, förnyelsebar tillväxt för 2000-talet, som inte låser fast sig vid en gammal teknik, handlar en del funderingar i den här krönikan.

———————————————————–

Grön liberalism för 2000-talet

Det är nära mellan drömmar och ångest. Att behärska processer i atomens inre – för fredliga eller dödliga syften – var ett av 1900-talets stora prestigeprojekt, symbolen för en ny tid där människan slutligen trodde sig ta kontrollen över sitt öde, föremål för beundran och fasa. Fascinationen består, i en blandning av energipolitisk villfarelse och cyniskt militärt faktum.

När det gäller energiförsörjning är prestigen inbillad. Kärnkraften skapar inte längre styrka utan sårbarhet. Men fortfarande lever föreställningen om kärntekniken som ett slags symbol för förnuftsbaserat framstegstänkande. I de många försvar för kärnkraften som debattörer formulerat senaste veckan har det funnits som en underton hela tiden – kärnkraften är någonstans ändå rationell och kärnkraftsmotstånd är någonstans längst inne uttryck för emotionellt flumflum. Jag delar inte den åsikten.

För att summera mina egna invändningar mot ny kärnkraft bortom dagens: Det är inte risken för jordbävningar här som är riskargumentet mot att göra Sverige beroende av kärnkraft i hundra år till, utan riskbilden totalt sett, och den är bred. Gå ett sekel bakåt i tiden och vi landar på 1911. Det hinner hända mycket på ett sekel. Det handlar inte om vad som är en sannolik risk, utan om vilka konsekvenserna blir när det osannolika inträffar. Många utgår även ifrån att ny kärnkraft vore billig. Så är det inte. Ny kärnkraft blir inte ekonomiskt rationell när alla kostnader räknas in och jämförs med alternativen. Kärnkraften är inte heller någon ren energiform. Uranbrytning är en smutsig historia och avfallsfrågan, med svindlande tidsperspektiv, är inte löst.

Tillgången på energi har varit en grundförutsättning för tillväxt, rörlighet och välstånd. Så är det fortfarande, i enorm omfattning. Länge framstod alla energikällor som goda energikällor. Nu skaver tillväxtideal mot hållbarhetsideal; vid en första anblick kan framtidens energiförsörjning framstå som en omöjlig ekvation. Det är onödigt pessimistiskt. Utsikterna är inte hopplös.

Många har den senaste veckan argumenterat som om valet för resten av detta sekel stod mellan kol/olja och kärnkraft; och som om de förnyelsebara alternativen vore orealistiska. Det är vilseledandet. Valet står mellan olika former av megainvesteringar – i förnyelsebar energiproduktion eller i ändlig, riskfylld kärnkraft. Dyrt blir det hur som helst. I jämförelse med investeringar i vind-, sol, våg- och biokraft kan kärnkraften snart vara överspelad.

Tyskland är kanske det land där planerna på en energiomställning kommit längst. Süddeutsche Zeitung konstaterar i en bred genomgång av vilka konsekvenser en nedläggning av kärnkraftverken skulle få:

”Men kan deras kapacitet ersättas så enkelt? Och: är energiomställningen överhuvudtaget betalbar? Experter menar: ja. ”Till 2050 kan vi enligt olika scenarier ta elkraften helt från förnyelsebara energikällor”, säger miljömyndighetens chef Flasbarth. ”Och det även om vi stänger ned det sista kärnkraftverket 2017”. Men insatsen för energiomställningen kommer att bli enorm.”

Det handlar om investeringar på många miljarder euro. Det kommer att krävas en massiv utbyggnad av framför allt vindkraft till havs, många nya och långa kraftledningar och ackumulatorer för att transportera och spara energin. Dena, tyskt kompetenscentrum för energieffektivitet, förnybara energiformer och intelligenta energisystem, efterlyser mer än 3500 kilometer med kraftledningar för 380-kilovolt till år 2020. Det ger ett hum om storleksordningen i omställningen. Fram till 2050, när hela elbehovet kan täckas av förnyelsebar el, kommer existerande kol- och gasverk att behövas. ”Med några väsentligt ökade kostnader på grund av energiomställningen måste vi inte räkna”, säger miljömyndigheten.

