Beslutet om Ön skapar nyårsklockestämning i fullmäktige

Av , , Bli först att kommentera 0

Ön och beslutet i gårdagens fullmäktige får tummen upp och är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

Ön skapar nyårsklockestämning i fullmäktige

Det var lite som dataspelets blinkande startbild: de första stadsplanerarna ensamma där på spelfältet i tidens gryning. Allt löfte och möjlighet, ingenting otänkbart. Holmlund, Ågren, Lövgren, Spiric, Ögren: Ön, Umeå, Play?

På något sätt kändes det symboliskt att beslutet om den fördjupande översiktsplanen för Ön fattades på årets sista fullmäktige. För det var lite "ring ut det gamla och ring in det nya"-stämning över hela debatten.
Entusiasmen och de stora orden från exploateringsförespråkarnas sida över allt som Ön ska bli var lätt smittande. Nu ska det stadsplaneras på helt nytt, supermodernt sätt. Alla gamla misstag från 1900-talet ska undvikas, alla positiva erfarenheter från samma sekel ändå tillvaratas. Här skall det bli grönt, hållbart, urbant, tryggt, nära, spjutspetsteknologiskt, ekonomiskt tillgängligt och estetiskt iögonfallande. Inte grått och segregerat. Omvärlden ska häpna; Ön som en attraktion med nationell klang.

Ledamöterna på "ja-sidan" föll varandra i orden med både pompa och poesi (nåja). Det var alltså, enligt min mening, en debatt med helt rätt grundstämning och attityder.
Ön ger på många sätt stadsplanering en unik chans att trots centralt läge börja från början. Det finns föga som komplicerar, och därmed inte heller några giltiga ursäkter för misslyckanden. Att bygga centralt, tätt, blandat och attraktivt för så många som möjligt är framtiden för en växande stad: för livskvalitet och ekologisk hållbarhet. Umeå är tillräckligt stort för att helhjärtat bejaka den urbana identiteten.

Argumenten för att inte utnyttja Ön, eller utnyttja den i mindre omfattning, hade behövt vara oerhört starka för att väga upp sådana löftesrika perspektiv. De var relevanta och respektabla, och slutresultatet kommer att bli bättre av att de framförts. Men de var inte tillräckligt starka för att dämpa känslan att det här trots allt kan bli riktigt bra.
Play!

Ön: chans, vånda, möjlighet, risk, kan bli hur bra som helst

Av , , 1 kommentar 0

Ön som framtida, utbyggd stadsdel är ett fascinerande projekt: på grund av läge, historia och tidpunkt. Vilket spännande tillfälle att skapa framtidens boende – miljömässigt, planeringsmässigt, arkitektoniskt – i attraktiv, central miljö.

Ändå är det en fråga där jag alltid känt mig lite illa till mods när jag skrivit om den. Jag har verkligen haft respekt för alla olika ståndpunkter: bevara som grönområde, exploatera bara litet grand, exploatera men på en mellannivå och exploatera ordentligt.

Det finns starka argument för och emot alla de hållningarna, och vem som får rätt till slut avgörs oerhört mycket av utförandet och gestaltningen.

Går det snett, görs illa och enligt tristessens standarformulär 1A så sabbar man en unik chans. Då hade det varit bättre att inte göra något alls och istället satsa på "Central Park"-visionen eller följa centerpartiets mellanlinje.

Planerar man rätt och bygger med lite djärvare arkitektur kan det bli hur lyckat som helst, något för Umeå att skryta med under decennier framåt, men framför allt något för invånarna att glädjas över tillsammans, på alla sidor om älven.

Min ståndpunkt, ända sedan jag förstod vad Ön-frågan handlade om, har varit att man borde bygga ungefär utifrån det förslag som nu vunnit majoritet – men med den reservationen att det inte får göras med tillstymmelse till den urtrista förortsarkitektur som dominerat framlagda skisser hittills.

Mitt huvudskäl är enkelt: jag har, delvis grundat på egen erfarenhet, inget till övers för betongförorter, att människor utan tjocka plånböcker tvingas ut långt från stadskärnorna i områden som nästan aldrig blir lyckade planeringsmässigt, medan endast de med stora resurser, okomplicerade levnadsförhållanden eller goda kontakter håller kontroll över "innerstaden".

Jag tror på den tätbebyggda, lite kaotiska, blandade och mixade staden där det bos mer "huller om buller", staden som växer även på höjden och för samman människor med olika bakgrunder, både av trivsel- och miljöskäl.

Berlin hellre än Stockholm, för er som har lite koll på båda.

I en region där landsbygd inte är någon bristvara och det inte råder någon brist på mark finns det enligt mitt sätt att se det ingen anledning att smeta ut staden i onödan. Bygg hellre tätt och centralt (men snyggt, vågat och djärvt!) i så hög utsträckning som möjligt. Självklart kommer inte det nybyggda att vara ekonomiskt realiserbart för de flesta, men ju tätare staden bebyggs, i blandade boende- och ägarformer, desto mer centralt och attraktivt kommer även människor med små resurser att kunna bo, det säger sig självt.

Men sedan har jag också fått intrycket, efter väldigt många samtal med umebor om Ön, att ytterst få har någon speciell relation eller något vettigt utbyte av Ön som den ser ut i dag. De som har det, eller vill få det, är entusiastiska. Men särskilt många verkar det i ärlighetens namn inte vara. Det är inget rekreationsområde att tala om.

Ska Umeå växa och nya människor söka jobb och utkomst här framstår det därför som en rimlig prioritering att använda ett sådant speciellt område till nya, smakfullt utformade bostadsområden.

Dessvärre är det många som varnat mig för att ha en naiv tro på kommunens intresse att skapa något arkitektoniskt och planeringsmässigt unikt på Ön. "Slyn ersätts av precis den där fantasilösa betongförorten som du fruktar när de väl får sitt klartecken", kan de gissningarna, lika likgiltiga inför dagens Ön som pessimistiska inför framtidens, sammanfattas.

Så lite illa till mods, lite nervös, lite rädd för att vara överoptimistisk, känner jag mig när jag ändå konstaterar att majoriteten nog hamnat på rätt linje när det gäller Ön, trots allt. Som sagt, blir det här lyckat, då kommer det att bli något alldeles speciellt. Görs det halvdant och utan kreativitet vore det ett tragiskt slöseri av ypperlig chans.

Umeå 2008 fortfarande en stad i spänd förväntan

Av , , Bli först att kommentera 0

I en krönika, vars inledning kommenteras här, i dagens tidning sammanfattar jag en aspekt av Umeås politiska liv 2008:

’Umeå 2008 fortfarande en stad i spänd förväntan

Grammatiken först: Umeå 2008 förblev, åtminstone ur ett politiskt perspektiv, vad Umeå varit under hela 2000-talet: en stad för futurum och potentialis, för optativ och konditionalis. Till några presensparticip, eller rentav perfektparticip, har kommunen fortfarande svårt att nå fram. För preteritum-fansen finns förstås alltid plats, men mest som ett bakgrundssus.

Umeå 2008 behöll karaktären av ett väntrum; otåligt och förväntansfullt snarare än nervöst och ängsligt, men ett väntrum lika fullt. Här handlar det, i olika grader av upphetsat tonfall, om framtida förlopp, vad som planeras, förväntas, är på gång, kanske kommer att bli realitet, förhoppningsvis så småningom förverkligas, absolut måste bli av, helt definitivt kommer att ske. Där finns ihängare som barngrupperna, badhusfrågan och staden mellan broarna, bubblare som evenemangsarena och kulturens hus och högoddsare som spårtaxin.