Forskningsinstitutet Fraunhofer, inriktat på miljö, säkerhet och energi, bedömer att de positiva effekterna överväger redan år 2025. Süddeutsche Zeitung citerar en studie: ”Därefter kommer samhällsekonomin tack vare användningen av förnyelsebar energi att besparas åtgärder som man annars skulle ha tvingats till på grund av energiförsörjning genom fossila bränslen.”

Det här är bara några röster, Andra forskare gör andra bedömningar. Ingen sitter inne med säkra svar. Men de som utgår från att kärnkraften behövs många decennier till för att inte ekonomin ska rasa ihop argumenterar emotionellt, inte baserat på fakta. Omställningen till en hållbar tillväxt byggd på effektiviseringar och förnyelsebara alternativ är inte flum, utan realistisk.

”Ekonomisk liberalism”, skriver Svante Nycander i sin ”Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet”, i ett kapitel om Locke-liberalism, ”förutsatte ett mentalt uppbrott från skråväsende, regleringar och försakelseetik, ett nytt sätt att se på människan och hennes rättigheter, ett bejakande av förvärvsbegär, vällevnad, personlig valfrihet och lust till innovationer, a capitalist spirit.” Det är en bra sammanfattning av vad som tillsammans med rättighetsliberalism och socialliberalism blev en av den kapitalistiska välfärdsstatens grundinstinkter – välkomna innovationer, erkänn att det är enskilda människors fria driftighet och ambitioner som ofta leder utvecklingen.

En av de mest attraktiva dimensionerna i den liberala samhällsanalysen är att den är framstegsbejakande, men aldrig utopisk. Liberalismen har inga ändamål som helgar medlen. Den ser inget förutbestämt i horisonten, utan accepterar historiens oförutsägbarhet och den enskildes ansvar. Det gör liberalismen dålig på mobilisering och skymford, men motståndskraftig mot fundamentalism. Liberalismen är en försiktig plugghäst som vinner i längden, utan att någonsin få människor att dåna som på en Beatles-konsert (eller själv dåna). Är det en bra grund att närma sig energifrågan på? Jag vill hävda att det är den bästa. Men då får inte liberalismen bli teknikkonservativ eller tekniknostalgisk.

Den extremt komplicerade energifrågan – synen på tekniska lösningar utifrån värderingar kring fattigdomsbekämpning, välstånd, frihet och rörlighet, ekologisk hållbarhet och resursansvar inför kommande generationer – kan inleda nya ideologiska kristallisationsprocesser för resten av 2000-talet. Omprövningar kommer att krävas lite här och var. Tillväxt och grön hållbarhet måste förenas, och det är bara möjligt om energiförsörjningen är förnyelsebar.

En del läger kommer att tvingas inse att liberala fri- och rättigheter, marknadsekonomi, privat entreprenörskap, obunden forskning och individuella drivkrafter fortfarande är en avgörande förutsättning för utveckling och innovationer.

Andra kommer att tvingas inse att ekologisk hållbarhet, hushållande med resurser, vårdande av natur och miljö för kommande generationer är en nödvändig del av en modern, förnuftsbaserad tillväxtfilosofi. Är inte tillväxten förnyelsebar är den inte bara förödande och osolidarisk, utan även omöjlig att upprätthålla.

Om 1900-talets stora ideologiska kompromiss var den kapitalistiska välfärdsstaten där liberalism och socialdemokrati överlappade varandra, tror jag att 2000-talets stora kompromiss kommer att vara en modell för hållbar, förnyelsebar tillväxt som lösning på energifrågan. Det arbetet kan inte skjutas upp i decennier på grund av dogmatism eller pessimism. Framtiden hör den gröna liberalismen till.

Nästan som i storstan – fast bättre och på eget vis

Av , , 3 kommentarer 10

Att storstäderna kan lära av landsbygden brukar vara ett tema här i krönikorna. Den här gången vänder jag på perspektivet. Varför växer storstäderna så det knakar och vad kan landsbygden dra för slutsatser av det för egen del? Plus en del lästips invävda som citat. Till papperstidningen har Niklas Eriksson tecknat på temat.

————————————————-

stan som i storstan – fast bättre och på eget vis

Vad kan landsbygden lära av storstäderna? Det får inte vara en förbjuden fråga. I senaste numret av Ekonomisk debatt skriver Mikael Stenkula och Yves Zenou från Institutet för Näringslivsforskning en artikel om varför entreprenörskap gynnas av stora städer. De nämner bland annat Gilles Durantons och Diego Pugas idéer om plantskolestäder – ”stora diversifierade städer som är speciellt lämpade att fungera som en grogrund för innovationer och entreprenörskap.” Artikelförfattarna konstaterar:

”Det är t ex lättare att komma i kontakt med och pröva nya idéer och produkter i stora städer med ett stort och diversifierat kundunderlag. Samtidigt kan ökad entreprenörskapsaktivitet stimulera tillväxten i ekonomin. Mycket talar för att framväxten av ett tjänste- och kunskapssamhälle i en allt mer globaliserad värld kommer att göra att diversifierade storstäder med breda och kunskapsintensiva arbetsmarknader gynnas.”

Debatten om tillväxt och utveckling i städer och på landsbygden är ju inte något exklusivt svenskt fenomen.

I en ledare om regionala klyftor i Storbritannien konstaterar tidskriften The Economist att klyftorna vuxit de senaste tjugo åren och att subventioner och regionalstöd inte har haft någon större effekt. Tillväxt avgörs av människors kunskaper och kompetens, investeringar och innovationer. Eftersom städer än mer produktiva än landsbygden bör man istället underlätta för fler människor att flytta från regioner på nedgång till tillväxtregioner som växer, anser Economist som ett eko av liknande generaliseringar ur Stockholmsperspektiv i den svenska debatten.

Det kan ur ett svenskt landsbygdsperspektiv tyckas som en lika överflödig som missriktad uppmaning. I den riktningen har flyttlassen gått länge, snarare påskyndad än bromsad av centralmakten. Att det pågår en koncentration till de större städerna framdriven av förändrade sociala och kulturella mönster, strukturomvandlingar och nedläggning av service på mindre orter, är ingen nyhet.
Men att vända på perspektivet, att fundera över vad som kan ge landsbygden och mindre städer långt borta från metropolerna, attraktiva miljöer utifrån andra livsstilsval, är också att utgå från människor. De som kämpar för små orter gör det ju inte för ortsnamnens, utan för livsmiljöernas skull. Ändå går det inte att komma ifrån, att situationen på den norrländska landsbygden är djupt problematisk ur vissa aspekter.

”Vår slutsats är att Västerbotten, och Norrland, måste hitta en ny strategi där livs- och boendemiljöer tillsammans med invånarnas egen förmögenhetsbildning sätts i fokus. Det är uppenbart att befolkningen under lång tid föredragit större städer och områden med en fokuserad och tydlig kvalitet. Västerbotten kan välja att kraftfullt satsa på miljöer som visat sig attrahera nya invånare. En sådan strategi med en bredare portfölj av attraktiva livsmiljöer gör även Norrland mer robust inför framtiden. ”
Lars Westin, professor i regionalekonomi vid Cerum, Umeå universitet, på VK-debatt 27/2 – 2010

Norrland behöver ett antal miljöer formade kring högre utbildning, brett kulturutbud och storstadsliv som kan konkurrera med de större städerna; för att fånga upp urbaniseringen inom regionen och långsiktigt möjliggöra tillväxt genom inflyttning och investeringar utifrån. Utan sådana växande städer som erbjuder andra livsmiljöer än den traditionella landsbygden och den traditionella småstaden kommer Norrland tvingas se omgivningens domedagsprofetior slå in.
Alternativet till att Umeå, Sundsvall och Luleå växer är, grovt uttryckt, att Stockholmsregionen växer ännu mer.

Men även Norrlands utpräglade landsbygdskommuner behöver delvis hitta lösningar som knyter an till storstadsregionerna framgångsmodeller. Hur kan kunskap, idéer och kreativa aktörer mötas och konkurrera i tätt umgänge, hur kan regionala resurser samordnas, genom lösningar som överbryggar fysiska avstånd och inte kräver storskaliga hopningar? Hur ser landsbygdens plantskolemiljöer ut?

”För att en region ska kunna sin öka innovationsförmåga, dynamik och tillväxt är det nödvändigt att det uppstår marknader för tjänster och service i agglomerationer där den ekonomiska miljön och därmed den internationella konkurrenskraften gynnas av en välutbildad arbetskraft med hög kompetens.”
Ur Cerum-rapporten: ”Synen på befolkning och försörjning i Norrland 1940-1970”, av Martin Eriksson)

I en digital tidsålder kan den småskaliga landsbygdens innovationer leda utvecklingen. Men det kommer att kräva regionala samarbeten, samordnade resurser, nytänkande kring teknik, service, civilsamhället och näringar i långt högre grad än i dag. Bara tillsammans går det.