Nu är det, förstå mig rätt, inte någon dålig utgångspunkt för en stad. I själva verket är det en del av Umeås halstablettverkan, den där som friskar upp i ett Norrland som inte alltid orkat kränga av sig onödiga lillebrorskomplex och förorättad men destruktiv pessimism. Hellre optimism och ivrig brainstorming än sentimentala ballader på ruiner från fornstora dar eller gonattvisor om hur mörkret sänker sig.

Men om det som just nu sker eller just avslutats, handlar det fortfarande inte tillnärmelsevis lika mycket i Umeå. När man som Umeåbo har politiskt intresserat besök, låt säga ifrån Stockholm, laddar man gärna upp med hela hit-listan av planeringsprojekt och prestigeplaner. Att typ damfotbollen, föreningslivet och musiklivet håller högsta klass, det är väl allmänt känt. Universitetet tillskrivs också elitseriestatus. Men nu ska de minsann få se och höra vad Umeå går för även i övrigt, allt vad som händer här i Norrlands huvudstad, kom igen bara…

Efter bara en liten stund blir det ofta besvärande tydligt hur mycket de får höra och hur lite av alla lokala snackisar som faktiskt finns att beskåda. Det är en avgörande skillnad. Besökarna blir inte nödvändigtvis imponerade. Det betyder inte att ambitionerna är överdrivna, men det visar att de måste underbyggas med substans, realism och långsiktiga strategier som får mål, medel och fakta att hänga samman. Och då krävs självkritik som bejakar debatt och lyssnar på invändningar, inte börjar nynna på vi vinner i Umeå varje gång en negativ nyhet kommer. Varför lyckas Umeå i kulturhuvudstadsprocessen men trampar vatten när det gäller planeringspolitik, företagsklimat och ett par centrala välfärdsområden? Skiljer sig attityderna, sättet att gå tillväga, förankra och utreda åt? Det är inte givet, men frågor som bör ställas.

Ändå kanske 2008 var året som antydde att en ny fas, en förverkligandets och infriandets fas, är på väg? Det började röra på sig: kulturhuvudstadsansökan gick till final, konstnärligt campus ryckte närmare, Staden mellan broarna aktualiserades, Botniabaneprocessen kom i mål, vägpaketet fick klartecken, beslut om Ön klubbas i dag, universitetet hör till den nya forskningspolitikens vinnare, listan kan göras lång.

Umeå skulle behöva en riktig liberal reformagenda på eftersatta områden för att få kontakt mellan mål och medel. Men bibehålls ett pragmatiskt mittensamarbete i så många frågor som möjligt under 2009 ser det kanske ändå inte så pjåkigt ut, när ambitionerna ska upp till bevis.’

Om att experimentera i början av en krönika

Av , , Bli först att kommentera 0

När jag tidigare i år agerade språkpolis och gjorde följande lördagslista i papperstidningen…:

"1 Sär skrivningar är ett o tyg. Det måste be kämpas.

2. Hennes eller sin? Väljer man fel ändras betydelsen.

3. Värna nyanserna och skilj mellan de och dem.

4. Värna nyanserna – skilj mellan många och mycket.

5. Varken och vare sig är inte alltid utbytbara mot varandra.

6. Innan och före är inte samma sak."

…blev jag, av reaktioner att döma, något av en hjälte hos många svensklärare där ute, ett flämtande ljus i en mörknande framtid.

Nåväl, jag hoppas att jag byggde upp så mycket goodwill den gången att det räcker för min krönika i dagens tidning.

För den har, kanske, potential att bli en av de mest ifrågasatta jag skrivit under året. Inte för dess sakinnehåll, i första hand, utan för dess inledning (som ska ses lite med glimten i ögat, men ironi i text är alltid ett risktagande).

Jag gör aldrig någon hemlighet av att jag saknar grammatisk terminologi – jag kan skilja mellan rätt och fel och agera språkpolis med stor självsäkerhet, men inte sätta fackord på min ståndpunkt.

Nu fick jag emellertid en idé till en artikelinledning som krävde just grammatisk terminologi, gjorde lite research, frågade dem jag brukar fråga när det gäller kniviga språkliga nyanser och försökte mig på en inledande metafor om Umeå 2008, helt i grammatikens land.

Mina rådgivare gav mig klartecken, men såg/hörde givetvis desperationen hos någon som är fem minuter borta från deadline sent på kvällen och utan reservplan, så om det vara ett äkta klartecken eller ett sådant som Challenger-färjan fick 1987, återstår väl att se när reaktionerna på mitt lilla experiment börjar trilla in…’

Alkoholkulturen omhuldad och utmanad

Av , , 1 kommentar 0

En monsterförkylning av det slag som trampar runt i Umeå för tillfället sätter ner dagsform och humör, och har bromsat bloggandet igen, men det blev en lördagskrönika ändå till slut. Den börjar i Benny Haags läsvärda bok ’Makt, mod och motstånd’ och fortsätter ut i ett litet brandtal mot romantiseringen av den svenska alkholkulturen, här i en något längre variant än den som återfinns i papperstidningen:

’Alkoholkulturen omhuldad och utmanad

"Men då nu i Sweriges Rike, efter noga beräkning, mera bränwin brännes än dricka brygges; då menige man nu oftare släcker törsten med bränwin än med watten eller sitt goda och mustiga dricka; så får man ej undra på att det omåttliga bränwinssupandet icke så snart kan utrotas som man tror; och man får således ännu bli wittne til de bedröfligaste händelser."
(Anonymt nödrop till Riksens Ständer, 1818, ur En frihetskamp genom seklerna)

En av årets fräsigaste böcker är skriven av Benny Haag. Den heter "Makt, mod och motstånd. Om den mitt i och de runt omkring" och är en stridskrift mot alkoholkulturen och för ett nyktrare samhälle. Vi har redan recenserat den positivt här på ledarsidan tidigare i höst. Nu när året ska börja summeras är det en läsupplevelse jag återkommer till.

Med sitt raka tonfall är boken bitvis som en synlig blodådra som fascinerar, men säkert kan kännas lite påträngande i sin brist på objektivt omsvep. Den är inte skriven för att tilltala någon enskild fullt ut. Tillrättalagd och borstad är den inte för fem öre. Det gör den säkert lättare att angripa, men också uppfriskande inopportun. Haag skräder inte orden någonstans.

(Ett av de få oreserverade berömmen i boken tillfaller faktiskt Umeå: "Fy fan vad det rockar här! Tänk om det alltid var som i Umeå, då skulle jag känna att jag är i medvind och gör nytta. Fantastiskt!")

"Makt, mod och motstånd" är en bok som alla med engagemang mot alkoholskadorna i det svenska samhället bör läsa – inte för att instämma i allt som står där, utan för att inspireras och få upp geisten och modet att inte backa inför aggressiva opinioner, populistiska medier eller alkoholindustrins lobbyister och deras ideologiska hantlangare i samhällsdebatten.
Men lika mycket är det en bok för alla som fniss-romantiserar och flabb-ursäktar svensk alkoholkultur.
För den krampaktiga aggressivitet med vilken solidarisk alkoholpolitik, krav på vissa alkoholfria miljöer och påpekanden om alkoholens skadeverkningar kommenteras blir ibland rent löjeväckande. Vem står för intolerans? Vem känner sig hotad?

Om någon nu känner ett omättligt behov att, trots opinionsmedvind av stormstyrka, betona alkoholens positiva effekter, och i förbifarten hata nykterister, borde väl dagens konsumtionsnivåer, sedan en ökning ägt rum i slutet av 90-talet och början av 2000-talet, på i genomsnitt cirka 10 liter ren alkohol per år och svensk över 15 år, lugna nerverna åtminstone litet grand.
Med så mycket flöde i glas, burkar och flaskor verkar det inte finnas något rationellt skäl för alkohollyrikerna att bli stressade över de insatser som görs för att minska konsumtionen något och i solidaritet med alkoholens offer motverka skadorna.