Optimism och framåtblickande är inget storstadsfenomen. Den lilla orten kan präglas av samma framtidstro som den större. (Ett lästips är artikeln av professorn i ekonomisk historia vid Luleå tekniska universitet Nils-Gustav Lundgren – ”Långt bort, kallt och blåsigt? Trivs svenskar i norr med sina liv?” – i Ekonomisk debatt, nr 8 – 2010) Men det underlättar om ålderstrukturen är blandad – med både erfarenheter och lust till obekväma sanningar representerade när beslut fattas.

Varför är det storstäderna som växer så det knakar? Vad kan vi lära av dem och vilka misstag kan vi undvika? Det handlar inte om att passivt härma något, utan om att erkänna hur förutsättningarna faktiskt ser ut, när egna vägar söks. Lokalt välstånd skapas av människor. Alkemi må låta bra i ett brandtal, men fungerar inte i verkligheten.

Storstäderna, brukar jag påpeka, kan lära en hel del av landsbygden. Det vore självbedrägeri att tro att inte även det omvända gäller ibland.

Kärnkraften är inte värd risken

Av , , 5 kommentarer 13

Kärnkraftsdebatten har oundvikligt dragit igång som en följd av katastrofläget i Japan. Kring det resonerar jag lite i den här krönikan. En lite svår text att skriva, när kärnkraftsfrågan är inbäddad i så mycket annan tragedi i Japan. Men debatten förs ju nu för fullt inte bara i Sverige, utan i flera länder, och jag tycker att det är rimligt att så sker. Men även vi som är kärnkraftsskeptiker ska vara intellektuellt hederliga i det här läget.

——————————————————

Kärnkraften är inte värd risken

Återigen förstummar en naturkatastrof världen. Förödelsen i Japan efter fredagens jordbävning och tsunami är ofattbar. Störst uppmärksamhet, mitt i all annan tragedi, har kärnkraftshaveriet i Fukushima fått, där ett mardrömsscenario med härdsmältor hotat och kanske fortfarande hotar. Redan rasar en ny kärnkraftsdebatt. Det är rimligt. Myten om den helsäkra kärnkraften, som hunnit växa sig stark igen 25 år efter Tjernobyl, avslöjas på nytt. Behovet att påtala och diskutera det är ofrånkomligt.

Men det här är ett läge att dra lugna, rationella slutsatser för framtiden, inte att peka finger åt något håll. Intellektuell hederlighet förutsätter att man erkänner att allt inte är svart och vitt. Avvägningar mellan nytta och fara är en ofrånkomlig del av livet. Vi ägnar oss åt dem ständigt.

Även många av oss kärnkraftskeptiker som säger nej till ny kärnkraft i Sverige och ser kärnkraften som en ekologiskt och ekonomiskt farlig återvändsgränd, har i våra analyser accepterat att den nuvarande svenska kärnkraften kan komma att behövas rentav ett par decennier av långsam utfasning till; för att de förnyelsebara alternativen ska hinna utvecklas. De flesta torde stå kvar vid den analysen; stärkta i övertygelsen om att ingen ny kärnkraft bör byggas, men också med en insikt om att den kärnkraft som finns inte kan stängas av brådstörtat utan orimliga sociala konsekvenser.
Även den kompromissen, som avvisar ny kärnkraft, men accepterar att den gamla finns en tid till, bygger på riskkalkyl. Att påstå något annat vore ohederligt.

Men det är en avgörande skillnad mellan att acceptera existerande kärnkraft under en övergångsfas och att bygga ny kärnkraft, låsa fast resurser i nya reaktorer, för ett sekel framåt. Nya kärnkraftsbyggen skulle vara samhällsekonomiska flumprojekt redan sett till investerings- och försäkringskostnaderna. De skulle också ta stora resurser från utvecklingen av de förnyelsebara energikällor som vi inte kan vänta en dag med att satsa allt på.

Men haveriet i Japan borde framför allt räcka som påminnelse om att inget säkerhetssystem någonsin är felfritt. Hoten mot den svenska kärnkraften är inte jordbävningar och tsunamier. Men det finns tillräckligt med hotbilder för att kärnkraft under resten av 2000-talet ska framstå som ett irrationellt risktagande även här. Den mänskliga faktorn går aldrig att bortse ifrån. Terrordåd längs kedjan från uranbrytning till avfallshantering, båda problem i sig, går inte att utesluta. Och förr eller senare inträffar det osannolika, som inget system klarar.