Alkoholen kostar varje år samhället – även i de allra försiktigaste och knappast rättvisande uppskattningarna – många, många miljarder; och outsägligt socialt lidande i form av missbruk, våld, kriminalitet och trafikdöd.
Ökad tillgänglighet leder till ökad konsumtion. Och ökad konsumtion leder till ökade alkoholskador. De övergripande sambanden är, all rörande övertro på piffig information till trots, glasklara. Nyansskillnader mellan olika regioner och konsumentgrupper, och en del oklarheter kring hur "alkoholskador" ska mätas, bryter inte det givna mönstret. Det är mot den bakgrunden restriktiva inslag i alkoholpolitiken måste vägas mot annat.
En titt på Systembolagets försäljningssiffror ger inte mycket stöd åt åsikten att svensk alkoholpolitik gör det orimligt krångligt att komma åt vin, sprit och öl för den som vill. Att alkoholpolitiken inte handlar om det där mytomspunna glaset till maten torde de flesta begripa.

Ändå kommer ibland, om man försvarar den restriktiva alkoholpolitiken och värdet av alternativa alkoholfria miljöer som förebyggande arbete bland ungdomar eller led i ett solidariskt missbruksarbete, befängda slängar av typ: "jag gillar inte det där förbudstänkandet."
Jaha, nähä? När tittade du i en almanacka senast? I Sverige anordnades en folkomröstning om alkoholförbud 1922. Det var för 86 år sedan. Faktum är att nykterhetsrörelsen efter förbudsomröstningen delvis satt fast i den frågeställningen och därför i vissa avseenden missade förtjänsterna hos den restriktiva politik, utan förbud men med motbok, som växte fram i stället. Men det har väl gått minst ett halvt sekel sedan nykterhetsorganisationerna kom loss och uppdaterade sig.

De nyliberala alkoholromantikerna, däremot, verkar ofta ha slutat följa debatten någon gång där på 1920-talet, när förbud fortfarande stod på dagordningen. Man kan förstå det: när pojkrummets abstrakta teorier är allt och levande människors komplicerade, långt ifrån perfekta eller idylliska verklighet, bara något som stör, är det nog tryggast att utkämpa slag med hundra års fördröjning.

Och så har vi förstås det alkoholpopulistiska hyckelnäste som Benny Hag kanske kritiserar allra effektivast i sin bok: den här branschen, medierna. Även om kvällstidningar och tv-kanaler i dag är med marginal värst, träffar kritiken, inte minst historiskt, alla aktörer. För det har länge funnits en blind fläck i svensk samhällsbevakning: alkoholen. Det är inte ovanligt att bevakning av sociala problem, våldsdåd eller olyckor blir helt obegriplig när en av huvudorsakerna helt utelämnas eller behandlas som något marginellt.

Även den oreflekterade acceptansen av supkulturens många i övrigt fördummande yttringar är ibland ofattbar.
Däremot älskar medierna, utöver tvångsmässigt skålande och vintipsande, att ytligt rapportera om varje undersökning där alkoholens få positiva hälsoeffekter beläggs – för det mesta utan att betona att de positiva effekterna enbart gäller vid ett utpräglat försiktigt drickande.
Den bristen på perspektiv, klarspråk och balans i bevakningen av alkoholen som samhällsfenomen är bedrövlig.’

Rätt att behålla lugn och omdöme under krisen

Av , , Bli först att kommentera 0

Det finns ett par intressanta paralleller mellan tysk och svensk inrikespolitik just nu. Här som där har regeringen (i Tyskland som bekant en stor koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater), trots stenhård kritik från en osammanhängande och panikslagen opposition, en inkonsekvent och delvis lika panikslagen press och andra regeringar som själva inte förmått hantera krisen på ett ansvarsfullt sätt, haft omdöme nog att inte slänga iväg miljarder helt utan tanke och långsiktig strategi.