Kärnkraften var stor ingenjörskonst när den utvecklades. Men tekniken förutsätter att inte allt går snett samtidigt, för att konsekvenserna blir så fruktansvärda. På hundra år hinner även det osannolika hända flera gånger. Kärnkraften är både dyr och farlig. Den är inte värd risken.

Från folkrörelser till hållna tummar i spelluckan

Av , , Bli först att kommentera 9

Håkan Juholt blir av allt att döma ny socialdemokratisk partiledare, och det kan mycket väl visa sig bli ett lyckat namn för socialdemokraterna i nuvarande läge, jag tror att han kan överraska. Men processen som ledde fram till förslaget lämnar allt övrigt att önska och var pinsam i sin slutenhet och brist på förtroende för de egna medlemmarna. Om partiernas och folkrörelsemodellens kris handlar veckans lördagskrönika.

————————————————

Från folkrörelser till hållna tummar i spelluckan

”Men bland det socialdemokratiska partiets medlemmar äro vi förvissade om att en känsla är övervägande: önskan att visa herrar splittringsmän att partiet ämnar skaffa kongressens beslut gehör; och de som icke vilja foga sig i partidisciplinens enklaste regler näppeligen på längden skola få skäl att rosa marknaden."
(Hjalmar Branting om anarlistfalangen tidigt 1890-tal )

Politiska partier har alltid varit en blandning av hårda falangstrider och sammanbitna kompromisser, slutna hierarkier och öppna folkrörelseprocesser. De som med tårar längs kinderna talar om svunna ideal och forna paradis inom sina partier och rörelser – en form av mytomani medierna länge älskat att kittla under hakan – brukar ha historielösheten och oviljan att bli störda i nostalgin gemensamt.

Ändå finns det i dag större skäl att tala om folkrörelsemodellens kris än någon gång under den svenska demokratins historia. Och eftersom hela det politiska systemet är uppbyggt med folkrörelsestrukturer som utgångspunkt är det ett faktum som kräver en akut debatt. Antingen förmår partierna att modernisera sina arbetssätt eller så behöver det svenska partiväsendet reformeras grundligt för att vidga snabbt krympande kontaktytor mot medborgarna.

De senaste veckorna har socialdemokraternas sätt att välja ny partiledare kommit att stå som symbol för en folkrörelsemodell i vanrykte. Kritiken har varit som starkast inifrån partiet. Det går inte att säga annat än att den är berättigad, och att den indirekt träffar de flesta partier.

Vad den socialdemokratiska valberedningens ordförande Berit Andnor lyckades med på presskonferensen när hon skulle presentera förslaget till ny partiledare var att skryta upp just det hierarkiska, exkluderande och slutna tillvägagångssättet som förebildligt för en öppen folkrörelse. Det kändes som ett indirekt begravningstal över folkrörelsemodellen på bästa sändningstid. För om socialdemokraternas sätt att välja partiledare 2011 är ett uttryck för prima, präktiga folkrörelseideal ber jag att i sorg få ta tillbaka mina bekännelser som varm anhängare av modellen.

Vad Berit Andnor borde ha sagt och skulle ha vunnit respekt för, är naturligtvis: Självklart inser jag att den här processen varit en soppa, sluten och bortstötande, ovärdig en modern folkrörelse. Det har verkligen varit bedrövligt att behöva utföra uppdraget på det sättet. Men det var det uppdrag vi fick, att göra som vi alltid gjort, vi försökte göra det bästa av situationen, men nu kommer vi att använda allt vårt inflytande för att se till att ingen ny valberedning tvingas eller ges chansen arbeta på samma sätt.

Men det sa hon inte.

Slutsatsen är inte att det var stort annorlunda förr. Man kan kanske argumentera för att förfarandet hade större legitimitet när partierna sett till antalet aktiva medlemmar och förankring i det omgivande samhället involverade långt fler bakom kulisserna. Den breda kontaktytan finns inte längre på samma sätt. Partierna har börjat välja ledare utan att de valda kan hänvisa till något innehållsmässigt mandat.
Man gissar och hoppas. Så var det med Mona Sahlin. Hon sade vad hon verkligen tyckte när hon tillträdde och när hon tackade för sig, men företrädde dessemellan en linje hon inte trodde på själv. Och så blir det för Håkan Juholt om han väljs till partiledare.