Och här som där har regeringen glidit ut i allt mer bakåtsträvande attityder till övervakning och personlig integritet (vilket jag ska återkomma till på bloggen under julhelgerna).

Alliansregeringen i Sverige har alltså agerat klokt som behållit lugnet och inte drabbats av panik i krisens första skeden. Oppositionen, med sin hejarklack som tar i mer och mer ju lägre väljarnas förtroende för socialdemokratins ledning blir, har tydliga problem att omvandla sin politik i trovärdiga, logiskt sammanhängande förslag. Under den ekonomiska krisen, med en relativt lugn, handlingsduglig regering och en förhållandevis stirrig opposition som bara lyckats samla sig till något konkret när det gällt att kritisera alliansen på högsta volym, har värdet av regeringsskiftet 2006 blivit nästan övertydligt.

Det i kombination med att alliansen är ett samspelt lag samtidigt som oppositionen inte riktigt verkar veta vad den egentligen vill och att kristider alltid tenderar att gynna sittande regeringar är förklaringen till att alliansen under slutet av 2008 haft medvind i opinionen. Och det ger nog också en ledtråd om en avgörande faktor inför 2010: regeringsduglighet och regeringskompetens. På den punkten är det uppförsbacke för oppositionspartierna just nu. Fortfarande har de ett övertag i opinionsmätningarna, men om de fortsätter i samma stil som under den senaste månaden kommer det snart att vara uppätet av alliansen.

Okej kompromiss – men bågen spändes inte

Av , , Bli först att kommentera 0

Grundlagsutredningen blev inte vad den hade kunnat bli, vilket i och för sig inte var oväntat. Kompromissen är inte så tokig, det trista är avsaknaden av debatt innan, att kompromissen var given redan från början. Om det har jag en signerad text på dagens ledarsida:

’Okej kompromiss – men bågen spändes inte

Man ska inte låta det bästa bli det godas fiende, heter det ofta. Sant. Men ibland kan det vara ett lika stort problem att det goda tillåts bli det bästas fiende.
Exempelvis när partier gör en bedömning av var en tänkbar kompromiss med de andra skulle kunna tänkas landa och sedan ställer sig där redan från början; för att inte riskera något. Det berövar debatten perspektiv, temperament och bredd. Och det gör kompromisserna mycket sämre, när de inte föregås av heta, rejäla, briljanta debatter, utan uppstår i välkammad trängsel kring mittpunkten.
Det lät så befriande ärligt när alliansen och miljöpartiet i våras presenterade sina krav i grundlagsutredningen: skilda valdagar, rakt personval, författningsdomstol. Äntligen vittrades en grundlagsdebatt värd namnet. Men så blev Fredrik Reinfeldt nervös och lovade socialdemokraterna vetorätt – i förväg. Ridå.

I går presenterade grundlagsutredningen sitt betänkande. Det har sina godbitar: lite sänkt personvalsspärr till riksdagen, statsministerfrågan ska prövas efter varje val, uppenbarhetskravet tas bort, ny rekryteringsordning för högre domare, stärkt rättskipning, inskriven forskningsfrihet, bestämmelse om kommunala extraval, för att nämna några. Inte oävet. Men: inga skilda valdagar, inget rakt personval, ingen författningsdomstol – inte ens ett spår av debatt kring större förändringar.
Problemet är inte att det blev en kompromiss, utan att den inte föregicks av friskare debatt. Skönare lyss, som Heidenstam skrev, till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.’

Aktiv dödshjälp: ja eller nej?

Av , , Bli först att kommentera 0

Frågan om aktiv dödshjälp är nog en av de allra svåraste som finns att ta ställning till. Men diskussionen i sig är ovärderlig. Det vore fel att säga att aktiv dödshjälp inte är ett ämne som diskuteras ständigt. Men det brukar gå några år mellan tillfällena när debatten blossar upp ordentligt i offentligheten.
Under hösten har aktiv dödshjälp i olika former diskuterats alltmer intensivt på landets debattsidor och bloggar:

Också VK har haft flera inläggdebattsidan och krönikörer på ledarsidan som skrivit om det. Även bland politikerbloggarna har frågan diskuterats.

Personligen är jag väldigt kluven i den här frågan. För några år sedan var jag försiktigt positiv till att aktiv dödshjälp borde vara tillåtet i speciella fall. De allra senaste åren har jag gått över till att vara osäker igen. Jag delar i grunden förespråkarnas principiella argumentation och motståndarnas allvarliga farhågor för hur tillämpningen skulle komma att se ut i verkligheten. Jag erkänner gärna att jag inte kan ta entydig ställning, även om jag lutar åt att Statens medicinsk-etiska råd har hamnat rätt i sin bedömning.
Kluvenheten kommer också till uttryck på dagens ledarsida där aktiv dödshjälp kommenteras i det då och då återkommande momentet pro/kontra:

Pro: Ja till aktiv dödshjälp
Frågorna om aktiv dödshjälp och läkarassisterat livsslut är omgärdade av missförstånd. Motståndet bottnar ofta i en, förståelig, ovilja att överhuvudtaget gå in i en diskussion om svåra beslut i situationer av ohyggligt lidande för enskilda människor vid livets slutskede. Men att man tittar bort betyder inte att de oundvikliga moraliska frågeställningarna försvinner. Både aktiv dödshjälp och läkarassisterat livsslut handlar i slutändan om att respektera människovärdet även hos patienter som är obotligt sjuka och tvingas utstå utdragna, plågsamma smärtor den sista tiden. Rätten för den enskilda människan att ytterst bestämma själv över sitt liv, sitt lidande och sin död i en sådan situation, bör inte kränkas och övertas av staten.

Olika former av dödshjälp står inte på något sätt i motsättning till att utveckla och prioritera en lindrande vård för så bra livskvalitet som möjligt i livets slutskede. Men det finns tillfällen när ingen lindrande vård i världen kan mildra oförställbara plågor. Internationella exempel visar att det går att hitta värdiga, rättssäkra system utan att förtroendet för sjukvården hotas. Att ge möjligheten till dödshjälp – under mycket speciella omständigheter, inom strikta regelverk och utan skyldighet för läkare att medverka – är att värna människovärdet. Statens medicinsk-etiska råd vill se en utredning av läkarassisterat livsslut och en offentlig diskussion om aktiv dödshjälp. Det är en bra början.

Kontra: Nej till aktiv dödshjälp
Motståndet mot aktiv dödshjälp i olika former bygger inte på en ovilja att diskutera de svåraste frågeställningarna, utan på ett ställningstagande i dem. I övergången från passiv dödshjälp – som tillämpas i Sverige redan i dag och innebär att döende patienter inte längre får livsuppehållande behandling – till aktiv dödshjälp som återkommande föreslås, överträds en etisk gräns i synen på livet, döden och den enskilda människan som inte får överträdas. Vi ska hjälpa varandra att vilja leva, inte att vilja dö, som Anders Aborelus, biskop i Stockholms katolska stift, formulerat det.