Det är mycket möjligt att han blir en lyckad partiledare. Jag hör till dem som tror att han kan komma att överraska många och kanske just tack vare sin inledande vänsterstämpel blir den som med traditionell gråsossepragmatism vågar placera socialdemokratin i den mittfåra där partiet har sitt ursprung. Att Juholt är okänd för de flesta är ett övergående fenomen och förmodligen enbart en fördel. Människor förändras i ledarställning. Och om en politikers uppsyn, dialekt och bakgrund spontant småroar och förvirrar etablissemanget i huvudstaden är det vanligtvis goda nyheter när det gäller genklang hos väljarna.

Men om Juholt som partiledare, det är själva poängen, kan vi bara spekulera. Han har inget tydligt mandat. Han väljs som en from förhoppning i en spellucka; måtte han inte galoppera. Det är intellektuellt fattigt. När medlemmar i ett parti måste delta i stora gissningsleken om vad partiledaren kommer att stå för bortom allmängiltiga fraser, har något gått snett.

Den stora anledningen till att kritiken är så stark nu, trots att processen bara följer en gammal tradition, beror till stor del på att internet och sociala medier vant de flesta vid en känsla av större öppenhet och insyn i gemensamma angelägenheter, kortare vägar till delaktighet och flackare hierarkier. De gamla instinkterna att lyssna och lyda uppåt och sluta sig samman kring gemensamma fraser när ledningen sagt sitt, har slutgiltigt blivit förlegade.

Ett viktigt skäl till varför folkrörelsen som form behöll sin vitalitet så länge, över flera generationer och flera olika större samhällsförändringar, var dess förmåga att förnyas och utvecklas organisatoriskt, trots myter om motsatsen. Just nu klarar inte partierna av den förnyelsen. Förr eller senare börjar det knaka.

”– Vad fan menar ni med ”något nytt”? frågade jag argsint.
– Blanda leken, Truls, så tar vi oss en priffe! Jo, svarade den gamle kärnfasta partivännen, jag menar ett nytt samhälle, en omvälvning på en gång, med ett hiskeligt brak, som inte tar så lång tid. Och det skall du göra!
Jag sköljde i mig göken och steg alldeles ursinnig upp.
– Jaså, ett nytt samhälle, och det skall jag göra. Ypperligt! Nej, säg inte ett nytt samhälle, det är för litet, det skulle ni också tröttna på. Nej, låt oss säga en helt ny värld, en ny sol, en ny måne och nya stjärnor, allting nytt. Och det skall jag göra. Och så en stor kvarn, som kan mala om era gamla fruntimmer till sköna jungfrur och er själva till ungsvenner med bruna lockar och ögon blå. Och allt detta skall jag göra! Då vill ni vara med och agitera! Tack för göken! Och spela nu i fred er priffe, medan jag går hem och försöker laga om den gamla världen!
Partivännerna sågo något stötta ut, men de voro snart inne i sitt spel – fullkomligt nöjda med den värld de levde i.”
(Ur en betraktelse av Axel Danielsson i Arbetet, 9 maj 1893)

Varför inte börja reparationen av folkrörelsemodellen med hur partiledarna väljs. Inför öppna primärval eller se till att kongresserna betyder något. Släpp kontrollen, lita på interndemokratin. Se till att ha flera kandidater som går att skilja åt, som vågar säga flaska och som medlemmarna kan välja mellan. Skrota hela det ängsliga valberedningstänket. Gör kongresserna till händelser att minnas, där spänningen låg i luften, debatten gick het, transparensen var stor, utgången inte var regisserad, rapportörerna inte dresserade, kandidaterna lyckades övertyga osäkra med sina tal och framträdanden, där något faktiskt stod på spel och där sedan legitimiteten i slutresultatet efter votering inte gick att ifrågasätta. Folkrörelsemodellen håller på att gå under. Försök rädda den eller överge den, men låt inte det politiska systemet sjunka till botten under stolta deklarationer om att allt står rätt till.