Men invändningarna mot aktiv dödshjälp är både principiella och praktiska. Gränsdragningsproblematiken och svårigheten att förutsäga hur en människa ska känna i olika skeden av en sjukdomsfas skulle bli nästan omöjlig att hantera. Risken för felbeslut, oklart rättsläge eller en med tiden växande känsla av socialt tryck på svårt sjuka människor att i vissa sistuationer fatta beslut om aktiv dödshjälp skulle skapa obehagliga och oacceptabla stämningar i samhället och mellan människor.
Aktiv dödshjälp sägs ska skydda människor från lidande, men kan i värsta fall bli ett sätt att få människor som vill leva att känna sig som bördor. Det skulle också signalera att sjukvården ger upp sin roll i livets slutskede, med risk för ett ohjälpligt brutet förtroende mellan patienterna och vården. Aktiv dödshjälp bör inte utredas, utan fortsatt avvisas.’

Besök från Moldavien

Av , , Bli först att kommentera 0

Björn Kjellsson

I förra veckan var Andrei Hincu, Lilia Hincu, Victor Guzun, Dumitru Cozmolici och Daniel Graur från Moldavien på besök i Umeå och träffade bland annat VK:s ledarredaktion för ett samtal om medier i Sverige. Det blev en mycket intressant diskussion om hur VK jobbar som dagstidning, om papperstidningens förhållanden till vk.se, om skillnaden mellan nyhetsrapportering och opinionsbildning, om tryck- och yttrandefriheten och om hur vi prioriterar mellan olika ämnen, lokalt, regionalt, nationellt och internationellt.

Vi passade även på att fråga dem om deras resa och det politiska läget i Moldavien:

Hur kommer det sig att ni besöker just Umeå?

– Det är föreningen Umeå Demokratiforum, Studiefrämjandet och Svenska institutet som bjudit in oss företrädare för Center for International Communication and Human Rights, som arbetar med att implementera europeiska länder demokratiutveckling, i Moldavien. Moldavien är en före detta sovjetstat som vill integreras i Europeiska unionen. Just nu är Moldavien det fattigaste landet i Europa och det enda styrt av kommunister. Vi upplever stora problem med att genomföra stora demokratiska reformer och med att införa pressfrihet och yttrandefrihet.
Nästa vår är det parlamentsval i Moldavien och det kommer att bli avgörande för den framtida utvecklingen i landet. Moldavierna måste välja mellan västliga och östliga värderingar, mellan Europa och Ryssland. Samtidigt har man deklarerat att man vill integreras i EU och just därför är också demokratiutvecklingen högt prioriterad i vårt samhälle. Därför är vi nu här i Västerbotten för att studera hur man i EU-medlemsstaten Sverige bedriver demokratiarbete.

Vilken är den viktigaste inrikespolitiska frågan i Moldavien just nu?

– Efter att Ryssland erkänt självständigheten i två georgiska regioner, Abkhazien och Sydossetien blev även Transnistrien i Moldavien ett ärende för EU-medlemmarna. En pro-rysk separatistisk region på mer än 4000 kvadratkilometer och en befolkning på 540 000 invånare är den huvudsakliga anledningen till att Moldavien idag inte kan bli medlem i EU.

– Transnistrien styrs av en självutnämnd president och den som åker till området får uppleva en tidsresa tillbaka i tiden. Gamla Sovjetunionen är fortfarande närvarande i samhällets alla delar från arkitekturen, den totala kontrollen av ekonomin, avsaknaden av mänskliga rättigheter, korruptionen, den svarta marknaden till den totala frånvaron av pressfrihet och yttrandefrihet.

– Transnistrien uppstod efter Sovjetunionens fall 1990 och det blir mer och mer tydligt att det inte var en slump att den lilla utbrytarrepubliken uppstod. Tvärtom var det ett tydligt ryskt mål att behålla närvaron i Europa genom att behålla detta lilla område.
Efter mer än 17 år långa förhandlingar kan man inte se den transnistriska självständigheten som annat än en utopi. Dagens moldaviska kommunistregim hävdar sig kunna lösa konflikten snabbt och enkelt, men det är inget annat än ett utspel inför valet i mars nästa år.

– En snabb och oansvarig lösning av konflikten vore respektlöst och farligt gentemot befolkningen i Moldavien och angränsande EU-länder.