För övrigt… Om Juholt väljs har Sverige bara ”1,5” kvinnor som partiledare i en riksdag med åtta partier. Skulle Maud Olofsson avgå under mandatperioden och ersättas av en man återstår bara ”0,5” – ett av miljöpartiets två språkrör. Det är inga argument mot de manliga partiledarna var för sig, men som helhetsbild är det givetvis ingen slump, utan en pinsamhet för ett land som gärna skryter inför andra om sin jämställdhet. Och så finns det de som inte tycker att man ska diskutera samhällsstrukturer i jämställdhetsdebatten.
 

Det finns ingen norrlänning – bara alla norrlänningar

Av , , 3 kommentarer 10

Det finns ingen norrlänning, bara en massa norrlänningar är temat för veckans torsdagskrönika, med teckning på temat av Niklas Eriksson i papperstidningen.

——————————————————

Det finns ingen norrlänning – bara alla norrlänningar

“Uppe på åsryggen såg Olof ut över myrarna och skogarna. Hit hör jag. Här kan jag inte stanna. Och han tyckte att ungdomen var slut, färdig, förbi, och att den gått så fort. Han skulle fortsätta i en annan skog, därför att hans liv var skogar, och städerna han skulle se -snart i framtiden – var ett slags skogar.”
Ur Eyvind Johnsons ”Slutspel i ungdomen”

Det finns ingen norrlänning, bara en massa norrlänningar – infödda, inflyttade, utflyttade, permanenta, tillfälliga, frivilliga, motvilliga, entusiastiska, likgiltiga, i en befriande röra.

Norrlänningar har dragit iväg och blivit stockholmare, européer eller världsmedborgare. De har vårdat en relation till Norrland över långa avstånd och förblivit norrlänningar; eller sökt klippa av den identiteten demonstrativt, som ett plågsamt minne.

Människor har kommit från hela världen och blivit norrlänningar genom sitt val av miljöer att leva och verka i; norrlänningar ibland bara i egna ögon, ibland bara i andras, ibland med identiteten flytande, som för de flesta. Andra norrlänningar har vuxit upp med en självbild utan dramatik.

Gemensamt för dem alla är att norrlänningen i bestämd form aldrig existerat. Distinktionen kan tyckas teoretisk, men är i själva verket en hemläxa alla med intresse för Norrlands utveckling måste lära sig skyndsamt. När föreställningen om den stereotypa norrlänningen faktiskt används i debatten, och får följder, är det inte läge att vara underdånig och bejaka den av bekvämlighet för att få ett samtal att flyta lättare. Bilden av norrlänningen som urtyp är en fälla; övertäckt av putslustiga skämt och till synes harmlös jargong döljer den en benhård geografisk hierarki till Norrlands nackdel.

En ny rapport om Norrlandsbilden i ledande tidningar, från PR-byrån Skylark som presenterades av landshövdingen Chris Heister på ett möte i förra veckan, ger nya belägg för hur Norrland ofta automatiskt placeras i eländesfacket.

Det kan vara skönt att ge efter för en fördom, att inte stå emot den. Också rollen som kliché kan erbjuda en form av trygghet. Men bilden av norrlänningen är en punkt där Norrlandsföreträdare i olika roller har en skyldighet att visa civilkurage i debatten, att inte alltför snabbt ge omvärlden vad omvärlden vill ha i form av fördomar.

Detta hysteriska och fnissiga behov av att knåda ner människor under en kollektiv beteckning laddad med stereotyper är bara okej om man är beredd att stå för konsekvenserna.

Få är det, tror jag, när konsekvenserna kommer i form av serviceneddragningar med grumliga motiv, uteblivna investeringar, svårigheter att rekrytera arbetskraft, färre maktposter och utflyttning till storstäderna av kulturella och sociala skäl.

Den som flyttat hit någonstans i från och kämpar för fotfäste i lokalsamhället är lika mycket norrlänning som den infödde Kalixbon. Och skoteråkaren i Saxnäs eller dansarrangören i Täfteå är en del av det moderna Västerbotten på samma sätt som IT-entreprenören eller forskaren i Umeå. Vi är det alla som lever och verkar här.

Det verkar ibland svårt att vinna acceptans för att mångfalden, kontrasterna, olikheterna i sig kan vara en självklar och identitetskapande utgångspunkt för Norrland. Istället grälas det om den rätta eller lämpliga bilden av norrlänningen. Privata preferenser lyfts upp som principer.

Men den sanna norrlänningen finns inte, bara en massa norrlänningar. Det känns tryggt och fritt.